Captain America: Civil War (2016) - 5/6

Jag undrar varför den här filmen marknadsförs som en Captain America-film när den helt klart är en Avengers-film. Är det bara för att Thor och Hulken inte är med? Mer troligt är det nån marknadsföringsgrej; de vill inte mätta marknaden med Avengers-filmer även om den enda skillnaden är titeln.

Den är bra, hur som helst. Bättre än både de tidigare Captain America-filmerna och de tidigare Avengers-filmerna. Den tar sig runt grundproblemet att vi i den här sortens historier vet vem som kommer att vinna; frågan är bara hur.

I Captain America: Civil War är det hjältar på båda sidorna, och det är faktiskt inte uppenbart hur det kommer att gå. Det leder bland annat till en väldigt bra och underhållande stridsscen på en flygplats, där de två superhjältelagen möts och vi får se vad deras krafter gör när de ställs mot varandra.

Vad är det då som gör att Avengers delar upp sig i två fraktioner och börjar slåss mot varandra? Intrigen låter sig inte sammanfattas lätt men grunden är att regeringen vill ha Avengers under sin auktoritet. Att Iron Man (Robert Downey Jr) står på den sidan är lite förvånande och att helyllepatrioten Captain America (Chris Evans) står på den andra är än mer, men det har att göra med den gode kaptenens lojalitet till sin gamle stridskamrat Bucky (Sebastian Stan).

Tillsammans med Captain America och Bucky står Falcon (Anthony Mackie), Hawkeye (Jeremy Renner), Scarlet Witch (Elizabeth Olsen) och Ant-Man (Paul Rudd). Bakom Iron Man finns Black Widow (Scarlett Johansson), War Machine (Don Cheadle), Vision (Paul Bettany) och nykomlingarna Black Panther (Chadwick Boseman) och Spiderman (Tom Holland).

Allt sammantaget är Captain America: Civil War en utmärkt superhjältefilm, som drar nytta av genrens goda sidor och gör sitt bästa för att undvika de dåliga. Handling, karaktärer och action klickar samman och blir något som inte är genialiskt, men riktigt bra.

Big Hero 6 (2014) - 5/6

I en nära framtid utkämpas robotstrider på samma sätt som tuppfäktningar förr. Fjortonårige Hiro Hamada (Ryan Potter) dyker upp med en söt liten sak han har snickrat ihop själv, och massakrerar förstås motståndet. Hans storebror Tadashi (Daniel Henney) måste rädda honom från biffarna som vill ha tillbaka sina pengar, och bestämmer sig för att försöka få in det unga geniet på mer produktiva spår.

Det involverar att ta med honom till labbet där Tadashi arbetar och som bäst beskrivs som det ultimata teknogeekparadiset. Tadashi och hans arbetskamrater utför mirakel i Hiros ögon, och Tadashi själv har utvecklat en vit, mjuk, uppblåsbar sjukvårdsrobot som heter Baymax.

Hiro blir fixerad vid att komma in i labbet och uppfinner magnetiska mikrorobotar som kan kombineras till vilka former som helst. Hans demonstration är en succé och både professor Callaghan (James Cromwell) och plutokraten Alistair Krei (Alan Tudyk) vill ha uppfinningen.

En tragisk olycka ändrar inriktningen på Hiros liv, och en mystisk maskerad man verkar ha stulit hans uppfinning. Det slutar med att han förvandlar sig, labbkompisarna och Baymax till superhjältar - ivrigt påhejad av serietidningsnörden Fred (T.J. Miller) som betraktar detta som deras origin story - och ger sig ut för att bekämpa mannen i mask.

Big Hero 6 är en lättflytande, smidigt tillrättalagd historia av det slag som bara glider förbi framför oss och sitter ihop på ett sådant sätt att vi inte lägger märke till sömmarna. Den är rolig, gullig, sorglig, spännande och meningsfull på samma gång. Det är kanske typiskt för modern animerad film i Disney/Pixar-stil; även filmerna som inte är fantastiska - och Big Hero 6 är inte fantastisk, nyskapande eller egentligen anmärkningsvärd i dessa tider - är väldigt svåra att ha nånting emot.

Jag tycker om varenda karaktär i Big Hero 6, jag gillar hur deras personligheter gnids mot varandra på logiska och emotionellt sanna sätt. Jag gillar hur filmen ser ut, hur den framtida staden San Fransokyo byggs upp så att vi förstår bakgrunden utan att få den förklarad för oss. Jag gillar filmens känslomässiga uppläggningar och smashar.

På samma sätt som riktigt bra kåserier får det att kännas som om skribenten bara hävde ur sig texten utan minsta ansträngning verkar det som om Big Hero 6 uppstod av sig själv, som om filmskaparna knappt behövde lägga ner något jobb alls. Det är en avslappnande upplevelse, och väldigt tillfredsställande.

Captain America: The Winter Soldier (2014) - 5/6

Den första Captain America-filmen var ett lysande exempel på hur en egentligen trött formel kan fungera. Det var en fullständigt harmlös historia men varmt underhållande hela vägen igenom, och hjälten var en charmig figur som man bara gillade, vare sig man ville det eller inte. Inget mästerverk, men en mysig film.

Uppföljaren är bättre. Eftersom bakgrunden redan är upprättad har den råd att frångå formeln lite, och den gör mycket intressantare saker med sin huvudperson. Steve "Captain America" Rogers (Chris Evans) är inte en superhjälte på samma sätt som de andra som trängs på våra biodukar. Han skulle ta guldmedalj i varenda OS-gren (utom dem som involverar hästar) och silvermedaljörerna skulle vara långt efter, men han är fortfarande människa, inte Stålmannen. Han känner smärta. Han blir skadad.

Och han lever i en värld som inte är hans egen. Han frystes ner i slutet av andra världskriget och väcktes upp sjuttio år senare. Människorna han kände är döda eller väldigt gamla. Världen har förändrats på sätt han inte kan förstå. Han besöker ett museum tillägnat honom själv och ser sig på gamla arkivfilmer. När han stöter på en referens han inte förstår skriver han upp den på ett anteckningsblock.

Han är en människa, en riktig helyllekille som bara vill väl och råkar ha kroppskrafter som låter honom göra det. Det gör det lättare för oss att bry oss om honom. När hans värld rasar samman för att den mystiske maskerade mördaren Winter Soldier angriper hans arbetsgivare S.H.I.E.L.D och Rogers inser hur lite han vetat, och när hans enda vänner är Natasha "Black Widow" Romanoff (Scarlett Johansson) och Sam "Falcon" Wilson (Anthony Mackie), då känner vi med honom.

Både Black Widow och Falcon, liksom S.H.I.E.L.D-chefen Nick Fury (Samuel L. Jackson) och den högt rankade S.H.I.E.L.D-medlemmen Alexander Pierce (Robert Redford) är för övrigt helt vanliga människor. Skickliga och extraordinära, försedda med unik kompetens, men ändock människor. Det finns inga halvgudar här.

Filmen balanserar skickligt mellan actionscener och thrillerelement så att vi följer med i båda delarna, och lyckas göra något intressant med slutstriden också. Superhjältefilmen har börjat dala sen sin guldålder, men Captain America: The Winter Soldier visar att den fortfarande har mycket att ge.

Avengers: Age of Ultron (2015) - 4/6

Uppföljaren till 2012 års The Avengers är bättre än sin föregångare. Det som var bra med den förra är bra med den här - samspelet mellan de så olika superhjältarna, den visuella designen och specialeffekterna, de välgjorda actionscenerna, betoningen på hjältarnas fundamentala mänsklighet trots deras krafter och dräkter - men dessutom har den fått en mycket bättre skurk. Den förra filmens Loki var en trist standardskurk; den här filmen har en varelse med begriplig motivation och välmenad extremistplan. Och det är hjältarnas fel, alltihop.

Tony "Iron Man" Stark (Robert Downey Jr), som redan skapat Jarvis (Paul Bettany) som är det närmaste artificiell intelligens som finns, vill skapa det han kallar Ultron: äkta artificiell intelligens. Han tycker sig få chansen när Avengers slutligen kommer över Lokis spira, som han använde sig av i förra filmen. Den innehåller en intelligens som Stark tror att han, tillsammans med Bruce "Hulk" Banner (Mark Ruffalo), kan använda för att färdigställa Ultron.

Det går naturligtvis fruktansvärt fel. Ultron vaknar till liv, dödar Jarvis, och flyr via internet. Han (trots att det rör sig om ett datorprogram så kallas Ultron konsekvent för "han") bygger en drös robotkroppar som delar hans medvetande, och smider en destruktiv plan. Han samarbetar med två nya skurkar, den supersnabbe Pietro "Quicksilver" Maximoff (Aaron Taylor-Johnson) och den sinnesmanipulerande telekinetikern Wanda "Scarlet Witch" Maximoff (Elizabeth Olsen).

Men sånt händer alltid i den här världen. Det intressanta är vad det gör med karaktärerna, och i den här filmen får vi se utveckling från allihop. Vi lär oss nya saker om Clint "Hawkeye" Barton (Jeremy Renner), ser Thor (Chris Hemsworth) välja sida, upplever hjärtat hos Natasha "Black Widow" Romanoff (Scarlett Johansson), och är med när Steve "Captain America" Rogers (Chris Evans) fortsätter sitt värv som symbol i en värld sjuttiofem år efter hans egen. Banner och Stark bråkar, först med varandra och sedan ensamma mot resten.

Och vi ser Avengers fungera som ett lag av riktiga människor, som käbblar och håller samman, som festar tillsammans och bråkar med varandra, som irriterar sig på varandra och bryr sig om varandra, och som i slutändan kämpar sida vid sida när det behövs. Det är samma sak som gör de bästa X-Men-filmerna så bra: det intressanta är inte superkrafterna utan människorna som har dem. Hur är det att ha Hulk inom sig? Går det att lämna en livstid av mördarindoktrinering bakom sig? Kan en man som Tony Stark ens fungera med andra människor?

Avengers: Age of Ultron är ingen X-Men: First Class vare sig i den här aspekten eller någon annan, men den är en bra film, ett steg uppåt för Avengers-serien, och en anledning att se fram emot nästa. Om de nu bara kunde dra ner på den stereotypa sexismen runt Black Widow, så kan vi ha något riktigt bra på gång.

The Amazing Spider-Man 2 (2014) - 4/6

Den här filmen känns som om den hade ett dussin manusförfattare, en del skickliga, en del klåpare, och inte en enda av dem var överens med nån av de andra om nånting. Inte om löptiden, inte om stämningen, inte om graden av realism, inte om karaktärernas personligheter, inte ens om vilka karaktärer som skulle få vara med.

Först verkar The Amazing Spider-Man 2 göra ett allvarligt försök att fånga den dubbla stämningen från serietidningen, med humor och mörker i blandning. Den verkar till och med vara på god väg att lyckas. Sen svänger den åt höger, sen åt vänster, sen tillbaka tills jag inte vet vad den försöker göra längre.

Kärleksscenerna mellan Peter Parker (Andrew Garfield) och Gwen Stacy (Emma Stone) är så pinsamma att jag vrider på mig - kanske hade andra skådespelare kunnat få ut nåt av de replikerna men det hade varit bättre att ge de här två bättre repliker. Green Goblin (Dane DeHaan), Spindelmannens ärkefiende, är med i några minuter. Den andre skurken i filmen, Electro (Jamie Foxx), börjar som en så utpräglad karaktär att han gränsar till parodi. Peters sökande efter sanningen om sina försvunna föräldrar engagerar mig aldrig. En karaktär är en så patetiskt klichéartad tysk ond vetenskapsman att jag hade svårt att tro vad jag såg - han till och med säger und i stället för "och". Man hade lätt kunnat klippa bort en halvtimme och ha en bättre film.

Men. Actionscenerna har hämtat upp sig, nu har de både närhet och tyngd. Historien rör sig framåt på ett meningsfullt sätt som pekar mot en uppföljare jag faktiskt ser fram emot. Peter plågas av tankar på Gwens far, George Stacy (Denis Leary) som dog i förra filmen, och hans konflikt inför sina löften och plikter berör. När Dane DeHaan fortfarande spelar Harry Osborn är han så bra att jag genast började leta efter andra filmer han varit med i, och hans Harry är en trovärdig och tilltalande karaktär, med en moralisk utveckling som är begriplig och intressant.

Och sen får vi en riktigt bra version av en av de mest legendariska och omdiskuterade serietidningsscenerna någonsin, en som är trogen sitt arv och samtidigt får det att fungera i ett nytt medium. Den följs av en kort rad scener som bara blir bättre och bättre tills filmen avslutar fantastiskt och under eftertexterna sitter jag bara och undrar varför den inte var så jävla bra hela tiden.

The Lego Movie (2013) - 6/6

Hur är detta möjligt? Licensierade produkter är dåliga; det är en av de starkaste sanningarna i vår populärkultur. Filmer som bygger på datorspel och leksaker, datorspel som bygger på filmer och TV-serier, de är dåliga allihop. Och här kommer alltså en långfilmslång reklamfilm för Lego, och det inte bara fungerar, det är underbart.

The Lego Movie har inte ens löst det genom att strunta i vad den är och bara göra en bra film som råkar ageras av legogubbar; filmens handling är intimt sammanflätad med leksaken den bygger på. På något sätt har den tagit en omöjlig premiss och fyllt den med humor, värme, känslor, och en meningsfull handling som rör vid både hjärta och hjärna. Det är faktiskt helt otroligt.

Framför allt väntade jag mig inte att den skulle vara så smart. Den är full av små detaljer och små skämt som byggs ihop till något som är mycket större än summan av sina delar.

Filmen börjar med att magikern Vitruvius (Morgan Freeman) blir attackerad av den onde Lord Business (Will Ferrell), som vill åt supervapnet Kragle. Vitruvius uttalar en profetia; en dag kommer en speciell person att hitta Piece of Resistance - det enda som kan stoppa Kragle - och använda den.

Flera år senare träffar vi en byggarbetare vid namn Emmet (Chris Pratt), som älskar sitt liv med artificiell musik, massproducerad TV och organiserad tillvaro. En kväll stöter han på Wyldstyle (Elizabeth Banks), som söker efter Piece of Resistance. Det slutar med att Emmet hittar den och alltså visar sig vara den specielle. Det blir början på ett hisnande äventyr mellan de olika legovärldarna och möten med karaktärer från Batman till 1980-something Space Guy.

Och alltihop är i Lego. Inte bara människor, bilar och flygplan utan moln, rök, damm, laserstrålar och eldslågor. Visst, det är förstås CGI alltihop, men det är CGI som gör sitt bästa för att se ut som Lego - och lyckas. Och när allt knyts ihop i slutet, då tar den här filmen sitt sista skutt och blir bättre än den egentligen hade en chans att bli.

Detta är förstklassig underhållning med hjärta och betydelse. Så länge produkten är så här bra så bryr jag mig inte om hur kommersiell den är.

Thor: The Dark World (2013) - 3/6

När en film börjar med en klumpig infodump om bakgrundshistorien har den redan en uppförsbacke att ta sig förbi. Varför inte ge oss den information vi behöver när vi behöver den i stället för att skyffla ut den via en överdrivet dramatisk berättarröst? Alla kan inte göra det lika bra som i Lord of the Rings.

Hur som helst: innan de nio världarna - Midgård (vår värld), Asgård (Thors värld), Vanaheim, Jotunheim och så vidare - skapades fanns en värld av mörker. Svartalverna och deras ledare Malekith (Christopher Eccleston) längtar tillbaka den fina tiden och byggde ett magiskt vapen som kallas för Aether. När de nio världarna ställer sig på linje kan det användas för att förgöra dem. Förra gången stoppades Malekith av Bor (Tony Curran), Thors farfar, och nu är det dags igen.

Men först ska Loki (Tom Hiddleston) sättas i fängelse för det han gjorde i Avengers, och Thor (Chris Hemsworth) håller på att städa upp efter honom. Samtidigt trånar han efter astrofysikern Jane Foster (Natalie Portman), som på Jorden är upptagen med att undersöka mystiska portaler och leta efter sin försvunne vän Erik Selvig (Stellan Skarsgård).

Allt det här ser okej ut - men inte mer än så. Allt det här är hyggligt intressant - men inte mer än så. De bästa stunderna kommer när Thor måste samarbeta med Loki; den senare var den bäste karaktären i den första Thor-filmen och nu har han hämtat sig efter sin tråkiga runda i Avengers. Chris Hemsworth är ett riktigt fynd som med övertygelse kan uttala de ärligt talat fåniga låtsasantika repliker han får, och Tom Hiddleston (som tydligen kom på idén att Thor och Loki skulle slåss ihop den här gången) porträtterar fint Lokis slemmiga, bedrägliga dubbelnatur. Jag önskade att de två kunde hänga ihop hela filmen.

Ingen annan imponerar. Oscarvinnaren Natalie Portman får ingenting att jobba med, Anthony Hopkins ser rollen som Thors far Odin som välbetald semester mellan sina riktiga jobb, och alla andra är pappfigurer, rekvisita som låter historien utspela sig.

Det är helt enkelt bedövande adekvat, alltihop. Bra action, men inget som vi inte sett förut. Ibland kul, men inte särskilt. Fina effekter, men inget vi inte är vana vid. Och ibland sjunker det under den gränsen också. När Loki magiskt förklär sig själv och Thor döljs förvandlingarna bakom pelare de passerar; ett grepp som såg coolt ut när Twilight Zone gjorde det 1960 men inte var nytt ens då. Varför göra det i dessa CGI-tider, när en snygg förvandling är en barnlek? Den scenen hade kunnat vara riktigt härlig att se, men i stället väljer de att använda ett gammalt budgettrick som bara drar uppmärksamhet till att det finns en kamera där?

Efter den första Thor, som var mycket bättre än jag väntade mig, är Thor: The Dark World en besvikelse. Det bästa jag kan säga om den är att den inte var dålig, men den var inte bra.

X-Men: Days of Future Past (2014) - 6/6

Jag gick in beredd på besvikelse, för inte kan X-Men-filmerna fortsätta vara så bra som de har varit hittills? Med undantag för de två Wolverinecentrerade filmerna (det är synd att en av de minst intressanta karaktärerna ständigt får en central plats enbart på upplevd coolhet) så har de varit fantastiska hela vägen. De startade den moderna superhjältefilmvågen och regerar den fortfarande.

Det beror dels på det rika källmaterialet med bottnar och konflikter som går bortom goda superhjältar mot onda superskurkar, men det finns filmer som har gjort mycket sämre ifrån sig med lika rika källor. Framför allt beror det på att folket bakom de här filmerna förstår poängen med superhjältar. Det handlar inte om deras krafter.

Visst, professor X (Patrick Stewart) är telepat, Magneto (Ian McKellen) styr över magnetism, Mystique (Jennifer Lawrence) kan byta utseende, Wolverine (Hugh Jackman) har klor och läker precis allting, Kitty Pryde (Ellen Page) går genom väggar och så vidare, men det är inte det intressanta. Det handlar om människorna med krafterna, vad de känner och tänker, hur de påverkas av dem, hur världen påverkas. Det är inte för att professorn är telepat och Magneto kan slänga runt metall med tanken som vi bryr oss om deras relation.

Och det gör vi. De är vänner som blev fiender och nu har blivit vänner igen, i en framtid där det av Magneto förutspådda kriget mellan mutanter och människor blivit verklighet. Mutantjagande robotar som kallas Sentinels, uppfunna av Bolivar Trask (Peter Dinklage) har mördat oräkneliga mutanter, människor som hjälpt mutanter, och människor som kanske en dag skulle få mutantbarn eller -barnbarn. De få överlevande hankar sig fram i en förstörd, grå och hopplös värld.

Professor X och Magneto, nu återförenade, har spårat katastrofen till en händelse 1973 och har nu en plan. Kitty Pryde, som fått förmågan att föra andra tillbaka i tiden, ska föra tillbaka en av dem i ett försök att ändra historien. Den ende som kan överleva en så lång resa är Wolverine. Han vaknar upp i sin yngre kropp 1973 och börjar leta efter dem vars hjälp han måste ha: de yngre versionerna av professorn och Magneto, nu hatiska fiender.

Redan under de första minuterna bevisar X-Men: Days of Future Past att action är en levande genre. Varför måste vi lida oss igenom dessa tråkiga, repetitiva actionscener när det går att göra så här fantastiska saker? Det är hisnande, visuellt intagande, och lyckligt originellt. När Blink (Fan Bingbing) kastar portaler omkring sig i striden mot Sentinels tackade jag filmgudarna för CGI och förmågan att skapa underverk med den.

Efter den starten hade filmen mig som i en liten ask och det blev inte sämre. Actionscenerna var fortsatt briljanta (jag älskade den där Peter (Evan Peters) rör sig så snabbt att kulor hänger i luften) och bitarna däremellan var deras riktiga raison d'etre, en historia som fängslade. I fruktansvärda sekvenser ser vi Sentinels döda mutanter på brutala sätt, och det känns. Överlevarnas förtvivlan och beslutsamhet är äkta och vibrerande.

Varenda karaktär är förståelig, hjälte som skurk. X-Men: Days of Future Past är en actionfest med känsla och hjärta, en karaktärsstudie med superkrafter, en allegori och en analogi och bara en förbannat bra film.

Om inte annat så är den remarkabel av en helt annan anledning. Peter Dinklage är 1.35 lång; i den här filmen spelar han en karaktär som i serietidningarna var normallång, och hans längd berörs inte med ett ord. Tydligen tyckte de bara att han var rätt skådespelare för rollen. Det är synd att det är fantastiskt, men fantastiskt är det.

Batbabe: The Dark Nightie (2009) - 1/6

Om definitionen på porr är något som man tappar allt intresse för när man kommit, vad betyder det när man inte hade något intresse att tappa? Det finns massor med totalt oerotisk porr, främst därför att sexbitarna är helt avskilda från resten, men sällan har det varit så här illa.

Bacchum City plågas svårt av den clownsminkade superskurken The Jerker (Robert Mandara). Hans onda plan är att stjäla all porr i staden och hålla den gömd i en månad. Sedan ska han lämna tillbaka den och orsaka en massiv kollektiv runksession som dränker Bacchum i sperma. Till och med stadens andra skurkar - Rat Woman (Lee Arleth), Mr Sleaze (Timmy Mack) - tycker det är att gå för långt, och framför allt saknar de sin porr. Som tur är finns Batbabe (Darian Caine) där för att bekämpa honom tillsammans med sin sidekick Luscious Foxx (Smoke Williams), Henrietta Bent (Molly Heartbreaker), bisexuell åklagare, och polischef Boredom (John Fedele), sömnig snut.

Jag har nog sett fler parodier på porrparodier än jag har sett faktiska porrparodier, och den här lever nånstans på gränsen till att klassas som det förra. Den är lika lågbudget, lika illa spelad och lika krystad som parodiparodierna. Det enda den saknar är egentligen det avståndstagande som en parodi kräver. Den lilla handfullen skratt som faktiskt finns räcker inte.

De inklistrade slowmotion-porrscenerna hjälper inte ett dugg. De anstränger sig för att inte föra handlingen vidare och man kan snabbspola dem utan att det märks. Ta ut dem, så har vi bara en extremt usel film. Med dem inne har vi en extremt usel film med tråkiga nakenhetsavbrott. Extra illa är det att hälften av dem är lesbiska trots att det knappt går att visa lesbiskt sex med de mjukporrsrestriktioner filmen fjättrar sig med. Kvinnorna tar av varandra kläderna, och sen är de klara.

Batbabe: The Dark Nightie får mig att undra hur den kunde göras. Har den en målgrupp? Porrtittare vill inte se den, filmfans vill inte se den, Batman-fans vill inte se den, den kan aldrig fungera som slapp söndagstittning. Enda orsaken att se den är att man fan måste se en film som heter Batbabe: The Dark Nightie. Det var därför jag såg den, och nu behöver inte du. Om du akut behöver en mjukporrparodi, se Flesh Gordon i stället.

Hancock (2008) - 4/6

Så jag börjar se den här filmen utan några vidare förväntningar. Den fick mediokra recensioner och jag har i princip bara hört den omtalad som ett exempel på Hollywoodskit. Jag vet att den handlar om Will Smith som losersuperhjälte, ett koncept som inte behöver jobba hårt för att framstå som en skitfilm.

Men jag blir förvånad. Jag sitter där och undrar vem som rimligen kan ogilla den här filmen. Den är rolig, den är rörande, den är Will Smiths bästa prestation (plats för obligatoriskt och förutsägbart skämt). Att se Hancock förändra sig var genuint härligt och om man inte känner något inför det har man väl aldrig hatat något hos sig själv, aldrig trott att man inte kunde bli bättre. Jag älskade den första halvan av den här filmen.

Sen kom det stora avslöjandet, som jag inte ska beröra närmare, och filmen gör en fullständig vändning. Andra halvan påminner inte ens om första halvan. Karaktärerna ser likadana ut och har samma namn och i slutet - som faktiskt fungerar - görs ett försök att knyta ihop de två halvorna, men de kommer fortfarande från olika filmer. Jag skulle inte bli förvånad om Hancock föddes därför att någon hade två halva manus, inte visste hur hen skulle utveckla dem, och bestämde sig för att sy ihop dem i stället.

Den första halvan - den bra - presenterar oss för Hancock (Will Smith), superhjälte. Han flyger och är superstark, supersnabb och osårbar, men också allmänt avskydd. Han är alkoholiserad, hemlös och en skitstövel, och han utför aldrig ett hjältedåd utan att orsaka förödelse. När han stoppar en biljakt har han sönder motorvägen och husen omkring. Varje gång han lyfter eller landar sabbar han gatan. Polisen vill helst att han ska sluta hjälpa dem. Hancock vill nog väl, men han är värdelös på att visa det.

En dag räddar han PR-konsulten Ray Embrey (Jason Bateman) från att bli överkörd av ett tåg. Efter att ha flugit hem Ray får han träffa Rays fru Mary (Charlize Theron) och son Aaron (Jae Head), och Ray får en idé. Han är PR-kille, och Hancock är i desperat behov av bra PR.

Ray kläcker en plan. Hancock går med på att gå i fängelse för att sona sina forna brott. Han arbetar på att tygla sitt humör och slipa sin personlighet. Och det fungerar. Han blir populär.

Den här biten är jättebra. Hur länge skulle du stanna i ett fängelse som du med lätthet kunde ta dig ur, hur rättfärdigt det än var att du var där? Hur lätt skulle det vara att bete sig som en vanlig människa när du egentligen är som en gud? Och hur bra skulle det kännas att gå från att mena väl och bli hatad, till att vara omtyckt?

