Now You See Me 2 (2016) - 4/6

Det bästa med den första Now You See Me var att den faktiskt fick mig att gissa och inte vara säker på att jag gissade rätt. Uppföljaren misslyckas med den biten. Kvar finns fortfarande bra skådespelare, imponerande spektakel, teknisk skicklighet och smidiga replikskiften, men historien fastställer tidigt att den bara vill twista så mycket som möjligt och då blir det rätt lätt att förutsäga vilka twistar som är på väg.

Filmen hade kunnat komma undan med det om det inte vore för att den tillbringar de sista tjugo minuterna med att förklara saker. De stora avslöjandena ska komma på ett sätt som gör att man förstår direkt, eller med antydanden efter vägen, inte genom en tjock infodump precis innan sluttexterna. I Now You See Me 2 har det hänt så många till synes omöjliga saker att det inte finns någon annan utväg, och därmed ser vi att den fallit i uppföljarfällan: måste vara mer, värre, större.

Men innan dess är den både välgjord och underhållande. Magikerna som kallas Four Horsemen har sen sitt spektakulära uppträdande i slutet på förra filmen hållit sig gömda i ett år. En av dem har tröttnat och gett sig av, och kvar finns gatumagikern Daniel Atlas (Jesse Eisenberg), charlatanen Jack Wilder (Dave Franco) som fejkade sin död och hypnotisören Merritt McKinley (Woody Harrelson). De väntar på order från det mystiska Ögat och deras boss, FBI-agenten Dylan Rhodes (Mark Ruffalo) tillbringar tiden med att lägga ut villospår för sina kollegor som letar efter Horsemen.

När deras order till slut kommer är de att dyka upp på en stor teknikmässa och avslöja Steve Jobs-typen Owen Case (Ben Lamb). Lula May (Lizzy Caplan) rekryteras för att ersätta Henley, och trolleriet är igång. Men någon vet vad de håller på med och slår till i rätt ögonblick, och så är Horsemen på flykt.

Nu får de möta Walter Mabry (Daniel Radcliffe), en ung men stenrik affärsman som, inspirerad av Jack Wilder, fejkat sin död och lever i skuggorna. Radcliffes prestation är en märklig en; i hans första scener älskade jag hans besynnerliga skapelse, denna charmiga men slemmiga, omväxlande läskiga och roliga lille psykopat. På ett plan är han en bortskämd skitunge, på andra en fulländad skurk. Tyvärr lyckas det intrycket bara upprätthållas precis i början och underhållningsvärdet rinner bort. Det är inte Radcliffes fel dock; manuset visste inte vad det skulle göra med Mabry.

Fortsatta detaljer är onödiga. Poängen med filmen är att följa med i händelseförloppet och hoppas på att bli överraskad. Det hände inte mig.

The Sadist (1963) - 4/6

Charles Starkweather var en gravt osund ung man som under en blodig vecka i januari 1958 mördade tio personer tillsammans med sin fjortonåriga flickvän Caril Ann Fugate. Han hamnade i elektriska stolen och hon tillbringade sjutton år i fängelse. Det här paret och omständigheterna runt deras plötsligt blodbad har inspirerat filmer som Badlands, Kalifornia, Natural Born Killers och den numera nästan bortglömda The Sadist.

Den ger oss den klart mest avskalade versionen och utspelar sig nästan i realtid, nittio minuter av skräck. Offren är tre lärare - Ed (Richard Alden), Doris (Helen Hovey) och Carl (Don Russell) - vars bil går sönder och de måste stanna till på en bilskrot för att hitta en reservdel. Bilskroten är övergiven och det verkar ha hänt plötsligt; en varm paj står fortfarande framställd. Ed tar saken i egna händer och börjar operera ut en bränslepump ur en bil.

Plötsligt står en beväpnad ung man där. Detta är Charles Tibbs (Arch Hall Jr.), en Starkweatherkopia på mordturné med flickvännen Judy (Marilyn Manning). Han tänker tvinga Ed att reparera bilen så han kan döda dem och köra därifrån. Men innan dess gillar han att utöva makt, injaga rädsla, och åsamka lidande.

Tibbs är en otäck skapelse, ett vilt djur i människoskepnad. De enda känslor han har verkar röra honom själv och Judy, alla andra är bara där som objekt för hans vilja. Han står inte ut med att ha mindre än total makt, och när han har makten använder han den för att plåga och tortera.

The Sadist är en våldsam film som måste ha verkat ännu mer så när den kom, men den har kallats för exploitationsfilm och den är inte enbart exploitativ. Det finns riktig skicklighet bakom den, en illustration av krocken mellan moral och omoral, och slutet innehåller tilldragande symbolism. Då möter vilddjuret Tibbs de riktiga vilddjuren, som bara gör vad de gör, inte njuter av det.

The Sadist har dock ett stort problem och det är Arch Hall Jr. Vi såg honom tidigare i Eegah, specifikt skapt av hans far för att göra en stjärna av sonen, och han är helt enkelt ingen bra skådespelare. När hans Tibbs fungerar darrar det i de innersta bitarna av mig, men för det mesta spelar han över så att det gränsar till parodi. Tibbs måste vara otäck, aldrig skrattretande, och när han porträtteras av Arch Hall Jr. så korsas den gränsen för ofta.

