Patrik 1,5 (2008) - 4/6

Ännu en film vars omslag ljuger. Den ser ut som en mysig oförarglig feelgoodkomedi. Visst, det är där den slutar. Men det är inte där den börjar.

Paret Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) har precis flyttat in i ett idylliskt radhusområde med blomstrande trädgårdar och söta lekande barn. De är något stereotypa - Sven är butch, äter pizza och dricker whisky, Göran är känslig och påtar i trädgården - men det hjälper nog bara med acceptansen i området. Förutom från de lokala skitungarna förstås, som gillar att ropa "bög" och springa.

Göran och Sven har precis fått godkännande från socialnämnden och ska få adoptera ett barn. Det visar sig vara ont om givarländer som kan tänka sig att lämna ett barn till ett homosexuellt par, så det slutar med att de får en svensk 1½-åring som förlorat sin familj. När pojken anländer visar det sig dock att ett kommatecken hamnat fel. Patrik (Tom Ljungman) är inte 1,5, han är 15.

Det låter som just en skojig förväxlingskomedi. Men Patrik är en arg liten ligist som kommer från en ungdomsanstalt och han tänker inte bo hos några "jävla bögar". Sven reagerar vilt och våldsamt, och hans dotter Isabell (Amanda David) är en hopplöst trulig tonårstjej. Det är helt enkelt horribla människor vi har att göra med.

Patrik 1,5 reser sig långsamt ur de djupen och blir trevligare ju längre vi tittar på den, utan att den förråder sig själv. Mot slutet blir den just så charmig och feelgood som jag väntade mig, och inte det obehagliga tidsslöseri som den först verkade.

Pride (2014) - 6/6

Gud vad jag behövde den här filmen. Jag har sett alldeles för många mediokra filmer på sista tiden och när jag har sett bra filmer har de sällan rört mig, i alla fall inte så djupt som Pride gjorde. Jag tror den senaste var Locke, och bland allt bra jag har att säga om den finns inte "feelgood" med.

Pride fick mig att gråta och sen skratta genom tårarna, och när den slutade hade jag bara en tanke: hoppas, hoppas, hoppas att det här är sant. Den har sina sorgliga bitar - åttiotalshistorier om homosexuella slutar aldrig odelat positivt och de innehåller alltid frustrerad desperation - men tittaren lämnas med känslan att det finns mycket lycka och skönhet i världen. Ibland behöver man det.

Det är en berättelse som jag aldrig hade hört talas om förut, om hur en grupp homosexuella från London bestämde sig för att samla ihop pengar för att stödja gruvarbetarna under 1984 års gruvstrejk - "There's blood on your hands, mrs Thatcher"-strejken. Det var inte lätt att få ihop pengar, och det var inte lätt att åka till en lantlig gruvby i Wales för att leverera dem.

Vi träffar den bubblande aktivisten Mark (Ben Schnetzer), den något blygare Mike (Joe Gilgun), den gamle veteranen Jonathan (Dominic West), Gethin (Andrew Scott) som inte pratat med sin religiösa mor på sexton år, nykomlingen "Bromley" (George MacKay) som vill vara aktivist men är rädd för att synas för mycket och Stephanie (Faye Marsay) som i början är den enda orsaken till L-et i LGSM: Lesbians and Gays Support the Miners.

I Dulais Valley i Wales finns fackledarna Dai (Paddy Considine), Cliff (Bill Nighy) och Martin (Rhodri Mellir), vars liv förändras på olika sätt av gayaktivisternas ankomst. Där finns också den viljestarka Hefina (Imelda Staunton), kloka Siân (Jessica Gunning), och bigotten Maureen (Lisa Palfrey) som står för motståndet.

Det är bara förstklassiga skådespelare men det är som om det inte spelar någon roll; det här är en av de härliga filmer som inte verkar innehålla en enda skådespelare, bara riktiga människor som har råkat bli filmade. Möjligen är Nighy och Staunton så skickliga gamla proffs att de knappt kan låta bli att agera men när det gäller konstnärer av deras kvalitet så gör det ingenting.

Pride är ett vackert ögonblick efter ett annat, en ostoppbar flod av varma känslor, hopsatt till en nästintill perfekt historia förd framåt med känslig hand. Jag skrattade högt, ögonen tårades, jag mådde bra. Det finns säkert lite skönmålning här, jag accepterar det. Men den är sannare än jag väntade mig, och framför allt så underbar att se att jag knappt bryr mig längre.

Dallas Buyers Club (2013) - 3/6

Jag vet hur mycket hyllningsrop och fina priser den här filmen har fått, men jag tillbringade hela löptiden med att undra när det skulle dyka upp något jag inte hade sett massor med gånger tidigare. Ett outhärdligt arsel är med om något hemskt och får se olycka och blir därmed en bättre människa, och blir under tiden vän med någon han brukade hata. Och så finns det förstås en stark kvinna som kan sätta arslet på plats. Är det något som känns nytt?

Arslet är ett riktigt arsel. Ron Woodroff (Matthew McConaughey) är en rasistisk, sexistisk, homofob rodeocowboy som en dag i mitten av åttiotalet diagnostiseras med HIV och ges trettio dagar att leva. Först vägrar han acceptera diagnosen - han hotar att spöa upp läkaren som vågade fråga om han någonsin haft sex med en man - men snart söker han sig i stället till alternativa och experimentella mediciner. Han vill ha AZT, som ska testas på sjukhuset där den tuffa doktor Eve Saks (Jennifer Garner) jobbar. Men hon kan inte hjälpa honom; han måste i så fall vara med i studien och den är redan igång.

Ron får tag i AZT ändå, via en mutad sjukhusstädare. Sen tar han sig till ett mexikanskt sjukhus där en läkare som förlorat sin licens skriver ut vitaminer och andra vagt newageiga generalbotemedel. Han smugglar in medicinerna till USA. På ett sjukhus träffar han Rayon (Jared Leto), en campy transkvinna som han först hatar, i enlighet med sin personlighet. Allt eftersom tiden går börjar de samarbeta. Ron får tag i medicin, Rayon fixar kunder. Det blir ett litet företag.

Under tiden börjar dr Saks, liksom Ron, tvivla på AZT, men hennes chef dr Sevard (Denis O'Hare) vill fortsätta. Saks och Ron utkämpar samma strid på varsitt håll och blir samtidigt vänner. Företaget växer och Ron åker till Japan och till Europa.

McConaughey och Leto fick varsin Oscar men jag tyckte McConaughey spelade en kliché på ett klichéigt sätt och Leto gav intryck av att försöka Oscarbaita genom att spela gay/trans, vilket känns väldigt 1993. Det räcker inte längre och jag såg ingenting i någondera prestationen som förtjänade en statyett. Och Jennifer Garner spelade som hon brukar vilket är väldigt bra när det fungerar (Catch and Release, Juno) och mindre bra när det inte gör det (13 Going on 30, den här filmen).

Resultatet är inte dåligt, precis. Det är bara väldigt, väldigt ordinärt. Jag har ingen aning om varifrån hyllningarna kommer. För mig är Dallas Buyers Club ännu en film i massan.

The Normal Heart (2014) - 5/6

På åttiotalet var Larry Kramer en av ganska få öppet homosexuella, och han var öppnare än de flesta är nu. Han skrev böcker och pjäser och gjorde allt för att normalisera sin läggning, men det skapade konflikt med de andra i communityn som tyckte att han framställde dem fel och drog uppmärksamheten till dem när de just hade kämpat så hårt för att över huvud taget kunna finnas.

Han var med när AIDS började dyka upp och spridas, när myndigheterna var tysta, offren dog i rasande takt och allting tycktes hopplöst. Han var med om att grunda Gay Men's Health Crisis i New York City, som försökte sprida ordet att AIDS fanns, att det var farligt, att det var en epidemi, att man inte kunde fortsätta knulla på bastuklubbar utan en tanke på konsekvenserna.

Men han var alltid en kontroversiell figur och till slut kastades han ut från Gay Men's Health Crisis. I vrede skrev han pjäsen The Normal Heart som nu trettio år senare har blivit film. Det är en otäck resa genom en otäck tid, och det kanske är filmen som slår rekord i antal förtvivlade förargade monologer. Det finns många i den som har god anledning att komma med sådana.

Det som får filmen att fungera är alla de nakna naturliga skådespelarprestationerna. Jag kan bara påminna mig två personer i hela filmen som ger minsta intryck av att inte vara precis de människor de låtsas vara - Julia Roberts som läkaren som uppmärksammar AIDS och forskar på det och Jim Parsons som den ensamme Tommy Boatwright. Alla de andra skulle precis lika gärna kunna vara arga, rädda bögar som inte vet vart de ska ta vägen när deras värld börjar rasa runt dem, just när de trodde att de började se ljuset i tunneln.

The Normal Heart hugger tag i tittaren och släpper inte. Den är obarmhärtigt realistisk och visar alla de kämpande viljor som dyker upp så fort två människor bryr sig mycket om någonting. Männen borde kämpa tillsammans, visa en enad front mot världen som inte tycks vilja se dem, men de kan inte komma överens och det är något vi alla känner igen alltför väl. Men för oss handlar det kanske om nåt jobbmöte; för de här människorna var det liv och död.

Cloud Atlas (2012) - 6/6

Tre timmar briljans, det är enda sättet att beskriva den här filmen. Den berättar sex (eller fem, eller sju, eller kanske åtta, beroende på hur man räknar) olika historier samtidigt, invävda i varandra så att man inte kan låta bli att leta efter nästa koppling mellan två av dem. Varje historia has sin egen fullständiga mening men delar element med alla de andra så att vi kan följa en händelsekedja från den första historien, som utspelar sig på 1800-talet, till den sista, som utspelar sig i en flera århundraden avlägsen framtid. Hur många av karaktärerna insåg vilket panorama av händelser de befann sig i?

Var och en av de här berättelserna är så bra och intressant att man nästan inte kan koncentrera sig på någon av dem för man undrar ständigt hur det går i de andra. De skiljer sig åt i stämning, miljö, förlopp och upplösning men delar ett tema som vi ständigt anar under ytan även om vi inte kan sätta ord på det.

Berättelserna återanvänder skådespelare om och om igen, i olika roller, och det är en imponerande lista: Jim Broadbent, Tom Hanks, Hugo Weaving, Halle Berry, Susan Sarandon och Hugh Grant, bland många andra. Ibland har de en stor roll, ibland blinkar de bara förbi så att man knappt hinner se dem. De byter kön, hudfärg och till och med art, de går från hjälte till skurk och tillbaka. Ibland ser man dem omedelbart och ibland är de ännu mindre igenkännliga än Tom Cruise i Tropic Thunder. Många av dem kände jag inte igen förrän eftertexterna berättade hemligheten, och då gav det filmen ytterligare en aspekt. För liksom berättelserna behåller skådespelarna vissa egenskaper på samma sätt som karaktärer i klassisk opera har sina personliga teman. Särskilt Hugo Weaving verkar fylla samma funktion oavsett era.

Många elektroner har slösats på att försöka reda ut meningen bakom Cloud Atlas. En så här komplex film - som ändå fungerar som en väloljad maskin - måste bara ha undertext, en dold betydelse som man kan reda ut. Jag tror att den som försöker sig på det har missat poängen. Dels tror jag inte att det finns någon gömd mening; jag tror att Cloud Atlas betyder precis det vi ser. Och dels så fungerar den fantastiskt helt oavsett om den gömmer något eller inte, och den som lägger sin energi på att försöka "lösa" filmen missar att den utgör ett filmiskt mästerverk. Den går inte riktigt att jämföra den med något och jag vet att jag måste se den igen, och igen, och igen.

Showgirls (1995) - 3/6

Nästan det enda jag med säkerhet kan säga om Showgirls är att den är kontroversiell. När den släpptes hatades den av en så gott som enig kritikerkår och publik, men den del av publiken som älskar att njuta av dålig film har tagit den till sina hjärtan och kritikerkåren verkar ha delats i två. En del håller fortfarande fast vid att den är usel, medan andra hävdar att den är en briljant satir, nästan en parodi på den här sortens film. Det känns väldigt meta, och efter att slutligen ha sett Showgirls och läst en massa om den är jag fortfarande inte säker på var jag själv står.

Jag hatar den i alla fall inte. Liksom Gigli, Ishtar och The Postman drabbades den av usel press på grund av helt andra faktorer än filmens kvalité, och jag tycker inte att en film blir sämre därför att den hade stor budget och innehåller många nakna bröst, oavsett hur ovanligt det är. Showgirls listas ibland tillsammans med filmhistoriens sämsta utspyenden, och så dålig är den verkligen inte. Den har inget att göra i sådant sällskap.

Men jag har svårt att tycka om den. Huvudrollen spelas av Elizabeth Berkley, som efter Showgirls själv kom fram till att hon behövde ta små roller ett tag för att förbättra sina skådespelarfärdigheter. Det säger en hel del, dels positivt om hennes självinsikt och ödmjukhet och dels negativt om hennes insats i Showgirls. Filmens hyllare hävdar att regissören Paul Verhoeven medvetet valde en dålig skådespelerska för att illustrera hur tom karaktären är, en kopia av en kopia av en kopia, en varelse utan egen identitet utom den hon jagar men aldrig kan nå. Det kanske rentav stämmer. Men det enda jag lyckas se är en dålig skådespelerska.

När den är över kan jag dessutom inte undgå att undra varför jag brydde mig om att se den. Jag har sett en karaktär som inte borde vara naiv och inte förefaller naiv men ändå om och om igen drabbas av de naivas grymma öden, i en strukturlös handling som inte tycks leda någonstans. Alla dessa lögner, alla besvikelser, allt våld, allt sex, alla förolämpningar och allt drama och alla komplexa sociala strider och alfahonekomplotter, vad var de till för? Huvudpersonen Nomi (no me) har inte lärt sig något. Vi har inte lärt oss något. Den enda karaktär som verkar komma förändrad ur filmen är också dess oskyldigaste offer, och det är inte en förändring till det bättre som genomgåtts.

Men det är kanske poängen. Om Verhoeven nu verkligen snickrade ihop en satir över amerikansk masskultur och framför allt över stjärna-på-uppgång-filmerna så fick han i alla fall den här biten rätt. I standardfilmen på temat har vi en ung och oskyldig tjej från landsbygden som kommer till den stora staden för att söka lyckan, stöter på den fula verkligheten, reser sig över den och segrar genom att uppnå framgång och berömmelse. Showgirls är den berättelsens fula - och betydligt mer realistiska - tvilling. Det är klart den måste sluta som den gör.

Men den är så obehaglig att se. Nomi stöter på mina efter mina i en värld full av förskräckliga människor, i en handling som skiftar mellan att vara otrolig (Nomi träffar sin rumskompis genom att hamra på hennes bil och sen kräkas) och meningslös. Regin understryker och dramatiserar stunder som inte spelar någon roll men släpper kommentarsfritt förbi essentiella ögonblick. I princip alla verkar ha lämnat skådespelartalangen hemma i garderoben, och det hjälper inte att manuset är signerat Joe Eszterhas, Basic Instincts författare och en man som tycks tro att alla vackra kvinnor är bisexuella mördare. Eller så har han bara väldigt specifika fetischer.

Jag får inte grepp om Showgirls. Om jag ser den som den satir den förment är, så har den sin egen briljans och jag borde hylla den. Om jag ser den som film, vilken som helst, är den inte usel men tämligen menlös och frånstötande.

Samtidigt har den åtminstone fått mig att tänka, och det kan inte vara dåligt. Jag har ingenting emot att i efterhand justera vad jag tyckte om en film; jag hade varit mer positiv till The Help och mindre positiv till Dogtooth om jag hade skrivit de recensionerna omedelbart i stället för att tänka en stund först. Men räcker det, att den fick mig att tänka? Om jag inte kommer fram till något, spelar det då någon roll?

Så jag går på vad jag kände medan jag såg den. Kanske missar jag satiren. Kanske finns den inte där. Kanske är Verhoeven en genialisk och subtil filmskapare, kanske är han bara en klåpare. Han lämnar i alla fall ingen oberörd, och trots allt kan jag inte avråda någon från att se Showgirls. Om inte annat så innehåller den en av filmhistoriens märkligare orgasmer.

The Hunger (1983) - 4/6

Den här filmen handlar mycket mer om stämning än intrig, mycket mer om känslor än motivation och mycket mer om antydningar än förklaringar. Det blir aldrig helt klart vad det är vi betraktat och jag tror att intrycket man får av The Hunger beror lika mycket på förväntningar, förhoppningar, förhandsinformation och sinnesstämning som av dess beskrivbara egenskaper. En annan kväll hade jag kanske älskat eller hatat den.

Handlingen berör såvitt jag kan utröna en uråldrig - vi får aldrig veta hur gammal, men jag misstänker att det räknas i årtusenden - vampyr (Catherine Deneuve), även om det ordet aldrig nämns. Hon kallar sig nu för Miriam Blaylock, förmodligen det sista av många namn hon använt.

Hon lever i ett kärleksförhållande med John Blaylock (David Bowie), en betydligt yngre man som hon själv gjorde till vampyr och lovade evigt liv och evig kärlek. Så blir det nu inte utan han börjar plötsligt åldras i oerhörd hastighet. Han går från trettio till femtio på en natt och sedan till åttio på nästa dag. Han vet inget botemedel och om Miriam gör det så håller hon det för sig själv.

Johns enda hopp är därför doktor Sarah Roberts (Susan Sarandon) som forskar kring åldrande, men när en medelålders man dyker upp och påstår att han var ung i går kväll så tror hon honom inte utan lämnar honom i ett väntrum tills han ger upp. När dr Roberts samvete gnager henne går hon hem till paret Blaylock, men John finns inte längre kvar. Det gör däremot Miriam, som ser dr Roberts djupt i ögonen och väljer ut sin nästa kärlekspartner. Det utmynnar i en på sin tid i förväg legendarisk sexscen som faktiskt förtjänar sitt rykte; sällan har vi väl sett två så etablerade skådespelerskor i en så tydlig scen. Men den blir aldrig vulgär eller exploitativ. Den fungerar perfekt i sin kontext.

Det är det mycket i The Hunger som gör. De bästa delarna är sagolika i det ordets bokstavliga mening. Karaktärerna rör sig i en modern miljö men är tagna ur en antik legend. Stämningen är tagen ur en spökhistoria och känslorna från en kärleksmyt. Den ibland övermyckna vagheten hjälper till. Det här är en film som för det mesta tjänar på att inte besvara alla frågor, precis som sagor sällan gör.

Jag tror, efter lite funderande, att dess stora svaghet är de realistiska scenerna. Doktorn i sitt labb med sina kollegor, apan de experimenterar med, blodprovet de analyserar. Det är taget från en helt annan historia och det är ett grepp som ibland fungerar men bara när skiljelinjen mellan de två världarna antingen är tydlig eller till slut kollapsar. Här samexisterar de, vampyrerna och doktorerna, men de verkar låtsas som om den andra sidan inte finns. The Hunger är två filmer i en, och jag är ett mycket större fan av den ena än av den andra.

The Rocky Horror Picture Show (1975) - 5/6

The Rocky Horror Picture Show, baserad på musikalen The Rocky Horror Show, har för länge sedan slutat vara en film och blivit medlem i klubben fenomen. Den har gått på bio oavbrutet sen 1975, den var en av de första midnattsfilmerna, och den har en kult kring sig som bär allt ansvar för att den fortfarande lever. På nattvisningar kommer fans som har sett den dussintals gånger innan, och de ropar repliker enligt ett lika fast schema som vilket filmmanus som helst. De klär ut sig till bisarra karaktärer, de har med sig bröd att kasta och vattenpistoler att avlossa, och för dem har en visning av The Rocky Horror Picture Show blivit en ritual.

