Gåten Ragnarok (2013) - 5/6

Norsk skräckfantasy, alltså. Man ska ju vidga sina vyer. Och det är jag glad att jag gjorde. Gåten Ragnarok är en riktigt bra film, spännande, otäck när den ska, och effektiv på alla sätt som den behöver. Den apar inte efter Hollywood utan är med om att skapa något eget, en nordisk genre som jag hoppas få se mer av. Den har till och med CGI av den bra sort som gör att man inte tänker på att det är CGI och ett fint, överraskande slut.

Arkeologen Sigurd (Pål Sverre Valheim Hagen) har tillbringat flera år med att undersöka ett välbevarat vikingaskepp, men nu har sponsorernas tålamod trutit. Han drar upp sina hypoteser om att Ragnarök inte är en enbart mytisk händelse utan något som faktiskt skedde, och att vikingaskeppet kanske håller nyckeln till denna gåta, men då skakar sponsorerna bara på huvudena och går därifrån.

Men så kommer Sigurds kollega Allan (Nicolai Cleve Broch) hem från Nordnorge med en kodad runsten. Sigurd knäcker koden och kommer fram till att stenen är en karta till hemligheten han söker. Han drar med sig sina barn Ragnhild (Maria Annette Tanderø Berglyd) och Brage (Julian Podolski), som egentligen ville på semester till Medelhavet, och tillsammans med svenskan Elisabeth (Sofia Helin), som är det närmaste den här filmen kommer en actionhjälte, och guidade av Leif (Bjørn Sundquist) bildar de en expedition.

När de väl kommer fram upptäcker de snabbt att de kanske aldrig borde ha åkt, och därifrån växlar filmen mellan nagelbitande spänning, gediget otäcka ögonblick, snabba actionscener och en varm entusiasm som påminner mig om Indiana Jones. Mycket finare saker kan jag inte säga om en äventyrsfilm.

Exists (2014) - 1/6

Eduardo Sánchez, mannen bakom The Blair Witch Project, filmen som populariserade den genre jag förmodligen avskyr mer än någon annan, har gjort en ny film i samma genre. Det är fejkdokumentär, handhållen kamera och ett förment otäckt monster. Föga överraskande är den urusel.

Bortsett från att den har samma problem som alla found footage-filmer - varför fortsätter han filma? etc etc - så är det som om den anstränger sig för att pricka in alla trötta skräckfilmsklichéer, inklusive "sex=död" och de traditionella karaktärstyperna. Exists är en oironisk, okritisk The Cabin in the Woods. Går det att tänka sig något tommare?

Historien utspelar sig - förstås - i en isolerad stuga i skogen där mobiltelefoner saknar täckning. Bröderna Matt (Samuel Davis) och Brian (Chris Osborn), Matts flickvän Dora (Dora Madison Burge) och deras vänner Elizabeth (Denise Williamson) och Todd (Roger Edwards) ska ut till stugan, som ägs av brödernas farbror, för att festa.

Redan på väg dit går det illa när bilen krockar med något som försvinner in i skogen, och de sen finner att vägen är blockerad av ett nerfallet träd. De tar sig ändå in till stugan och allt är frid och fröjd och fest - och filmande av kamerafetischisten Brian, som i en obegripligt tråkig scen får förevisa sin utrustning - tills någonting börjar dyka upp och smyga runt, och bröderna minns att deras farbror pratade om att något fanns i de här skogarna...

Jag ska sabba spänningen: det är Bigfoot. Ja, den kanske minst troliga av alla otroliga monstermyter som folk faktiskt tror på. Det är monstret som Eduardo Sánchez valde den här gången, och det blir precis lika lyckat som det låter.

Exists har knappt ett bra ögonblick. Det är aldrig trovärdigt, aldrig spännande, aldrig otäckt, aldrig välspelat. Kan inte den här filmen få vara spiken i kistan för kassa found footage-filmer? Vi har levt med trenden i femton år nu. Det borde vara nog.

Men det är i alla fall inte den svarte killen som dör först.

Sharknado (2013) - 1/6

Den här filmen är det jag fortfarande inte tror att Mega Shark Versus Giant Octopus var: ett medvetet skämt. Sharknado är framtagen specifikt för att vara en kass B-film, något skrattretande dåligt. Men självmedvetenheten dödar humorn.

Det är jätteroligt att se en människa, lika ambitiös som talanglös, skapa något fruktansvärt. Det är inte alls lika roligt att se människor som skulle kunna göra något bra, välja att göra något dåligt. Humorn sipprar bort och bara det usla finns kvar.

Och Sharknado har mycket av det usla. Det är en usel idé, usel historia, uselt skådespel, usla effekter - jag skulle kunna fylla recensionen med exempel på pinsamma specialeffekter. Stjärnor som Ian Ziering, Tara Reid och en hög no-names snubblar igenom ett patetiskt manus och anfalls av CGI-hajar som närmar sig Birdemic-kvalité, i en berättelse som anstränger sig för att pricka av klichéer.

Scen efter scen är uppenbart skapt för att vara omg-awesome-winz0rz och inte en enda av dem lyckas. Det går inte att göra med flit. Självdistans är bra, självmedveten parodi är det inte. Man kan inte göra parodi inifrån, formen är till sin natur subversiv.

Om Sharknado hade varit någons dröm, en galen visionärs projekt som hen drivit från grunden med blod och svett, så hade den förmodligen varit precis lika dålig - det går inte att göra en bra film om en storm som får det att regna hajar - men jag hade åtminstone skrattat. Nu är den bara bortslösad tid.

The Giant Gila Monster (1959) - 1/6

Gud, vilken korkat uppbyggd film. Den börjar med ett ungt femtiotalspar i en femtiotalsbil som blir anfallna och dödade av titelns jätteödla, och sen fortsätter den med att sheriffen (Fred Graham) letar efter de unga tu och forskar i om de kanske kan ha rymt för att gifta sig. Visst, det är väl en rimlig hypotes. Men det fortsätter och det fortsätter tills jag vill skrika att VI REDAN VET VAD SOM HÄNT DEM, KOM NÅNVART!

Poängen med att lära känna karaktärer är att börja bry sig om dem, och det är ett vanligt grepp i skräckfilmer att presentera karaktärerna i förväg så att vi känner nåt när de dör. Den här filmen vill att vi ska lära känna karaktärer som vi redan sett dö. Det är några av de blankaste stunder jag sett på film.

Och när filmen, som skenbart handlar om en jätteödla, äntligen verkar lämna just den tråden bakom sig så ger den sig in på en annan lika meningslös tråd och det är som om den aktivt anstränger sig för att handla om precis allt utom den där jätteödlan.

Det fallerar på alla punkter, med dåliga skådespelarprestationer och ointressanta bihandlingar. När vi till slut får se ödlan är det så uppenbart en vanlig ödla som filmats för att se jättestor ut. Det kan fungera - det funkade hyggligt i Tarantula - men det får inte vara så här uppenbart. Det får inte se ut som en ödla som kravlar på ett modelltåg, även om det är precis det det är.

Men jag skulle kunna förlåta en hel del om det inte vore för att filmen är så plågsamt tråkig. Vi pratar om tre försök för att ta mig igenom den. Vi pratar om floder av utfyllnad i en åttio minuter lång film. Vi pratar om att tankarna vandrade så att jag inte förstod att den hade slutat. The Giant Gila Monster är lika usel som de sämsta filmerna i genren men så blek och tråkig att jag inte ens kan vara nöjd med att ha sett något riktigt uselt. Jag bara ångrar mig.

Cloverfield (2008) - 3/6

Det här är en av de bättre "found footage"/fejkdokumentär-filmerna, men det säger inte så mycket för det är inte många av dem som är bra. Cloverfield har i alla fall en hyggligt tät stämning ibland och en snygg design på sitt monster; det är synd att man får se så lite av det.

Och den lider förstås - till och med mer än de flesta - av att den måste låtsas vara filmad av en av karaktärerna, i situationer som hade fått vilken dokumentationsfetischist som helst att kasta kameran och springa för livet. Det är vad du och jag hade gjort, det är vad alla hade gjort. Men filmens centrala koncept bygger på att nåt pucko bara fortsätter filma och att kamera och film naturligtvis överlever allt elände som de utsätts för. Vi vet inte exakt vad det är som avslutar det hela, men då det förvandlar Central Park till ett område "formerly known as Central Park" så kan det inte ha varit kyrkkaffe med vetelängd.

Filmaren är till att börja med Rob (Michael Stahl-David) som vaknar i sängen med Beth (Odette Yustman) efter deras första sexnatt tillsammans. Rob är på väg att flytta till Japan och det är dags för avskedsfest som naturligtvis ska dokumenteras av kompisen Hud (T. J. Miller). Beth lämnar festen och kort efteråt blir det en liten jordbävning följd av strömavbrott. När gänget får se frihetsgudinnans huvud fara förbi inser de att det inte är någon vanlig jordbävning, och kort efteråt får de en glimt av ett gigantiskt monster i full färd med att demontera Manhattan.

De ger sig av för att rädda Beth vilket är en ordentlig promenad genom en kaotisk stad och vissa av dem stryker med på vägen. Det stora monstret är bara ett av många; de andra är små parasiter som dyker upp när de vill och börjar bitas. Vi vet redan hur det kommer att sluta, och det är inte svårt att peka ut vilka som dör sist. Du kan förmodligen göra det själv.

Cloverfields stora fördel är monstret, som används alldeles för sparsamt. Det är förstås bra att dölja det till att börja med, att ge oss glimtar och avslöja det bit för bit, men sen vill vi ha det mitt i bild och en god stund. Det är ett snyggt, originellt monster, ett som hade förtjänat ett bättre öde. Jag ska erkänna att jag inte förstod designkonceptet medan jag såg filmen men när jag läst om det i efterhand - monstret är tänkt att vara ett skräckslaget spädbarn som letar efter sin mamma - passar det perfekt in. Tänk om filmskaparna hade skippat "found footage"-låtsandet och bara gjort en stämningsfull skräckfilm; då hade det här monstret sällat sig till de mest minnesvärda.

Men det var i alla fall ingen som trodde att Cloverfield var på riktigt. Med tanke på vad folk trodde om The Blair Witch Project och Paranormal Activity hade jag fan inte blivit förvånad. Möjligen rädd.

Predators (2010) - 3/6

Det här är den sortens film som riskerar att få dåliga recensioner på ren reflex. Den är den tredje filmen (eller femte, beroende på hur man räknar) i en filmserie där del två var dålig och del ett var en åttiotalsactionfilm med Schwarzenegger. Men den inleder överraskande bra och om det inte vore för några besynnerliga val mot slutet så skulle den i alla fall vara ett fint exemplar i sin genre, även om den inte skulle höja sig över den.

Det försöker den inte. Varenda överraskning annonseras i förväg och vilka som kommer att överleva är uppenbart så fort presentationen är överstökad. Det är de första bitarna som är bäst, innan vi riktigt fått veta vad som pågår och framför allt innan karaktärerna förstått det. För oss blir det tydligt lite fortare, mest för att vi har sett de tidigare filmerna i serien. Predators hade varit bättre som helt fristående film, med originalskurkar och utan koppling till sina föregångare, men då hade den aldrig blivit gjord. Så funkar filmindustrin.

Den inleds med att åtta människor vaknar upp medan de håller på att falla ner i en främmande djungel. De flesta är beväpnade och alla utom en är stenhårda, men den skrämmande situationen tvingar ihop dem och de börjar samarbeta.

De är arketyper snarare än karaktärer och skådespelarna har noggrant valts ut för att kunna se ut och prata som sina klichéiga förebilder. De är en amerikansk legosoldat (Adrien Brody), en japansk gangster (Louis Ozawa Changchien), en mexikansk knarkmafioso (Danny Trejo), en israelisk krypskytt (Alice Braga), en afrikansk revolutionär (Mahershala Ali), en rysk biff (Oleg Taktarov), en amerikansk våldsbrottsling (Walton Goggins) och slutligen en läkare (Topher Grace), som inte passar in.

De utforskar djungeln och upptäcker märkliga saker: solen rör sig inte, kompassnålar snurrar. Långsamt går det upp för dem: de befinner sig i ett jaktreservat, och de är bytet.

Den här delen är spännande och stämningsfull, och även när filmen fortsätter och glider in i actionscener upprätthåller den sin kvalité. Den utforskar kanske inte hela sitt koncept men i alla fall några delar av det, och till och med de förutsägbara delarna avlöper hyggligt.

Det är först när filmen når sitt hemskt otillfredsställande slut som den gör mig besviken. Det hade varit mycket bättre om den hade slutat så som jag trodde att den skulle sluta, men jag antar att planer som förklaras aldrig kan fungera.

Monster House (2006) - 2/6

Märklig film. Jag finner att jag kommer på filmer som den inte är lika dålig som. Den är en hemsk barnfilm, men inte lika hemsk som The Nutcracker in 3D. Dess CGI-figurer dansar på gränsen till the uncanny valley men ramlar inte i som i The Polar Express. Karaktärerna är otroliga, men inte lika otroliga som i Boxing Helena. Det är synd att den har alla de här felen, för i grunden har historien något unikt och bra. Det bara försvinner bland allt det andra.

Filmen verkar till att börja med handla om en klassisk surgubbe-i-otäckt-hus. Mr Nebbercracker (Steve Buscemi) är en ilsk, barnhatande elaking, besatt av att hålla ungar borta från tomten och förtjust i att stjäla trehjulingar, bollar och drakar som råkar hitta in på hans egendom.

Tolvårige DJ (Mitchel Musso) håller koll på Nebbercracker via ett teleskop medan hans kompis Chowder (Sam Lerner) är mer intresserad av allt godis han kan tillskansa sig på den stundande Halloweenhelgen. Tillsammans hamnar de öga mot öga med mr Nebbercracker när Chowders boll studsar in på hans gräsmatta, och något så otäckt händer att jag knappt trodde att det var en film för barn jag såg.

De två pojkarna - och senare A-barnet Jenny (Spencer Locke) - börjar utforska Nebbercrackers hus, som de utgår ifrån är hemsökt. Sanningen visar sig värre: huset lever, och är ondskefullt.

Visuellt hittar jag inget fel på Monster House, förutom att karaktärerna blir lite grann så där omänskligt kusliga, och den okonventionella animationen kommer till sin rätt under de hisnande scenerna inne i huset. Men det är som om all energi lades ner på just dem och resten av historien lämnas därhän. Att de scenerna dessutom har marginell inverkan på handlingen är bara ytterligare ett tecken på hur filmen misslyckas.

Så varför hände detta? Manusförfattaren Dan Harmon har sin egen förklaring (spoilervarning) och efter att ha läst det är jag övertygad om att de element jag verkligen tycker om kom från hans penna medan resten kom från de andra. Monster House är ett monument över dränkt originalitet, en bra idé som inte tilläts blomstra.

Anaconda 3: Offspring (2008) - 1/6

Jag minns den första Anaconda som ganska dålig, jag visste inte att den hade fått en uppföljare, och jag visste verkligen inte att det fanns en tredje film i serien. Åh Gud, det finns fan ta mig en fjärde också. Jag kan inte föreställa mig hur dålig den måste vara.

Både den tredje och fjärde regisserades av Don E FauntLeRoy, vilket är det mest uppenbart påhittade namnet sen Veit B. Wittrock och ger mig misstankar om att inte ens regissören var pigg på att nämnas i närheten av den här filmen. Jag har svårt att klandra henom.

Eftersom jag inte vet något om föregångaren (Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid) så vet jag inte hur de hänger ihop, men den här börjar i alla fall med ett gigantiskt företag under den stenrike Murdoch (John Rhys-Davies), som experimenterar med en infångad jätteorm för att utvinna ett serum som de hoppas ska bota Alzheimers. Eller nåt. Gissa om allting går enligt planerna?

Varför är vi så fascinerade av att hitta på historier där vetenskapsmän leker Gud och skapar något som dödar dem själva? Varför vill vi så gärna inbilla oss att Richard Gatling blev skjuten eller doktor Guillotine halshuggen? Varför är det så populärt att svartmåla vetenskap och innovation när vi i stället varje dag borde tacka de sakerna för att vi inte lever i gyttjehålor? Där har du tre meningar, var och en betydligt intressantare än något som händer i Anaconda 3.

Vetenskapsmännen har i alla fall injicerat en liten orm med serumet, med resultatet att den vuxit till en artonmeters CGI-konstruktion som ser ut som en rymling från ett datorspel. De här effekterna hade varit dåliga i en femton år äldre film och inte imponerande i en tjugo år äldre.

Dumfan till multimiljardär Murdoch bestämmer sig för att provocera mutantormen med en lampa, varpå den bryter sig ur sitt terrarium (för varför skulle man ha glasväggar starkare än djuret de spärrar in?), jailbreakar den andra jätteormen, och tillsammans försvinner de ut i det vilda. Hellre än att kalla på polis eller militär och därmed avslöja vad de pysslade med, väljer Murdochs folk att ringa ett gäng storviltjägare ledda av Hammett (David Hasselhoff, i sig en säker kvalitetsstämpel).

Effekterna är usla, skådespelet marginellt bättre, och mutantormen har en gadd. Trots ständig spänningsmusik och upprepade åh-vad-otäckt-nej-det-var-visst-något-ofarligt-ögonblick har filmen enormt svårt att hålla mitt intresse, och jag ser ingen anledning att låta den fortsätta försöka.

Stranded (2013) - 1/6

Varför, varför, varför tar filmskapare en bra idé och anstränger sig för att förstöra den? Varför tror de att det inte räcker med bra karaktärer i en otäck situation, varför känner de sig tvungna att slänga in sånt som bara vattnar ur konceptet?

Stranded hade varit så mycket bättre om den hade handlat om fyra astronauter isolerade på en katastrofdrabbad månbas, ensamma och utsatta medan de desperat försöker få hjälp. Rymdens kyla, sinande syrereserver, spända nerver. Det är också så den börjar, och då verkar den lovande.

De fyra astronauterna är bossen Gerard Brauchman (Christian Slater, och vad har hänt med hans karriär?), läkaren Lance Krauss (Brendan Fehr), Ava Cameron (Amy Matysio) och Bruce Johns (Michael Therriault). Det är en riktig Smurfansituation och värre än de flesta; Camerons roll är att vara kvinna och föga annat. De befinner sig ombord på en månbas i den icke avlägsna framtiden när en olycka inträffar; stationen träffas av meteornedslag och de livsuppehållande systemen skadas. Det leder till att basen börjar fyllas av koldioxid (som dock omväxlande kallas för kolmonoxid) och kommunikationerna bryts.

Brauchman försöker organisera ett räddningsförsök. Luften ska renas, kommunikationerna ska upp, de ska ta sig ifrån basen. Psyken darrar, nerver spänns, och katastrofen är inte långt borta. Och det är då de hittar aliensporer på en av meteorerna, Cameron blir gravid (förstår du vad jag menade?) och en dödlig rymdvarelse föds och börjar härja på basen.

Detta är totalt ointressant, främst därför att det byggts upp så illa. En liknande historia fungerade i Alien, dels för att Alien hade bättre filmskapare och bättre skådespelare men också för att den filmen inte låtsades vara något annat än det den var och sen plötsligt kastade in ett monster. När Stranded plötsligt blev en monsterfilm ville jag inte vara med; jag ville se resten av berättelsen jag hade börjat se. Den var inte fantastisk den heller, men den var bättre än det här.

Resten av filmen ägnar sig åt att försöka skrämma oss med ett svårbegripligt odjur som dyker upp och försvinner, byter form och ibland verkar vara en hallucination. Det får mig att gäspa och önska att den psykologiska thriller jag började se kunde ha fortsatt.

Split Second (1992) - 2/6

Split Second inleds med en miljömedveten varning för växthuseffekten, vilket är den sista smarta eller progressiva tanken den erbjuder. I dåtidens framtid 2008 har uppvärmningen resulterat i fyrtio dagars oavbrutet regn - nej, tidsperioden är inte slumpmässigt utvald - och London är översvämmat. Det har inte mycket betydelse för filmen och känns som om det slängdes in för att någon bakom scenerna hade läst en grön bok.

I praktiken är det bara en anledning att göra en mörk, dunkel och dyster film. 2008 års London är en grå, mulen plats - vilket kanske många skulle säga stämmer med verkligheten - som påminner om staden i Seven. I den filmen fanns det dock en ursäkt, eller åtminstone en orsak.

Detta är en polisfilm och i sådana brukar det finnas en gruffande veteran som paras med en gröngöling. Gröngölingen är Dick Durkin (Neil Duncan). Veteranen är Harley Stone (Rutger Hauer), som har god anledning att gruffa. Som så många filmpoliser plågas han av minnet av sin döde partner, som föll offer för en seriemördare som Stone aldrig lyckades få tag på. Han är dock inte mer förstörd än att han klarar av att ha en flickvän, Michelle (Kim Cattrall).

Stone och Durkin får ett nytt fall: en rad mord som av allt att döma begåtts av samme man som dödade Stones partner för alla de där åren sen. De jagar mördaren men deras enda ledtråd är att hans vanor verkar ha med månens fas att göra. De hittar DNA-spår som pekar på att mördaren inte är en människa, och det verkar som om han försöker dra Stone till sig...

Jag ska döda spänningen: mördaren är ett monster som absorberar sina offers genetiska material, och därmed också Stones partners. Det är antagligen därför monstret är ute efter Stone, men det görs aldrig riktigt klart.

Det är mycket som inte görs riktigt klart i den här filmen. Var kom monstret ifrån; har det något med miljöförstöringen att göra? Det vore ju tematiskt vettigt, men det nämns aldrig. Eller är det nån form av demon, något magiskt? Oklart. Hur intelligent är monstret? Troligen hyggligt då det kan manipulera Stone psykologiskt och använda lockbeten för att dra till sig offer, men det är oklart.

Framför allt: varför tittar vi på en film vars huvudsakliga syfte verkar vara att vara så grå och dyster som möjligt så att vi inte ska lägga märke till att den knappt innehåller något förutom ett par actionscener och halvusla specialeffekter? Oklart.

Eegah (1962) - 1/6

Den rika författardottern Roxy (Marilyn Manning) hälsar på sin pojkvän, den dunebuggyfixerade Elvisfantasten Tom (Arch Hall Jr.) innan hon kör ut i den kaliforniska öknen på väg till en fest. I stället kör hon rakt in i Eegah, en grottmänniska av det slag som aldrig synts utanför tecknad film, komplett med klubba och djurhud som lämnar ena axeln bar. Hon svimmar - hon är trots allt en kvinna i en sextiotalsskräckfilm; det finns konventioner att följa - och när hon vaknar börjar hon genast berätta om "jätten" hon träffade.

Trots att varelsen i fråga spelas av den 217 centimeter långe Richard Kiel är hans längd bland det minst remarkabla med honom, men det är hur som helst det hon fixerar på. Hon lyckas övertyga Tom och sin far (Arch Hall Sr.) och fadern ger sig iväg med helikopter för att spana efter jätten. Han hoppas att det finns en bok i det här.

Eegah visar sig vara den siste ättlingen av ett folk jättar som tydligen i flera århundraden levt oupptäckta och kritvita inom gångavstånd från civilisationen. Vad som fick honom att plötsligt trampa in på bilvägen är helt oklart, men det är inte det största problemet med den här filmen.

Det är faktiskt svårt att välja. Är det att vildmannen Eegah ser ut som den slappa civilisationsprodukt Richard Kiel var? Är det den inkongruenta bakgrundsmusiken? Är det ett par besynnerliga instoppade komiska element som inte har något i en skräckfilm att göra? Är det att ingen inblandad kan agera alls, utom möjligen Kiel som inte får en chans att visa det då hans roll består av att lufsa omkring och vara preverbal?

Eller kanske att filmens finansiär Arch Hall Sr. från början planerade den som ett sätt att göra stjärna av hans son Arch Hall Jr., som inte förefaller vara stjärnmaterial. På så vis får han ett par horribla sångnummer som inte gör annat än att sträcka ut filmen. Hans karaktär är ändå bättre än Marilyn Mannings. Den tid hon inte använder till att leka Scheherazade för att undvika våldtäkt eller försvara mannen som försöker våldta henne använder hon i stället till att svimma, skrika och falla till marken för att utan synbar anledning bli orörlig.

Eller så är det att den är så obegripligt tråkig att jag fick se den här nittiominutersfilmen i tre etapper för att orka. Och jag är ändå killen som har sett Manos the Hands of Fate tre gånger och tog mig igenom både The Room och The Beast of Yucca Flats utan minsta avbrott. Eegah är kanske inte fullt så dålig, men den är definitivt så tråkig.

The Host (2006) - 6/6

På en amerikansk militärbas i Sydkorea blir Kim (Brian Lee) beordrad att hälla ut oräkneliga flaskor kontaminerad formaldehyd i avloppet, trots att han protesterar att den giftiga kemikalien kommer att rinna ut i Hanfloden. Det är en referens till en incident från verkligheten, men här blir följderna helt annorlunda när något skapas eller muteras i floden.

Några år senare träffar vi familjen Park som består av patriarken Hee-bong (Byeon Hee-bong), den arbetslöse alkoholisten Nam-il (Park Hae-il), bågskyttemedaljören Nam-joo (Bae Doona), den tröge och sömnige slarvern Gang-du (Song Kang-ho) och Gang-dus trettonåriga dotter Hyun-seo (Ko Ah-seong).

Hee-bong och Gang-du driver en liten matvagn vid Hanflodens kant. Gang-du håller på att bära ut en beställning när han ser en grupp människor titta mot undersidan av en bro. Det finns något där - kanske en maskin, kanske ett djur, kanske bara något skräp. Men det rör på sig, vecklar ut sig och snart är det tydligt att det är något levande som dyker ner i vattnet.

Åskådarna stirrar nyfiket på varelsen där den simmar strax under ytan. Gang-du kastar ner en ölburk i vattnet och får se en tentakel dyka upp och slita ner den. Fascinerade trängs folksamlingen. Och så bryter helvetet löst när djuret kastar sig upp på land och går bärsärkagång.

Resten av filmen följer vi familjen Park och får se hur monstrets härjningar och de sydkoreanska och amerikanska regeringarnas reaktion påverkar dem och deras samhälle. Det låter som en standardmonsterfilm, vilket jag i och för sig brukar finna underhållande, men The Host är så mycket mer än så. Den börjar traditionellt med sin presentation av de människor vi ska stifta bekantskap med, och det här är en av få gånger som jag önskat att den sekvensen varade längre. Sen kommer monstret, men det hålls inte dolt och hemligt utan syns nästan omedelbart. Det beter sig som ett djur, inte som ett filmmonster, och människorna beter sig som människor, inte som karaktärer i monsterfilmer.

Regissören och manusförfattaren Bong Joon-ho är en mycket slipad filmskapare. Han vet när han ska agera enligt traditionen och när han ska bryta den. Han vet att publiken hatar klichéer samtidigt som han alltid minns att klichéer finns av en anledning och om man ska krossa dem ska man vara väldigt säker. Bong Joon-ho är väldigt säker och han har rätt. När The Host överraskar är jag nästan lika förvånad över att överraskningarna fungerar, men det gör de.

Om The Host har en allvarlig svaghet så är det själva monstret. Jag tycker om dess design men varelsen är bara för uppenbart CGI. Den saknar tyngd och närvaro. Det är förstås en vida spridd sjuka och om det verkligen förstörde filmer för mig skulle jag vara tvungen att helt skippa snart sagt alla filmer med specialeffekter i, men det är ändå en trist punkt.

I övrigt är The Host nämligen en pärla. Den hinner med action (inklusive en folkmasseflyktscen och en slutstrid som båda är bland det bästa jag sett i sina kategorier), drama, skräck och politik utan att någonsin kännas forcerad. Dessutom har den sina genuint rörande ögonblick; vi lär känna hela familjen Park och bryr oss om dem. Det är inte många monsterfilmer som går så här långt utanför sitt område och lyckas.

Rymdinvasion i Lappland (1959) - 1/6

Samiska renskötare ser en miniatyrsol flyga över det snötäckta landskapet. Medan dess storlek vilt fluktuerar sjunker den ner mot marken, gräver upp en fåra och begravs slutligen i en klippvägg. Medan den svalnar och slutar lysa blir det uppenbart att det rör sig om ett rymdskepp.

Så börjar filmen som kallats för den första svenska science fiction-filmen någonsin. Jag önskar att jag kunde säga att den inledde en era full av bättre efterföljare, men "svensk science fiction" är fortfarande inte en hyllad genre. Den har dock sällan producerat något fullt så här dåligt; en film som balanserar på gränsen mellan "dålig femtiotalsmonsterfilm" och "parodi på dålig femtiotalsmonsterfilm".

Klichéerna duggar tätt. Vi har en äldre vetenskapsman, doktor Wilson (Robert Burton), och en yngre snygging, Erik Engström (Sten Gester). Den senare har "left a trail of broken hearts across Europe" och nu siktar han in sig på doktorns vackra brorsdotter (lite originalitet, faktiskt, i att det inte är doktorns egen dotter), den olympiska konståkerskan Diane (Barbara Wilson) som bara råkar befinna sig i Riksjärvi där rymdskeppet slog ner.

Diane och Erik står för en av de värsta uppsvullna inklistrade kärlekshistorierna som förekommit på film, en omotiverad undertråd som tillför noll och orsakar en så utdragen och ursäktslös skidåkningsscen att jag stirrade klentroget medan minuterna gick utan att det ens nämndes att Erik faktiskt hade viktigare saker för sig i Riksjärvi än att flörta med konståkerskor.

Till slut får de i alla fall ändan ur vagnen och bestämmer sig för att faktiskt göra jobbet de åkte till Lappland för att utföra. Diane vill hänga med men hon är kvinna och det är femtiotal, men hon är förstås en tuff modern kvinna av den nya sorten och ser till att följa med i alla fall. Det hade man kanske kunnat göra något bra av om hon inte fortast möjligt ser till att förvandlas till en bräcklig och skrikande filmbrud av sedvanligt snitt. Hon till och med får in de riktigt klassiska pauserna mellan att hon se monstret och att börja skrika.

Monstret, ja. Det anlände med rymdskeppet och är en hårig huggtandsförsedd varelse i sexmetersklassen som strövar omkring på fjället och begår illdåd. Dess motivation, och ofta dess faktiska handlingar, är inte helt klara, men det kan i alla fall riva bort taket på en stuga och kasta brädor så hårt att de börjar brinna, och det är ju imponerande. Liksom alla filmmonster tänder det på människokvinnor och bär alltså iväg med Diane.

Rymdinvasion i Lappland har potential som en ypperligt usel film att se tillsammans med några vänner och en back öl. Skådespelet är av det slag där man kan se hur aktörerna ger ifrån sig memorerade repliker, storyn är besynnerlig och hopslängd, och mästerverket avslutas med en obegripligt påklistrad halvdjup sensmoral som förmodligen hade lockat ur mig ett gapskratt om jag inte varit så hejdlöst uttråkad. Men jag måste erkänna att monstret ser bättre ut än jag väntade mig.

The Beast (1996) - 2/6

Peter Benchley skrev boken Jaws som blev en mycket bättre film som förändrade filmindustrin, förmodligen för all framtid. Jaws var hans första bok och jag vet inte om det var dess och filmens framgång som fick honom att tillbringa resten av sin karriär med att skriva om havet och dess invånare, men han höll sig i alla fall till det ämnet och höll sig flytande: The Deep, The Island, White Shark och dagens ämne: The Beast.

Inget han gjort har dock kommit i närheten av succén med Jaws, och jag ger inte Benchley själv mycket av äran för den framgången. Boken var som sagt inte alls lika bra som filmen, och emedan jag inte har läst The Beasts litterära förlaga ger filmen mig ingen lust att göra det.

Hajen är utbytt mot en jättebläckfisk, vilket förstås gör filmen coolare men inte bättre. Den hemsöker den lilla semesterorten Grave's Point, styrd av Schuyler Graves (Charles Martin Smith) som är en ganska typisk lilldiktator som ingen tycker om. I stället ligger all vår sympati hos Whip Dalton (William Petersen, senare känd som Gil Grissom på CSI), en fri ande och fiskare som vägrar bli kommersiell och förstöra fisket. Han vill bara puttra runt på sin lilla båt och dra upp fisk som han alltid gjort.

Kvinnan i historien är Kathryn Marcus (Karen Sillas), som arbetar för kustvakten och står för den obligatorisk romantiska tråden. Doktor Herbert Talley (Ronald Guttman) är det vetenskapliga geniet som räknar ut vari hotet består och kan förklara för de andra karaktärerna, och Lucas Coven (Larry Drake) är Daltons mörka spegel. Det finns förstås en ond rik kapitalist som ser till sin plånbok först och främst, Osborne Manning (Denis Arndt). Nej, det finns inte gott om originella idéer i The Beast, men det hade den kunnat överleva.

Det den inte klarar av är att den genomgående andas lågbudget. Bläckfisken ser för det mesta hygglig ut men ibland bryter den ihop totalt och ser ut som en inklippt tecknad figur. Skådespelarna är stela pappfigurer som verkar ha lärt sig skådespelets konst från robotar. Sidohandlingarna har stoppats in för att de ska vid Gud finnas där, det har vi plockat upp nånstans.

Scenerna som fungerar bäst är - som oftast är fallet - de som har med kärnhistorien att göra. När vi har kul så är det för att de håller på och jagar bläckfisk. Det är därför man ser en film som The Beast och den hade kunnat vara hälften så lång och betydligt bättre. Det är en visdom som verkar väldigt svår att lära sig.

The Beast of Yucca Flats (1961) - 1/6

Titeln "den sämsta film jag någonsin sett" har en ny innehavare. The Beast of Yucca Flats inte bara förtjänar att nämnas i samma andetag som Manos the Hands of Fate och Plan 9 from Outer Space, den överträffar dem. Hal Warren och Ed Wood hade i alla fall historier att berätta och en rudimentär uppfattning om hur historier fungerar. Inget liknande syns till i The Beast of Yucca Flats.

I den första scenen ser vi en kvinna (Lanell Cado) som precis avslutat sin dusch. Hon visar tittaren sina bröst och sen blir hon överraskad av en man som tydligen stod fullt synlig framför henne. Han stryper henne, hon vägrar av oklar anledning göra motstånd, och hon dör. Förtexter följer, Anthony Cardoza presents The Beast of Yucca Flats. Man kunde kanske tro att titelns monster är mannen som dödade Lanell Cado, en kringvandrande kvinnomördare kanske? Men föga. Scenen har ingenting med resten av filmen att göra, får aldrig någon förklaring, och enligt producenten Anthony Cardoza var den bara med därför att regissören/manusförfattaren Coleman gillade nakenscener.

Efter förtexterna (som ser ut exakt som eftertexter) börjar själva filmen. En berättarröst (även den Coleman Francis) läser upp handlingen för oss och är en konstant närvaro genom hela filmen. Vad den än säger levereras med en dramatisk ton värdig de bästa för- och eftersnacken från The Twilight Zone. Den tjatar mycket om framsteg och "the betterment of mankind" men det går inte att reda ut om den är för eller emot. Triviala ting förmedlas med en röst som låter som om den delar ut odödliga universalsanningar.

Varför behövs en berättarröst för att hålla oss informerade? Dels för att det förmodligen var enklare än att skriva ett manus med den minimala intelligensnivå som krävs för att vi ska få veta handlingen på traditionellt sätt, men också dels för att filmmakarnas kameror inte kunde ta upp ljud så allt ljud är pålagt i efterhand. De var givetvis inte skickliga nog att synka ljudet efteråt, så de valde en briljant lösning: ingen i The Beast of Yucca Flats talar i närbild. Ur bild, med ansiktena bortvända, med munnarna dolda eller sedda på långt håll, ja. I närbild, nej. I stället får vi berättarröstens oändliga malande och creepy violins, ofta på samma gång.

Handlingen berör den sovjetiske vetenskapsmannen Joseph Javorsky (den svenske brottaren Tor Johnson, känd från Plan 9 from Outer Space), som hoppat av till USA med en portfölj full av militära hemligheter. För debriefing förs han till Yucca Flats (verklighetens Yucca Flat), ett atombombtestningsområde, men tätt i hälarna har han två sovjetiska agenter. Det blir biljakt, och Javorskys förare flyr rakt in i farozonen. Är man så dum förtjänar man ungefär allt man drabbas av, och mycket riktigt: efter en eldstrid och planlös promenad ut i öknen detonerar en atombomb. Den sätter eld på Javorskys portfölj men dödar honom inte. I stället förvandlar den honom till titelns monster, ett brännskadat missfoster som stapplar omkring och stryper människor som av oklar anledning vägrar göra motstånd.

Normalt får man se monstret bit för bit innan det stora avslöjandet kommer mot slutet av filmen. Francis och Cardoza har hört talas om den tekniken, så de håller Tor Johnson dold. En liten stund. Och sen behandlar de honom som om det stora avslöjandet fortfarande är på väg.

De två poliserna Jim (Bing Stafford) och Joe (Larry Aten) hittar ett av Javorskys offer och börjar jaga mördaren genom den stekheta öknen. Jim tar med sig ett gevär och går upp i ett flygplan för att spana från luften. Joe ger honom rådet att skjuta först och ställa frågor sen, och vid Gud, det är vad han gör. Så fort han ser en man på marken är det fram med geväret och iväg med kulorna. Att den paniskt flyende mannen i själva verket är en oskyldig familjefar på semester (Douglas Mellor), det är inget som lagens tjänare bryr sig om att ta reda på. Som tur är så är det en magisk man som jagas; när han blir skjuten faller han till marken, till synes död, men en liten stund senare är han helt oskadd. Han är inte den ende i filmen med denna mutantkraft.

Javorsky raglar runt och letar män att strypa ihjäl och kvinnor att strypa medvetslösa så han kan lämna dem i öknen. Hans motivation är högst oklar, men han är ju ett atommonster och vem vet vad sådana kan hitta på?

The Beast of Yucca Flats förtjänar legendstatus även bland de sämsta av sämsta filmer. Dess tekniska tillkortakommanden slår till och med Manos the Hands of Fate. Dess historia är i klass med en del noveller jag skrev i lågstadiet. Berättarrösten hör inte hemma i filmen, vare sig till innehåll eller ton. Jag beskyller ofta dåliga handlingar för att vara funktionella; den här är inte ens funktionell. Om jag kallade den "befintlig" är det den bästa komplimang den kommer att få.

Men framför allt är The Beast of Yucca Flats outhärdligt, plågsamt tråkig. Den är inte ens en timme lång och hade kunnat klippas ner till en halvtimme, och bli bättre. Stryk nakenscenen i början, lägg in en scen eller två för att förklara de värsta brotten mot mänskligheten, och så har vi en film som fortfarande är fasansfullt dålig.

Predator 2 (1990) - 2/6

Den första Predator var en bra monsterfilm med en premiss som är nog så vanlig i science fiction-litteraturen men lyst med sin frånvaro på bioduken. Den var en av de mest minnesvärda och välgjorda filmerna från den tidstypiska Schwarzeneggeractionvågen. Uppföljaren flyttar sig från djungeln till stadsmiljö, gör sig av med det mesta som gjorde den första bra, och klistrar på en ineffektiv polisfilm. Det bästa i filmen är slutscenen.

Los Angeles befinner sig mitt i en värmebölja, vilket lockat dit en av de välbeväpnade, högteknologiska rymdvarelser som kommer till Jorden för att jaga. Samtidigt utkämpas ett gängkrig mellan jamaicaner och colombianer som jägarvarelsen (Kevin Peter Hall) nyfiket betraktar. Den blandar sig i och slaktar en grupp colombianer; i samma veva får polisen Michael Harrigan (Danny Glover) syn på den men tror att dess kamouflerade, skimrande uppenbarelse är en värmevåg.

