Project Almanac (2015) - 5/6

Under den första halvan av Project Almanac satt jag och tänkte att det är härför jag älskar film. Att hitta en film jag aldrig hört talas om, starta den utan förväntningar, och få något så här bra. Jag undrade också vart filmen skulle ta vägen och tyvärr visade det sig att den själv inte hade något svar på den frågan, utan den blev tvungen att sjunka ner i pålitliga gamla knep. Det ändrar inte att det här är den bästa found footage-film jag sett sen Chronicle och förmodligen den bästa jag sett någonsin.

Huvudpersonen är den klipske sjuttonåringen David Raskin (Jonny Weston), som vid sju års ålder förlorade sitt vetenskapsgeni till far. Nu söker David till MIT och blir antagen - hans ansökan är helt briljant - men han har inte nog med pengar till avgiften. Han börjar rota igenom sin fars gamla gömmor i hopp om att hitta något han kan använda för att vinna ett stipendium.

I stället hittar han något obegripligt. På en gammal videokamera från sin sjunde födelsedag får David syn på något omöjligt: hans sjuttonåriga jag. På något sätt har han rest tillbaka i tiden. Snart hittar han svaret. Hans far arbetade för DARPA, den amerikanska militärens forskningsgren som har gett oss vansinnigt genialiska projekt, och han lämnade efter sig ritningar till en tidsmaskin.

Tillsammans med sina smarta kompisar Quinn (Sam Lerner) och Adam (Allen Evangelista), sin syster Christina (Virginia Gardner) och skolans heting Jessie (Sofia Black D'Elia) får David maskinen att fungera. De testar den, de experimenterar, de leker.

Och det är fantastiskt. De här fem karaktärerna beter sig som riktiga smarta tonåringar som har lagt rabarber på en tidsmaskin. De är inte filmkarikatyrer, de är inte irriterande, de är inga klichéer. De är som jag och mina kompisar hade varit för tjugo år sen om vi hade haft en tidsmaskin. Det finns en sprudlande glädje här, en sorts sorglös lycka som borrade sig rakt in i min filmälskarsjäl.

Tyvärr kunde det inte vara, och snart är det fladdrande fjärilar och stormar igen, som det brukar bli i tidsresefilmer. David försöker allt mer desperat fixa allt igen, men alla som sett en tidsresefilm vet hur det måste gå. Det är det som hindrar Project Almanac från att bli så underbar som den borde. Den får slut på inspiration och då finns det ingenting kvar.

Det ändrar inte att Project Almanac är en härlig film, men det är den första halvan som gör att den förtjänar den titeln. Jag drömmer om det mästerverk den hade varit om den lyckats upprätthålla samma stämning hela vägen igenom.

Kung Fury (2015) - 5/6

Detta är en svenskproducerad, Kickstarterfinansierad kortfilm som är en parodisk hyllning till allt som gjorde åttiotalets popkultur till det den var. Den prickar högst medvetet av kliché efter kliché och driver dem längre än de någonsin drevs på allvar, samtidigt som den är mer tekniskt välgjord än någon av filmerna den drar sin inspiration ifrån.

Premissen är lika löjlig som briljant. Hjälten (David Sandberg) är en polis som under en strid med en kung fu-mästare träffades av blixten samtidigt som han blev biten av en kobra, vilket förvandlade honom till tidernas störste kung fu-mästare, supersnuten Kung Fury.

Tillsammans med allierade som Hackerman (Leopold Nilsson) och dinosauriesnuten Triceracop (Erik Hörnqvist, Frank Sandersons röst) bekämpar han brott och blir tvungen att resa tillbaka i tiden för att döda Hitler (Jorma Taccone). Det är Nintendo Power Glove och vikingar med automatvapen, datorspelsparodier och en arg polischef (Per-Henrik Arvidius), allt vi kan vänta oss.

Och jag skrattar hela tiden. Det är den enda rimliga reaktionen, i alla fall för någon som växte upp med det här tramset. Kung Fury må vara medveten om vad den gör men den tar aldrig avstånd, den försöker inte lägga sig till med något ha-ha-bara-skojade-alibi. Den vältrar sig i sig själv. Det pratas om en långfilm och om den kommer så ser jag den, men jag tror inte att skämtet kommer att hålla till det.

Så varför är Kung Fury en bra film medan Sharknado är usel? För att Sharknado är medvetet dålig, skapt specifikt för att vara dålig, medan Kung Fury dels är en parodi och dels bara blir dålig därför att det den parodierar var rätt dåligt. Så här sett i backspegeln. Sharknado är som att missa en straff med flit. Inget roligt med det. Det är roligt om skytten halkar och skjuter ut bollen i publiken. Och det är roligt om näste skytt går fram, halkar teatraliskt, vallar bollen mot två stolpar och in i ansiktet på domaren. Ett misslyckande som kräver mer skicklighet än det gör att lyckas. Där har vi Kung Fury.

Predestination (2014) - 6/6

Det här är den sortens film som jag njuter av samtidigt som jag ständigt är lite orolig att det kommer att rasa i slutet. Om alla frågor får svar och alla lösa trådar knyts ihop, då är det en fantastisk film, men om inte, då är det en massiv besvikelse.

Predestination är en fantastisk film.

Den börjar med att presentera frågor och de frågorna håller oss intresserade hela vägen genom en handling som till synes inte har något med dem att göra. Det är något med terroristen Fizzle Bomber och en man (Ethan Hawke) som har ett mystiskt jobb som har att göra med att stoppa terroristen.

Mannen agerar bartender och in kommer en gäst (Sarah Snook) som påstår sig ha världens bästa historia att berätta. En flaska whisky satsas, och historien börjar. Det här hade kunnat vara en riktigt tråkig bit, men så fort Sarah Snook öppnade munnen ville jag bara höra mer. Få prestationer charmar mig så här mycket, så att jag bryr mig mindre om vad som händer än att få vistas i karaktärens sällskap. Förhoppningsvis skapas här en stjärnkarriär åt en skådespelerska jag aldrig hade hört talas om förut.

Det var synd att jag hade läst den litterära förlagan och jag tänker inte ens nämna vilken den är, för det gjorde att jag redan visste hur de stora sammanhangen hängde ihop. Det är en hyllning till filmen att jag ändå älskade den. Det fanns nog med mysterium för att hålla mig intresserad, och framför allt en känslighet som gick långt bortom alla bomber och olyckliga kärlekshistorier.

Midnight in Paris (2011) - 3/6

Jag ska erkänna direkt: jag har riktigt svårt för Owen Wilson, och det förstör den här filmen för mig. Den enda gången jag har sett honom fungera riktigt bra är i Zoolander, och då är det för att han spelar en karaktär som ska bete sig så som Wilsons karaktärer alltid beter sig: som om deras hjärnor går i en annan hastighet än resten av dem. Och resten av världen.

Alltid annars irriterar han mig. Det finns många - framför allt många som vet mer än jag - som hyllar honom och hans antiteknik, där han aldrig ger intryck av att agera. Det brukar vara en god egenskap, men mig ger han intrycket att han inte agerar därför att han inte kan. Han bara hasplar ur sig sina repliker i ojämn fart och beter sig likadant oavsett vem han ska föreställa.

I Midnight in Paris är han inte den ende som stör mig. Rachel McAdams, som jag brukar tycka om, är här direkt frånstötande som Wilsons karaktärs flickvän, och hennes föräldrar och deras vänner filar också på mina nerver. Visst, jag förstår att det är meningen att vi ska tycka illa om dem, men det vore trevligt om det inte vore så obehagligt att se varenda scen de är med i, särskilt när ärkefjanten Paul (Michael Sheen) knallar runt och snackar strunt.

Det är skarp kontrast mellan dem och en helt annan grupp karaktärer, där i stället alla är riktigt bra. Wilsons Gil Pender hamnar i en besynnerlig situation när en antik bil dyker upp vid midnatt och för iväg honom till tjugotalet, där han får träffa Scott och Zelda Fitzgerald (Tom Hiddleston och Alison Pill), Ernest Hemingway (Corey Stoll), Gertrude Stein (Kathy Bates), Pablo Picasso (Marcial Di Fonzo Bo), Salvador Dalí (Adrien Brody)... listan fortsätter. De är Gil Penders hjältar och idoler, och de är intagande karaktärer allihop.

Det gör Midnight in Paris till en jobbig film att se. Scenerna som utspelar sig i nutiden är taggiga och obehagliga, scenerna på tjugotalet är härliga bortsett från Wilsons ständiga närvaro. Han är huvudpersonen men den jag bryr mig minst om. Hela hans jobb går ut på att få en uppenbarelse som förutspåtts så noggrant att den vore klumpigt övertydlig även om han inte fick en monolog vars enda syfte är att hamra in poängen i publikens huvuden. Subtilitet existerar inte i närheten av Midnight in Paris, och det blir den sista spiken i kistan för en film som har så mycket bra men ändå inte lyckas bli bra själv.

X-Men: Days of Future Past (2014) - 6/6

Jag gick in beredd på besvikelse, för inte kan X-Men-filmerna fortsätta vara så bra som de har varit hittills? Med undantag för de två Wolverinecentrerade filmerna (det är synd att en av de minst intressanta karaktärerna ständigt får en central plats enbart på upplevd coolhet) så har de varit fantastiska hela vägen. De startade den moderna superhjältefilmvågen och regerar den fortfarande.

Det beror dels på det rika källmaterialet med bottnar och konflikter som går bortom goda superhjältar mot onda superskurkar, men det finns filmer som har gjort mycket sämre ifrån sig med lika rika källor. Framför allt beror det på att folket bakom de här filmerna förstår poängen med superhjältar. Det handlar inte om deras krafter.

Visst, professor X (Patrick Stewart) är telepat, Magneto (Ian McKellen) styr över magnetism, Mystique (Jennifer Lawrence) kan byta utseende, Wolverine (Hugh Jackman) har klor och läker precis allting, Kitty Pryde (Ellen Page) går genom väggar och så vidare, men det är inte det intressanta. Det handlar om människorna med krafterna, vad de känner och tänker, hur de påverkas av dem, hur världen påverkas. Det är inte för att professorn är telepat och Magneto kan slänga runt metall med tanken som vi bryr oss om deras relation.

Och det gör vi. De är vänner som blev fiender och nu har blivit vänner igen, i en framtid där det av Magneto förutspådda kriget mellan mutanter och människor blivit verklighet. Mutantjagande robotar som kallas Sentinels, uppfunna av Bolivar Trask (Peter Dinklage) har mördat oräkneliga mutanter, människor som hjälpt mutanter, och människor som kanske en dag skulle få mutantbarn eller -barnbarn. De få överlevande hankar sig fram i en förstörd, grå och hopplös värld.

Professor X och Magneto, nu återförenade, har spårat katastrofen till en händelse 1973 och har nu en plan. Kitty Pryde, som fått förmågan att föra andra tillbaka i tiden, ska föra tillbaka en av dem i ett försök att ändra historien. Den ende som kan överleva en så lång resa är Wolverine. Han vaknar upp i sin yngre kropp 1973 och börjar leta efter dem vars hjälp han måste ha: de yngre versionerna av professorn och Magneto, nu hatiska fiender.

Redan under de första minuterna bevisar X-Men: Days of Future Past att action är en levande genre. Varför måste vi lida oss igenom dessa tråkiga, repetitiva actionscener när det går att göra så här fantastiska saker? Det är hisnande, visuellt intagande, och lyckligt originellt. När Blink (Fan Bingbing) kastar portaler omkring sig i striden mot Sentinels tackade jag filmgudarna för CGI och förmågan att skapa underverk med den.

Efter den starten hade filmen mig som i en liten ask och det blev inte sämre. Actionscenerna var fortsatt briljanta (jag älskade den där Peter (Evan Peters) rör sig så snabbt att kulor hänger i luften) och bitarna däremellan var deras riktiga raison d'etre, en historia som fängslade. I fruktansvärda sekvenser ser vi Sentinels döda mutanter på brutala sätt, och det känns. Överlevarnas förtvivlan och beslutsamhet är äkta och vibrerande.

Varenda karaktär är förståelig, hjälte som skurk. X-Men: Days of Future Past är en actionfest med känsla och hjärta, en karaktärsstudie med superkrafter, en allegori och en analogi och bara en förbannat bra film.

Om inte annat så är den remarkabel av en helt annan anledning. Peter Dinklage är 1.35 lång; i den här filmen spelar han en karaktär som i serietidningarna var normallång, och hans längd berörs inte med ett ord. Tydligen tyckte de bara att han var rätt skådespelare för rollen. Det är synd att det är fantastiskt, men fantastiskt är det.

About Time (2013) - 5/6

På sin tjugoförsta födelsedag blir Tim Lake (Domhnall Gleeson) indragen i ett rum av fadern (Bill Nighy) som har något att berätta: männen i deras familj kan resa i tiden. Det är bara att kliva undan, blunda, och fokusera på destinationen, så är man där. Tim tror förstås inte på det men testar ändå, och reser tillbaka till en nyårsfest där han gick miste om en kyss.

Tim har genast massor med idéer, men fadern råder honom att skippa de flesta av dem. Han har provat saker liksom hans far och farfar och det blir bara inte bra i slutändan, för det mesta. Det finns bättre saker att använda tidsresor till.

Tim lyssnar och börjar använda sin förmåga för att hitta kärleken. Först försöker han med Charlotte (Margot Robbie) men tvingas inse att det ibland inte finns något rätt alternativ att välja. Nästa försök blir med Mary (Rachel McAdams), och även där behöver han några omgångar på sig innan det börjar ordna sig.

About Time är en bekvämt gullig film, hjälpt av Rachel McAdams oansträngda charm och en mycket underhållande prestation från Bill Nighy, som dessutom kliver ur sin oförargliga ram för att ge oss några känsliga och tankeväckande ögonblick. Det är en film att bli glad av och må bra av, men den orsakar också lite melankoli innan den är klar. Ögonblick av insikt skickar svala blixtar genom hjärtat. Inga gåvor är enbart av godo, tycks det.

Howl's Moving Castle (orig. Hauru no ugoku shiro) (2004) - 4/6

Först och främst: detta är en japansk film i original; jag såg den med engelska röster och därför är det de engelska namnen jag använder nedan. Jag har även läst boken den bygger på; jag blev väldigt förvånad när jag fick veta att det gjorts en Ghibli-Miyazaki-film på den, för den är rätt vanlig europeisk-fantasy och inte alls vad jag väntar mig se när Hayao Miyazaki är i farten. Nu ändrades historien kraftigt mellan bok och film; inte mycket finns kvar förutom karaktärerna och den väldigt grundläggande premissen.

Den är att den artonåriga Sophie (Emily Mortimer), en hattförsäljerska i en steampunkfantasyvärld, förvandlas till en gammal kvinna (Jean Simmons) av en ond häxa (Lauren Bacall). Sophie hamnar i det omkringvandrande slott som ägs av den mäktige trollkarlen Howl (Christian Bale) och bebos av hans lärling Markl (Josh Hutcherson) och elddemonen Calcifer (Billy Crystal).

Filmen följer Sophies försök att bli av med häxans förbannelse, Howls kamp mot den onda Madame Suliman (Blythe Danner), ett krig som utbryter och blandar in slottets invånare, och Sophies försök att hitta Howls hjärta och lösa hans mysterium.

När man pratar Studio Ghibli måste man prata om det visuella och även om det inte är i klass med Spirited Away eller Prinsessan Mononoke så gör det ingen besviken. Det är en sprudlande fantasifull miljö vi får se. Flaxande bombplan, bevingade grodor, skuggvarelser, trollkarlar som förvandlar sig till fåglar, en levande fågelskrämma och magiska fyrverkerier. Och så slottet självt, en väldetaljerad steampunkskapelse som byter form flera gånger under filmen.

Howl's Moving Castle är vacker och intagande att se, men det är mer yta än djup. Trots en ibland svårgenomtränglig intrig så är det inte känslorna och handlingen som får en att fortsätta titta; det är en nyfikenhet på vad för underverk man ska få se härnäst. När man sett det en gång behöver man inte se det igen.

Terminator 3: Rise of the Machines (2003) - 2/6

Tänk att det kan gå så här illa. Den första Terminator är en nästintill perfekt film, ett underverk av skicklighet och korrekta skådespelarval. Terminator 2 befinner sig bland förhandsfavoriterna på min lista över de bästa balls-to-the-wall-actionfilmerna någonsin. De befinner sig i olika genrer, men de regerar i sitt fack.

Och sen kom alltså den här. En film som inte hade en aning om vad den pysslade med. Vi får en fattigt komisk scen och sen blir ett barn skjutet i ansiktet. Vi bjuds att skratta, och så handlar filmen om att mänskligheten nästan utrotas. Vi har en ny mördarrobot, T-X (Kristanna Loken), men det fanns inga idéer som kunde överträffa T-1000 (Robert Patrick) från förra filmen så den här är bara nån sorts hybrid vars funktioner aldrig förklaras och därmed kan användas hur som helst. Och i stället för en känslokall spårare är det en sexig, förförisk robot. Jag finner det svårt att ta på allvar.

Arnold Schwarzenegger är tillbaka, i sin sista roll innan han blev upptagen med att vara the Governator, och liksom i den förra filmen spelar han en god Terminator, tillbakaskickad i tiden för att skydda John Connor (Nick Stahl) från den onda Terminatorn. Den här gången har John sällskap av den gamla flamman Kate Brewster (Claire Danes), som blir inblandad när T-X försöker döda John men hindras av Schwarzeneggers T-800.

Men, undrar då den som har sett den förra filmen. Var inte hela poängen att det gick att ändra framtiden, och att den tidens John Connor (Edward Furlong) och hans mor Sarah (Linda Hamilton) lyckades hindra den onda superdatorn Skynet från att skapas? Jo, men tyvärr luktade Terminatorpengarna för gott så den här filmen hittar på att man inte kan ändra framtiden, trots allt, bara skjuta upp den. Skynet kommer att skapas och ta över världen, det är bara en fråga om när. Den pissar alltså helt hämningslöst över arvet från två fantastiska filmer.

Så den här gången får vi dessutom se hur Skynet så sakteliga börjar ta över och mot slutet av filmen har det yttersta kriget utbrutit. Bilden av det skiljer sig dock markant från hur det beskrevs i de två första filmerna, men det är väl alla de där små tidsförändringarna igen. Och sen slutar alltihop i ett blekt, dystert antiklimax.

Den här filmen vet inte vad den är. Ibland skojar den, ibland är den nattsvart. Den blandar dåliga skämt med sekvenser som inte hör hemma i samma tidszon som ett skämt. Den behandlar världskrig och massdöd, men Arnold hinner titta in på en strippklubb och ta på sig rosa stjärnformade glasögon. Den mänskliga civilisationen rasar samman, men T-X kan göra sina bröst större. Om Terminator 3 gör en enda sak bra, så är det att visa att den tredje filmen i en serie sällan är bra.

12 Dates of Christmas (2011) - 4/6

På julafton finner Kate (Amy Smart) att hon inte är där hon vill vara i livet. Hon har en blinddejt med Miles (Mark-Paul Gosselaar) men är övertygad om att den inte kommer att leda någonstans, och i stället är hon halvt besatt av exet Jack (Benjamin Ayres). Hon tycker inte om Sally (Mary Long), hennes änklingpappas (Peter MacNeill) nya fru. Hennes liv har inte alls följt planen.

Under en julshoppingrunda blir hon sprayad av en parfymförsäljerska och faller medvetslös till golvet. Hon vaknar och tar sig igenom blinddejt, dåliga nyheter från Jack som just ska fria till sin nya flickvän (Jennifer Kydd), middag hemma hos far och styvmor och slumpmässiga möten med den outhärdligt käcka grannen Margine (Jayne Eastwood). När kvällen kommer ligger hon ensam i sängen tillsammans med hunden Max. Och när klockan slår midnatt är hon tillbaka på varuhusgolvet och det är julafton igen. Kate har fastnat i en tidsloop; julafton upprepas om och om igen.

Detta är ingen Groundhog Day eller 12:01 PM; den här filmen utforskar inga större djup runt sin premiss och kommer aldrig i närheten av de mardrömslika dimensionerna de filmerna visar upp. Det den däremot gör på ett förnämligt sätt är att utforska Kate och hennes omvärld. Hon upptäcker sidor hos Margine hon aldrig vetat om, hon provar olika strategier med Jack och Miles, hon lär känna den ensamme Toby (Joe MacLeod) och den frustrerade Leigh (Cherisse Woonsam), och hon lär sig. Om sig själv och om världen.

