Into Eternity (2010) - 5/6

Föreställ dig en arkeolog som hittar en struktur byggd av människor för femtusen år sedan. Vad skulle kunna få henom att vända sig om? Vad skulle byggarna kunna ha satt där för femtusen år sen för att få arkeologen att lämna sin upptäckt och aldrig återvända, aldrig ens sticka in huvudet?

Jag kan inte komma på någonting. Det är det problemet som vi står inför när det gäller slutförvaring av kärnavfall, som vi producerar tonvis av och som är farligt i hundratusen år. Ingenting människan byggt har varat så länge och inget vi bygger nu har en chans, utom - förhoppningsvis - Onkalo.

Onkalo - finska för "hålighet" - är den första anläggningen av sitt slag, ett underjordiskt tunnelkomplex på den finska västkusten. Där ska allt det förbrukade kärnbränsle som nu ligger i bassänger på finska kärnkraftverk placeras, förseglas, och ligga orört tills det är ofarligt. Inlåst död, det närmaste en magisk förbannelse vi kommer i verkligheten.

Dokumentärfilmaren Michael Madsen (inte Mr Blonde från Reservoir Dogs) har gjort en film om problemen som Onkalos konstruktörer står inför. Anläggningen måste överleva krig, civilisationers undergång, naturkatastrofer... och det är de små problemen. Det stora problemet är människans ständiga drift att utforska och undersöka, gräva och rota, utgå ifrån att hon vet bäst själv. Medan experter uttalar sig om problemets skala och möjliga lösningar hör vi Madsens egen röst mässa ett meddelande till framtidens människor. Vad är det vi vill säga till dem? Hur ska vi få dem att hålla sig borta?

Det finns olika skolor. Vissa vill hälla jord över den förseglade ingången, plantera träd, kanske rentav bygga hus, och se till att Onkalo glöms bort. Då finns det i alla fall ingen anledning för någon att gräva just där, och med lite tur får Onkalo vara i fred för alltid.

Andra vill sätta upp markörer för att varna framtidens folk, men då är vi tillbaka till arkeologen. Finns det något vi kan lämna som för all framtid stöter bort snarare än att dra till sig?

Åter andra tycker att varje generation ska ta ansvar för budskapet till nästa generation, men hur länge kommer det att hålla? Om människan uppfinner kall fusion eller bara slutar använda kärnkraft, hur många generationer dröjer det innan strålning är en legend, innan informationen om radioaktivt avfall är specialiserad kunskap? Hur länge kommer människan att lita på budskapet från det förflutna? Är vi ens säkra på att det kommer att vara människor?

Into Eternity gör ett bra jobb med att presentera kärnkraftens inneboende problem och kontrasterar de kusliga bilderna inifrån ett mörkt Onkalo med välupplysta intervjuer med finska och svenska experter. Att de inte är överens med varandra är uppenbart, att de här frågorna måste lösas är lika uppenbart, och det faktum att Onkalo faktiskt är den första anläggningen i världen som ens börjat arbeta med de här frågorna, det lever kvar efteråt.

Men det är något annat och betydligt ljusare som jag tar med mig som det yttersta intrycket. Mänskligheten har goda tendenser, trots allt. Varför lägger vi annars ner allt det här arbetet, allt den här tankeverksamheten, på att bry oss om vad som händer om hundra eller tusen eller tiotusen eller hundratusen år?

The Jinx (2015) - 6/6

I min recension av All Good Things sa jag att det enda den filmen saknade var en upplösning, ett svar på gåtan David Marks - Ryan Goslings karaktär i filmen, vars verklige motsvarighet är Robert Durst, arvtagare till ett fastighetsimperium. Jag tyckte att All Good Things ställde många frågor och inte besvarade en enda.

Jag förstod förstås varför. Frågorna har inte besvarats i verkligheten heller, och de flesta av dem kan bara besvaras av en människa: Robert Durst själv. Så när jag fick veta att Andrew Jarecki, regissören som gjorde All Good Things, nu hade filmat en miniseriedokumentär om Robert Durst där han intervjuade Durst själv visste jag att jag måste se den.

Jag har fått svar på vissa av mina frågor. Jag tror att jag vet vad som hände men jag vet fortfarande inte varför, och det är en hemlighet som Robert Durst kommer att ta med sig till graven. Om han ens känner till den själv.

The Jinx börjar många år efter All Good Things, med att en gammal ensamvarg vid namn Morris Black hittas mördad. Under utredningen visar det sig att Black bodde granne med en kvinna vid namn Dorothy Ciner, som snart visar sig vara något helt annat än en kvinna. Det var i själva verket Robert Durst som levde gömd och utklädd.

Med det som utgångspunkt går Andrew Jarecki igenom Dursts liv. Uppväxten som stenrik arvtagare, moderns självmord när han själv var sju, konflikter med syskonen, den i All Good Things skildrade perioden när han lämnade familjeföretaget för att öppna en hälsokostaffär tillsammans med sin fru Kathie, som sedermera försvann spårlöst och fortfarande är försvunnen. Tiden när han arbetade i familjeföretaget innan han slutligen lämnade det och hans lillebror Douglas tog över. Vänskapen med Susan Berman, som mördades. Ett mord som Robert Durst slutligen greps för den 15 mars 2015, och i skrivande stund väntar rättegång för.

Kathie Durst, försvunnen. Susan Berman, mördad. Morris Black, mördad. Och ständigt i närheten, Robert Durst. Som hans före detta granne Bill Mayer uttrycker det: "A lot of smoke doesn't necessarily mean fire, but I think there's a lot of smoke here. He seems to be at the wrong place at the wrong time very often."

Andrew Jarecki sätter ihop sin film av intervjuer med släktingar, vänner, poliser, åklagare, alla som haft med Durst att göra. Men stjärnan är förstås Durst själv. Han är en gammal man nu, svartögd och vithårig, mager och skinntorr, med ansiktet härjat av tics. Rösten är släpig och rostig. Ibland talar han med konstiga ordval; han kallar Kathie för "Kathie Durst", inte bara Kathie, inte "my wife".

Men han är iskall också, och smart, och orden sitter där de ska. Han har sina egna anledningar att delta och ett helt livs erfarenhet av att säga rätt saker. När intervjun tar en paus och en fortfarande påslagen mikrofon plockar upp att Durst övar på en replik - "I did never intentionally, purposefully lie" - har han på ett ögonblick en förklaring redo.

Liksom han har en på allt märkligt som hänt runt honom. Han säger att han är en "jinx", någon som för elände med sig och orsakar olyckor. Han får medhåll från Chris Lovell, en av jurymedlemmarna från rättegången för mordet på Morris Black: "Robert Durst may be the unluckiest man in the world."

Så tror jag inte att det är, och det gör inte Andrew Jarecki heller. Jarecki har skickligt konstruerat sin historia så att den närmar sig ett crescendo i den sista delen. Han har ett - tycker han - avgörande bevis som han vill visa upp för Durst, och när det kritiska ögonblicket närmar sig dunkar det av spänning i mig. Kommer den gamle mannens rustning att spricka? Vad kommer vi att få se?

Jag ska inte berätta vad som händer, eller ens mina egna slutsatser. Jag ska bara säga att det var ett fantastiskt slut på en mycket välgjord dokumentär, och att det jag kommer att ta med mig från historien är orden från Kathies vän Gilberte Najamy: "Nothing happens the way it's supposed to when it comes to Robert Durst."

Christian Weston Chandler (2015)

Den här tarvar lite bakgrundshistoria. Christian Weston Chandler skapade Sonichu, allmänt känd som historiens sämsta webcomic, och fick därför uppmärksamhet från några av de mindre behagliga delarna av internet. Han hånades bottenlöst och hans reaktioner gjorde det ännu roligare. Trollningskampanjen mot honom är troligen den största någonsin.

Hans tvivelaktiga skapelser är roliga nog. Själv är han en så udda människa att det är svårt att beskriva med ord. Han har en unik verklighetsuppfattning, lever ett obegripligt liv, och är antagligen den mest självcentrerade personen jag känner till. Jag ska inte gå in på närmare detaljer - det finns en wiki, ett forum, artiklar, recensioner, och hundra- om inte tusentals människor som följer hans göranden och låtanden.

Det som hänt honom är hemskt, men alltihop är beroendeframkallande. Frasen "morbid fascination" kunde lika gärna ha myntats för att beskriva hur jag känner inför Christian Weston Chandler. Jag kan inte titta bort.

Och nu finns det en dokumentär. Jag kan inte recensera den som vilken film som helst, för den är ett high school-arbete och är nog skapt för en publik som redan känner till ämnet, åtminstone någorlunda. Men jag ville skriva något om den.

Den här filmen är faktiskt en imponerande bragd. En high school-elev gjorde den på en månad, och under de omständigheterna är den ett Oscarämne. Visst, ganska taffligt manus, dåligt disponerad, märkliga grafikval och en berättarröst som inte kan få nog att berätta att den inte tar ställning... men han har sammanfattat ett enormt material på en timme och tio minuter, och det blir aldrig någonsin tråkigt.

Det blir däremot rushat ibland. Här finns utrymme till en hel serie. Vissa händelser i Christians liv bara blinkar förbi medan berättarrösten försäkrar oss om att de är viktiga. Jag invänder mot att köra berättelsen i kronologisk ordning, även om filmen i alla fall inleds med en fungerande krok.

Men ändå tycker jag om att se den, och därmed fungerar den på samma sätt som sitt ämne. Jag känner morbid fascination - inte bara inför Christian Weston Chandler, utan inför det faktum att filmen existerar. Och där har den lyckats.

Bobby Fischer Against the World (2011) - 4/6

Bobby Fischer var en märklig människa. Han var ett fantastiskt schackgeni - antar jag; för alla som är bättre än jag på schack säger det. Men han var också en total galning, antisemit och paranoid konspirationsteoretiker som slutade sitt liv som yrande eremit på Island.

Bobby Fischer Against the World följer honom från barndomen, där han växte upp med sin dubbelarbetande ensamstående mamma, Regina Fischer. Han börjar spela schack vid sex års ålder och innan ett årtionde förflutit är han USA-mästare. Det är då han kliver in på den internationella scenen och kulmen nås när han möter Sovjetunionens Spasskij på Island 1972.

Det är först efter det som filmen verkligen tar fart, kanske för att det är då Fischers egenart verkligen börjar synas. Han försvinner ur rampljuset - han tyckte aldrig om det - och blir i sin ensamhet allt tokigare. Därefter är det korta inhopp, galna tirader, och problem med lagen innan den vildskäggige mannen slår sig ner på Island, det enda land som vill ta emot honom.

Det är en fascinerande historia, berättad genom intervjuer av människor som kände honom och har analyserat hans liv och hans spel. Alla är överens om att det var något djupt tragiskt med Bobby Fischer, men också om att han kanske inte hade kunnat bli så bra på schack om han inte hade varit så tokig som han var. Det var vansinnets fokus han hade, och så länge han lade det på schack gick allting bra. När han inte hade den ventilen längre, då var det onda judar och CIA-konspirationer för hela slanten.

Filmen saknar egentligen bara en sak, och det är schackspelets drama. Den gör sitt bästa för att förklara vändningarna på schackbrädet under den legendariska matchen på Island, men om man inte själv är schackspelare på hög nivå så når det inte fram. Bobby Fischer Against the World fick mig att längta efter en spelfilm om Fischer, regisserad av antingen Darren Aronofsky (mannen kan besatthet) eller David Fincher (om man kan göra programmering eller arkivforskning spännande kan man göra vad som helst med schack). Då skulle hans särart verkligen få lysa.

Shadows of Liberty (2012) - 4/6

Detta är en välgjord film som försöker övertyga mig om något jag redan vet. Den går igenom medieutvecklingen i USA med ständigt växande konglomerat, uteslutning av oliktyckande, politiskt bekväm rapportering och makt som koncentreras till en krympande elit. Det är inget nytt. Shadows of Liberty behandlar viktiga ämnen men om den är en ögonöppnare är det för att tittaren frivilligt blundat.

Den byter också karaktär halvvägs igenom. Det känns lite grann som att läsa The Gemstone Files, där det börjar med att Joseph Kennedy smugglar opium på tjugotalet och slutar med att det finns underjordiska rymdvarelsebaser över hela världen. Först pratar Shadows of Liberty om Contras och TWA 800 och hur media behandlade de händelserna, och sen är vi inne på att mediekonglomerat styr världen.

Berättelsen byggs på sedvanligt subversiv-dokumentär-sätt, genom intervjuer och arkivfilm. Som vanligt är intervjuerna med människor som håller med och arkivfilmen med människor som inte gör det, men det ligger ju i sakens natur. Jag har svårt att tänka mig att George W Bush eller Colin Powell gärna skulle låta sig intervjuas för Shadows of Liberty - jag tror inte att filmskaparna ens hade praktisk möjlighet att ställa frågan - medan Julian Assange och Kristina Borjesson troligen inte behövde mycket flirt för att ställa upp.

