Den här filmen har all modern publik den har av en anledning och en anledning endast: det var Arnold Schwarzeneggers första filmroll. Han var 22 år gammal, redan mr Universe men fullständigt okänd i filmbranschen, fullpackad med muskler och försedd med en ännu grövre variant av den karakteristiska brytning vi är vana att höra. Han använder inte ens sitt riktiga namn - "Schwarzenegger" var väl lite att ta i - utan kör i stället en vek ordlek med motspelaren Arnold Stangs namn och kallar sig Arnold Strong.
Hercules in New York börjar någorlunda lovande för att vara så brutalt lågbudget och dum: Herkules (Schwarzenegger) är trött på att bara hänga på berget Olympos och ber sin far Zeus (Ernest Graves) om att få åka till Jorden. Zeus vägrar, men Herkules tjatar. Till slut kastar Zeus en åskvigg av järn på honom och han sprängs raka vägen ner till Jorden. Zeus är sedan arg på honom för att han åkte. Jag kanske blinkade när det förklarades.
Gudarna - Herkules, Zeus, Venus (Erica Fitz), Merkurius (Dan Hamilton), Diana (Diane Goble) och den svartsjuka Juno (Tanny McDonald) - ser ut som maskeradbesökare i Buttericks-togor och berget Olympos ser ut som en välskött trädgård. New York, där Herkules naturligtvis landar, ser däremot ut som New York även om det mesta av staden tydligen består av park.
Efter att ha betett sig som den arrogante halvgud han är träffar Herkules kringelförsäljaren Pretzie (Stang) som ser den kommersiella potentialen i en man som är starkare än typ alla andra tillsammans. Tyvärr råkar han också ut för problem med en man som inte begriper ett enda jävla dugg och förväntar sig att alla ska underordna sig honom. Han leder i alla fall in Herkules på en bana som professionel brottare. Under tiden är det ränker på Olympos; Zeus skickar Nemesis (Taina Elg) efter sin son men Juno blandar sig i och ser till att snärja in Pluto (Michael Lipton) också. Den senare är den med god marginal intressantaste karaktären i filmen.
Det är en röra. De grekiska namnen - Zeus, Nemesis - blandas med de romerska - Juno, Venus, Merkurius, Pluto. I slutet dyker till och med Simson (Mark Tendler) upp, från en helt annan mytologi. Jag förväntar mig inte exakt korrekthet av en film som heter Hercules in New York och filmades för två korvar och ett saltat ägg, men måste man anstränga sig för att göra fel? Okej att en förrymd björn ser ut som en människa i en björndräkt, men måste den se ut som en människa i en björndräkt som beter sig som en apa?
Men man ser ju ändå bara den här filmen för att se den framtida superstjärnan, Terminatorn, guvernören, hacka sig igenom materialet. Medan de flesta i filmen spelar över spelar Arnold under, kanske därför att han visste att hans röst ändå skulle dubbas av någon som inte bröt så hemskt. Numera är naturligtvis originalljudspåret återställt och vi får njuta av den österrikiska ekens egen röst. Utom, av någon anledning, i slutscenerna där en helt annan röst säger farväl till Pretzy. Antar att den inspelningen gick förlorad och de som återställde filmen tänkte "Äh, vem kommer att bry sig?".
Hercules in New York börjar någorlunda lovande för att vara så brutalt lågbudget och dum: Herkules (Schwarzenegger) är trött på att bara hänga på berget Olympos och ber sin far Zeus (Ernest Graves) om att få åka till Jorden. Zeus vägrar, men Herkules tjatar. Till slut kastar Zeus en åskvigg av järn på honom och han sprängs raka vägen ner till Jorden. Zeus är sedan arg på honom för att han åkte. Jag kanske blinkade när det förklarades.
Gudarna - Herkules, Zeus, Venus (Erica Fitz), Merkurius (Dan Hamilton), Diana (Diane Goble) och den svartsjuka Juno (Tanny McDonald) - ser ut som maskeradbesökare i Buttericks-togor och berget Olympos ser ut som en välskött trädgård. New York, där Herkules naturligtvis landar, ser däremot ut som New York även om det mesta av staden tydligen består av park.
Efter att ha betett sig som den arrogante halvgud han är träffar Herkules kringelförsäljaren Pretzie (Stang) som ser den kommersiella potentialen i en man som är starkare än typ alla andra tillsammans. Tyvärr råkar han också ut för problem med en man som inte begriper ett enda jävla dugg och förväntar sig att alla ska underordna sig honom. Han leder i alla fall in Herkules på en bana som professionel brottare. Under tiden är det ränker på Olympos; Zeus skickar Nemesis (Taina Elg) efter sin son men Juno blandar sig i och ser till att snärja in Pluto (Michael Lipton) också. Den senare är den med god marginal intressantaste karaktären i filmen.
Det är en röra. De grekiska namnen - Zeus, Nemesis - blandas med de romerska - Juno, Venus, Merkurius, Pluto. I slutet dyker till och med Simson (Mark Tendler) upp, från en helt annan mytologi. Jag förväntar mig inte exakt korrekthet av en film som heter Hercules in New York och filmades för två korvar och ett saltat ägg, men måste man anstränga sig för att göra fel? Okej att en förrymd björn ser ut som en människa i en björndräkt, men måste den se ut som en människa i en björndräkt som beter sig som en apa?
Men man ser ju ändå bara den här filmen för att se den framtida superstjärnan, Terminatorn, guvernören, hacka sig igenom materialet. Medan de flesta i filmen spelar över spelar Arnold under, kanske därför att han visste att hans röst ändå skulle dubbas av någon som inte bröt så hemskt. Numera är naturligtvis originalljudspåret återställt och vi får njuta av den österrikiska ekens egen röst. Utom, av någon anledning, i slutscenerna där en helt annan röst säger farväl till Pretzy. Antar att den inspelningen gick förlorad och de som återställde filmen tänkte "Äh, vem kommer att bry sig?".