Captain America: Civil War (2016) - 5/6

Jag undrar varför den här filmen marknadsförs som en Captain America-film när den helt klart är en Avengers-film. Är det bara för att Thor och Hulken inte är med? Mer troligt är det nån marknadsföringsgrej; de vill inte mätta marknaden med Avengers-filmer även om den enda skillnaden är titeln.

Den är bra, hur som helst. Bättre än både de tidigare Captain America-filmerna och de tidigare Avengers-filmerna. Den tar sig runt grundproblemet att vi i den här sortens historier vet vem som kommer att vinna; frågan är bara hur.

I Captain America: Civil War är det hjältar på båda sidorna, och det är faktiskt inte uppenbart hur det kommer att gå. Det leder bland annat till en väldigt bra och underhållande stridsscen på en flygplats, där de två superhjältelagen möts och vi får se vad deras krafter gör när de ställs mot varandra.

Vad är det då som gör att Avengers delar upp sig i två fraktioner och börjar slåss mot varandra? Intrigen låter sig inte sammanfattas lätt men grunden är att regeringen vill ha Avengers under sin auktoritet. Att Iron Man (Robert Downey Jr) står på den sidan är lite förvånande och att helyllepatrioten Captain America (Chris Evans) står på den andra är än mer, men det har att göra med den gode kaptenens lojalitet till sin gamle stridskamrat Bucky (Sebastian Stan).

Tillsammans med Captain America och Bucky står Falcon (Anthony Mackie), Hawkeye (Jeremy Renner), Scarlet Witch (Elizabeth Olsen) och Ant-Man (Paul Rudd). Bakom Iron Man finns Black Widow (Scarlett Johansson), War Machine (Don Cheadle), Vision (Paul Bettany) och nykomlingarna Black Panther (Chadwick Boseman) och Spiderman (Tom Holland).

Allt sammantaget är Captain America: Civil War en utmärkt superhjältefilm, som drar nytta av genrens goda sidor och gör sitt bästa för att undvika de dåliga. Handling, karaktärer och action klickar samman och blir något som inte är genialiskt, men riktigt bra.

Ex Machina (2015) - 6/6

När den här filmen fick en Oscar för bästa effekter över Star Wars VII och Mad Max: Fury Road visste jag att jag måste se den. Jag är glad att jag gjorde det, och effekterna är väldigt bra, men det är inte effekterna som gör Ex Machina bra. Man hade kunnat göra samma film med femtiotalsteknologi och den hade varit lika fantastisk.

I filmens nutid är den genialiske Nathan (Oscar Isaac) grundare och ägare av sökmotorn Blue Book, som handhar 94% av all internetsökning. En av hans anställda är programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson), som vinner ett företagslotteri där priset är en vecka med Nathan på hans luxuösa residens på vidsträckta ägor.

När Caleb anländer berättar Nathan den egentliga orsaken till hans närvaro: Nathan tror sig ha skapat artificiell intelligens och han vill att Caleb umgås med den för att avgöra om den faktiskt är intelligent eller bara följer ett avancerat program. Det rör sig om en till synes kvinnlig robot vid namn Ava (Alicia Vikander). Caleb tillbringar sina dagar med henne och sina kvällar med att dricka med Nathan medan Kyoko (Sonoya Mizuno) passar upp på dem.

Nathan, och Oscar Isaacs prestation i rollen, är det som först skapar intresset för Ex Machina. Nathan är en väldigt smart man - han skrev grundkoden till Blue Book när han var tretton - och smarta karaktärer är nästan omöjliga att skriva. Det är därför dr House alltid får en genialisk metaforisk insikt under avsnittets sista minuter.

Nathan är annorlunda. Han är trovärdigt smart och märkt av att ha tillbringat ett helt liv som den smartaste i rummet. Han är otåligt intolerant mot skitsnack och skär in till pudelns kärna så fort han kan, varenda gång. Han genomskådar alla försvarsmekanismer och slänger dem hänsynslöst åt sidan. Samtidigt är han intagande och charmig - i alla fall i början. Han blir mindre behaglig men mer intressant allt eftersom filmen fortgår.

Nathan är en kraftigt bidragande faktor till den påtagliga stämning som löper genom Ex Machina. Det här är i sig en intelligent film på samma sätt som Gone Baby Gone; en film där det går att räkna ut saker i förväg eftersom de flödar logiskt från det vi sett, och det gör ingenting att vi kan det.

Filmens sanna värde ligger ändå annorstädes. Den tar upp frågor som har bubblat runt i min egen hjärna väldigt intensivt på sista tiden. Var går gränsen mellan maskin och människa? Är våra hjärnor sant intelligenta eller bara väldigt väl programmerade, och om det är det senare, är sann intelligens en chimär? Om inte, har vi moralisk rätt att skapa artificiell intelligens?

Det fortsätter med den väldigt aktuella frågan om det allt mer oundvikliga övervakningssamhället. Vad får det som på nittiotalet kallades för IT-samhället för följder, när den personligaste av information samlas och registreras? Någon som Nathan ser inga hinder mellan sig och all kunskap i världen.

Big Hero 6 (2014) - 5/6

I en nära framtid utkämpas robotstrider på samma sätt som tuppfäktningar förr. Fjortonårige Hiro Hamada (Ryan Potter) dyker upp med en söt liten sak han har snickrat ihop själv, och massakrerar förstås motståndet. Hans storebror Tadashi (Daniel Henney) måste rädda honom från biffarna som vill ha tillbaka sina pengar, och bestämmer sig för att försöka få in det unga geniet på mer produktiva spår.

Det involverar att ta med honom till labbet där Tadashi arbetar och som bäst beskrivs som det ultimata teknogeekparadiset. Tadashi och hans arbetskamrater utför mirakel i Hiros ögon, och Tadashi själv har utvecklat en vit, mjuk, uppblåsbar sjukvårdsrobot som heter Baymax.

Hiro blir fixerad vid att komma in i labbet och uppfinner magnetiska mikrorobotar som kan kombineras till vilka former som helst. Hans demonstration är en succé och både professor Callaghan (James Cromwell) och plutokraten Alistair Krei (Alan Tudyk) vill ha uppfinningen.

En tragisk olycka ändrar inriktningen på Hiros liv, och en mystisk maskerad man verkar ha stulit hans uppfinning. Det slutar med att han förvandlar sig, labbkompisarna och Baymax till superhjältar - ivrigt påhejad av serietidningsnörden Fred (T.J. Miller) som betraktar detta som deras origin story - och ger sig ut för att bekämpa mannen i mask.

Big Hero 6 är en lättflytande, smidigt tillrättalagd historia av det slag som bara glider förbi framför oss och sitter ihop på ett sådant sätt att vi inte lägger märke till sömmarna. Den är rolig, gullig, sorglig, spännande och meningsfull på samma gång. Det är kanske typiskt för modern animerad film i Disney/Pixar-stil; även filmerna som inte är fantastiska - och Big Hero 6 är inte fantastisk, nyskapande eller egentligen anmärkningsvärd i dessa tider - är väldigt svåra att ha nånting emot.

Jag tycker om varenda karaktär i Big Hero 6, jag gillar hur deras personligheter gnids mot varandra på logiska och emotionellt sanna sätt. Jag gillar hur filmen ser ut, hur den framtida staden San Fransokyo byggs upp så att vi förstår bakgrunden utan att få den förklarad för oss. Jag gillar filmens känslomässiga uppläggningar och smashar.

På samma sätt som riktigt bra kåserier får det att kännas som om skribenten bara hävde ur sig texten utan minsta ansträngning verkar det som om Big Hero 6 uppstod av sig själv, som om filmskaparna knappt behövde lägga ner något jobb alls. Det är en avslappnande upplevelse, och väldigt tillfredsställande.

Down (2001) - 1/6

Den senaste skräckfilmen jag såg som försökte slå mynt av hissrädsla var Devil. Down är bättre - marginellt. Jag har fortfarande inte sett en bra film på temat, fast det borde vara vad vi i baskettermer kallar för öppet mål.

Det är ändå det minsta mysteriet med Down. Det finns så många fler. Varför kan Naomi Watts inte agera när hon var fantastisk samma år i Mulholland Drive? Vem kom på idén och trodde att den gick att genomföra, o-komiskt? Hur lyckas en film med den här premissen driva den så långt att jag tycker att en film om en intelligent mordisk hiss blir lite väl orealistisk? Hur kan undertråden som antyder en konspiration för att lura i folk att hissar är säkra, nånsin fungera? Hur ont om pengar hade Michael Ironside för att han skulle gå med på att göra den här filmen?

Den har i alla fall originalitet i det att dess hjälte är en hissreparatör. Mark Newman (James Marshall) är även krigsveteran, hetlevrad och misstänksam. Faktum är att han är den ende som inser att några hissolyckor inte är olyckor utan resultatet av ren ondska. Jag har inte orden till att beskriva den bisarra stämningen när Down försöker injicera samma tyngd i detta som vi finner i filmer med trovärdiga premisser där hjälten är den ende som anar vad som egentligen pågår.

När hans kollega Jeff (Eric Thal) dödats av den onda hissen samarbetar han med journalisten Jennifer Evans (Watts) som skriver smörja men drömmer om grävande journalistik. Tillsammans jagar de ledtrådar och hittar Günther Steinberg (Michael Ironside), hissingenjör med skuggrikt förflutet. Steinberg försöker nå ett kritiskt genombrott inom bioteknologi och tydligen har han gjort saker som människan inte borde göra...

Jag har svårt att se hur Down hade kunnat göras bra men den hade kunnat göras bättre, bland annat genom att inse den enkla sanningen att det mest skrämmande är det vi inte ser. När en man halshuggs av den onda hissen är det mycket otäckare innan vi - med dåliga effekter - får se det i närbild. Det hade också hjälpt att ha fler än tre skådespelare som kan säga repliker utan att låta som om de läser direkt ur manus. Man hade kunnat skippa den fuskkusliga konspirationsstämningen. Och, tja... realism? Jag vet hur dumt det låter i sammanhanget. Det är ändå ett bra tips.

A Matter of Loaf and Death (2008) - 5/6

Den fjärde och senaste av kortfilmerna om Wallace och Gromit tar en ganska ordentlig vänstersväng. Medan A Close Shave hade sina mörka aspekter är inte A Matter of Loaf and Death rädd för att förflytta sig en bit utanför barnfilmsområdet.

Handlingen gäller nämligen denna gång en seriemördare, och filmen inleds med det tolfte mordet. Det är bagare som är offren, och naturligtvis har Wallace (Peter Sallis röst) valt detta tillfälle att ge sig in i brödbranschen.

Vid en brödleverans träffar Wallace och Gromit på Piella Bakewell (Sally Lindsays röst), som Wallace genast faller för. Hennes pudel Fluffles får samma relation till Gromit, vilket ger filmen lite välbehövlig gullighet.

Vad det är som egentligen pågår blir - som vanligt - snabbt uppenbart för Gromit och publiken, medan Wallace inte är riktigt lika kvick att fatta. Så Gromit måste smyga omkring och försöka avslöja allt elände, och när hans tröge husse till slut kopplat är det dags för en actionfylld avslutning.

Visst är det formulaiskt, men det fungerar. Det som gör att jag betraktar A Matter of Loaf and Death som den minst lyckade av Nick Parks kortfilmer är dels det mörka temat och dels den obehagliga motivationen bakom skurkens dåd. Det är saker jag önskar att vi hade lämnat bakom oss.

A Close Shave (1995) - 5/6

Den tredje kortfilmen med Wallace och Gromit är också första gången vi får stifta bekantskap med fåret Shaun, sedermera stjärna i sin egen TV-serie och en underbar långfilm. I sitt första framträdande är Shaun en rymling från en mystisk lastbil som genast efter flykten inkvarterar sig hos Gromit och Wallace (Peter Sallis röst).

Samtidigt har Wallace och Gromit börjat arbeta som fönsterputsare och genom jobbet träffar Wallace den fagra Wendolene Ramsbottom (Anne Reids röst), ägare av en ullaffär. Hennes far var uppfinnare av samma slag som Wallace och hon dras till fönsterputsaren som påminner om honom. Hennes otäcka hund Preston verkar mindre entusiastisk.

Det visar sig att Preston är inblandad i en fårstöldhärva som ger upphov till en fantastisk kavalkad av besynnerliga scener - fängelseflykt, Shaun och hans fårkompisar, biljakt, en grötkanon och en sprudlande slutstrid.

Som vanligt är Wallaces uppfinningar ett av de stora dragplåstren, Gromits sunda förnuft i motsats till sin husses glada galenskap ett annat, och den frejdigt tokiga handlingen ett tredje. Den här gången finns dessutom den oemotståndligt söte Shaun som extra krydda. Det kan inte bli dåligt, och det blir det inte.

The Wrong Trousers (1993) - 5/6

Den andra kortfilmen om Wallace och Gromit är tekniskt bättre än den första och har dessutom en handling som går långt bortom att vara ett alibi för det visuella. Slutresultatet är troligen den bästa av Nick Parks kortfilmer.

Wallace har finansiella problem, men han har ändå råd att köpa ett par "Techno Trousers" på Gromits födelsedag. Det är ett par byxor som ser ut som nedre halvan av en steampunkrymddräkt, och de kan gå ut med Gromit utan att Wallace behöver följa med. Gromit är skeptisk.

För att lösa sina pengabekymmer annonserar Wallace efter en inneboende. Annonsen besvaras av pingvinen Feathers McGraw. Feathers flyttar in i Gromits rum, spelar hög musik hela nätterna, och intresserar sig på ett misstänkt sätt för Wallaces Techno Trousers. Endast Gromit anar oråd.

Gromit visar sig förstås ha rätt. Feathers är ett ondskefullt kriminellt geni med en briljant plan, och resten av filmen rör hur Gromit försöker avslöja och stoppa den onda pingvinen.

Det hela avslutas med en fullständigt underbar actionscen som dessutom är en filmreferens av det härliga vaga slag som inte refererar till någon särskild film utan till hur sådana scener behandlas på film i allmänhet. Bara att göra en actionscen i claymation är imponerande nog, och att göra den så här framgångsrikt är intet mindre än genialiskt.

A Grand Day Out with Wallace and Gromit (1990) - 5/6

Detta är den första filmen med den ostfixerade uppfinnaren Wallace och hans kloka, luttrade hund Gromit. Den började som ett studentprojekt för skaparen Nick Park, och det märks att han egentligen mest ville bevisa att han kunde.

Men det kunde han. Han skapar sina lerfigurer och ger dem personligheter och en miljö att röra sig vid. Detaljrikedomen är redan i denna relativt primitiva skapelse häpnadsväckande, med ett bakgrundsfokus som bjuder på oändliga överraskningar. Jag kan inte sluta tänka på att detta inte är tecknat, utan någon har faktiskt suttit och satt ihop varenda sak och tagit bild efter bild efter bild efter bild.

Handlingen är bara en ursäkt för att visa upp Parks hantverk. Wallace (Peter Sallis röst) funderar på vart han vill åka på semester när det visar sig att han inte har någon ost hemma. Det finns bara en rimlig lösning: bygga ett rymdskepp och ta semester på månen, som ju består av ost.

Ingenting går ihop, och det gör inget. Nick Parks första försök må inte komma i närheten av hans senare, men det är en söt liten sak som roar under sin korta löptid, låter ana det som senare skulle komma, och lyckas med att göra en myntautomat gullig.

The Martian (2015) - 5/6

Det första jag hörde om The Martian kom från xkcd, där boken beskrevs som en enda lång "vi måste sätta ihop detta med det där och vi har bara det här"-scen från Apollo 13. Jag har inte läst boken men filmen lever inte riktigt upp till den beskrivningen. Fast jag förstår varifrån tanken kom. The Martian handlar om att vara smart med små resurser. Utföra mirakel i verkligheten.

Filmens mirakelgörare är astronauten Mark Watney (Matt Damon), en medlem av den tredje bemannade expeditionen till Mars. Under en storm träffas han av skrot som slungar iväg honom utom synhåll, och expeditionens befälhavare Melissa Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta beslutet att lämna Mars utan honom, i tron att han är död.

Mark har förstås överlevt och lyckas ta sig in på expeditionens lilla bas. Utan något sätt att kommunicera med sina medastronauter - som redan är på väg hem - börjar han räkna sina alternativ, med övermänsklig sinnesnärvaro och ett gott humör som bara kan beskrivas som patologiskt.

Han vet att nästa expedition till Mars landar fyra år senare, så han ska bara lyckas överleva tills dess och inte bli fullständigt skogstokig under tiden. Resten av filmen utgörs av hans försök att rädda sig.

Det är mycket mer fascinerande än det låter. The Martian är så verklighetstrogen som den rimligen kan - påstår människor som begriper sånt bättre än jag - men man måste inte vara rymdingenjör för att sitta som fastnitad när Mark Watney utför vetenskapsexperiment för att ge sig själv en chans att överleva.

Filmen lyckas förklara precis så mycket som vi behöver veta utan att någonsin bli föreläsande, predikande, eller tråkig. På samma sätt som David Fincher gjorde programmering och arkivforskning till spännande nagelbitaraktiviteter gör The Martian stort drama av torr vetenskap. Den gör en grej av att inte vara spännande, av att inte slänga in dramatiska vändningar vid varenda tillfälle. Den har allt självförtroende i världen när den visar upp sin berättelse precis som den är, utan att snygga till den för en actiontörstande publik.

Det som gnagde mig med The Martian var Mark Watneys ovan nämnda superhjältepsyke. Jag förstår att det inte var det som bokens författare Andy Weir var intresserad av; det finns gott om psykologiska thrillers och historier om människor som bryter samman. Weir ville skriva en berättelse om att vetenskapa sig ur en svår situation, och då är det mest distraherande att blanda in den mänskliga aspekten.

Men det är ändå det som bryter realismen för mig. Mark Watney inser att han måste tillbringa fyra år ensam på en främmande planet - OM han lyckas räkna ut hur han ska kunna hålla sig vid liv så länge. De flesta av oss hade inte överlevt den insikten och inte en enda av oss hade tagit sig förbi den med oskadat psyke.

Det är väl okej att ta det medvetna beslutet att strunta i den biten av Mark Watneys upplevelse, för att leverera det som Brian Cox kallade "the best advert for a career in engineering I've ever seen", särskilt när resultatet är så här bra. Jag kunde bara inte låta bli att tänka på vad jag hade gjort i samma situation. Krupit ihop i ett hörn och gråtit mig till döds, troligen.

Star Wars Episode VII: The Force Awakens (2015) - 6/6

Jag hade väldigt höga förhoppningar om den här filmen. Många klagade när George Lucas sålde sitt legendariska varumärke till Disney, men jag trodde på Disney, och jag såg mönstret: vi får de bästa brädspelen när de som växte upp med brädspel börjar designa dem, vi får de bästa serierna när de som växte upp med serier börjar skriva dem, vi får de bästa superhjältefilmerna när de som växte upp med superhjältefilmer börjar göra dem.

Och bakom nästa del i Star Wars-sagan stod J.J. Abrams, född 1968 och med Star Trek bakom sig, Michael Arndt, född 1970 med Little Miss Sunshine bakom sig, och Lawrence Kasdan, som skrev manus till The Empire Strikes Back, Return of the Jedi och Raiders of the Lost Ark. Två skickliga filmskapare som först såg Star Wars när de gick i lågstadiet, och en medkreatör till något av det bästa i äventyrsgenren som någonsin gjorts. Jag kunde inte se hur det skulle bli dåligt.

Ändå var det nervöst när texten började rulla. Jag ville så, så gärna att den här filmen skulle vara en härlig upplevelse. En dålig film vore en rivande besvikelse. Det blev det förra, och det tog inte lång tid innan jag insåg det.

Visst, den har sina fel. Att imitera stil är väldigt svårt. Att imitera stil utan att kopiera är nästan omöjligt, och när föremålet är den kanske mest ikoniska filmserien någonsin... det går nog inte. Och det gick inte, heller. The Force Awakens stjäl många element från sina föregångare. Det finns ett ont imperium som med stormtrupper bekämpar en rebellrörelse, en Dödsstjärna, en liten vit pipande robot som bär på viktig information och hamnar i öknen, en bar full av aliens, en maskerad svartklädd skurk med röd ljussabel...

Men det fungerar. Estetiken och känslan är så mitt i prick som någon kunde önska. The Force Awakens ser ut och beter sig som en Star Wars-film. Här finns ingen gummiaktig CGI, inga överdrivna effekter som kastas i ansiktet på publiken, inga löjliga ordvitsar.

Däremot finns samma tilldragande miljöer som vi såg i originaltrilogin. I bakgrunden knallar ett aliendjur förbi utan att det kommenteras. Allt är smutsigt, rostigt, inbott, använt, inte de vita glänsande Apple-drömmar som visades i prequelsen. Det här är en riktig värld, en bebodd värld, inte ett filmset.

Allt klickar lika bra. Nostalgin sitter där utan att dras för långt - flera gånger lät de lätta mål vara. Humorn sitter där utan att bli löjlig - vi skrattar med filmen, inte åt den. Känslorna sitter där utan att det blir sentimentalt - vi kan känna med karaktärerna utan att tappa äventyrskänslan. Sammanträffanden tänjer på gränserna, men det funkar.

Samtidigt har till och med Star Wars-sagan mognat lite. Skurken är mer nyanserad än någonsin, relationerna vuxnare, fienderna mindre ansiktslösa, utan att det tar något ifrån den action och den glädjefyllda känsla vi vill ha.

The Force Awakens är den bästa Star Wars-film vi kunde hoppas på, och helt enkelt en väldigt bra film. Nu är det dags att börja oroa sig för om det går att upprätthålla det här. Jag tror på J.J. Abrams.

Morons from Outer Space (1985) - 2/6

Det intressantaste med den här filmen är ämnena den vägrar analysera. Historien om tre korkade rymdvarelser som kraschlandar på Jorden är mer realistisk än de flesta berättelser om utomjordisk kontakt vi sett, och det är intressant att sånt bara kan berättas som komedi. Rymdvarelserna blir förstås kändisar och alla vill se dem, men efter en hög intervjuer har de inget nytt att säga så de blir tvungna att bli popstjärnor.

Så är det - varelser från andra planeter lär inte vara djupare eller ädlare än människor, och inte heller ondare än människor. De lär vara ungefär som vi. De kommer att svära över att rymdskeppet krånglar, de kommer att tjafsa med varandra om meningslösheter. Men vi finner vår vardag rolig när den drabbar någon annan, så vi kan bara skratta åt det. Och när filmen inte gör det så roligt att vi skrattar, då blir det väldigt tomt.

Skämtet ska vara att rymdvarelserna ser ut precis som människor, pratar engelska, och färdas i ett rymdskepp vars interiör är så åttiotalsjordiskt att jag först utgick ifrån att de faktiskt var människor från Jorden. De är fyra till att börja med - Bernard (Mel Smith), den ende bland dem med någorlunda intelligens och den som får stå ut med de andra tre, Sandra (Joanne Pearce), Desmond (Jimmy Nail) och Julian (Paul Bown). När Bernard spelar rymdboll råkar klantarna koppla loss hans del av rymdskeppet och själva kraschar de på motorvägen M1 utanför London. Bernard kraschar också, i USA.

Graham Sweetley (Griff Rhys Jones) är en insignifikant journalist som råkar vara den ende på sin TV-kanal som är på plats när rymdvarelserna landar och råkar få följa med in på det snabbt avspärrade området. Det leder till en karriär som manager för rymdvarelserna.

Det finns några skratt i Morons from Outer Space, de flesta av dem lågmälda skämt som glider in i bakgrunden. När filmen fokuserar på att skratta åt de dumma rymdvarelserna så är den inte roligare än vilken "haha han är dum"-film som helst. Den glider ner som något smaklöst och smärtfritt, men det bästa med den är tankarna den förmodligen inte ens ämnade ge mig.

Nemesis (1992) - 1/6

Jag tror att det här är den mest åttio film jag sett som inte gjordes på åttiotalet - med möjligt undantag för Kung Fury. Den orimligt hypeade tekniken som redan är förlegad, den stålkäkade och stenansiktade huvudpersonen, de usla effekterna som bara matchas av stela skådespelarprestationer, expositionen som levereras via berättarröst, de oändliga och urtråkiga eldstriderna... Nemesis har allt.

Den gör detta klart redan från början, genom att inleda med först exposition och sen en oändlig urtråkig eldstrid. En av kombatanterna är cyborgpolisen Alex (Olivier Gruner) och hans motståndare tillhör terroristgruppen Red Army Hammerheads, som är mot cyborgteknologin.

Alex blir sönderskjuten, sätts ihop igen och lämnar poliskåren för att bli småhandlare i Brasilien. Han har dock ingen vidare talang för det och låter sig värvas till ett sista uppdrag.

Här nånstans tjockar handlingen ihop sig och eventuellt intresse jag hade rinner bort. Det är nåt med att Red Army Hammerheads inte är onda egentligen utan de gillar bara människor medan cyborgerna vill ersätta alla människor med cyborger men ingen har invigt Alex i den konspirationen.

Det finns också en kroppsligen död kvinna, Jared (Marjorie Monaghan), vars sinne sparats på en minnessticka, och en pigg guide med det coola namnet Max Impact (Merle Kennedy). Det är bokstavligt talat minuter sedan jag såg färdigt Nemesis, och det enda jag minns är de här brottstyckena.

Det kan ha att göra med att skådespelarna är genomgående kassa - antingen pratar de som om de läser upp replikerna direkt ur manus, eller så spelar de över som Merle Kennedy. Jag gillade hennes spel i en minut eller så. Det kan också ha att göra med att illusionen bryts så fort något händer, eftersom effekterna satts ihop av äggkartonger. Eller så kan det vara den där berättarrösten som bara är till för att bespara oss en extra scen. Vilket jag visserligen är tacksam för.

Och varför heter filmen Nemesis? Jag kan förstås ha missat orsaken - se ovan - men jag misstänker att det helt enkelt inte finns en.

Kingsman: The Secret Service (2014) - 6/6

När jag såg Johnny English Reborn undrade jag varför nån skulle ge sig på att göra en James Bond-parodi efter Austin Powers-filmerna. Matthew Vaughn och de andra bakom Kingsman lyssnade inte, och det gjorde de rätt i.

Nu är Kingsman ingen Bondparodi på samma sätt som Johnny English eller Austin Powers, men den hade inte fungerat alls lika bra utan det allestädes närvarande arvet från den brittiske superspionen. Om inte annat så bygger en härlig scen på att både hjälten och skurken sett de gamla Connery- och Moore-filmerna.

Ändå minns jag inte en enda Bondfilm där handlingen rör sig runt en ung lovande agent i träning. Så är det här, där "Eggsy" Unwin (Taron Egerton) är kandidat till en plats i den brittiska underrättelsetjänsten. Han sponsras av kodnamn Galahad (Colin Firth), en gammal veteran vars liv räddades av Eggsys far. Chefen är Arthur (Michael Caine) och träningsledaren är Merlin (Mark Strong).

Som filmen själv säger så var de gamla Bondfilmerna så bra som sina skurkar. Det gäller inte riktigt här, antagligen därför att Firth, Caine och Strong är en så stark triss att det är svårt att misslyckas, och även därför att Egerton är ett riktigt fynd - även om han inte riktigt kommer till sin rätt förrän i slutscenerna när han fått på sig kostymen.

Skurken har likafullt en viktig roll att spela, och den fylls av Samuel L. Jackson som den stenrike filantropen Richmond Valentine. Hans plan - och scener som den planen leder till - har en skala som till och med går bortom det Bondfilmerna någonsin vågade.

Kingsman är svårdefinierad. Den är ingen renodlad komedi, ingen renodlad parodi. Den har actionscener, men handlingen roterar inte runt dem. Intrigen driver filmen framåt, men är inte på allvar. Det enda jag med säkerhet kan säga om den är att den börjar underhållande och bara blir bättre och bättre hela vägen igenom eftertexterna.

Project Almanac (2015) - 5/6

Under den första halvan av Project Almanac satt jag och tänkte att det är härför jag älskar film. Att hitta en film jag aldrig hört talas om, starta den utan förväntningar, och få något så här bra. Jag undrade också vart filmen skulle ta vägen och tyvärr visade det sig att den själv inte hade något svar på den frågan, utan den blev tvungen att sjunka ner i pålitliga gamla knep. Det ändrar inte att det här är den bästa found footage-film jag sett sen Chronicle och förmodligen den bästa jag sett någonsin.

Huvudpersonen är den klipske sjuttonåringen David Raskin (Jonny Weston), som vid sju års ålder förlorade sitt vetenskapsgeni till far. Nu söker David till MIT och blir antagen - hans ansökan är helt briljant - men han har inte nog med pengar till avgiften. Han börjar rota igenom sin fars gamla gömmor i hopp om att hitta något han kan använda för att vinna ett stipendium.

I stället hittar han något obegripligt. På en gammal videokamera från sin sjunde födelsedag får David syn på något omöjligt: hans sjuttonåriga jag. På något sätt har han rest tillbaka i tiden. Snart hittar han svaret. Hans far arbetade för DARPA, den amerikanska militärens forskningsgren som har gett oss vansinnigt genialiska projekt, och han lämnade efter sig ritningar till en tidsmaskin.

Tillsammans med sina smarta kompisar Quinn (Sam Lerner) och Adam (Allen Evangelista), sin syster Christina (Virginia Gardner) och skolans heting Jessie (Sofia Black D'Elia) får David maskinen att fungera. De testar den, de experimenterar, de leker.

Och det är fantastiskt. De här fem karaktärerna beter sig som riktiga smarta tonåringar som har lagt rabarber på en tidsmaskin. De är inte filmkarikatyrer, de är inte irriterande, de är inga klichéer. De är som jag och mina kompisar hade varit för tjugo år sen om vi hade haft en tidsmaskin. Det finns en sprudlande glädje här, en sorts sorglös lycka som borrade sig rakt in i min filmälskarsjäl.

Tyvärr kunde det inte vara, och snart är det fladdrande fjärilar och stormar igen, som det brukar bli i tidsresefilmer. David försöker allt mer desperat fixa allt igen, men alla som sett en tidsresefilm vet hur det måste gå. Det är det som hindrar Project Almanac från att bli så underbar som den borde. Den får slut på inspiration och då finns det ingenting kvar.

Det ändrar inte att Project Almanac är en härlig film, men det är den första halvan som gör att den förtjänar den titeln. Jag drömmer om det mästerverk den hade varit om den lyckats upprätthålla samma stämning hela vägen igenom.

State Zero (2015) - 4/6

På ett eller annat sätt är det här filmens framtid. Andrée Wallin är en konstnär och designer (med bland annat Oblivion och Star Wars VII på meritlistan) som nu bestämt sig för att skriva, regissera och producera en kortfilm. Jag räknar med att den är tänkt som proof-of-concept; han visar vad han kan för att finansiera en långfilmsversion.

Som proof-of-concept fungerar den, både för Wallins designfärdigheter och för hans regi. Bilderna av ett postapokalyptiskt Stockholm är sömlöst trovärdiga, och när vi i slutet ser en gigantisk byggnad hann jag undra hur jag hade kunnat missa den varenda gång jag var i Stockholm... några sekunder senare förstod jag förstås, men det visar hur skickligt hopsatt State Zero är.

Det den inte har är en historia värd namnet. Sverige (kanske världen) har drabbats av en farsot som gör människor till magra, hårlösa, alvörade aggrozombier och filmen följer fyra soldater in i karantänzonen. Strid, jakt och mysterier, och sen "to be continued".

Jag vill se fortsättningen. När Andrée Wallin har en längre löptid på sig och ambitioner bortom att visa hur snygga bilder han kan producera är jag säker på att han ger oss något riktigt bra. Och det är det som är filmens framtid, spår jag - människor som utnyttjar teknikens allt större tillgänglighet för att göra filmerna de själva vill göra. Biograferna kommer att fortsätta fyllas av den sjuttonde uppföljaren till nån taffligt skriven ungdomsbok, men filmskapare som Andrée Wallin kommer att göra det fortsatt värt att vara cineast.

Her (2013) - 5/6

Audrey Niffeneggers The Time-Traveller's Wife är en av de bästa kärlekshistorier jag läst - och den blev en nästan lika bra film - och Her rör sig i samma territorier. Genom att visa ett kärleksförhållande med väldigt särskilda omständigheter undersöker den de förhållanden vi alla lever i, på sätt vi inte kan låta bli att känna igen.

Den ene parten är Theodore Twombly (Joaquin Phoenix), vars äktenskap med ungdomskärleken Catherine (Rooney Mara) spruckit. Han skjuter upp att skriva under skilsmässopappren och ältar vad som gick fel mellan dem.

Theodore arbetar med att skriva djupa, personliga brev åt andra människor. När man inte lyckas få ut sina känslor på papper, då löser Theodore det åt en. Han är väldigt skicklig på sitt jobb, men i privatlivet verkar känslorna vara mycket svårare att finna. Den enda närhet han har är med bästa vännen Amy (Amy Adams). Annars är det bara telefonsex med främlingar.

En dag köper Theodore ett nytt operativsystem med äkta artificiell intelligens. Det tar sig namnet Samantha och Scarlett Johanssons röst, och visar sig genast vara ett sant tekniskt mirakel. Samantha lär sig snabbt och hennes personlighet utvecklas, liksom hennes relation med Theodore. Han börjar få känslor för henne, och hon finner att hon kan känna känslor för honom också.

