lördag 31 december 2011

Commando (1985) - 1/6


Sällan har världens vita dukar presenterat en så magnifik samling muskler och ammunition som under åttiotalet. Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone fyllde tröjor med hårt kött och fiender med hett bly, och jag råkade vara i exakt rätt ålder för att uppskatta dessa fundamentalt infantila våldsfantasier. Ändå finner jag inte någon nostalgi värd att nämna i de filmerna, i alla fall de som hade föga att erbjuda förutom just muskler och ammunition.

Commando är ett strålande exempel. Den framtida guvernören Schwarzenegger spelar John Matrix, en typisk före detta elitsoldat som lagt dödandet bakom sig och nu lever ett normalt liv tillsammans med sin dotter Jenny (en tretton år gammal Alyssa Milano som ser yngre ut). Han får påhälsning av en typisk hjältens-före-detta-befäl, Franklin Kirby (James Olson), som berättar att alla Matrix gamla stridskamrater blivit mördade. Kirby placerar ut soldater för att skydda Matrix, men i filmer som den här har de bara en funktion: att dö för att visa på situationens allvar.

Livvakterna raderas ut, dottern kidnappas, och en av skurkarna visar sig vara Bennett (Vernon Wells) som också var medlem av Matrix förband och fram tills nu troddes vara död. Bennett och Matrix har en gammal beef och Bennett har kommit för att casha in. Genom att hota dottern får han Matrix att lova att hjälpa till med en mordoperation i Sydamerika.

Vad saknas? En kvinna, naturligtvis. Hon heter Cindy, spelas av Rae Dawn Chong och är en flygvärdinna som Matrix på något mystiskt sätt lyckas övertyga att hjälpa honom så att hon kan komma med lagom mängd bistånd.

Därmed är alla ingredienserna på plats och vi kan få se biljakter, slagsmål, coola repliker, en flygtur, och oerhörda mängder flygande kulor, följt av en slutstrid där storskurken dör på ett någorlunda ovanligt men inte alltför innovativt sätt. Commando förefaller i dag nästan vara en parodi på en åttiotalsactionfilm; inte en gnutta humor syns till för att visa att filmskaparna inte tog sitt fåniga ämne på fullständigt allvar. Arnold Schwarzenegger med muskler och raketgevär är på riktigt, inte på skoj, och därför har tiden sprungit ifrån honom.

fredag 30 december 2011

Repulsion (1965) - 2/6


När jag ser en film som unisont hyllas och upptäcker att jag inte tycker om den, blir jag orolig. Vad är det jag missar? Vad är det som finns här som går mig förbi? Smak är något subjektivt, visst, men kan smak verkligen vara så här satans subjektiv?

Tydligen. Det enda jag kan göra är att rapportera det jag upplevde, och jag upplevde Repulsion som tråkig och långsam, icke engagerande, inte otäck, inte tilltalande på något sätt som jag kan erinra mig. Den är skickligt gjord, men skickligheten är som en rosett på en råtta: jag önskar att den satt på något snyggare.

Catherine Deneuve spelar Carol, en ung och vacker belgiska som arbetar på en skönhetssalong i London. Hon bor tillsammans med sin syster Helen (Yvonne Furneaux). Carols utseende gör henne populär bland männen, särskilt Colin (John Fraser), men hon drar sig undan från dem och verkar blyg.

Helen har en pojkvän, Michael (Ian Hendry), och i relationen till honom visar Carol att det är mer än blygsel som gör att hon håller sig borta från män. Hon blir arg när han har sina saker i badrummet, när han använder hennes glas, när hans närvaro märks över huvud taget. När han bjuder ut systern på middag i stället för att de äter hemma känner Carol sig övergiven och sviken. Hon vill ha Helen för sig själv.

Värre blir det när Michael och Helen åker på semester tillsammans och Carol är ensam hemma. Filmen glider in i hennes huvud och vi ser allt mer hur hon upplever världen. Hon börjar hallucinera, eller fantisera, eller drömma, om mjuknande väggar, om händer som griper efter henne, och om att bli våldtagen av en inkräktare. Hon dyker inte upp på jobbet utan stannar i lägenheten där den kanin de aldrig åt till middag får ligga och ruttna.

Det låter mycket bättre när jag skriver ner det än det var när jag såg det. Nu låter det som den klassiker inom skräckgenren som Repulsion ofta kallas. I själva filmen går det alldeles för långsamt och två hastiga våldsamma händelser känns plötsliga och påklistrade; de hör inte hemma här. Att Carol beter sig ologiskt är en sak - filmen handlar trots allt om hennes allt mer förvärrade mentala tillstånd - men att flera andra karaktärer gör samma sak får mig bara att undra om det inte fanns smidigare sätt att försätta henne i samma situation.

Repulsion är i alla fall sevärd eftersom den innehåller det mig veterligt första exemplet på en nu uttjatad skräckkliché: scenen där en karaktär stänger en badrumsskåpdörr och i spegeln ser någon bakom sig. Här finns till och med en förklaring till varför inkräktaren inte syntes när dörren öppnades.

Repulsion var Roman Polanskis första film på engelska, gjord långt innan han blev mer känd för att droga minderåriga flickor än för sin filmgärning. Jag är mindre bekant med hans verk än jag borde vara men jag kan i alla fall säga att han med Chinatown visade hur mycket bättre han kan.

torsdag 29 december 2011

Angel Heart (1987) - 4/6


Harry Angel (Mickey Rourke innan han kraschade och kom tillbaka) är en privatdeckare i femtiotalets New York City. Han är en ganska typisk sådan, eller åtminstone en typisk sådan så som de porträtteras på film. Han är smart och duktig men har det ständigt knapert, trycks ner av en oresonlig värld och det förvånar ingen att hitta en flaska i hans skrivbordslåda.

Advokaten Herman Winesap (Dann Florek) kontaktar honom och ber honom träffa en betydelsefull klient i en kyrka. Klienten visar sig spelas av Robert De Niro i slickat skägg, långa men perfekt omskötta naglar och oklanderlig mörk kostym. Han heter Louis Cyphre. Angel, Winesap, Cyphre, och snart får vi träffa Epiphany Proudfoot och Toots Sweet. Folk heter sånt i den här filmen.

Cyphre berättar att han hade ett kontrakt med en musiker vid namn Johnny Favorite (som sagt), men Favorite deltog i kriget, fick mentala skador, och är nu försvunnen. Cyphre vill att Angel ska leta reda på Favorite.

En klassisk deckarhistoria tar vid. Angel rör sig trött från ledtråd till ledtråd, kontakt till kontakt, försöker nysta upp det besynnerliga mysterium han långsamt tar sig djupare och djupare in i tills det hotar sluka oss. Vi försöker hänga med, vilket går dåligt, men det gör ingenting för stämningen är kittlande otäck och vi vill se Angel närma sig lösningen även när vi börjar misstänka vilken den är.

Han hittar Favorites dotter, den ovan nämnda Epiphany Proudfoot. Hon spelas av den unikt vackra Lisa Bonet som genom sin roll i The Cosby Show fick ett rykte som goodgirl. Det ryktet gör hon sig av med i Angel Heart när hon har sex med Mickey Rourke i en mycket märklig scen som involverar en massa blod och en massa naken skönhet. Den lyckas vara både frånstötande och oemotståndligt erotisk, samtidigt som den ger ledtrådar till att det ligger mer i det här fallet än Angel kunde tänka sig.

Han blir inblandad i voodoo och magi, och det har Favorite också varit. Ledtrådarna finns där, men de är inte uppenbara medan vi är upptagna med att försöka reda ut handlingen. Och ändå faller allt på plats till slut.

Angel Heart tjänar enormt på en andra genomtittning när vi plötsligt förstår allt vi såg första gången. Som tur är så förtjänar den både den första och andra titten.

onsdag 28 december 2011

Winter's Bone (2011) - 6/6


I en karriärsskapande insats spelar Jennifer Lawrence sjuttonåriga Ree Dolly som i Ozarkbergens fattiga obygd lever tillsammans med sin hjälplösa mor och sina två småsyskon i ett av de många förfallna hus som utmärker en trakt som mest ser ut som kvarlevorna efter en mindre dramatisk apokalyps. Däckstaplar, bilvrak, rostiga metallhögar och trasiga stängsel fyller Rees omgivningar, som om världen en gång i tiden var nybyggd och ståtlig men nu finns bara sönderfallna rester kvar och hon lever på att skrapa fram det lilla värdefulla som fortfarande finns. Det är en grå, kall, dyster värld som befinner sig i ständig höst.

Ree har sedan länge slutat vara barn och accepterat att hon inte kan hindra att samma sak händer småsyskonen. Hon ser till att de får mat och kommer till skolan samtidigt som hon lär dem att klara sig själva i halvvildmarken som är deras hem. De får veta hur man jagar, hur man flår en ekorre, hur man överlever.

Var är föräldrarna? Modern är inte med längre; något har hänt med hennes hjärna och hon är praktiskt taget katatonisk. Fadern, knarktillverkaren Jessup, är på flykt undan lagen. Ree bryr sig inte om att leta efter honom. Här uppe i bergen är alla släkt med alla, ingen säger ett ord, och om Jessup åker dit är de alla i fara. Ree behöver honom hur som helst inte. Hon är van vid att klara sig själv.

Men så får Ree veta att Jessup använde huset som borgen sist han häktades och nu har han försvunnit. Om han inte dyker upp i domstolen om en vecka så förlorar Ree och hennes lilla familj sitt hem. Ree tror att fadern är död, men det hjälper inte. Hon måste ha bevis.

Ree går från släkting till släkting i jakt på sin far. Det är brutala, misstänksamma människor som kräver respekt och som levt på brott så länge att de inte känner till något annat sätt att leva. Hierarkin och patriarkatet är stenhårda. Att Ree ens vågar gå i närheten av den lokale potentaten Thump Milton är ett grovt etikettsbrott som försätter henne i fara, men för Ree finns inget val. Om hon inte hittar sin far står hennes syskon utan hem, och det finns ingen som kommer att hjälpa henne. I en smärtsam scen är hon så nära att bryta ihop som hon någonsin kommer och tigger sin mor om hjälp, men där finns ingen hjälp att finna och Ree tvingas bestämma sig för att inte låta sig knäckas.

Ree är Winter's Bones centrum och viktigaste karaktär - och Jennifer Lawrence visar i rollen att hon är en ung stjärna med stordåd framför sig - men de andra som passerar förbi är varken karikatyrer eller pappfigurer. De har alla genomlevt samma miljö som Ree och valt sina egna sätt att reagera. Hon gräver oförtrutet och blottar människors kärnor, sådana som de kanske inte själva kände till. Hennes farbror Teardrop (John Hawkes) och Thump Miltons kvinna Merab (Dale Dickey) är hårda människor som verkar ha lämnat all förmåga till empati bakom sig, men de har djup som Ree hoppas på men aldrig vågar tro på.

Winter's Bone är en hänsynslöst nedtryckande film, en film där plågade människor försöker överleva helvetiska omständigheter. Att Jennifer Lawrence tillsammans med regissören Debra Granik lyckas ge den en liten kärna av gnistrande hopp utan att klistra på något lyckligt slut får den att resa sig över sig själv och bli en film som förtjänar varenda hyllning den fått.

tisdag 27 december 2011

Frequently Asked Questions About Time Travel (2009) - 4/6


Frequently Asked Questions About Time Travel är en smart, originell liten film som är fylld med bra idéer, innovativa visuella skiften och inte ett tråkigt ögonblick. Den kommer riktigt nära storhet men håller tillbaka i sista ögonblicket och hade kanske en idé för lite, men den önskade så hett att den hade den där sista idén också att den blev tvungen att skylta med den och sen erkänna att den inte fanns. Det var den stora besvikelsen som gjorde att jag inte kan hylla den, men den är fortfarande en spännande och bra skapelse.

Toby (Marc Wootton), Pete (Dean Lennox Kelly) och Ray (Chris O' Dowd) är tre nördkompisar med hopplösa jobb, som gillar att titta på film och hänga på den lokala puben medan de klagar på film och pratar om nördsaker. Toby har en liten anteckningsbok med bra idéer som han säkert kommer att göra film av en dag, och den filmen kommer att vara bättre än allt skit som går på bio nu för tiden. Ray har precis fått sparken och älskar att prata om tidsresor; Toby och Pete slår vad om huruvida han kan gå fem minuter utan att nämna det. Det kan han oftast inte.

En vanlig kväll på puben träffar Ray på Cassie (Anna Faris) som börjar prata om tidsresor. Han antar att det är nån form av practical joke när hon berättar att hon själv är tidsresenär från framtiden. Hennes jobb är att skydda det förflutna från "editors" som reser tillbaka i tiden för att förbättra historien genom att döda människor när de peakat. Jimmy Dean, Jimi Hendrix, Amy Winehouse, ni fattar. När Ray berättar för sina kompisar att han såg igenom deras lilla skämt har de ingen aning om vad han pratar om.

Pete går på toaletten och när han kommer tillbaka är puben full av döda kroppar. En av dem är hans egen. Han springer in på toaletten igen - jag antar att precis vad som helst är en trovärdig reaktion under omständigheterna - och när han kommer in igen är allt som vanligt. Han drar med sig sina två kompisar för att försöka göra om exakt det han gjorde, och resultatet blir att de reser tillbaka i tiden en liten bit. De ser sig själva sitta och prata vid bordet och Cassie är där igen.

Det är nu filmen kommer igång. De hamnar i en postapokalyptisk framtid, Pete går in på toaletten och kommer tillbaka skäggig efter att ha tillbringat veckor med att desperat hoppa mellan olika tidsperioder. De ser glupska jättemyror och antika föremål från deras egen framtid, och de hittar en väggmålning som föreställer dem själva, klädda som de är, sittande vid bordet som de nyss lämnade. Världen och tidslinjen krånglas till, vrids in på sig själv och det enda som är klart är att de tre på något sätt blir berömda. Men hur? Det var det avslöjandet jag satt och väntade på med barnslig förtjusning, övertygad om att det skulle vara något fantastiskt. Filmen hade gett mig den förhoppningen.

Tyvärr infriades den inte, vi får aldrig veta vad det var för något briljant som de hittade på, och filmen slutar genom att tappa taget om sin egen mening. Det är synd på en bra idé som är genomförd med mycket skicklighet och humor.

Se gärna Frequently Asked Questions About Time Travel, den är både rolig, klipsk och ovanlig. Vänta dig bara inte alldeles för mycket, för filmskaparna sprang in i en vägg som de inte kunde ta sig igenom.

måndag 26 december 2011

The Thing (2011) - 2/6


John Carpenters The Thing börjar med att en norsk helikopter jagar en hund över antarktiska snövidder och når en amerikansk bas. Helikoptern sprängs, en överlevande verkar skjuta mot amerikanerna och dödas i självförsvar. Hunden visar sig vara ett utomjordiskt monster som kan imitera vilken varelse som helst. 2011 års The Thing, regisserad av Matthijs van Heijningen Jr., är en prequel till den filmen och låter oss se allt som hände innan helikoptern gav sig av efter den flyende hunden.

Jag är imponerad av den uppmärksamhet som har lagts på detaljer. Filmskaparna har studerat den norska basen så som den visades i originalfilmen och sett till att förklara hur den kom att se ut på det viset. Samtidigt är det också huvudproblemet med filmen. Precis som X-Men Origins: Wolverine måste sluta med att Wolverine är på vandring med minnesförlust så måste The Thing sluta med att den norska basen är sönderbränd, nästan alla är döda, och en helikopter jagar monsterhunden mot amerikanerna. Vi vet vad som händer efter det. Slutet är förutbestämt och det finns en gräns för hur spännande det kan bli.

Det hade kunnat bli bra ändå, och The Thing är faktiskt hygglig fram till att själva monstret dyker upp. De norska sydpolsforskarna hittar ett utomjordiskt skepp och tillkallar experter, bland dem Kate Lloyd (Mary Elizabeth Winstead). Infryst i isen hittar de en rymdvarelse som de skär loss och för tillbaka till basen. Rymdvarelsen tar sig loss och börjar döda och imitera sina offer.

Trots en och annan god idé - när det gått upp för våra hjältar vad det är de slåss mot uppfinner de ett innovativt sätt att identifiera riktiga människor, ett sätt som amerikanerna i originalfilmen inte snubblade över - fungerar The Thing inte som skräckfilm och inte som actionfilm. Monstret är inte alls lika effektivt som i originalfilmen. Det borde hålla sig gömt och döda blixtsnabbt, tvinga människorna att hålla ihop och vara livrädda. I stället ser det till att bli ensamt med en människa och avslöjar sig bara för att stå där och vifta med tentakler och huggtänder medan det tilltänkta offret får gott om tid på sig att ge sig av. Att effekterna dessutom är mindre övertygande än i en nästan trettio år äldre film hjälper inte. Medan bra CGI - Gollum - är fantastiskt, är dålig CGI av någon anledning mycket sämre än dålig animatronics.

Filmen följer Kate Lloyd närmast, förmodligen för att hon är amerikan, men låter bli att berätta den sista biten av hennes historia och den del som vi redan kände till får utspelas under eftertexterna. Det ger en känsla av förlust, som om något viktigt saknas och vi fick ett slut som bara kan kallas slut eftersom filmen inte fortsätter efter det.

söndag 25 december 2011

Steel Dawn (1987) - 2/6


I en vidsträckt öken står Patrick Swayze på huvudet. Ur sanden dyker människor upp, insvepta i de sorters gråsvarta trasor som i ett historiskt epos hade signalerat "spetälska" men i den här miljön lika tydligt signalerar "onda postapokalyptiska rövare". Trots sin ofördelaktiga utgångspunkt besegrar Swayze dem och passar på att demonstrera de stridsfärdigheter genren allt som oftast kräver, även om han riskerar att förlora både sin packning och sitt ena ben till dessa människor som på något sätt lyckas leva under sanden.

Efter denna presentationsscen vandrar han vidare och stöter på sin gamle stridslärare. Återkommande mentorer har bara ett syfte och samma drabbar denne; när han och Swayzes namnlöse karaktär samtalar över en bägare visar det sig att drycken är förgiftad, Swayze faller medvetslös till marken och ett band skurkar dyker upp, ledda av den formidable Sho (Christopher Neame). Swayze vaknar och finner mentorn död. Han ger sig av på hämnarstråt, på jakt efter Sho.

Spåren för honom till en reningsfarm ute i den torra öknen. Vatten är denna världs guld och Kasha (Lisa Niemi, Swayzes fru) lever på att rena det så att det kan drickas. Som den enda kvinnan i filmen blir hon naturligtvis Swayzes kärleksföremål, naturligtvis finns det ett litet barn (Brett Hool) som letar fadersfigur och naturligtvis finns det en tuffing som bråkar med Swayze men visar sig ha ett hjärta av guld (Brion James).

Trakten plågas av Damnil (Anthony Zerbe) som kontrollerar området med sitt gäng busar. Han har även lejt Sho och dennes stig kan inte undgå att korsa Swayzes. Deras relation är det bästa i en inte särskilt bra film; Sho är den onde riddaren och Swayze den gode men Sho har respekt för sin fiende, halshugger dem som slåss oschysst eller försöker killsteala honom och bugar för Swayze innan de duellerar.

Vi får aldrig veta vad det var som förstörde världen i Steel Dawn. Det talas om ett väldigt krig som Swayze slogs i och det måste ha skett väldigt nyligen eftersom en pojke i lågstadieåldern har tydliga minnen av sin far som stupade i kriget. Dessutom kan knappast ett krig med den teknologinivå vi får se har orsakat en så enorm katastrof att väldiga fartyg strandat i öknen. Inte för att det spelar någon roll; det är en funktionell bakgrund för en hantverkshandling som huvudsakligen består av hopskruvade klichéer och standardgrepp.

Patrick Swayze själv är effektiv i sin roll även om han tydligen helt glömt hur man ler. Han rör sig som den skicklige dansare han var, vilket är betydligt mer underhållande på film än de mest realistiska stridsfärdigheter. Resten av filmen är till för att ge honom ett sammanhang att finnas i, så att han kan hämnas sin fadersfigur, själv bli en fadersfigur, förföra den kvinnliga huvudrollen, rädda världen och - naturligtvis - vandra vidare när allt är över.

lördag 24 december 2011

Barb Wire (1996) - 1/6


På min andra blogg har jag nämnt hur det enda riktiga felet i Casablanca, kanske den bästa filmen någonsin, hade kunnat lösas genom att placera filmen inom den spekulativa fiktionens område. Barb Wire är ett försök att göra just det och demonstrerar hur det greppet kan gå fullständigt åt helvete.

Humphrey Bogarts roll spelas av Pamela Anderson i filmen som var hennes stora försök att ta sig från att vara TV-stjärna till att bli filmstjärna. Det gick inget vidare då hon valde en av det årets sämsta filmer som metod. Hon är Barb Wire, en nattklubbsägare i staden Steel Harbor 2017, under det andra amerikanska inbördeskriget. Hon presenterar sig genom att dansa naken och visa blöta bröst under förtexterna för att sen mörda en man som kallade henne "babe". Okej, det är kanske inte en exakt remake av Casablanca.

Den lokale polischefen (den förglömlige Xander Berkeley här, den oförglömlige Claude Rains i Casablanca) är på jakt efter en forskare som försöker slå larm om ett domedagsvapen som amerikanska regeringen håller på att utveckla. Hon är Cora Devonshire (Victoria Rowell i Paul Henreids roll) och när hon anländer har hon med sig sin pojkvän Axel Hood (den monstruöse Temuera Morrison i rollen som i Casablanca spelades av den övermänskligt vackra Ingrid Bergman), även Barb Wires ex.

Casablancas lejdbrev ersätts av hightech-kontaktlinser som gör att bäraren kan ta sig igenom en näthinnescanner vid Steel Harbors flygplats. Den enda fördelen Barb Wire kunde haft över Casablanca väljer filmen med andra ord bort; skulle man verkligen lita på en automatiserad näthinnescanner om man visste att scannerlurande kontaktlinser fanns på vift?

Det rullar på precis som i Casablanca även om kvalitén hos de båda filmerna skiljer sig åt ungefär så mycket som det är fysiskt möjligt. Där Casablancas repliker är intrikata och enkla på samma gång och genialiska i sin mångbottnade träffsäkerhet verkar Barb Wires manus ha skrivits av fem apor med varsin skrivmaskin, en piltavla och en kaffekokare. Pamela Anderson är en horribel skådespelerska som inte ens lyckas vara underhållande dålig; Barb Wire är inte en film att skratta åt, inte en so-bad-it's-good-festival, bara en tråkig, grötig historia som aldrig vill ta slut. Om man ens sitter kvar till slutet är det för att få se mer nakendans, så låt mig bespara dig lite tid: det kommer inte mer.

fredag 23 december 2011

Margin Call (2011) - 6/6


Hände något som detta under hösten 2008 när finanskrisen precis skulle explodera över hela den industrialiserade världen? Fanns det en natt då upphetsade, stressade män i kostymer ringde samtal efter samtal högre och högre upp i sitt företags hierarki tills de nådde någon som kunde ta ett beslut som orsakade katastrof men ändå ansågs att föredra framför att inte göra någonting? Kanske. Men även om Margin Calls handling aldrig inträffade i verkligheten ger den ändå en insikt i vad det var som hände och hur det kunde hända.

Mannen som gör en ödesdiger upptäckt som utlöser händelsekedjan som förändrar världen är Seth Bergman (Penn Badgley). Han är ung anställd på ett investeringsbolag och tittar oroligt på när lien går och många av hans arbetskamrater avskedas. När massakern är över och försäljningschefen Sam Rogers (Kevin Spacey) håller ett tal om att de klarade sig och att det betyder något tar de flesta av hans kollegor det som en startsignal att fira. Seth själv stannar dock kvar på jobbet och arbetar vidare.

En av de avskedade, Eric Dale (Stanley Tucci), höll nämligen på med ett projekt när han utan förvarning fick gå. Innan han eskorterades ut ur byggnaden gav han ett USB-minne till Seth, som upptäcker något mycket oroande. Det verkar som om företaget sitter på ett minfält. De har gjort värdelösa investeringar och en dålig dag kan leda till att de ligger back mycket mer än hela företagets värde.

Seth ringer sin kompis Peter Sullivan (Zachary Quinto) som är ute och svingar bägare och lyckas övertala honom att komma tillbaka till jobbet och ta med sig Will Emerson (Paul Bettany). Seth visar dem vad han har hittat och när han lyckats förklara det lyser paniken i deras ögon. De ringer Sam Rogers som kommer in, och han ringer vidare, och Seth får berätta sin historia om och om igen, varje gång för någon som är högre upp på karriärsstegen. Samtidigt tickar klockan vidare, morgonen kommer närmare, morgonen som kanske innebär domedagen för företaget. Till slut flygs VD:n John Tuld (Jeremy Irons) in med helikopter och säger åt Seth att förklara som han skulle göra för ett barn. Han kom inte dit han är på att vara smart.

Det är Tuld som till slut måste ta beslutet, kanske det enda beslut han kan ta. Alla de värdelösa investeringarna ska säljas så aggressivt som det bara går. Han vet att han krossar marknaden. Han vet att säljarna kommer att förstöra de goda relationer de tillbringat år med att bygga upp. De erbjuds feta bonusar för att utföra en hård förmiddags arbete som kommer att förstöra deras karriärer. När beslutet är taget undrar Seth, Peter och Will hur det är att vara en riktig människa, en människa som har villa och bil och hund och ett riktigt jobb, en människa vars liv kanske kommer att förstöras på grund av deras handlingar. Will är kall; det är på grund av män som han som de riktiga människorna kan upprätthålla sin levnadsstandard. Så länge de inte märks är de ingen som ifrågasätter dem, men om de försvann skulle alla sakna dem, och så fort de gör fel vill alla bränna dem på bål.

Liknande samtal utspelar sig mellan cheferna. Sam Rogers känner skuld inför det de ska göra, medan John Tuld hävdar att det är en naturlig, omistlig och ostoppbar del av det ekonomiska kretsloppet. Det har hänt förr och det kommer att hända igen, och man kan bara försöka vara en av dem som vinner på det i stället för en av dem som ruineras.

Margin Call tar ett ämne som en stor del av publiken finner ofattbart dammigt och tråkigt och gör en fascinerande, fängslande thriller av det. En stor del av förtjänsten ligger hos de förstklassiga skådespelarna men framför allt lyckas filmen koppla detta abstrakta och svårförståeliga till påtagliga effekter i människors vardag. Vi förstår vad det är som händer även om vi inte hängde med när detaljerna förklarades. På det viset är vi precis som John Tuld, och han lyckas ju vara VD för ett enormt investeringsbolag.

torsdag 22 december 2011

All Good Things (2010) - 4/6


Sanford Marks (Frank Langella) är rik och rör sig i de rätta kretsarna. Han är en patriark av den gamla ullen och styr över både familj och affärsimperium med samma självklart fasta hand. Få av hans vänner och bekanta vet varifrån hans rikedom egentligen kommer: strippklubbar, porraffärer, massageinstitut, förmodligen regelrätta bordeller, mer eller mindre uppenbara sådana. Han går ibland dit själv och får hyran i handen kontant.

Han har problem med sin son David (Ryan Gosling, vars lov jag sjungit flera gånger tidigare; se exempel på hans skicklighet i filmer som Drive, The Believer, Stay och särskilt Lars and the Real Girl). David är ett barn av sjuttiotalet, en hippiekaraktär som hellre pysslar med naturen och kärleken än med att driva in skulder från slafsiga klubbägare.

David hittar sin själsfrände i Katie (Kirsten Dunst). Tillsammans åker de långt ifrån New York City, långt ifrån Sanford Marks och förhoppningsvis långt ifrån hans långa armar. De slår sig ner i Vermont där de lever nära naturen och öppnar en affär där de säljer ekologiskt och hälsosamt. De kallar affären All Good Things.

Men de har inte kommit undan än. De får fortfarande pengahjälp från pappa Sanford, och en dag dyker han upp i Vermont för att förklara för David att nu är den här tiden över. Nu har David fått leka av sig lite, är det inte dags att han kommer tillbaka och börjar med sitt riktiga liv?

Och David ger sig och gör som pappa säger. Varför förstår vi aldrig riktigt och filmen försöker inte förklara det. Men All Good Things läggs ner, paret åker till New York City, David kavlar upp ärmarna och kör ner händerna i skiten, och Katie lever ett materiellt gott men tomt liv medan hennes man alldeles för snabbt förändras från den frikärlekhippie hon förälskade sig i till något betydligt mer svårbeskrivligt.

Ryan Gosling visar tydligt att David Marks inte gillar det han gör och inte älskar situationen han försatt sig och sin familj i, men samtidigt ser vi inte minsta spår av uppror. Något får David att foga sig och ta över mer och mer av familjeföretaget. Samtidigt genomgår han en annan förändring, betydligt obehagligare. Han försöker kontrollera Katies liv, med pengar och ord och våld. Han förvandlas till en mini-Sanford som dessutom saknar Sanfords självkontroll.

Och så försvinner Katie. David misstänks för mord men har alibi. Undersökningen fortsätter men inte ens kroppen hittas. Var det David som dödade henne för att skydda familjen? Filmen håller möjligheten öppen, kanske för att den måste då den bygger på en sann historia och verklighetens Katie - i verkligheten Kathleen McCormack - faktiskt försvann 1982 och fallet aldrig klarats upp. Ändå är det det enda jag saknar i All Good Things som i övrigt är en mycket bra film: någon form av upplösning, någon form av svar, någon form av lösning på gåtan om David och hans mystiska förvandling. All Good Things ställer många frågor och besvarar inte en enda. Som mest kommer den med antydningar.

Verklighetens David Marks - Robert Durst - har sett filmen och sagt att han tycker om den. Jag vet inte vad det är tänkt att det ska säga oss.

onsdag 21 december 2011

RED (2010) - 4/6


Frank Moses (Bruce Willis) är en före detta CIA-agent, numera pensionerad med statuskod RED: Retired, Extremely Dangerous. En vanlig dag är för honom att vakna, göra situps, och låtsas att inte ha fått sin pensionscheck så att han kan telefonflörta med sin pensionshandläggare Sarah (Mary-Louise Parker). Vi träffar honom på en ovanlig dag, då maskerade män dyker upp för att skicka så mycket ammunition mot honom att blypriset omedelbart tog ett skutt uppåt.

Som den tuffing han är överlever han, besegrar sina angripare, och börjar rota. Varför vill någon plötsligt döda en föredetting som han? Vi vet inte mycket mer än William Cooper (Karl Urban), den skicklige mördaren som får jobbet när metoden att skicka ett par dussin amatörer inte fungerade.

Moses plockar upp Sarah och börjar sedan söka upp sina gamla kollegor. Joe (Morgan Freeman) är den verklige veteranen; en åttioåring som fjärran från sina forna aktiviteter inväntar döden på ett ålderdomshem. Marvin (John Malkovich) är den paranoide; enslingen som har skapat sig en livsstil av att överleva i en värld där alla vill döda honom. Victoria (Helen Mirren) är den välanpassade; den som faktiskt lyckades att skapa sig ett riktigt liv även om hon ibland tar enstaka morduppdrag. Hon är en rutinerad mördare som på ytan verkar vara, tja, Helen Mirren. Ivan (Brian Cox), slutligen, är ryssen; en gång en fiende, numera en allierad, mest för att han har mer gemensamt med sina gamla motståndare än med kidsen som sköter ruljangsen nu för tiden.

Sarah hänger med som filmens likare, den karaktär som representerar oss själva. Det är genom hennes ögon vi får se aktiviteter som är helt normala för Frank och de andra men som kommer från en värld vi inte vet något om. Tillsammans följer de ledtrådarna, lägger pussel för att reda ut vad det är som pågår, och gör av med ofantliga mängder ammunition.

RED hade varit totalt förutsägbar om jag hade brytt mig om att försöka förutsäga den, men jag var för upptagen med att ha kul. Med en rollista som denna - Bruce Willis, Morgan Freeman, John Malkovich, Helen Mirren, Brian Cox, Ernest Borgnine, Richard Dreyfuss - kan man få ut rätt mycket underhållning bara av att titta på skådespelarna, och dessutom var det helt enkelt roligt att se alla de här pensionerade hårdingarna komma tillbaka till jobbet, gå igenom sina gamla minnen, och visa att gammal är äldst.

tisdag 20 december 2011

Das weisse Band (2009) - 5/6


Platsen är den lilla byn Eichwald i norra Tyskland, året är 1913. Trakten domineras av baronens herrgård och hålls lydig av pastorns predikningar. Hierarkierna är starka och traditionen är oböjlig. De äldre byborna håller hårt på hedern och reglerna. Baronen är makten och uppstudsighet är barnsliga dumheter.

En röst (Ernst Jacobi) förklarar att den kommer att berätta om de märkliga händelser som skedde där före och efter första världskrigets början, i förhoppning om att de kanske innehåller en förklaring till det som senare hände i landet. Många år tidigare var han skollärare i byn, spelades av Christian Friedel och minns att allt verkade börja med att byns doktor (Rainer Bock) råkade ut för en hemsk olycka, om man nu kan kalla det för olycka att någon spänner upp en ståltråd över stigen så att han rider rakt in i den. Doktorn hamnar på sjukhus och hästen måste avlivas.

Det var bara början på eländet. Under skördefesten blir baronens (Ulrich Tukur) kål sönderhackad. En bondhustru ramlar igenom ett murket golv och slår ihjäl sig. Baronens son (Fion Mutert) kidnappas och återfinns bunden, med neddragna byxor och piskad stjärt. En våldsam eldsvåda förtär en lada. Barnmorskans (Susanne Lothar) handikappade son (Eddy Grahl) misshandlas så svårt att han riskerar att förlora synen. Pastorns (Burghart Klaußner) älskade fågel Pipsi blir dödad med en sax och lämnas på hans skrivbord.

Das weisse Bands handling är en komplex, insnärjd härva. På ytan serveras vi ett mysterium. Vem utför alla dessa hemska dåd? Är de sammankopplade eller bara slumpmässiga utslag av våld? Är ens allihop med flit eller är vissa bara olyckor? Det kompliceras ytterligare av att vi ser en del av förövarna begå sina brott, och det verkar inte finnas någon koppling mellan dem. Resten av händelserna är lika mystiska för oss som för byborna och stora delar av handlingen gäller jakten på de skyldiga. Vi får till slut ett svar, men ingen upplösning.

Men mysteriet är bara en liten del av Das weisse Band. Filmen har oräkneliga sidospår och bihandlingar. En del av dem visar sig viktiga, andra avhandlas och försvinner. Trådar dyker upp och släpps, ibland för att komma tillbaka, ibland för att vara borta för alltid. Vi ser bara en liten skärva av ett gigantiskt socialt pussel och om vi blir förvirrade är det för att det är förvirrande. Det är omöjligt att sammanfatta hela den mänskliga upplevelsen. Vi kommer alltid att missa någon detalj och fästa oss vid något som visar sig inte spela någon roll.

När jag först hade sett Das weisse Band var jag förvirrad och besviken. Jag visste att jag hade sett något enormt välgjort. Das weisse Band är i allmänhet välspelad och i synnerhet välsignad med de kanske bästa barnskådespelare jag sett; särskilt en scen där doktorns tonåriga dotter (Roxane Duran) måste berätta om döden för sin lille bror (Miljan Chatelain) är fullständigt perfekt. Skickligheten går inte att ta miste på. Men det kändes som om den slutade mitt i handlingen, som om mysteriet aldrig fick någon riktig lösning, och som om jag verkligen inte visste vad detta hade att göra med den senare utvecklingen i Tyskland.

När jag hade tänkt mer på filmen började det gå upp ett ljus för mig, och när jag hade läst en del om den började jag inse vad det verkligen var jag hade sett. Illdådarnas identitet är viktig, ja, men inte det viktigaste. Vem är inte lika viktigt som varför. Det är varför som kanske förklarar nazism och förintelse. När skolläraren ger sig av från Eichwald efter att ha försökt anklaga de skyldiga men avvisats, vad lämnar han efter sig? En tryckkokare, redo att explodera.

Das weisse Band är en komplex, fantastisk film som fastnar i huvudet och vägrar släppa taget. Jag hade inga höga tankar om den när eftertexterna rullade, men nu vill jag ge den ett pris.

måndag 19 december 2011

Cujo (1983) - 2/6


Cujo är en av ganska få Stephen King-böcker som jag inte läst, så jag kan inte svara för hur väl filmen följer boken eller hur otäck boken är. Jag kan tänka mig att situationen som utgör lejonparten av Cujos koncept fungerar bättre i text än den gör på film, där vi utifrån måste följa med karaktärerna minut för minut i stället för att leva inne i deras huvuden i den takt som författaren bestämmer.