Rymdvarelsen fortsätter mörda och Harrigan följer tätt efter. Han hittar en spjutspets som enligt hans kriminaltekniker inte är gjort av något känt ämne, och en voodoodoktor (Calvin Lockhart) berättar att mördaren inte är mänsklig. FBI-agenten Peter Keyes (Gary Busey) hänger i trakterna och i enlighet med actionfilmtraditionen för FBI-agenter vet han mer än han avslöjar och är en lagom stor skitstövel.

Harrigan gör sitt bästa för att jaga ner sin utomjordiske brottsling och finner sig i en situation som hade kunnat göra filmen riktigt bra om den hade utnyttjats rätt. Han får faktiskt se insidan av rymdskeppet som varelsen kom i, och här finns en möjlighet att visa oss något om arten som trots allt förblev ganska dold i Predator. Det är som sagt den bästa scenen i filmen, men den hade kunnat vara så mycket mer.

Det är inget större fel på effekterna eller actionscenerna, och jag antar att Predator 2 fungerar hyggligt som leveranssystem för våld och action. Men den har inget av stämningen från den första filmen, och den vet inte vad den ska göra av ett lovande koncept.

Alien Resurrection (1997) - 2/6

Så hårt de stora faller. Alien var en hjärtkylande, kuslig skräckfilm i rymdmiljö som dessutom - nog så sällsynt på dess tid - kunde stoltsera med en stark kvinnlig huvudperson, och blev en välförtjänt science fiction-klassiker. Aliens var en vild, underhållande, smart twistad krigsfilm som obönhörligt fastnade i hjärnan på otaliga unga nördar. Till och med den inkongruent döpta Alien III var en acceptabel film som gick tillbaka till filmseriens skräckrötter, gav oss ett nytt spännande monster och en intressant miljö i sitt helmanliga rymdfängelse.

Och så kom Alien Resurrection, som inte verkar ha en aning om vad den ska göra med seriens koncept. Ellen Ripley (Sigourney Weaver) som i slutet på den tredje filmen offrade livet för att göra slut på de aliens som hemsöker hennes liv har tvåhundra år senare klonats från en blodsdroppe. När hon dog hade hon en alienunge i sig och tydligen har den lagt sig i hennes DNA också, för nu plockar forskarna från det onda företaget (det finns alltid onda företag i Alien-filmerna) ut en liten alien ur henne.

Det onda företaget vill som vanligt studera aliens och använda dem som biologiska vapen, och som vanligt är det en dum idé som går fullständigt åt skogen. Aliens är på väg till Jorden och Ripley måste stoppa det tillsammans med gynoiden Call (Winona Ryder) och diverse rymdrövare och forskare.

Sigourney Weaver är lika bra som vanligt, men resten av filmen är blek och poänglös. De tidigare filmerna var alla visuellt fantastiska; från den första filmen med sitt halvorganiska rymdskepp via den andra med sin alieninfekterade rymdbas till den tredje med sitt nergångna fundamentalistfängelse. Alien Resurrection tappar allt detta och når knappt upp till "inget särskilt".

Aliens stryker omkring och skräms som vanligt, men de når varken upp till den förstas aura av odödlig mordmaskin eller till den andra filmens ostoppbara armé. Här är de för många för att enskilt vara hjärtkramande men för få för att som i Aliens invadera människornas fristad medan soldaterna står och tittar på en maskin som visar att de är inne i rummet fast de inte ser en enda tills någon tittar upp mot taket och inser... förlåt, jag dök in i en bättre film. Det är lätt hänt.

The Thing (2011) - 2/6

John Carpenters The Thing börjar med att en norsk helikopter jagar en hund över antarktiska snövidder och når en amerikansk bas. Helikoptern sprängs, en överlevande verkar skjuta mot amerikanerna och dödas i självförsvar. Hunden visar sig vara ett utomjordiskt monster som kan imitera vilken varelse som helst. 2011 års The Thing, regisserad av Matthijs van Heijningen Jr., är en prequel till den filmen och låter oss se allt som hände innan helikoptern gav sig av efter den flyende hunden.

Jag är imponerad av den uppmärksamhet som har lagts på detaljer. Filmskaparna har studerat den norska basen så som den visades i originalfilmen och sett till att förklara hur den kom att se ut på det viset. Samtidigt är det också huvudproblemet med filmen. Precis som X-Men Origins: Wolverine måste sluta med att Wolverine är på vandring med minnesförlust så måste The Thing sluta med att den norska basen är sönderbränd, nästan alla är döda, och en helikopter jagar monsterhunden mot amerikanerna. Vi vet vad som händer efter det. Slutet är förutbestämt och det finns en gräns för hur spännande det kan bli.

Det hade kunnat bli bra ändå, och The Thing är faktiskt hygglig fram till att själva monstret dyker upp. De norska sydpolsforskarna hittar ett utomjordiskt skepp och tillkallar experter, bland dem Kate Lloyd (Mary Elizabeth Winstead). Infryst i isen hittar de en rymdvarelse som de skär loss och för tillbaka till basen. Rymdvarelsen tar sig loss och börjar döda och imitera sina offer.

Trots en och annan god idé - när det gått upp för våra hjältar vad det är de slåss mot uppfinner de ett innovativt sätt att identifiera riktiga människor, ett sätt som amerikanerna i originalfilmen inte snubblade över - fungerar The Thing inte som skräckfilm och inte som actionfilm. Monstret är inte alls lika effektivt som i originalfilmen. Det borde hålla sig gömt och döda blixtsnabbt, tvinga människorna att hålla ihop och vara livrädda. I stället ser det till att bli ensamt med en människa och avslöjar sig bara för att stå där och vifta med tentakler och huggtänder medan det tilltänkta offret får gott om tid på sig att ge sig av. Att effekterna dessutom är mindre övertygande än i en nästan trettio år äldre film hjälper inte. Medan bra CGI - Gollum - är fantastiskt, är dålig CGI av någon anledning mycket sämre än dålig animatronics.

Filmen följer Kate Lloyd närmast, förmodligen för att hon är amerikan, men låter bli att berätta den sista biten av hennes historia och den del som vi redan kände till får utspelas under eftertexterna. Det ger en känsla av förlust, som om något viktigt saknas och vi fick ett slut som bara kan kallas slut eftersom filmen inte fortsätter efter det.

Mega Shark Versus Giant Octopus (2009) - 1/6

Det finns förmodligen inget jag kan skriva som skulle övertyga dig om att Mega Shark Versus Giant Octopus inte är en medvetet dålig film i Troma-stil, en avsedd skrattfest och drinkinggameinspiration, en film som försöker följa i Ed Woods och Hal Warrens spår. Jag menar, den heter Mega Shark Versus Giant Octopus, den handlar om en megahaj och en jättebläckfisk, och dessa två monster lyckas lamslå den internationella sjöfarten. Två individer gör att inte en båt vågar röra sig någonstans på Jorden.

Jag vet, det måste vara ett skämt som jag bara inte fattade. I så fall är det ett fruktansvärt illa genomfört skämt, för det finns inte minsta ledtråd någonstans i Mega Shark Versus Giant Octopus att den är på något annat än hundraprocentigt allvar. Det är i sig en bedrift i en film som denna, men filmstudion The Asylum (annars mest kända för filmer som Transmorphers (inte Transformers), The Da Vinci Treasure (inte The Da Vinci Code), Almighty Thor (inte Thor) och Snakes on a Train (inte Snakes on a Plane)) lyckas, tydligen genom att inte berätta för skådespelarna vad det är de befinner sig i.

Skådespelarna i fråga förefaller plockade från den lokala amatörteatern och de kan inte ha varit stjärnor ens där. Deras karaktärer hamnar i en bisarr situation och reagerar som om de har ett manus som berättar hur de ska reagera, vilket de ju har. Men det är inte tänkt att det ska märkas.

Titelns två monster höll på att slåss mot varandra för arton miljoner år sedan när de överraskades av en istid som frös fast dem tillsammans. Deras reaktionstider måste ha lämnat en del övrigt att önska. Nu släpps de lös genom nån form av incident med en valflock och en illegal sonarapparat (jag måste erkänna att handlingens subtiliteter inte lyckades fastna i hjärnan) och börjar genast angripa båtar, broar, oljeriggar, flygplan i luften (Hur anfaller ett havsdjur ett flygplan i luften? Njut av din okunskap i frågan) och andra tingestar som hajar och bläckfiskar har föga anledning att anfalla.

De tre goda vetenskapsmännen (Deborah Gibson, Vic Chao och Sean Lawlor, varav två får sig en kärleksaffär, gissa vilka två) vill fånga in och studera monstren medan den obligatoriske onde militären (Lorenzo Lamas) vill döda dem. Militären sviker förstås sitt löfte och försöker döda dem men vetenskapsmännen tar inte illa upp utan börjar genast hjälpa till att smida mordplaner. Det går dåligt, och snart har hajen och bläckfisken total kontroll över världshaven.

Låt oss tänka på detta ett ögonblick. Även om de här djuren rör sig i femhundra knop som det vid ett tillfälle påstås (vilket jag misstänker är omöjligt) skulle det ta dem en halvtimme bara att korsa Mexikanska Golfen, om de nu fick nys om att det fanns ett fartyg i andra änden av Mexikanska Golfen och hellre ville äta det fartyget än alla proteinrika djur som lever på vägen dit. Tyska ubåtsflottor som hängde i Atlanten och specifikt letade efter fartyg att sänka lyckades ändå inte stoppa den transatlantiska sjöfarten, men de här två förlamar hela världen?

Hotet som hajen och bläckfisken utgör överdrivs något så surrealistiskt att jag börjar undra hur knapert Lorenzo Lamas egentligen har det nu för tiden. I verkligheten hade det naturligtvis varit jobbigt att behöva stå ut med en megahaj och en jättebläckfisk som föredrar att äta broar framför fisk, men livet hade fortsatt ungefär som vanligt. Det krävs mycket mer än så för att påverka den internationella sjöfarten, trots att de två monstren - jag skojar inte - vid ett tillfälle gör sig osynliga för sonar. Båda samtidigt, utan att kommunicera (även om de kunde det görs det klart att de hatar varandra). Oklart hur. Oklart varför.

Även om Mega Shark Versus Giant Octopus är ett jättelikt briljant skämt så kunde de ha lagt ett par extra dollar på effekterna. Bilder och sekvenser återanvänds i oändlighet. Bläckfisken ser marginellt snyggare ut än hajen, som mest påminner om de ofärdiga CGI-modeller man får se i "bakom kulisserna på Pixar"-dokumentärer.

Mega Shark Versus Giant Octopus är en imponerande horribel film. Den är inte rolig, den är inte spännande, den är inte välgjord, den är inte välspelad, och trots alla dess fel som borde vara skrattretande höjer den sig aldrig över att vara urtråkig. Undvik.

Tarantula (1955) - 4/6

1945 släpptes de enda två atombomber som använts i krig. Få förstod hur kraftfulla de här vapnen var och vilka effekter den kvardröjande strålningen skulle få. När det stod klart blev kärnvapen och radioaktivitet sin tids spöke, och som vanligt sög skräckgenren upp denna zeitgeist och tog på sig att kanalisera mänsklighetens ångest. Atombombsprover fick allehanda varelser att växa och mutera till fasansfulla filmmonster, och därmed gav femtiotalet oss en lång rad monsterfilmer som i dag är mindre otäcka än lustiga men ändå framstår som symboler för sin tid.

Tarantula må inte vara en av de bästa, men den är ovanlig i det att det den här gången faktiskt inte är radioaktivitet som orsakat allt elände. Titelns spindel är i stället resultatet av biologisk forskning. Professor Gerald Deemer (Leo G. Carroll) har uppfunnit en näringsvätska som kan lösa problemet med världssvälten, men den får hans försöksdjur - varav en fågelspindel - att växa okontrollerat. När vätskan testas på människor (frivilliga, bör påpekas) blir en av dem galen och slår sönder labbet så att fågelspindeln kan rymma. Den växer till gigantisk storlek - och jag menar verkligen gigantisk, Shelob har ingenting att komma med mot Tarantulas spindel, den är större än flera hus jag känner väl - och börjar äta boskap.

Doktor Matt Hastings (John Agar) är en typisk femtiotalsvetenskapsmanfilmhjälte och han arbetar tillsammans med Stephanie Clayton (Mara Corday), en typisk snygg femtiotalsvetenskapsmanassistent. De undersöker mysteriet med den döda boskapen, spårar och upptäcker spindeln, och försöker döda den.

Tarantulas monster spelades av en riktig spindel som dirigerades med luftstrålar så att den rörde sig på rätt sätt över ett miniatyrlandskap. Det var inte lätt att få den att göra rätt; regissören Jack Arnold hade väldigt klara visioner om hur han ville att den skulle dyka upp över en kulle eller ett hus och det var bara att fortsätta blåsa den åt rätt håll tills den råkade göra som han ville.

En anledning till att jag såg den här filmen var att en ung och okänd Clint Eastwood spelar en av jetpiloterna som deltar i slutstriden mot spindeln. Jag blev därför rätt besviken när det visade sig att han bär syrgasmask så fort han är i bild och det är omöjligt att avgöra vem han är. Men där är han i alla fall, den blivande legenden.