Little Black Book (2004) - 4/6

Stacy Holt (Brittany Murphy) har alltid tagit sig igenom livets svåra stunder med hjälp av Carly Simon, men ibland hjälper hon inte. Nu är Stacy tillsammans med Derek (Ron Livingston) som verkar perfekt för henne, även om han är lite motvillig att binda sig och aldrig ger raka svar när hans amorösa förflutna kommer upp. Samtidigt har Stacy börjat arbeta på talkshowen Kippie Kann (Kathy Bates) där hon tävlar med sådana som Barb (Holly Hunter) och Ira (Kevin Sussman) för att utmärka sig och stiga i graderna.

Barb ställer sig snabbt på Stacys sida och de blir vänner. Barb har en enkel lösning på Stacys kärleksproblem: ta sig en titt i Dereks Palm-handdator (kids: det var en grej som fanns innan smartphones; ersätt med "iPhone"). Naturligtvis hittar hon saker hon önskar att hon slapp veta.

Stacy börjar prata med Dereks exflickvänner - en gynekolog (Rashida Jones), en kock (Julianne Nicholson) och, jobbigast av allt, en supermodell (Josie Maran). Hon intalar nog sig själv att hon bara vill förstå Derek bättre, komma honom närmare, veta mer om honom... men är det någon som tror på det?

Brittany Murphy är kärnan som gör den här filmen sevärd. Trots Stacys klart ifrågasättbara handlingar så blir hon en förståelig karaktär som vi tycker om. Hon är ingen dålig människa, vilket hon får tillfälle att bevisa mot slutet. Det är Murphys skicklighet som gör att Stacy vinner över oss på sin sida, även om man - som jag - tycker att hon är paranoid, svartsjuk och rätt tosig.

Och eftersom vi tycker om Stacy vill vi följa hennes historia, från den relativt normala början till det spruckna klimax där hennes liv plötsligt inte liknar någonting. Men hon hanterar det med värdighet och går segrande ur alltihop - och inte genom att bli räddad av en man, heller.

Man of Tai Chi (2013) - 4/6

Jag tillhör inte kören som glatt kallar Keanu Reeves för en usel skådespelare. Han har talang men han saknar bredd. Däremot erkänner jag gärna att han har varit med i väldigt mycket skit under sin karriär. Tydligen är den här filmen en del av förklaringen, för han tillbringade fem år med att producera den och finansierade det hela genom att agera i diverse B-filmer.

Vad var då drömmen han lade ner så mycket energi på? Jo, en kampsportfilm som fokuserade på tai chi, en stridskonst som för de flesta kallar fram mentala bilder på äldre människor som gör morgongymnastik i parken snarare än ninjor. Men en stridskonst är det, och det gör Man of Tai Chi fullständigt klart.

Tiger Chen (Tiger Chen) går som ende elev i lära hos den gamle tai chi-mästaren Yang (Yu Hai). Tiger Chen är en mycket skicklig utövare av tai chi och är fast besluten att visa att det är en effektiv stridskonst. Han ställer upp i kampsportsturneringar och intervjuas som ett unikum - tai chi brukar inte synas till på mattorna.

Då uppmärksammas han av Donaka Mark (Keanu Reeves) som till dagligdags äger ett säkerhetsföretag men i hemlighet driver en underjordisk stridsklubb. När vi möter honom är han åskådare till en match och när vinnaren vägrar döda sin motståndare kliver han själv in och tar hand om saken, med tydlig besvikelse. Donaka Mark vill se död.

Han fascineras av Tiger Chen och försöker rekrytera honom till sin olagliga, dödliga turnering. Ynglingen säger först nej men Donaka lyckas pressa honom till det, och han börjar gå en serie allt våldsammare matcher. Donakas motivation är att han vill se om han kan ta en "man of tai chi" och förvandla honom till en iskall mördare. Det verkar fungera bra - Tiger Chen börjar tydligt allt mer tycka om våldet och brutaliteten.

När jag läser om det jag skrivit låter Man of Tai Chi bättre än den är. Den har en bra idé, det är en roll som Keanu Reeves fungerar i, och Tiger Chen gör ett bra porträtt av en man på väg ner i mörkret. Men den kommer inte längre än sin idé.

Framför allt stördes jag av att det tjatas så mycket om hur unik Tiger Chen är, en tai chi-kille som slåss, men under stridsscenerna slåss han ganska exakt som de andra. Det finns några träningsscener som för mitt oerfarna öga ser genuina ut, men så fort det ska slåss ser det ut som vilken filmstridskonst som helst.

Man of Tai Chi är ingen dålig film men den var inte heller värd att lägga fem år av sin karriär på, och det är inget gott tecken när beskrivningen av handlingen är bättre än filmen.

Patrik 1,5 (2008) - 4/6

Ännu en film vars omslag ljuger. Den ser ut som en mysig oförarglig feelgoodkomedi. Visst, det är där den slutar. Men det är inte där den börjar.

Paret Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) har precis flyttat in i ett idylliskt radhusområde med blomstrande trädgårdar och söta lekande barn. De är något stereotypa - Sven är butch, äter pizza och dricker whisky, Göran är känslig och påtar i trädgården - men det hjälper nog bara med acceptansen i området. Förutom från de lokala skitungarna förstås, som gillar att ropa "bög" och springa.

Göran och Sven har precis fått godkännande från socialnämnden och ska få adoptera ett barn. Det visar sig vara ont om givarländer som kan tänka sig att lämna ett barn till ett homosexuellt par, så det slutar med att de får en svensk 1½-åring som förlorat sin familj. När pojken anländer visar det sig dock att ett kommatecken hamnat fel. Patrik (Tom Ljungman) är inte 1,5, han är 15.

Det låter som just en skojig förväxlingskomedi. Men Patrik är en arg liten ligist som kommer från en ungdomsanstalt och han tänker inte bo hos några "jävla bögar". Sven reagerar vilt och våldsamt, och hans dotter Isabell (Amanda David) är en hopplöst trulig tonårstjej. Det är helt enkelt horribla människor vi har att göra med.

Patrik 1,5 reser sig långsamt ur de djupen och blir trevligare ju längre vi tittar på den, utan att den förråder sig själv. Mot slutet blir den just så charmig och feelgood som jag väntade mig, och inte det obehagliga tidsslöseri som den först verkade.

Hitch (2005) - 4/6

Det här var en enorm och positiv överraskning. Jag har duckat den här filmen i tio år för att den såg ut som en extremt tråkig dussinkomedi, smärtsamt oförarglig. Visst är den en dussinkomedi och visst är den oförarglig, men den är faktiskt mycket mer charmig och rolig än jag väntade mig. Samtidigt är den förstås mononormativ, heteronormativ, genusnormativ och normativ på ett par sätt till som vi inte uppfunnit ord för än, men det tar aldrig över.

Berättelsen rör Alex "Hitch" Hitchens (Will Smith), professionell och hemlig dejtingkonsult. Män som inte vet hur de ska närma sig en kvinna kommer till honom, och han hjälper dem som en modern Cyrano de Bergerac.

Men Hitch är ingen pickup-artist-instruktör; han pysslar med att väcka attraktion och kärlek. Han vill föra sin kund till en kyss på tredje dejten (för den här filmen behandlar människor som inte kysser förrän på tredje dejten) och sen är det upp till kunden själv.

Hans mästerverk ska bli revisorn Albert Brennaman (Kevin James), som är kär i sin egen klient, den stenrika och tokvackra arvtagerskan Allegra Cole (Amber Valletta). Han är en av många som förvaltar hennes förmögenhet och hon har förmodligen aldrig märkt att han finns. På alla sätt som man kan vara out of his league är Allegra out of Alberts. "If ever there was a man born without game, it was Albert Brennaman."

En av de många skvallerjournalister som jagar Allegra är Sara Melas (Eva Mendes), som bland annat är ansvarig för att avslöja Allegras förre pojkväns otrohetsaffär. Hon har hört talas om dejtdoktorn men tror att han är en myt. Hon och Hitch träffas på en bar och till sin förvåning börjar Sara tycka om honom. Naturligtvis utan att veta att det är dejtdoktorn hon dejtar.

Nej, det är ingen svårförutsägbar film. Den fungerar på grund av tilldragande prestationer. Jag tycker faktiskt om Albert Brennaman, jag tycker om Allegra Cole. Jag vill att de ska bli lyckliga. Och jag tycker om Hitch också. Trots reaktionerna när hans verksamhet avslöjas så gör han inget fel. Han vill skapa lycka. Vem vill inte det?

Captain Phillips (2013) - 4/6

Större delen av löptiden fungerade den här filmen inte för mig. Den var aldrig dålig eller tråkig, men den känsla av spännande intensitet som skulle infinna sig dök aldrig upp. Det var först mot slutet, när Tom Hanks fick visa hur han fick sina framgångar, som den verkligen nådde fram. Jag vet inte om det var filmen eller jag, men att döma av hyllningarna från en enad kritikerkår så var det jag. Jag kanske bara var i fel stämning för en film som denna.

Det borde nämligen vara spännande när somaliska pirater ledda av Abduwali Muse (Barkhad Abdi) angriper och sedermera bordar ett handelsfartyg under befäl av kapten Richard Phillips (Hanks). Besättningen gömmer sig, kaptenen försöker få piraterna att ta pengar och gå, Phillips och Muse utkämpar en mental duell.

Det slutar med att Phillips befinner sig i livbåten med fyra pirater på väg mot den somaliska kusten, och nu kallas amerikanska flottan in. Livbåten fräser mot stranden medan båtar och helikoptrar flockas runt den.

Efter att inte ha lyckats tända mitt intresse piggnar filmen till när slutet närmar sig. När kapten Phillips börjar bryta samman - till att börja med har han varit nästan övermänskligt cool och rationell - så börjar jag bry mig om honom.

Vid det laget har Muse också blivit en riktig karaktär. Samtalen mellan honom och Phillips vajar mellan att närma sig emotionell tyngd när Muse beskriver sina förutsättningar, och att påminna om samtalen mellan Gary Sinise och Mel Gibson i Ransom, som var det i särklass bästa med den filmen.

Det blir inga överraskningar i en rätt typiskt amerikansk film, men det förväntade sköts kompetent. Och om jag ska vara ärlig så var det nog faktiskt jag snarare än filmen. Annars hade jag kommit på något negativt att säga om den.

The Imitation Game (2014) - 4/6

Det här är den andra recensionen jag skriver av The Imitation Game. Den första hyllade filmen nästan förutsättningslöst; de enda förbehållen gällde att den tog friheter med verkligheten - och säg den film som inte gör det.

Jag pratade lyriskt om perfekt stämning, perfekt skådespel, och en historia som fångade något viktigare än den nakna sanningen. Jag sa att den destillerade ett viktigt skeende till en form som vi kunde ta in, som konsten ska.

Jag hann inte ens publicera den recensionen innan jag insåg att jag inte längre höll med om vad jag hade skrivit. Visst, det är en fantastiskt välgjord film, med de prestationer och den stämning jag pratade om.

Och det skeende den beskriver är precis så viktigt som jag påstod. Mänsklig historia är alltid för komplicerad för simpla svepande uttalanden men om man ska välja en person som datorns uppfinnare så är det Alan Turing och om man ska välja en person som vinnare av andra världskriget så är det Alan Turing. Hans liv förtjänar att belysas.

Men det borde göras bättre än så här. The Imitation Game är smärtsamt konventionell, med träig kliché efter träig kliché. Filmens Turing (Benedict Cumberbatch som efter Sherlock kan leverera de här prestationerna i sömnen) är ett klassiskt asocialt filmgeni, en obegripligt intelligent man som inte kan relatera till människor och som inte förstår humor, som arbetar ensam och lyckas genom dramatiska genombrott. Verklighetens Turing var en helt annan, och filmens Turing har inget nytt att komma med.

Det är samma sak över hela brädet. Joan Clarke (Keira Knightley) rekryteras via gåtor i tidningen, Turings överordnade Denniston (Charles Dance) är ett byråkratiskt hinder som inte förstår hur viktigt arbetet är, Turing hittar en osannolik allierad i MI-6-chefen Stewart Menzies (Mark Strong), och det slutgiltiga genombrottet som vinner kriget sker av ett ögonblickligt hugskott fött ur en slumpad kommentar, precis som när dr House löser veckans medicinska mysterium.

Med ett manus som närmare följde verkligheten hade The Imitation Game förtjänat allt jag skrev om den i min första version av den här recensionen. Nu, när de första intrycken lagt sig, inser jag att The Imitation Game kan vara hur mästerligt konstruerad som helst - den är ändå en historia vi sett förut, förklädd till en historia som borde berättas.

The Riot Club (2014) - 4/6

Den här filmen svängde fram och tillbaka, och jag är fortfarande inte säker på vad jag tycker om den. Den handlar om en Oxfordklubb för unga manliga hedonister vars största nöje är vilda middagar med kopiösa mängder mat, ohälsosamma mängder alkohol, och obehagliga mängder vandalism, klasshat och sexism.

Man kan berätta en sån historia som en galen, tokrolig berättelse om sorglösa ungdomar som festar sönder hela världen, och till att börja med verkar The Riot Club välja just den vägen. Visst, en del av medlemmarna är rätt dryga aristokratyngel men de är ju så charmiga festliga odågor.

Sen kommer vi till filmens huvuddel som utspelar sig på en liten pub där klubben hyrt in sig i ett VIP-rum för att ha ett sprängparty, och nu ändras stämningen. När en inbjuden prostituerad dyker upp blir det direkt obehagligt, och det blir bara värre allt eftersom kvällen fortsätter.

De här människorna är riktiga svin, och det är skönt att filmen inte ställer sig på deras sida. Ett tag verkar det som om den ska det, men i stället svänger den in på spåret att nästan parodiera överklassarslen. Killarna i The Riot Club tror att pengar kan köpa dem fria från vad som helst, att världen är deras leksak, och att deras hat mot de undre klasserna är berättigat av avund och bitterhet.

Det märkliga är att The Riot Club verkar driva poängen att så inte är fallet, men när filmen är över så ser det ut som om de har rätt i alla fall. Och jag tittar på världen och nickar. De har nog det.

The Theory of Everything (2014) - 4/6

Stephen Hawking är en modern populärkulturikon; även människor som inte har en aning om vad han egentligen är känd för vet vem han är. Rullstolen, den fasta kroppshållningen, den elektroniska rösten - det hade varit svårt att skapa en mer igenkännlig människa.

Filmen om hans liv, baserad på hans exfrus biografi, gör det smarta valet att fokusera på hans privatliv och inte på de ganska svårbegripliga saker han uppnått inom kosmologin. Vi får se honom kreta ekvationer på svarta tavlan och hyllas av högt ansedda vetenskapsmän, men det är bara bakgrund.

Den riktiga historien handlar om hur han, spelad av Eddie Redmayne, börjar som en genialisk men ofokuserad student som ramlar in i en varm kärlekshistoria med Jane Wilde (Felicity Jones) och får de idéer som garanterar honom odödlighet. Samtidigt drabbas han av en svår sjukdom som bryter ner hans kropp tills han sitter i rullstol, nästan orörlig.

Det är en fin berättelse om kärlek under svåra omständigheter och om den tuffa kampen för att acceptera ett oacceptabelt öde. Samtidigt är den tyvärr ganska torr. Den tar aldrig ut svängarna utan förblir brittiskt sval hela vägen igenom. Det är säkert sanningsenligt - varken Hawking eller Wilde verkar vara några vildingar - så jag kan egentligen inte kritisera det, men det gjorde det svårt att vara sant entusiastisk.

Redmaynes prestation kan jag däremot inte vara annat än entusiastisk inför. Jag glömde bort att det inte var den faktiske Hawking jag tittade på, att mannen i rullstolen faktiskt kunde resa sig och gå därifrån precis när han ville. Redmayne gör sitt livs roll.

Mr. Turner (2014) - 4/6

Joseph Mallord William Turner är en av de främsta landskaps- och havsmålarna i konsthistorien. Människor som begriper sånt bättre än jag säger att han handskades med ljuset som en sann mästare och att han var bland de största av romantikerna.

Filmen om hans liv är inte lika bra på sin konst som Turner var på sin. Det är mest vältaliga människor, belevade herrar och fnittriga kvinnor, en titt in i en kultur som är försvunnen och som jag misstänker aldrig fanns på riktigt. Den innehåller nog med underhållande repliker, starka skådespelarinsatser och intressanta enstaka scener för att vara en positiv upplevelse, men den saknar nerv och poäng. Den hänger inte ihop.

Därför är det också en omöjlig uppgift att söka sammanfatta dess handling. Det vi ser är enskilda bitar ur Turners liv, och han verkar onekligen ha varit en intressant människa, men det finns ingen berättelse här - såvida det inte är berättelsen om hur skaparen av överjordisk skönhet själv var högst jordisk.

