Stjärnor skapas eller dör obemärkt beroende på tiden de råkar födas i. Sarah Bernhardt var sin tids största därför att hon kunde agera både för första och trettionde raden samtidigt. Greta Garbo följde henne därför att hon förstod hur man skulle göra när man stod nära en kamera i stället för långt ifrån publiken. Och där emellan fanns människor som stumfilmslegenden Buster Keaton, som kunde kommunicera mer med ett orörligt stenansikte än de flesta kan med flaxande armar och tio minuter dialog.
Det är fascinerande, faktiskt. Det är som när Danny Kaye i The Inspector General inte kan få upp svärdet ur skidan och förvandlar det magra skämtet till något genialiskt. Keaton kan sitta still på ett tågs länkarm och få oss att skratta när tåget börjar rulla.
För oss barn av CGI-åldern tillkommer en extra dimension, för allt det här är dessutom på riktigt. När broar rasar, då är det för att kameran var riktad mot en bro som faktiskt rasade. När tåg kraschar, då kraschade tåg. Och när en mörsare innehåller för lite krut och kulan landar där den inte borde - ja, mörsaren avlossades på riktigt och kulan landade vid Gud precis där. Det finns scener i The General som måste ha filmats dussintals gånger innan fysikens lagar behagade samarbeta så perfekt att det blev rätt. Och mitt i alltihop finns ständigt komikern Keaton, konstant förvånad över allt som händer runt honom. Det är en riktig prestation.
Dessutom har The General en ordentlig handling, om än en som är svår för oss nutidsmänniskor att känna oss in i. Johnnie Gray (Keaton) är tågmaskinist i den amerikanska södern när inbördeskriget bryter ut. Som alla sanna patrioter tänker han förstås slåss och döda för rätten att få ha slavar (ja, jag vet att det var mer komplicerat än så, men ändå: kom igen) men hans yrke anses för viktigt och armén släpper inte in honom.
Det gör att hans flicka Annabelle Lee (Marion Mack) inte vill ha med honom att göra. Inte förrän han bär uniform, säger hon, och Johnnie lomar ledsen därifrån. Ett år senare får han sin chans när hans tåg "The General" stjäls av nordstatsspionen Anderson (Glen Cavender) och dennes tio soldater. Johnnie följer efter till fots, på dressin, cykel och till slut med eget tåg, och sen är det skoj och imponerande action resten av vägen, med en både gullig och rolig avslutningsscen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar