The Judge (2014) - 6/6

Robert Downey Jr får akta sig så han inte faller i samma fälla som efter-John-Sparrow-Johnny-Depp och envisas med att låta likadan hela tiden. I The Judge gör han en ganska typisk efter-comeback-roll. Det är tur att han är bra på det, och att The Judge ser till att göra något mer av honom. Hans Hank Palmer kanske låter som Tony Stark, men han är inte Tony Stark.

Han är en framgångsrik, cynisk storstadsadvokat med rötterna i en småstad i Indiana. Han har en dotter (Emma Tremblay) som han älskar, och en fru (Sarah Lancaster) som han håller på att skilja sig ifrån. När hans mamma dör reser han hem till Carlinville, där resten av familjen fortfarande bor. Hans storebror, tvåbarnsfadern Glen (Vincent D'Onofrio), hans lillebror, den autistiske Dale (Jeremy Strong), och hans far Joseph (Robert Duvall), stadens domare och en nykter alkoholist som inte växlat två ord med Hank på årtionden.

Hank är bara där för att gå på begravningen, men just som han ska åka är hans far inblandad i en bilolycka där en man dör och familjebanden drar honom till att sköta försvaret. Det hade kunnat bli väldigt rutinmässigt och formulaiskt, men Nick Schenks och Bill Dubuques manus är bättre än så.

The Judge är ett magnifikt karaktärsdrama därför att varenda människa i den verkligen är en människa, inte en tingest som tjänar berättelsens syften. De här personerna har känslor, tankar och egna motiv. Det låter så enkelt, och ändå är det något som konsten ofta glömmer. Till och med snabbt uppdykande och lika snabbt försvinnande bifigurer förlänas personligheter. Huvudpersonerna är komplexa varelser vars handlingar inte alltid är rationella, men inte på ett otroligt sätt. De är bara människor.

The Judge är dessutom en smart film, som inte dumpar information på oss innan vi behöver den och inte skriver oss på näsan. Den bakgrundshistoria vi redan från början anar serveras oss i småportioner, när karaktärerna har anledning att prata om den, och med varje ord blir bilden mer klar för oss. Ju mer vi får veta desto mer vill vi höra, och intresset hålls uppe hela vägen in i slutsekunderna.

The Jinx (2015) - 6/6

I min recension av All Good Things sa jag att det enda den filmen saknade var en upplösning, ett svar på gåtan David Marks - Ryan Goslings karaktär i filmen, vars verklige motsvarighet är Robert Durst, arvtagare till ett fastighetsimperium. Jag tyckte att All Good Things ställde många frågor och inte besvarade en enda.

Jag förstod förstås varför. Frågorna har inte besvarats i verkligheten heller, och de flesta av dem kan bara besvaras av en människa: Robert Durst själv. Så när jag fick veta att Andrew Jarecki, regissören som gjorde All Good Things, nu hade filmat en miniseriedokumentär om Robert Durst där han intervjuade Durst själv visste jag att jag måste se den.

Jag har fått svar på vissa av mina frågor. Jag tror att jag vet vad som hände men jag vet fortfarande inte varför, och det är en hemlighet som Robert Durst kommer att ta med sig till graven. Om han ens känner till den själv.

The Jinx börjar många år efter All Good Things, med att en gammal ensamvarg vid namn Morris Black hittas mördad. Under utredningen visar det sig att Black bodde granne med en kvinna vid namn Dorothy Ciner, som snart visar sig vara något helt annat än en kvinna. Det var i själva verket Robert Durst som levde gömd och utklädd.

Med det som utgångspunkt går Andrew Jarecki igenom Dursts liv. Uppväxten som stenrik arvtagare, moderns självmord när han själv var sju, konflikter med syskonen, den i All Good Things skildrade perioden när han lämnade familjeföretaget för att öppna en hälsokostaffär tillsammans med sin fru Kathie, som sedermera försvann spårlöst och fortfarande är försvunnen. Tiden när han arbetade i familjeföretaget innan han slutligen lämnade det och hans lillebror Douglas tog över. Vänskapen med Susan Berman, som mördades. Ett mord som Robert Durst slutligen greps för den 15 mars 2015, och i skrivande stund väntar rättegång för.

Kathie Durst, försvunnen. Susan Berman, mördad. Morris Black, mördad. Och ständigt i närheten, Robert Durst. Som hans före detta granne Bill Mayer uttrycker det: "A lot of smoke doesn't necessarily mean fire, but I think there's a lot of smoke here. He seems to be at the wrong place at the wrong time very often."

Andrew Jarecki sätter ihop sin film av intervjuer med släktingar, vänner, poliser, åklagare, alla som haft med Durst att göra. Men stjärnan är förstås Durst själv. Han är en gammal man nu, svartögd och vithårig, mager och skinntorr, med ansiktet härjat av tics. Rösten är släpig och rostig. Ibland talar han med konstiga ordval; han kallar Kathie för "Kathie Durst", inte bara Kathie, inte "my wife".

Men han är iskall också, och smart, och orden sitter där de ska. Han har sina egna anledningar att delta och ett helt livs erfarenhet av att säga rätt saker. När intervjun tar en paus och en fortfarande påslagen mikrofon plockar upp att Durst övar på en replik - "I did never intentionally, purposefully lie" - har han på ett ögonblick en förklaring redo.

Liksom han har en på allt märkligt som hänt runt honom. Han säger att han är en "jinx", någon som för elände med sig och orsakar olyckor. Han får medhåll från Chris Lovell, en av jurymedlemmarna från rättegången för mordet på Morris Black: "Robert Durst may be the unluckiest man in the world."

Så tror jag inte att det är, och det gör inte Andrew Jarecki heller. Jarecki har skickligt konstruerat sin historia så att den närmar sig ett crescendo i den sista delen. Han har ett - tycker han - avgörande bevis som han vill visa upp för Durst, och när det kritiska ögonblicket närmar sig dunkar det av spänning i mig. Kommer den gamle mannens rustning att spricka? Vad kommer vi att få se?

Jag ska inte berätta vad som händer, eller ens mina egna slutsatser. Jag ska bara säga att det var ett fantastiskt slut på en mycket välgjord dokumentär, och att det jag kommer att ta med mig från historien är orden från Kathies vän Gilberte Najamy: "Nothing happens the way it's supposed to when it comes to Robert Durst."

Judgment at Nuremberg (1961) - 6/6

Den här filmen säger rätt mycket om hur vår kultur har förändrats sen den gjordes. Det är en moraliskt tvetydig film om förintelsen, en film där ingen är automatiskt ond eller god, där till och med en aktiv medlem av nazistpartiet kan presenteras i ett begripligt, om än inte helt sympatiskt, ljus. Och den kom sexton år efter krigets slut, och bara tretton år efter händelserna den visar. Den närmaste motsvarigheten jag kan tänka mig är om det i dag kom en film som gav en nyanserad bild av Mohammed Atta. Någon som tror på att det skulle kunna hända? Nä, inte jag heller.

Det handlar om domarrättegångarna i Nürnberg 1948. Exnazister står inför den amerikanske domaren Dan Haywood (Spencer Tracy) som flugits över Atlanten för detta syfte. Hemma i USA är han ingen särskild - alla de stora grabbarna är redan döda eller dömda, och såna som Haywood är de enda som är intresserade av att sopa upp resten: läkare, affärsmän, och domare.

Fyra tyska domare, anklagade för att under Hitler ha perverterat det tyska rättssystemet, står inför skranket. Främst bland dem är den före detta justitieministern Ernst Janning (Burt Lancaster), en internationellt respekterad jurist och författare till beundrade böcker. Hur kunde han stå och beordra avrättning av människor han visste var oskyldiga?

Själv ger Janning ingen ledtråd där han sitter stenansiktad och ordlös medan hans hetsporre till advokat Hans Rolfe (Maximilian Schell) försvarar honom med en eld som vi inte kan föreställa oss att Janning själv nånsin känt.

Domare Haywood bor i ett hus med ett gift par som tjänstefolk, men när han försöker ta upp kriget och nazismen vill de inte prata om det. Han blir vän - och kanske mer - med fru Bertholt (Marlene Dietrich), som bodde i huset innan hon förlorade det samtidigt som hon förlorade sin man. Haywood försöker förstå nazismen, reda ut hur mycket det vanliga tyska folket visste om det som pågick, och lösa mysteriet Janning.

Judgment at Nuremberg är en underbart komplex och mångfacetterad film. Den presenterar både frågor och svar men låtsas inte att den har alla svaren, eller ens att dess svar är allmängiltiga. I stället för att framställa Adolf Hitler som en demon vars magiska karisma ledde ett helt land över helvetets rand söker den svaren i de komplicerade mänskliga omständigheter som faktiskt följer sanningen. Den hittar symboler i sina karaktärer; varenda en är kluven och målad i gråtoner. Det finns ingenting enkelt i Judgment at Nuremberg.

Ändå berättar den sin historia med sådan lätthet att tre timmar far förbi som en. Vi är lika fascinerade av den spirande relationen mellan domare Haywood och fru Bertholt som vi är av den juridiska striden mellan försvarsadvokat Rolfe och åklagare Lawson (Richard Widmark).

Allra mest fängslas vi nog av Haywoods försök att nå fram till den vanlige tysken, där han - och vi - misstänker att sanningen döljer sig. I slutändan misslyckas han, men det gör inte Judgment at Nuremberg. Attityden den har till sitt ämne är nog förklaringen till att Tyskland i dag är ett framgångsrikt, civiliserat och fredligt land i stället för en blodtörstig terroristfabrik.

Blue-Eyed Butcher (2012) - 1/6

Susan Wright (Sara Paxton) står inför rätta för att ha mördat sin man Jeff (Justin Bruening) med nästan tvåhundra knivhugg. Hennes historia är att han misshandlade henne fysiskt och psykiskt och att hon till slut inte stod ut längre och försvarade sig med kniv. Åklagaren Kelly Siegler (Lisa Edelstein) köper inte den berättelsen utan vill sätta dit Susan som den mörderska hon är övertygad om att hon är.

När vi kommer in i historien är vi redan i rättssalen, och åklagare och advokat ställer helt irrelevanta frågor enbart för att filmen ska få en ursäkt för att visa svaret i återblick. På så sätt ser vi Susan och Jeff träffas som unga, sexdebuten och graviditeter.

Sedan börjar det naturligtvis gå utför, i märkligt snabba förändringar. Den Jeff vi ser i början liknar inte den människa han kvickt förvandlas till när det är dags att sköta hus och uppfostra barn. Jag vet att människor förändras och att onda kärnor döljs bakom vackra skal, men kunde vi inte ha fått se någon liten ledtråd? Någon antydan till att Jeff inte var helylle innan han plötsligt börjar skrika och skälla och slåss?

Detta är en TV-film och det märks. Visst, den är duktig på att spackla över sprickorna så att den låga budgeten inte syns, men det går inte att dölja den epidemiska talangbristen. Lisa Edelstein är den enda som vet vad hon gör och till och med hon bevisar hur mycket bättre skådespelare är när de har en roll de passar ihop med, i hennes fall dr Cuddy.

Jag måste också undra vad det är tänkt att slutsatsen ska vara. Blue-Eyed Butcher ger inga tecken på att vara avancerad nog att försöka ge oss något tvetydigt, men den levererar inte heller något entydigt. I stället bara slutar den, och tittaren undrar varför hen la ner tid på det här.

A Matter of Life and Death (1946) - 6/6

Den här filmen har en av de bästa inledningsscener jag någonsin sett. Sällan har vi sett två huvudroller presenteras så skickligt, intimt och känsligt.

Den ene är major Peter Carter (David Niven), en brittisk stridspilot som under andra världskrigets sista dagar är på väg tillbaka från ett uppdrag över Tyskland. Hans plan är skadat och brinner, en i besättningen är död, och alla andra har redan hoppat.

Den andra är June (Kim Hunter), en amerikansk radiooperatör som han lyckas få kontakt med under sina sista minuter ombord. Major Carter tror inte att han kommer att överleva och under deras korta stund tillsammans kommer han och June varandra nära.

Han är en brittisk stiff-upper-lip-typ som i sina sista ögonblick kommer närmare att visa känslor än han förmodligen nånsin gjort förr, hon är en varm och öm kvinna som önskar att hon kunde göra något för den förlorade piloten.

Det är en fantastisk scen, så bra att det är omöjligt för resten av filmen att leva upp till dess löften. Men den fortsätter bra ändå när major Carter vaknar upp på en strand, övertygad om att han är död och detta är livet efter detta. Så är inte fallet och han träffar snart June i verkligheten. Kontakten de byggde upp finns kvar, och de faller i varandras armar.

Men allt är inte lugnt. Det visar sig att major Carter skulle dö den dagen, och att han bara överlevde därför att den ansvarige själsinsamlaren (Marius Goring) tappade bort honom i dimman. Himlens ledning skickar honom att ta med sig Carter tillbaka, men Carter vägrar. Det kanske var hans tur att dö, men sen dess har han fått nytt ansvar: nu är han kär.

Det kliar i fingrarna; jag vill berätta om alla de fina scenerna. Bilderna från livet efter detta. Samtalen mellan Carter och Gorings karaktär, en aristokrat som avrättades under franska revolutionen. Himlens juridiska system. Doktor Reeves (Roger Livesey), som inte vet om Carters berättelse är sann eller om han bara har en hjärnskada, och försöker lösa majorens situation oavsett. Och så rättegången där Carters öde ska avgöras.

Det är underbart, alltihop. Det är visuellt innovativt, känsligt spelat och spännande berättat. Niven, Hunter, Livesey, Goring, och Raymond Massey som åklagare Abraham Farlan är skickliga skådespelare av den gamla skolan och särskilt debatterna mellan doktor Reeves och Abraham Farlan doppar sig i djupare och mer progressiva vatten än jag väntade mig av en film från fyrtiotalet. I A Matter of Life and Death har vi en film som välförtjänt kallas klassiker och som inte har lidit av att åldras - tvärtom.

Reasonable Doubt (2014) - 4/6

Jag älskar att bli överraskad så här. Jag hade väldigt låga förväntningar på den här filmen; det är en thriller jag knappt hört talas om och kalla mig gärna fördomsfull men filmer med titlar som Reasonable Doubt är aldrig bra. Utom denna, då.

Den börjar dock bra mycket mer lovande än den avslutar. Mitch Brockden (Dominic Cooper) är en ung, hungrig, talangfull och framgångsrik åklagare som aldrig förlorar. Efter en mycket blöt kväll bestämmer han sig för att köra hem hellre än att lämna bilen i ett skumt kvarter, och det slutar med att han kör över en man (Karl Thordarson) som ligger krossad och blödande på gatan.

Mitch tar ett beslut. Han ringer ett anonymt SOS-samtal och kör därifrån. Dagen efter är han en skälvande massa av ångest, men han verkar ha kommit undan. Då får han veta att en man, Clinton Davis (Samuel L Jackson) gripits för mordet på Cecil Ackerman, som Mitch känner igen. Det var mannen han körde över.

Mitch blir åklagare i fallet mot Davis, och måste på något sätt misslyckas med sitt jobb utan att det blir uppenbart att det är det han försöker göra, och utan att avslöja sig. Det är en infernalisk situation som gärna hade fått fortgå längre, men filmens geni ligger i vad den gör när rättegången är slut. Mitchs mardröm är inte över och han börjar tvivla på allt han trodde att han visste.

Jag hade gärna sett Reasonable Doubt dra ut på tiden lite mer. Den tappar intresse så fort det blir klart hur det egentligen ligger till; det roliga är att se Mitch stappla runt och försöka få ordning på världen medan han sjunker djupare och djupare ner i paranoian. Framför allt förlorar den mycket på att skurkens handlingar mot slutet blir helt ologiska, ett klassiskt tecken på att manusförfattaren fick slut på idéer. Därför, men bara därför, kan jag inte kalla den mer än okej, men det är betydligt bättre än jag väntade mig.

Mr. Deeds Goes to Town (1936) - 5/6

Det är inte bara titeln som påminner om Mr. Smith Goes to Washington. Huvudpersonen Longfellow Deeds (Gary Cooper) är liksom James Stewarts Jefferson Smith en ödmjuk, liknöjd, behaglig småstadsbo som hamnar i en situation han inte är förberedd på. Men han är också kolerisk, ibland våldsam, och har en tendens att agera först och tänka sen. Han är ingen perfekt myskarl, men vi tycker om honom ändå.

Han har tillbringat hela sitt liv i lilla Mandrake Falls, där han spelar tuba och skriver vykortspoesi, när advokaten John Cedar (Douglas Dumbrille) dyker upp med ett besked: Deeds stenrike morbror Martin Semple har avlidit och Longfellow Deeds är hans arvtagare. Tjugo miljoner dollar väntar honom.

Tillsammans med Cedar och högra handen Cornelius Cobb (Lionel Stander) åker Deeds till New York City. Deeds har inget större intresse av pengarna, men advokaten har sina egna anledningar att pressa honom: det finns ruffel och båg i bokföringen. Cedar tror att Deeds är en lättmanipulerad bondläpp som han kan gömma sina brott bakom.

Samtidigt bestämmer sig den tuffa journalisten Babe Bennett (Jean Arthur) - var förresten alla kvinnor på trettiotalet antingen hemmafruar eller journalister, för på film verkar det så? - för att scora ett scoop om den nyrike arvtagaren. Hon gör en Hudsucker Proxy för att komma nära Deeds och ser till att rapportera om varenda grej den naive utbölingen hittar på.

När Bennett börjar ångra sin iskalla operation och Cedar börjar bli desperat går det mot kulmen då Deeds blir tvungen att inse hur annorlunda den stora världen är, när man jämför med Mandrake Falls.

Ibland är Mr. Deeds Goes to Town en mysig feelgoodfilm, och särskilt i början är den riktigt rolig. Men det är inte bara skoj; Longfellow Deeds blir tvungen att konfrontera de sociala orättvisorna under depressionen, och han tvingas inse att människor har ljugit för honom, utnyttjat honom, och manipulerat honom. Men han hämtar sig, och man går ifrån den här filmen med ett leende på läpparna.

The Kentucky Fried Movie (1977) - 4/6

Vad ska man vänta sig av en film som ska ha varit inspirationen till den... låt oss säga unika... Movie 43? Charles B. Wesslers uttalade ambition var att göra en The Kentucky Fried Movie för 2010-talet, och så producerade han Movie 43. Ni förstår om jag var skeptisk till originalet. Å andra sidan så var samma enade kritikerkår som sågade Movie 43 rörande överens om att The Kentucky Fried Movie var något helt annat och oändligt mycket bättre, och de visade sig ha rätt. Movie 43 fick mig att må illa, The Kentucky Fried Movie fick mig att skratta.

I alla fall ibland. Gänget bakom är bröderna Zucker och deras ständige vapendragare Jim Abrahams, ansvariga för Titta vi flyger och Den nakna pistolen, och här är deras konst oslipad och jag redan påverkad av deras senare verk. Så filmen har sina toppar och sina dalar, sina gapskratt och sina rätt tråkiga bitar.

Den liknar Movie 43 i det att båda är episodiska sketchfilmer. The Kentucky Fried Movie skippar helt ramberättelsen, om vi struntar i grundantagandet att vi ser en film som föregås och följs av trailers. Centralfilmen, den längsta sketchen, är en kungfuparodi vid namn A Fistful of Yen, och före och efter den ser vi sketcher som i de flesta fall är parodier på andra filmgenrer.

Vi hinner med blaxploitation, katastroffilmer, utbildnings-TV och diverse mjukporr. Några sketcher är också helt lösryckta, såvida de inte parodierar något som försvunnit så spårlöst att jag inte vet att det någonsin fanns. Det är roligt ibland, ibland är det rentav väldigt kul (jag är svag för en viss typ av ordvitsande, där humorn skyltar med hur billig den är), och det var väl mycket mer revolutionerande, uppseendeväckande och gränsbrytande när det kom än det är nu. Men The Kentucky Fried Movie har också svaga delar som doppar ner i det trista, och det hindrar den från att vara riktigt bra.

To Kill a Mockingbird (1962) - 5/6

To Kill a Mockingbird är en film om barn förklädd till ett socialt rättegångsdrama. Den behandlar isolering, rasism, justitiemord, fördomar och våld, men allting ses genom ögonen på barn. Inte filmbarn utan riktiga barn, som talar och tänker som barn, som springer överallt, som bevisar sitt mod genom att gå nära huset med stängda fönsterluckor där det sägs att en galen man hålls fången, som försöker hålla sig från bråk i skolan men ibland måste man när den där dummingen säger något extra dumt, som lyder när det passar dem och inte när de kan komma undan med det.

Barnen i fråga är sexåriga Scout (Mary Badham som i och med denna film blev den dittills yngsta nominerade för en Oscar), hennes tioårige bror Jem (Phillip Alford) och deras sjuårige kompis Dill (John Megna). Scout är en vild, viljestark tös av det slag som man förr hade kallat pojkflicka. Hon vill springa omkring med sin bror, leka sig smutsig, utmana ödet och visa sig modig inför världen. Hon hatar klänningar och i skolan hamnar hon hela tiden i slagsmål med dumma pojkar.

Scouts och Jems far är Atticus Finch (Gregory Peck), en genomhygglig och vis änkling och småstadsadvokat. Han tar betalt i nötter och grönsaker när hans klienter inte har några pengar, och eftersom filmen utspelar sig på det amerikanska trettiotalet händer det ofta. För hans barn är han mannen som har alla svar och kan förklara allting, till och med när han själv inte tror att han kan. Andra vuxna är ibland vänliga, ibland obegripliga, ibland otäcka, ibland neutrala varelser som bara flyter förbi i bakgrunden. Det är så det är att vara sex, ens föräldrar är allvetande och pålitliga medan andra vuxna är mer eller mindre besynnerliga.

Till att börja med rör Scouts, Jems och Dills liv sig till stor del runt det mystiska Radleyhuset. Det sägs att den våldsamme Boo Radley hålls fastkedjad där inne av sin far som vägrar ge honom vård. Barnen trissar och utmanar varandra. De är rädda, men det är den sortens rädsla som präglar en sund barndom, en rädsla som innehåller en naiv vetskap om att ingenting egentligen kan gå riktigt fel.

Den vetskapen ska snart utmanas. Tom Robinson (Brock Peters) är en svart man som anklagas för att ha våldtagit Mayella Ewell (Collin Wilcox), en vit kvinna. Hennes far Bob (James K Anderson) vill helst se honom lynchad och ångrar att han någonsin kontaktade polisen; han borde ha fixat det själv med sitt hagelgevär. Men även på förhand dömda män behöver en advokat, och Atticus Finch blir Tom Robinsons. Det gör att Bob Ewell och hans många vänner vänder sig mot Finch och, fega som de är, därför också mot hans barn.

Filmen släpper aldrig sin valda synvinkel. Vi ser det barnen ser, vi vet det barnen vet. Det är Scout som är vår kanal in i Maycomb, Alabama. Om vi förstår mer än hon gör är det som det ska vara; genom henne kan vi ändå behålla vår oskuldsfulla syn på världen. Ibland verkar hon vara ett steg före oss, men för det mesta sitter hon och tittar på medan vi hoppas att hon ska slippa förstå allt som pågår. Det kommer att komma en tid för det också.

Det var en välförtjänt Oscarnominering som Mary Badham fick, och hennes medstjärnor Alford och Megna är precis lika duktiga. De förstod, kanske instinktivt, att de inte var där för att låtsas utan för att vara. De blir några av de mest trovärdiga barn som synts på film, därför att de inte försöker vara barn, de tillåts bara vara barn.

För Gregory Peck var rollen som Atticus Finch en som definierade både hans karriär och hans liv. På hans begravning sa hans kollega och vän Brock Peters att det var en roll som lät Peck spela sig själv. Peck sa själv att han varje dag tänkte på vilken tur han hade som fick lov att spela Finch. Och Atticus Finch är en underbar karaktär, filmens centrum och ankare. Visst är han idealiserad, visst är han kanske för god för att vara en vit man i trettiotalets Alabama, men ingen sa att det var verkligheten vi såg. Det är Scouts minnen, och det var så här hon såg sin far. Om hon låter sin berättelse färgas av barndomens rosenskimrande glasögon är det ett lindrigt brott, och ett jag tror att vi alla är skyldiga till.

Murder in the First (1993) - 4/6

Som sjuttonåring stal Henri Young (Kevin Bacon) fem dollar för att köpa mat till sin hungriga syster. Han åkte fast, hamnade på Alcatraz, försökte rymma, sattes i isoleringscell i tre år och när han till slut kommer ut därifrån är han så brutalt förstörd inombords att han nästan genast mördar en annan fånge i fängelsematsalen.

Mordfallet hamnar hos den färske advokaten James Stamphill (Christian Slater) som i dossieren ser något mycket större än ännu ett mord innanför fängelsemurarna. Det blir ett principfall för Stamphill som i rättegångssalen ställer sig upp och beskyller Alcatraz, dess direktör Milton Glenn (Gary Oldman) och hela fängelsesystemet för Youngs dåd.

Han kämpar med sina chefer som försökte ge honom ett snabbt och lätt fall att börja karriären med, han kämpar med sina motståndare som inte tänker ta hans anklagelser utan att försvara sig, men framför allt måste han kämpa med Young själv som efter tre år i mörker och ensamhet inte är ett dugg intresserad av att rädda sig själv. Han vill mycket hellre sitta och prata, spela kort, vara en vanlig människa.

Murder in the Firsts bästa scener - huvudsakligen spelet mellan Young och Stamphill - är helt och hållet Kevin Bacons förtjänst. Han rör sig, ser ut, talar och andas som en fysiskt och psykiskt knäckt man som ser demoner överallt och har förvandlats till ett halvmänskligt paket av plåga och skräck. Slaters Stamphill vet ingenting om Youngs värld och hans tafatta försök att föra in lite ljus besvaras med tom cynism. Young har gett upp. Inte ens hotet om dödsstraff motiverar honom.

På andra sidan av det juridiska slagfältet radar William H. Macy upp ännu en av sina minnesvärda biroller som åklagaren i mordfallet, och Gary Oldman är den store skurken i historien, en brutal, sadistisk, maktfullkomlig, oåtkomlig skräckfigur. Roller som denna kan han bränna av med bakbundna händer och då finns alltid risken att man börjar göra just det.

Murder in the First påstår sig bygga på en sann historia, och medan det i stora drag stämmer är detaljerna kraftigt förvridna till Youngs fördel. I verkligheten satt han bara isolerad några månader och begick inte mordet förrän ett år efter att han kom ut, men framför allt var han ingen stackars tonårig Jean Valjean utan en vanerånare, mördare och pigg gisslantagare. Filmen gör mycket av att Youngs originalbrott var en stöld på fem dollar; att han i själva verket var förhärdad brottsling förtar något av den känslomässiga styrkan.

Historien, så som den presenteras, fungerar. Bacons skådespel är lysande. Jag önskar bara att de hade tagit den verkliga berättelsen och försökt filma den i stället. Den var intressant nog i sig. Och varför de valde att stryka Slaters karaktärs riktiga namn och ersätta det med namnet hos en av Youngs medbrottslingar som sköts under flyktförsök... det kommer jag nog aldrig att begripa.

A Few Good Men (1992) - 5/6

A Few Good Men ser ut som ett sedvanligt rättegångsdrama, befolkat av kända skådespelare på båda sidor av skranket och upplagt för ett dramatiskt avslöjande i slutscenerna, men är i stället på många plan en genuint originell film. Den har en skurk (den konsekvent briljante Jack Nicholson) som får hålla sin föreläsning om varför han gör det han gör och det är inte bara ursäkter, det blir inte emotsagt, och det hänger ihop. Vi må inte tycka om överste Nathan R Jessup, men vi måste respektera att han tror på varenda ord han säger och det är inte lätt att avfärda honom. Den har två snygga singelhjältar av motsatt kön (Tom Cruise och Demi Moore) som ändå inte börjar hångla med varandra. Och den har en hjälte (Cruise igen) som berättar sin mästarplan i förväg, och trots det fungerar den.

Det är annars en gammal filmregel att planer vi inte känner till i förväg går av som på räls, oavsett vilken millisekundprecision de kräver, medan planer vi får förklarade för oss går åt helvete vid första bästa tillfälle. Jag förvånades i inledningsscenen i Sherlock Holmes, där Robert Downey Jr:s Holmes planerar hur han ska oskadliggöra en skurk, och sen faktiskt gör det. Samma sak händer, på en betydligt mer cerebral nivå, i A Few Good Men. Den tar flera dramaturgiska risker och det är fantastiskt att den avgår med segern.

Cruises hjälte är Daniel Kaffee, en ung och oerfaren men ambitiös advokat i amerikanska flottans rättskår. Han får hand om ett fall där en marinsoldat på Guantanamo Bay-basen, William Santiago (Michael DeLorenzo), dött efter att ha misshandlats av två soldatkamrater, Harold Dawson (Wolfgang Bodison) och Louden Downey (James Marshall). Tillsammans med Joanne Galloway (Moore) och Sam Weinberg (Kevin Pollak) börjar han undersöka fallet och får veta att Santiago var en oomtyckt soldat, tydligen illa lämpad för marinkåren, och att han hade sökt förflyttning innan han dog.

Dawson är marinsoldat ut i fingerspetsarna, uppfylld av kårens hederskodex, och Downey är en enfaldig man - när domen kommer förstår han den inte - och gör som han blir tillsagd. Advokaterna börjar misstänka att incidenten inte var deras egen idé utan söker skyldiga bland deras officerare. Det är en imponerande samling skådespelartalang med Kiefer Sutherland som löjtnant Kendrick, J.T. Walsh som överstelöjtnant Markinson och naturligtvis den magnifike Jack Nicholson som överste Jessup.

Den slutgiltiga konfrontationen mellan Cruises Kaffee och Nicholsons Jessup har en förtjänt klassikerstatus. Den må ha sina orealistiska aspekter men den ger oss en fängslande bild av kampen mellan två olika kulturer, båda övertygade om att de inte bara har rätt utan är direkt nödvändiga för civilisationens fortlevnad.

Innan dess har vi fått se den sortens drama som inspirerar recensenten att citera vartannat replikskifte. A Few Good Men är full av smidiga konversationer mellan intressanta karaktärer som kan befinna sig på samma sida trots att de förkroppsligar olika livsåskådningar. A Few Good Men är inte svartvit och jag är inte ens säker på att den är grå.

In the Name of the Father (1994) - 3/6

Det är väldigt svårt för mig att ge ett betyg till In the Name of the Father. Å ena sidan är den en välgjord film som inte finner det svårt att rycka i våra trådar och beröra oss. Den blev min första bekantskap med Pete Postlethwaite, som sedermera gjorde underbara roller i The Usual Suspects och Dragonheart och av Steven Spielberg kallades för världens bäste skådespelare, med den galne metodskådespelaren Daniel Day-Lewis och med Emma Thompson som tillsammans med Anthony Hopkins förvandlade The Remains of the Day från något som kunde ha blivit hemskt tråkigt till en smärtsamt vacker skapelse.

Den berättar en medryckande historia. Gerry Conlon (Day-Lewis) är en ung irländare som befinner sig på fel plats vid fel tillfälle och därför grips som misstänkt för ett terroristdåd i IRA-regi. Han pressas och misshandlas tills han erkänner. Tillsammans med sin far Giuseppe (Postlethwaite) och två andra oskyldiga skickas han i fängelse.

Han och de andra tillbringar femton år bakom galler. Den skyldige till dådet grips och sätts i samma fängelse, men hans erkännande hjälper inte Conlon. Hans far dör. Det är först genom en hjälteinsats från en advokat (Thompson) som han lyckas bevisa inte bara sin oskuld utan hela målets ruttenhet och bli fri efter ett och ett halvt decennium. När filmen slutar har han vuxit från den unge halvligist han var till en vuxen man.