Det är sentimentalt och förutsägbart, men det fungerar. En stor del av äran går till den avslappnat charmiga Amy Smart och en stor del till det smidiga manuset, som inte innehåller en gnutta onödigt fett men ändå känns naturligt, inte konstgjort tillrättalagt. Och i slutet fixar allting till sig, knyts ihop på passande sätt, och man kan inte undvika att må bra.

Frequency (2000) - 5/6

Det är så här man ska använda sig av science fiction. Frequency tar en central idé och utforskar dess följder, hittar skrynklor vi inte väntar oss, och följer sin tråd till slutet. Tyvärr känner den sig tvungen att lägga in ett överdrivet dramatiskt element som historien inte behöver och den faller också i den alldeles för vanliga fällan att avsluta med en actionscen av standardsnitt, men idén och dess omgivning är bra nog att den fungerar ändå.

Den centrala idén är förmågan att tala med någon i det förflutna. Den är förstås inte ny; vi har sett liknande saker förut - The Lake House dyker upp i huvudet - och en av frågorna jag inte kan låta bli att ställa är varför personen i nutiden inte omedelbart letar reda på personen från det förflutna. Frequency har svaret klart: den ene är John Sullivan (Jim Caveziel) som 1999 via en kortvågsradio lyckas prata med sin far Frank (Dennis Quaid) 1969. Grejen är att fadern dog i en brand samma år.

När de lyckats övertyga varandra om sina respektive identiteter och fått klart för sig vad det är som händer, gör John genast vad han kan för att rädda sin fars liv, och det fungerar. Råden Frank får från John gör att han överlever branden, och vi får se en fantastiskt varm scen där de tillbringar en hel kväll med att prata om sånt jag tror man skulle prata med sin vuxne son och sedan länge döde far om, om man fick chansen.

Men när man ändrar saker i det förflutna så ändras nutiden, och John upptäcker att allt inte är bra bara för att Frank överlevde branden. Tvärtom. En del har blivit värre och nu måste John och Frank tillsammans, med trettio års mellanrum, lösa ett mysterium och rädda familjen. Samtidigt får vi inblickar i Johns liv och hur det blir annorlunda för att hans far inte dog när han var sex.

Logiken är inte spiksäker. När tidslinjen ändras, varför är det bara John som fortfarande har minnen från den förra versionen? Vad hade hänt om Frank hade tagit upp plånboken igen? Det är svårt att göra en helt hålfri tidsresefilm, och Frequency har inte lyckats. Men den håller sig konsekvent, trots handlingens komplicerade trådar är den lätt att följa och man känner sig aldrig vilsen. Framför allt använder den sin idé som ett sätt att berätta en historia den annars inte hade kunnat berätta, inte som en gimmick, och de två känslofyllda skådespelarinsatserna från Quaid och Caviezel gör den enormt sevärd.

Looper (2012) - 5/6

Tidsresor har det grundläggande problemet - särskilt i fiktionen men även i verkligheten - att vi inte riktigt kan få ordning på hur det ska fungera. Kan man förändra framtiden? Kan man förändra det förflutna? Vad händer egentligen om man skjuter sin farfar? Vad händer med minnen, historia, utseende, arv? Varenda tidsreseberättelse måste åtminstone fundera över de här frågorna men jag tror inte att ens de bästa och mest genomtänkta av dem har lyckats skapa en helt internt konsistent och logisk version av fenomenet. Det bästa man kan hoppas på är att vara så bra att sprickorna döljs.

Det lyckas Looper med, så bra att jag inte har något större intresse av att analysera sönder den. Den ställer upp sina tidsreseregler och följer dem tillräckligt väl för att vi ska förstå upplösningen med den djupa, inre förståelse som behövs för att ge emotionell betydelse.

Premissen är originell nog. 2044 är inte tidsresor uppfunna än. 2074 finns de, men är illegala så de enda som använder dem är sin tids motsvarighet till maffian. I framtiden går det nämligen inte att göra sig av med ett lik, så gangstrarna skickar tillbaka sina fiender i tiden i stället. Där väntar en "looper" med ett hagelgevär. Han skjuter, gör sig av med liket och inkasserar lönen i silver.

Det är ett lukrativt jobb som inte kräver någon större ansträngning. Den stora nackdelen är att en dag kommer man att skjuta någon som visar sig vara en själv, trettio år äldre. Då tar man sina pengar, firar, och njuter av de närmaste trettio åren.

Joe Simmons (Joseph Gordon-Levitt) är looper - det verkar finnas alldeles för många med tanke på hur liten marknaden borde vara och hur mycket jobb en enda looper borde kunna ta hand om. Han jobbar för Abe (Jeff Daniels), som skickades tillbaka i tiden för att organisera loopers men fann det tråkigt och blev gangsterboss vid sidan av.

Joes kollega Seth (Paul Dano) dyker panikslagen upp hos honom och berättar att det hände honom, hans framtida jag dök upp. Men Seth sköt inte, och en trettio år äldre version av honom är nu lös i staden. Det är en loopers kardinalsynd och Abes gorillor och revolvermän jagar Seth hänsynslöst. Det är i de här scenerna, när gangstrarna använder sig av den unge Seth för att få tag på den gamle Seth, som Loopers tidsreselogik fastställs.

Senare händer samma sak Joe själv. Hans äldre jag (Bruce Willis) dyker upp utan huva, Joe tvekar, och gamle Joe försvinner. Unge Joe vet vad han måste göra: hitta och döda sitt äldre jag, eller själv bli dödad av Abes folk.

Detta leder till en scen där de två versionerna av Joe sitter och pratar med varandra på ett fik. Vad säger man till sitt äldre jag? Vad säger man till sitt yngre jag? Looper låter, vist nog, samtalet styras av karaktärerna. Det hade varit en helt annorlunda konversation mellan två versioner av en kvantfysiker, eller en filosof, eller till och med en science fiction-författare. Joe är en buse och samtalet fortlöper följdriktigt.

Den gamle Joe har sina egna planer i det förflutna och unge Joe blir tvungen att försöka stoppa honom. Det är action och thriller men med hjärta och hjärna, och logiken följs obrottsligt fram till slutet som i efterhand förefaller självklart, nästintill oundvikligt.

Det enda som verkligen  stör mig med Looper är det helt onödiga tillägget av telekinesi. 10% av befolkningen har gåvan, får vi veta, men ingen kan göra mer med det än att få mynt att sväva. Filmen hade klarat sig precis lika bra utan telekinesin, den är bara distraherande och tillför ingenting. Inget händer som kräver telekinesi. Här är ett tillfälle där The Law of Conservation of Detail hade varit bra att följa.

