Man of Tai Chi (2013) - 4/6

Jag tillhör inte kören som glatt kallar Keanu Reeves för en usel skådespelare. Han har talang men han saknar bredd. Däremot erkänner jag gärna att han har varit med i väldigt mycket skit under sin karriär. Tydligen är den här filmen en del av förklaringen, för han tillbringade fem år med att producera den och finansierade det hela genom att agera i diverse B-filmer.

Vad var då drömmen han lade ner så mycket energi på? Jo, en kampsportfilm som fokuserade på tai chi, en stridskonst som för de flesta kallar fram mentala bilder på äldre människor som gör morgongymnastik i parken snarare än ninjor. Men en stridskonst är det, och det gör Man of Tai Chi fullständigt klart.

Tiger Chen (Tiger Chen) går som ende elev i lära hos den gamle tai chi-mästaren Yang (Yu Hai). Tiger Chen är en mycket skicklig utövare av tai chi och är fast besluten att visa att det är en effektiv stridskonst. Han ställer upp i kampsportsturneringar och intervjuas som ett unikum - tai chi brukar inte synas till på mattorna.

Då uppmärksammas han av Donaka Mark (Keanu Reeves) som till dagligdags äger ett säkerhetsföretag men i hemlighet driver en underjordisk stridsklubb. När vi möter honom är han åskådare till en match och när vinnaren vägrar döda sin motståndare kliver han själv in och tar hand om saken, med tydlig besvikelse. Donaka Mark vill se död.

Han fascineras av Tiger Chen och försöker rekrytera honom till sin olagliga, dödliga turnering. Ynglingen säger först nej men Donaka lyckas pressa honom till det, och han börjar gå en serie allt våldsammare matcher. Donakas motivation är att han vill se om han kan ta en "man of tai chi" och förvandla honom till en iskall mördare. Det verkar fungera bra - Tiger Chen börjar tydligt allt mer tycka om våldet och brutaliteten.

När jag läser om det jag skrivit låter Man of Tai Chi bättre än den är. Den har en bra idé, det är en roll som Keanu Reeves fungerar i, och Tiger Chen gör ett bra porträtt av en man på väg ner i mörkret. Men den kommer inte längre än sin idé.

Framför allt stördes jag av att det tjatas så mycket om hur unik Tiger Chen är, en tai chi-kille som slåss, men under stridsscenerna slåss han ganska exakt som de andra. Det finns några träningsscener som för mitt oerfarna öga ser genuina ut, men så fort det ska slåss ser det ut som vilken filmstridskonst som helst.

Man of Tai Chi är ingen dålig film men den var inte heller värd att lägga fem år av sin karriär på, och det är inget gott tecken när beskrivningen av handlingen är bättre än filmen.

Kung Fury (2015) - 5/6

Detta är en svenskproducerad, Kickstarterfinansierad kortfilm som är en parodisk hyllning till allt som gjorde åttiotalets popkultur till det den var. Den prickar högst medvetet av kliché efter kliché och driver dem längre än de någonsin drevs på allvar, samtidigt som den är mer tekniskt välgjord än någon av filmerna den drar sin inspiration ifrån.

Premissen är lika löjlig som briljant. Hjälten (David Sandberg) är en polis som under en strid med en kung fu-mästare träffades av blixten samtidigt som han blev biten av en kobra, vilket förvandlade honom till tidernas störste kung fu-mästare, supersnuten Kung Fury.

Tillsammans med allierade som Hackerman (Leopold Nilsson) och dinosauriesnuten Triceracop (Erik Hörnqvist, Frank Sandersons röst) bekämpar han brott och blir tvungen att resa tillbaka i tiden för att döda Hitler (Jorma Taccone). Det är Nintendo Power Glove och vikingar med automatvapen, datorspelsparodier och en arg polischef (Per-Henrik Arvidius), allt vi kan vänta oss.