Var gränsen går för Samantha blir aldrig klargjort, men det spelar ingen roll. Scenerna där deras förhållande inleds och växer är underbara. Kemin sprakar mellan Phoenix och Johansson, och Samantha är en så intagande skapelse att jag längtade efter att ha en egen AI som talade till mig som hon gör. Det är så kärleksrelationer är, rosa och vackra i början.

Men det blir alltid mer komplicerat, och det blir det även för Samantha och Theodore. De försöker finna sätt att arbeta runt det faktum att hon inte har någon kropp, och båda försöker hantera att den andre inte är perfekt. Samantha är verkligen sant intelligent, och det innebär att hon aldrig kan vara bara ett datorprogram. Hon har en egen vilja.

Trots att deras problem handlar om deras speciella omständigheter så speglar deras förhållande verkligheten. Jag har haft samtal som deras, jag har känt samma saker som de. När det blir plågsamt känner jag igen smärtan. Her är ett fint karaktärsdrama som är smart och känsligt, roligt ibland och sorgligt ibland, och som säger mycket mer om människor än det gör om tekniken som det skenbart handlar om.

The Maze Runner (2014) - 2/6

En vacker dag ska jag sätta mig ner och skriva en klichélista. En sak med en given plats är karaktären som har all information och absolut ingen anledning att inte dela med sig av den men som envisas med att tala i gåtor och antydningar enbart för att skapa ett artificiellt mysterium åt publiken. Ett av exemplen kommer att vara The Maze Runner; i princip varenda karaktär utom huvudpersonen Thomas (Dylan O'Brien) är svårt anfäktad av denna sjuka, och mot slutet lyckas han drabbas själv också.

The Maze Runner är också ett utmärkt exempel på den ofta förekommande sorts mysterium där man skapar en fullständigt bisarr situation som inte kan ha någon rimlig förklaring, så att publiken ska undra genom hela filmen vad det egentligen är som pågår. Det kan fungera hur bra som helst, eller - som i The Maze Runner - så blir det snart uppenbart att det faktiskt inte finns någon rimlig förklaring. Berättarna byggde upp situationen och kom på förklaringen efteråt, och hoppas att vi inte märker att förklaringen inte passar med situationen.

Situationen är i alla fall besynnerlig nog. Den tonårige Thomas vaknar med minnesförlust i en hiss som för honom till en stor gräsplan omgiven av stenmurar med enstaka öppningar i. Han välkomnas av ett trettio-fyrtiotal andra tonårskillar och får långsamt veta hur det ligger till. De bor alla på gräset. En gång i månaden kommer hissen med förnödenheter och en ny kille.

Öppningarna i muren leder till en labyrint. Varje natt stängs öppningarna och labyrinten förändras. Det är också då som grievers, monstruösa cyborgskorpioner, springer runt i den. På grund av dem vill ingen tillbringa natten i labyrinten, och ingen har överlevt att göra det.

Killarna har skapat ett litet samhälle. En del av dem - runners - har som jobb att kartlägga labyrinten och hitta en väg ut. Det verkar vara ett ganska trevligt ställe att bo på, faktiskt. Det är inte alls så Flugornas herre som man skulle kunna tro när man samlar en hög tonårskillar på samma ställe och utsätter dem för psykologisk press.

Thomas lär känna ledaren Alby (Aml Ameen), den förste som anlände, de hyggliga Newt (Thomas Brodie-Sangster) och Chuck (Blake Cooper), den bråkige översittaren Gally (Will Poulter) och Minho (Ki Hong Lee) som basar över runners. Lite senare dyker även en tjej upp, Teresa (Kaya Scodelario). Hur det är att vara ensam tonårstjej bland några dussin tonårskillar utforskas inte.

Detta är en tekniskt välgjord film, men den kommer inte med en enda överraskning. Det är tänkt att mysteriet ska hålla vårt intresse men när svaren väl kommer har jag redan gett upp sen länge, särskilt som Thomas själv borde ha kunnat hosta ur sig dem. Det är oförarglig hjärnbomull och absolut inget annat, så det var väl självklart att den skulle göra oändligt med pengar och garantera att resten av böckerna i serien också blir film.

The Purge: Anarchy (2014) - 3/6

Den första The Purge var en överraskande bra film som skickligt använde sitt koncept för att både presentera en spännande actionfilm och säga något om vad det är att vara människa. Uppföljaren kommer som väntat inte i närheten. När den är bra gör den samma poänger som sin företrädare och resten av tiden driver den konceptet så långt att vi börjar undra vilken sida vi borde vara på.

Grundidén är den samma: I den nära framtiden har The Purge instiftats för att få bukt med brottsligheten. Tolv timmar om året är allt lagligt, och polis, ambulanser och brandkår slutar jobba. Tanken är att alla brottstendenser ska ut på ett halvt dygn så att det råder frid resten av året.

Detta skulle förstås inte fungera i verkligheten. Mord, misshandel, våldtäkt - dessa är sällan planerade brott. De sker av impuls, på fyllan, i ögonblicket. The Purge skulle bara leda till att det begicks fler brott under det halva dygnet varje år (och kanske färre dagarna före och efter), och så skulle samhället ha en massa att röja upp efter årets blodsorgie.

Men i den här filmen har det inte bara i princip eliminerat all brottslighet, det har även löst arbetslösheten och fattigdomen. På bara sex år. Det låter som om det skulle vara värt det, om det nu vore möjligt.

Dessutom dras de sociopolitiska argumenten till direkt löjliga höjder. Redan i den förra filmen var det huvudpoängen, hur The Purge i verkligheten handlade om att rika människor dödade fattiga. Den här gången är det inte bara effekten, det är avsikten. Det lämnar alla normala sfärer och går in i konspirationsteoriernas.

Där vi förra gången följde en rik familj får vi den här gången stifta närmare bekantskap med den fattigare befolkningen, som inte har råd att låsa in sig bakom dyra säkerhetssystem. Det är servitrisen Eva (Carmen Ejogo) och hennes dotter Cali (Zoë Soul), vars lägenhet intas av beväpnade män som släpar ut dem på gatan. Det är paret Shane (Zach Gilford) och Liz (Kiele Sanchez), vars saboterade bil bryter ihop just när The Purge ska börja. Och så är det ett mystiskt vapenproffs (Frank Grillo) som inte lyckas övertala sig själv att inte hjälpa dem.

De håller undan från uniformerade mördare och vitmaskerade ligister medan de försöker överleva tills klockan slår sju på morgonen och The Purge är över. I trakten finns också den militante demagogen Carmelo (Noel Gugliemi) som kallar till väpnad revolution mot staten.

Om man ser The Purge: Anarchy för välgjorda actionscener uppbackade av goda skådespelarprestationer i fina miljöer så är det inget fel på den, även om den aldrig gör mig riktigt nöjd. Men som det den försöker vara - en värdig uppföljare och en politisk kommentar - missar den målet.

Kung Fury (2015) - 5/6

Detta är en svenskproducerad, Kickstarterfinansierad kortfilm som är en parodisk hyllning till allt som gjorde åttiotalets popkultur till det den var. Den prickar högst medvetet av kliché efter kliché och driver dem längre än de någonsin drevs på allvar, samtidigt som den är mer tekniskt välgjord än någon av filmerna den drar sin inspiration ifrån.

Premissen är lika löjlig som briljant. Hjälten (David Sandberg) är en polis som under en strid med en kung fu-mästare träffades av blixten samtidigt som han blev biten av en kobra, vilket förvandlade honom till tidernas störste kung fu-mästare, supersnuten Kung Fury.

Tillsammans med allierade som Hackerman (Leopold Nilsson) och dinosauriesnuten Triceracop (Erik Hörnqvist, Frank Sandersons röst) bekämpar han brott och blir tvungen att resa tillbaka i tiden för att döda Hitler (Jorma Taccone). Det är Nintendo Power Glove och vikingar med automatvapen, datorspelsparodier och en arg polischef (Per-Henrik Arvidius), allt vi kan vänta oss.

Och jag skrattar hela tiden. Det är den enda rimliga reaktionen, i alla fall för någon som växte upp med det här tramset. Kung Fury må vara medveten om vad den gör men den tar aldrig avstånd, den försöker inte lägga sig till med något ha-ha-bara-skojade-alibi. Den vältrar sig i sig själv. Det pratas om en långfilm och om den kommer så ser jag den, men jag tror inte att skämtet kommer att hålla till det.

Så varför är Kung Fury en bra film medan Sharknado är usel? För att Sharknado är medvetet dålig, skapt specifikt för att vara dålig, medan Kung Fury dels är en parodi och dels bara blir dålig därför att det den parodierar var rätt dåligt. Så här sett i backspegeln. Sharknado är som att missa en straff med flit. Inget roligt med det. Det är roligt om skytten halkar och skjuter ut bollen i publiken. Och det är roligt om näste skytt går fram, halkar teatraliskt, vallar bollen mot två stolpar och in i ansiktet på domaren. Ett misslyckande som kräver mer skicklighet än det gör att lyckas. Där har vi Kung Fury.

Coherence (2013) - 3/6

Kompisen som rekommenderade den här filmen - specifikt till mig, han avskydde den själv - hävdar bestämt att jag gillar filmer där inget händer. Jag håller inte med, men jag kan inte förneka att han har en poäng. Nu vet jag inte vad detta har med Coherence att göra, för här händer det faktiskt saker. Okej, inte mycket. Men en del. Ibland. Och jag tyckte inte ens särskilt bra om den.

Misstolka mig inte, idén är som en bättre Primer. Åtta människor är på middagsbjudning en natt när en komet ska passera, vilket vissa av dem tror ska orsaka besynnerliga fenomen - till att börja med bara en sprucken mobiltelefonskärm. Allt eftersom filmen fortskrider blir det uppenbart att det är värre än så.

Tecknen börjar subtilt och obegripligt men snart är det uppenbart att verkligheten kluvits i ett kanske oändligt antal bitar, och varje gång man går ut riskerar man att komma tillbaka till ett annat hus än det man lämnade. Versionerna skiljer sig mer och mer allt eftersom tiden går och det är här Coherence är som bäst: när den verkligen utforskar sin originella premiss. Även om det finns en och annan lucka i logiken. Kan nån förklara varför lysstavarna har olika färger?

Den tillbringar tyvärr inte mycket tid med att göra det. Resten av tiden är det ganska ointressant karaktärsdrama som tar plats, filmat med irriterande ShakyCam i dåligt ljus. Skådespelarprestationerna har fått hyllningar men jag vet inte varför; jag ser inget speciellt här.

Jag tror att en stor del av skulden ligger hos regissören och manusförfattaren James Ward Byrkits grundidé. Han bjöd in åtta skådespelare, duktiga improvisatörer, som han råkade känna men som inte kände varandra, och varje dag gav han dem information om deras egna karaktärer men inget mer, och så filmade han resultatet samtidigt som han kastade twistar på dem. Under de omständigheterna är det faktiskt fantastiska prestationer vi pratar om och den naturliga känsla som var målet infinner sig också, men där tar det stopp för min del.

Det är bara för tråkigt att glo på de här människorna och så fort det handlar om något annat än att försöka hantera den bisarra situationen de har slungats in i så tappar jag intresset. Jag skulle säkert älska en version av Coherence som fokuserade på premissen, inte på den pretentiösa grundidén, men det här är inte den filmen.

Och så hatar jag slutet. Må den här smärtsamma trenden att ha anti-slut dö en snabb död.