12:01 PM (1990) - 6/6

Jag skulle vilja recensera den här filmen utan att nämna Groundhog Day, men jag antar att det är omöjligt. Både Filmtipsets och IMDb:s sammanfattning pratar om Bill Murray-komedin från 1993 som till att börja med verkade vara, tja, ännu en Bill Murray-komedi. Åren gick och den började omvärderas; kanske fanns det mer där. Numera dyker det med jämna mellanrum upp en recension eller artikel som hyllar den som en av de bästa amerikanska filmerna någonsin. Och den är faktiskt fantastisk, vilket tog mig flera år och flera tittar att inse.

Den har blivit en kulturell standardreferens, men den var förstås inte först med sin idé, den oändliga tidsloopen som dess huvudperson finner sig fången i. Konceptet har använts många gånger i böcker och filmer, bland annat i en novell från 1973 av Richard A. Lupoff. Novellen blev 1990 till den Oscarnominerade kortfilmen 12:01 PM, och när Groundhog Day kom ut tre år senare anklagade Lupoff och 12:01 PMs regissör Jonathan Heap filmskaparna för att ha plagierat deras historia.

Jag vet inte om Groundhog Days manusförfattare Harold Ramis och Danny Rubin faktiskt fick idén från 12:01 PM, men plagiat känns som en ganska långsökt anklagelse. Bortsett från det grundläggande konceptet - som inte var Lupoffs uppfinning - ser jag få likheter mellan de två filmerna. Där Groundhog Day trots allt är en komedi finns det inget komiskt i 12:01 PM, Murrays karaktär påminner inte om huvudpersonen i 12:01 PM, och framför allt är stämningen och upplösningen i de två vitt skilda från varandra. 12:01 PM är en skildring av helvetet.

Den drabbade är Myron Castleman (Kurtwood Smith som för mig alltid kommer att vara Clarence Boddicker, Robocops symbol för världens förruttnelse). Hans loop börjar 12:01 när han har lunchpaus från sitt skrivbordsjobb på en advokatfirma. En timme senare slår klockan ett - mörker, ljus, färger, och sen är klockan 12:01 igen. Samma timme upprepas om och om igen, i oändligheten.

När vi träffar honom har han gått igenom det trettio eller fyrtio gånger och för första gången tar han mod till sig och talar med den vackra kvinnan som sitter och ritar på en parkbänk (Jane Alden). Det är första gången som han har inlett ett samtal med en främling, men det är något med henne, säger han. Till slut berättar han vad det är han går igenom och hon måste tro att det är en galning hon har framför sig, men hon varken skriker eller flyr. I stället håller de om varandra den sista minuten innan det börjar om igen.

Myron får en strimma hopp när han ser en tidningsartikel om en fysiker som förutsagt att universum kommer att drabbas av en timslång tidsloop. Varför såg han den först nu? Vad krävs för att man ska börja lägga märke till saker man passerar varje dag?

Från det ögonblicket handlar Myrons liv om att få tag på fysikern, professor Nathan Rosenbluth (Dom Amendolia), övertyga honom om att han talar sanning och faktiskt behåller minnet från en loop till en annan, och ställa den viktigaste frågan av alla: Tar det någonsin slut? Finns det något att göra?

En del historier fastnar i minnet för att de lyckas föra in en i sin handling så att man inte bara lever sig in med hjärnan utan med känslorna också. Harlan Ellisons I Have No Mouth And I Must Scream är en av dem därför att den är en skildring av helvetet som det går att föreställa sig. Oändligt lidande på ett förståeligt sätt, inte som ett abstrakt koncept. Det är bara minuter sedan jag såg 12:01 PM men jag tror att den kommer att visa sig vara en av de historierna, och av precis samma anledning.

Det går inte att distansera sig från det som drabbar Myron Castleman. Den får mig att börja tänka på vad jag hade gjort i hans situation. Hade jag stått ut? Hade jag haft något val?

Trots att filmen är så kort (inte ens hälften så lång som tidsloopen den visar) hinner den med att visa oss förtvivlan och utmattning; Myron lever i en värld där alla människor säger samma korkade, elaka saker om och om igen. Samma meningslösa olyckor och misstag upprepas. Samma andefattiga samtal, samma tråkiga skämt. De gråaste bitarna av en vanlig människas liv, de bitarna som man tar sig igenom för att man vet att det finns något på andra sidan. För Myron Castleman finns det inget på andra sidan och det är så här världen kommer att vara, timme ut och timme in, i evighet.

A Knight in Camelot (1998) - 1/6

Mark Twains bok A Connecticut Yankee In King Arthur's Court har kanske förvandlats till fler misshandlande versioner än något annat verk. Visst, det finns gott om texter som har blivit till fler filmer och pjäser och andra böcker, men denna stackars historia har förvrängts oräkneliga gånger på den relativt korta tid den funnits. Därför är det en riktig bragd att lyckas åstadkomma den med säkerhet sämsta versionen, men det lyckas A Knight in Camelot säkerligen med.

Redan titeln skvallrar om vilket elände det här är. En riddare i Camelot? Är inte en riddare precis vad man klassiskt väntar sig att finna i Camelot? Det är lika förvånande som en doktor på sjukhuset, och mycket riktigt finns det gott om riddare i filmens Camelot.

Det blir inte bättre av att det är Whoopi Goldberg som spelar den ovan nämnde Connecticut-yankeen, vilket väcker frågor om hur knapert hon hade det runt 1998. Hon är dr Vivien Morgan, en forskare vars utrustning får fetspel och skickar tillbaka henne i tiden. Hon får med sig en bärbar dator och en stereo, vilket hade kunnat användas till något intressant om inte manuset var så benhårt inställt på att vara klichéfyllt och uselt.

Ta datorn. Whoopi befinner sig alltså i Camelot, hos kung Arthur, och hon har en modern (nåja) dator med sig. Om du är normalbegåvad har du redan en tio-femton idéer till saker hon skulle kunna göra med den och om jag gav dig tio minuter att fundera skulle du kunna spotta ur dig skelettet till en betydligt bättre film än denna.

I stället använder Whoopi den till att... åh Gud, det här är så stelt och korkat... ta sig ur fängelset (hon grips för brottet att vara ett troll) genom att förutsäga en solförmörkelse. Som bara råkar hända precis när hon ska brännas på bål. Utan närmare förklaring. Ingen berättade för den här filmens manusförfattare att det omöjliga är okej medan det osannolika är förbjudet.

Det är datorns bidrag till historien. Stereon används vid den avslutande festen. Däremellan glider trollet Whoopi omkring, umgås med Arthur (Michael York), Merlin (Ian Richardson), Lancelot (James Coombes) och skurken Sagramour (Robert Addie), uppfinner diverse apparater som hon inte borde kunna uppfinna under så påvra omständigheter oavsett hur smart hon är, och slösar i största allmänhet bort varenda krona som pumpades in i den här katastrofen.

A Knight in Camelot innehåller inte en enda välförvaltad idé, inte ett enda originellt ord, och inte ett uns av existensberättigande. Jag undrar vem det var som var omdömeslös nog att låta djävulen skriva in den här filmen i kontraktet.

