Bigga than Ben (2008) - 2/6

Cobakka (Ben Barnes) och Spiker (Andrei Chadov) är två självbeskrivna Moskvadrägg, unga fattiga ryska killar vars karriärer hittills bestått av att undvika att bli värvade till armén. Cobakka vill starta ett band och Spiker vill gifta sig med sin flickvän men ingen av dem har nog med pengar för att ens fundera på sånt, så de sätter ihop en plan.

Den första versionen faller på att de inte har råd att ta sig till USA, men de kan faktiskt skrapa ihop tillräckligt för att åka till London som de kallar för bedragarens himmelrike. Där ska de få ihop sina pengar, hederligt eller ohederligt, och sen ska det bli band och bröllop.

De hindras av byråkrati, rasism, deras enda allierades vilja att utnyttja dem och sin egen okunskap. De lyckas varken med hederliga jobb eller ohederliga även om den ständiga voice-overn informerar om alla fantastiska planer de har.

Bigga than Ben siktar på att vara en icke-PK svart komedi med diverse inslängda twistar, och ibland blir det roligt. När fjärde väggen bryts skrattar jag till, när snabba bilder visar den logiska fortsättningen av berättelsen skrattar jag till. Men de stunderna är få och utspridda.

Bigga than Ben lider av två fundamentalt obehagliga huvudpersoner och en rörigt hopsatt historia som består av spridda händelser som sällan är hopkopplade med varandra. Ett slut som verkar komma från en helt annan film hjälper inte upp det hela och trots filmens faktiska kvalitéer kan jag inte förmå mig att intressera mig för den.

Morons from Outer Space (1985) - 2/6

Det intressantaste med den här filmen är ämnena den vägrar analysera. Historien om tre korkade rymdvarelser som kraschlandar på Jorden är mer realistisk än de flesta berättelser om utomjordisk kontakt vi sett, och det är intressant att sånt bara kan berättas som komedi. Rymdvarelserna blir förstås kändisar och alla vill se dem, men efter en hög intervjuer har de inget nytt att säga så de blir tvungna att bli popstjärnor.

Så är det - varelser från andra planeter lär inte vara djupare eller ädlare än människor, och inte heller ondare än människor. De lär vara ungefär som vi. De kommer att svära över att rymdskeppet krånglar, de kommer att tjafsa med varandra om meningslösheter. Men vi finner vår vardag rolig när den drabbar någon annan, så vi kan bara skratta åt det. Och när filmen inte gör det så roligt att vi skrattar, då blir det väldigt tomt.

Skämtet ska vara att rymdvarelserna ser ut precis som människor, pratar engelska, och färdas i ett rymdskepp vars interiör är så åttiotalsjordiskt att jag först utgick ifrån att de faktiskt var människor från Jorden. De är fyra till att börja med - Bernard (Mel Smith), den ende bland dem med någorlunda intelligens och den som får stå ut med de andra tre, Sandra (Joanne Pearce), Desmond (Jimmy Nail) och Julian (Paul Bown). När Bernard spelar rymdboll råkar klantarna koppla loss hans del av rymdskeppet och själva kraschar de på motorvägen M1 utanför London. Bernard kraschar också, i USA.

Graham Sweetley (Griff Rhys Jones) är en insignifikant journalist som råkar vara den ende på sin TV-kanal som är på plats när rymdvarelserna landar och råkar få följa med in på det snabbt avspärrade området. Det leder till en karriär som manager för rymdvarelserna.

Det finns några skratt i Morons from Outer Space, de flesta av dem lågmälda skämt som glider in i bakgrunden. När filmen fokuserar på att skratta åt de dumma rymdvarelserna så är den inte roligare än vilken "haha han är dum"-film som helst. Den glider ner som något smaklöst och smärtfritt, men det bästa med den är tankarna den förmodligen inte ens ämnade ge mig.

Safe House (2012) - 2/6

Tobin Frost (Denzel Washington) var en halvt legendarisk CIA-agent, känd för sin förmåga att omvända fienden till att bli dubbelagenter, innan han blev frilansare och sålde ut sitt land till alla som ville köpa. Efter nio år i den branschen promenerar han plötsligt in på amerikanska konsulatet i Kapstaden och presenterar sig.

Han förs till det safe house (det finns säkert en svensk term men SÄPO har slutat svara när jag ringer) som drivs av den uttråkade Matt Weston (Ryan Reynolds), som drömmer om en mer spännande postering än att sköta en lägenhet som aldrig har en gäst. När Frost anländer är det dock slut med tristessen; först får Weston bevittna waterboarding och sen blir stället attackerat av Vargas (Fares Fares) och hans tungt beväpnade underhuggare.

Det är bara Weston och Frost som undkommer. Med hjälp av sina bossar David Barlow (Brendan Gleeson, varför nu en irländare är CIA-chef) och Catherine Linklater (Vera Farmiga) försöker han komma fram till vad han ska göra härnäst. Vilket naturligtvis involverar åtskilliga eldstrider.

Det finns en tämligen svårgenomtränglig intrig - jag vet fortfarande inte varför Keller (Joel Kinnaman) gjorde som han gjorde - men huvudattraktionen ska ligga i Denzel Washingtons spel som Tobin Frost. Han lanseras som en blandning av Jokern och Hannibal the Cannibal, ett psykologiskt geni som kan snacka sig in i hjärnan på vem som helst.

Verkligheten visar sig betydligt mer mondän, och ingenting vi inte har sett förut. Det är bara det bättre spelet från Ryan Reynolds som gör att det blir så pass trovärdigt som det är, men Tobin Frost förefaller inte vara någon genialisk dubbelagentskapare.

De intressantaste bitarna är i stället de som är helt befriade från både action och halvtaskigt psykologspel, där vi ser ärrade underrättelseveteraner utöva sin konst. Sånt är alltid intressant när det görs bra, även om jag är övertygad om att det är en högst fiktiv version vi ser. Ändå mindre fiktiv än de träiga eldstriderna.

This Means War (2012) - 2/6

FDR (Chris Pine) och Tuck (Tom Hardy) är bästa vänner och därtill dödliga CIA-agenter som jagar den internationelle terroristen Karl Heinrich (Til Schweiger). De ställer till med så mycket förödelse att chefen Collins (Angela Bassett) sätter dem på kontorsarbete.