Och jag skrattar hela tiden. Det är den enda rimliga reaktionen, i alla fall för någon som växte upp med det här tramset. Kung Fury må vara medveten om vad den gör men den tar aldrig avstånd, den försöker inte lägga sig till med något ha-ha-bara-skojade-alibi. Den vältrar sig i sig själv. Det pratas om en långfilm och om den kommer så ser jag den, men jag tror inte att skämtet kommer att hålla till det.

Så varför är Kung Fury en bra film medan Sharknado är usel? För att Sharknado är medvetet dålig, skapt specifikt för att vara dålig, medan Kung Fury dels är en parodi och dels bara blir dålig därför att det den parodierar var rätt dåligt. Så här sett i backspegeln. Sharknado är som att missa en straff med flit. Inget roligt med det. Det är roligt om skytten halkar och skjuter ut bollen i publiken. Och det är roligt om näste skytt går fram, halkar teatraliskt, vallar bollen mot två stolpar och in i ansiktet på domaren. Ett misslyckande som kräver mer skicklighet än det gör att lyckas. Där har vi Kung Fury.

Bloodsport (1988) - 2/6

Frank Dux är en amerikansk kampsportsinstruktör som hävdar att han på sjuttiotalet deltog i en hemlig fullkontaktturnering som kallades kumite. Världens bästa stridskonstnärer bjuds regelbundet in dit och möts i direktutslagning. Ibland dör någon.

Andra betvivlar detta, och hävdar bland annat att den kinesiska organisation som arrangerar kumite har samma adress som Dux själv. Dux hävdar i sin tur att hans kritiker konspirerar mot honom eftersom de ser honom som ett hot. Jag är inte den som brukar tro på vilda påståenden, och framför allt undrar jag hur det kommer sig att Dux fortfarande lever om han nu gick ut offentligt med denna hemlighet. Tänk på saken. Han gjorde världens bästa ninjor riktigt arga. Låter det som nåt man skulle överleva?

Men vi lämnar det. I filmen som "inspirerats" av hans berättelse spelas han av Jean-Claude van Damme, som startade sin karriär här. Hans version av Dux är en amerikansk soldat som lyckades få Senzo Tanaka (Roy Chiao) att lära honom sina uråldriga konster. När Tanaka är gammal och sjuk berättar Dux att han tänker åka till Hong Kong och delta i kumite för att hedra sin läromästare. Det kräver bondpermis från armén, men det är det värt.

Väl i Hong Kong stöter han på Ray Jackson (Donald Gibb), som också tänker delta och som blir hans bäste kompis på en eftermiddag. Han träffar också journalisten Janice Kent (Leah Ayres), som är där för att skriva om kumite men har svårt att tränga innanför hemlighetsmakeriet. De blir naturligtvis sexpartners och hon vajar genom att göra allt hon kan för att stoppa hans deltagande och att skrattande hurra när han vinner. Samtidigt jagas han av två militärpoliser (Forest Whitaker och Norman Burton) som vill dra hem honom till USA igen.

Men det är bara utfyllnad, och inte särskilt intressant utfyllnad heller. Bloodsport existerar för sina stridsscener, och tyvärr är de flesta av dem rätt trista - det är mycket vi har sett förut. De flesta matcherna är till för att etablera Chong Li (Bolo Yeung) som psykopatisk stridsmaskin, så att det ska vara spännande när finalen kommer och han ska möta Dux.

Det är först i finalmatchen som filmen vänder och blir bra. Det är faktiskt en spännande, välgjord strid. Dux får flashbacks till träningen som hjälper honom igenom matchen, Chong Li kör med fula tricks och Dux anpassar sig, och alla onödigt stilande moves fungerar. Det är inte nog för att vända upp en film som i princip saknar skådespelartalang och handling, men det är i alla fall några bra minuter.

Har van Damme förresten nånsin gjort en film utan att göra en split?

No Retreat, No Surrender (1986) - 1/6

Jag har aldrig längtat så mycket efter att få se Jean-Claude van Damme. Den snabbfotade trögpratande belgaren är utan konkurrens det bästa i No Retreat, No Surrender, och efter ett kort inhopp precis i början lyser han med sin frånvaro tills det är dags för slutstriden. För inte har man med van Damme - inte ens innan han blev känd - utan att han är antingen hjälten eller storskurken.

van Dammes karaktär Ivan ("the Russian") jobbar för ett gäng organiserade brottslingar som använder dojos som fasader för sin verksamhet. De ger sig på Tom Stilwell (Timothy D. Baker) som vägrar samarbeta och får ett brutet ben i present av Ivan. Toms son och hetsporre till elev Jason (Kurt McKinney) försöker hjälpa till men har förstås inte en chans.

Det låter väl som en hyggligt intressant historia, men så lätt ska det inte bli. Nu flyttar Tom sin familj från Los Angeles till Seattle, och filmen handlar i stället till största delen om Jasons problem med lokala översittare.

Jason träffar R.J. (J.W. Fails), en kille som är svart och därmed rappar, dansar breakdance, åker skateboard och spelar basket. De blir bästis och bundis på en minut blankt medan Scott (Kent Lipham), som är tjock och därmed konstant frossar på kakor och hamburgare, hatar R.J. (av hemliga anledningar som vi aldrig får veta) och därmed även Jason. Och Scott har gott om kompisar.

Du har sett Karate Kid, du kan resten. Den stora gimmicken är att Jason åker till sin idol Bruce Lees grav och i förtvivlan ber om hjälp, med följden att Bruce Lees spöke (Kim Tai-chung) dyker upp och börjar träna honom. Eftersom Kim Tai-chung inte är lik Bruce Lee - som ständigt syns i filmen på Jasons affischer - antar jag att filmskaparna räknade med att alla asiater ser likadana ut.

Det är så mycket som är fel med No Retreat, No Surrender. Det finns inte en enda skådespelarprestation i filmen som är värd att kallas prestation. Manuset är ett pussel med flera saknade bitar - plötsligt har Jason en flickvän, sen är hon frånvarande, sen dyker hon upp igen. Logiken brister - plötsligt dyker ryska maffian upp igen och satsar tydligen sin verksamhet på en kickboxingturnering. Visste inte att gangsters hade sån känsla för fair play.

Det enda bra är van Damme, och det är en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Men till och med han är egentligen bara något att ha i den första scenen, när han är en iskall kostymkille som skrider till brutal handling när det behövs. Nästa gång vi ser honom är han en standardskurk, arg och våldsam, och när han gör den patenterade van Damme-spliten kan vi bara skratta. Men det är i alla fall mer än resten av filmen ger oss.

The Kentucky Fried Movie (1977) - 4/6

Vad ska man vänta sig av en film som ska ha varit inspirationen till den... låt oss säga unika... Movie 43? Charles B. Wesslers uttalade ambition var att göra en The Kentucky Fried Movie för 2010-talet, och så producerade han Movie 43. Ni förstår om jag var skeptisk till originalet. Å andra sidan så var samma enade kritikerkår som sågade Movie 43 rörande överens om att The Kentucky Fried Movie var något helt annat och oändligt mycket bättre, och de visade sig ha rätt. Movie 43 fick mig att må illa, The Kentucky Fried Movie fick mig att skratta.

I alla fall ibland. Gänget bakom är bröderna Zucker och deras ständige vapendragare Jim Abrahams, ansvariga för Titta vi flyger och Den nakna pistolen, och här är deras konst oslipad och jag redan påverkad av deras senare verk. Så filmen har sina toppar och sina dalar, sina gapskratt och sina rätt tråkiga bitar.

Den liknar Movie 43 i det att båda är episodiska sketchfilmer. The Kentucky Fried Movie skippar helt ramberättelsen, om vi struntar i grundantagandet att vi ser en film som föregås och följs av trailers. Centralfilmen, den längsta sketchen, är en kungfuparodi vid namn A Fistful of Yen, och före och efter den ser vi sketcher som i de flesta fall är parodier på andra filmgenrer.

Vi hinner med blaxploitation, katastroffilmer, utbildnings-TV och diverse mjukporr. Några sketcher är också helt lösryckta, såvida de inte parodierar något som försvunnit så spårlöst att jag inte vet att det någonsin fanns. Det är roligt ibland, ibland är det rentav väldigt kul (jag är svag för en viss typ av ordvitsande, där humorn skyltar med hur billig den är), och det var väl mycket mer revolutionerande, uppseendeväckande och gränsbrytande när det kom än det är nu. Men The Kentucky Fried Movie har också svaga delar som doppar ner i det trista, och det hindrar den från att vara riktigt bra.

Warrior (2011) - 6/6

Vi har en ny medlem i klubben "filmer som får vuxna män att gråta". Warrior är en fightingfilm, en film om hårda män som slåss mot andra hårda män, men den hade inte varit så bra som den är om den inte hade haft en genomgående känslomässig kärna. Matcherna betyder något i Warrior.

Dess huvudpersoner är bröderna Conlon, Brendan (Joel Edgerton) och Tommy (Tom Hardy). De växte upp tillsammans med en våldsam alkoholist till far (Nick Nolte) och en mor som till slut fick nog och gav sig av. Tommy följde med henne, Brendan stannade. De har inte träffats sen dess, båda har anledning att hata den andre, och det enda de har gemensamt är att de båda är slagskämpar. Tommy brottades och är krigsveteran, Brendan utövade Mixed Martial Arts på proffsnivå. Det som till slut för dem samman igen är att de oberoende av varandra blir tvungna att börja fightas för pengar, och de hamnar i samma turnering. Det är sexton kämpar, direktutslagning, och fem miljoner dollar till vinnaren.

De två bröderna kunde inte vara mer olika. Brendan är gift med Tess (Jennifer Morrison), har två döttrar och är en populär fysiklärare, omtyckt av sina elever. Brendan och Tess bor i ett vackert hus och ser ut att leva i en förortsidyll, men bakom kulisserna har den yngsta dottern hjärtproblem och sjukhusräkningarna har gjort att paret halkat efter med avbetalningarna på huset. Nu riskerar de vräkning och den enda utväg Brendan ser är att gå tillbaka till ringen. När skolledningen hör talas om hans första match blir han avstängd utan lön, och nu måste han vinna för att överleva.

Tommy lever ensam, tyst och bitter, fylld av minnen från barndomen, moderns sjukdom, kriget i Irak, det han upplevde som broderns svek. Han dyker upp hemma hos sin far efter fjorton års bortovaro, inte för att bygga några broar utan för att han behöver en tränare, och det var fadern i alla fall alltid bra på. Han dikterar villkoren. Det är bara träning, inget annat. Han vill inte höra ett ord som inte handlar om det. Och han vill inte träffa Brendan.

Även i ringen är de olika. Tommy är en brutal stridsmaskin som rusar in i sin fiende och hamrar tills det inte finns något kvar som kan slå tillbaka. Brendan är försiktig, tålmodig, stryktålig och ständigt den som slår ur underläge. Medan Tommy inte verkar ha någon rädsla kvar förefaller Brendan konstant orolig, som om han väntar sig att han ska falla sönder vid nästa träff.

De här rollerna spelas kompetent och uppslukande av Tom Hardy och Joel Edgerton. Jennifer Morrison har en otacksam roll - det finns bara en sak som en fru kan göra i en film som Warrior, och det är att oroa sig och vilja att maken ska sluta slåss - och lyckas därför aldrig bli något annat än Brendans accessoar. Bechdeltestet har inget att hämta här.

Det är Nick Noltes spel som tar hem medaljen. Hans Paddy Conlon är en ex-alkoholist (tusen dagar nykter) som är smärtsamt medveten om allt han har gjort fel i sitt liv. Han försöker bli en bättre människa men fruktar att frälsning och förlåtelse inte ligger inom räckhåll. När Tommy dyker upp gör han allt för att återuppleva gamla tider, men Tommy är inte intresserad och Paddy tar smäll efter smäll. De som står en närmast vet bäst hur de ska såra en.

Den bästa scen jag sett Nick Nolte göra kommer när Paddy försöker besöka Brendan hemma. Han är nykter, han har fått ordning på sitt liv, och nu vill han känna sin son igen, sin svärdotter, sina barnbarn. Men reglerna är stränga: telefon eller brev. Ingen annan kontakt. Det är en hjärtekrossande scen, perfekt utförd med naken sårbarhet av Nolte.

Fightscenerna i Warrior är några av de mest spännande och absorberande jag sett. Om jag ska anmärka på något så är det att jag hellre hade sett en stillastående kamera eller i alla fall en som inte rörde sig lika fort och kaotiskt som kämparna själva. Längre klipp, tydligare action och färre hopp, så att vi hade kunnat följa matchen bättre. Men det är väl inte inne i dag.

Warriors geni är att den löst fightingfilmens grundproblem: vi vet att Rocky kommer att vinna, om det inte råkar vara den första filmen och han sagt att han bara vill stå upp när det är över, och då vet vi att han kommer att stå upp när det är över. I Warrior har vi två huvudpersoner, två hjältar som är fiender till varandra och förr eller senare kommer att mötas. Vi vet inte hur det kommer att gå. Vi vet inte ens vem vi hejar på. Jag kunde i alla fall inte bestämma mig. Båda behöver segern, båda förtjänar den enligt all dramaturgi som finns, båda är karaktärer vi känner och tycker om.

Därigenom har ju Warrior skapat sig ett helt nytt problem. Vad kan det finnas för bra slut på den här historien, när vi inte vill att någon ska förlora och någon ändå måste? Hur Warrior faktiskt löser det problemet - ja, det är då vuxna män börjar gråta.

The Raid: Redemption (2011) - 2/6

Det här var inte vad jag väntade mig. Recensioner och kringsnack hade gett mig en väldigt tydlig bild av The Raid: Redemption, och medan den innehöll bitar av sanningen så motsvarade den inte vad jag fick se. Det lyckades göra mig besviken i två riktningar: jag får varken skriva en hyllande recension av den mest briljanta fightingfilmen någonsin eller en sågande recension av den tommaste actionfilmen någonsin. Jag visste inte vilken av dem det skulle bli, men jag trodde det skulle bli någon.

Det som visade sig stämma var den ungefärliga handlingen. Mitt i den indonesiska slummen ligger ett höghus, kontrollerat av gangsterkungen Tama Riyadi (Ray Sahetapy) och hans två närmaste män, "galne hunden" (Yayan Ruhian) och Andi (Donny Alamsyah). Ett gäng tungt beväpnade poliser, bland dem vår huvudperson Rama (Iko Uwais), tar sig in i huset och börjar kämpa sig upp till ovanvåningen och Tama Riyadi själv. Det som inte visade sig stämma var resten.

Jag väntade mig den ultimata filmen för dem som tyckte Die Hard 4 var för pratig, med en hastigt avklarad alibihandling som snabbt glöms bort för att ge plats för fler och hårdare slagsmålsscener. Så var det inte; det finns betydligt mer av dialog, relationer, intrig, karaktärer och vändningar än jag trodde. Det är fortfarande en alibihandling, men den här filmen låtsas fortfarande att den är mer än en stridskavalkad. Jag har sett lika handlingsfattiga filmer förut.

Jag väntade mig en nära nog fullständig stridskonstfilm, med perfekt koreograferade stridsscener som tänjde formatet bortom det vi trott var möjligt, en ständigt hisnande parad av våld av de mest originella slag. Så var det inte; filmen har förstås gott om våldsamma och stundtals underhållande stridsscener men det är samma sak om och om igen, ingenting som vi inte har sett förut, och det blir snabbt tråkigt och oändligt utdraget. Filmen har inget nytt att komma med. Jag har sett lika våldsamma filmer förut.

Jag väntade mig ett live-action datorspel med Rama som spelarkaraktären, husets våningar som levlar, "galne hunden" och Andi som minibossar, och Tama Riyadi som slutbossen. Så var det inte; våningarna är mer eller mindre irrelevanta, de två minibossarna har sitt eget fuffel för sig, och slutbossfighten var inte mycket att dekorera saturnaliaträdet med. Jag har sett lika träfunktionella filmer förut.

Så jag är uppvärmd och klar och har inget att göra. Jag kan inte rekommendera The Raid: Redemption för stridskonstknarkare; jag har sett bättre. Jag kan inte rekommendera The Raid: Redemption för lättdistraherade actionfans; de kommer att hinna bli uttråkade. Jag kan inte rekommendera The Raid: Redemption för någon som vill ha en riktig film med handling och mening; de kommer att finna utbudet magert. Jag kan faktiskt inte rekommendera The Raid: Redemption alls.

Mortal Kombat (1995) - 1/6

Det finns en ond parallellvärld som kallas Outworld. Den styrs av monstret Shao Khan (Frank Welker) och hans hovtrollkarl Shang Tsung (Cary-Hiroyuki Tagawa). De vill erövra alla andra världar och Jorden står för närvarande överst på önskelistan. Som tur är instiftade de äldre gudarna en regel för att minska interdimensionella erövringskrig, tydligen ett stort problem förr i tiden. Outworld utmanar varje värld på en kampsportsturnering som kallas Mortal Kombat; om Outworlds kämpar vinner tio turneringar på raken (en per generation) får de invadera.

Jorden ligger 0-9 i Mortal Kombat och har problem. Dess främste förkämpe Liu Kang (Robin Shou) tror inte på legenderna om Outworld och Mortal Kombat. Han tror verkligen inte på att Lord Raiden (Christopher Lambert) är den åskgud han utger sig för att vara utan ser honom som en bluffmakare och bedragare.

Det enda som får honom att ge sig av till den ö där Shang Tsung arrangerar Mortal Kombat är hans önskan att hämnas sin bror som föll för Shang Tsungs hand. Med sig har han Hollywood-kungfustjärnan Johnny Cage (Linden Ashby), som lider av att ingen tror att hans konster på film är på riktigt, och elitsoldaten Sonya Blade (Bridgette Wilson).

På Shang Tsungs ö slåss de mot reptilmonster och magiska ninjor medan Liu Kang vänslas med Shang Tsungs adoptivdotter, prinsessan Kitana (Talisa Soto). Outworlds ess i rockärmen är den fyrarmade Goro (Kevin Michael Richardson), som tydligen inte kan förlora. Varje gång han vinner absorberar Shang Tsung hans fiendes själ och blir ännu starkare. Det ser mörkt ut för Jorden.

Datorspelet Mortal Kombat var visuellt väldigt coolt, och det har förts vidare till filmen. Skådespelarna är duktiga på att sparkas, slåss och göra akrobatiska tricks, men de är desto sämre på att faktiskt skådespela och det mediokra manuset ger dem inte mycket att jobba med. Mortal Kombat lider av syndromet som gör mainstreamporr så fundamentalt oerotisk. Där är sexscenerna klart avskilda från resten. Vi ser lite dialog och sen passeras en tydlig gräns, ny musik spelas, och sexscenen börjar. Den avslutas, musiken slutar, och så är det dags för ny dialog. Sex och handling får aldrig samexistera. Likadant är det i Mortal Kombat, fast striden tar knullandets plats. Karaktärerna pratar och poserar, och sen bränns det igång med dålig technomusik medan det hoppas och sparkas, och så slutar musiken och det är dags att prata och posera igen.

Det rycker mig ur illusionen och får mig att sluta bry mig. Stridsscenerna är viktiga för handlingen och själva poängen med filmen men får inte smälta samman med den. Sekvenser där ingen slåss är bara transportsträcka, ett slags alibi för att ursäkta fler hoppsparkande demoner och extradimensionella samurajmonster. Mortal Kombat hade tjänat på att jobba lite mer på mellanspelen, och kanske på att injicera lite humor i den här bisarra historien om utomjordiska demonninjor.