Big Hero 6 (2014) - 5/6

I en nära framtid utkämpas robotstrider på samma sätt som tuppfäktningar förr. Fjortonårige Hiro Hamada (Ryan Potter) dyker upp med en söt liten sak han har snickrat ihop själv, och massakrerar förstås motståndet. Hans storebror Tadashi (Daniel Henney) måste rädda honom från biffarna som vill ha tillbaka sina pengar, och bestämmer sig för att försöka få in det unga geniet på mer produktiva spår.

Det involverar att ta med honom till labbet där Tadashi arbetar och som bäst beskrivs som det ultimata teknogeekparadiset. Tadashi och hans arbetskamrater utför mirakel i Hiros ögon, och Tadashi själv har utvecklat en vit, mjuk, uppblåsbar sjukvårdsrobot som heter Baymax.

Hiro blir fixerad vid att komma in i labbet och uppfinner magnetiska mikrorobotar som kan kombineras till vilka former som helst. Hans demonstration är en succé och både professor Callaghan (James Cromwell) och plutokraten Alistair Krei (Alan Tudyk) vill ha uppfinningen.

En tragisk olycka ändrar inriktningen på Hiros liv, och en mystisk maskerad man verkar ha stulit hans uppfinning. Det slutar med att han förvandlar sig, labbkompisarna och Baymax till superhjältar - ivrigt påhejad av serietidningsnörden Fred (T.J. Miller) som betraktar detta som deras origin story - och ger sig ut för att bekämpa mannen i mask.

Big Hero 6 är en lättflytande, smidigt tillrättalagd historia av det slag som bara glider förbi framför oss och sitter ihop på ett sådant sätt att vi inte lägger märke till sömmarna. Den är rolig, gullig, sorglig, spännande och meningsfull på samma gång. Det är kanske typiskt för modern animerad film i Disney/Pixar-stil; även filmerna som inte är fantastiska - och Big Hero 6 är inte fantastisk, nyskapande eller egentligen anmärkningsvärd i dessa tider - är väldigt svåra att ha nånting emot.

Jag tycker om varenda karaktär i Big Hero 6, jag gillar hur deras personligheter gnids mot varandra på logiska och emotionellt sanna sätt. Jag gillar hur filmen ser ut, hur den framtida staden San Fransokyo byggs upp så att vi förstår bakgrunden utan att få den förklarad för oss. Jag gillar filmens känslomässiga uppläggningar och smashar.

På samma sätt som riktigt bra kåserier får det att kännas som om skribenten bara hävde ur sig texten utan minsta ansträngning verkar det som om Big Hero 6 uppstod av sig själv, som om filmskaparna knappt behövde lägga ner något jobb alls. Det är en avslappnande upplevelse, och väldigt tillfredsställande.

The Imitation Game (2014) - 4/6

Det här är den andra recensionen jag skriver av The Imitation Game. Den första hyllade filmen nästan förutsättningslöst; de enda förbehållen gällde att den tog friheter med verkligheten - och säg den film som inte gör det.

Jag pratade lyriskt om perfekt stämning, perfekt skådespel, och en historia som fångade något viktigare än den nakna sanningen. Jag sa att den destillerade ett viktigt skeende till en form som vi kunde ta in, som konsten ska.

Jag hann inte ens publicera den recensionen innan jag insåg att jag inte längre höll med om vad jag hade skrivit. Visst, det är en fantastiskt välgjord film, med de prestationer och den stämning jag pratade om.

Och det skeende den beskriver är precis så viktigt som jag påstod. Mänsklig historia är alltid för komplicerad för simpla svepande uttalanden men om man ska välja en person som datorns uppfinnare så är det Alan Turing och om man ska välja en person som vinnare av andra världskriget så är det Alan Turing. Hans liv förtjänar att belysas.

Men det borde göras bättre än så här. The Imitation Game är smärtsamt konventionell, med träig kliché efter träig kliché. Filmens Turing (Benedict Cumberbatch som efter Sherlock kan leverera de här prestationerna i sömnen) är ett klassiskt asocialt filmgeni, en obegripligt intelligent man som inte kan relatera till människor och som inte förstår humor, som arbetar ensam och lyckas genom dramatiska genombrott. Verklighetens Turing var en helt annan, och filmens Turing har inget nytt att komma med.

Det är samma sak över hela brädet. Joan Clarke (Keira Knightley) rekryteras via gåtor i tidningen, Turings överordnade Denniston (Charles Dance) är ett byråkratiskt hinder som inte förstår hur viktigt arbetet är, Turing hittar en osannolik allierad i MI-6-chefen Stewart Menzies (Mark Strong), och det slutgiltiga genombrottet som vinner kriget sker av ett ögonblickligt hugskott fött ur en slumpad kommentar, precis som när dr House löser veckans medicinska mysterium.

Med ett manus som närmare följde verkligheten hade The Imitation Game förtjänat allt jag skrev om den i min första version av den här recensionen. Nu, när de första intrycken lagt sig, inser jag att The Imitation Game kan vara hur mästerligt konstruerad som helst - den är ändå en historia vi sett förut, förklädd till en historia som borde berättas.

Her (2013) - 5/6

Audrey Niffeneggers The Time-Traveller's Wife är en av de bästa kärlekshistorier jag läst - och den blev en nästan lika bra film - och Her rör sig i samma territorier. Genom att visa ett kärleksförhållande med väldigt särskilda omständigheter undersöker den de förhållanden vi alla lever i, på sätt vi inte kan låta bli att känna igen.

Den ene parten är Theodore Twombly (Joaquin Phoenix), vars äktenskap med ungdomskärleken Catherine (Rooney Mara) spruckit. Han skjuter upp att skriva under skilsmässopappren och ältar vad som gick fel mellan dem.

Theodore arbetar med att skriva djupa, personliga brev åt andra människor. När man inte lyckas få ut sina känslor på papper, då löser Theodore det åt en. Han är väldigt skicklig på sitt jobb, men i privatlivet verkar känslorna vara mycket svårare att finna. Den enda närhet han har är med bästa vännen Amy (Amy Adams). Annars är det bara telefonsex med främlingar.

En dag köper Theodore ett nytt operativsystem med äkta artificiell intelligens. Det tar sig namnet Samantha och Scarlett Johanssons röst, och visar sig genast vara ett sant tekniskt mirakel. Samantha lär sig snabbt och hennes personlighet utvecklas, liksom hennes relation med Theodore. Han börjar få känslor för henne, och hon finner att hon kan känna känslor för honom också.

Var gränsen går för Samantha blir aldrig klargjort, men det spelar ingen roll. Scenerna där deras förhållande inleds och växer är underbara. Kemin sprakar mellan Phoenix och Johansson, och Samantha är en så intagande skapelse att jag längtade efter att ha en egen AI som talade till mig som hon gör. Det är så kärleksrelationer är, rosa och vackra i början.

Men det blir alltid mer komplicerat, och det blir det även för Samantha och Theodore. De försöker finna sätt att arbeta runt det faktum att hon inte har någon kropp, och båda försöker hantera att den andre inte är perfekt. Samantha är verkligen sant intelligent, och det innebär att hon aldrig kan vara bara ett datorprogram. Hon har en egen vilja.

Trots att deras problem handlar om deras speciella omständigheter så speglar deras förhållande verkligheten. Jag har haft samtal som deras, jag har känt samma saker som de. När det blir plågsamt känner jag igen smärtan. Her är ett fint karaktärsdrama som är smart och känsligt, roligt ibland och sorgligt ibland, och som säger mycket mer om människor än det gör om tekniken som det skenbart handlar om.

The Amazing Spider-Man 2 (2014) - 4/6

Den här filmen känns som om den hade ett dussin manusförfattare, en del skickliga, en del klåpare, och inte en enda av dem var överens med nån av de andra om nånting. Inte om löptiden, inte om stämningen, inte om graden av realism, inte om karaktärernas personligheter, inte ens om vilka karaktärer som skulle få vara med.

Först verkar The Amazing Spider-Man 2 göra ett allvarligt försök att fånga den dubbla stämningen från serietidningen, med humor och mörker i blandning. Den verkar till och med vara på god väg att lyckas. Sen svänger den åt höger, sen åt vänster, sen tillbaka tills jag inte vet vad den försöker göra längre.

Kärleksscenerna mellan Peter Parker (Andrew Garfield) och Gwen Stacy (Emma Stone) är så pinsamma att jag vrider på mig - kanske hade andra skådespelare kunnat få ut nåt av de replikerna men det hade varit bättre att ge de här två bättre repliker. Green Goblin (Dane DeHaan), Spindelmannens ärkefiende, är med i några minuter. Den andre skurken i filmen, Electro (Jamie Foxx), börjar som en så utpräglad karaktär att han gränsar till parodi. Peters sökande efter sanningen om sina försvunna föräldrar engagerar mig aldrig. En karaktär är en så patetiskt klichéartad tysk ond vetenskapsman att jag hade svårt att tro vad jag såg - han till och med säger und i stället för "och". Man hade lätt kunnat klippa bort en halvtimme och ha en bättre film.

Men. Actionscenerna har hämtat upp sig, nu har de både närhet och tyngd. Historien rör sig framåt på ett meningsfullt sätt som pekar mot en uppföljare jag faktiskt ser fram emot. Peter plågas av tankar på Gwens far, George Stacy (Denis Leary) som dog i förra filmen, och hans konflikt inför sina löften och plikter berör. När Dane DeHaan fortfarande spelar Harry Osborn är han så bra att jag genast började leta efter andra filmer han varit med i, och hans Harry är en trovärdig och tilltalande karaktär, med en moralisk utveckling som är begriplig och intressant.

Och sen får vi en riktigt bra version av en av de mest legendariska och omdiskuterade serietidningsscenerna någonsin, en som är trogen sitt arv och samtidigt får det att fungera i ett nytt medium. Den följs av en kort rad scener som bara blir bättre och bättre tills filmen avslutar fantastiskt och under eftertexterna sitter jag bara och undrar varför den inte var så jävla bra hela tiden.

And So It Goes (2014) - 5/6

Ibland känner jag mig pinsamt lättmanipulerad. Jag kan invända mot nästan varenda detalj i And So It Goes, och jag förstår varenda dålig recension den fått. Jag kan inte försvara den på något rationellt plan. Den har inte mycket nytt, och den som inte kan förutsäga slutet efter en kvart har sett alldeles för lite film i sitt liv.

Men om jag ska gå efter effekten den hade på mig, känslorna den gav mig, då är det här en riktigt bra film. Kanske var jag ovanligt blödig när jag såg den, eller så råkade den bara träffa just mig. Det enda jag vet är att den rörde mig.

Den börjar med Oren Little (Michael Douglas), en till synes känslolös man i fastighetsbranschen som försöker sälja ett visst hus för ett pris som alla - utom han - tycker är för högt. Han bor i ett lägenhetshus som han äger och är allmänt illa omtyckt av grannarna - sångerskan Leah (Diane Keaton), tvåbarnsmamman Kate (Annie Parisse) och det gravida paret Kennedy (Yaya DaCosta) och Reggie (Albert Jones). Oren är helt enkelt en riktig gubbjävel; det enda han bryr sig om förutom sig själv och sitt företag är att besöka sin frus grav.

Förändringen börjar när Orens son, en långtidsknarkare som nu klantat in sig i fängelse, dyker upp med sin för Oren okända dotter Sarah (Sterling Jerins) och ber honom ta hand om henne under fängelsetiden. Oren vägrar naturligtvis men Sarah hamnar där ändå; hon har ingen annan stans att bli av och ingen kontakt med mamman.

Leah hoppar in och tar hand om flickan medan Oren börjar leta efter mamman. Men så slutar det förstås inte. Du vet hur det slutar. Men fan ta mig, det fungerar. När Orens bakgrund bit för bit blottläggs, när vi får veta mer om hur han blev det han är i dag, när Sarah nästlar sig in... det griper mig. Och då bryr jag mig inte ett dugg om allt annat man skulle kunna klaga på om man ville. Jag känner det i hjärtat, och jag njuter.

Leviatan (2014) - 4/6

Leviatan är en väldigt välgjord film, genuint snyggt filmad, välspelad och proffsigt hopsatt. Tyvärr handlar den om elände på elände på elände, och inte av existentiellt slag utan bara vardagselände som trappas upp tills vi undrar hur någon orkar leva vidare i filmens värld.

Det finns inte en enda trevlig karaktär i Leviatan. Alla är suputer, snorungar, otrogna, fuskare, smådiktatorer, råskinn, fegisar, gangstrar, utpressare och mutkolvar. Den ende som inte dricker konstant är prästen, och han är förstås en råtta han med.

Det hela utspelar sig i en värld som ser ut som om den är kvarlevorna efter en bättre värld. I en halvt uttorkad sjö trängs fartygsvrak med valskelett. Byggnaderna är gråa och smutsiga. Bilarna går sönder med deprimerande regelbundenhet. Det är som om samhället håller på att ta slut och människorna bara försöker klamra sig fast så länge som möjligt.

Jag vill tycka om Leviatan, och jag kan inte påstå att jag tycker illa om den. Jag beundrar skickligheten. Men den saknar dramaturgi och den går för långt i sin ambition att visa en skärva av verkligheten, särskilt när dess verklighet är så grå att till och med en professionell pessimistmisantrop som jag tycker att det går lite väl långt.

Filmens strykpojke är Kolja (Alexej Serebrjakov), en arbetslös vodkahinkare som bor med sin son Roma (Sergej Pokhodaev), som inte gillar sin styvmor Lilja (Elena Ljadova). Kolja bor i en liten stad styrd med järnhand av borgmästare Vadim (Roman Madjanov), en patetisk, maktgalen lill-Hitler.

Vadim har exproprierat Koljas hus, mest för att han kan, och Kolja har tillbringat flera år med att kämpa mot beslutet. För Vadim har det blivit personligt; ingen liten skit ska stå emot honom, den lokale storpotentaten. Kolja får hjälp av sin vän, advokaten Dimitri (Vladimir Vdovitjenkov), som har hittat information om borgmästaren som denne nog vill hålla hemlig.

Det är där det börjar, och vi följer Kolja genom hopp och desperata försök medan hans liv gradvis rasar samman. Det slutar värre än vi från början kunde ana, och på ett sätt som går bortom vardagseländet. Och efteråt lämnas jag med en tom känsla, ingenting annat.

The Internet's Own Boy: The Story of Aaron Swartz (2014) - 5/6

Aaron Swartz måste väl beskrivas som ett geni. Hans föräldrar och syskon förstod det, hans kollegor som trodde att han var 30 när han var 14 förstod det, och alla som ser The Internet's Own Boy förstår det.

Enligt hans familj älskade han datorer nästan innan han riktigt förstod vad det var. Han skapade något som liknade Wikipedia åratal innan Wikipedia skapades. Han var med och grundade Reddit och med om att sälja det. När internet låg i vaggan förstod han vad det en dag skulle bli, och gjorde sitt bästa för att det skulle bli det.

Men hans liv följde en tragisk kurva. Han förstod nog aldrig riktigt poängen med att följa lagar han inte gillade, och även om det han gjorde aldrig skadade någon så trampade han på ömma tår som tillhörde mäktiga fötter. Det slutar sällan väl, särskilt inte när tramparen är en lekfull hacker som aldrig riktigt begrep hur allvarliga hans handlingar var, i maktens ögon.

The Internet's Own Boy består till största delen av intervjuer med människor som kände Aaron Swartz, internetpionjär, programmerargeni och underbarn - släktingar, ex, flickvän, meningskamrater, professor Lawrence Lessig, Cory Doctorow, Tim Berners-Lee. Legender och vanliga människor, nätets gudomar och Aarons jordiska vänner. Tillsammans med regissören Brian Knappenberger väver de en bild av den besynnerliga människan som de alla kände och fascinerades av.

Det finns mycket lite uppenbar filmkonst bakom The Internet's Own Boy. Som många dokumentärer så är även denna klipparens verk. Det finns säkert en annan sida av den här historien - även om jag tror att jag skulle stå bakom Aaron Swartz även om jag fått höra motståndarna också - men The Internet's Own Boy är ändå en skickligt skapt film, oavsett budskapet.

Om inte annat så är den här filmen ett intagande porträtt av en man som såg programmering som en superkraft. Det låter en göra saker som andra inte kan göra. Och om du hade en superkraft, skulle du använda den för att göra gott eller för att tjäna pengar? Aaron Swartz hade sitt svar.

Wish I Was Here (2014) - 4/6

Det var med Garden State som Zach Braff bevisade - med bravur - att han hade ett liv efter Scrubs. Det kan ha varit så att han gjorde det för bra; var och varannan recension om Wish I Was Here nämner hans förra film, och den kan bara lida av jämförelsen. Wish I Was Here är ingen Garden State, men den är en trevlig liten film på sitt eget vis, och om den hade kommit först hade ingen blivit besviken. Framför allt hade ingen ens gjort jämförelsen om det inte hade varit Zach Braff som stod bakom, och det är orättvist mot den här filmen.

Zach Braff har blivit äldre och det har hans karaktär också. Här är han Aidan Bloom, en arbetslös skådespelare vars fru Sarah (Kate Hudson) försörjer familjen med ett kontorsjobb där hon måste stå ut med slemmiga arbetskamrater. Deras barn går på en dyr judisk skola eftersom Aidans pappa Gabe (Mandy Patinkin) bara betalade om han också fick välja skola, och själva hade familjen inte råd. Han ville ha religiös indoktrinering och det fick han.

Det har i alla fall fungerat på dottern Grace (Joey King), som är fixerad vid judendomen och vill vara ortodoxare för varje dag. Tanken på att hamna i en vanlig skola skrämmer henne. Sonen Tucker (Pierce Gagnon) tar det hela med lite mer av en axelryckning.

I trakten finns också Aidans bror Noah (Josh Gad), en förlorare till husvagnseremit som är Gabes stora besvikelse, vilket denne inte är rädd för att säga. Det är ingen kärleksfull, sammansvetsad familj vi pratar om.

Wish I Was Here tar faktiskt inte den lätta utvägen, där allting ordnar upp sig med kramar och pinglande musik. Ibland är livet smärtsamt och det reflekteras här. Konflikter löser inte sig själva och ibland kan de inte lösas. Och ibland kommer livet emellan, vad man än gör.

The Normal Heart (2014) - 5/6

På åttiotalet var Larry Kramer en av ganska få öppet homosexuella, och han var öppnare än de flesta är nu. Han skrev böcker och pjäser och gjorde allt för att normalisera sin läggning, men det skapade konflikt med de andra i communityn som tyckte att han framställde dem fel och drog uppmärksamheten till dem när de just hade kämpat så hårt för att över huvud taget kunna finnas.

Han var med när AIDS började dyka upp och spridas, när myndigheterna var tysta, offren dog i rasande takt och allting tycktes hopplöst. Han var med om att grunda Gay Men's Health Crisis i New York City, som försökte sprida ordet att AIDS fanns, att det var farligt, att det var en epidemi, att man inte kunde fortsätta knulla på bastuklubbar utan en tanke på konsekvenserna.

Men han var alltid en kontroversiell figur och till slut kastades han ut från Gay Men's Health Crisis. I vrede skrev han pjäsen The Normal Heart som nu trettio år senare har blivit film. Det är en otäck resa genom en otäck tid, och det kanske är filmen som slår rekord i antal förtvivlade förargade monologer. Det finns många i den som har god anledning att komma med sådana.

Det som får filmen att fungera är alla de nakna naturliga skådespelarprestationerna. Jag kan bara påminna mig två personer i hela filmen som ger minsta intryck av att inte vara precis de människor de låtsas vara - Julia Roberts som läkaren som uppmärksammar AIDS och forskar på det och Jim Parsons som den ensamme Tommy Boatwright. Alla de andra skulle precis lika gärna kunna vara arga, rädda bögar som inte vet vart de ska ta vägen när deras värld börjar rasa runt dem, just när de trodde att de började se ljuset i tunneln.

The Normal Heart hugger tag i tittaren och släpper inte. Den är obarmhärtigt realistisk och visar alla de kämpande viljor som dyker upp så fort två människor bryr sig mycket om någonting. Männen borde kämpa tillsammans, visa en enad front mot världen som inte tycks vilja se dem, men de kan inte komma överens och det är något vi alla känner igen alltför väl. Men för oss handlar det kanske om nåt jobbmöte; för de här människorna var det liv och död.

The Great Gatsby (2013) - 5/6

Året är 1929 och Nick Carraway (Tobey Maguire) sitter på ett sanatorium. Hans läkare (Jack Thompson) föreslår att han skriver ner sina tankar och upplevelser - skrivande skänker honom lugn. Den vägen för Nick oss sju år tillbaka i tiden, till när han var en nybakad obligationshandlare på den ständigt växande Wall Street och flyttade in i ett litet hus utanför New York City.

Hans granne är den mystiske Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio), som ingen verkar ha träffat men alla har berättelser om. Framför allt är hans fester legendariska. Halva New York strömmar till Gatsbys gigantiska herrgård för att dricka och dansa. Nick får en egen inbjudan och kommer, men det visar sig att han är den ende som någonsin bjudits in. Alla andra bara dyker upp. Hos Gatsby är det alltid fest.

Nick blir Gatsbys ende vän, trots att den senare har helt andra avsikter med att lära känna honom. Genom Nicks ord lär vi känna Gatsby och dennes bakgrund, både versionerna han hittar på och - senare - den sanna.

The Great Gatsby är en visuellt mycket vacker film. Regissören Baz Luhrmann vet hur man skapar visuella under och The Great Gatsby ger honom gott om chanser - jag är särskilt förtjust i en scen där vi ser karaktärer resa från sina grönskande hem till soptippen "the valley of ashes"; kontrasterna skapar ett konstverk. Festerna hemma hos Gatsby ser lika legendariska ut som de kallas. En ständig aura av overklighet vilar över Nicks minnen, dimmiga som de är sedda genom alkohol och känslostormar.

Berättelsen som sådan når inte riktigt upp till det visuellas nivå, trots att Leonardo DiCaprio får ur sig ännu en bravurprestation. Med små ansiktsrörelser, små minförändringar, berättar han saker om Gatsby som filmen håller tyst med ett bra tag till. Han är en av våra skickligaste skådespelare i dag.

Filmen är också fundamentalt tragisk. Jag har inte läst boken och tydligen tycker dess fans inte om den här filmen - men fans brukar vara såna, i och för sig - men den verkar i alla fall följa historien noggrant och jag tror att poängen till slut är den samma. Jay Gatsby kunde köpa vad han ville och på ytan var han oövervinnelig, men på insidan sökte han något helt annat.

Blackfish (2013) - 5/6

Späckhuggare är enorma, intelligenta, aggressiva köttätare som härskar i toppen på näringskedjan. Och vi människor stänger in dem i bassänger och tränar dem att uppträda framför publik. Ibland undrar jag hur vi har klarat oss så här länge.

Späckhuggarhanen Tilikum är en av de största späckhuggarna i fångenskap, en riktig jätte och dessutom en mycket produktiv avelshanne. Han är dessutom ansvarig för tre människors död - två tränare och en man som höll sig gömd på SeaWorld för att vara kvar efter stängningsdags.

Blackfish förklarar de här händelserna med det sjuka i att spärra in en gigantisk varelse i en litet utrymme i flera årtionden. SeaWorld har naturligtvis en annan syn på det - och bidrar mycket till forskning och arbete med vilda havsdjur; det är inget ondskans imperium vi pratar om. Det är ändå svårt att se filmen och stå på deras sida.

Det hjälper att Blackfish är en välgjord film som aldrig ger intryck av att försöka manipulera, även om det naturligtvis är precis vad den gör. Det gör alla dokumentärer, mer eller mindre. Men Blackfish låter SeaWorld uttala sig och driver sin syn utan att bli överdriven.

Jag vet inte vem som har rätt i sak, hur mycket av det som sägs i Blackfish som stämmer och hur mycket som kan diskuteras. Men spelar det egentligen någon roll? Behöver vi egentligen en film för att berätta för oss att smarta sociala djur som behandlas som förslavade fångar år ut och år in inte kommer att må bra?

Det är trots allt Blackfishs poäng, och då är detaljerna inte så viktiga längre.

L'illusionniste (2010) - 6/6

2010 vanns Oscarn för bästa animerade film av Pixar - som vanligt - och deras film Toy Story 3. Min kärlek för Pixar är välkänd för mina läsare och Toy Story 3 var en härlig film, men den här gången gick akademin åt fel håll. Toy Story 3 är fantastisk underhållning och ännu ett tecken på att vi lever i barnfilmens guldålder, men den nominerade L'illusionniste är ett mästerverk. Jag gråter fortfarande medan jag skriver.

Det är svårt att skriva om den, särskilt som jag vill avslöja så lite som möjligt och inte förstöra upplevelsen, men jag kan säga att den handlar om en gammal trollkonstnär som lämnar Frankrike och reser genom England med sin slitna affisch, sin höga hatt och sin vita kanin.

Hans konst är på utdöende och han tävlar mot populära popband och snygga sångerskor, så han drivs från plats till plats och söker lyckan. På en liten ö i Skottland rörs han av en ung fattig flickas trasiga skor och förvandlar dem till ett par nya och vackra - som han förstås inhandlat i förväg. Hon blir hans hängivne följeslagare.

Nästan ordlöst berör L'illusionniste mig mer än de flesta filmer. Jag bryr mig mycket mer om dess få, animerade karaktärer än om de tusentals som strömmar förbi på film varje år. Jag satt och bad att det skulle gå bra för dem, att olyckan som såg ut att vara på väg inte skulle hända, att någon vänlig gudom till slut skulle le mot den gamle trollkarlen.

Så gott som varenda scen innehåller något genialiskt eller åtminstone något som glider rakt in i hjärtat. Ändå är L'illusionniste ingen film som hamrar in sitt budskap; därtill är den alldeles för skicklig. L'illusionniste är lågmäld på samma sätt som Thomas McCarthys filmer och drivs framåt på samma subtila sätt. Den lägger mer värde i en liten gest än i en bombastisk demonstration.

Manuset kommer från skådespelaren och regissören Jacques Tati men under sin livstid gjorde han aldrig något av det. Det var antagligen för känsligt, för smärtsamt; han hade två döttrar som han hade för lite kontakt med och de självbiografiska elementen är inte svåra att se. Det råder delade meningar om vilken dotter filmen riktar sig till - hans äldsta som inte ens kände honom eller den yngsta som han bara tillbringade alldeles för lite tid med - men det spelar egentligen ingen roll. Känslorna finns där, och de är på riktigt.

De blir på riktigt för publiken också. L'illusionniste är stundtals en nästan outhärdligt smärtsam film att se, och den uppnår det på mildaste möjliga sätt. Den är smärtsam just därför att det inte är några stora åthävor, utan bara vanlig mänsklighet, vanlig sårbar enkel dum förbannat verklig mänsklighet. Jag har inget skydd mot det; det enda jag kan göra är att känna det.

Och däri ligger genialiteten. L'illusionniste må inte vara en feelgoodfilm men om du vill känna något i kväll, verkligen känna något, se då L'illusionniste med öppna ögon och öppet hjärta. Om konstens syfte är att få människor att känna, då är L'illusionniste ett av de största konstverk som skapats.

Flowers in the Attic (2014) - 3/6

Flowers in the Attic - "Vindsträdgården" - är en bergfast klassiker inom eländeslitteraturen. Historien om de stackars barnen som lever instängda på vinden av en narcissistisk mamma och en svavelosande mormor har avhandlats vid månget middagsbord; den är den sorts bok som alla av en viss generation läst eller åtminstone har en åsikt om. Detta är den andra filmversionen. Jag har varken läst boken eller sett den första filmen, men till och med jag visste ungefär vad som skulle hända. Plus vissa detaljer. Ni vet vilka jag menar.

När berättelsen börjar är allting socker. Mamma Corinne (Heather Graham) och pappa Christopher (Chad Willett) lever i ett vackert hus med sina barn Chris Jr (Mason Dye), Cathy (Kiernan Shipka) och tvillingarna Carrie (Ava Telak) och Cory (Maxwell Kovach). Men så dör pappa i en bilolycka, familjens inkomst försvinner, och allt de har kvar är skulder.

Corinne kommer på en lösning: de ska bo hos hennes stenrika föräldrar. Då hon alltid sagt att de inte har någon släkt undrar barnen varför de aldrig hört talas om stenrika föräldrar förut, men Corinne vill inte förklara närmare. De hoppar på tåget och anländer sent på kvällen till herrgården Foxworth Hall. Där tas de emot av Corinnes mor Olivia (Ellen Burstyn) som visar öppet förakt för dem allihop men släpper in dem i ett litet rum på ovanvåningen. De två äldre syskonen får strikta order att hålla tvillingarna tysta, och de får tillgång till vinden så att de har nånstans att leka.

Först ska de bara vara där en natt. Sedan någon vecka. Sedan någon månad. Bara tills Corinne lyckas få tillbaka pappans gunst, som hon förlorade genom någon först ospecificerad överträdelse. Chris och Cathy försöker ta hand om tvillingarna och göra upplevelsen uthärdlig för dem, men ingen tar hand om tonåringarna. Corinne dyker upp ibland, men hon verkar bry sig mindre och mindre om barnen och mer och mer om sig själv. Och mormor Olivia är helt enkelt ond och elak.

Det är en imponerande lång och innehållsrik historia den här filmen klämmer in på en och en halv timme utan att det känns rushat eller intryckt. Ellen Burstyn är det bästa i filmen; hon skapar en riktig djävul av sin karaktär vars logik dock brister mot slutet. Heather Graham är mindre övertygande och barnen har inte rutinen till att hänga med, även om de gör en bra insats.

Problemet med filmen misstänker jag att den ärvt från boken. Det är helt enkelt elände och elände staplat på vartannat, en stadig stegring av misär, och när det är dags att avsluta har historien ingenstans att bli av. Det är ingen överraskning att det kom uppföljare; vi kan inte rimligen lämna karaktärerna där de är när eftertexterna rullar.

Frozen (2013) - 6/6

När det blev känt att George Lucas hade sålt Star Wars till Disney fick fansen en kollektiv totalflipp. Jag deltog inte i den. Jag tror det kan bli precis hur bra som helst. Det fanns en tid när Disney pumpade ut skit, men nu för tiden gör de bra saker. Bevisföremål A? Frozen.

Det här är den bästa Disneyfilmen någonsin, en av de tio bästa barnfilmerna någonsin, en av de tio bästa animerade filmerna någonsin, och bara en helt sjukt bra film. Det är den sortens film som får mig att önska att jag inte hade sett den så jag kunde få se den för första gången en gång till.

Frozen fick mig att skratta, den fick mig att gråta, den överraskade mig, den lämnade mig med värme i magen och en känsla av att världen kanske inte är så dum ändå. Varenda aspekt - animering, röster, musik - träffar mitt i prick med genialitet och kärlek. Dess karaktärer är på riktigt, dess historia på riktigt, och den funkar precis lika bra om man är fyra eller hundra.

Berättelsen ska upplevas men det går väl inte att skriva en recension utan att åtminstone röra vid den. Prinsessan Elsa av Arendelle (Idina Menzel) har en hemlighet: hon har magiska iskrafter som hon inte riktigt kan kontrollera. Därför låser hon in sig i sitt slott och vågar inte ens berätta för sin lillasyster Anna (Kristen Bell).

Men en dag är det dags för hennes kröning och då måste hon öppna slottet och visa sig för folket och ditresta högdjur. Hon är fruktansvärt rädd - vad händer om hon inte kan styra sina förmågor? Hon tar sig igenom kröningen men till slut lyckas hon inte längre och hon avslöjar sig för alla som en trollkvinna. Elsa flyr och Anna måste följa efter.

I bakgrunden finns prins Hans (Santino Fontana), Annas nyblivne fästman och den hon lämnar att styra över Arendelle i hennes frånvaro. På vägen träffar hon isförsäljaren Kristoff (Jonathan Groff) som lever med sin ren Sven, och snögubben Olaf (Josh Gad), som fått liv av Elsas magi.

Den senare står för huvuddelen av komiken - även om han som brukligt är har en roll att spela i berättelsen också - och den uppgiften utför han briljant. Han är en underbar skapelse i en film full av underbara skapelser och fick mig att skratta medan jag fortfarande hade tårar i ögonen.

Det är kanske den dikotomin, den motsättningen, som för Frozen den sista biten förbi "fantastisk". Den spelar på våra förväntningar och ibland går den med dem och ibland mot dem, och händelseförloppet kommer att betyda en sak för barnen och en annan för de vuxna. Den har funnit ett sätt att berätta något mycket viktigt och göra det förståeligt för både barn och vuxna, och det utan att predika.

Innan jag såg filmen hävdade en vän att den i princip var hitmusikalen Wicked. Då vi sett den fyra gånger - varje gång har involverat en tripp till London - och upprepade gånger utnämnt den till den bästa musikalen någonsin så gjorde det mig knappast mindre sugen att se den. Nu efteråt kan jag bara säga att om jag skulle göra Wicked för barn - och vore ett fullständigt geni - så är det Frozen jag skulle göra.

About Time (2013) - 5/6

På sin tjugoförsta födelsedag blir Tim Lake (Domhnall Gleeson) indragen i ett rum av fadern (Bill Nighy) som har något att berätta: männen i deras familj kan resa i tiden. Det är bara att kliva undan, blunda, och fokusera på destinationen, så är man där. Tim tror förstås inte på det men testar ändå, och reser tillbaka till en nyårsfest där han gick miste om en kyss.

Tim har genast massor med idéer, men fadern råder honom att skippa de flesta av dem. Han har provat saker liksom hans far och farfar och det blir bara inte bra i slutändan, för det mesta. Det finns bättre saker att använda tidsresor till.

Tim lyssnar och börjar använda sin förmåga för att hitta kärleken. Först försöker han med Charlotte (Margot Robbie) men tvingas inse att det ibland inte finns något rätt alternativ att välja. Nästa försök blir med Mary (Rachel McAdams), och även där behöver han några omgångar på sig innan det börjar ordna sig.

About Time är en bekvämt gullig film, hjälpt av Rachel McAdams oansträngda charm och en mycket underhållande prestation från Bill Nighy, som dessutom kliver ur sin oförargliga ram för att ge oss några känsliga och tankeväckande ögonblick. Det är en film att bli glad av och må bra av, men den orsakar också lite melankoli innan den är klar. Ögonblick av insikt skickar svala blixtar genom hjärtat. Inga gåvor är enbart av godo, tycks det.

Saving Mr. Banks (2013) - 6/6

Jag är rädd att jag inte kommer att kunna göra den här filmen rättvisa, vad jag än skriver. Den är underbart vacker, på ett sätt så ouppenbart att det är svårt att beskriva. I samspelet mellan några av vår tids skickligaste skådespelare föds en historia som är både rolig och gripande och smidigt rör sig mellan de två. De svagheter den till att börja med verkar ha suddas ut och om det lyckliga slutet är något förbättrat och finslipat - vad väntar vi oss? Det är fantastiskt att något så här fint kan skapas ur en historia som i princip är "the making of Mary Poppins".

Låt oss först prata om Emma Thompson, filmens stjärna och en fullständigt briljant skådespelerska. Det är populärt att anklaga skådespelare för att spela samma roll i varenda film men om någon säger det om Emma Thompson ska jag jaga ner och lemlästa det puckot. Hennes livfulla miss Kenton i The Remains of the Day är mil ifrån hennes roll i den här filmen, och att hon lyckas lägga lika mycket känsla och värme i båda två är det sanna tecknet på hennes talang.

Jag vet inte mycket om hurdan P.L. Travers, författarinnan som skapade Mary Poppins, var i verkligheten men i Thompsons gestaltning är hon en sorgsen dam, ensam, utåt kylig och trots sin australiensiska bakgrund strikt engelskt proper, men fylld av känslor hon aldrig visar. Det vore bara inte lämpligt. Det är i hennes motvilliga möte med Walt Disney (Tom Hanks) som filmisk storhet skapas. Disney är lika amerikansk som Travers är engelsk. Han är sprudlande, högljudd, karismatisk, en man som är van vid en viss sorts liv och en viss sorts människor. Travers passar inte in i hans värld och hon är inte intresserad av att se Disney i sin. Men hon vill inte skriva mer, pengarna börjar sina, och hon blir tvungen att åtminstone försöka gå med på att göra film av sina böcker, Disneys stora önskan.

Den alltid sevärde Paul Giamatti dyker upp i en mindre men både viktig och charmig roll som Travers chaufför under tiden i Hollywood. Det är ingen scenstjälande prestation, bara en av de där perfekta kuggarna som en så här bra film inte klarar sig utan. Han kommer kanske Travers närmare än någon annan av amerikanerna, mest genom att knappt ens försöka.

Samtidigt som vi får se Travers hårda förhandlingar med Disneys män - hon vägrar musik, animationer, magi, mr Banks mustasch... nästan allt vi känner igen från den faktiska filmen - följer vi Travers som liten när hon hette Helen Goff och levde med en allvarlig, plikttrogen mor (Ruth Wilson) och en vild, fantasifull far (Colin Farrell). Båda kärleksfulla men ofullkomliga. Till att börja med verkade de här sekvenserna nästan onödiga och definitivt mindre intressanta än resten, men det blir uppenbart att den här tråden är helt essentiell för filmen. P.L. Travers hade ingen sagobarndom, och kopplingarna till hennes liv och karriär blir långsamt tydliga, särskilt när moster Ellie (Rachel Griffiths) dyker upp i en sekvens som man inte kan låta bli att le åt om man någonsin sett Mary Poppins.

Det bör man ha gjort, för övrigt. Den här filmen är bra oavsett vilket, men den blir mångdubbelt bättre om man sett den slutliga produkten av alla diskussioner och än mer så om man sett den så många gånger att man spontant börjar sjunga med i låtarna.

Saving Mr. Banks spelar på hela känsloregistret, men så försiktigt att vi knappt märker det - i alla fall inte förrän i slutet när den kanske blir en smula amerikanskt svulstig. Men innan dess har vi skrattat och sörjt, blivit glada och ledsna, känt med Travers för att hon var en riktig tokbitch och sedan med henne för att vi förstår varför. Jag försöker komma på när jag sist såg en ny film som var så här bra, och misslyckas.

Monica Z (2013) - 5/6

Det är inte lätt att göra en biografisk film. Människoliv följer inte dramaturgiska scheman och har sällan dramatiskt korrekta slut. Folket bakom Monica Z tog den förmodligen vettiga vägen att fiktionalisera en massa, hålla sig till någon form av i-det-stora-hela-sanning, välja mer eller mindre godtyckliga start- och slutpunkter, och kalla sin film "fritt efter Monica Zetterlunds liv".

Det är väldigt fritt. Filmen hoppar över ett par melodifestivaler, ett par äktenskap och en handfull filmer, lägger in en fadersrelation som tydligen inte alls liknar verkligheten, och låter inte Monicas dotter åldras alls på över tio år. Det är ingen dokumentär, det här.

Men det Monica Z gör rätt gör den väldigt rätt. Den för oss tillbaka till sextiotalet, till och med oss som aldrig upplevt det till att börja med. Bilarna och bussarna, inredningen och möblerna, sällskapsspel och telefoner och radioapparater, kläder och hattar och smala slipsar, och alla röker. Jag var inte född under sextiotalet men jag skulle sätta en del pengar på att det såg ut exakt så här.

I denna miljö rör sig Monica Zetterlund (jazzsångerskan Edda Magnason i sin första roll), en växeltelefonist och hoppfull sångerska. Hon bor i Hagfors hos sina föräldrar Bengt (Kjell Bergqvist) och Margareta (Cecilia Ljung), med sin lilla dotter Eva-Lena (Nadja Christiansson). Fadern och Hagfors får representera Jantelagen, som Monica förskjuter. Hon ska bli stor, kosta vad det kosta vill.

Det blir hon förstås, och rör sig bland storheterna. Både de svenska - Vilgot Sjöman (Oskar Thunberg), Povel Ramel (Henrik Ståhl), Hans Alfredson (Harry Fridländer), Tage Danielsson (Jörgen Thorsson), Beppe Wolgers (Johannes Wanselow) - och de amerikanska - Miles Davis (Rob Morgan), Ella Fitzgerald (Amelia Fowler), Bill Evans (Randy Ingram). Hon uppnår stora framgångar men drabbas av stora fiaskon. Hon dricker för mycket, röker ännu mer, och som så många artister är hon beroende av applåderna.

Det är roligt ibland, sorgligt ibland, rörande ibland. Hela tiden är det underhållande. Musiken tar form och blir en egen aktör, särskilt i en filmiskt vacker scen där Monica läser en dikt och hör knackande fingrars takt, och de två smälter samman och blir en sång. Det är sådant filmen gör bättre än någon annan konstform, och en film med en sådan scen kan inte vara dålig.

Cloud Atlas (2012) - 6/6

Tre timmar briljans, det är enda sättet att beskriva den här filmen. Den berättar sex (eller fem, eller sju, eller kanske åtta, beroende på hur man räknar) olika historier samtidigt, invävda i varandra så att man inte kan låta bli att leta efter nästa koppling mellan två av dem. Varje historia has sin egen fullständiga mening men delar element med alla de andra så att vi kan följa en händelsekedja från den första historien, som utspelar sig på 1800-talet, till den sista, som utspelar sig i en flera århundraden avlägsen framtid. Hur många av karaktärerna insåg vilket panorama av händelser de befann sig i?

Var och en av de här berättelserna är så bra och intressant att man nästan inte kan koncentrera sig på någon av dem för man undrar ständigt hur det går i de andra. De skiljer sig åt i stämning, miljö, förlopp och upplösning men delar ett tema som vi ständigt anar under ytan även om vi inte kan sätta ord på det.

Berättelserna återanvänder skådespelare om och om igen, i olika roller, och det är en imponerande lista: Jim Broadbent, Tom Hanks, Hugo Weaving, Halle Berry, Susan Sarandon och Hugh Grant, bland många andra. Ibland har de en stor roll, ibland blinkar de bara förbi så att man knappt hinner se dem. De byter kön, hudfärg och till och med art, de går från hjälte till skurk och tillbaka. Ibland ser man dem omedelbart och ibland är de ännu mindre igenkännliga än Tom Cruise i Tropic Thunder. Många av dem kände jag inte igen förrän eftertexterna berättade hemligheten, och då gav det filmen ytterligare en aspekt. För liksom berättelserna behåller skådespelarna vissa egenskaper på samma sätt som karaktärer i klassisk opera har sina personliga teman. Särskilt Hugo Weaving verkar fylla samma funktion oavsett era.

Många elektroner har slösats på att försöka reda ut meningen bakom Cloud Atlas. En så här komplex film - som ändå fungerar som en väloljad maskin - måste bara ha undertext, en dold betydelse som man kan reda ut. Jag tror att den som försöker sig på det har missat poängen. Dels tror jag inte att det finns någon gömd mening; jag tror att Cloud Atlas betyder precis det vi ser. Och dels så fungerar den fantastiskt helt oavsett om den gömmer något eller inte, och den som lägger sin energi på att försöka "lösa" filmen missar att den utgör ett filmiskt mästerverk. Den går inte riktigt att jämföra den med något och jag vet att jag måste se den igen, och igen, och igen.

Små citroner gula (2013) - 4/6

Jag är inte den som brukar skriva under på diverse hophafsade nidbilder av Sverige och svenskarna, "landet lagom" och så vidare. Men det är nog sant att vi inte är folket som tar i för mycket när det inte behövs, eller ens när det behövs. Det är det som hindrar Små citroner gula från att gå från "småcharmig liten bagatell" till en riktigt bra film. Den håller igen, helt enkelt, även när det hade varit jätteroligt om den bara hade bränt på. Samtidigt gör den konststycket att i sin skurk gå åt andra hållet; Dan Ekborgs franske restauranteur är en oförklarligt och nyanslöst ond man, utan särskild anledning.

Agnes (Rakel Wärmländer) älskar matlagning och jobbar som servitris under den arrogante, otrevlige, nedlåtande buffeln Gerard (Ekborg). Hon bor tillsammans med Tobias (Richard Ulfsäter) och kan av någon anledning inte se att han är en hopplös, permanent arbetslös förlorare, en förvuxen tonåring med verklighetsfrånvända musikerdrömmar. Hennes liv vänds upp och ner när hon förlorar jobbet och Tobias lämnar henne för en storbystad blondin (Emilie Dijolie).

Agnes söker tröst hos den vinlunchande väninnan (Josefin Bornebusch) som försöker få henne att kurera sig i famnen på Paolo (David Tainton), men till föga nytta. Hellre åker hon hem till pappa Sven (Tomas von Brömssen) och mamma Maud (Anki Lidén), upphovet till Agnes matintresse och den enda som kan laga den fantastiska fisksoppa hon kallar för "Mauds fiskelycka". När Agnes försöker skär den sig.

Livet ändrar sig igen när de forna arbetskamraterna Kalle (Eric Ericson) och Pernilla (Sofia Rönnegård) håller på att starta restaurang och behöver en delägare. Det blir Agnes och tillsammans drar de tre igång en gigantisk investering. Samtidigt råkar Agnes få veta att den inflytelserike matkritikern Lola i själva verket är hennes granne David Kummel (Sverrir Gudnason). En positiv recension från honom skulle kunna göra restaurangens lycka, men det är mer än så som gnistrar i luften mellan honom och Agnes.

Alltihop är genomcharmigt och gulligt, spirande kärlekshistorier, hoppfulla framtidsdrömmar, söt familjekärlek. Gerard är nattsvart genomond utan närmare förklaring - och han hade egentligen inte behövts - men i allting annat puttrar den här filmen på ungefär som Mauds fiskelycka efter att grädden tillsatts. Men så fort den kommer i närheten av att spränga sina gränser och bli riktigt bra, riktigt rolig - särskilt en replik av Josefin Bornebusch hade gjort så mycket för filmen om den bara fått ta mer plats och dragits längre - drar den i tyglarna. Den håller sig innanför sina fastställda parametrar och resultatet blir därefter - okej, men inte bra.

Radio Flyer (1992) - 6/6 (SPOILERS)

Detta är en märklig film. Större delen av dess löptid hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte om den, mycket därför att den kastade sig från ytterlighet till ytterlighet. Den försökte vara en historia om barndomens oskuldsfulla magi samtidigt som den behandlade det nattsvarta ämnet barnmisshandel. Jag fick inte ihop det och kunde inte få ihop det förrän filmen var över, och då visste jag exakt vad jag tyckte om den och varför. Slutet träffade mig i pannan som en slägga.

Jag blev förvånad när jag läste recensioner och artiklar om den. Jag tyckte att det bara fanns en tolkning, och den var uppenbar. Det visade sig att det bara var jag som tyckte det. Min tolkning sågs som en alternativ möjlighet och den allmänna uppfattningen verkade vara "så kan det vara men det räddar inte filmen". Därför kan jag inte recensera den utan att i detalj diskutera slutet. Det färgar hela filmen och är avgörande för vad man tar med sig därifrån. Så om du missade SPOILERS i titeln, här kommer en varning till: se filmen innan du läser vidare.

Mike (Tom Hanks) är på en flygplats landningsbana - oklart vad han gör där - med sina söner när de börjar bråka om ett brutet löfte. Det får Mike att berätta en historia om sin lillebror Bobby, nu när hans söner är stora nog att förstå den.

Det börjar med att Mikes (nu en tioårig Elijah Wood) och Bobbys (Joseph Mazzello) mor Mary (Lorraine Bracco) blir lämnad av deras far och bestämmer sig för att flytta sin lilla familj tvärsöver landet. Hon packar in sina söner och schäfern Shane i bilen och gör en roadtrip vars längd räknas i burkar jordnötssmör.

Väl framme slår de sig ner i ett fint litet område. De lokala ungarna gillar inte Mike och Bobby eftersom de är utbölingar, men de klarar sig genom att ha Shane som livvakt. Värre blir det när det dyker upp ett hot som Shane inte kan skydda dem mot: mammans nye man, som vill kallas The King (Adam Baldwin). I början är allt fint men det visar sig att The King inte är fullt så fluffig som mamman tror. Han dricker, och när han dricker blir han våldsam. Bara mot Bobby, aldrig mot Mike eller Mary. Bröderna svär en ed att aldrig avslöja detta för sin mamma. Hon är äntligen lycklig och det får inte fördärvas.

Nu följer den besynnerliga mittdel av filmen som gjorde mig så förvirrad. Pojkarna springer runt ute i skogen och leker och förundras över världens underverk. De lever i en halvpåhittad saga där de kan flyga, där legender vandrar mitt ibland oss, där Bobbys röda julklappsvagn av märket Radio Flyer är magisk, där det går att postorderbeställa en förtrollad dryck som skyddar mot monster.

De verkar inte se någon skillnad på sagornas monster och det mycket verkliga monster som gör Bobbys liv till ett helvete. För så fort kvällen kommer och de måste gå hem så finns risken att The King blir som tokig igen, hur försiktiga de än är för att undvika det. Och de kan inte säga något till mamma, de kan inte säga något till den snälle polisen Jim Daugherty (John Heard). De måste hålla det hemligt.

Mike och Bobby kläcker till slut en plan som de inte berättar för publiken, i alla fall inte i dess helhet. Det var bland annat det som fick filmens sista del att fungera så bra för mig; det kunde inte rimligen vara det jag trodde att det var för hur skulle filmen då sluta? Men jag förstod inte vad det annars skulle vara. Och visst var det precis vad jag trodde: de bygger om sin Radio Flyer-vagn till en flygmaskin som Bobby ska använda för att flyga därifrån och komma undan The King för alltid.

När slutet närmade sig satt jag - ursäkta klichén - som på nålar. Hur kunde detta rimligen sluta? Filmen hade hittills, bortsett från någon enstaka fantasisekvens, varit blodigt realistisk. Så när Bobby rullade sitt hemmabygge nerför kullen för att starta kunde jag inte se hur det skulle kunna sluta i något annat än olycka. Men vad är det för slut på en film? Å andra sidan, hur skulle han kunna lyfta i sin improviserade mackapär, hopbyggd av två småpojkar? Fanns det något annat slut som inte var fullständigt antiklimaktiskt?

Flygmaskinen fungerar, Bobby lyfter och flyger iväg, The King grips av polisen, och Mike växer upp och blir Tom Hanks som avslutar berättelsen för sina barn och säger "History is in the mind of the teller". Han påstår att han fick vykort från Bobby från alla möjliga ställen i världen; hans lillebror blev en globetrotter.

Och tydligen tolkar de flesta detta bokstavligt. För att citera Roger Ebert:

I was so appalled, watching this kid hurtling down the hill in his pathetic contraption, that I didn't know which ending would be worse. If he fell to his death, that would be unthinkable, but if he soared up to the moon, it would be unforgiveable - because you can't escape from child abuse in little red wagons, and even the people who made this picture should have been ashamed to suggest otherwise.

Men det är ju just poängen. Man kan inte, men barn kan tänkas tro att man kan. Så vad drar vi för slutsats när vi ser det omöjliga? Att det inte hände. Och det är så mycket som är omöjligt med det här slutet. Inte ett ord är sant från det ögonblick då Mike och Bobby lämnar huset med sin Radio Flyer, och kanske ännu längre tillbaka. Till att börja med är det förstås omöjligt att två småpojkar bygger ihop en fungerande flygmaskin. Men allt det andra?

På vägen till kullen stöter de på Fisher (Robert Munic), den lokale legend som en gång hoppade från samma kulle med sin cykel. Nu är han vuxen, och med en enda blick på deras apparat förstår han vad de tänker göra. Försöker han stoppa detta självmordsförsök? Nej då, han ger dem råd om hur man ska lyckas starta därifrån... med en flygmaskin, något han själv aldrig gjort.

När Bobby lyft och polisman Daugherty anländer hittar han en blödande The King liggande på marken och sätter genast handbojor på honom. Varför? Han har inte sett mannen göra något brottsligt, han har bara sett honom ligga skadad på marken. Om något så vore den rimliga slutsatsen att han försökte stoppa sina styvsöner från att göra något väldigt farligt.

Och när vi är tillbaka hos Tom Hanks och hans söner frågar en av dem om det var så familjen fick sin sköldpadda Samson, ett djur som Mike och Bobby hittade på tomten när de flyttade in. Den vuxne Mike tvekar lite och säger sen att det var exakt så de fick Samson. Det är bara det att Samson var ombord på Radio Flyern när den lyfte. Samson försvann med Bobby.

Jag kan inte se allt detta och dra slutsatsen att Fisher är ett bisarrskallat wunderkind, att det är kriminellt att ligga på marken och blöda, och att Mike och Bobby byggde ett flygplan i ett skjul av delar de samlade ihop. Framför allt kan jag aldrig dra slutsatsen att flygplanet fungerade och att Bobby växte upp som världsresenär. Denne åttaårige pojke som inte klarade sig utan sin storebror.

Så vad hände egentligen? Jag var först helt säker: Bobby dog. Han försökte verkligen komma undan i sin magiska flygmaskin, men det gick förstås inte. Han hoppade utför rampen, kraschade och dog. Mike hittade på historien om hur han kom undan. Kanske för att skydda sig själv, kanske bara för att ha något att berätta för sina söner. Tror han på den själv? Kanske, men med tanke på hur Hanks levererar repliken om Samson tror jag inte det. Han vet att han ljuger.

Det är fortfarande min tolkning. Det finns en annan som hävdar att Bobby aldrig fanns utan bara var ett sätt för Mike att distansera sig från misshandeln. Det är faktiskt märkligt att The King aldrig ger sig på Mike utan bara Bobby. I en halvfantasi-halvdröm undrar Mike samma sak och får svaret att det är för att Bobby inte kan kämpa emot, men vad kan Mike göra mot The King? Det går inte ihop.

Regissören Richard Donner säger att det inte finns någon dold mening med slutet utan det han visar oss är precis det som händer. Jag vill inte tala illa om mannen som gav oss Goonies, men där trodde jag att han helt enkelt inte förstått manuset han filmade. Tills jag läste att dess författare är av samma åsikt. Bobby flög verkligen iväg.

Jag bestämmer mig medvetet för att strunta i det. Med min tolkning är Radio Flyer en underbar och ljuvligt okonventionell film som fascinerade mig både på det konstnärliga planet och genom själva sin berättelse. Slutet var en smäll som fick mig att skaka stumt och till slut få ur mig orden att det här var något av det hemskaste jag någonsin sett. Det var kanske inte med flit, men det fungerar ändå. Mycket, mycket bättre än att hävda att man faktiskt kan flyga ifrån sin onde styvfar i ett hemmabygge.