Där kommer de fram till att de behöver kvinnor i sina liv, särskilt den frånskilde Tuck. Han börjar med nätdejting och träffar på Lauren Scott (Reese Witherspoon), som mot sin vilja placerats på dejtingsidan av bästa kompisen Trish (Chelsea Handler). Omedelbart efter deras första och mycket lyckade dejt stöter FDR på henne i en videobutik, och plötsligt dejtar hon båda.

Tuck och FDR delar med sig av sina romantiska framgångar och visar varandra bilder på den tilltänkta. När bilderna matchar måste de lägga upp regler. Ska de gå därifrån båda två, ska en av dem backa undan, eller ska de fortsätta båda två?

Det blir det senare, för annars hade det inte blivit någon film. De berättar ingenting för Lauren och börjar genast bryta sina löften om att inte blanda sig i den andres dejtande. Snart använder de alla CIA:s resurser för att hitta information om Lauren och ställa sig i vägen för den andre.

Det här är förstås riktigt läskigt, om man stannar upp och tänker på det. Två högteknologiska stalkers, är det vi pratar om. Det är inget gulligt med spårsändare, kameraövervakning eller grupper av skuggande agenter.

Det är heller varken gulligt eller charmigt med två broderliga vänner som beter sig som käbblande småbarn - småbarn med tillgång till vapen - över en kvinna de har träffat en gång var. Det är väl tänkt att vi ska röras av hur förälskade de blir, och över att hon känner likadant, och det kanske vi hade blivit om kemin fungerade. Men vi förstår varken varför FDR gillar Lauren, varför Tuck gillar Lauren, varför Lauren gillar någon av dem, inte ens varför de var vänner till att börja med.

Inte för att det hade hjälpt. Det här är en film från 2012 som oförblommerat framställer en kvinna som en trofé för män att slåss om och som en källa till bråk mellan de två männen, något som kommer utifrån och oförhappandes förstör deras frid. Männen drivs till vansinnig svartsjuka av en grad som hade varit fånig hos två tonåringar.

Den är förstås också bergfast mononormativ. Lauren undrar högljutt om huruvida man bör dejta två män samtidigt och huruvida det är möjligt att älska två män lika mycket. Inom mononormen kan en film som denna aldrig sluta väl och det gör den förstås inte heller. I stället blir det en avslutande actionscen där alla chanser till överraskning och originalitet kastas bort, även om jag gillar vad Lauren gör vid ett avgörande tillfälle.

Slutresultatet är en film som bara fungerar så pass bra som den gör för att skådespelarna kan sina jobb, actionscenerna är välgjorda, och regin hjälper till att bringa spänning även när ingenting händer.

Wet Hot American Summer (2001) - 2/6

Jag fick den här filmen rekommenderad av en arbetskamrat som sa att han hade gapskrattat oavbrutet, typ roligaste filmen någonsin. Jag är i skrivande stund osäker på om han skojade eller om vi bara har så skilda smaker.

Wet Hot American Summer är en parodi på åttiotalsfilmer, specifikt filmer om sommarläger. När den fungerar så fungerar den riktigt bra; jag ska inte förneka att den har några roliga, träffsäkra scener. Och den gör sitt bästa för att pricka in åttiotalsklichéerna från Dungeons & Dragons-referensen till träningsmontaget.

Men däremellan är det så mycket som bara faller platt. En parodi måste på något plan ta avstånd; den kan inte bara visa upp en något värre version av det den parodierar. Det blir väldigt långa transportsträckor mellan de bra bitarna.

Till och med scener som borde fungera har en tendens att vittra sönder. När frånskilda Gail (Molly Shannon) får tröst och förnuftigt visa ord från sina åttaåriga elever borde det vara roligt, och det glimmar faktiskt till ibland. Men upplösningen filmas fullständigt allvarligt, och där dör humorn.

Det bästa i filmen är den då rätt okände Christopher Meloni som en våldsamt psykotisk, konstant felsägande Vietnamveteran som är lägrets kock. Hans scener - och det påföljande ovan nämnda träningsmontaget - lyfter ensamma upp filmen från ett bottenbetyg. Han blir faktiskt mindre bisarr när han börjar prata med en burk konserverade grönsaker, vilket är en bragd i sig.

Wet Hot American Summer har blivit en kultfilm, främst därför att så många av de då relativt okända skådespelarna har fått större framgång därefter: Meloni, Paul Rudd, Michael Ian Black, Bradley Cooper, Elizabeth Banks. Därtill ser vi Janeane Garofalo, David Hyde Pierce och Molly Shannon. Det är en ganska imponerande rollista hur man än räknar, och visst är det kul att se en ung, mjukfejsad Bradley Cooper spela ännu yngre än han ser ut.

Men större delen av tiden tillbringar vi med att vänta på att något roligare ska hända. Filmen tar aldrig i ordentligt, den efterapar snarare än parodierar, och då ser jag hellre förlagan än efterapningen. Och förlagan var ju inte vidare bra, den heller.

Annabelle (2014) - 2/6

Öppet brev till alla författare av skräckfilmsmanus: vi fattar, dockor är otäcka. Ni kan sluta tjata om det. Försök hitta något annat. Världen är full av möjligheter som inte är dockor.

Den aktuella dockan, den eponyma Annabelle, är inte ens särskilt otäck. Visst, den ser för jävla kuslig ut, så att man undrar vilken bisarr impuls som gav upphov till dess skapelse och varför någon skulle vilja köpa eländet, men hur hemsökt och ond den än är så gör den knappt nånting.

Faktum är att jag efter att ha sett filmen fortfarande inte är riktigt klar över hur allt hängde ihop. Var dockan ond från början eller blev den det av det som hände? Jag tror att det är det senare, men varför... hoppsan, jag kan inte ställa den frågan utan att spoila. Det finns frågetecken, är poängen.

Hur som. Annabelle är prequel till den hyllade men av mig osedda The Conjuring. Varken den här filmen eller det faktum att The Conjuring handlar om de notoriska bedragarna Warren får mig att vilja se den, heller. Att den tydligen delar öppningsscen med Annabelle gör mig något mer entusiastisk, dock. Under den scenen trodde jag att Annabelle var en bra film.

Ett ungt gift par, Mia (Annabelle Willis) och John (Ward Horton), väntar barn. Mia samlar på dockor - man skulle kunna tro att hon aldrig sett en skräckfilm - och John har lyckats hitta en som hon har letat efter. Det är förstås Annabelle, som genast får en hedersplats på dockhyllan.

Kort efteråt blir grannarna angripna av två mordiska satanisthippies som även ger sig på Mia och John. De överlever men är traumatiserade, särskilt Mia, och bestämmer sig för att flytta. John slänger Annabelle - den ena mördaren höll henne i famnen under dådet - men när de packar upp är hon likväl där. Jupp, det är vad hemsökta dockor brukar göra. Inget nytt under solen här.

Mia, John och deras lilla Leah försöker skapa normala liv, med viss hjälp från hygglige pastor Perez (Tony Amendola) och nye vännen Evelyn (Alfre Woodard). Men mystiska saker händer och Mia blir mer och mer övertygad om något hemskt har följt med dem från deras gamla hus. Pastorn identifierar det och förklarar reglerna - visst är det skönt att ha en expert att fråga?

Annabelle kör hårt på plötsliga händelser, mystiska ljud, dörrar som öppnar och stänger sig själva, sånt. Med tanke på vad den onde plågoanden senare visar sig kunna göra undrar man varför den börjar så lätt, men det är ju så såna här filmer fungerar.

Annabelle har faktiskt några bra scener - jag tänker särskilt på en i en hiss som lyckas göra något bra av ett så uttjatat koncept - men för det mesta är det sånt vi har sett förut. Och slutet är en besvikelse, där reglerna fastställs, vi får veta vad vi kämpar för, och filmen sedan bestämmer sig för att strunta i det. Ska det här vara ett lyckligt slut? Det verkar som om människorna bakom Annabelle tyckte det, men jag håller inte med.

Frank (2014) - 2/6

Frank är en film om irriterande människor och det är fantastiskt att den inte är mer irriterande än den är. Den är ändå rätt irriterande, dock. För att inte tala om sanslöst pretentiös. En apart scen väldigt nära slutet får mig att tro att filmskaparna egentligen ville slita en massa prettoklichéer i stycken, men när de tillbringar nittio minuter med att predika dem försvinner den effekten.

Jag borde kanske ha förstått vart det var på väg redan från början. Jon (Domhnall Gleeson) är en yngling med musikdrömmar, och som alla förment kreativa ungdomar har han huvudet fullt av idéer som aldrig blir något. Han klagar om detta för sina 14 Twitterföljare innan han äter middagen hans mamma har lagat.

En dag råkar han bli vittne till ett mediokert självmordsförsök; klanten visar sig vara keyboardspelare för bandet Soronprfbs. Han nämner för bandmedlemmen Don (Scoot McNairy) att han själv spelar keyboard och mer behövs inte för att bli medlem.

Jon presenteras för bandets ledare Frank (Michael Fassbender), en mystisk typ som lever iklädd ett papier mâché-huvud i Frank Sidebottom-stil. Frank och Don visar sig dock vara de enda i bandet som inte hatar Jon. Den aggressiva Clara (Maggie Gyllenhaal) och de två bakgrundsfigurerna Nana (Carla Azar) och Baraque (François Civil) tycker att han är äcklig, påträngande, talanglös... det tar aldrig slut.

Jon tror sig följa med på ett gig men det visar sig att bandet ska slå sig ner i en stuga och spela in en skiva. Själva inspelningen börjar inte förrän perfektionisten Frank är nöjd. Under månaderna som går sprider Jon information på Twitter och Youtube, vilket ger bandet den enda publik de någonsin haft.

Det är inte konstigt att de inte haft några mainstreamframgångar än. Deras musik är nämligen riktigt, riktigt usel. Plågsam att lyssna på. Det är så att jag undrar om det är tänkt att vara en del av skämtet att alla tycker Frank är så fantastiskt genialisk när han bara producerar skit, men i så fall smälter det oerhört illa in i resten av filmen. Även den där aparta scenen i slutet, runt vilken vem som helst hade kunnat bygga en bättre film, bygger på att Frank faktiskt är ett musikaliskt geni.

Resten av filmen tillbringar vi i smärtsamt sällskap med hemska stereotyper, prettoelementarer och outhärdliga drygon, medan Michael Fassbenders uttrycksfulla ansikte döljs bakom en orörlig mask - en idé i klass med att ha James Earl Jones till att spela stum eller låta Fred Astaire uppträda kedjad. Frank är värd ett högt betyg för vad jag tror att den försöker göra, men ett lågt för vad den lyckas med.

Zero Dark Thirty (2012) - 2/6

Jag har ett komplicerat förhållande till filmer som bygger på verkligheten, särskilt när den verkligheten är viktig. Det spelar inte enorm roll att Braveheart fifflar lite med vad som verkligen hände, men att In the Name of the Father ljuger om i stort sett allting är politiskt viktigt. Den konflikten är fortfarande igång.

Men ska det påverka hur man bedömer en film? Ska en film bara värderas efter sina egna kvalitéer, i ett vacuum, eller ska den bemötas som ett meningsfullt verk? Är von Triers filmer sämre därför att de förespråkar vidriga värderingar, är Birth of a Nation inget mästerverk därför att det den visar är den vite mannen som äntligen reser sig mot de svarta förtryckarna i USA på 1800-talet? Jag tror att det beror på vilka känslor filmen väcker, och huruvida den överlever att jämföras med verkligheten.

Som tur är behöver jag inte lösa det problemet just i dag, för jag tycker inte om Zero Dark Thirty ändå. Men det hjälper verkligen inte att den framställer jakten på Usama bin Laden som en enda CIA-agents verk, som hon utförde trots att hon motarbetades av precis alla. Det hjälper inte att den framställer tortyr som ett effektivt underrättelseredskap som ledde till bin Ladens död. Det hjälper inte att Barack Obamas enda roll i filmen är att hindra hjältarna genom att ta ifrån dem deras möjlighet att tortera. Det hjälper inte att jakten på bin Laden framställs som något ädelt när det i själva verket handlade om vedergällning.

Om vi bortser från det så undrar jag vad det är med mig och Kathryn Bigelow. Hennes förra film, The Hurt Locker, hyllades och prisades av i princip alla utom mig, och nu är det likadant med Zero Dark Thirty. Hon gjorde även Strange Days och Point Break, så det är inte som om jag har något personligt emot henne, men den här döda stilen hon har lagt sig till med får mig att undra vad det är alla andra ser i hennes filmer.

Det är en lång historia om den nybakade CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) som kastas rakt in i en tortyrsession med agenten Dan (Jason Clarke) och offret Ammar (Reda Kateb). Först tycker hon det är otäckt, men hon hämtar sig snart och hennes initiala motvilja framställs som något hon måste komma över för att bli en effektiv agent. Sen tillbringar hon större delen av ett årtionde med att följa ett spår som hon är ensam att tro på, i en typisk Hollywood-dramaturgi.

När det handlar om riktigt underrättelsearbete är Zero Dark Thirty fängslande. Men det är en väldigt liten del av löptiden som ägnas åt det. För det mesta slåss Maya mot andra agenter och överordnade, eller så torterar hon människor, eller så blir hon angripen, eller så är det besvikelser och bomber som exploderar.

Zero Dark Thirty förvrider ett verkligt skeende som spelar stor roll för vår nutida värld; det här är versionen som kommer att fastna i det kollektiva medvetandet. Det är nog för att jag ska tycka illa om att den finns, men det är det mediokra sättet den gör det på som gör den till en dålig film.

Maleficent (2014) - 2/6

Det låter som en fantastisk idé: en nyversion av Törnrosa, ur den onda häxans synvinkel. Liknande idéer har gett oss Wicked, den bästa musikalen någonsin, och Frozen, en av de bästa animerade filmerna någonsin. Maleficent hade kunnat bli precis lika bra. Den hade alla fröerna till något genialiskt, och inledningen är så vacker att jag i huvudet började formulera en recension som inleddes med att detta var det närmaste vi kommit en sann saga på film.

Men filmen skjuter sig själv i foten med sin huvudperson. Älvan Maleficent (Angelina Jolie) sviks av sin barndomskärlek Stefan (Sharlto Copley) och blir så arg och bitter att hon kastar en förbannelse över hans dotter Aurora (Elle Fanning). Med tiden ångrar hon sig men hon var för skicklig; inte ens hon själv kan stoppa förbannelsen.

Det går för fort. Maleficent är en oskuldsfull varelse som inte förstår avund eller girighet, men så fort hon blir förrådd förvandlas hon till en kacklande ärkeskurk, inte bara en försmådd och hämndlysten varelse utan en nästan parodisk onding av ett slag man sällan ser längre. Hon är inte ute efter rättvisa, hon vill orsaka lidande.

Skiftet tillbaka är mer trovärdigt men också mycket lättare att visa. Och när Maleficent väl valt sida så är filmen en ganska stereotyp och förutsägbar historia, som dessutom avviker så mycket från Disneyfilmen som den ska vara en version av att jag tycker att den fuskar.

Det bästa i filmen händer under de första minuterna - för övrigt den bit som hade en annan regissör än resten - när vi presenteras för människornas rike och det magiska grannlandet som bebos av älvor, trädfolk och talande svampar. Den filmen jag började se ville jag gärna se klart, men det fick jag inte.

The Maze Runner (2014) - 2/6

En vacker dag ska jag sätta mig ner och skriva en klichélista. En sak med en given plats är karaktären som har all information och absolut ingen anledning att inte dela med sig av den men som envisas med att tala i gåtor och antydningar enbart för att skapa ett artificiellt mysterium åt publiken. Ett av exemplen kommer att vara The Maze Runner; i princip varenda karaktär utom huvudpersonen Thomas (Dylan O'Brien) är svårt anfäktad av denna sjuka, och mot slutet lyckas han drabbas själv också.

The Maze Runner är också ett utmärkt exempel på den ofta förekommande sorts mysterium där man skapar en fullständigt bisarr situation som inte kan ha någon rimlig förklaring, så att publiken ska undra genom hela filmen vad det egentligen är som pågår. Det kan fungera hur bra som helst, eller - som i The Maze Runner - så blir det snart uppenbart att det faktiskt inte finns någon rimlig förklaring. Berättarna byggde upp situationen och kom på förklaringen efteråt, och hoppas att vi inte märker att förklaringen inte passar med situationen.

Situationen är i alla fall besynnerlig nog. Den tonårige Thomas vaknar med minnesförlust i en hiss som för honom till en stor gräsplan omgiven av stenmurar med enstaka öppningar i. Han välkomnas av ett trettio-fyrtiotal andra tonårskillar och får långsamt veta hur det ligger till. De bor alla på gräset. En gång i månaden kommer hissen med förnödenheter och en ny kille.

Öppningarna i muren leder till en labyrint. Varje natt stängs öppningarna och labyrinten förändras. Det är också då som grievers, monstruösa cyborgskorpioner, springer runt i den. På grund av dem vill ingen tillbringa natten i labyrinten, och ingen har överlevt att göra det.

Killarna har skapat ett litet samhälle. En del av dem - runners - har som jobb att kartlägga labyrinten och hitta en väg ut. Det verkar vara ett ganska trevligt ställe att bo på, faktiskt. Det är inte alls så Flugornas herre som man skulle kunna tro när man samlar en hög tonårskillar på samma ställe och utsätter dem för psykologisk press.

Thomas lär känna ledaren Alby (Aml Ameen), den förste som anlände, de hyggliga Newt (Thomas Brodie-Sangster) och Chuck (Blake Cooper), den bråkige översittaren Gally (Will Poulter) och Minho (Ki Hong Lee) som basar över runners. Lite senare dyker även en tjej upp, Teresa (Kaya Scodelario). Hur det är att vara ensam tonårstjej bland några dussin tonårskillar utforskas inte.

Detta är en tekniskt välgjord film, men den kommer inte med en enda överraskning. Det är tänkt att mysteriet ska hålla vårt intresse men när svaren väl kommer har jag redan gett upp sen länge, särskilt som Thomas själv borde ha kunnat hosta ur sig dem. Det är oförarglig hjärnbomull och absolut inget annat, så det var väl självklart att den skulle göra oändligt med pengar och garantera att resten av böckerna i serien också blir film.

Wild Card (2015) - 2/6

Jag har nog aldrig sett Jason Statham vara annat än underhållande, men i första scenen av Wild Card trodde jag att det hade hänt. Som tur var så hämtade han upp sig så fort han fick spela sin riktiga roll. Trist bara att filmen inte följde med honom och han fortsatte vara det bästa i filmen. Det brukar han vara - han är sin tids Nicolas Cage och jag hoppas det slutar bättre för honom - men man kan ändå hoppas på att filmen gör sin bit.

Det gör inte Wild Card. Den är en osammanhängande sörja. Stathams Nick Wild är nån sorts legosoldat/livvakt/proffshårding i Las Vegas som drömmer om att vinna 500.000 dollar och ta fem år ledigt. En scen handlar om hur hans vän Holly (Dominik Garcia-Lorido) vill ha hämnd på mannen som våldtog och misshandlade henne. En annan handlar om hur Cyrus Kinnick (Michael Angarano) vill att Nick ska lära honom vara en badass. En tredje handlar om gangsterbossen Baby (Stanley Tucci) som måste hantera anklagelser mot Nick. En fjärde handlar om hur Nick vinner en massa pengar, av ingen synbar anledning alls.

Ingenting passar ihop med något annat, och de ständigt återkommande actionscenerna är lika ojämna. Den där Nick Wild slåss med två flåbusar (Chris Browning och Matthew Willig) är bra på samma sätt som Matrix var när den var ny, men resten är bara saker vi sett förut. Det är tur att Statham är där och gör varje scen uthärdlig.

Detta är Jason Stathams eget älsklingsprojekt, och den tanken gör mig lite sorgsen. Han är fantastisk på det han gör, en skådespelare jag tycker bättre och bättre om för varje film jag ser, men när han skapar något själv är det tydligen inte Hummingbird eller Homefront, utan Wild Card. Hoppas han väntar ett årtionde innan han provar igen.

John Wick (2014) - 2/6

I verkligheten är yrkesmördare något som knappt finns, i alla fall de Scaramanga-Leon-Martin Blank-karaktärer som är så vanliga på film. I John Wick är branschen så stor att de har ett eget hotell med dygnetruntläkare och särskilda regler - inga affärsuppgörelser på området. De här människorna jobbar för flera miljoner dollar per mord. Ekonomin går bara inte ihop.

Det är inte det enda sättet på vilket John Wick inte går ihop. Filmen tillbringar mycket tid med att berätta för oss och visa oss att titelkaraktären är en övermänsklig superninja som fäller människor som grässtrån, mannen som de andra superninjorna är rädda för. Den tillbringar inte en sekund med att förklara hur han blev sån, eller varför folk gladeligen slåss mot honom ändå. Och sen avslutar den med en slutstrid mellan nämnde superninja och en plufsig gubbe, och försöker göra det spännande.

Jag sitter och tänker på sånt genom hela filmen, och det gör att det inte går att njuta av bitarna som faktiskt är bra. Den börjar lovande, med John Wick (Keanu Reeves) som en gift man vars fru Helen (Bridget Moynahan) är svårt sjuk. När hon till slut avlider bor han ensam i ett stort hus med bara två kärlekar: sin Mustang från 1970, och en hundvalp som frun köpte åt honom så att han skulle ha någon när hon var borta.

Den ryske gangstern Josef Tarasov (Alfie Allen) får ett gott öga till Johns bil och när han vägrar sälja blir det besök av ett halvdussin gangstrar. De spöar upp John, slår sönder hans hem, dödar hans hund och stjäl hans bil.

John reser sig, städar upp, och plockar fram sina gamla vapen. Under tiden förklarar Josefs far, gangsterbossen Viggo (Michael Nyqvist), för sin puckade son vem det är han har gett sig på. En numera pensionerad yrkesmördare, en ostoppbar dödsmaskin.

Därifrån förvandlas John Wick till en hämndaction av standardsnitt. Det måste fortfarande finnas nya saker att göra med biljakter, eldstrider och slagsmål, men John Wick är inte intresserad av att prova. Den försöker vinna alla sina coolhetspoäng på relationerna mellan sina iskalla karaktärer - och det ska erkännas att det fungerar ibland - och nöjer sig resten av tiden med att spruta adrenalin.

Jag brukar försvara Keanu Reeves när han beskylls för att vara en usel skådespelare, men jag erkänner att han inte är vidare mångsidig. Han har helt enkelt inte mycket till bredd. När det funkar så funkar det bra, och för det mesta funkar det i John Wick. Men så fort rustningen spricker och John visar sina undertryckta känslor, då spricker också Reeves talang.

Det sammanlagda resultatet är en tretton-på-dussinet-actionfilm, med föga emotionell tyngd och ooriginella actionscener, irriterande oförklarligheter (varför skrattar folk när de inte har någon anledning?) och ett antiklimaktiskt avslut.

The Wiz (1978) - 2/6

Detta är filmen som satte stopp för blaxploitation-genren, och jag förstår varför. Det är naturligtvis en tragisk kommentar till vår kultur att The Wiz kategoriseras tillsammans med filmer som Shaft, Truck Turner och Boss Nigger när det enda de har gemensamt är att skådespelarna har närmare afrikanskt påbrå än jag, men det kan inte förnekas att den är en rätt rutten film.

Liksom musikalen den bygger på är The Wiz en version av The Wizard of Oz som börjar i ett fattigt svart hem i New York. Dorothy (Diana Ross) är en 24-årig förskollärare som en dag måste jaga rätt på sin hund Toto och sugs upp av en tornado som skickar henne till Oz, här en nergången stadsmiljö.

Munchkins är graffiti-figurer. Fågelskrämman (Michael Jackson) är gjord av sopor. Plåtmannen (Nipsey Russell) är en nöjesfältsdocka. Lejonet (Ted Ross) gömmer sig i en lejonstaty. Den onda häxan (Mabel King) driver en sweat shop, som faktiskt tillverkar svett. Trollkarlen (Richard Pryor) är en misslyckad lokalpolitiker. Miljöerna är lekplatser, nöjesfält, gränder, torg och boulevarder.

Det låter inte som en dum idé och emedan jag inte har sett musikalen har jag förstått att den är bättre än filmen. Men musiken kittlar inte mina nerver och de afroamerikanska stereotyper som utgör karaktärerna måste ha varit obehagliga redan 1978 och i dag får de mig att höja ögonbrynen tills jag blir rädd att de ska fastna där.

Det är en lätt surrealistisk känsla att titta på The Wiz. Det känns så osannolikt att filmen ens existerar, att jag faktiskt ser Michael Jackson utklädd till fågelskrämma och dansande bevingade apor. Men en starkare känsla är den att jag är uttråkad. Den positiva biten kommer från förvåning, och det räcker inte långt.

Man of the Year (2006) - 2/6

En sund idé som förstörs så grundligt att jag börjar tro att det var med flit. Annars begriper jag inte varför man låter Robin Williams spela komiker och sen ger honom sämre skämt än han skulle kunna improvisera på stället, eller varför man blandar tre-fyra olika genrer och berättelser utan att fundera på vad publiken kan tänkas vilja ha, eller varför man lämnar öppna hål som får mig att klia mig i huvudet, och framför allt inte varför man gör ett så kraftigt skifte halvvägs igenom att vi ser två filmer, en utan slut och en som är rätt ointressant.

Williams spelar Tom Dobbs, en politisk TV-komiker i Jon Stewart-stil som mer eller mindre av en slump bestämmer sig för att sluta skoja och bli presidentkandidat. Han blir en frisk fläkt och får anhängare bara av den anledningen, han lyckas ta sig in i TV-debatterna och bryter mot all etikett. Han erkänner marijuanabruk, sexköp, alla sina gamla synder och karaktärsfel. Och det fungerar.

Samtidigt ska ett nytt röstningssystem införas, helt datoriserat och ypperligt effektivt. Dess upphovskvinna är Eleanor Green (Laura Linney) som kort innan valet upptäcker en otäck bugg som mycket väl kan ändra valets utfall. Hon försöker berätta det för sina chefer på företaget Delacroy, men Stewart (Jeff Goldblum) informerar henne om att ingenting ska göras. Förbättra systemet, men gör det efter valet. Rädda företaget. Spelar det egentligen någon roll hur många som röstade på vinnaren?

Dobbs vinner - till allas förvåning - och måste fundera på att bilda en regering, stå ut med livvakter, och vad i helsike han ska göra med den här nya situationen som han aldrig egentligen väntade sig.

Vad vill man se nu? Jag vet inte vad du tänker, men jag ville se Dobbs börja arbeta i det politiska systemet. Kan han behålla sina ideal eller kommer han att smulas sönder av det traditionsbundna maskineriet? Vad händer när det inte bara handlar om att se bra ut i TV och säga roliga saker?

Det är förstås inte den historien vi får. I stället fokuserar resten av filmen på datorbuggen och Delacroys försök att tysta Eleanor Green. Det blir thrillerstämning och actionscener och allt politiskt djup som byggts upp slängs bort. Dessutom blir det en söt liten kärlekshistoria mellan Tom Dobbs och Eleanor Green, som om det den här filmen behövde var ännu en meningslös undertråd.

Man of the Year är två (minst) filmer i en, och ingen av dem fungerar riktigt bra. Robin Williams har sällan varit mindre rolig, en bragd med tanke på att han spelar en komiker, och medan Laura Linney gör ett bra jobb med att förmedla sin växande paranoida skräck så är det här inte filmen för den prestationen.

Kan vi inte få en ny film som den här, där vi helt enkelt hoppar över biten med valbuggen och går vidare med alla de lovande politiska trådarna i stället? Det finns många bra repliker i Man of the Year. Jag hade velat höra dem i sin rätta miljö.

Bloodsport (1988) - 2/6

Frank Dux är en amerikansk kampsportsinstruktör som hävdar att han på sjuttiotalet deltog i en hemlig fullkontaktturnering som kallades kumite. Världens bästa stridskonstnärer bjuds regelbundet in dit och möts i direktutslagning. Ibland dör någon.

Andra betvivlar detta, och hävdar bland annat att den kinesiska organisation som arrangerar kumite har samma adress som Dux själv. Dux hävdar i sin tur att hans kritiker konspirerar mot honom eftersom de ser honom som ett hot. Jag är inte den som brukar tro på vilda påståenden, och framför allt undrar jag hur det kommer sig att Dux fortfarande lever om han nu gick ut offentligt med denna hemlighet. Tänk på saken. Han gjorde världens bästa ninjor riktigt arga. Låter det som nåt man skulle överleva?

Men vi lämnar det. I filmen som "inspirerats" av hans berättelse spelas han av Jean-Claude van Damme, som startade sin karriär här. Hans version av Dux är en amerikansk soldat som lyckades få Senzo Tanaka (Roy Chiao) att lära honom sina uråldriga konster. När Tanaka är gammal och sjuk berättar Dux att han tänker åka till Hong Kong och delta i kumite för att hedra sin läromästare. Det kräver bondpermis från armén, men det är det värt.

Väl i Hong Kong stöter han på Ray Jackson (Donald Gibb), som också tänker delta och som blir hans bäste kompis på en eftermiddag. Han träffar också journalisten Janice Kent (Leah Ayres), som är där för att skriva om kumite men har svårt att tränga innanför hemlighetsmakeriet. De blir naturligtvis sexpartners och hon vajar genom att göra allt hon kan för att stoppa hans deltagande och att skrattande hurra när han vinner. Samtidigt jagas han av två militärpoliser (Forest Whitaker och Norman Burton) som vill dra hem honom till USA igen.

Men det är bara utfyllnad, och inte särskilt intressant utfyllnad heller. Bloodsport existerar för sina stridsscener, och tyvärr är de flesta av dem rätt trista - det är mycket vi har sett förut. De flesta matcherna är till för att etablera Chong Li (Bolo Yeung) som psykopatisk stridsmaskin, så att det ska vara spännande när finalen kommer och han ska möta Dux.

Det är först i finalmatchen som filmen vänder och blir bra. Det är faktiskt en spännande, välgjord strid. Dux får flashbacks till träningen som hjälper honom igenom matchen, Chong Li kör med fula tricks och Dux anpassar sig, och alla onödigt stilande moves fungerar. Det är inte nog för att vända upp en film som i princip saknar skådespelartalang och handling, men det är i alla fall några bra minuter.

Har van Damme förresten nånsin gjort en film utan att göra en split?

Divergent (2014) - 2/6

Jag tyckte om de första sekunderna av Divergent. Sen började handlingen. Det är kanske lite orättvist; jag hade nog gillat den här filmen när jag var femton. Nu är det bara en samling saker jag har sett förut. Det strandade fartyget som genast fastställer att vi befinner oss i en postapokalyptisk framtidsvärld är det enda smarta inslaget.

I just det här framtidssamhället är befolkningen indelad i fem falanger: Erudite, som är lärda och forskare, Dauntless, som är krigare och poliser, Amity, som är bönder, Candor, som är ärliga, och Abnegation, som är filantroper. Man föds in i en falang, i tonåren gör man ett test som avgör vilken falang man borde tillhöra, och sen väljer man en falang - oftast den man föddes in i vilket normalt är det testet säger, men man kan välja fritt.

Redan nu förefaller det här vara ett väldigt skumt samhälle. Vad pysslar Candor med, till exempel? Det enda vi får veta om dem är att de aldrig någonsin ljuger. Vilken funktion fyller de? Samma med Abnegation; de har visserligen den politiska makten men verkar tillbringa större delen av sin tid med att vara snälla och ge mat till de falanglösa, som lever som uteliggare.

De frågorna återkommer gång på gång. Matematiken går bara inte ihop, och det är innan vi ens får veta något om samhällsproblemen som gör att det finns en historia här över huvud taget. Den rör sig runt Beatrice Prior (Shailene Woodley) som fötts in i Abnegation och nu närmar hon sig dagen då hon ska välja vilken falang hon vill tillbringa resten av livet i.

Hon gör testet med en testledare (Maggie Q), som sedermera dyker upp som tatuerare och laboratorieassistent. Vilken falang tillhör hon? Mångsysslarna, tydligen. Beatrice går i alla fall igenom en hallucination med speglar och vargar och när hon kommer ut har testledaren fått flipp. Beatrices test var oklart; hon är Divergent, en som inte passar in i någon falang. Testledaren säger åt henne att hålla det hemligt och schasar iväg henne innan hennes överordnade dyker upp.

Vid valceremonin väljer Beatrice att bli Dauntless medan hennes bror Caleb (Ansel Elgort) väljer Erudite. Det här med att byta falang verkar rätt vanligt; Beatrice tränar tillsammans med en hel hög falangbytare hos Dauntless. Ändå är det hett nyhetsstoff att både Beatrice och Caleb bytte falang. Beatrice passar på att byta namn till Tris.

En klassisk träning-från-helvetet följer under den snälle Four (Theo James) och den elake Eric (Jai Courtney), tillsammans med nyfunna kompisen Christina (Zoë Kravitz). Man måste ligga bra till i poängräkningen för att få fortsätta träningen, annars blir man falanglös. Att döma av poängtavlan finns det 33 elever, varav 12 åker ut under första träningsfasen och därmed alltså blir lodisar. Hur kan ett samhälle fungera under de omständigheterna? Matematiken var aldrig solid, men nu har den rasat ihop fullständigt.

Att sen en från samhällets polis kan begå mordförsök på en annan, till synes helt påföljdsfritt... det verkar inte som om Dauntless har en avdelning för internutredningar. Divergents är till att börja med en hemlighet men bara lite senare är de allmän kunskap. Allt detta gnager i huvudet på mig hela tiden och jag kan inte njuta av en film som faktiskt ser snygg ut och har hyggliga actionscener.

Det ändrar dock inte att den sista halvtimmen eller så är riktigt tråkig och att den allra sista scenen är helt ologisk. Det är så att jag blir sugen på att läsa boken bara för att få veta om allt det här dök upp i filmversionen eller om det fanns med från början.

Cake (2014) - 2/6

Jag antar att alla skådespelare som blev kända för komedier förr eller senare vill tackla något seriöst och visa att de inte bara är pajasar. För vissa av dem fungerar det bra - både Jim Carrey och Robin Williams har gjort riktigt bra, allvarliga filmer - och det här är väl Jennifer Anistons försök (okej, Rock Star får väl räknas). Det slutar inte lika väl.

Det är dock inte hennes fel. Hennes prestation i Cake har fått mer beröm än den är värd, men hon tar sig långt utanför sin bekväma zon och avgår med segern. Hon har aldrig spelat någon som liknar Claire Bennett, en kvinna som sedan en trafikolycka har ådragit sig kronisk smärta och ett humör som gör att knappt någon orkar vistas i närheten av henne. Det är bara hennes hushållerska Silvana (Adriana Barraza) som står ut med henne, och möjligen hennes man Jason (Chris Messina) - om hon lät honom.

Claire blir utslängd från sin stödgrupp efter att hon visar upp fel inställning till Nina (Anna Kendrick), en stödgruppsmedlem som begick självmord och lämnade efter sig en änkling, Roy (Sam Worthington), och ett moderlöst barn, Casey (Evan O'Toole). Hon tycker sig se och prata med Nina, och det enda hon kommer på att göra är att ta reda på så mycket som möjligt om Nina. Var det kanske hon som gjorde rätt val, trots allt?

Cake berättar en grötig, slingrig historia som aldrig vill komma fram. Det kanske är ett konstnärligt grepp - det mänskliga tillståndets yttersta meningslöshet - men om det ska funka på mig så måste jag bry mig. Jag måste bry mig riktigt mycket.

Det gör jag bara inte. Det är synd om Claire, det är synd om Roy, det är synd om Casey, men det når aldrig fram till mig. Jag undrar slött vart det ska ta vägen, och blir inte förvånad när svaret är ingenstans.

I Origins (2014) - 2/6

Ännu en film som inte har en aning om hur den ska avsluta. Efter karaktärer och relationer och mysterium så ska den precis till att bli riktigt intressant när skärmen blir svart och eftertexterna dyker upp. Det är en riktigt vanlig sjuka nu för tiden, och den irriterar livet ur mig.

Något annat som irriterar livet ur mig är hur varenda film som visar vetenskap mot vantro till slut skuttar ner på vantrons sida, även när den - som I Origins - inte ens har gett någon anledning att lämna vetenskapen för vantron. All kunskap har fåtts genom rationalism, men sensmoralen verkar vara att man inte alltid ska hålla sig till det rationella. Jag skulle vilja sticka en kniv i den uppfattningen och se på när den förblöder.

När filmens hårdaste rationalist, biologiforskaren Ian Gray (Michael Pitt), pratar med den religiösa Priya Varma (Archie Panjabi), berättar hon om när Dalai Lama fick frågan vad han skulle göra om hans andliga tro motbevisades av vetenskapen och sa att i så fall skulle han ändra sin tro. Det är ett bra och hederligt svar. Priya frågar då Ian vad han skulle göra om hans vetenskapliga uppfattning motbevisades av andlighet. Jag antar att det är det vi ska tycka har hänt i slutet av filmen.

Men det är att helt missa poängen. Andlighet bevisar aldrig någonting. Vetenskapen studerar verkligheten, andligheten lever bara i våra huvuden. Och Ians experiment har ingenting med andlighet att göra; det är bara vetenskap. Om än vetenskap med en rätt grundläggande metodologisk miss.

Jag är nog argare än jag borde vara, men I Origins verkade så bra i början och jag är besviken. Ian Gray är en sällsynt filmhjälte; en bildad och intelligent man som öppet står för det iskallt rationella. Han studerar det mänskliga ögat just därför att det av kreationister används som argument mot evolutionen; de hävdar att något så komplicerat inte kan ha uppstått utan en intelligent designer. Ian och hans labbpartner Karen (Brit Marling) försöker bevisa ögats evolution, och under tiden samlar Ian på bilder av människoögon, något som fascinerar honom ändlöst.

Det är så han träffar Sofi (Astrid Berges-Frisbey), som på många sätt är hans motsats: fluffhjärnig och newageig. Mot alla odds inleder de en passionerad romans som dock störs av hennes motstånd mot Ians världssyn.

Jag kan inte berätta mycket mer utan att förstöra den njutning som trots allt finns i I Origins. Det är inte en förutsägbar historia och ett tag verkar den ha tagit en vänstersväng ut i mindfuckterrängen där det inte rimligen kan finnas en förklaring. Att karaktärerna tar besynnerliga beslut kan jag förlåta så länge det kommer nånstans, och det gör det faktiskt. Ett tag. Och sen inte mer.

The Santa Clause (1994) - 2/6

Vid första anblicken verkar The Santa Clause vara en typisk oförarglig och lättglömd familjekomedi av den sort som Tim Allen är specialist på. Större delen av tiden är den också just det. Sen tar den en riktigt otäck sväng rätt in i mörkret samtidigt som den fortsätter låtsas vara en oförarglig familjekomedi. Och när jag läser dess recensioner verkar jag vara ensam om att märka det.

Vi tar det från början. Scott Calvin (Allen) är en framgångsrik företagskille med alla de egenskaper som huvudpersonen brukar ha i såna här filmer. Han har en liten son, Charlie (Eric Lloyd), tillsammans med sin exfru Laura (Wendy Crewson) som gift om sig med psykiatern Neal (Judge Reinhold), som Scott förstås har ett ömsesidigt hatförhållande till. Scott har sällan tid med sin son som mycket hellre hänger med mamma och styvfar men nu är det jul och den ska han fira hemma hos Scott.

Det blir förstås katastrof när Scott sätter eld på kalkonen och det slutar med ett restaurangbesök. När Scott till slut fått Charlie i säng väcks han av oväsen på taket och när Scott går ut för att undersöka det ser han en tjock man i röda kläder som råkar ramla ner och försvinna. Det visar sig att det var tomten och enligt reglerna är Scott nu den nye tomten. Han och Charlie tillbringar natten med att dela ut julklappar och flyger sedan till Nordpolen där de får träffa chefsnissen Bernard (David Krumholtz) som förklarar allt.

Charlie köper hela historien direkt medan Scott vägrar acceptera sanningen. Det hela oroar Laura och Neal, särskilt när Scott bitvis börjar dela Charlies uppfattning. Till slut för de saken inför en domare som tar ifrån den uppenbarligen störde Scott hans besöksrättigheter. Och så blir det jul igen och Scott och Charlie ger sig ut för att dela ut klappar än en gång. Laura och Neal ringer polisen och det blir människojakt.

Stopp där. Vad hände nyss? Här har vi alltså en uppenbart mentalsjuk man som kidnappar en liten pojke - det spelar ingen roll vad som egentligen pågår, i alla fall inte för pojkens stackars mamma. Hon måste vara, och är, alldeles förstörd.

Det är inte roligt. Det är inte oförargligt. Det är inte lättglömt. Det är faktiskt riktigt satans otäckt, en klassisk vuxenskräck som inte borde få komma i närheten av en familjekomedi. Och filmen behandlar det som något att skoja med.

Utan det elementet hade The Santa Clause varit just den oförargliga och lättglömda familjekomedi jag trodde att den var, men som den är så är den något helt annat. Ingen mysig julfilm, i alla fall.

Ping-pongkingen (2007) - 2/6

Först trodde jag att det här var en mysig komedi. Sen trodde jag att den gjorde samma fel som Känn ingen sorg: försökte vara en skön, charmig film när den i själva verket var bottenlöst deprimerande. Sen insåg jag att den trots sin titel faktiskt var på fullständigt, mörkt allvar. Och inte hade talangen till att lyckas med det.

Erik (Hampus Johansson) och Rille (Jerry Johansson) är bröder men kunde knappt vara mer olika. Erik är liten och smal och omtyckt av alla. Rille är stor och tjock och mobbingoffer. Det enda han kan är att spela pingis, där han i stället styr rummet diktatoriskt.

De bor hos mamma (Ann-Sofie Nurmi), med Gunnar (Frederik Nilsson) som ständig, aldrig helt förklarad och illa omtyckt närvaro. Pappan (Georgi Staykov) dyker upp lite när han vill, menar väl men sviker ständigt, och dricker. Och under alltihop vilar en hemlighet, som förr eller senare måste komma ut.

Det finns delar av Ping-pongkingen som visar på skicklighet. När servitrisen serverar läsk till pojkarna och samtidigt sätter ner en öl och en shot framför faderns tomma plats säger det mer om honom än ord nånsin hade kunnat, och hans reaktion när han kommer tillbaka väcker riktiga känslor. Filmen har fler sådana ögonblick.

Men de räcker inte till, och tyvärr är nästan hela filmen riktigt tråkig. Staykov är den ende skådespelaren som imponerar, och han kan inte ensam bära filmen. Alldeles för mycket av filmen är en långsam gröt, händelser efter varandra som inte leder någonstans.

Regissören och manusförfattaren Jens Jonsson ville nog skapa en försiktig stegring från normalitet till galenskap. Jag förstår vad han var ute efter och det borde ha lyckats, men när jag börjar fundera på att snabbspola vet jag att det inte gjorde det.