Terminator Salvation (2009) - 2/6

Den pratande skurken är en så utsliten klyscha att den knappt ens är rolig att driva med längre. Alla vet att man inte ska berätta sin plan in i minsta detalj för hjälten, hur säker man än är på att man besegrat honom. Man ska bara skjuta honom. Ändå fortsätter skurk efter skurk att prata ner sig i graven. Att det kanske värsta exemplet skulle komma i en film från Terminator-serien, det kunde jag dock aldrig tro.

Den första Terminator-filmen var ett briljant litet mästerverk, den andra var en för sin tid så spektakulär actionfest att den fick Bill Hicks att säga att det enda sättet att överträffa den vore att använda dödligt sjuka som stuntmän och döda dem på riktigt, den tredje blandade in en massa typisk platt humor och passade på att spotta på seriens kontinuitet bra mycket mer än den andra, och det här är alltså den fjärde. Mycket lite av originalets stämning lever kvar. Historien som Kyle Reese (Michael Biehn) berättade i den första filmen har ändrats så många gånger att jag inte ens är säker på att vi befinner oss i samma universum.

Och så har vi den pratande skurken, som tydligen är Skynet själv, den artificiella intelligens som blev självmedveten, bedömde mänskligheten som ett hot, bestämde sig för att utrota den och därmed gav upphov till mördarrobotarna som jagat familjen Connor i fyra filmer, en TV-serie och en uppsjö andra verk. Inte ens de två första filmerna var helt trogna konceptet "totalt känslolös mördarrobot" (T-800 (Arnold Schwarzenegger) tar sig tid att säga "Wrong" innan han skjuter vapenaffärsinnehavaren (Dick Miller); T-1000 (Robert Patrick) hånar Sarah Connor (Linda Hamilton) med en fingergest) men de kom bra mycket närmare än Terminator Salvation, som tydligen helt släppt den tanken.

Den talande är alltså en maskin. Den tilltalade är också en maskin, byggd och programmerad av den första. Varför bry sig om att prata alls? Om det är för att tillföra information så kan Skynet bara ladda in det i skallen på roboten. Varför bry sig om att försöka övertyga den? Det är bara att programmera om den. Det är en horribelt ogenomtänkt och ologisk scen, och samma tankebrist genomsyrar Terminator Salvation.

Filmen börjar 2003 med en dödsdömd fånge, Marcus Wright (Sam Worthington), som av den cancerdrabbade cancerforskaren Serena Kogan (Helena Bonham Carter) övertygas att donera sin kropp till vetenskapen. Sen blir amerikanska försvarets jättedator Skynet självmedveten och startar ett kärnvapenkrig. I 2018 års efterkrigsvärld är John Connor (Christian Bale) en av motståndsrörelsens ledare och är förutspådd att frälsa mänskligheten, på grund av diverse tidsreserelaterade förvecklingar. Han letar efter Kyle Reese, den man han en gång ska skicka tillbaka i tiden för att ligga med hans mor och därmed producera John själv.

Där dyker också Marcus Wright upp, utan en aning om vad som hänt sen han marscherades iväg till elektriska stolen. Han finner sig mitt i ett krig mellan människor och maskiner, och försöker ta reda på hur han plötsligt hamnade femton år in i framtiden. Hans väg flätas samman med den unge Kyle Reeses (Anton Yelchin) och därmed med John Connors.

Connor kämpar med motståndsrörelsens befälhavare general Ashdown (Michael Ironside), Marcus Wright letar efter svaret på sin egen gåta tillsammans med Blair Williams (Moon Bloodgood), och det är faktiskt intressant. Vi vill också veta vad det är som händer med Wright och vem det är som rycker i alla trådar. Men vi måste genomlida oändligt utdragna actionscener för att komma dit. Wright och Williams springer genom minfält och duckar under jeepar och Gud, ska de aldrig komma nånvart?

Terminator Salvation hade vunnit på att komma ihåg att det otäcka med terminatorerna alltid har varit deras fullständiga omänsklighet, och på att skära bort sisådär tjugo minuter utfyllnadsaction. Det hade heller inte skadat att tänka igenom handlingen ett par extra gånger. Särskilt pratande skurk-scenen.

Timecop (1994) - 1/6

Timecops början hör hemma i en betydligt bättre film. Den filmen hade inte heller varit något mästerverk, men den hade varit ett fint stycke underhållning som jag gärna hade sett om när den dök upp på TV.

Inledningsscenen utspelar sig på 1860-talet. En grupp sydstatssoldater transporterar guld när en man plötsligt står i vägen. Han påstår sig vara en vän till konfederationen men kräver också att de överlämnar guldet till honom, guld som han inte borde känna till att de har. När de försvarar sig drar han fram två maskinpistoler med lasersikten och mejar ner dem.

Mannen är en tidsresande brottsling och det är när han åkt tillbaka till sin nutid (1994) och försöker sälja sydstatsguldet som Time Enforcement Commission (TEC) bildas för att bekämpa tidsresebrott. Den unge senatorn Aaron McComb (Ron Silver; som brukligt är för skurkar i dåliga filmer är han det mest underhållande i Timecop) blir ansvarig och den snabbsparkande polisen Max Walker (Jean-Claude van Damme som ibland råkar vara med i hyggliga filmer men aldrig bidrar till att de blir hyggliga) blir TEC-agent.

Samma kväll drar sig Walker tillbaka till det gigantiska och bisarra kråkslott han delar med sin fru Melissa (Mia Sara). Inkräktare bryter sig in, Walker slåss, men Melissa dör. Resten av filmen tillbringar Walker med att bittra över att han inte får lov att använda tidsreseteknologin till att åka tillbaka och rädda henne.

Filmen gör ett hopp till 2004, och nu är Walker gammal i gården som tidsresande agent. Vi får ett smakprov av diverse tidsresebrott: att åka tillbaka till 1929 och blanka loss före kraschen, att köpa upp den obebyggda mark som en dag kommer att bli Beverly Hills. Det riktiga problemet är dock senator McCombs konspirationsmakeri; han använder tidsmaskiner för att samla pengar till sin presidentkampanj. Walker måste givetvis stoppa honom och givetvis rädda Melissa under tiden utan att någonsin bryta mot sina principer.

Timecop är en genomgående korkad film. Dess tidsreseversion går inte ihop; vi får aldrig veta hur någon vet att de är i den verkliga nutiden eller en som är förändrad och ändå vilar TEC:s auktoritet på just det faktum att de skyddar originaltidslinjen. Det påstås att om två versioner av samma person rör vid varandra upplöses de eftersom samma materia inte kan befinna sig på samma plats vid samma tidpunkt och jag känner hur jag blev lite dummare bara av att skriva ner den meningen.

Det här är inte van Dammes sämsta film, däremot kanske hans dummaste. Den använder tidsresor, denna enormt invecklade hypotes, som en enkel MacGuffin och bryr sig inte om att fundera över vad det innebär. Den tar helt enkelt en bra idé och betraktar den som en ursäkt för van Damme att sparka röv. Vilket han, trots allt, är bra på.

The Time Machine (2002) - 2/6

H.G. Wells The Time Machine är en science fiction-klassiker från tiden innan genren kallades för science fiction. Den berättar historien om en namnlös vetenskapsman som uppfinner en tidsmaskin (berättelsen myntade ordet och gav konceptet form) och använder den för att resa in i framtiden. Han landar år 802701 där mänskligheten delats upp i två raser: de ljusa, naiva, barnsliga Eloi och de monstruösa morlockerna som lever i den mörka underjorden. Eloi är fridsamma och nöjda varelser som bara är rädda för mörker, eftersom det är där morlockerna lurar. Morlockerna sköter å sin sida det maskineri som håller Elois värld igång, och då och då rövar de bort en Eloi till middag.

Novellen är en politisk allegori, en science fiction-milstolpe och en innovation som trots alla tidsresehistorier som dykt upp sen dess har blivit utsatt för remarkabelt få kopieringar. Den har dessutom bara filmats två gånger, förutom en TV-version. Den första, från 1960, har jag inte sett och ingenting jag läst om den har fått mig attt vilja se den. Den andra, från 2002, tar Wells historia, hackar den i bitar, slänger bort hälften av bitarna och blandar resten med avfall från klipprummets golv. Regissören var Simon Wells, H.G:s eget barnbarnsbarn och tydligen ingen som med näbbar och klor försvarar familjens namn och arv.

Den namnlöse tidsresenären har blivit doktor Alexander Hartdegen. Han spelas av Guy Pearce, en bra skådespelare i bra filmer (Memento, L.A. Confidential, The King's Speech) och även här gör han sitt bästa. Doktor Hartdegens flickvän Emma (Sienna Guillory) dödas av en rånare och den gode doktorn tar det enda logiska beslutet: han ska bygga en tidsmaskin, åka tillbaka i tiden och rädda henne. Han har uppenbarligen aldrig sett en tidsresefilm förut. Sånt slutar aldrig väl.

Så även denna gång. När doktor Hartdegen räddar Emma från rånaren blir hon i stället överkörd av en bil och dör ändå. Hartdegen reser till framtiden där han får veta att det anses omöjligt att resa i tiden. Han fortsätter framåt, en olycka inträffar och när han kommer till sans är året 802701. Eloi ser ut som vackra människor (särskilt Mara (Samantha Mumba) som bisarrt nog talar engelska) i stället för de barnvarelser de var i boken men morlockerna är de apmonster man väntar sig. Hartdegen utforskar världen och stöter på morlockernas ledare, spelad av Jeremy Irons, en bra skådespelare i bra filmer och en omistlig skådespelare i dåliga filmer (Dungeons and Dragons, denna). Han ser dessutom ut som Jeremy Irons, vilket får mig att undra över morlockernas genetiska stabilitet.

Det är en massa kvasivetenskapligt och pseudofilosofiskt babbel, en massa bakgrundshistoria som inte fanns i boken och aldrig saknades, och så en slutstrid mellan Hartdegen och Jeremy Irons (vars karaktär i rollistan kallas för Über-Morlock... jag vet inte hur jag känner inför det).

Den här filmen har ingen charm och ingen magnetism. Wells var en fantiserare, en drömmare, men hans barnbarnsbarn har släppt de egenskaperna. Det bästa i filmen är Elois ljusa, vackra värld och den tilldragande Mara, men två bra saker gör inte en bra film.

Somewhere in Time (1980) - 2/6

Richard Collier (Christopher Reeve) är en teaterstudent som precis satt upp sin första pjäs när en mycket gammal kvinna (Jane Seymour i en massa latexrynkor) dyker upp, lägger ett fickur i hans hand och säger "come back to me" för att sedan försvinna och - som vi senare får veta - avlida samma kväll. Richard behåller klockan och glömmer aldrig kvinnan.

Åtta år senare åker han till ett lyxigt gammalt hotell där han får se ett fotografi av skådespelerskan Elise McKenna (Jane Seymour utan latexrynkor), som visar sig vara kvinnan som gav honom klockan. Richard blir nyfiken och börjar snoka igenom den framlidna kvinnans tillhörigheter; han hittar mystiska ledtrådar och en bok om tidsresor av dr Gerard Finney (George Voskovec).

Dr Finney påstår sig ha lyckats färdas tillbaka i tiden till 1500-talet, enbart genom självhypnos. Richard tror honom och bestämmer sig för att åka tillbaka till 1912 och träffa Elise. När han hittar sin egen signatur i hotellets gästbok från det året inser han att han kommer att lyckas och kort efter det tar han sig tillbaka med bara sin viljekraft som hjälpmedel.

Han söker upp Elise som genast undrar om han är "the one", den ende rätte för henne som hennes manager William Fawcett Robinson (Christopher Plummer) påstår finns någonstans där ute. Han svarar ja, men Robinson hävdar att han ljuger och försöker hålla dem isär, förmodligen mest för att filmen behöver en skurk. Trots hans ränksmideri lyckas Elise och Richard ha en kort kärlekshistoria innan det är dags för ett slut som både är märkligt och, antar jag, det enda sättet den här historien rimligen kunde sluta på.

Somewhere in Time har en hygglig premiss och försöker göra det bästa av den, men faller bland annat på att själva tidsresemekaniken är så orimlig. Om det verkligen vore så lätt att färdas i tiden, skulle det inte användas lite mer? Skulle inte fler än Richard ha kommit på tanken? Skulle det inte användas av företag och regeringar?

Filmens andra stora brist är själva kärlekshistorien som är av standardslaget där två människor blir vansinnigt och livsförändrande förälskade på ungefär fyra sekunder blankt. Varken Richard eller Elise har någon anledning att känna denna eld i hjärtat och eftersom jag inte är tretton längre tycker jag inte det är vackert att Richard blir kär i en bild. De blir kära för att de måste, Robinson hatar det för att han måste, och det är hela motivationen.

Frequently Asked Questions About Time Travel (2009) - 4/6

Frequently Asked Questions About Time Travel är en smart, originell liten film som är fylld med bra idéer, innovativa visuella skiften och inte ett tråkigt ögonblick. Den kommer riktigt nära storhet men håller tillbaka i sista ögonblicket och hade kanske en idé för lite, men den önskade så hett att den hade den där sista idén också att den blev tvungen att skylta med den och sen erkänna att den inte fanns. Det var den stora besvikelsen som gjorde att jag inte kan hylla den, men den är fortfarande en spännande och bra skapelse.

Toby (Marc Wootton), Pete (Dean Lennox Kelly) och Ray (Chris O' Dowd) är tre nördkompisar med hopplösa jobb, som gillar att titta på film och hänga på den lokala puben medan de klagar på film och pratar om nördsaker. Toby har en liten anteckningsbok med bra idéer som han säkert kommer att göra film av en dag, och den filmen kommer att vara bättre än allt skit som går på bio nu för tiden. Ray har precis fått sparken och älskar att prata om tidsresor; Toby och Pete slår vad om huruvida han kan gå fem minuter utan att nämna det. Det kan han oftast inte.

En vanlig kväll på puben träffar Ray på Cassie (Anna Faris) som börjar prata om tidsresor. Han antar att det är nån form av practical joke när hon berättar att hon själv är tidsresenär från framtiden. Hennes jobb är att skydda det förflutna från "editors" som reser tillbaka i tiden för att förbättra historien genom att döda människor när de peakat. Jimmy Dean, Jimi Hendrix, Amy Winehouse, ni fattar. När Ray berättar för sina kompisar att han såg igenom deras lilla skämt har de ingen aning om vad han pratar om.

Pete går på toaletten och när han kommer tillbaka är puben full av döda kroppar. En av dem är hans egen. Han springer in på toaletten igen - jag antar att precis vad som helst är en trovärdig reaktion under omständigheterna - och när han kommer in igen är allt som vanligt. Han drar med sig sina två kompisar för att försöka göra om exakt det han gjorde, och resultatet blir att de reser tillbaka i tiden en liten bit. De ser sig själva sitta och prata vid bordet och Cassie är där igen.

Det är nu filmen kommer igång. De hamnar i en postapokalyptisk framtid, Pete går in på toaletten och kommer tillbaka skäggig efter att ha tillbringat veckor med att desperat hoppa mellan olika tidsperioder. De ser glupska jättemyror och antika föremål från deras egen framtid, och de hittar en väggmålning som föreställer dem själva, klädda som de är, sittande vid bordet som de nyss lämnade. Världen och tidslinjen krånglas till, vrids in på sig själv och det enda som är klart är att de tre på något sätt blir berömda. Men hur? Det var det avslöjandet jag satt och väntade på med barnslig förtjusning, övertygad om att det skulle vara något fantastiskt. Filmen hade gett mig den förhoppningen.

Tyvärr infriades den inte, vi får aldrig veta vad det var för något briljant som de hittade på, och filmen slutar genom att tappa taget om sin egen mening. Det är synd på en bra idé som är genomförd med mycket skicklighet och humor.

Se gärna Frequently Asked Questions About Time Travel, den är både rolig, klipsk och ovanlig. Vänta dig bara inte alldeles för mycket, för filmskaparna sprang in i en vägg som de inte kunde ta sig igenom.

12 Monkeys (1995) - 6/6

I framtiden har mänskligheten drivits under jorden av ett dödligt muterande virus. Samhället har blivit totalitärt för att behålla kontrollen medan man arbetar för att återvända till ytan, som behärskas av vilda djur. I den skitiga, rostiga världen under marken har James Cole (Bruce Willis) begått våldsbrott, märkts som asocial, och fängslats på obestämd tid. Han utses till frivillig och skickas upp till ytan för att samla prover som kanske kan hjälpa de kämpande vetenskapsmännen att hitta ett svar.

När han kommer tillbaka erbjuds han en ny möjlighet. Ett nytt uppdrag, med experimentell teknik, som kan innebära mänsklighetens frälsning och Coles egen benådning. Han ska skickas tillbaka i tiden, till den tidpunkt då viruset släpptes ut, och få med sig ett prov av originalviruset innan det muterade. Tyvärr hamnar han några år fel, spärras in och träffar mentalpatienten Jeffrey Goines (Brad Pitt) och psykiatern Kathryn Railly (Madeleine Stowe) som försöker övertyga honom om att hans minnen av framtiden bara är fantasier.

Han försvinner, återvänder till framtiden och reser sedan tillbaka, till rätt år den här gången. Han letar upp dr Railly och börjar jaga Goines, ledaren för de 12 apornas armé, den organisation som Cole tror bär ansvaret för viruset.

Det är en historia med flera bottnar, men i grunden handlar den om huruvida Cole verkligen är en tidsresenär eller om han bara är galen. Han tycker själv att det vore fantastiskt om han vore galen; då skulle han bara kunna stanna i den här vackra världen och inget virus kommer att släppas ut. Filmen tar aldrig ställning i frågan, eller snarare tar den båda ställningarna. Båda alternativen har så mycket som talar för dem att de måste vara sanna, men de kan ju inte samexistera.

Twistar och innovativa idéer slängs på oss. Cole memorerar ett telefonnummer innan han åker tillbaka i tiden; där ska det finnas en telefonsvarare vars kassettband vetenskapsmännen i framtiden har hittat. På så vis kan han skicka dem meddelanden. Vi hör dokumenterade förutsägelser från människor som vi vet eller misstänker är tidsresenärer. Filmen har en väldigt fast uppfattning om hur tiden fungerar - man kan inte ändra något - och upprepar detta tema på flera olika sätt.

Willis och Pitt är båda lysande skådespelare som här levererar några av sina bästa insatser. James Cole är en fysiskt stark man som mentalt är både tålig och bräcklig. Han rör sig genom världen som om han väntar sig att den ska göra honom illa vilket ögonblick som helst, men han behåller en hårdhet som säkert slagits in i honom under hans brutala uppväxt i framtidens järngångar.

Jeffrey Goines erbjuder en briljant kontrast; den unge mentalpatienten är en vild, skrattande, hoppande, snabbpratande massa av ryckningar och lössläppta känslor. Hans sinne har spräckts men han bär en övertygelse starkare än världens fundament. Varenda impuls, instinkt och känsla får uttryck i ord och rörelser. Det är en fantastisk roll för den unge Brad Pitt som ännu inte hade blomstrat till superstjärna.

Den proffsige veteranen Christopher Plummer backar upp dem med sin roll som Goines far. Han är en tvetydig karaktär, någon som kan visa sig god eller ond och håller oss osäkra. Madeleine Stowes dr Railly blir mer och mer övertygande och njutbar ju längre filmen går och desto mindre trygg hon blir i sig själv. Hon börjar betvivla det hon själv kallar för sin egen religion: psykiatrin.

Den visuella stilen förtjänar ett eget omnämnande. Framtiden består av kontraster: den snötäckta, vilda ytan och den rostiga, dunkla, taggiga underjorden. Nutiden består av väl valda delar av verkligheten, hopsatta så att vi knappt känner igen dem. I 12 Monkeys värld finns inget utrymme för nyanser och realismen är av ett väldigt specifikt och idiosynkratiskt slag.

12 Monkeys visar oss vansinne, förtvivlan, vrede, och en fundamental otrygghet. Varken Cole eller dr Railly finner mycket stabilt i tillvaron; de kan inte ta någonting för givet och inte lita på något utom varandra.

Av de filmer som befinner sig på min personliga topplista är det nog 12 Monkeys som är svårast för mig att förklara. Varje gång jag ser om den tänker jag att den omöjligt kan vara så bra som jag minns, men det är den, varenda gång.