För det var han. Han verkar ha älskat sin far högst av allt på Jorden och känslorna var besvarade, men han hade en kärleksaffär med en änka som gav honom två barn som han inte brydde sig om. Han utnyttjade sin hushållerska sexuellt och efteråt log hon i hemlighet, för nu hade hon i alla fall fått uppmärksamhet från mannen hon inte kunde undgå att dras till.

Han stiger och faller. Han besöker bordeller men inte för att ha sex utan för att få modeller han kan beordra runt hur han vill. Han skapar vänner och fiender i konstvärlden. Han förbluffar den rike mannen som erbjuder honom furstliga summor för hans verk, och blir nekad. Han utför experiment tillsammans med en kvinnlig forskare - en raritet för sin tid. Han inleder en ny kärleksaffär, först inkognito till och med inför sin partner.

Alltihop är välgjort, men det passerar revy på samma sätt som mitt försök till sammanfattning: som en oändlig rad små stycken som inte har något med varandra att göra. Kanske hade Mr. Turner fungerat bättre som miniserie, där varje avsnitt fokuserade på en aspekt av honom. I stället fick vi en för lång film där varje detalj fungerar jättefint, men helheten flyter bort och försvinner.

State Zero (2015) - 4/6

På ett eller annat sätt är det här filmens framtid. Andrée Wallin är en konstnär och designer (med bland annat Oblivion och Star Wars VII på meritlistan) som nu bestämt sig för att skriva, regissera och producera en kortfilm. Jag räknar med att den är tänkt som proof-of-concept; han visar vad han kan för att finansiera en långfilmsversion.

Som proof-of-concept fungerar den, både för Wallins designfärdigheter och för hans regi. Bilderna av ett postapokalyptiskt Stockholm är sömlöst trovärdiga, och när vi i slutet ser en gigantisk byggnad hann jag undra hur jag hade kunnat missa den varenda gång jag var i Stockholm... några sekunder senare förstod jag förstås, men det visar hur skickligt hopsatt State Zero är.

Det den inte har är en historia värd namnet. Sverige (kanske världen) har drabbats av en farsot som gör människor till magra, hårlösa, alvörade aggrozombier och filmen följer fyra soldater in i karantänzonen. Strid, jakt och mysterier, och sen "to be continued".

Jag vill se fortsättningen. När Andrée Wallin har en längre löptid på sig och ambitioner bortom att visa hur snygga bilder han kan producera är jag säker på att han ger oss något riktigt bra. Och det är det som är filmens framtid, spår jag - människor som utnyttjar teknikens allt större tillgänglighet för att göra filmerna de själva vill göra. Biograferna kommer att fortsätta fyllas av den sjuttonde uppföljaren till nån taffligt skriven ungdomsbok, men filmskapare som Andrée Wallin kommer att göra det fortsatt värt att vara cineast.

Taken 3 (2014) - 4/6

Jag är förbluffad. Den här filmen har nästan konsekvent sågats av kritikerna, även av dem som hyllade de två första delarna i serien. Och visst, Taken 3 är ingen Taken, inte ens en Taken 2. Den utnyttjar sin fascinerande huvudkaraktär alldeles för lite och kvinnorollerna har i princip reducerats till motivation åt de manliga karaktärerna. Men hur man kan avsky Taken 3 och gilla de första två, det är obegripligt.

Den har till och med en något mognare story än sina föregångare, även om det tar ett tag för det att bli uppenbart. Ex-hårdingen Bryan Mills (Liam Neeson) har efter sina tidigare äventyr fått ett gott förhållande med dottern Kim (Maggie Grace), exfrun Lenore (Famke Janssen) och till och med Lenores nye man Stuart (Dougray Scott). Lenore och Stuart har problem och båda pratar var för sig med Bryan om det. Lenores känslor för Bryan verkar vara tillbaka, och hans känslor för henne var väl aldrig borta.

Det hela tar en otäck vändning när Bryan kommer hem och hittar Lenore död i hans sovrum. Polisen dyker upp, Bryan tar ett snabbt beslut och flyr. Nu är han på flykt undan polisen och mannen som leder jakten är Frank Dotzler (Forest Whitaker som normalt är bra men här tycks ha glömt all inspiration hemma), en slipad polis som blir en värdig motståndare till Bryan.

En stor del av det roliga med Taken och Taken 2 var att se Bryan Mills använda sin väldigt speciella uppsättning färdigheter. De kommer inte alls till sin rätt i den här delen och hans mästerliga plan verkar alldeles för ofta kretsa runt att helt enkelt spöa upp ett godtyckligt antal motståndare. Därför är Taken 3 mer av en actionfest, med stridsscen efter stridsscen. Bra stridsscener, absolut, men inte mer än så.

Framför allt slösar manuset helt bort en potentiellt fantastisk konfrontation mellan Bryan och en karaktär som borde ha fått vara hans mörka spegel. Två stenhårda män med likadana bakgrunder, den ene god, den andre ond, av natur och öde placerade på olika sidor av konflikten. Taken 3 antyder motivet, men uttalar det aldrig. På samma sätt får Bryan be sina gamla vänner - lika tuffa män som han - om hjälp, men de underbara sekvenser som hade kunnat bli resultatet när fyra hårda gamlingar börjar bruka allvar, de får aldrig materialisera.

Ändå gör actionscenerna, Neesons oupphörligen underhållande röst och talang, och den något mer utvecklade historien att Taken 3 landar en bra bit in på den positiva sidan. Den är ett tecken på att det är dags att sluta med den här serien nu, men inte på att den borde ha slutat tidigare.