Framför allt är det imponerande hur filmen lyckas hålla rätt ton. Till att börja med är det unikt att vi verkligen går in på all den skada som superhjältar gör. De krossar alltid saker - bilar, hus, båtar, hela städer - men ingen blir tydligen förbannad, och ingen dör. Stålmannen kan massakrera tusentals i sin strid med Zod, och ingen bryr sig, och han är fortfarande en genomgod hjälte. Hancock måste stå till svars för varenda smäll.

Att han sen är försupen och svinig och får en PR-agent - det borde inte kunna fungera så här bra. Det borde förfalla i löjlig parodi. Hancock har lite kul med konceptet men tar det på allvar, allra mest Smith själv. Hans Hancock är ingen fånig narr utan en riktig karaktär. Detta är superhjältedekonstruktion på hög nivå.

Men så slutar det. Vi får veta en hemlighet som ändrar allting, och filmens andra halva handlar inte ett dugg om Hancocks personlighet, image eller strävan efter att bli en bättre människa. Nu handlar det bara om varifrån han kom, hur han blev så speciell och något diffust som håller på att hända med honom, och det är inte alls lika intressant som när han fortfarande var en vanlig man med ovanliga förmågor.

Det är en enorm besvikelse. Det är inte riktigt nog för att göra Hancock till en dålig film, men bra nära. Jag hade väldigt gärna velat se fortsättningen på filmen jag började se.

Iron Man 3 (2013) - 4/6

Tony "Iron Man" Stark har problem. Han lever ihop med Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) men oroar sig ständigt för henne, samtidigt som han långsamt förstör förhållandet. Sedan sina upplevelser i New York har han ångestattacker; han slogs mot gudar och rymdvarelser och själv är han bara en människa i en plåtburk. En ny superskurk, The Mandarin (Ben Kingsley), spränger bomber och hånar USA:s president (William Sadler) via inspelningar.

I trakten finns även Aldrich Killian (Guy Pearce) som för många år sedan gav Stark ett erbjudande han tackade nej till och nu verkar sned över det, och botanikern Maya Hansen (Rebecca Hall) som vid samma tidpunkt visade honom sina upptäckter. Starks kompis James "War Machine" Rhodes har målat om sin rustning och heter nu Iron Patriot.

När Starks säkerhetschef Happy Hogan (Jon Favreau) skadas i en av Mandarins explosioner och hamnar i koma hotar Stark honom inför kamerorna och drar på sig hans vrede. Hans hus raderas ut i en helikopterattack och själv antas han ha omkommit, men han lyckades fly med en av sina många prototyprustningar. Han stöter på en osedvanligt tilltalande barnkaraktär (Ty Simpkins) som han har en genuin och fräscht otraditionell relation till.

Många filmer börjar bra och blir en besvikelse, men Iron Man 3 gör tvärtom. Den börjar som precis det jag väntade mig att den skulle vara: en hygglig men inte imponerande superhjältefilm. Allting var välgjort men inte särskilt upphetsande. Den hämtar upp sig med några starka scener i mitten och avslutar med att göra något bra av nästan varenda slutstridskliché jag har sett. Den skapar inte mycket nytt men den gör det gamla underhållande.

De två första Iron Man-filmerna regisserades av Jon Favreau men här har Shane Black tagit över (vilket för övrigt ger upphov till en roande replik från Paltrow) och Iron Man 3 påminner om hans Dödligt vapen i hur den befinner sig exakt på skiljelinjen mellan skoj och allvar samtidigt som den visar oss brutaliteter som omöjligt kan vara annat än på allvar. De två första filmerna hade visserligen samma humor och distans så kanske har Black och hans manuspartner Drew Pearce bara tagit till sig arvet från dem.

Jag har inte riktigt slutat hoppas på att superhjältefilmerna ska hämta upp sig, våga ta lite risker, och bli lika bra som de var i trendens barndom. Iron Man 3 går varken åt det ena eller andra hållet. Den är en bra superhjältefilm men den är bara Captain America-bra, inte X-Men-bra.

The Wolverine (2013) - 4/6

Varför är alla X-Men-filmer så bra utom de som fokuserar på Wolverine? X-Men Origins: Wolverine var inte dålig men den led av att den bara måste sluta med en kringluffande Wolverine med minnesförlust. The Wolverine har visserligen inte det problemet men lyckas inte mycket bättre. En och annan riktigt bra actionscen räcker inte för att göra en bra film, bara en okej sådan.

Berättelsen börjar med att Wolverine (Hugh Jackman), nu en ensamvarg med skuldkänslor över Jean Greys (Famke Janssen) död i X-Men: The Last Stand, kontaktas av en gammal bekant från andra världskriget (Wolverine är äldre än Hugh Jackman ser ut). Det är den forne japanske soldaten och numera stenrike företags-VD:n Yashida (Haruhiko Yamanouchi) som ber Wolverine att komma till Japan så Yashida kan tacka för att Wolverine räddade hans liv under kriget.

Budbäraren är Yukio (Rila Fukushima), en mutant med begränsad spådomsförmåga. Hon och Wolverine åker till Japan där Yashida erbjuder sig att ta ifrån Wolverine hans läkningsförmåga. Han skulle åldras, vara dödlig, som en vanlig människa. Det är förstås inte så enkelt.

Handlingen är inte det viktiga, och det är trist. Konceptet var enormt lovande. Problemet med Wolverine är att det inte finns mycket till anledning att bry sig när han skuttar runt och skär folk med klorna; hans läkningsförmåga gör honom i praktiken osårbar och odödlig. Han blir skjuten genom huvudet och hoppar bara upp igen; det är svårt att skapa spänning i en actionscen under de omständigheterna. Så en Wolverine som skadas och dör som en vanlig människa, det hade varit något.

Men det varar alldeles för kort stund. Han hinner knappt bli sårbar så är det borta igen. Vi får bara den allra knapphändigaste uppfattning om vad han tycker om det. Hur upplever han det, en man som aldrig behövt frukta fysiska skador, när han plötsligt kan dö? Det får vi inte veta.

I stället tar vi oss igenom en handling som håller oss lagom intresserade utan att bli tråkig men även utan att höja sig över den grå massan, och undrar då och då varför reglerna för Wolverines krafter verkar fluktuera utefter manusets behov. Bättre än så här borde det vara.

Min favoritscen i filmen är en stridsscen på taket till ett framrusande japanskt snabbtåg, något som gjorts ett oändligt antal gånger i filmhistorien. Så fort karaktärerna började prata om hur snabbt tåget gick var det uppenbart för alla i salongen vad som skulle hända, men jag blev förvånad. För en gångs skull känner vi hastigheten, vinden, risken, faran. Den scenen var en överraskande liten pärla mitt i alltihop.

Man of Steel (2013) - 2/6

Jag ville så, så gärna tycka om den här filmen. Jag ville att någon skulle ha gjort en riktigt bra Stålmannenfilm, till slut. När det först började pratas om den var mina förväntningar i botten, men när det visade sig att Zack Snyder (Watchmen), Christopher Nolan (Dark Knight-trilogin) och David S. Goyer (Dark City) var inblandade skruvades de upp till "det här har faktiskt en rimlig chans att bli hyggligt"-nivån.

Jag hade fortfarande mina tvivel. Det är inte lätt att göra en bra Stålmannenhistoria; han är en gud och gudar är ointressanta. Men det går - Kingdom Come, Supreme Power (rent formellt inte en Stålmannenhistoria men kom igen), historien där paret Hawk för honom tillbaka till resterna av Krypton och han hallucinerar ett händelseförlopp där kryptonierna lyssnade på hans far, till och med Karas dödsscen i Crisis on Infinite Earths innehåller frön.

Det fanns så många vägar att gå. Man hade kunnat göra den nästanrealistisk (som Nolan gjorde med Batman), man hade kunnat göra den lättsinnig och lyckligt äventyrlig, man hade kunnat göra den mörk och allvarlig, man hade kunnat göra en film för fansen, man hade kunnat göra en film som presenterade Stålmannen för nästa generation, man hade kunnat fokusera på Stålmannens grundläggande konflikt: vad gör man när man är mäktigast i världen? Tvingar man människor att vara goda? Hur står han ut med att han inte kan rädda alla, ens om han arbetar dygnet runt i superhastighet?

Man of Steel valde ingen av dessa vägar, eller snarare valde den allihop. Den går lite åt ena hållet, lite åt andra, lite åt tredje men följer ingen tråd fullt ut och resultatet är en röra. En tråkig, grå röra med alldeles för många, långa och meningslösa slagsmålsscener. Vad händer när två osårbara varelser slår på varandra? Ingenting.

Den ger oss i alla fall vår första riktiga filmiska titt på Krypton, under den väldigt långa bakgrundssekvensen. Det är vackert gjort, även om kryptonsk teknologi är av det slag som ingen skulle bygga i verkligheten eftersom den är till för att se cool ut på film, inte för att fungera.

Stålmannens far Jor-El spelas av Russell Crowe. Kan någon berätta vad som hände med honom? Han brukade vara bra - A Beautiful Mind, Cinderella Man, L.A. Confidential, 3:10 to Yuma - men här har han helt glömt hur man agerar. Det är antagligen Shakespearesjukan; det är inte många som kan uttala de här replikerna och låta vettiga medan de gör det.

Jor-El är planeten Kryptons främste vetenskapsman och har upptäckt att dess kärna håller på att kollapsa, vilket kommer att ha negativa följder för genomsnittskryptonierns hälsa. Hans förslag är att börja evakuera planeten till dess forna kolonier, men det styrande rådet står emot. General Zod (Michael Shannon) har en annan plan: att rädda de släktled han anser värdiga. Resten kan få gå under i elden. Zod ger sig på en militärkupp varpå Jor-El förvandlar sig till actionhjälte och stjäl ett kraniumfragment som kallas Kodexen och innehåller alla potentiella kryptoniers genetiska material. Med tanke på hur viktig Kodexen är så är den enormt illa bevakad.

Zod besegras och tillsammans med sina upprorsmakare skickas han till Fantomzonen vilket gör att han överlever Kryptons undergång. Vid det laget har Jor-El och hans fru Lara (Ayelet Zurer) redan skickat iväg sin lille son Kal-El till Jorden, där hans kapsel kraschlandar i Kansas.

Efter denna utdragna bakgrundshistoria börjar filmen anstränga sig för att förvirra oss genom att hoppa i tiden. Kal-El är vuxen (Henry Cavill) och jobbar på en fiskebåt, han är barn (Cooper Timberline) och räddar en skolbuss, han är vuxen och på Nordpolen, han är barn och blir retad. Hans mänskliga föräldrar Jonathan (Kevin Costner) och Martha (Diane Lane), som i de flesta inkarnationer av Stålmannen gör honom till den genomgode man han är genom att lära honom kärlek och godhet koncentrerar sig här i stället på att lära honom paranoia. Om mänskligheten får veta att han finns och vad han kan göra kommer de att bli rädda.

Därför är han heller aldrig superhjälte. Han drar inte på sig sin blåröda dräkt eller tar namnet Stålmannen eller gör sig känd som världens störste hjälte. I stället verkar han i det fördolda med att rädda människor i nöd. Så dyker general Zod upp, utsläppt ur sitt fängelse när Krypton exploderade, och kräver att mänskligheten ska lämna över honom. Lois Lane (Amy Adams) har redan träffat honom och en av hennes kontakter avslöjar att hon vet vem han är. Därmed börjar den stora kampen mellan Zod och hans onda anhang å ena sidan, och Stålmannen och människorna å den andra.

Och det är så mycket som blir fel. Till att börja med förutsätter filmen praktiskt taget att man känner till Stålmannen från början, men samtidigt undviker den att vara en Stålmannenfilm. Den förklarar ingenting, men charmar ändå inte fansen. Om man nu gör en film som man måste vara fan för att uppskatta, varför gör man inte en film som fansen kommer att uppskatta? Det här är inte Stålmannen.

Det finns till exempel en scen där Stålmannen måste ta det svåra beslutet om han ska döda, vilket hade fungerat om filmen hade nämnt att Stålmannen har en stenhård regel att aldrig döda. Nu undrar man bara varför han inte nackar kräket. Detta sker dessutom efter så långa och våldsamma strider att hundratals människor redan har dödats, tydligen utan att Stålmannen ägnar dem en tanke.

På samma sätt är det när filmen försöker sätta upp en konflikt inom Stålmannen mellan att rädda Jorden och att rädda det som finns kvar av Krypton, men han har getts oändligt med anledningar att bry sig om Jorden och knappt någon att bry sig om Krypton. Det är ett enkelt val. Konflikten finns inte där.

Man of Steel skyndar sig förbi det den borde ha ägnat mer tid åt, och ägnar massor med tid åt det den borde ha skyndat sig förbi. Den är utdragen och ruschad på samma gång, förändrar sin ikoniska historia på onödiga och försämrande sätt och lägger alldeles för mycket tid på urtråkiga stridsscener. Det här är inte vad jag vill ha av en Stålmannenfilm. Det är inte vad jag vill ha av en film alls.

Det är några få saker som räddar den från att vara en katastrof. Jag tycker om Kevin Costner som Stålmannens gamle farsa, hans moraliska rättesnöre både som levande och död. Jag gillar att människorna i allmänhet ser ut som vanliga människor, inte som perfekta exemplar - det lämnas åt det perfekta exemplaret. Jag hade aldrig valt Amy Adams till att spela Lois Lane men jag har heller aldrig tröttnat på att se henne jobba. Michael Shannon får till några bra scener där hans Zod utstrålar ostoppbar machovrede. Och visst, så fort actionscenerna handlar om något annat än effektlösa knytnävsslag så är de ganska bra.

Men som helhet är detta inget annat än en besvikelse och ett manus som borde ha kortats ner, ändrats om, och handlat om någon annan än Stålmannen.

The Amazing Spider-Man (2012) - 2/6

2002 års Spider-Man var en av de första filmerna i den pågående superhjältefilmvågen, och definitivt en av de bättre. Dess uppföljare tog det hela längre med en bättre skurk, en intressantare historia (som det ofta blir när ursprungsberättelsen klarats av) och en underbar slutscen. Den tredje var rätt dålig och därmed var tydligen planen lagd för en reboot, magra tio år efter förra gången.

Den här gången gick det inte alls lika bra. Det börjar lovande med att den blivande Spindelmannen Peter Parkers (Andrew Garfield som liknar en blyg nörd ännu mindre än Tobey Maguire gjorde) föräldrar lämnar honom hos släktingarna Ben (Martin Sheen) och May (Sally Field) innan de går under jorden och försvinner. Det hela har något med hemlig forskning att göra och det är inte en högoddsare att det kommer att vara relaterat till deras sons framtid som superhjälte.

De välkända elementen är på plats. Peters stora intresse är fotografi, han mobbas av biffiga footballspelare som Flash Thompson (Chris Zylka) och han är på avstånd kär i en vacker tjej. Denna gång är det Gwen Stacy (Emma Stone), i serievärlden mest känd för att vara en av få seriefigurer som dött och inte kommit tillbaka till livet. Numera är det visserligen en sanning med modifikation.

Trots Peters intellektuella briljans är Gwen tydligen hans överman för hon har lyckats skaffa sig ett jobb på teknologiföretaget Oscorp där den enarmade doktorn Curt Connors (Rhys Ifans) jobbar på att få in djurgener i den mänskliga organismen. Själv hoppas han på att med hjälp av ödle-DNA få regenerationsförmåga och därmed få tillbaka sin arm. Peter lyckas lura sig in genom ett väldigt simpelt och genomskinligt trick som inte alls rimmar med säkerhetsnivån på företaget, och på så vis snubblar han in i ett slutet laboratorium där det plötsligt regnar spindlar. En av dem biter honom i nacken, och vips så har han superkrafter: styrka, smidighet och reflexer. Han bygger sina klassiska nätskjutare; i den förra filmen var de biologiska vilket var en så bra idé att den migrerade till serietidningen. Här har vi alltså fortfarande en high school-elev som på sin fritid uppfinner något som 3M skulle mörda för.

Historien fortsätter som väntat, med att Peter får visa Flash Thompson vad han kan med sina nya förmågor, och sen är det dags att låta en tjuv löpa vilket slutar med att farbror Ben blir skjuten. Här görs dock ett litet avsteg: i stället för att som i förra versionen jaga ner tjuven direkt inleder Peter sin karriär som privat rättsskipare. I den rödblå dräkten och under namnet Spindelmannen ger han sig ut efter varenda brottsling som liknar tjuven som dödade hans farbror, i hopp om att en dag hitta rätt.

Han hinner också med att börja rota i sin försvunne fars efterlämnade dokument och där hittar han lösningen på ett problem som dr Connors - för övrigt hans fars gamle kollega - brottats med i årtionden. Tillsammans når de genombrottet och när dr Connors pressas av dr Ratha (Irrfan Khan) testar han sin formel på sig själv. Han får tillbaka sin arm men förvandlas samtidigt till ett groteskt ödlemonster: Lizard.

Hittills har den här filmen varit rätt medioker men det är först nu den blir riktigt dålig. Lizard är en trist skurk, bara ett fånigt monster som inte ser ut att ha större planer än att på slump ha ihjäl dem han ogillar - primärt dr Ratha. Lizard jagar fatt i doktorn och tänker tydligen döda honom, men vi får aldrig se hur det går med den saken. Dr Ratha syns dock inte till mer i filmen så han kanske dog. Eller drog sig tillbaka, vilket är vad jag hade gjort om jag jagades av en jättelik ödleman.

Scenen låter i alla fall Spindelmannen få sig en liten glimt av Lizard, vilket tydligen räcker för att han ska förstå precis vad det är han är uppe emot. Han lyckas till och med lista ut att det är dr Connors som är Lizard, på de lösaste grunder, och doktorn själv börjar hata Peter och Spindelmannen, även det utan någon särskild anledning. Samtidigt har Peter tydligen helt glömt bort den där farbrorsmördande brottslingen som han var så besatt av att hitta; honom hör vi inte mer om. Och så rullar det på till de förutsägbara slutet.

The Amazing Spider-Man är en onödig remake av en mycket bättre film och den verkar ha missat den fantastiska utveckling som superhjältegenren går igenom. Det behöver inte vara dumheter tagna från de sämsta serietidningarna längre, i stället kan man destillera källmaterialets bästa sidor och därmed skapa något som säger något som inte bara är av intresse för de mest fanatiska fanboysen. The Amazing Spider-Man tappade mig på ett tidigt stadium och gjorde ingenting för att plocka upp mig igen.

Feature: Batmans slut (SPOILERS)

När jag recenserade The Dark Knight Rises skrev jag att jag skulle vänta några månader och sen skriva om exakt varför jag hatade slutet så mycket. "Några" visade sig betyda sju, men det betyder väl bara att alla som rimligen kan bry sig redan har sett filmen. Ändock följer en varning: feta spoilers framvärtes så om du a) inte sett The Dark Knight Rises samt b) bryr dig, läs inte vidare.















--------------- SPOILERUTRYMME ---------------















Mitt huvudsakliga problem med slutet är att det är så fullständigt oärligt mot den Batman och Bruce Wayne som vi sett under de två tidigare - båda fantastiska - filmerna. Jag pratar inte heller om ett drag som uppfanns av Nolan utan som löper genom Batmanmyten nästan från början. När jag såg Batman Forever när den var ny hickade jag till när dr Chase Meridian frågade vad Batman kunde ha gjort "to deserve a life of nightly torment", för det var ju totalt awesome att vara Batman; fanns väl ingen plåga med det? Det bevisar bara att det tog ett tag innan jag fick ordning på den den briljanta hjärna jag har i dag.

Batman mår förstås fruktansvärt dåligt. Ett barndomstrauma förvandlade honom till en så djupt störd människa att han bara kan hitta ett sätt att hantera sina demoner: att orsaka smärta på dem han tycker är ansvariga. Det är egentligen ren flax för världen att han råkar kanalisera sina problem åt rätt håll och spöa upp skurkar snarare än de lättaste offer han kan hitta, som de flesta våldsbrottslingar.

Så Batman kan inte få ett riktigt lyckligt slut. Det spelar ingen roll vad som händer, han kan inte bara dra sig tillbaka med en tös och njuta av livet. När han gör precis det i slutet på The Dark Knight Rises är det som om The Dark Knight hade slutat med att Jokern slumpat bestämde sig för att bli god. Batman har, utan synbar anledning, bara tillfrisknat. Eller flytt, vilket jag återkommer till nedan.

Han gör det också vid ett mycket märkligt tillfälle. Efter åratal som Gothams syndabock och instängd ensling i Hughesstil har han alldeles nyss fått bevis för att han faktiskt behövs. Gotham har just utsatts för en pärs som till och med överträffar de första två filmernas, och hur reagerar Batman, som hittills varit beredd att riskera precis vad som helst för Gothams säkerhet? Genom att försvinna.

Han skulle aldrig göra det. Han skulle aldrig fly från det han betraktar som sin plikt. Han kan inte finna någon ro i ett litet café i Florens. Om han kunde det så hade han aldrig blivit Batman, han hade aldrig åkt till Asien och spöat upp fängelsekunder. Inget i The Dark Knight Rises förklarar hur han plötsligt förändrats så radikalt.

Framför allt är det en besvikelse att se. När Batman dog tyckte jag att det var ett fantastiskt slut. Det var modigt, logiskt och effektivt. Det gjorde att Batman äntligen slapp sin livslånga förbannelse, utan att svika sina ideal. Utan att hyckla. Han dog för att rädda Gotham och han dog säkert lycklig. Det var det bästa möjliga slutet och jag tänkte "Christopher Nolan, din briljante tokfan, du gjorde det". Han dödade Batman och han gjorde det bra.

Till och med när Lucius Fox fick veta att Bruce Wayne fixat autopiloten på planet tyckte jag om det. Fox kunde få undra om Batman glömt det eller förträngt det, eller om den till slut inte fungerat ändå, eller om han faktiskt under sina sista ögonblick lät sig dö, vilket hade varit okej, det med. Han var bara människa. Men död var han, och det var det bästa slut han kunde hoppas på.

Och så dyker han upp på det förbannade caféet och förstör alltihop. I stället för att följa sina livsregler så smet han alltså undan, fegade ur, låtsades dö och flydde undan sitt självpåtagna ansvar. Gotham hyllar honom som en fallen hjälte och själv sitter han och myser. Jag tänker inte ens ta upp hur orimligt det är att Bruce Wayne kan försvinna och inte bli igenkänd.

Så där har vi hur slutet förstörde en annars bra film, även om den ändå inte hade nått upp till Batman Begins- eller Dark Knight-nivåer. Men det är inte det enda problemet med slutet. Jag måste även prata om Robin, John Blake, som alltså ärver Batcave och tydligen ska bli näste Batman. Jag antar att det ska ge någon sorts positiv slutton. Stafettpinnen skickas vidare och Gotham har kvar sin beskyddare. Men det räcker med ett ögonblicks eftertanke för att inse varför det inte fungerar.

Den här killen är en helt vanlig snut som saknar Bruce Waynes superkraft: pengar. Bruce Wayne är stenjävlarik och utan den fördelen hade han aldrig kunnat göra det han gjorde. Låt oss se vad Blake gör med en fuktig grotta och ungefär inga andra tillgångar alls. Hur länge hade Batman klarat sig under de omständigheterna? Blir inte Blake bara en av de bleka kopior som Batman spöade upp i förra filmen?

Så Batman, denne skadade man som förvandlat sina djupa neuroser till ett stenhårt rättesnöre - totally incorruptible, för att citera Jokern - bestämmer sig på slump att smita undan allt och alla, fejka sin egen död, dumpa sin älskade fadersfigur utan så mycket som en lapp, och lämna sin stad till slöddret. Det är ett riktigt uselt slut på det som ändå är den bästa superhjältetrilogin någonsin.

Thor (2011) - 5/6

Det här väntade jag mig inte. Av allt jag hört hade jag fått intrycket att Thor var en av de sämre superhjältefilmerna, en feg och formulaisk historia som mycket försiktigt höll sig borta från minsta risk och såg till att med religiös trohet följa mallen, och dessutom misslyckades med att göra det på ett underhållande sätt.

I stället visade den sig vara en av de bättre superhjältefilmerna, i alla fall bland dem som aldrig har siktat på att bli nästa Dark Knight. Om den följer mallen är det med en väldigt lössläppt inställning till den och karaktärerna - särskilt skurken - är betydligt intressantare än de brukar vara. Handlingen är inte en simpel ursäkt för actionscener, men ändå försummas inte de senare. Thor är förvånansvärt bra men mer ändå: den är helt enkelt bra.

Titelns Thor (Chris Hemsworth) är baserad på, men inte identisk med, förfädernas åskgud från Asgård. Här är Asgård en av de nio världar som utgör kosmos; bland de andra finns Jotunheim, där Asgårds fiender frostjättarna lever, Vanaheim, Alfheim, Nornheim och förstås vår egen Jord. Asgårdagudarna är i själva verket främmande varelser med så avancerad teknologi att den från vår synvinkel förefaller magisk. Nej, jag tänker inte dra upp det där trötta Arthur C. Clarke-citatet, men det hade passat väldigt bra.

Thor är son till Odin (Anthony Hopkins), Asgårds härskare, och har uppfostrats till att ta över tronen när han är gammal nog. Hans kröning avbryts av att frostjättarna på något sätt tar sig in i Asgård för att stjäla tillbaka en kista som Odin tog från dem när han besegrade dem tusen år tidigare. Jättarna besegras av försvarsverken och Odin vill låta ärendet vila, men Thor nöjer sig inte med det. I stället leder han sina vänner Sif (Jaimie Alexander), Volstagg (Ray Stevenson), Hogun (Tadanobu Asano) och Fandral (Joshua Dallas), och sin bror Loki (Tom Hiddleston) till Jotunheim för att finna frostjättarnas kung Laufey (Colm Feore).

För att komma dit måste väktaren Heimdall (Idris Elba; Asgård är mycket mer etniskt mångfacetterat här än i de klassiska myterna) släppa igenom dem och han är tillräckligt nyfiken på hur frostjättarna tog sig förbi honom för att gå med på det. Men väl i Jotunheim går allting åt skogen, pappa Odin måste kliva emellan, och han är djupt besviken på sin impulsive son. Odin bestämmer sig för att Thor inte är redo att bli kung, och han skickas i exil till Jorden.

Där stöter han på forskarna Jane Foster (Natalie Portman) och Erik Selvig (Stellan Skarsgård). Här hade det kunnat bli riktigt dåligt; det finns inte mycket att göra med fisk-på-torra-land-scener och åskgud-på-Jorden-scener lät inte alltför hoppingivande. Men det fungerar faktiskt. Humorn träffar rätt, klichéerna hanteras varsamt, och Thors i och för sig förutsägbara karaktärsutveckling är inte bara ett alibi utan något som faktiskt rullar trovärdigt och ger filmen dess mening.

Ändå är det Loki som höjer Thor över genomsnittet. Ja, han är naturligtvis skurken. Det är uppenbart för alla som ser honom, som hör hans namn, som vet något om någonting, som har varit vakna, eller som sett Avengers. Men han är ingen trädocka, han är en riktig karaktär. Han är inte ond för ondskans skull. Jag är inte ens säker på att jag skulle kalla honom ond. I Avengers är han det, absolut, men då har han varit med om en del jävelskap och sånt kan förändra en åskgudabror. När vi tror att han ska sticka kniven i Thors rygg, då är han fortfarande lojal. Han har sina hemligheter och sina planer, men det finns sådant som är hemligt för honom och hans egna ränker växer fram i takt med att han lär sig. Jag förstår varför han gör det han gör, och han är ingen skurk från början.

Mot alla mina förväntningar tyckte jag om Thor, bra mycket mer än de flesta filmer Marvelmaskinen har producerat de senaste åren. Kanske var det inverkan från regissören Kenneth Branagh - och vem trodde att han någonsin skulle regissera en film baserad på en serietidning? - eller så kanske de bara hade tur med manus och skådespelare den här gången. Det spelar mindre roll. Det viktiga är att Thor är en bra film, inte bara ännu en rörlig seriefigur i en tid när de flödar i en till synes ostoppbar ström.

Captain America: The First Avenger (2011) - 4/6

Liksom alla genrer har även superhjältefilmen en formel, skapt ur forntid men finslipad av moderna filmskapare. Om man följer den - och i övrigt vet vad man gör - får man antagligen en åtminstone halvhygglig film som gör nog med pengar för att slipsarna ska bli nöjda, om man bryter mot den tar man en risk och det kan gå bra eller hemskt illa. Captain America: The First Avenger tar inga risker, och mycket riktigt fick vi en hygglig film som gjorde slipsarna nöjda.

Formeln börjar med presentationen av huvudpersonen och hans ursprungshistoria. Samma sak görs förstås med skurken, för en intressant sådan är fullständigt essentiell. Vi har testet, där den nyblivne superhjälten prövar sina förmågor för första gången. Insikten följer, där superhjälten kommer underfund med vad han ska göra med krafterna.

Vi har mötet med skurken, där de gärna får ha ett kvasifilosofiskt samtal; om skurken hävdar att han och hjälten liknar varandra är det en bonus. Skurken har en ond plan som hjälten måste stoppa. Det är aldrig hjälten som har en plan; skurken är alltid den drivande. Krydda med bifigurer, inklusive skurkens högra hand som besegras en bit innan slutet, och en slutstrid där det goda besegrar det onda, och där har du en film. En film som kan bli medioker - Green Lantern - eller helt okej underhållning, som Captain America: The First Avenger.

Huvudpersonen är den korte, klene astmatikern Steve Rogers (Chris Evans) som inget hellre vill än att tjäna sitt land i andra världskriget, men han får förstås nej när han försöker ta värvning. Det hindrar inte Rogers; han försöker om och om igen och ljuger om sin identitet men nekas varenda gång. Hans vänner får korsa Atlanten och spöa Hitler, men själv verkar han dömd att stanna hemma. Han har mod och en genuin vilja att göra gott, men hans kropp sviker honom.

Hans ursprungshistoria går ut på att han till slut får chansen. Den amerikanska armén experimenterar med ett revolutionerande serum som ska skapa en armé av supersoldater. Rogers lyckas bli deras första försökskanin genom att bli uppmärksammad för sin patriotism, sin godhet och sin inre styrka. Med hjälp av serumet och strålning förvandlas han till ett muskelpaket med övermänsklig styrka, snabbhet och uthållighet.

Testet kommer direkt; en fientlig agent ser honom förvandlas och skrider till verket. En vild jakt följer där Rogers får visa precis vad han kan när han springer ifatt bilar, duckar för kulor, dyker efter en ubåt och sliter ut dess förare. Under de första scenerna lärde vi känna och fick börja tycka om Rogers; nu ser vi vad han kan göra.

Skurken presenteras som den maktgalne nazistiske vetenskapsmannen Johann Schmidt (Hugo Weaving). Mannen Rogers jagar ner är agent för Schmidts organisation Hydra, ursprungligen tyska arméns vetenskapliga avdelning men numera oberoende. Jag misstänker att det har funnits fler nazistiska filmskurkar än det någonsin fanns faktiska nazister.

Schmidts ursprungshistoria är att han var den förste att ta samma serum som nu skapat Captain America. Enligt utsago gjorde det honom starkare - så mycket starkare att han anser sig ha lämnat mänskligheten bakom sig - men det hade också bieffekter som jag inte tänker gå närmare in på men hinten är att han kallas "Red Skull".

Efter Hydras sabotage går det inte att skapa fler supersoldater så USA har bara en enda och bestämmer sig för att använda honom för PR. Han får sin dräkt och sköld, han blir seriehjälte, och han reser landet runt och gör reklam för krigsobligationer, men han vill mer än så. Eftersom försäljningen av obligationerna går upp 10% varje gång han besöker en stad så kan man ifrågasätta hur mycket mer en enda man kan göra, superhjälte eller ej, men det är så Rogers tänker.

Därmed följer insikten och Rogers ger sig av på ett självsvåldigt som ger honom berömmelse, viktig information och förstås mötet med skurken. De har mycket riktigt ett kvasifilosofiskt samtal och Red Skull hävdar traditionsenligt att de liknar varandra medan Captain America energiskt förnekar det.

Bifigurer finns det gott om och det finns lika gott om talang till att fylla rollerna. Agent Peggy Carter (Hayley Atwell) är tjejen som Rogers kärar ner sig i och som kärar ner sig i honom, James "Bucky" Barnes (Sebastian Stan) är sidekicken, Howard Stark (Dominic Cooper) är teknikgeniet och Iron Mans far som bidrar med tekniska underverk och Captain Americas oförstörbara sköld, överste Chester Phillips (Tommy Lee Jones) är en stenhård militär, doktor Abraham Erskine (Stanley Tucci) är supersoldatserumets uppfinnare. Ett par av de här människorna dör förstås och motiverar därmed Captain America ytterligare. Andreskurken är doktor Arnim Zola som för Red Skull är det Stark och Abraham är för Captain America.

Skurkens onda plan är den här gången rätt enkel: han har kommit över en energikälla som kallas för Tesserakten (känd från den senare The Avengers) och med den försörjer han hemska förstörelsevapen som kan utplåna hela USA:s östkust på en halvtimme. Det här är inte en man som slösar tid. Medan han arbetar för att bli redo arbetar Captain America för att förstöra Hydra-baser runt om i Europa.

Till slut finns bara en kvar, och därmed följer slutstriden. Den är tyvärr inte lika underhållande som testscenen men det är inget fel på den - den har biljakt och flygplan och akrobatik och imponerande stunts. Slutet kan man förstås räkna ut om man vet minsta lilla om Captain America och/eller har sett The Avengers, men det fungerar ändå.

Allt det här fungerar, faktiskt. Vi vet att Steve Rogers är en riktig människa och även om jag inte tror riktigt på tanken att en som varit svag hela sitt liv kommer att bli en bättre supermänniska än någon som alltid varit stark - alldeles för många mobbingoffer tar första bästa chans att själva bli mobbare - tror jag på att han blir det. Därmed bryr jag mig också om allt det överdrivna jag får se och kan ta det till mig som harmlös underhållning med ett aldrig så litet stråk av allvar undertill. Det var precis det Green Lantern gjorde fel; Hal Jordan var totalt blank och ointressant, inte en människa så mycket som en pappfigur.

Captain America: The First Avenger är ett exempel på hur man kan spela säkert, följa formeln och lyckas. Den tillhandahåller precis vad man väntar sig, varken mer eller mindre, och underhåller framgångsrikt från början till slut.

Daredevil (2003) - 2/6

Matt Murdock (Ben Affleck) är en blind advokat med en hemlighet: samma barndomsolycka som tog ifrån honom synen gjorde hans övriga sinnen superstarka och gav honom en fladdermusliknande sonarförmåga. Han har tränat sig i närstrid och vighet för att kunna vara den akrobatiske Daredevil, som jagar brottslingar som undkommit rättvisan. Japp, det är ännu en superhjältefilm i det senaste årtiondets ström av superhjältefilmer. Rätt många av dem är riktigt bra. Några av dem är rätt dåliga, som Daredevil.

Fienderna är lönnmördaren Bullseye (Colin Farrell), ninjan Elektra (Jennifer Garner) och bossen Kingpin (Michael Clarke Duncan). Vi har alltså en lillskurk, en storskurk och en skurk som omvänds till den goda sidan. Helt enligt receptet. Och där har vi just problemet med Daredevil, det som gör den dålig.

Den är tekniskt välgjord. Ben Affleck är, trots den kraftiga svacka hans karriär gick igenom tills han kom tillbaka med Gone Baby Gone och The Town, en bra skådespelare. Jag tror inte att det hade gått att hitta en bättre Kingpin än Michael Clarke Duncan, och Colin Farrell och Jennifer Garner gör precis det de är där för att göra. Joe Pantoliano och Jon Favreau funkar som de goda killarna. Jag har inget specifikt att klaga på, förutom att alltihop är så bedövande vanligt.

Det är en vanlig ursprungshistoria, en vanlig superhjälte med en vanlig dräkt, vanliga skurkar och vanliga bifigurer och vanlig dramaturgi som slutar i en vanlig uppföljarmöjlighet. Dramat är ytligt, actionscenerna funktionella och handlingen förutsägbar. Det är hyggligt underhållande under tiden, det blir aldrig tråkigt eller uselt, det är bara fullständigt mellanmjölkmediokert. Så fort eftertexterna rullar måste jag anstränga mig för att minnas nog av den för att kunna skriva den här recensionen.

Super (2010) - 6/6

Super är en fantastisk film som fått dåliga recensioner, och jag tror att jag vet varför. Den ser ut som en komedi, den marknadsfördes som en komedi, handlingen låter som en komedi - kom igen, den handlar om en lönnfet nolla som klär ut sig till superhjälte, tar namnet Crimson Bolt och spöar upp brottslingar med en rörtång. Den måste vara en komedi, eller hur?

Super är ingen komedi. Super är en brutal, smärtsam film som råkar vara rolig ibland därför att det är omöjligt att närma sig materialet på något annat sätt. Den är också den bästa superhjältedekonstruktion jag sett. Den visar hur det verkligen hade varit för de fullblodspsykopater som i verkligheten hade varit de enda som kommit på tanken att verkligen bli superhjältar. Batman må vara skadad men inte ens de bästa Batman-filmerna gick hela vägen och erkände att han är en satans våldsbrottsling. Super håller inte igen.

Den använder sig av serietidningarnas estetik, och kanske ännu mer av lågbudgetsuperhjältefilmernas estetik. Den visar oss bilder vi aldrig förväntade oss av en film med den här premissen. Och den har en söt ung kvinna som är totalt lössläppt och bra mycket galnare än den redan ordentligt galna huvudpersonen. Det blev kanske för mycket. Recensenterna tog den antingen för komedi, och då misslyckas den, eller för ett allvarligt uttryck för något slags idé, och då är den vidrig. Men det är inte vad Super handlar om. Super ger oss en inblick i hjärnan på en fullständig dåre, men ändå en dåre vars tankeprocesser vi förstår. Det kanske är det som blir för otäckt.

Dåren är Frank Darbo (Rainn Wilson), vars minnen av sitt liv består av besvikelser, förnedring och misslyckande. Han minns två perfekta ögonblick; det ena är bröllopet med Sarah (Liv Tyler), en före detta narkoman vars känslor för honom - hurdana de nu nånsin var - verkar ha sipprat bort. Han önskar att han hade sagt till när varningstecknen först dök upp, men det gjorde han inte och nu glider hon bort. Den utlösande faktorn är gangsterbossen Jacques (Kevin Bacon i en briljant ondskefull roll), som lockar henne till sig med knark och spänning.

En dag kommer Frank hem och Sarah är försvunnen tillsammans med alla sina kläder. Han är övertygad om att Jacques kidnappat henne, men polisen tycker snarare att det låter som om hon lämnat honom. Frank rasar samman och i fullständig förtvivlan ber han till Gud. Om du aldrig känt så som Frank känner när han tigger Gud om en enda tjänst, då avundas jag dig. För mig var det som att höra mina tankar ur en annans mun. Det är en nästan outhärdlig scen som Rainn Wilson levererar.

Svaret kommer i form av superhjälten The Holy Avenger (Nathan Fillion), som på TV och i serietidningar sprider Kristi budskap och bekämpar den onde Demonswill (James Gunn), som försöker få skolungdomar att skolka och ha föräktenskapligt sex. Frank får en vision av Guds finger och The Holy Avenger som talar med honom. Vissa av Guds barn är utvalda, får han veta. Frank bestämmer sig för att hans uppdrag är att bekämpa brott.

Han syr en röd superhjältedräkt och kallar sig Crimson Bolt. Och sen går han ut på stan och väntar på att få se ett brott. Och väntar. Och väntar, för hur ofta händer det att man ser ett brott? Det här är roligt, men bara därför att vi inte förväntar oss det från en superhjälte. Batman bara sveper fram genom Gotham City och hittar en mördare. Han behöver inte vänta. Vi kan bara reagera med skratt.

Franks dåliga fysiska form och obefintliga stridsträning ställer också till problem, så han gör efterforskningar i serietidningsaffären där 22-åriga Libby (den alltid underbara Ellen Page) arbetar. När hon ser Crimson Bolt på TV misstänker hon genast att det är Frank och till slut blir han tvungen att erkänna. Hon blir överförtjust och förvandlar sig till hans sidekick Boltie. Det här är en roll där Ellen Page vänder våra förväntningar upp och ner. Vi trodde aldrig vi skulle få se Juno göra de saker Boltie gör, bete sig som Boltie gör, eller känna som Boltie gör. Det finns scener - särskilt en scen, och inte den man skulle kunna tro - där jag ville vända bort blicken.

Allt det här gör Super till en väldigt obehaglig film, men den ska vara obehaglig. Den sliter sönder fantasier och visar den fula verkligheten bakom. Den har många beröringspunkter med God Bless America (en annan missförstådd film), men är mycket bättre och mycket modigare. Den visar oss frånstötande galenskap och våldsam psykopati, och påminner oss om att avgrunden aldrig är långt borta.

Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer (2007) - 3/6

Det är sällan en uppföljare är så här mycket bättre än sin föregångare. Tyvärr betyder det inte så mycket; det fanns gott om utrymme att bli bättre än Fantastic Four. Den här gången har de skruvat ner de värsta dumheterna, misshandlar inte vetenskapen fullt lika mycket, och har kommit på en betydligt intressantare historia samtidigt som de fått in några bra repliker.

Men de gör sitt bästa för att försvaga historien, fyller den med klichéiga meningslösa skämt, envisas med att återuppliva skurken från förra filmen och placera honom i en berättelse som inte behöver honom, och slutresultatet blir därefter. Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer är bättre än Fantastic Four, men den är fortfarande inte bra.

Susan "Invisible Woman" Storm (Jessica Alba) ska gifta sig med Reed "Mr Fantastic" Richards (Ioan Gruffudd). Det är inte första försöket för något kommer alltid emellan: paparazzi, Reeds vetenskapsprojekt, jordens undergång som måste avvärjas. Reed svär att den här gången ska bli annorlunda, men så dyker något upp i Jordens atmosfär. Föremålet flyger runt planeten, ger ifrån sig kosmisk strålning och orsakar djupa kratrar. Militären ber Reed om hjälp och han bygger en maskin för att spåra föremålet.

Samtidigt vaknar Doktor Doom (Julian McMahon) efter att ha tillbringat två år som metallstaty. Hur överlevde han det? Varför vaknade han? Varför är han inte metallisk längre? Reed ställer den första frågan när han först träffar sin gamle vän/fiende men får inget svar och släpper sedan ärendet. De andra två frågorna var det tydligen bara jag som ställde. Jag föreställer mig att det har med all den kosmiska strålningen att göra, men det hade inte skadat att förklara hur man överlever att vara död i två år. Särskilt som det inte behövs. Det här hade varit en bättre film utan Doom.

Reed lyckas i alla fall spåra det mystiska föremålet och Susans bror Johnny "Human Torch" Storm flyger upp för att genskjuta det. Det visar sig vara en silverfärgad man på flygande surfingbräda (det är faktiskt inte lika fånigt som det låter). Mötet ger Johnny en märklig egenskap: när han rör vid någon av de andra i Fantastic Four byter han krafter med dem. Han ger bort sin flammande kropp och flygförmåga; av Susan får han osynlighet och kraftfält, av Reed får han gummikropp och av Ben "The Thing" Grimm (Michael Chiklis) får han styrka, tålighet och hud av orange sten.

Fantastic Four och Doom hjälps åt för att fånga silversurfaren (Doug Jones kropp, Laurence Fishburnes röst) som stängs in på en militärbas och förhörs. Som brukligt är i de här historierna är militärerna onda och korkade, så de fyra superhjältarna måste prata med silversurfaren och få veta sanningen: han är härold åt den planetätande Galactus, som färdas från värld till värld och tömmer dem på all organisk materia.

Efter att ha läst förra meningen, är du lika sugen på att se Galactus som jag var? Blir du besviken om jag berättar att man aldrig får det? Filmens store skurk, en varelse som agerar i en helt annan division än den jämförelsevis direkt fånige Doktor Doom, och vi får bara se honom som ett svart moln som ibland glöder. Det är ett otroligt slöseri med potential och resurser och den biten av manuset hade fått underkänt på en grundläggande skrivkurs.

Utan att gå in på hur det hela löses så kan jag avslöja att silversurfarens slutliga handlingar - och deras resultat - skapar en hel hög frågetecken som jag vet aldrig kommer att rätas ut. Om slutet mer hade liknat sin serietidningsmotsvarighet, om Doom helt hade uteslutits, om vi hade fått se och höra och lära känna Galactus, då hade detta varit en klart underhållande film som räddade sina huvudpersoner efter den förra filmen. Som den är kommer den nära, men inte ända fram.