En sund idé som förstörs så grundligt att jag börjar tro att det var med flit. Annars begriper jag inte varför man låter Robin Williams spela komiker och sen ger honom sämre skämt än han skulle kunna improvisera på stället, eller varför man blandar tre-fyra olika genrer och berättelser utan att fundera på vad publiken kan tänkas vilja ha, eller varför man lämnar öppna hål som får mig att klia mig i huvudet, och framför allt inte varför man gör ett så kraftigt skifte halvvägs igenom att vi ser två filmer, en utan slut och en som är rätt ointressant.
Williams spelar Tom Dobbs, en politisk TV-komiker i Jon Stewart-stil som mer eller mindre av en slump bestämmer sig för att sluta skoja och bli presidentkandidat. Han blir en frisk fläkt och får anhängare bara av den anledningen, han lyckas ta sig in i TV-debatterna och bryter mot all etikett. Han erkänner marijuanabruk, sexköp, alla sina gamla synder och karaktärsfel. Och det fungerar.
Samtidigt ska ett nytt röstningssystem införas, helt datoriserat och ypperligt effektivt. Dess upphovskvinna är Eleanor Green (Laura Linney) som kort innan valet upptäcker en otäck bugg som mycket väl kan ändra valets utfall. Hon försöker berätta det för sina chefer på företaget Delacroy, men Stewart (Jeff Goldblum) informerar henne om att ingenting ska göras. Förbättra systemet, men gör det efter valet. Rädda företaget. Spelar det egentligen någon roll hur många som röstade på vinnaren?
Dobbs vinner - till allas förvåning - och måste fundera på att bilda en regering, stå ut med livvakter, och vad i helsike han ska göra med den här nya situationen som han aldrig egentligen väntade sig.
Vad vill man se nu? Jag vet inte vad du tänker, men jag ville se Dobbs börja arbeta i det politiska systemet. Kan han behålla sina ideal eller kommer han att smulas sönder av det traditionsbundna maskineriet? Vad händer när det inte bara handlar om att se bra ut i TV och säga roliga saker?
Det är förstås inte den historien vi får. I stället fokuserar resten av filmen på datorbuggen och Delacroys försök att tysta Eleanor Green. Det blir thrillerstämning och actionscener och allt politiskt djup som byggts upp slängs bort. Dessutom blir det en söt liten kärlekshistoria mellan Tom Dobbs och Eleanor Green, som om det den här filmen behövde var ännu en meningslös undertråd.
Man of the Year är två (minst) filmer i en, och ingen av dem fungerar riktigt bra. Robin Williams har sällan varit mindre rolig, en bragd med tanke på att han spelar en komiker, och medan Laura Linney gör ett bra jobb med att förmedla sin växande paranoida skräck så är det här inte filmen för den prestationen.
Kan vi inte få en ny film som den här, där vi helt enkelt hoppar över biten med valbuggen och går vidare med alla de lovande politiska trådarna i stället? Det finns många bra repliker i Man of the Year. Jag hade velat höra dem i sin rätta miljö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar