En mystisk främling (David Bowie) anländer som från ingenstans till en liten småstad där han i en pantbank byter en ring mot tjugo dollar. Från den blygsamma början blir han snabbt något mycket större. Under namnet Thomas Jerome Newton kontaktar han en patentadvokat (Buck Henry) som hjälper honom med flera högteknologiska patent som inbringar miljoner dollar. Newton blir kändis, en man som från ingenstans blev en av världens rikaste företagsledare. Han skaffar sig en älskarinna, Mary-Lou (Candy Clark), och hon lär honom om världen och livet genom sex och alkohol.
Han verkade inte ha mycket att lära. Trots att Newton är en besynnerlig man - som förmodligen inte kunde fått en bättre skådespelare än den då kokainberoende Bowie - känner han till världen och dess seder. Han ger intryck av att vara apart och ständigt halvt närvarande, vare sig han gör affärer, har sex, super eller pysslar med sitt hemliga projekt som förmodligen är själva syftet med allt det andra han gör.
Varenda sammanfattning, recension och artikel om The Man Who Fell to Earth avslöjar sanningen om Newton i den första meningen, som om den vore en från början klargjord premiss. I själva verket dröjer det tills mer än halva filmen har gått innan vi får veta vem Newton egentligen är och vad det är han försöker bygga, så jag ska inte säga något om den saken. Tyvärr gör det det svårt att prata om filmen alls, för det händer inte så hemskt mycket annat i den.
The Man Who Fell to Earth är långsam, lågmäld, blodigt allvarlig, högtidlig, ofta vacker och lätt hallucinatorisk i sin stämning. Tyvärr är den också hoppig, svårföljd och tråkig, till och med - eller kanske särskilt - i de psykedeliska sekvenserna som borde vara åtminstone visuellt spännande. Handlingen anstränger sig för att inte komma någon vart och när eftertexterna slutligen rullar känns det hela poänglöst. Vad är det egentligen vi har sett? Vad var meningen?
The Man Who Fell to Earth har blivit en kultklassiker, något som helt kan skyllas på Bowies prestation. Själv säger han att han bara tryckte in sig själv i rollen; han tog tio gram kokain om dagen och kände sig precis lika alienerad som Newton. På så vis skapade han en oförglömlig karaktär, en drivande ande och konstant avvikande sökare.
Den här filmen fick för övrigt den svenska titeln Mannen utan ansikte. Jag har ingen aning om varför; Newton har ett ansikte och det har alla andra män - och kvinnor - i filmen också. Det kan ju inte bara ha varit för att man sjutton år senare skulle blanda ihop den med en Mel Gibson-film.