Abraham Lincoln vs. Zombies (2012) - 1/6

Jag hoppades verkligen få inleda denna recension med att säga att det här var andra gången jag såg en bra film från den annars pålitliga skräpfabriken The Asylum (den första var King of the Ants). Filmen verkade ha alla möjligheter att vara dumkul underhållning.

Tyvärr blev det snabbt uppenbart att mitt hopp var malplacerat, och att jag hade hamnat framför en riktigt usel film. Den lyckas handla om president Lincoln som slåss mot zombier men inte innehålla ett enda skratt. Tragiskt nog verkar den faktiskt ta sig själv på allvar.

Vilket förstås gör att hålen i handlingen blir direkt irriterande. I en larvig skojzombiefilm hade jag lugnt kunnat acceptera att Abraham Lincoln (Bill Oberst Jr.) tar med sig ett gäng hemliga agenter för att slåss mot zombier och bara låter bli att berätta för dem hur man dödar zombier.

Hur vet Lincoln själv det, undrar du? Jo, när han var liten så drabbades hans by av zombiesjukan och han blev bland annat tvungen att nacka sin egen mor (Rhianna Van Helton) med en lie. Så när han hör att attacken mot fort Pulaski misslyckades och den ende överlevande (Jim E Chandler) pratar om levande döda och kannibalism, då vet han precis vad det handlar om.

Med sin hopvikbara enhandslie i högsta hugg tar han befälet över en elitstyrka från Secret Service och beger sig mot fort Pulaski för att slakta zombier. Där stöter han på bland andra Stonewall Jackson (Don McGraw), Pat Garrett (Christopher Marrone) och en ung Theodore Roosevelt (Canon Kuipers).

Om det bara fanns en gnutta antydan till att detta var på något annat än blodigt allvar. Något tecken på att någon inblandad hade en aning om vilken smörja de höll på att skapa. Men nej. Scen efter scen av Lincolns halshuggningar, konflikter inom laget, och svajande zombier, och inte skuggan av nåt skoj. Den här historien funkar inte på allvar, så den blir hysteriskt tråkig.

Men det finns en ljuspunkt. I den här högen av urusla skådespelare så har Bill Oberst Jr. hittat in, och skänker den här filmen en prestation som den inte förtjänar. Han är genomgående förstklassig som Abraham Lincoln, med en tilltalande röst och statsmannasorgset ansikte. Det framförandet hör hemma i en mycket bättre film, och det gör han själv också.

The Imitation Game (2014) - 4/6

Det här är den andra recensionen jag skriver av The Imitation Game. Den första hyllade filmen nästan förutsättningslöst; de enda förbehållen gällde att den tog friheter med verkligheten - och säg den film som inte gör det.

Jag pratade lyriskt om perfekt stämning, perfekt skådespel, och en historia som fångade något viktigare än den nakna sanningen. Jag sa att den destillerade ett viktigt skeende till en form som vi kunde ta in, som konsten ska.

Jag hann inte ens publicera den recensionen innan jag insåg att jag inte längre höll med om vad jag hade skrivit. Visst, det är en fantastiskt välgjord film, med de prestationer och den stämning jag pratade om.

Och det skeende den beskriver är precis så viktigt som jag påstod. Mänsklig historia är alltid för komplicerad för simpla svepande uttalanden men om man ska välja en person som datorns uppfinnare så är det Alan Turing och om man ska välja en person som vinnare av andra världskriget så är det Alan Turing. Hans liv förtjänar att belysas.

Men det borde göras bättre än så här. The Imitation Game är smärtsamt konventionell, med träig kliché efter träig kliché. Filmens Turing (Benedict Cumberbatch som efter Sherlock kan leverera de här prestationerna i sömnen) är ett klassiskt asocialt filmgeni, en obegripligt intelligent man som inte kan relatera till människor och som inte förstår humor, som arbetar ensam och lyckas genom dramatiska genombrott. Verklighetens Turing var en helt annan, och filmens Turing har inget nytt att komma med.

Det är samma sak över hela brädet. Joan Clarke (Keira Knightley) rekryteras via gåtor i tidningen, Turings överordnade Denniston (Charles Dance) är ett byråkratiskt hinder som inte förstår hur viktigt arbetet är, Turing hittar en osannolik allierad i MI-6-chefen Stewart Menzies (Mark Strong), och det slutgiltiga genombrottet som vinner kriget sker av ett ögonblickligt hugskott fött ur en slumpad kommentar, precis som när dr House löser veckans medicinska mysterium.

Med ett manus som närmare följde verkligheten hade The Imitation Game förtjänat allt jag skrev om den i min första version av den här recensionen. Nu, när de första intrycken lagt sig, inser jag att The Imitation Game kan vara hur mästerligt konstruerad som helst - den är ändå en historia vi sett förut, förklädd till en historia som borde berättas.

Ironclad: Battle for Blood (2014) - 1/6

Ibland hittar man i fyndlådan en okänd DVD med intetsägande omslag, ger den en chans och finner att det rör sig om ouppskattad briljans. Och ibland hittar man Ironclad: Battle for Blood.

Det här är riktigt seg, usel smörja. Jag bryr mig inte om en enda karaktär i den, och "karaktär" är ett starkt ord. Varenda situation verkar vara en ursäkt för att ha ett nytt slagsmål.

Den förmenta bakgrundshistorien som utgör ursäkten för allt svärdsvingande rör en konflikt vid den engelsk-skotska gränsen på 1200-talet. Pikter gör räder mot engelska slott, bland annat ett som ägs av familjen de Vesci. När pappa de Vesci (David Rintoul) förlorar armen i en strid ger sig sonen Hubert (Tom Rhys Harries) för att hitta sin kusin, mästerkrigaren Guy (Tom Austen). 

Han hittar Guy på en sylta tillsammans med kompisen Berenger (David Caves). De följer med för pengar, inte för heder eller blodsband, och på vägen rekryterar de den dödsdömda Crazy Mary (Twinnie Lee Moore) och bödeln Pierrepoint (Andy Beckwith). Det är den bästa biten i filmen, för sen är det bara strid och familjeintriger som jag kanske hade brytt mig om i en bättre film.

Fullständigt utbytbara män - och enstaka inte lika utbytbara kvinnor - svingar yxor och svärd mot varandra i en timme och fyrtio minuter, och när de tillfälligt lägger ifrån sig vapnen så pratar de som om de står och läser från manuset medan kamerorna rullar. Detta ska vara en uppföljare; jag har inte sett den första men skulle bli förvånad om den inte var bättre.

Mr. Turner (2014) - 4/6

Joseph Mallord William Turner är en av de främsta landskaps- och havsmålarna i konsthistorien. Människor som begriper sånt bättre än jag säger att han handskades med ljuset som en sann mästare och att han var bland de största av romantikerna.

Filmen om hans liv är inte lika bra på sin konst som Turner var på sin. Det är mest vältaliga människor, belevade herrar och fnittriga kvinnor, en titt in i en kultur som är försvunnen och som jag misstänker aldrig fanns på riktigt. Den innehåller nog med underhållande repliker, starka skådespelarinsatser och intressanta enstaka scener för att vara en positiv upplevelse, men den saknar nerv och poäng. Den hänger inte ihop.

Därför är det också en omöjlig uppgift att söka sammanfatta dess handling. Det vi ser är enskilda bitar ur Turners liv, och han verkar onekligen ha varit en intressant människa, men det finns ingen berättelse här - såvida det inte är berättelsen om hur skaparen av överjordisk skönhet själv var högst jordisk.

För det var han. Han verkar ha älskat sin far högst av allt på Jorden och känslorna var besvarade, men han hade en kärleksaffär med en änka som gav honom två barn som han inte brydde sig om. Han utnyttjade sin hushållerska sexuellt och efteråt log hon i hemlighet, för nu hade hon i alla fall fått uppmärksamhet från mannen hon inte kunde undgå att dras till.

Han stiger och faller. Han besöker bordeller men inte för att ha sex utan för att få modeller han kan beordra runt hur han vill. Han skapar vänner och fiender i konstvärlden. Han förbluffar den rike mannen som erbjuder honom furstliga summor för hans verk, och blir nekad. Han utför experiment tillsammans med en kvinnlig forskare - en raritet för sin tid. Han inleder en ny kärleksaffär, först inkognito till och med inför sin partner.

Alltihop är välgjort, men det passerar revy på samma sätt som mitt försök till sammanfattning: som en oändlig rad små stycken som inte har något med varandra att göra. Kanske hade Mr. Turner fungerat bättre som miniserie, där varje avsnitt fokuserade på en aspekt av honom. I stället fick vi en för lång film där varje detalj fungerar jättefint, men helheten flyter bort och försvinner.

Unbroken (2014) - 3/6

Louie Zamperini var en amerikansk OS-löpare som senare blev soldat under andra världskriget. Han var med om en flygkrasch, överlevde i en räddningsflotte på havet och hamnade i japanskt fångläger där han satt kvar tills freden kom. Han misshandlades men överlevde.

Det skulle kunna bli en bra film, och liknande historier har blivit bra filmer förut. Men Unbroken gör inte sitt material rättvisa. Den är en kort film instängd i en lång film och lägger alldeles för mycket tid på Zamperinis barndom och löparkarriär, samt ett uppdrag som slutar med en kraschlandning och inte har något med resten av berättelsen att göra.

När själva storyn väl kommer igång så är den skarpt delad i två mellan överlevardramat på öppna havet och krigsfångehistorien när Zamperini har räddats. Ingendera har särskilt mycket nytt att tillföra sin genre; det känns som om jag tillbringar större delen av tiden med att se saker jag sett förut. De här berättelserna har sina konventioner och Unbroken följer dem troget.

Det räcker inte att visa lidande och grymheter. Vi har sett det för ofta. En riktigt bra film måste riva ner väggen mellan publiken och berättelsen så att vi, om än bara för några ögonblick, förstår hur det är att vara där, fånge och misshandlad, förtvivlad och förstörd. Annars är det bara bilder och ord.

I sina bästa ögonblick når Unbroken nästan dit. När vi ser att Zamperini inte är helt oknäckt, att han inte är en man av stål. Att han ibland bara vill skrika. Att det finns gränser för honom också. Annars kan vi inte känna med honom.

De ögonblicken är få och utspridda. Unbroken kommer nära framgång och originalitet en gång till, nära slutet, när vi får se känslor hos en karaktär som brukar sakna känslor i de här filmerna. Men till och med den scenen är alltför tillrättalagd, och i sin helhet är Unbroken bara ännu en film om tuffa amerikaner och onda japaner.

12 Years a Slave (2013) - 5/6

Detta är Steve McQueens tredje film, efter de utmärkta Hunger och Shame, och den gör ingen besviken. Det märks att han har mognat som regissör, men tyvärr har han tappat lite av sin särskilda prägel samtidigt. Han har slutat stila och blivit bättre på att berätta en historia, men jag hoppas att han i sin nästa film hittar tillbaka till den ostoppbara talangen han visade i Hunger och använder den på en riktigt bra berättelse.

12 Years a Slave är inte så fantastisk som jag hoppades att den skulle vara, men den är fortfarande väldigt bra. Vi har sett många filmer om verklighetens elände - slaveri, förintelsen, krig - men det är få av dem som verkligen lyckas ta sig in bakom tittarens sköldar och skapa riktiga känslor. 12 Years a Slave lyckas, i flyktiga ögonblick, få mig att känna med Solomon Northup.

Han, spelad av Chiwetel Eijofor, var en fri svart man i 1840-talets USA som en dag drogades, kedjades, och skickades till en slavmarknad under namnet "Platt". Han misshandlades för att tvinga honom att hålla sin frihet hemlig. Han såldes till en plantageägare i Louisiana, och förblev slav i tolv år innan han slutligen lyckades bli fri och återvända till sin familj i Saratoga, New York. Då skrev han sina memoarer.

Hans förste ägare var William Ford (Benedict Cumberbatch), en man som han inte verkar ha haft några onda ord att säga om. Fords snickare Tibeats (Paul Dano) var desto värre och verkade hata Northup personligen. Deras konflikt ledde till att Northup såldes till Edwin Epps (Steve McQueens favorit Michael Fassbender), som var stolt över sitt rykte som "nigger breaker".

Epps gillar piskan nästan lika mycket som han gillar Patsey (Lupita Nyong'o), men det leder inte till något gott för henne. Fru Epps (Sarah Paulson) blir svartsjuk och gör Patseys liv än värre. Scenen där Northup tvingas piska henne är ett av tillfällena när 12 Years a Slave kryper under skinnet på mig.

Verkligheten har sällan prydlig dramaturgi och därför saknas sådan även här. Filmen följer troget Northups bok vilket hjälper den känslomässiga kraften - man slipper den där stunden av besvikelse när man inser att de mäktigaste ögonblicken aldrig hände - men det gör också att detta är en historia utan sann upplösning. Det finns gott om lösa trådar, och inte ens historikerna kan knyta ihop dem.

Detta oaktat är 12 Years a Slave en kraftfull, skickligt gjord film. Skådespelare som Eijofor, Nyong'o (som vann en Oscar för sin roll), Cumberbatch, Fassbender och Brad Pitt som abolitionisten som hjälper Northup till frihet gör att vi aldrig rycks ur illusionen. Detta var en verklig värld, så som livet var, och vi besöker den en liten stund.

The Grand Budapest Hotel (2014) - 6/6

Ibland är det här väldigt svårt. Vad är det som är så bra med The Grand Budapest Hotel? Om jag kunde sätta det i ord skulle jag antagligen göra filmer som The Grand Budapest Hotel, inte bara se dem.

Det hjälper förstås att den tar en lång rad förstklassiga skådespelare - Ralph Fiennes, Tilda Swinton, Jude Law, Edward Norton, Harvey Keitel, Saoirse Ronan, Tom Wilkinson, Willem Dafoe, Bill Murray - och låta dem prata snabbt och precist, i noga smidda repliker.

Sen sätter den dem i en tung stiliserad historia, som är en historia inuti en annan historia inuti en annan historia, så att vi ständigt anar att det inte är den hundraprocentiga sanningen vi ser utan en mans nostalgiska minnen av sin ungdom.

Mannen är Zero Moustafa (F. Murray Abraham som gammal, debutantfyndet Tony Revolori som ung), ägaren till det en gång magnifika men nu nästan övergivna Grand Budapest Hotel, och han berättar sin historia för en namnlös författare (Wilkinson som gammal, Law som ung). En gång i tiden drevs hotellet av Zeros läromästare Monsieur Gustave (Ralph Fiennes), en man som höll den artiga civilisationens fana högt samtidigt som han charmade alla sina äldre, rika, blonda och kvinnliga gäster.

En av dessa kvinnor, Madame D (Swinton) dör och som brukligt är i fiktionen blir det bråk om hennes testamente, särskilt den del som tillfaller Monsieur Gustave. Han ser till att med Zeros hjälp ta den innan bråket kommer igång på riktigt, och därifrån är det en arg son (Adrien Brody), en hederlig advokat (Jeff Goldblum), en mördare (Dafoe), en volta i fängelse, en stulen tavla, ett försvunnet testamente, ett hemligt sällskap och en jakt genom snön.

Historien som sådan är nästan poänglös, men det är kanske däri den finner poängen. The Grand Budapest Hotel underhöll mig oavbrutet och lyckades packa mer än den borde i sina hundra minuter. Den ser fantastisk ut, men det är inte ett vackert skal utan något som på ett fundamentalt plan reflekterar filmens själ. The Grand Budapest Hotel handlar om en guldålder och fallet från den, om civilisation och mänsklig vördnad, om känslors band och om att det kanske är vår plikt att upprätthålla skenet av att världen är bättre än den är. Även - eller särskilt - när undergången är nära och oundviklig.

Outcast (2014) - 1/6

Detta kan vara Nicolas Cages sämsta film någonsin, och nu för tiden är det en svår titel att vinna. Det är dessutom en film där han själv är så dålig som jag någonsin sett honom. Normalt är han det bästa i dåliga filmer; nu har han inte ens det kvar. Nu är det bara elände.

Outcast är tråkig från början till slut och plågas dessutom av genomgående horribla skådespelarinsatser. Mannen som behöll sin värdighet genom National Treasure, Seeking Justice och Left Behind har nu slutligen förlorat den. I rollen som korsriddaren Gallain pratar han som alla uppstyltade låtsashistoriska karaktärer vi någonsin hört, och verkar ha tappat varenda molekyl ambition.

Ingen hjälp får han heller. Hayden Christensen är uslare än vanligt i rollen som korsriddaren Jacob och de för mig helt okända Liu Yifei och Ji Ke Jun Yi får inte mycket till chans att visa eventuell talang de faktiskt besitter.

De harvar sig igenom en löjlig historia om nån kinesisk prins på flykt från sin bror och naturligtvis behöver de hjälp av vitingarna Gallain och Jacob för när har en asiat nånsin klarat av nånting utan hjälp från Mighty Whitey, och vi lider oss igenom oändliga tråkiga actionscener.

Jag tror att "tråkig" är ordet som bäst beskriver Outcast. Jag var inte intresserad av den en enda sekund, jag brydde mig inte ett dugg om den enda av karaktärerna, och striderna är inte bara sånt vi sett förut utan sånt vi inte hade velat se ens om vi inte sett det förut. Slöseri med tid, pengar, energi och arbete.

Serena (2014) - 1/6

Så mycket talang, så lite underhållning. Serena är en grötig, hackig, tråkig röra där en eventuellt god grundidé försvinner i tjock symbolik och ett meningslöst händelseflöde. Det spelar ingen roll hur bra Jennifer Lawrence och Bradley Cooper är, de kan inte rädda den här historien.

Det är som om sidor fattas ur manuset. Serena vill berätta en kärlekshistoria utan att göra allt det jobbiga med att berätta en kärlekshistoria, så den låter Serena (Lawrence) och George (Cooper) träffas, utväxla en handfull meningar, ha sex och gifta sig på två minuter blankt. Det är inte så man skapar känslomässig tyngd eller får tittaren att bry sig om karaktärerna.

George tar med sig Serena till sitt timmerläger i North Carolina, som försöker ta sig igenom efterdyningarna av börskraschen 1929. Han är tokkär och betraktar henne som en affärspartner, och vi kan fråga Yoko Ono om hur sånt brukar gå.

Företaget har problem med politiker, den lokale sheriffen, olyckor, ekonomin, ormar... och Serena vars far var stor inom skogsindustrin tror att hon har svar på det mesta, och på sätt och vis har hon väl det. Bara inga svar George - eller någon annan - gillar.

Serena själv är en av de minst trovärdiga karaktärer jag sett, och bara Jennifer Lawrences skicklighet räddar henne från att bli helt outhärdlig. Hennes motivation är oklar, hennes mentala hälsa inkonsekvent, och hennes beteende lika irriterande som det faktum att jag försöker hänga med i en berättelse jag inte bryr mig ett dugg om.

Magic in the Moonlight (2014) - 3/6

En dag kommer jag kanske att sluta tjata om Colin Firth, men den dagen har inte kommit än. Hans skicklighet - och hans kemi med Emma Stone - är det enda som räddar Magic in the Moonlight från att bli tråkig. Den når ändå inte upp till att bli sevärd, men flera av Colin Firths scener gör just det.

Han spelar Stanley Crawford, en framgångsrik trollkonstnär som framträder sminkad till en asiatstereotyp under namnet Wei Ling Soo. Han är också känd som en oböjlig rationalist som tillbringar sin lediga tid med att avslöja charlataner och falska medier.

Hans gamle vän - och tillika trollkonstnär - Howard Burkan (Simon McBurney) dyker upp med en historia om ett amerikanskt medium, Sophie Baker (Emma Stone), som inte ens Howard lyckats genomskåda. Stanley avfärdar förstås alltihop; han är en stenhård cyniker. Howard övertygar honom att följa med till Côte d'Azur och avslöja Sophie som den bluff Stanley är säker på att hon är. Howard verkar faktiskt inte lika säker.

De reser till familjen Catledges herrgård, där Sophie håller seanser och har charmat den unge Brice Catledge. Och hon är övertygande, så övertygande att Stanley faktiskt inte kan komma på hur hon gör det. Och naturligtvis - det är en romantisk komedi, trots allt - spirar känslor mellan Sophie och Stanley.

Jag gillar att Magic in the Moonlight faktiskt inte tar den helt uppenbara vägen med sin historia, även om det länge verkar som om den ska det. Och scenerna där manuset och Colin Firth får samarbeta är faktiskt hur fina som helst. I filmens bästa scen pågår ett samtal mellan Stanley och hans älskade släkting Vanessa (Eileen Atkins) på två nivåer samtidigt. Orden säger en sak och betydelsen en helt annan.

Det är sånt jag kommer att minnas av Magic in the Moonlight. Ännu en fjäder i Colin Firths hatt, men inte den han ska vara stoltast över.

Judgment at Nuremberg (1961) - 6/6

Den här filmen säger rätt mycket om hur vår kultur har förändrats sen den gjordes. Det är en moraliskt tvetydig film om förintelsen, en film där ingen är automatiskt ond eller god, där till och med en aktiv medlem av nazistpartiet kan presenteras i ett begripligt, om än inte helt sympatiskt, ljus. Och den kom sexton år efter krigets slut, och bara tretton år efter händelserna den visar. Den närmaste motsvarigheten jag kan tänka mig är om det i dag kom en film som gav en nyanserad bild av Mohammed Atta. Någon som tror på att det skulle kunna hända? Nä, inte jag heller.

Det handlar om domarrättegångarna i Nürnberg 1948. Exnazister står inför den amerikanske domaren Dan Haywood (Spencer Tracy) som flugits över Atlanten för detta syfte. Hemma i USA är han ingen särskild - alla de stora grabbarna är redan döda eller dömda, och såna som Haywood är de enda som är intresserade av att sopa upp resten: läkare, affärsmän, och domare.

Fyra tyska domare, anklagade för att under Hitler ha perverterat det tyska rättssystemet, står inför skranket. Främst bland dem är den före detta justitieministern Ernst Janning (Burt Lancaster), en internationellt respekterad jurist och författare till beundrade böcker. Hur kunde han stå och beordra avrättning av människor han visste var oskyldiga?

Själv ger Janning ingen ledtråd där han sitter stenansiktad och ordlös medan hans hetsporre till advokat Hans Rolfe (Maximilian Schell) försvarar honom med en eld som vi inte kan föreställa oss att Janning själv nånsin känt.

Domare Haywood bor i ett hus med ett gift par som tjänstefolk, men när han försöker ta upp kriget och nazismen vill de inte prata om det. Han blir vän - och kanske mer - med fru Bertholt (Marlene Dietrich), som bodde i huset innan hon förlorade det samtidigt som hon förlorade sin man. Haywood försöker förstå nazismen, reda ut hur mycket det vanliga tyska folket visste om det som pågick, och lösa mysteriet Janning.

Judgment at Nuremberg är en underbart komplex och mångfacetterad film. Den presenterar både frågor och svar men låtsas inte att den har alla svaren, eller ens att dess svar är allmängiltiga. I stället för att framställa Adolf Hitler som en demon vars magiska karisma ledde ett helt land över helvetets rand söker den svaren i de komplicerade mänskliga omständigheter som faktiskt följer sanningen. Den hittar symboler i sina karaktärer; varenda en är kluven och målad i gråtoner. Det finns ingenting enkelt i Judgment at Nuremberg.

Ändå berättar den sin historia med sådan lätthet att tre timmar far förbi som en. Vi är lika fascinerade av den spirande relationen mellan domare Haywood och fru Bertholt som vi är av den juridiska striden mellan försvarsadvokat Rolfe och åklagare Lawson (Richard Widmark).

Allra mest fängslas vi nog av Haywoods försök att nå fram till den vanlige tysken, där han - och vi - misstänker att sanningen döljer sig. I slutändan misslyckas han, men det gör inte Judgment at Nuremberg. Attityden den har till sitt ämne är nog förklaringen till att Tyskland i dag är ett framgångsrikt, civiliserat och fredligt land i stället för en blodtörstig terroristfabrik.

The Railway Man (2013) - 6/6

Colin Firth är en satans diamant. Det är inte många som kunde ha gjort en lika trovärdig och tilltalande Eric Lomax som han. Eric är krigsveteran och tågnörd, en man som memorerar tidtabeller och gillar att rida rälsen längs originella vägar. På en av sina tågresor träffar han Patti Wallace (Nicole Kidman), som charmas av hans kunskaper och börjar falla för honom. Det är inte det fantastiska. Det fantastiska är att vi tror på det, för Colin Firth får oss att tro på det.

Första delen av The Railway Man, när Eric och Patti träffas, blir förälskade och börjar skapa ett liv tillsammans, bär på den oansträngda charm som så många filmer försöker uppnå men misslyckas med. Men redan här finns missljud - Eric är en plågad man, och han vill inte berätta varför.

Under andra världskriget var han med om Singapores fall och blev krigsfånge. Nu lider han av mardrömmar, hallucinationer, tankspriddhet och raserianfall. Patti vill hjälpa honom, men han vägrar - eller kan inte - prata om det. Hon vänder sig till de andra veteranerna, främst Finlay (Stellan Skarsgård), men inte ens han vet allt, och till att börja med vill han inte heller prata. Han tycker att Patti bör låta män med hemska minnen hantera dem som de vill.

Bit för bit kommer det fram. Eric Lomax torterades av Takashi Nagase (Tanroh Ishida), en ung officer från den japanska hemliga polisen Kempetai som nu dyker upp i hans minnen och syner. Exakt vad som hände vet bara de två. Erics chans kommer när han får veta att Takashi fortfarande lever. Han reser till Thailand, där Takashi guidar besökare runt fånglägret han en gång arbetade i. Numera är det ett museum. Efter årtionden kommer torteraren och offret att mötas igen.

The Railway Man har sina problem. Den tar sig hyggligt stora friheter med sanningen; det som verkligen hände har få dramatiska likheter med det vi får se. Den har även en alldeles för hackig struktur med tvära kast. Men de bra bitarna är fantastiska, Firth och Kidman och Skarsgård - och Hiroyuki Sanada som den äldre Takashi Nagase - är fantastiska, och framför allt är helheten så kraftfull och rörande att resultatet bara kan kallas underbart. Få filmer lyckas få mig att ana hur det kan vara att kriga, eller vara krigsfånge, eller bli torterad, eller att inte bli av med känslorna efteråt. The Railway Man nådde fram.

Stonehearst Asylum (2014) - 5/6

Året är 1899 och den unge doktor Edward Newgate (Jim Sturgess) anländer till det avlägset belägna Stonehearst-sinnessjukhuset, där han ska lära sig yrket. Han blir insläppt av Mickey (David Thewlis) och dennes underhuggare, och får träffa doktor Silas Lamb (Ben Kingsley).

Sjukhuset är fullt av patienter, psykiskt sjuka människor från fina familjer som gömt undan dessa pinsamheter. Newgate förbluffas av Lambs oortodoxa metoder - han tror inte på droger eller låsta dörrar, och han föredrar att göra sina patienter lyckliga framför att bota dem, när han får det valet.

Newgate träffar även den pianospelande hysterikern Eliza Graves (Kate Beckinsale), som han snabbt blir förtjust i. Hon håller avståndet - hon tycker inte om att bli vidrörd, och hon vet uppenbarligen något om sjukhuset som inte Newgate fått veta.

En av hemligheterna upptäcker han under en nattlig utforskningsfärd i byggnaden. I källaren hittar han inlåsta människor, bland dem Benjamin Salt (Michael Caine). De berättar en otäck historia. Vad är egentligen sanningen?

Det är kusligt på ett sätt som för tankarna till The Wicker Man, även om Stonehearst Asylum aldrig når de höjderna. Newgate rör sig genom en läskig stämning som bara blir värre av att vi inte vet vilken sida vi själva är på. Ärkefienderna Lamb och Salt har båda sina poänger, och vi har anledning att hata och frukta båda två, men vi förstår dem också. Att de spelas av dunderproffsen Kingsley och Caine gör förstås sitt till, men både Beckinsale och Sturgess glänser också. Skådespelet ger ett fullständigt naturligt intryck från alla håll, och då sjunker jag alltid in i berättelsen.

Den enda riktigt svaga punkten är filmens klimax, där all moralisk tvetydighet tillåts rasa ihop och vi avslutar med eld och action. Som tur är är det inte den sista scenen, utan vi får en sista bit kvalité innan filmen slutar. Det är det jag tänker minnas.

Döden på larvfötter (orig. Wheels of Terror) (1987) - 5/6

Det här är en film som börjar lågt men stadigt klättrar uppåt tills den avslutar riktigt starkt. Om den hade varit lika bra hela vägen som den är i sina bästa ögonblick hade den varit en av de riktigt stora krigsfilmerna.

Den bygger på en bok av dansken Sven Hassel, pseudonym för Børge Willy Redsted Pedersen som skrev över ett dussin böcker om det tyska 27:e pansarstraffregementet under andra världskriget. Han påstod att det var sanna historier och att det var han som var böckernas Sven men av allt att döma stämmer det inte och Hassel tillbringade kriget i Danmark.

Det spelar egentligen inte så stor roll; Hassels information kom från faktiska veteraner och även om hans böcker inte var sanna på samma sätt som en dokumentär ska vara så var de nog sanna på samma sätt som Utvandrarna. Jag har aldrig läst någon av hans böcker och emedan filmens budskap är ett ganska enkelt som vi hört förut - "krig är ett helvete och nazisterna var svin" - så är det ett budskap värt att upprepa.

Bortsett från Sven själv (Slavko Stimac) märks i filmens stridsvagnsbesättning den höghattade monokelbärande Porta (Bruce Davison), den korkade jätten Lillen (Jay O. Sanders), den halvpsykotiske muslimen Legionären (David Patrick Kelly), veteranen Gamlingen (Keith Szarabajka) och den tonårige Fräknis (Anton Sosic). Alla har begått något brott som försatt dem i straffregementet och nu skickas de fram och tillbaka på östfronten.

Filmen börjar slött, utan någon faktisk handling. Det är bara slumpade scener som inte hör ihop med varandra. Det är först halvvägs igenom filmen som vi ens får veta det stora uppdraget som resten av filmen ska handla om och mycket lite av det som hänt innan dess spelar någon roll för handlingen.

Men det är omöjligt att inte lära känna de välspelade karaktärerna, känna med dem, och bry sig om dem. De befinner sig i en brutal, blodig och orättvis situation. De slåss för människor de hatar, mot människor de inte har något emot men som de ändå måste döda. Och helvetet verkar aldrig ta slut.

Via vackra ögonblick - ett brev hemifrån, Portas känslor för den ryska lokalbefolkningen - blir filmen bättre och bättre tills det är dags för upplösningen, emotionellt tyngd under vacker musik. Det är som om Döden på larvfötter gjordes i kronologisk ordning av människor som lärde sig filmkonsten under tiden. I så fall skulle jag gärna se deras nästa film; den måste vara fantastisk.

The Great Gatsby (2013) - 5/6

Året är 1929 och Nick Carraway (Tobey Maguire) sitter på ett sanatorium. Hans läkare (Jack Thompson) föreslår att han skriver ner sina tankar och upplevelser - skrivande skänker honom lugn. Den vägen för Nick oss sju år tillbaka i tiden, till när han var en nybakad obligationshandlare på den ständigt växande Wall Street och flyttade in i ett litet hus utanför New York City.

Hans granne är den mystiske Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio), som ingen verkar ha träffat men alla har berättelser om. Framför allt är hans fester legendariska. Halva New York strömmar till Gatsbys gigantiska herrgård för att dricka och dansa. Nick får en egen inbjudan och kommer, men det visar sig att han är den ende som någonsin bjudits in. Alla andra bara dyker upp. Hos Gatsby är det alltid fest.

Nick blir Gatsbys ende vän, trots att den senare har helt andra avsikter med att lära känna honom. Genom Nicks ord lär vi känna Gatsby och dennes bakgrund, både versionerna han hittar på och - senare - den sanna.

The Great Gatsby är en visuellt mycket vacker film. Regissören Baz Luhrmann vet hur man skapar visuella under och The Great Gatsby ger honom gott om chanser - jag är särskilt förtjust i en scen där vi ser karaktärer resa från sina grönskande hem till soptippen "the valley of ashes"; kontrasterna skapar ett konstverk. Festerna hemma hos Gatsby ser lika legendariska ut som de kallas. En ständig aura av overklighet vilar över Nicks minnen, dimmiga som de är sedda genom alkohol och känslostormar.

Berättelsen som sådan når inte riktigt upp till det visuellas nivå, trots att Leonardo DiCaprio får ur sig ännu en bravurprestation. Med små ansiktsrörelser, små minförändringar, berättar han saker om Gatsby som filmen håller tyst med ett bra tag till. Han är en av våra skickligaste skådespelare i dag.

Filmen är också fundamentalt tragisk. Jag har inte läst boken och tydligen tycker dess fans inte om den här filmen - men fans brukar vara såna, i och för sig - men den verkar i alla fall följa historien noggrant och jag tror att poängen till slut är den samma. Jay Gatsby kunde köpa vad han ville och på ytan var han oövervinnelig, men på insidan sökte han något helt annat.

The General (1926) - 5/6

Stjärnor skapas eller dör obemärkt beroende på tiden de råkar födas i. Sarah Bernhardt var sin tids största därför att hon kunde agera både för första och trettionde raden samtidigt. Greta Garbo följde henne därför att hon förstod hur man skulle göra när man stod nära en kamera i stället för långt ifrån publiken. Och där emellan fanns människor som stumfilmslegenden Buster Keaton, som kunde kommunicera mer med ett orörligt stenansikte än de flesta kan med flaxande armar och tio minuter dialog.

Det är fascinerande, faktiskt. Det är som när Danny Kaye i The Inspector General inte kan få upp svärdet ur skidan och förvandlar det magra skämtet till något genialiskt. Keaton kan sitta still på ett tågs länkarm och få oss att skratta när tåget börjar rulla.

För oss barn av CGI-åldern tillkommer en extra dimension, för allt det här är dessutom på riktigt. När broar rasar, då är det för att kameran var riktad mot en bro som faktiskt rasade. När tåg kraschar, då kraschade tåg. Och när en mörsare innehåller för lite krut och kulan landar där den inte borde - ja, mörsaren avlossades på riktigt och kulan landade vid Gud precis där. Det finns scener i The General som måste ha filmats dussintals gånger innan fysikens lagar behagade samarbeta så perfekt att det blev rätt. Och mitt i alltihop finns ständigt komikern Keaton, konstant förvånad över allt som händer runt honom. Det är en riktig prestation.

Dessutom har The General en ordentlig handling, om än en som är svår för oss nutidsmänniskor att känna oss in i. Johnnie Gray (Keaton) är tågmaskinist i den amerikanska södern när inbördeskriget bryter ut. Som alla sanna patrioter tänker han förstås slåss och döda för rätten att få ha slavar (ja, jag vet att det var mer komplicerat än så, men ändå: kom igen) men hans yrke anses för viktigt och armén släpper inte in honom.

Det gör att hans flicka Annabelle Lee (Marion Mack) inte vill ha med honom att göra. Inte förrän han bär uniform, säger hon, och Johnnie lomar ledsen därifrån. Ett år senare får han sin chans när hans tåg "The General" stjäls av nordstatsspionen Anderson (Glen Cavender) och dennes tio soldater. Johnnie följer efter till fots, på dressin, cykel och till slut med eget tåg, och sen är det skoj och imponerande action resten av vägen, med en både gullig och rolig avslutningsscen.

The Last Legion (2007) - 4/6

The Last Legion är en originell version av Västroms sista dagar. Den börjar någorlunda historiskt korrekt med pojkkejsaren Romulus Augustus (Thomas Brodie Sangster) som våldsamt avsätts av goternas ledare Odoacer (Peter Mullan) i en attack som lägger Rom under goternas fötter. Sedan tar historien en kraftig vänstersväng och blandar in ett legendariskt svärd signerat Julius Caesar, en lärare/trollkarl vid namn Ambrosinus (Ben Kingsley), ett gäng lojala krigare ledda av Aurelius (Colin Firth) och inkluderande den indiska stridskonstnären Mira (Aishwarya Rai), en episk fritagning och en episk vandring över Europa. Och i slutändan lyckas den blanda in Arthurlegenden också.

Men jag vet vad du tänker. Inte kan en film med både Ben Kingsley och Colin Firth vara dålig, vilka brott den än begår mot historieböckerna? Nä, det stämmer faktiskt. Och The Last Legion är inte dålig; den är underhållande och kul att se, med engagerande actionscener, utmärkt skådespel när chansen ges, och en direkt trollbindande berättarröst som ger oss en känsla av skala som filmen egentligen inte förtjänar.

Så den är inte dålig. Men den försöker, Gud vad den försöker. Den lägger massor med tid på helt ointressanta scener medan en vandring tvärs över Europa knappt visas; vandrarna korsar Alperna och når den brittiska övärlden och ser fräschare ut än när de startade. Och de lyckas vara förföljda av goter hela vägen. Och när de väl är i Britannien så får vi en helt ny skurk vars bakgrund är ytterst fläckig; jag begrep aldrig vad han hade där att göra. Utom att koppla ihop det med ovan nämnda Arthurlegend.

Men det är bara roligt att se Colin Firth som romersk superkrigare, Aishwarya Rai som antik ninja, Ben Kingsley som halv-Gandalf och Aurelius killar som ett gäng gamla stridsbröder som har ett sista jobb att utföra. Med lite mer jobb nerlagt på filmens nyckelproblem hade den varit ett klassiskt sprudlande äventyr, en film att snubbla över som eftermiddagsmatiné när man är tretton och sen komma ihåg resten av livet.

Afrikas drottning (orig. The African Queen) (1951) - 5/6

Året är 1914. Rose Sayer (Katharine Hepburn) bor i en utpost i Tyska Östafrika tillsammans med sin bror, metodistpastorn Samuel (Robert Morley). De har byggt en kyrka och skapat sig en församling. Deras kontakt med omvärlden är skepparen Allnutt (Humphrey Bogart), som bland annat bringar dem nyheten att första världskriget brutit ut.

Kort efteråt märker de av kriget själva, när tyska soldater anländer för att bränna ner byn och tvångsrekrytera invånarna. Samuel dör och Rose är ensam. När Allnutt kommer tillbaka med sin båt - titelns "Afrikas drottning" - begraver de brodern och ger sig av nerför floden Ulanga. Efter att ha bekantat sig med situationen kläcker Rose en fullständigt orealistisk plan.

Det är symptomatiskt. Rose verkar till att börja med vara en ganska platt och svårspelad karaktär, men hon är filmens drivkraft: en tuff och hejdlöst optimistisk varelse. Det är Allnutt som kan båten och tekniken och området de befinner sig i, men det är Rose som gång på gång hittar utvägar som Allnutt aldrig hade kommit på.

När propellern tappar ett blad och axeln går sönder och de är mitt ute i vildmarken - ja, då bestämmer Rose att de ska improvisera en smedja. Och det gör de, och Allnutt är nog lika förvånad som vi. När Roses optimism slutligen fallerar så borde hon kanske upprätthållit den ändå.

I jämförelse är Allnutt själv en rätt simpel skapelse. Han är en ganska typisk Bogartkaraktär, en av de där charmiga, snabbpratande figurerna som man aldrig riktigt vet var man har. I Treasure of the Sierra Madre får vi ett svar, och här ett annat.

Det är tur att de två huvudpersonerna är så bra, för vi tillbringar nästan hela filmen i deras sällskap. I början och slutet, och aldrig så kortvarigt i mitten, är det några andra som får några repliker, men däremellan är det Hepburn och Bogart som bär filmen ensamma. De gör det med bravur. Medan Rose och Allnutt tar sig förbi forsar, tyska fort, flodhästar, krokodiler, blodiglar, moskiter och gyttja så manövrerar de två stjärnorna sig igenom en spirande relation.

De två historietrådarna löper sida vid sida, ingen av dem tar över, och båda når upplösningen samtidigt. Vi bryr oss lika mycket om Rose och Allnutt som om den omöjliga uppgift de föresatt sig, och vi tror på dem hela vägen. Nästan lika mycket som Rose.

Hyde Park on Hudson (2012) - 2/6

Våren 1939 sitter den hårt arbetande amerikanske presidenten Franklin Roosevelt (Bill Murray) i sin mors hus på landet. Modern (Elizabeth Wilson) bestämmer sig för att hennes son behöver sällskap och skickar efter en avlägsen släkting, Daisy Suckley (Laura Linney). Daisy tror att hon ska prata lite med presidenten och sen åka hem till sitt vanliga liv, men så blir det inte. De blir vänner, och sedan mer än så, trots att presidenten är gift med Eleanor (Olivia Williams).

Daisy blir ett stående inslag i kretsen kring presidenten, lär känna hans närmaste, och ifrågasätts aldrig. Hon får till och med vara närvarande när den brittiske kungen George VI (Samuel West) och drottning Elizabeth (Olivia Colman) kommer på besök för att försöka övertyga presidenten att delta i det stundande kriget i Europa, och lyckas skapa det "special relationship" mellan länderna som består än i dag.

Bill Murray är fantastisk, som han ofta är. Här har han lämnat sig själv bakom sig och blivit president Roosevelt. Jag trodde ibland inte på att det faktiskt var Murray jag såg och - särskilt - lyssnade på. Inget av det vi är vana att se hos honom finns kvar och han levererar en bravurprestation.

Men resten av filmen lever inte upp till hans exempel. Den är seg, har en besynnerlig struktur, och får mig att undra vad det är tänkt vi ska ta med oss från den. Framför allt berättar den två olika historier, och den om kungen och drottningen är så oändligt mer intressant än den om Daisy att jag har svårt att koncentrera mig på den senare. Jag ville bara se mer om Roosevelt och George VI, två personer från diametralt olika bakgrunder som finner sig i liknande positioner. En scen mellan bara de två, kungen och presidenten ensamma, är en riktig pärla.

Men den historien är bara ett stickspår, och alldeles för mycket uppmärksamhet läggs på den jag inte förmår bry mig om, går alldeles för långsamt, och lämnar en märklig eftersmak.

The Butler (2013) - 3/6

Det är inte ofta jag säger detta, men den här filmen behövde verkligen vara längre. Den vill skapa en episk känsla, få oss att förstå det stora genom att visa oss det lilla, men den i sammanhanget alldeles för korta löptiden - tillsammans med några svårförklarliga besynnerligheter - gör att den inte når fram.

Historien börjar på tjugotalet med att lille Cecil Gaines ser sin mor (Mariah Carey) våldtas och sin far (David Banner) skjutas av deras vite husbonde (Alex Pettyfer). Cecil plockas in i huset av gamla lady Annabeth (Vanessa Redgrave) som vill lära upp honom till husnigger. Han tar emot kunskapen och sen lämnar han bomullsplantagen.

Cecil blir butler på ett hotell, hamnar på ett annat hotell, och när han är gammal nog att spelas av Forest Whitaker får han jobb på Vita Huset. Där tillbringar han några årtionden med att betjäna USA:s högsta. Vi följer honom genom Eisenhower (Robin Williams), Kennedy (James Marsden), Johnson (Liev Schreiber), Nixon (John Cusack) och Reagan (Alan Rickman).

Under Cecils karriär pågår den stora kampen för de svartas rättigheter. Cecils ene son Louis (David Oyelowo) blir aktivist, först under ickevåldsförespråkare som Lawson (Jesse Williams) och King (Nelsan Ellis), men sedan som medlem av Black Panther Party. Hans heta, passionerade och sedermera våldsamma kamp ställs i kontrast mot Cecils lågmälda verk i Vita Huset, där han - med Kings ord - är subversiv genom att uppvisa heder och god arbetsmoral, i motsats till de svarta stereotyperna. Han arbetar milt för höjda löner och befordran för de svarta anställda medan hans son åker frihetsbuss och hamnar i kravaller. Det öppnar en klyfta mellan far och son.

Detta är ett lovande tema och utlovade en tvetydighet som jag inte hade väntat mig. Filmen hade tjänat på att låta det löpa hela vägen i stället för att klämma in en hollywoodsk kovändning mot slutet, som kommer från ingenstans och tycks omkullkasta det filmen arbetat så hårt för att sätta upp.

Men det är inte det största problemet. Om du kan lite om amerikansk historia kanske du la märke till att jag hoppade över två presidenter, Ford och Carter, ovan. Det är för att filmen hoppar över dem. Vi ser dem på någon arkivbild och två presidentadministrationer avhandlas på en minut. Så är det tyvärr med mycket. The Butler har många luckor.

Hade det skadat att ge oss åtminstone en kort scen där Cecil träffar sin fru Gloria (Oprah Winfrey) i stället för att plötsligt ha dem gifta och med två barn? Kunde vi inte fått se en gradvis utveckling, som det var i verkligheten, i stället för att de goda presidenterna var goda och de onda var onda och möjligen var Reagan lite av båda? Det görs enorma hopp i tiden, vilka inte hjälps av att det tydligen bara är Cecil och hans söner som åldras. Alla andra ser likadana ut hela vägen; Gloria tillbringar goda tjugofem år med att vara femtio och blir sen plötsligt åttio.

Det hela avslutas med en nästan outhärdligt messiansk hyllning till Barack Obama, något som känns obehagligt nu när man vet hur det blev med det. Jag hade också Obamafeber 2008, men jag tillfrisknade för flera år sedan.

The Butler är full av talang: Whitaker, Winfrey, Williams, Marsden, Schreiber, Cusack, Rickman, Cuba Gooding Jr, Lenny Kravitz och den för mig dittills helt okände Oyelowo, och regissören är Lee Daniels som tidigare givit oss The Woodsman och Precious. Tekniskt är den oklanderligt välgjord; det är manuset som orsakar varenda problem jag har med den. Luckorna, den tvivelaktiga slutsatsen, insparkandet av öppna dörrar, rushandet. Jag förstår varför den fått hyllningsrop, men jag kan inte stämma in i dem.