A Walk Among the Tombstones (2014) - 4/6

Ännu en actionthriller med Liam Neeson. Okej, den här liknar Taken mindre än de flesta men den hade likväl inte existerat i denna form om inte Taken hade funnits. Neeson är fortfarande en f.d. professionell hårding, numera frilansare, som opererar utanför lagen och löser problem med hjärna och nävar.

Den här gången heter karaktären Matthew Scudder och är hjälten i en lång bokserie av Lawrence Block. Matthew är en expolis och exalkoholist som numera jobbar som olicensierad privatdetektiv. Han går på AA-möten och där träffar han knarkaren Peter (Boyd Holbrook) som har ett jobb till honom. Peters bror Kenny (Dan Stevens) vill att Matthew letar reda på männen som kidnappade hans fru.

Matthews sidekick blir den hemlöse TJ (Brian Bradley, rapparen Astro), som pratar slang och kan datorer, och på superhjältars vis har en svag punkt. Jag har aldrig sett att det varit sicklecellanemi tidigare, dock.

A Walk Among the Tombstones är en kompetent men oremarkabel thriller. Skurkarna är nattsvart onda, Matthew är en tuffing med hjärta av guld, och hans uppdragsgivare spelar som bäst i gråzonerna. Vi varvar våld och jakter med scener där Neeson får lägga pannan i djupa veck och följa ledtrådar. Det funkar, till nittio procent för att det aldrig slutar vara roligt att titta på den genomprofessionelle Neeson, som ger allt i varenda roll.

Avengers: Age of Ultron (2015) - 4/6

Uppföljaren till 2012 års The Avengers är bättre än sin föregångare. Det som var bra med den förra är bra med den här - samspelet mellan de så olika superhjältarna, den visuella designen och specialeffekterna, de välgjorda actionscenerna, betoningen på hjältarnas fundamentala mänsklighet trots deras krafter och dräkter - men dessutom har den fått en mycket bättre skurk. Den förra filmens Loki var en trist standardskurk; den här filmen har en varelse med begriplig motivation och välmenad extremistplan. Och det är hjältarnas fel, alltihop.

Tony "Iron Man" Stark (Robert Downey Jr), som redan skapat Jarvis (Paul Bettany) som är det närmaste artificiell intelligens som finns, vill skapa det han kallar Ultron: äkta artificiell intelligens. Han tycker sig få chansen när Avengers slutligen kommer över Lokis spira, som han använde sig av i förra filmen. Den innehåller en intelligens som Stark tror att han, tillsammans med Bruce "Hulk" Banner (Mark Ruffalo), kan använda för att färdigställa Ultron.

Det går naturligtvis fruktansvärt fel. Ultron vaknar till liv, dödar Jarvis, och flyr via internet. Han (trots att det rör sig om ett datorprogram så kallas Ultron konsekvent för "han") bygger en drös robotkroppar som delar hans medvetande, och smider en destruktiv plan. Han samarbetar med två nya skurkar, den supersnabbe Pietro "Quicksilver" Maximoff (Aaron Taylor-Johnson) och den sinnesmanipulerande telekinetikern Wanda "Scarlet Witch" Maximoff (Elizabeth Olsen).

Men sånt händer alltid i den här världen. Det intressanta är vad det gör med karaktärerna, och i den här filmen får vi se utveckling från allihop. Vi lär oss nya saker om Clint "Hawkeye" Barton (Jeremy Renner), ser Thor (Chris Hemsworth) välja sida, upplever hjärtat hos Natasha "Black Widow" Romanoff (Scarlett Johansson), och är med när Steve "Captain America" Rogers (Chris Evans) fortsätter sitt värv som symbol i en värld sjuttiofem år efter hans egen. Banner och Stark bråkar, först med varandra och sedan ensamma mot resten.

Och vi ser Avengers fungera som ett lag av riktiga människor, som käbblar och håller samman, som festar tillsammans och bråkar med varandra, som irriterar sig på varandra och bryr sig om varandra, och som i slutändan kämpar sida vid sida när det behövs. Det är samma sak som gör de bästa X-Men-filmerna så bra: det intressanta är inte superkrafterna utan människorna som har dem. Hur är det att ha Hulk inom sig? Går det att lämna en livstid av mördarindoktrinering bakom sig? Kan en man som Tony Stark ens fungera med andra människor?

Avengers: Age of Ultron är ingen X-Men: First Class vare sig i den här aspekten eller någon annan, men den är en bra film, ett steg uppåt för Avengers-serien, och en anledning att se fram emot nästa. Om de nu bara kunde dra ner på den stereotypa sexismen runt Black Widow, så kan vi ha något riktigt bra på gång.

Tangled (2010) - 4/6

I Disneys version av Rapunzelsagan är hon en prinsessa som redan som spädbarn kidnappas av en ond häxa, Gothel (Donna Murphy). Rapunzels hår har magiska läkekrafter som Gothel vill använda för att hålla sig evigt ung, så hon spärrar in flickan i ett torn och säger åt henne att det är för hennes egen skull - världen utanför är mörk och grym.

Rapunzel (Mandy Moore) växer upp med bara kameleonten Pascal som sällskap. Hon tillbringar dagarna med att läsa samma böcker om och om igen och måla på väggarna. När Gothel, som hon kallar för mamma, ropar så slänger Rapunzel ner sitt hår så Gothel kan klättra upp. Rapunzels stora önskan är att få se de "svävande ljusen" på nära håll. Hon vet inte att de är papperslyktor som släpps iväg på den förlorade prinsessans födelsedag - hennes.

En dag är tjuven Flynn Rider (Zachary Levi) på flykt med en stulen krona och hamnar i Rapunzels torn. Hon klipper till honom med en stekpanna, gömmer kronan och utkräver ett löfte att han ska visa henne de svävande ljusen. Samtidigt är han jagad både av kungens soldater och sina egna gamla skurkkompisar.

Det är inte en svårförutsägbar historia, även om det finns ett ögonblick nära slutet som jag faktiskt inte såg komma, och den utvecklar sig ungefär som man kan vänta sig. Den är rätt charmig och harmlös, men den påminner mig ständigt om varför jag tycker så mycket bättre om Frozen. 

Tangled är bedövande normativ och visuellt konservativ (ljust är bra och mörkt är dåligt, på ett så blatant sätt att det kunde ha kommit från femtiotalet), och den stereotypa berättelsen avlöper helt enligt sitt förbestämda mönster. Det här är en sorts animerad film som jag hoppades att vi hade börjat lägga bakom oss.

As Above, So Below (2014) - 4/6

Det här är ännu en film ur found footage-genren, som jag aldrig försökt dölja min avsmak för. Den får mig att ställa samma frågor som alla de filmerna får. Varför fortsätter man filma med handkamera medan alla de här sakerna händer? Varför är det knappt nån som tittar på den skumme typen som fortsätter filma medan han går baklänges nerför en trappa? Vem sköter klippningen? Hur får man så bra bild- och ljudkvalité trehundra meter under marken? Hur kommer det sig att det alltid finns precis lagom med ljus för att visa det man vill och inget annat?

Bortsett från det så är faktiskt As Above, So Below rätt bra. I alla fall betydligt bättre än jag väntade mig och betydligt bättre än den förtjänar att vara, med tanke på att den inte ens kan bestämma sig för om den är en skräckfilm eller National Treasure-gåtknäckeri.

Om den siktade på det senare så gjorde den i alla fall ett bra försök att matcha den korkade premissen. Varför döljs hemligheter bakom gåtor? Antingen vill man att någon ska hitta dem, och då berättar man hur man gör det, eller så vill man inte, och då lämnar man inga ledtrådar.

Men nog om det. Gåtknäckaren i As Above, So Below är Scarlett Marlowe (Perdita Weeks) vars far var besatt av sökandet efter de vises sten, en besatthet hon har tagit över. Hon har slutligen hittat den avgörande pusselbiten och gör sig redo för ett sista äventyr. Tillsammans med sin kameraman Benji (Edwin Hodge) och gamle kompis George (Ben Feldman) försöker hon hitta till rätt ställe, nånstans under Paris.

Till detta behöver de hjälp från de lokala kidsen Papillon (François Civil), Souxie (Marion Lambert) och Zed (Ali Marhyar) som tydligen har som hobby att smyga omkring i de avstängda delarna av Paris katakomber.

De här bitarna av filmen är rätt smetiga och klichéfyllda, men i motsats till hur det brukar vara gör filmen en uppryckning så fort karaktärerna kommit under marken. Katakomberna är ett otäckt ställe, även om filmen hade tjänat på att ge oss en lite klarare bild av rummen som karaktärerna rör sig igenom, och vi faller långsamt ner i en helt annan värld.

Det stora problemet med filmen är att jag hela vägen igenom hade ångest inför slutet. Jag visste att det skulle vara tomt, meningslöst och avsnoppat. Jag hade inte fel, men jag hade inte helt och hållet rätt heller. Och den sista stunden innan lyckas faktiskt bli så pass bra att det är okej, på det hela taget.

Hello Ladies: The Movie (2014) - 4/6

Den underhållande TV-serien Hello Ladies följer Stuart (Stephen Merchant, Ricky Gervais' toklånga parhäst) och hans försök att scora sin drömkvinna bland alla modeller och skådespelerskor i Los Angeles. I serien lyckas han aldrig och efter att den lades ner kom en långfilm för att avsluta historien.

Stuart bor fortfarande i ett fint hus med kompisen Jessica (Christine Woods) i gästhuset. Hon är en hoppfull skådespelerska som aldrig lyckas slå igenom. Stuart jobbar med nörden Rory (Kyle Mooney) och hans kompisar är tjocke Wade (Nate Torrence) och rullstolsbundne Kives (Kevin Weisman). I korthet så är det här inte ett gäng som passar in bland jetsetarna i Los Angeles. Stuarts plan är att fixa in sig via Jessicas kk Glenn (Sean Wing) som har kontakter med festfixaren Alan (Stephen Tobolowsky).

Det är inte svårt att räkna ut hur en långfilmsavslutning på Hello Ladies måste sluta - Stuart måste växa som person, komma över sina komplex, och till slut finna kärleken. Det blir inga överraskningar på den fronten, det roliga - eller inte - är att se det hända, och se detaljerna växa fram.

Den här gången handlar det om att Stuarts gamla ex Trudy (Henrietta Meire), vars tokdumpning av honom fick honom att lämna England för Los Angeles till att börja med, ska komma och hälsa på tillsammans med Josh (Greg Tuculescu) som hon lämnade Stuart för. Stuart måste ha en toksnygg tjej att visa upp och lyckas faktiskt scora en modell men när hon sviker honom finns det bara en sak att göra: muta Jessica att låtsas vara hans flickvän. Och modell. Och kompis med Nicole Kidman...

Det blir roligt, även om Stephen Merchants komik också går ut på att framkalla skämskudde efter skämskudde. Jag satt bokstavligt talat med en filt runt mig som jag drog framför ögonen när det blev alldeles för pinsamt. Ibland är det igenkänning, ibland är det bara jobbigt.

Men för det mesta är det kul. Förutsägbart, men kul. Ibland rentav charmigt. Stuart är trots allt en figur det är svårt att tycka illa om, särskilt när han till slut får sin insikt och vänder skutan rätt.

The Amazing Spider-Man 2 (2014) - 4/6

Den här filmen känns som om den hade ett dussin manusförfattare, en del skickliga, en del klåpare, och inte en enda av dem var överens med nån av de andra om nånting. Inte om löptiden, inte om stämningen, inte om graden av realism, inte om karaktärernas personligheter, inte ens om vilka karaktärer som skulle få vara med.

Först verkar The Amazing Spider-Man 2 göra ett allvarligt försök att fånga den dubbla stämningen från serietidningen, med humor och mörker i blandning. Den verkar till och med vara på god väg att lyckas. Sen svänger den åt höger, sen åt vänster, sen tillbaka tills jag inte vet vad den försöker göra längre.

Kärleksscenerna mellan Peter Parker (Andrew Garfield) och Gwen Stacy (Emma Stone) är så pinsamma att jag vrider på mig - kanske hade andra skådespelare kunnat få ut nåt av de replikerna men det hade varit bättre att ge de här två bättre repliker. Green Goblin (Dane DeHaan), Spindelmannens ärkefiende, är med i några minuter. Den andre skurken i filmen, Electro (Jamie Foxx), börjar som en så utpräglad karaktär att han gränsar till parodi. Peters sökande efter sanningen om sina försvunna föräldrar engagerar mig aldrig. En karaktär är en så patetiskt klichéartad tysk ond vetenskapsman att jag hade svårt att tro vad jag såg - han till och med säger und i stället för "och". Man hade lätt kunnat klippa bort en halvtimme och ha en bättre film.

Men. Actionscenerna har hämtat upp sig, nu har de både närhet och tyngd. Historien rör sig framåt på ett meningsfullt sätt som pekar mot en uppföljare jag faktiskt ser fram emot. Peter plågas av tankar på Gwens far, George Stacy (Denis Leary) som dog i förra filmen, och hans konflikt inför sina löften och plikter berör. När Dane DeHaan fortfarande spelar Harry Osborn är han så bra att jag genast började leta efter andra filmer han varit med i, och hans Harry är en trovärdig och tilltalande karaktär, med en moralisk utveckling som är begriplig och intressant.

Och sen får vi en riktigt bra version av en av de mest legendariska och omdiskuterade serietidningsscenerna någonsin, en som är trogen sitt arv och samtidigt får det att fungera i ett nytt medium. Den följs av en kort rad scener som bara blir bättre och bättre tills filmen avslutar fantastiskt och under eftertexterna sitter jag bara och undrar varför den inte var så jävla bra hela tiden.

Kill the Messenger (2014) - 4/6

Kill the Messenger har samma problem som många filmer som bygger på en sann historia: verkligheten har ingen dramaturgi. Antingen ändrar man på historien - ibland så mycket att det knappt finns nåt kvar - eller så står man ut med en film som är dramatiskt svag, helt enkelt därför att den bara tar slut utan klimax eller upprättelse. Kill the Messenger valde det senare alternativet, vilket jag tycker är helt rätt - om inte annat så för att det här är politiskt sprängstoff. Den här historien spelar roll.

Det dödar inte heller filmen, men den börjar mycket starkare än den kan avsluta, och de traditionella "vad hände sen?"-texterna är direkt nedbrytande. Då tycker vi nämligen rätt bra om journalisten Gary Webb (Jeremy Renner), en grävare på en liten lokaltidning. Han skriver om hur den amerikanska staten konfiskerar egendom från misstänkta knarklangare och sen behåller alltihopa även om den misstänkte frias.

Då får han ett samtal från Coral Baca (Paz Vega) som har en historia att berätta om sin pojkvän Raffie (Aaron Farb). Hon påstår att Raffie sålde knark på statligt uppdrag, något som får Gary Webb att höja på ögonbrynen och lyssna. Hon har dessutom kopior på viktiga dokument, och Gary plockar fram spaden.

Det leder honom till en fantastisk historia. Det verkar som om CIA finansierade nicaraguanska frihetskämpar genom att sälja crack i USA. De förvandlade South Central Los Angeles - och oräkneliga andra platser - till helveteshål för att stödja den nicaraguanska revolutionen. Det är förstås explosiva uppgifter, och när de är publicerade blir Gary själv en måltavla. Hårda män i mörka kostymer sätter press på honom, och hans allierade blir färre och färre.

Såvitt jag kan utröna följer Kill the Messenger verkligheten väldigt nära. Frågan som fortfarande surrar i huvudet är hur mycket av Gary Webbs artikelserie "Dark Alliance" som faktiskt var sann. Hur inblandade var CIA? Vem visste vad och hur tänkte de? De frågorna finns hela tiden i bakgrunden under Kill the Messenger, som drivs framåt av sin huvudpersons vrede. Först är det journalistisk nit, sen är det ambition, sen är det ilska, och slutligen blodröd aggression, och vi står bakom varje skifte.

Det fungerar för att vi tycker om Gary Webb och vill att det ska gå bra för honom. Han är modig och hederlig och vinner vår sympati, och när hans liv rasar samman för att han gjort det rätta står vi på hans sida när knappt någon annan gör det. Men det är också därför den sista biten av Kill the Messenger inte fungerar särskilt väl. Då tar verkligheten vid, och den är brutal och kall.