Utifrån detta borde jag ge filmen ett högt betyg. Men det fanns ett "å ena sidan" ovan, och då måste det följa ett "å andra sidan".

Å andra sidan är In the Name of the Father en djupt oärlig film. Den påstår sig bygga på en sann historia men gör det endast i den meningen att relativt oskyldiga människor med en del av dessa namn pressades till falska erkännanden som placerade dem i fängelse för terroristdåd och att de sedermera friades.

Alla sanna historier måste friseras för att passa in i filmformatet. Jag förstår och accepterar detta. Jag tyckte väldigt mycket om The King's Speech och det ändrades inte när jag fick veta att Lionel Logue aldrig kallade kungen för "Bertie" och aldrig svor inför honom, och inte heller när jag läste att kungens kritiska tal inte skedde vid andra världskrigets början. Vid det laget hade han med Logues hjälp redan talat offentligt i flera år. Men The King's Speech var i mycket ärlig, och framför allt har dess felaktigheter inga djupare konsekvenser.

Så icke med In the Name of the Father. De som av denna film lär sig historien om the Guildford Four tror bland annat att Gerry Conlons far var en av dem, vilket han inte var, och att det fanns en hemlig mapp märkt "Not to be shown to the defence", vilket det inte gjorde. Det blir inte bättre av att den sanna historien också hade blivit en bra film. Man behövde inte slakta den för dramatikens skull.

Visst, man ska inte tro på allt man ser på film. Men även konstnären har ett ansvar. Hans jobb, för att citera en film jag beundrar, är att använda lögner för att berätta sanningen. Han ska inte använda sanningen för att berätta lögner, och han får aldrig berätta lögner medan han påstår att han berättar sanningen.

Därför kan jag inte ge In the Name of the Father ett gott betyg. Om man betraktar den som ett världsfrånskilt konstverk är den skickligt utförd och berörande, men om man ser den som en del av världen är den ett bedrägeri. Högt plus lågt delat med två blir medel.

27/4: Glen or Glenda (1953)

12 Angry Men (1957) - 6/6

En ung man står inför domstolen, anklagad för mord på sin far. Hans ansikte blixtrar förbi, alldeles för snabbt för att vi ska hinna skapa oss en uppfattning om honom. Filmen handlar inte om honom. Filmen handlar om de tolv män som skickas in i juryrummet för att på en och en halv timme avgöra hans öde.

Från början är elva av dem övertygade om hans skuld. En ensam man står emot. De andra elva är häpna. Har han inte sett samma bevis som de? Har han inte hört samma vittnesmål? Hur kan han tro något annat än att den unge mannen tog sin kniv och högg sin far till döds?

Att berätta mer om handlingen vore att riskera att förstöra en fantastisk filmupplevelse. Filmer som 12 Angry Men görs alldeles för sällan. Tolv män, tolv utmejslade personligheter, var och en med sina egna anledningar att tro eller misstro det de hör och ser, sina egna fördomar, sina egna motiv, både synliga och djupt dolda. Detta är en film utan hjältar och skurkar även om det finns karaktärer som närmar sig båda arketyperna. Det finns knappt någon action, inga intriger, inga onda planer, inga räddare som anländer i sista ögonblicket. Det är bara tolv män som talar med varandra. Handlingen utspelar sig formellt i det lilla rum som filmen tillbringar 93 av sina 96 minuter i, men i verkligheten utspelar den sig i de tolv männens huvuden.

Det hade aldrig kunnat fungera utan skickliga skådespelare. Bland de tolv finns Henry Fonda, Joseph Sweeney, Martin Balsam och Jack Klugman, idel veteraner som vet hur man kryper inuti en roll tills tittaren glömmer att han sitter och betraktar en skådespelare. Bäst insatser levereras ändå av E.G. Marshall som svårövertygad och ytterst rationell börsmäklare och George Voskovec som invandrare, omåttligt stolt över sitt nya hemland och gränslöst hängiven dess ideal.

Jag skulle förmodligen kunna tillbringa filmens tre- eller fyrdubbla löptid med en pekpinne i handen och inte göra annat än visa ut små, genialiska detaljer. Sidney Lumet planerade och genomförde ett magiskt arbete med en film som praktiskt taget utspelar sig i realtid och får tittaren att känna sig som om han befinner sig i samma rum som de tolv, hör deras höjda röster, drar sig tillbaka när de fäktar med armarna, känner doften av dem på denna årets varmaste dag som gör humör lika heta som asfalten utanför. Jag vet inte om det skulle övertyga någon, så jag nöjer mig med att säga att 12 Angry Men är den enda film som jag omedelbart efter att jag sett den för första gången, såg en gång till.

18/4: Att angöra en brygga (1965)