Detta har gett filmen den sortens legendariska status som normalt är reserverad för de uslaste av usla filmer, sådana man drar fram när det är bad-movie-night och man hellre vill skratta högt åt filmskaparnas inkompetens än njuta av välgjort hantverk.

Det överraskande är att den inte hör hemma i det sällskapet. The Rocky Horror Picture Show är bisarr, absolut. Den är olik allt annat jag har sett. Den påstås vara en parodi på B-filmer och det är den också, men samtidigt är den en parodi på något jag aldrig hört talas om. Det är den enda förklaringen på en del av de scener som paraderar förbi.

Men den är också riktigt rolig, oavbrutet underhållande och fylld av en naken, ofjättrad glädje som gör det omöjligt att tycka illa om den. Den går bortom sådant som att ta sig själv på allvar eller vara på skoj; den fräser av vilja att vara allt den kan vara utan att bry sig om konventioner eller gränser.

Handlingen berättas av en kriminolog (av rollistan beskriven som "en expert") spelad av Charles Gray. Han läser ur en polisrapport och ger en sober, gravallvarlig beskrivning av det som drabbar de båda huvudpersonerna, det nyförlovade paret Janet (Susan Sarandon) och Brad (Barry Bostwick), beskrivna som "en hjältinna" respektive "en hjälte". De är på väg att hälsa på sin vän dr Everett V. Scott (Jonathan Adams) när de överraskas av en regnstorm och får problem med bilen. Som tur är minns de ett slott de körde förbi för en liten stund sen och lyckas ta sig tillbaka dit.

Dörren öppnas av den blonde puckelryggen Riff Raff (Richard O'Brien, musikalens författare) som släpper in dem och förklarar att det är en väldigt speciell kväll. "One of the master's affairs." Janet och Brad får bevittna ett märkligt skådespel där gothklädda gäster dansar och inväntar husets herres ankomst. Denne visar sig vara dr Frank N Furter (Tim Curry i sin debut), en "sweet transvestite" som just denna kväll har något mycket speciellt att tillkännage: han har lyckats skapa liv. Livet i fråga är en slimmad, blond, muskulös, vacker ung man som kallas Rocky Horror (Peter Hinwood).

Meat Loaf kraschar genom väggen som vild knutte, både Brad och Janet hånglar upp människor de tror är någon annan, dr Scott anländer oväntat till slottet och vi får veta saker om Riff Raff, doktor Furter och hans övriga tjänare som ingen kunde gissa men ger en förklaring på den besynnerliga texten i doktorns första sång. Ja, det är förstås en musikal det här också. Har du länge längtat efter att se en 29-årig Susan Sarandon sjunga "I want to be dirty"? Jag har en film för dig.

Jag förstår hur kulten kring den här filmen skapades, men den borde inte ha behövt en kult för att göra sig ett namn. Den har tillräckligt med meriter på egen hand. Den fick mig att skratta, mest åt hur otroligt låg give-a-shit-factor de här människorna har. De bränner av ett skådespel som går ut på att de ska verka ha så roligt som över huvud taget är möjligt, och hoppas på att publiken hänger med.

Some Like it Hot (1959) - 4/6

Jag hade hört Some Like it Hots slutreplik långt innan jag såg filmen. Den var betydligt bättre inne i mitt huvud än den var i Joe E. Browns mun, men jag kan förstå varför den hamnade i panteonen Filmhistoriens Bästa Repliker.

Jag kan även förstå varför Some Like it Hot fick sämsta möjliga betyg av National Legion of Decency och ansågs som moralförstörande. Det hela gör mig väldigt glad att jag lever nu i stället, när Some Like it Hot är ganska tam och mindre upprörande än kvällsnyheterna.

Huvudpersonerna är två musiker, Joe (Tony Curtis) och Jerry (Jack Lemmon), som råkar se en gangstermassaker och därmed blir jagade män. För att hålla sig gömda samtidigt som de försörjer sig klär de ut sig till kvinnor och går med i en kvinnoorkester. Skamlöst, eller hur? Det är som ett helt annat århundrade.

Komplikationer tillstöter när båda två dras till orkesterns sångerska, Sugar Kane (Marilyn Monroe). Hon drömmer om att gifta sig med en miljonär, så Joe klär ut sig till rikemanssonen Junior och börjar uppvakta henne. Samtidigt får Jerry en egen miljonär, Osgood Fielding III (Joe E. Brown) och trots att Jerry bär på en hemlighet låter han bli att stöta bort den gamle mannen och deras kärleksaffär blomstrar.

1959 måste man vara väldigt försiktig men en film som denna men regissören Billy Wilder kunde inte låta bli - eller så såg han det som hela poängen - att lägga in små godbitar så fort han kom åt. Det finns sexreferenser utströdda överallt, som en påminnelse att Some Like it Hot kan låtsas handla om precis vad som helst, men den handlar egentligen om sex.

Handlingens detaljer är mer eller mindre ointressanta och du kan säkert lista ut de flesta av dem själv. Det viktiga är att Some Like it Hot har humor och charm även om den i dag huvudsakligen är intressant som historiskt dokument. Framför allt dokumenterar den Marilyn Monroe, denna filmens gudinna. Hon förtjänar varje uns beröm hon fått. Repliker hon upprepat hundra gånger säger hon som om hon precis kom på dem. Hon kysser kameran med ögonen, hon rör sig som en varelse från en annan och betydligt vackrare värld än denna, hon ser ut som en oskuldsfull flicka och förkroppsligat sex samtidigt.

Det sägs att Marilyn Monroe gick gatan fram med en intervjuare som förvånat påpekade att inte en enda förbipasserande la märke till att det var Marilyn Monroe som gick där. "Åh, vill du se henne?", sa hon och ändrade sin hållning, och plötsligt omringades de av fans. Det låter som en skröna och om den hade handlat om någon annan hade jag aldrig trott på den, men när det gäller Marilyn Monroe... Se Some Like it Hot och säg att du är säker på att det aldrig hände. Det här är hennes film.

Alexander (2004) - 2/6

Det borde inte ha gått att misslyckas med Alexander. Den hade en förstklassig rollista: Colin Farrell som Alexander den store, Val Kilmer som hans far Filip II, Angelina Jolie som hans mor Olympias, Anthony Hopkins som hans åldrade livvakt Ptolemaios, Christopher Plummer som hans lärare Aristoteles, Jared Leto som hans pojkvän Hefaistion, Rosario Dawson som hans fru Roxane och de har till och med lyckats trycka in BRIAN BLESSED.

Den hade en budget på 155 miljoner dollar som kombinerad med 2004 års filmteknik borde kunna skapa episka stridsscener som skulle få Cecil B. DeMille och David Lean bara kunde drömma om.

Den hade ett grundmaterial som verkar idiotsäkert. En av historiens mest intressanta människor med en livshistoria som överskrider både fantasi och fiktion, en gränslöst framgångsdrabbad karl som dessutom hade visdom nog att dö på toppen och därmed försäkra sin legend för all framtid.

Ändå är Alexander ingen bra film. Det är mycket som gör att den misslyckas, men ett bra ställe att börja på är dess tidsstruktur. Den har en mycket besynnerligt placerad återblick som hade passat mycket bättre på sin kronologiskt korrekta plats, och som ger oss en ny bild av en viktig karaktär som vid det laget redan är död. Jag misstänker att den är där den är för att det var dags för mer Kilmer och Jolie och regissören Oliver Stone inte kunde komma på ett bättre sätt att visa dem.

Den saknar fokus och hoppar fram och tillbaka mellan Alexanders tonåringslika ångest och svepande stridsscener. Det är ett gammalt och ärat grepp att reflektera det stora i det lilla, att visa oss befälhavarens inre demoner som påverkar tusentals människors öden, men här tappas det intrycket och det verkar finnas föga kopplingar mellan Alexanders personliga problem och det blodiga lemhackandet ute i öknen.

Den har med Alexanders ständige följeslagare och vän Hefaistion som i verkligheten var hans älskare (så säkert som vi rimligen kan veta det, över tvåtusen år senare), förvandlar honom till en sötnos med eyeliner och vägrar ändå ge honom en kärleksscen med Alexander. Hefaistions roll verkar i stället vara att hänga i närheten och tråna. Samtidigt får Alexander en glödhet Rosario Dawson till fru, men hon har sex med honom en gång och kunde sedan lika gärna ha försvunnit ur berättelsen.

Det här är heller inte rollen för Colin Farrell. Han är fantastisk i filmer som Cassandra's Dream och In Bruges där han kan slappna av och ha roligt, men här drabbas han av den stora episka sjukan. I mäktiga historiska kostymdramer finns det ett traditionellt sätt att agera på och Colin Farrell tänker inte bryta mot traditionen, hur illa den än passar honom.

Det finns bra saker med Alexander. Anthony Hopkins berättarröst är alltid välkommen, för Anthony Hopkins röst är alltid välkommen, punkt. Filmen ger en spännande känsla av upptäcktsresa när Alexanders soldater rör sig längre och längre in i okända länder, bortom det de trodde var världens ände, in på kartans vita fläckar. Men det väger inte upp filmens dåliga sidor.

Alexander den store tillbringade ett årtionde på militär kampanj och regerade i princip hela den kända världen när han tvingades vända hemåt. Hans liv är väl dokumenterat och innehöll konflikter, kärlek, sorg och en episk betydelse för världshistorien. Det måste gå att göra en fantastisk film om honom. Jag väntar fortfarande.

Brokeback Mountain (2005) - 2/6

Brokeback Mountain var en film som jag ville se så fort jag hörde talas om konceptet och när jag satte mig ner för att se den var förväntningarna högt uppskruvade, men jag räknade ändå med att få dem infriade. Jag hade inte hört ett negativt ord om den. Jag tänker nu skriva några.

Året är 1963. Jack Twist (Jake Gyllenhaal) och Ennis Del Mar (Heath Ledger) är två cowboyer som tillbringar en sommar som fåraherdar i Wyoming. En natt hamnar de i samma tält tillsammans och det slutar med att de har sex. Trots att de gör klart för varandra att de inte är bögar och att det var en engångshändelse fortsätter det hela sommaren tills de har ett gräl och skiljs åt.

Ennis åker hem till sin fästmö och Jack hittar en egen flicka att slå sig ner med. De träffas inte på fyra år, och när de till slut ses igen hinner de inte utväxla två meningar förrän Ennis har sin tunga i Jacks mun och de ger sig iväg för att fiska tillsammans.

Jack vill ha ett förhållande med Ennis, leva ihop med honom, men han vill inte. I stället träffas de med ojämna mellanrum, fiskar och har sex. Båda är missnöjda med arrangemanget och med den andres beteende, så de bråkar och deras respektive äktenskap faller sönder.

En - liten, men bidragande - orsak till att jag blev besviken på Brokeback Mountain var att marknadsföringen hade fått mig att tro att den var något helt annat än den var. Den omtalades som en film om två gaycowboyer och jag trodde att den skulle ha något att säga om homosexualitet, men historien den berättar hade lika gärna kunnat berättas om en man och en kvinna. Ennis är väldigt rädd för homofobt hatvåld, men såvitt han och vi vet förekommer inget sådant i filmen.

Men mitt huvudsakliga problem med den var att jag tillbringade den med att undra varför jag skulle bry mig om de här två skitstövlarna. De har ingenting som uppväger att de är egoister som utan eftertanke förstör allt de rör vid.

De är otrogna mot sina fruar. Jack går till mexikanska gayprostituerade. De ställer hycklande krav på varandra. Både Jake Gyllenhaal och Heath Ledger är ypperligt skickliga skådespelare och de känner sina karaktärer utifrån och in, men det som finns där inne är inte fint. Historien rörde mig inte, för jag tyckte inte att de här två självupptagna typerna förtjänade något särskilt bra.

Dessutom hoppar den i tiden på ett desorienterande sätt trots att den är över två timmar lång och baserad på en novell. Information tittaren borde ha undanhålls alldeles för länge.

Man måste ändå ge Brokeback Mountain erkännandet att den faktiskt är en film om en samkönad kärlekshistoria som inte ger sig in i politiska diskussioner utan fokuserar på känslorna. Det är väldigt ovanligt och välbehövligt, men det finns mycket bättre filmer som gör samma sak. Fucking Åmål, till exempel.

Det finns ett ögonblick i Brokeback Mountain som jag älskar. När Jack och Ennis slutligen möts igen efter fyra år ser Ennis honom och utbrister "Jack fucking Twist!"; Heath Ledger fyller de tre orden med så mycket mening och känsla att jag fortfarande känner en kittling i hjärtat när jag tänker på dem. Han var en fantastisk skådespelare, och han är saknad.

Fried Green Tomatoes (1991) - 5/6

Evelyn Couch (Kathy Bates) är en ouppskattad hustru som går på oändliga kurser om orgasmer och kvinnokraft för att rädda sitt äktenskap med Ed (Gailard Sartain), som helst äter middag framför TV-sporten med en ölburk i handen. När de besöker Eds faster på ett ålderdomshem är hon inte intresserad av att träffa Evelyn som får roa sig själv och på så vis stöter på den gamla Ninny Threadgoode (Jessica Tandy). Hon har historier att berätta, historier om sin svägerska Idgie (Mary Stuart Masterson) som under mellankrigstiden drev ett café tillsammans med sin ständiga följeslagare och väninna Ruth (Mary-Louise Parker).

Evelyn låter sig inspireras av historierna om Idgie, en otämjbar tuffing som sårades tidigt i livet och drog sig undan från mänsklig kontakt innan Ruth drog henne ur sitt skal. Ruth försvinner ur Idgies liv för att gifta sig med Frank Bennett (Nick Searcy), men Frank misshandlar henne och Idgie tar henne och hennes barn därifrån. Såna män brukar inte ge sig och det gör inte Frank heller, men Idgie är lika hård som han.

Evelyn tar till sig Idgies stridsrop Towanda och vägrar att längre låta sig hunsas av en ovänlig värld. Om Idgie och Ruth kunde besegra Frank och leva ihop i den amerikanska södern på trettiotalet måste ju Evelyn kunna göra sig minst lika fri och basunera ut sin vilja över hela världen.

Av de två parallella historierna är det Idgies och Ruths som hade fungerat på egen hand, men den får en extra skjuts av att vi hela tiden vet att Ninny kommer att sitta och berätta om alltihop många årtionden senare. Evelyns historia är stark och engagerande men huvudsakligen därför att den reflekteras i Ninnys berättelse om de två kvinnorna.

Ett genomgående tema är klassuppdelning och diskriminering. Män står över kvinnor, vita står över svarta, och heterosexualitet står över homosexualitet, som var explicit i boken men i filmen bara antyds. Det finns en anledning till att Ruth och Idgie hellre umgås med de svarta än med de vita. De vet var de har sina allierade och själsfränder, till och med i en hygglig liten stad som Whistle Stop.

Fried Green Tomatoes kommer med oväntade vridningar och lyckades lura mig flera gånger, vilket ibland känns snopet men nu bara kändes passande. Precis som i livet kunde jag inte veta vad som skulle hända och jag kunde aldrig bara slappna av och se skeendena utspela sig. Det är som det ska vara. Jag tror inte Idgie kunde slappna av, hon heller.

Persona (1966) - 5/6

Ingmar Bergman har om sin Persona sagt att början "kan vara lite besvärlig, de första fyra minuterna". Det har han rätt i. Den börjar med ett till synes slumpmässigt collage av snuttar från filmens barndom, som hastigt rör sig mot nutiden och inkluderar en ofta bortklippt ögonblicksbild av en erigerad penis och korta bitar av Bergmans tidigare filmer. Bergman gör redan från början klart att det är en film vi ser och det fortsätter han med genom Persona, tyvärr med grepp som sedan dess bara förekommit i parodier och som därför inte behåller den kraft de måste ha haft 1966.

Mellan dessa påminnelser om det falska som pågår framför ögonen på oss berättas en historia om den unga sjuksköterskan Alma (Bibi Andersson) som anställs för att personligen sköta om en enda patient, skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullmann, som Bergman under inspelningen förälskade sig i och sedermera gifte sig med).

Elisabet har inte sagt ett ord på tre månader och ingen kan hitta något fel på henne. Alma drar nästan genast slutsatset att hon helt enkelt har tagit beslutet att inte säga något, vilket tyder på en så stor själslig kraft att Alma är rädd att hon inte ska räcka till. Men hon tar jobbet och kort efteråt flyttar hon och Elisabet ut till läkarens stuga vid havet.

Alma talar för de båda. Elisabets tystnad lockar Alma till förtroende och närhet. Hon avslöjar saker för Elisabet som ingen annan känner till, allra minst Almas fästman. I en oerhört tät scen berättar hon en erotisk episod ur sitt liv med en målande röst som får bilderna att dansa i tittarens huvud. Hon verkar inte själv kunna tro att hon sitter och berättar detta, men ändå flödar orden utan tvekan.

Trots att Elisabet endast kommunicerar med långsamt skiftande ansiktsuttryck blir de två kvinnorna vänner och det börjar närma sig mer än så, men under ytan verkar det pågå ett otäckt maktspel. Elisabets läkare (Margaretha Krook) har sina egna idéer om varför Elisabet valt att tiga, och Alma misstänker själv att det ligger något mörkt bakom tystnaden.

Mellan de två kvinnorna utspelar sig ett tyst drama som rör sig på känslornas och tankarnas plan men allt mer flyttas mot ytan. Elisabets tystnad, som först var så skön för Alma, börjar först irritera henne och sedan driva henne tokig. Hon ber Elisabet att tala, sedan kräver hon, sedan hotar hon, men ingenting hjälper. Alma börjar bli osäker, inte bara på Elisabet utan på sig själv. Vem är hon egentligen?

Persona handlar om det falska och oäkta. Vad det innebär för bilderna vi ser vågar jag inte tolka om, men oavsett vad de oklarare delarna betyder så har vi bevittnat ett förstklassigt drama, en karismatisk duell mellan två skickliga skådespelerskor varav den ena måste agera i princip ensam och den andra måste agera enbart genom bleka miner.

D.E.B.S. (2004) - 5/6

Jag fick först den här filmen beskriven för mig som "lesbian cheerleaders fight crime". Det var inte helt korrekt; en så fantastisk film har naturligtvis aldrig gjorts. Men den är rolig, underhållande, klipskare än den ser ut och klart underskattad. Den bygger på en kortfilm som fick diverse festivalpriser, men långfilmen gjorde ingen större succé bland kritikerna. Jag undrar hur fantastisk den där kortfilmen var, för långversionen är en njutning.

Handlingen är löjlig och vet om det. I SAT-testet (ungefär amerikanska motsvarigheten till högskoleprovet) finns det ett dolt psykologiskt test. De som får rätt resultat får bli medlemmar i D.E.B.S., vilket står för Discipline, Energy, Beauty, Strength. Det är en hemlig, våldsam, statlig grupp som består helt och hållet av tokigt snygga tonårstjejer i skoluniformer. Vad händer om en tjej som inte är tokigt snygg gör rätt på det dolda testet? Sånt ska man inte fråga.

Filmen fokuserar på en grupp om fyra D.E.B.S.-medlemmar. Janet (Jill Ritchie) är ditz, Dominique (Devon Aoki som vi känner igen som den späda dödskonstnären Miho i Sin City) är franskasiatisk sexmissbrukare, Max (Meagan Good) är boss och Amy (Sara Foster) är vår huvudperson som lyckades få alla rätt på D.E.B.S.-testet.

Lucy Diamond (Jordana Brewster) är ett kriminellt geni som Amy skrivit en avhandling om. Amys grupp får i uppdrag att övervaka henne när hon tar kontakt med en rysk yrkesmörderska (Jessica Cauffiel). Det visar sig att det trots de inblandades yrkesval inte är något kriminellt på gång, utan det är en dejt som dock inte går något vidare och slutar när Lucy upptäcker D.E.B.S.-tjejernas närvaro. Det blir eldstrid och Amy finner sig öga mot öga med Lucy Diamond i en klassisk Mexican standoff.

Tydligen gillar Lucy den typen av situationer för hon känner sig tvungen att träffa Amy igen. Hon tar sig in i D.E.B.S. högkvarter och innan Amy hinner bli mycket äldre inser hon att hon har känslor för Lucy också.

Det hade så lätt kunnat bli enbart exploitativt och jag ska inte ljuga och påstå att det inte är exploitativt alls. Men hela filmen spelas med glimten i ögat, med en påtaglig charm och med en självdistans som avväpnar kritikerna.

Dessutom är den smart. Det finns fler bottnar i den här historien än man kan tro av en kort beskrivning och en titt på DVD-omslaget. Framför allt innehåller den två riktigt intelligenta vändningar, en så subtil att jag såg den direkt och väntade halva filmen på att den skulle sägas rätt ut, och den andra så uppenbar att det tog mig flera dagar att fatta den.

22/5: Superman the Movie (1978)

Mysterious Skin (2004) - 6/6

Jag trodde aldrig att den magre lille killen i 10 Things I Hate About You skulle växa upp och bli en skådespelare som jag beundrade i filmer som Brick, Inception och den film i vilken jag fick upp ögonen för hans talang: Mysterious Skin. Efter den filmen började jag leta upp filmer han var med i och när jag såg hans namn i rollistan för Inception var det en anledning till att gå och se den.

I Mysterious Skin spelar han Neil McCormick, en nittonårig småbrottsling som tjänar pengar som gayprostituerad och noggrant projicerar en tuffingattityd som sköld mot en värld som ärrat honom. Till och med hans bästa vän Wendy (Michelle Trachtenberg) som han hade gift sig med om han inte vore bög, säger att där andra människor har ett hjärta, där har Neil ett svart hål. En asocial nörd som Brian (Brady Corbet) gör nog bäst i att hålla sig borta från honom, men Brian har egna problem som han tror att Neil har nyckeln till.

Brian har en minneslucka från året han fyllde åtta och ända sen dess har han drabbats av oförklarlig medvetslöshet, näsblod och obehagliga återkommande drömmar. Avalyn (Mara Lynn Rajskub) förklarar symptomen med att han blivit kidnappad av rymdvarelser; själv har hon ett ärr på benet där de implanterade en spårningsapparat. Brian köper den hypotesen rätt av.

Men så en dag får Brian se ett foto på sitt knatteligelag. Han känner igen en av pojkarna, ett ansikte han ofta har sett i sina drömmar. Han spårar upp pojken och hittar Neil McCormick. Det är första gången de träffas på ett årtionde. Brian minns inte vad som hände den där dagen, men det gör Neil, även om han hittills vägrat se det minnet för vad det är.

Joseph Gordon-Levitt lever i Neil McCormicks kropp. Han vet hur Neil talar, rör sig, tänker, älskar och känner. Wendy kanske tror att Neil har ett svart hål i bröstet, men Gordon-Levitt vet att det finns ett hjärta där. Kanske ett ovanligt stort ett, till och med.

Mysterious Skin handlar om två barn som på diametralt olika sätt hanterar samma upplevelse. Neil tar den destruktiva vägen och förvandlas till en vandrande självmotsägelse, ett taggigt skal runt en sårbar kärna. Brian sluter sig i sig själv, medvetet eller omedvetet, gör sig utstött och söker förklaringar som skyddar honom från sanningen. Mötet mellan dem är ett av de känsligaste och ärligaste filmögonblicken jag sett.

28/5: Midnight Cowboy (1969)

Heavenly Creatures (1994) - 5/6

Den 22 juni 1954 kom två tonårstjejer springande till det tehus som de hade lämnat tillsammans med den enas mamma bara några minuter tidigare. De var till synes förskräckta och skrek att mamman hade fallit och skadat sig. Det tog dock inte lång tid för polisen att inse att det fanns mer i den här historien än en enkel olycka. Det blev början på ett av Nya Zeelands mest kända rättsfall. Nästan sextio år senare är det kvardröjande intrycket fortfarande en tom undran. Hur kunde två tonårsflickor ta en tegelsten och med över fyrtio slag döda den enas mamma?

Peter Jacksons film från 1994 söker svaret på den frågan i flickornas förhållande. De var intelligenta, de var känsliga, de var kreativa, de var udda, de var utstötta. De knöt band genom sin gemensamma kärlek till konsten, litteraturen, musiken och filmen. Den sprudlande, uppkäftiga Juliet måste ha varit som en magnet för den tillknäppta, blyga Pauline som i sin tur utövade en mystisk dragningskraft på Juliet.

Flickornas relation och väg ner i mörker och galenskap porträtteras skickligt av två skådespelerskor som båda har gått vidare till kändisskap. Pauline Rieper (Pauline Parker i verkligheten) spelas av Melanie Lynskey som även den mest sporadiske TV-tittare känner igen som grannen som är besatt av Charlie Sheen i Two and a Half Men, medan Juliet Hulme spelas av Kate Winslet vars meritlista torde vara välbekant. De får god hjälp av resten av rollistan men framför allt av Jacksons filmkonst.

Båda flickorna känner sig svikna av sina föräldrar. Juliet blev i flera månader lämnad ensam på Bahamas för att tillfriskna från en lungsjukdom och tvingade sina föräldrar att svära att aldrig lämna henne igen, men det sker först när hon blir sjuk och sen när hennes föräldrar skiljer sig. Paulines problem är mindre specifikt; hon delar många tonåringars känsla av att vara ensam och missförstådd. Hon skriver i sin dagbok (som troget återges i form av Melanie Lynskeys berättarröst) att ingen förstår hennes och Juliets genialitet.

De skapar sig en fantasivärld som de kallar Borovnia. Där är Juliet drottning Deborah och Pauline en vacker zigenerska vid namn Gina. De skulpterar lerdockor av sig själva och de andra invånarna i Borovnia, och i fängslande fantasisekvenser får lerdockorna liv. Pauline och Juliet dansar och lever i Borovnia, men figurerna därifrån får eget liv och börjar tränga in i deras riktiga liv. Drottning Deborahs mordiske son Diello dyker upp i flickornas fantasier och dödar dem som gör dem arga.

De kommer längre ifrån verkligheten. Figurer ur filmer som skrämt dem jagar dem och driver dem i varandras famn. I verkligheten fanns misstankar om att flickorna skulle vara homosexuella, vilket på den tiden hade gjort dem till mentalsjuka brottslingar, men de hävdar i dag att de bara hade en ovanligt intensiv vänskap. Filmen tar tydligt ställning åt andra hållet. I början är det lekfullt, de hälsar med pussar på munnen, men det utvecklar sig till något betydligt djupare än så. Är det viktigt? Krävs det romantisk kärlek för att man ska mörda för varandras skull, eller räcker det med ett platoniskt systerskap som gränsar till besatthet?

När deras föräldrar bestämmer sig för att hålla dem isär och planerar att skicka Juliet till Sydafrika för att göra åtskiljningen permanent kommer flickorna fram till att de måste göra något. De vill fly tillsammans men kommer inte på en plan som fungerar. I stället väljer de att fokusera på den människa som de allra mest ser som ett hinder för deras fortsatta förhållande: Paulines mamma. Hur skulle hennes död hjälpa dem? Det vet de inte. Jag tror att de fortfarande undrar.

11/5: Signs (2002)

Glen or Glenda (1953) - 1/6

Ed Wood är mest känd som regissör av Plan 9 from Outer Space, ofta kallad världens sämsta film, samt för att ha spelats av Johnny Depp i en utmärkt och underhållande film som visade hur han större delen av sitt liv lyckades undvika insikten att han var urusel på sitt valda hantverk. Jag hoppas att den bilden är sann, för det är så jag vill tänka på honom.

Han hade dock ett liv innan filmen. Bland annat hoppade han fallskärm över Frankrike på Dagen D, och han hävdade ofta att han gjorde det iklädd kvinnounderkläder. Transvestit var han i alla fall och det var aldrig tydligare än i Glen or Glenda.

Det finns en alibihandling. En transvestit har begått självmord och en av poliserna som undersöker fallet kontaktar en psykiater för att ställa frågor om transvestism, som 1953 ännu var något som bara existerade på de bisarra utkanterna. Genast börjar Wood predika. Nej, transvestiter är inte bögar. Nej, transvestiter vill inte bli kvinnor. De är karlakarlar, riktiga män, som bara råkar gilla att bära kvinnokläder. Som Wood själv.

Psykiatern berättar om titelns Glen, som spelas av Wood, och hans flickvän, som spelas av Woods flickvän Dolores Fuller. Med tanke på att de är fullständiga amatörer är det inget gott betyg att de är de bästa skådespelarna i filmen. Resten förefaller ha plockats upp på den lokala busstationen och erbjudits en eftermiddags jobb i utbyte mot lunch, vilket såvitt jag vet mycket väl kan vara fallet.

De är dock inte lika genialiskt usla som berättarrösten. Timothy Farrell har fått uppdraget att tvångsmässigt upprepa Woods transvestitevangelium och det gör han pliktskyldigt och mekaniskt. Transvestiter är inte bögar. Transvestiter vill inte bli kvinnor. Upprepa det tills ingen rimligen kan ha missat det.

Den stora tragedin är ändå stackars Bela Lugosi, som fjärran från sina glansdagar tillbringade sina sista år med att agera för Wood. Vem han egentligen spelar är det ingen som vet och jag misstänker att varken han eller Wood hade en aning. Han kallas the Scientist och hans roll går ut på att sitta i ett mystiskt laboratorium och säga luddiga saker medan han ger intryck av att kontrollera de andra karaktärerna. Han rör fingrarna som en marionettspelare och hojtar "pull the strings!" i sin kantiga dialekt. Då och då får vi se en filmsnutt av en buffelhjord, troligen för att Wood hade en sån sekvens liggande och inte räknade med att hitta ett bättre tillfälle att använda den.

Det är svårt att hata Glen or Glenda precis som det är svårt att hata Wood själv. Man kan aldrig ta ifrån honom att han älskade film, kanske mer än han älskade att bära trosor, och hans filmer är i alla fall dåliga på ett underhållande sätt. Man kan skratta åt dem, även om det är åt deras tråkighet. Glen or Glenda är på sätt och vis i en klass för sig då den knappt är en film utan bara en pamflett som i oändligheten upprepar Woods budskap.

4/5: Heavenly Creatures (1994)

Vicky Cristina Barcelona (2008) - 1/6

Jag har en känsla av att jag borde tycka om den här filmen men det gör jag inte, av ett mycket enkelt skäl: det finns inte en enda person i filmen som gör det uthärdligt att tillbringa en och en halv timme i dess värld. Det finns gott om filmer med obehagliga karaktärer, men människorna i Vicky Cristina Barcelona är varken djupa eller underhållande nog för att jag ska överse med att jag tillbringar hela filmen med att vilja strypa dem.

Javier Bardem är Juan Antonio, en vandrande kliché som använder sin välkultiverade känslig-fri-ande-image och låtsade intellektualism till att få ligga. Helst med två kvinnor i taget om möjligt och det hymlar han inte med, i förhoppning om att en skamlös bufflighet ska vara en så oortodox metod att det fungerar.

Scarlett Johansson är Cristina, en förvuxen tonåring som är osäker på sig själv, på världen och framtiden, och som inte fort nog kan falla för Juan Antonios tricks.

Rebecca Hall är Vicky, en påstått mogen och ansvarskännande kvinna som är förlovad med en bra och stabil man som avgudar henne. Det hindrar henne inte från att ligga med Juan Antonio ännu snabbare än Cristina.

Penélope Cruz är María Elena, Juan Antonios exfru som har större mentala problem än alla de andra karaktärerna tillsammans. Hennes humör flyger från ena ytterligheten till den andra, minsta motgång gör henne våldsamt aggressiv, hon begår gärna självmordsförsök och hon har mentala sammanbrott som hobby.

Kring dessa fyra rör sig en berättelse runt, runt i en spiral som inte leder någonstans och när filmen är över har den inte uppnått något annat än att irritera åskådaren. Det enda jag uppskattade var Christopher Evan Welch som berättarrösten. Ge den mannen vettigare saker att säga, snälla.

28/4: Michael Moore Hates America (2004)