Problemet med hela historien är ju att det inte finns någon lösning, och Shadows of Liberty försöker inte heller presentera någon. Den pekar på mycket som är fel - att all press styrs av ett litet fåtal gigantiska företag, att amerikanska staten är i nära allians med dessa företag, att det finns en exkluderande mediekultur som i princip omöjliggör fri rapportering, att internet riskerar att förvandlas till samma företags lekplats - men har inga svar på sina egna frågor.

Det blotta faktum att Shadows of Liberty finns, och att jag har sett den, betyder ju att det inte är över. Men däri ligger nog också det lömska. Makthavare som styr med våld och förtryck, de förlorar, för det vet vi att stå emot. Men makthavare som nöjer sig med att ha makten och håller folk lugna med en stadig diet av underhållning, de överlever. Det kommer alltid att finnas oliktänkande, men så länge de är få och maktlösa så gör det inget. Massorna sitter i TV-soffan, som mest knyter man näven i fickan. Och makthavarna är lika starka som alltid.

The Internet's Own Boy: The Story of Aaron Swartz (2014) - 5/6

Aaron Swartz måste väl beskrivas som ett geni. Hans föräldrar och syskon förstod det, hans kollegor som trodde att han var 30 när han var 14 förstod det, och alla som ser The Internet's Own Boy förstår det.

Enligt hans familj älskade han datorer nästan innan han riktigt förstod vad det var. Han skapade något som liknade Wikipedia åratal innan Wikipedia skapades. Han var med och grundade Reddit och med om att sälja det. När internet låg i vaggan förstod han vad det en dag skulle bli, och gjorde sitt bästa för att det skulle bli det.

Men hans liv följde en tragisk kurva. Han förstod nog aldrig riktigt poängen med att följa lagar han inte gillade, och även om det han gjorde aldrig skadade någon så trampade han på ömma tår som tillhörde mäktiga fötter. Det slutar sällan väl, särskilt inte när tramparen är en lekfull hacker som aldrig riktigt begrep hur allvarliga hans handlingar var, i maktens ögon.

The Internet's Own Boy består till största delen av intervjuer med människor som kände Aaron Swartz, internetpionjär, programmerargeni och underbarn - släktingar, ex, flickvän, meningskamrater, professor Lawrence Lessig, Cory Doctorow, Tim Berners-Lee. Legender och vanliga människor, nätets gudomar och Aarons jordiska vänner. Tillsammans med regissören Brian Knappenberger väver de en bild av den besynnerliga människan som de alla kände och fascinerades av.

Det finns mycket lite uppenbar filmkonst bakom The Internet's Own Boy. Som många dokumentärer så är även denna klipparens verk. Det finns säkert en annan sida av den här historien - även om jag tror att jag skulle stå bakom Aaron Swartz även om jag fått höra motståndarna också - men The Internet's Own Boy är ändå en skickligt skapt film, oavsett budskapet.

Om inte annat så är den här filmen ett intagande porträtt av en man som såg programmering som en superkraft. Det låter en göra saker som andra inte kan göra. Och om du hade en superkraft, skulle du använda den för att göra gott eller för att tjäna pengar? Aaron Swartz hade sitt svar.

20 Feet from Stardom (2013) - 4/6

And the coloured girls go, doo dodoo

                                                        Lou Reed

Musikförläggaren Gil Friesen började undra över vilka de där färgade flickorna var egentligen som sjöng doo dodoo, och började producera 20 Feet from Stardom, en dokumentär om bakgrundssångerskor. Han dog 2012 så han fick aldrig se den släppas men han hade nog varit stolt över dess mottagande, som inkluderade en Oscar för bästa dokumentär.

Fullt så bra tycker jag väl inte att den är, men det är nog snarare för att jag inte är musiknörd - jag älskar musik men vet inget om det - och därmed missar några av filmens större smällar. Men även för mig är den intressant.

Å ena sidan hör vi från många av de stora bakgrundssångerskorna från femtiotalet och framåt - Darlene Love, Lisa Fischer, Merry Clayton, Judith Hill. Vi hör om deras karriärer, om försöken att gå solo, om livet bakom stjärnorna. Vissa av dem är lyckliga där, andra vill stå längst fram och sjunga högst.

Å andra sidan hör vi från stjärnorna själva - Bruce Springsteen, Ray Charles, Sting, Stevie Wonder, Mick Jagger. Bland dem är bakgrundssångerskornas namn inte okända. De slåss om de bästa av dem, skapar långvariga affärsrelationer, ser till att alltid vara uppbackade av rätt sångerska.

De här människorna är stjärnor i en liten krets.

Blackfish (2013) - 5/6

Späckhuggare är enorma, intelligenta, aggressiva köttätare som härskar i toppen på näringskedjan. Och vi människor stänger in dem i bassänger och tränar dem att uppträda framför publik. Ibland undrar jag hur vi har klarat oss så här länge.

Späckhuggarhanen Tilikum är en av de största späckhuggarna i fångenskap, en riktig jätte och dessutom en mycket produktiv avelshanne. Han är dessutom ansvarig för tre människors död - två tränare och en man som höll sig gömd på SeaWorld för att vara kvar efter stängningsdags.

Blackfish förklarar de här händelserna med det sjuka i att spärra in en gigantisk varelse i en litet utrymme i flera årtionden. SeaWorld har naturligtvis en annan syn på det - och bidrar mycket till forskning och arbete med vilda havsdjur; det är inget ondskans imperium vi pratar om. Det är ändå svårt att se filmen och stå på deras sida.

Det hjälper att Blackfish är en välgjord film som aldrig ger intryck av att försöka manipulera, även om det naturligtvis är precis vad den gör. Det gör alla dokumentärer, mer eller mindre. Men Blackfish låter SeaWorld uttala sig och driver sin syn utan att bli överdriven.

Jag vet inte vem som har rätt i sak, hur mycket av det som sägs i Blackfish som stämmer och hur mycket som kan diskuteras. Men spelar det egentligen någon roll? Behöver vi egentligen en film för att berätta för oss att smarta sociala djur som behandlas som förslavade fångar år ut och år in inte kommer att må bra?

Det är trots allt Blackfishs poäng, och då är detaljerna inte så viktiga längre.

Get Lamp (2010) - 4/6

Säger ordet "xyzzy" dig något? Då är du en del av det som Get Lamp försöker beskriva, en snabbt uppflammande och snabbt utdöd - men kanske inte helt! - genre som kallas för textäventyr eller, hellre, interaktiv fiktion. Innan grafiken tog över kunde man spela datorspel genom att prata med datorn, ge kommandon i något som såg ut som engelska och få svar på samma sätt. På sin tid var det revolutionerande.

Det första var Adventure, även känt som Colossal Cave, och som de flesta framgångsrika pionjärer slog det fast seder som textäventyr skulle följa. Sättet spelet uttryckte sig på, de små referenserna, labyrinterna, fantasyelementen och problemlösningen, allt skapades av Adventure.

Många skulle följa, bland dem legender som Zork och Leather Goddesses of Phobos. Men i början på nittiotalet gick luften ur genren, branschens jättar som Infocom gick under, och nu lever den bara bland entusiaster på nätet. Och i minnen på såna som jag, som tillbringade timmar framför Stugan och aldrig hittade rätt.

Get Lamp skapar genom intervjuer med åttio spelare och samlare, forskare och teoretiker, synskadade och speldesigners, legender som Steve Meretzky och Scott Adams, en bild av den här lilla världen som bara krymper. En del hoppas på en renässans, andra tror att den kommersiella armen av genren är död, och en minnesvärd monolog hävdar att text alltid kommer att vara överlägsen grafiken.

Samtidigt anstränger sig filmen för att vara en visuell version av sitt eget ämne, med de ständiga små detaljerna och referenserna, särskilt den ikoniska lyktan som gång på gång dyker upp i bakgrunden. Jag tror att Get Lamp kräver åtminstone någon bekantskap med textspelen för att vara riktigt underhållande.

Men inte ens då blir den riktigt bra. Den är alldeles för fragmentarisk och upphackad, med episoder om vitt skilda ämnen som inte verkar höra hemma i samma film. Å ena sidan pratar den om de ekonomiska förhållandena runt att sälja interaktiv fiktion, å andra sidan om labyrinter. Den kastar sig fram och tillbaka och även om varje enskild intervjuad har något bra att säga så försvinner det alltför ofta i strukturen. Ett massivt plus, dock, för att den inte räknar med att vi känner igen alla åttio utan alltid har namn och titel på plats. Alldeles för många dokumentärer glömmer den lilla artigheten.

Indie Game: The Movie (2012) - 5/6

I en värld där de stora spelen skapas av tusen programmerare som jobbar i fem år finns det fortfarande plats för små personliga projekt, skapade utan finansiellt stöd av entusiaster som alla hoppas på framgång men inte skulle göra det de gjorde om det bara var därför. En av de stora förebilderna är Jonathan Blows Braid som vid första anblicken verkar vara en total ripoff av Super Mario Bros men har unika mekaniker som gjorde spelet till en succé och bekvämt försörjde Blow själv.

Dokumentärfilmarna Lisanne Pajot och James Swirsky har intervjuat Blow, bland annat om dennes ofrivillige online-image som enligt honom själv skiljer sig markant från den han är, och några andra som försökt lyckas med samma sak som han. Edmund McMillen och Tommy Refenes arbetade med Super Meat Boy medan Phil Fish la ner åratal på sitt Fez, båda plattformspel med twistar.

Pajot och Swirsky är uppenbart skickliga filmskapare som jag vill se mer av. De skapar en känslomässig tyngd i det vi ser och hör, så att vi vill att det ska gå fantastiskt för deras intervjuobjekt och deras spel. Varje spelskapare är ett original, unik på sitt sätt, och vi får känslan av att det är essentiellt för spelen - skaparna måste lägga ner en bit av sig själva i dem. McMillen och Refenes försöker återskapa sin barndoms spel, och Fish gör något liknande när han försöker hitta tillbaka till känslan som fanns före internet, när det gick rykten om påskägg och gömslen i datorspelen.

Deras problem - Refenes känner sig motarbetad av Microsoft, Fish har en expartner som vägrar skriva på det slutgiltiga avtalet - hamras ut framför oss tills de känns som våra problem. Fish kommer till en gigantisk spelmässa och kan inte visa upp sitt spel om inte avtalet är påskrivet - "fuck that guy". Samtidigt skjuts releasedatum upp och spel omdesignas; McMillen och Refenes verkar vara en tryggare investering än Fish men ingenting är säkert.

De här människorna - Blow, McMillen, Refenes och Fish - är på sina sätt idealister, men de har sina fel. McMillen är kanske den sundaste medan Blow kan se fantastiska framgångar för sitt spel och ändå bli ledsen för att ingen fattar det. Refenes verkar knappt kunna njuta när saker går hans väg och Fish blir direkt aggressiv - om än med goda skäl.

Indie Game: The Movie är en mycket skickligt gjord liten dokumentär som effektivt bygger upp sin stämning och sin signifikans. Om man har allra minsta intresse av datorspel bör man se den, och jag tror de flesta andra får ut något av den också. En bra historia om människor som kämpar för sina drömmar går hem överallt.

Future My Love (2012) - 3/6

Detta är en intressant film gjord på ett irriterande sätt. Filmskaparen Maja Borg har trängt in i vår moderna världs underligare egenskaper och självmotsägelser och sökt sätt att ändra världen i grunden. Via intervjuer med futuristen Jacque Fresco, organisationen Technocracy och andra som förespråkar radikala förändringar visar hon att det finns lösningar, åtminstone teoretiska sådana. Vi behöver inte leva i ett finansiellt system som imploderar med oförutsägbara mellanrum. Vi behöver inte behålla samma strukturer bara för att vi är vana vid dem.

Möjligheterna finns, som vi får se när det pratas 3D-printing och gratisenergi. Världen har förändrats förr och kan förändras igen. Men civilisationer har också gått under förut och det kan hända igen, med den skillnaden att civilisationen nu är global. Future My Love väcker tankar och vilja.

Men Maja Borg tog ett väldigt märkligt beslut när hon bestämde sig för att koppla ihop det här med sina egna spruckna kärleksrelationer. Med kantig accent och pseudokryptiska formuleringar talar hon till sina forna partners så att deras gemensamma historia långsamt målas upp framför oss. Jag förstår att de här händelserna var viktiga för henne och att hon ser likheter med hur världen fungerar, men det blir helt ointressant för mig.

Jag ville se mer Fresco och Technocracy, mer teknologi, fler radikala teorier, fler milda revolutionärer. Men de bitarna omges av Borgs monologer om något jämförelsevis litet och personligt vars eventuella kopplingar till resten är vaga och oklara. Jag vill bara att det ska vara över. Jag vill se vad hon hittat, inte höra om vad hon upplevt.

Det är synd på en film som tar tag i enorma och viktiga frågor, frågor vi måste ta oss an om vår värld ska överleva. Gigantiska omvälvningar kommer att ske under vår livstid, vare sig vi vill det eller inte, och vi kan antingen göra dem frivilligt eller låta dem ske genom krig, svält och katastrofer. Men det viktiga är att de kan ske frivilligt, och att vi kan få en bättre värld när det är över. Det är budskapet Future My Love borde ha fokuserat på.

Murderball (2005) - 5/6

Murderball var originalnamnet på rullstolsrugby, en rätt våldsam och brutal sport mellan män som inte kan använda sina ben. En del av dem var med om olyckor, andra blev sjuka, andra var i slagsmål. Nu sitter de i specialbyggda rullstolar, konstruerade för att överleva häftiga kollisioner och föra bollen över mållinjen. Spelarna har poäng från 1 till 3½, utifrån hur mycket rörlighet de har, och varje lag får ha 8 poäng på plan i taget. Den tatuerade badboyen Mark Zupan måste vara riktigt bra för att förtjäna sina 3 poäng.

Som alla sporter är rullstolsrugby en egen liten värld och som alla egna små världar innehåller den drama. Joe Soares var på nittiotalet den störste rullstolsrugbyspelaren någonsin, men när han blev gammal och petades från amerikanska landslaget blev han förbannad och började coacha det kanadensiska laget i stället. Amerikanerna han lämnade bakom sig ser honom som landsförrädare och särskilt Zupan verkar hata honom.

I VM i Göteborg 2002 förlorade USA mot Kanada i finalen - det var första gången de dominanta amerikanerna inte vann en internationell turnering i sporten - och nu närmar sig 2004 års Paralympics i Peking. Allt handlar om att vinna guldmedaljen. För amerikanerna handlar det om att slå Soares, för Soares handlar det om att slå amerikanerna.

Utstrött i den här historien ser vi intervjuer med spelarna, scener där de möter frågvisa barn, demonstrerar sporten för krigsskadade veteraner, samtal med spelarnas vänner och släktingar - Soares familj får en ingående titt - och till och med Zupans återförening med skolan. Jag lärde mig mycket om vad det innebär att sitta i rullstol. Till exempel att de allra flesta av dem kan ha sex. För en del av dem är rullstolen en brudmagnet; tjejerna är nyfikna på om det går.

Dessutom får vi följa Keith Cavill, som precis skadats och lär sig hantera sitt nya liv. Han får se Mark Zupan visa rullstolsrugby och faller för sporten. Han har kanske hittat något nytt att leva för.

Det enda jag saknar i Murderball är fler människor att följa på nära håll. Bortsett från Soares, Zupan och Cavill blixtrar de flesta förbi för snabbt för att vi ska lära känna dem. Om vi får veta namnet på en enda kanadensisk spelare minns jag det inte; de är bara där som Soares grabbar. Och utan fler inblandade blir dramat aldrig så stort som det skulle kunna vara.

Men det ändrar inte att Murderball är en ytterst välgjord dokumentär om en sport som inte blinkar till på de flesta människors radar, om människor som vi knappt vet finns, och om känslor som ingen skada kan döda.

Ecstasy of Order: The Tetris Masters (2011) - 4/6

Det är lätt att se arvet från Donkey Kong-dokumentären King of Kong i den här filmen, men den kommer tyvärr aldrig i närheten av sin förebild. Visst har den sina kufar och de är alltid trevliga att se, men vi får ingen uppfattning om hur de förhåller sig till varandra. Den saknar det mänskliga.

Filmen följer Tetris-entusiasten Robin Mihara som bestämmer sig för att hålla en mästartävling. Alla de bästa Tetris-spelarna ska samlas och kämpa om den ultimata titeln. Han snubblar över Twin Galaxies (samma ställe som spelade en avgörande roll i King of Kong) som har hållit koll på poängrekord sen åttiotalet.

Där hittar Robin sina mästare. Poängrekordet delas av Harry Hong och Jonas Neubauer, som båda nått spelets maxpoäng. Flest rader har uppnåtts av Ben Mullen. Han spårar upp Dana Wilcox och Jesse Kelkar. Och så lyckas han hitta den stora stjärnan, legenden Thor Aackerlund som påstår sig ha nått level 30 i Tetris, något som anses omöjligt.

Thor är undantaget vad gäller mänsklighet i den här filmen. Han vann Nintendos världsmästerskap 1990 och det är tydligt att han önskar att han inte hade gjort det. Hans liv förändrades och hans familj - som vi inte får se i filmen och det är inte svårt att förstå varför - gjorde allt för att utnyttja hans kändisskap och hans skicklighet. Ett tag var det den tonårige Thor som försörjde hela familjen, på att göra något som han en gång i tiden tycker var roligt men som nu har blivit ett tvång.

Därför försvann Thor någon gång under nittiotalet och har förblivit obskyr sen dess, men Robin lyckas dra fram honom och få honom att delta i den stora mästerskapsturneringen. Ryktena går: legenden är tillbaka.

Vi lär oss Tetris-strategi, vi hör proffsens termer, vi lär känna spelarna, och vi förstår deras lilla krets full av människor som förstår något som få utanför förstår. När de intervjuas av TV-reportrar som ställer grundläggande strategifrågor syns det hur de himlar med ögonen inombords medan de förklarar vad det är spelet går ut på. När de umgås med varandra kan de slappna av, äntligen människor som redan vet.

Allt detta bygger upp till kulmen under mästerskapsturneringen som utkämpas i flera grenar. Som alltid är det coolt att se människor göra något de är väldigt, väldigt bra på. Och de här människorna är bra. Jag trodde att jag hade spelat Tetris, men det hade jag inte.

Jiro Dreams of Sushi (2011) - 4/6

I Tokyos tunnelbana ligger en sushibar, till synes bara en av många. Den har tio sittplatser där man kan äta enkel sushi från små svarta tallrikar. Det som gör det här stället annorlunda är att det har tre Michelinstjärnor, man måste boka minst en månad i förväg - och det är om man har tur - och priserna börjar på tvåtusen kronor. För en måltid som tar en kvart att äta.

Mannen som skapat detta är Jiro, en 85 år gammal man som arbetat med sushi sedan han var tio, i den mån sushi bara är hans jobb och inte hans liv. När han började sa hans läromästare att sushi var färdigutvecklat men Jiro satte genast igång med att motbevisa det. Ibland drömmer han nya sushiidéer. Ibland väcker de honom.

Jiro har en fru - som dock bara syns på foto - och två söner som följt honom i fotspåren. Den äldste är över femtio och arbetar fortfarande under sin far. En dag ska han ta över, men Jiro har inga planer på pension. Han fick hjärtinfarkt, men då bara slutade han röka. Den yngste sonen har öppnat en egen sushibar och gör allt han kan för att ta sig ur faderns skugga. Han erkänner att han inte kan konkurrera med Jiro, så det försöker han inte heller.

Hos Jiro har de inga hemliga tekniker eller ingredienser. De går bara in varje dag och försöker vara bättre än dagen före. Här kan man gå i lära i tio år innan man blir befordrad till att göra omelett. Med lärlingskap hos Jiro bakom sig ser det bra ut för karriären, men få unga är numera intresserade. Den typ av hängivenhet man hittar hos Jiro blir ovanligare, till och med i Japan.

När Jiro serverar sushi vet han allt om maträtten. Han vet hur länge bläckfisken masserats, han vet varifrån tonfisken kommer, han vet hur högt tryck riset hölls i medan det kokade. Han köper råvaror från män han känner, män som är lika specialiserade som han. Rishandlaren vägrar sälja till andra, för bara Jiro vet hur man tillreder så fint ris.

Jiro förefaller varken lycklig eller olycklig. Han säger sig älska sitt jobb, och vi har ingen anledning att inte tro honom. Han blir arg när det är helgdag så att han inte kan öppna sin restaurang. Han säger att han lär sig nya saker hela tiden, att han ständigt strävar efter större perfektion. Tänker han någonsin på något annat än sushi? Vill han? Han avundas stjärnkocken Joel Robuchon. "Om jag hade hans luktsinne vore jag en bättre kock."

Jiro Dreams of Sushi är ett porträtt av en man som ansträngt sig för att uppnå perfektion inom sitt gebit och kommit så nära som man rimligen kan. Han äger skicklighet, hängivenhet och målmedvetenhet. Han har gjort precis det han vill hela sitt liv, och ändå kan jag inte låta bli att se sorg i den här filmen. Det tragiska är inte att Jiro drömmer om sushi, utan att han tydligen aldrig drömt om något annat.

The Imposter (2012) - 4/6

1994 gick den då trettonårige Nicholas Barclay ut för att spela baseball. Han kom aldrig hem igen. Tre år senare fick hans familj ett telefonsamtal från Spanien. En skrämd, skadad yngling hade hittats av ett turistande par som ringt polisen. Han sa att han var Nicholas Barclay och att han kidnappats av militärer och tillsammans med andra olyckliga unga män utnyttjats som sexslav och tortyroffer.

Familjen Barclay reagerade med glädje och såg till att hämta hem sin försvunne son så fort de kunde. Inte ens när det visade sig att deras blonde blåögde amerikanske son nu var mörkhårig, brunögd och talade med fransk accent betvivlade de - i alla fall offentligt - att han var den han utgav sig för att vara.

Det var han förstås inte. Han var en 23 år gammal fransman vid namn Frédéric Bourdin, som redan vid så unga år tillbringat en stor del av sitt liv med att leva under falsk identitet. Han säger sig själv ha gjort det minst 500 gånger, och några av dem har liksom Nicholas Barclay varit faktiska försvunna människor.

I The Imposter får vi se intervjuer med Bourdin själv, familjen Barclay, en FBI-agent som var inblandad i historien, och privatdetektiven som upptäckte att Bourdin inte var Nicholas och började samla bevis mot honom. Vi får höra deras minnen av händelseförloppet och deras känslor inför det - Nicholas syster frågar sig om och om igen hur hon kunde vara så dum. Det undrar vi också. Bourdin och privatdetektiven har sin egen hypotes, som får det att isa i magen på mig.

Allt det här är väldigt intressant, men det jag saknar är något mer av en insikt i Bourdins hjärna. Framför allt saknar jag ett svar på frågan varför. Varför ville han så gärna vara Nicholas Barclay? Varför betraktade han det som en drömsituation att få gå i skolan igen? Han pratar om att han sökte kärleken han alltid saknat som barn, men varför saknade han den? FBI-agenten som intervjuade honom när han fortfarande var Nicholas sa att han gav henne detaljer om det han utsatts för som övertygade henne om att han på ett eller annat sätt varit med om det; antingen som offer eller som förövare. Det behövde jag höra mer om. 

När det gällde familjen Barclay fick vi i alla fall ett förslag och om vi inte köper det har vi möjlighet att komma på ett eget. När det gäller Bourdin får vi aldrig den möjligheten; den numera reformerade seriebrottslingen förblir en gåta. Frågan "varför" upprepar sig i huvudet på mig och får aldrig något svar.

The Cove (2009) - 5/6

I den lilla japanska byn Taiji syns valar och delfiner överallt. Djuren pryder broar, byggnader, båtar. Det finns ett valmuseum. Byn verkar helt enkelt galen i dem. Tyvärr är det inte för att befolkningen tycker om dem, utan för att de lever på dem. Sju månader om året använder en grupp fiskare oljud för att skrämma upp och förvirra delfinerna, som de driver in i en liten bukt. Dagen efter väljs några delfiner ut och säljs till delfinarier runt om i världen. Resten slaktas och buktens vatten blir rött.

Varför slakta delfinerna? Det är den fråga som upprepas i huvudet på mig när jag ser The Cove, en dokumentär om miljöaktivister som lyckades smuggla in dolda kameror och hydrofoner i bukten. Delfinköttet märks ofta om och säljs som annat kött, trots Taiji-fiskarnas påståenden att delfin är traditionell japansk mat som inte borde behöva märkas om. Men pengar - det ständiga motivet - verkar inte vara hela förklaringen. Är delfinslakten verkligen så lukrativ? Den störs av aktivister, av politiska påtryckningar. Den stöds av japanska regeringen som mutar små länder att ställa sig på Japans sida. Den ser för mina ögon inte särskilt effektiv ut. Delfinköttet innehåller farliga nivåer av kvicksilver, ett av de giftigaste ämnena som finns. Och när filmskaparna erbjöd Taijis fiskare pengar för att sluta så sa de att det inte handlade om profit utan om skadedjurskontroll. Delfinerna äter så mycket fisk att Japans fiskeindustri hotas.

Visst, jag har hört liknande argument om älgjakten. Men där känner jag i alla fall till den underliggande orsaken: det finns människor som tycker om att jaga. Det är en hobby. Delfinslakten ser inte ut som någons hobby, och framför allt inte så mångas. Framför allt inte så viktig att så många borde vara beredda att stå i vägen för aktivister, att provocera och filma dem, bara för att få fortsätta köra krokar i delfinkroppar.

Samma sak har jag undrat om Japans ökända valjakt. Kommersiell valfångst förbjöds 1986 men Japan har fortsatt genom ett undantag för jakt i forskningssyfte. Den ursäkten lurar nog ingen och bilderna i The Cove blir ibland parodiska: sjömän som slaktar valar medan de håller upp skyltar som säger "We're weighing stomach contents" och "We're measuring body proportions". Det de i själva verket forskar om är nog den ultimata valsmörgåsen. Men är det fortfarande efter 27 års förbud så viktigt?

The Cove kommer med några olika förslag till svar på de frågorna, men inget som tillfredsställer, inget som fastnar. Och det spelar kanske ingen roll. Det viktiga är att det händer, och The Cove hävdar bestämt att det måste stoppas. Jag gick in i filmen förberedd på att komma ut med tanken "visst, det är otäckt, men inte värre än det vi gör med kor och grisar" men det slutade inte så. Inte för att delfiner är intelligenta och känsliga, inte för att de är söta och ser ut som om de ler, utan för att slakten verkar så meningslös.

Ric O'Barry, en centralfigur i filmen och i det internationella motståndet mot delfinslakt - han säger själv att så fort en delfin mår dåligt någonstans i världen ringer hans mobiltelefon - har helt annan motivation. Han fångade och tränade de fem delfiner som spelade Flipper i TV-serien på sextiotalet, och sedan dess har han försökt gottgöra det. Han tror att serien skapade intresset för delfiner och därmed orsakade delfinarierna och jakten som fyller dem. Han berättar att en av Flipper-delfinerna begick självmord i hans famn.

I Taiji bär han mask; annars skulle fiskarna vilja döda honom. Han samlar ihop en liten grupp - som i Ocean's Eleven, säger han - för att avslöja delfinslakten. Via en bekant på Industrial Light and Magic får han tag på avancerade kameror dolda i falska stenar. Han rekryterar fridykare, en logistiker, entusiaster. De inleder sin operation: att ta sig in på det bevakade, förbjudna området kring bukten, gömma sina kameror där, och dokumentera delfinslakten.

Detta är spännande. Vi följer dem när de nattetid tar sig förbi staketen. Vi ser dem genom värmekameror och ljusförstärkare. Vi är mitt ibland dem när vakterna dyker upp och de måste ta sig uppför backen till flyktbilen som genast bränner iväg. Vi känner spänningen när de smyger i mörkret. Vad händer om de åker fast? Fängelse... eller värre. O'Barry trodde att fiskarna ville döda honom. Han kanske hade rätt.

Men till slut får vi se filmerna från bukten, så fantastiskt högkvalitativa att jag först trodde att de måste vara efterkonstruktioner. Men tydligen var det så här bra utrustning de lyckades dölja i bukten, och så är det förstås de bästa bilderna vi visas. Men de är otäcka. Jag har hört i pirathistorier om hur havet färgas rött, men jag har aldrig sett det. Delfinblod fyller bukten. Sprattlande kroppar slits upp i båtar och skärs sönder med krokar. Jag förstår varför O'Barry kämpar vidare, efter gripande efter gripande. Han älskar de här varelserna.

The Cove är en enormt välgjord dokumentär. Det går inte att låta bli att känna något inför delfinerna, och sekvenserna där aktivisterna tar sig in i bukten är - för en gångs skull bokstavligt - nervpirrande. Mot detta kontrasteras japanska politiker, landets representant i International Whaling Commission, Japans allierade bland små söderhavsöar, kostymklädda människors vars inre liv vi inte får veta något om. Och när delfinerna simmar under förtexterna och vi hör den fantastiskt välpassande bakgrundsmusiken undrar jag fortfarande: varför är delfinslakten egentligen så viktig för Japan?

Searching for Sugar Man (2012) - 5/6

Sixto Rodriguez var en musiker som i början på sjuttiotalet trollband alla i branschen, betraktades som bättre än Bob Dylan och fastnade i deras minnen. Han släppte två skivor med fantastisk musik, men av någon anledning sålde han knappt en skiva och hans korta karriär slutade med att han dog. En del sa att det var en överdos, andra att han tog livet av sig på scenen, kanske med ett pistolskott och kanske genom att han satte eld på sig själv. Rodriguez försvann i musikhistoriens dimmor.

Men något hände. I Sydafrika dök hans första skiva - Cold Fact - upp och blev en enorm hit. Den sålde hundratusentals exemplar, fanns i varenda hem och blev antiapartheidrörelsens soundtrack. Alla kände till honom men ingen visste något om honom; de hade bara hans namn och den gåtfulla bilden på skivomslaget.

Tjugofem år efter Rodriguez död letade den sydafrikanske musikjournalisten Craig Bartholomew-Strydon efter ett uppslag till en artikel, och frågan som fångade hans nyfikenhet var "hur dog Rodriguez?". Hans efterforskningar ledde honom till musikaffärer och skivbolag och till slut tvärsöver Atlanten till USA. Projektet ledde till överraskningar och oanade konsekvenser.

Det är i alla fall historien så som Searching for Sugar Man framställer den. Den sammanfaller inte riktigt med verkligheten och därmed hamnar jag i den obehagliga situationen att försöka bedöma en dokumentär som är en riktigt bra och stämningsfull och njutbar film, men som på många sätt helt enkelt inte talar sanning.

Jag väljer att säga just så. Searching for Sugar Man är en tilldragande berättelse, väl konstruerad av skickliga människor, fylld av intervjuer med intressanta människor som säger rätt saker, en film som får tittaren att må bra och tycka att världen verkar lite grann ljusare efteråt. Rodriguez musik spelas igenom filmen och är precis så fin som det hävdas. Jag förstår jämförelserna med Bob Dylan; det här låter som Dylanlåtar, fast bättre. Det är en film jag är glad att jag såg, om en människa jag är glad att jag känner till, med musik jag är glad att jag fått höra.

Men glöm inte att ta reda på sanningen. Den är väldigt lätt att hitta. Vänta bara tills efter att du sett filmen.

Conan O'Brien Can't Stop (2011) - 3/6

Mången amerikansk komikers dröm är att vara programledare för det legendariska Tonight Show. 2004 offentliggjorde den dåvarande programledaren Jay Leno att han skulle stanna i fem år till och sedan skulle det vara Conan O'Briens tur. O'Brien väntade tålmodigt i fem år, fick jobbet, och förlorade det igen sju månader senare i en härva av kostymintriger, popularitetsproblem och politik. Conan O'Brien fick ett avgångsvederlag på 33 miljoner dollar och ett kontrakt som förbjöd honom att uppträda i TV på sex månader.

Då gav han sig ut på turné och kallade den The Legally Prohibited From Being Funny On Television Tour. Med på turnén följde filmregissören Rodman Flender och hans kamera, och resultatet är Conan O'Brien Can't Stop, en dokumentär om Conan, folket runt honom, och turnén han fyllde sina ofrivilligt lediga månader med.

För amerikanska pratshowfans var bråket kring The Tonight Show en enorm kalabalik. Om jag hade varit en av dem och därmed haft en emotionell koppling till hela historien hade Conan O'Brien Can't Stop förmodligen fungerat bättre för mig. Jag vet ungefär vad som hände och varför Conan var arg över det, men det når inte fram till mig. På ett fundamentalt plan bryr jag mig inte särskilt mycket.

Därför blir också filmen en ganska osammanhängande historia. Ibland får vi en glimt av den Conan som verkligen inte kan sluta, som arbetar vidare inte därför att han vill utan därför att han måste. Han knarkar applåder och uppmärksamhet. Han gör show efter show och efteråt går han ut på gatan och skriver autografer. Han klagar över allt han ser och hör och hackar på sina medarbetare, men han fortsätter dag efter dag och vi får intrycket att han verkligen inte har något val. Han är beroende.

Det är det jag hade velat se mer av. Jag hade velat lära känna denne besatte Conan O'Brien som jag bara får se lite grann av, men filmen levererar inte och jag antar att det var för att materialet inte fanns. Det är trots allt en dokumentär, inte en spelfilm. Rodman Flender kunde inte alltid få de sekvenser han ville ha.

I stället ges vi småbitar av insikt i hur det är att arrangera och genomföra en turné, och stycken av själva uppträdandena som för det mesta inte är vidare roliga. Det beror förmodligen på att komedi bygger på timing och stämning; ett brottstycke av en sketch är aldrig lika roligt isolerat som när det är en del av en show. Jag är säker på att Conan O'Brien förstår det; jag önskar att han förklarat det för Rodman Flender.

Senna (2010) - 3/6

Ayrton Senna var en av de största formel 1-förarna någonsin. Under en tio år lång karriär körde han för Toleman, Lotus, MacLaren och Williams, han vann tre världsmästerskap, höll pole position-rekordet till 2006 och ligger trea i all-time-loppvinstligan.

Senna är en dokumentär om hans liv, från början som gocartförare i Brasilien till den tragiska olyckan som tog hans liv. Däremellan går den igenom alla de kontroverser han var inblandad i med kollisioner, bråk, misstänkt domarjäv och hans långvarige fejd med fransmannen Alain Prost.

Filmskaparna har samlat ihop stora mängder material med Senna och dem han kände. Det är inte bara gamla intervjuer och presskonferenser utan betydligt mer privata filmer. Vi får se Senna storma ut från en förarbriefing när han känner sig provocerad och se honom tyst och nervös inför stora lopp. Vid sidan av detta dyker hans kollegor, vänner och rivaler upp och uttalar sig, både i arkivmaterial och nyfilmat för dokumentären.

Mycket av det är intressant, även för mig som inte visste mycket om formel 1 och nu fick se lite bakom ytan. Förarna debatterar huruvida barriärer ska vara gjorda av däck eller koner. Senna rasar mot elektroniska hjälpmedel som minskar förarskicklighetens betydelse.

Och vi får se hur mycket han betydde för hemlandet Brasilien, där han blev älskad, hyllad nationalhjälte. När han hade dött stod brasilianerna i tusental längs gatorna och grät för sin Ayrton Senna. Det är scener som borde ha varit mycket starkare än de till slut var.

Det är nog det som är Sennas problem. Filmen består av många bra bitar som tillsammans inte blir så mycket. Jag vet att ett människoliv normalt inte följer en tillrättalagd dramaturgisk struktur, men när man gör en dokumentärfilm - eller för den delen en spelfilm som bygger på en sann historia - så gör man ändå sitt bästa för att få det att verka så. Till slut påminner Senna mer om ett entimmes eftermiddagsprogram på TV än om en genomarbetad dokumentär - den har sina intressanta sidor men når aldrig fram till någon slutsats. Jag vet mer om Ayrton Senna och hans värld än innan jag såg filmen, men jag känner precis likadant.

Broad Street Bullies (2010) - 4/6

The Broad Street Bullies var under sjuttiotalet smeknamnet på ishockeylaget Philadelphia Flyers. De förtjänade det genom att spela våldsamt och samla ihop fler utvisningsminuter än de flesta andra NHL-lagen presterade tillsammans. Med sina brutala taktiker - slagsmål som en medveten strategi snarare än något som hände ibland - förändrade de ishockeyn.

Dokumentären Broad Street Bullies, med berättarröst av Liev Schreiber som spelade våldsam hockeyspelare i den utmärkta Goon, går igenom lagets historia från dess födelse när NHL 1967 bestämde sig att göra ligan större än de sex lag som den då hade bestått av i tjugofem år. Ingen räknade med att expansionslagen skulle ha mycket att sätta upp mot The Original Six: Montreal Canadiens, Boston Bruins, New York Rangers, Toronto Maple Leafs, Detroit Red Wings och Chicago Black Hawks, och de första Flyers var exilkanadensare som åkte till Philadelphia i brist på bättre.

I början gick det mycket riktigt dåligt och i en match mot St. Louis Blues fick Flyers så mycket stryk, på grund av Blues fysiska taktiker, att det förändrade deras sätt att se på sporten. De plockade in storvuxna, tuffa spelare för att möta våld med våld, och Broad Street Bullies hade fötts. Ishockey hade betraktats som en elegant, civiliserad sport, men det skulle män som Dave "The Hammer" Schultz, Don "Big Bird" Saleski och Bob "Hound" Kelly ändra på.

Vi får se dem använda slagsmål som sin primära strategi, samla utvisningsminuter som om de är viktigare än mål, le tandlösa leenden mot kameran och spilla blod - både sitt eget och motståndarnas. Sekvens efter sekvens visar hur publiken reagerade. Philadelphia älskade sina Flyers. Spelarna själva, i dag gamla och pensionerade, intervjuas och berättar om hur de upplevde de där åren på isen när de fick ett sovjetiskt lag att lämna isen efter en halv period.

Jag är inte den primära målgruppen för en dokumentär om sport, men Broad Street Bullies är intressant och rolig helt oavsett huruvida man bryr sig om hur det går när klubbor ska svingas mot puckar. Framför allt är det fascinerande att se ett formellt sämre lag nå framgång för att det började tänka annorlunda och insåg att det fanns luckor som det kunde fylla. Hur mycket "finare" lag än klagade på Flyers och deras brutala vanor så spelade de spelet och vann. Och i dag är NHL:s regelbok många gånger större än den var.