Titelns Cujo är en sanktbernhardshund, och redan där känner jag att någon gjort ett misstag. Sanktbernhardshundar må vara stora, tunga och fysiskt kapabla att vara farliga för människor men de ser fundamentalt snälla ut. Även vad gäller hundrasen kan jag tänka mig att det fungerar bättre på boksidan där vi inte behöver se Cujo utan bara får beskrivet för oss hur hemskt det är att en så vän varelse plötsligt blivit en dödlig fiende.

Det är nämligen precis vad som händer. Cujo bits av en rabiessmittad fladdermus och blir tokig. Han dödar sin ägare Joe (Ed Lauter) och hade förmodligen gett sig på dennes fru (Kaiulani Lee) och son (Billy Jacoby) också om de inte redan rest sin väg. Han driver runt familjens hus när en bil kör upp. Där sitter den otrohetsdrabbade Donna Trenton (Dee Wallace) och hennes son Tad (Danny Pintauro). Bilen bryter samman och Cujo håller vakt utanför.

Om du tycker att det låter som besynnerligt beteende för en rabiessmittad hund så håller jag med. Jag är över huvud taget väldigt skeptisk till huruvida rabies orsakar mordisk aggression, men det är hur som helst det lilla problemet. Det stora problemet är att det inte är så mycket som händer och inte så mycket som kan hända. Donnas son blir svagare och svagare av värme och törst, folk dyker upp och dödas av Cujo, och till slut blir Donna tvungen att ta saken i egna händer. En förutsägbar twist följer, och sen är det eftertexter.

Cujo är en hyggligt välgjord film vars black om foten utgörs av att hunden aldrig blir otäck och att den försöker dra spänning ur en väldigt statisk situation. Det blir tidigt uppenbart att det måste vara Donna som fixar det hela i slutändan och det är inte svårt att förutsäga vad som kommer att hända när hon äntligen når samma slutsats. King kunde åtminstone valt en mer originell metod åt henne; nu påminner det hela alldeles för mycket om Signs.

söndag 18 december 2011

The Social Network (2010) - 6/6


The Social Network
börjar med att en kvinna säger till Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg) "you're an asshole" och den slutar med att en annan kvinna säger till honom "you're not an asshole". Men det är han. I filmen, åtminstone, så är han det, vare sig han försöker eller inte.

Han är också enastående intelligent, så smart att människor och världen tråkar ut honom och han ser sig själv såsom svävande ovanför den. Intelligens är något av det svåraste man kan ge sig på att skriva; det går knappt att hitta på en karaktär som är smartare än manusförfattaren. Det är därför doktor House i så gott som varenda avsnitt får en plötslig uppenbarelse som ger honom svaret: det är dramaturgiskt helt omöjligt att visa hur en genialisk diagnostiker verkligen hittar det slutgiltiga svaret. Det är därför Sherlock Holmes har en mindre klipsk sidekick; någon måste reflektera läsaren och Sherlocks tankar måste hållas hemliga.

Zuckerberg borde vara ännu svårare att porträttera då hans genialitet rör sig inom datorer. Dessa maskiner har invaderat våra liv under de senaste årtiondena och utgör en enorm del av vår tillvaro, men för de allra flesta av oss förblir de gåtfulla, mystiska apparater. Få av oss vet egentligen ett dugg om hur de fungerar och vi borde därför inte förmå bry oss ett dugg om Zuckerbergs tidiga äventyr med att hacka sig in i Harvards datornätverk. Men det fungerar. Det är vansinnigt spännande. Jesse Eisenbergs maniska berättarröst, hetsig musik och briljant regiteknik hugger tag, suger in och får oss att leva genom Mark Zuckerbergs ögon och fingrar medan han kodar, bloggar och ölar simultant.

The Social Network lyckas med något dubbelt omöjligt. Den skapar en trovärdigt genialisk karaktär i Mark Zuckerberg och den engagerar oss i en aktivitet som knappt någon av oss begriper och som vi skulle finna mördande tråkig om vi försökte sätta oss in i den. I en senare och lika underbar scen pågår en tävling där de två segrarna får jobb på Facebook. De ska bryta sig in i en server. De måste dricka en shot för var tionde rad kod de skriver, för varje gång servern märker av deras försök, om de är sist med att stänga ett popupfönster, och var tredje minut. Hur kan programmering vara så här spännande? Jag vet inte.

Men nu går jag händelserna i förväg. Långt innan Mark Zuckerberg blev världens yngste miljardär och Facebooks skapare var han en ensam collegestudent på Harvard. Han presenteras i en intensiv och fantastisk förstascen där hans dejt med Erica Albright (Rooney Mara) går åt helvete eftersom han är för upptagen med att vara smart för att ens märka att han förolämpar henne. Det är vreden mot henne som leder honom till den hårda kodarkvällen under vilken han skapar Facemash, en sida där besökarna bedömer studentskors utseende. Tjugotvåtusen hits och ett kraschat nätverk senare är Zuckerberg ett känt namn.

Han kontaktas av tvillingarna Winklevoss, Tyler och Cameron (båda spelade av Armie Hammer) och deras vän Divya Narendra (Max Minghella) som har en idé. De vill skapa ett exklusivt socialt nätverk, enbart för Harvardstudenter. De har förlorat två programmerare och nu vill de ha Mark Zuckerberg. Han säger ja, men i stället för att arbeta på deras Harvard Connection stjäl han idén och kallar den The Facebook. Det blir en enorm framgång men leder också till stämningar från Winklevoss-tvillingarna och Narendra, och även från Zuckerbergs egen vän Eduardo Saverin (Andrew Garfield) som var med om att starta Facebook men sveks av Zuckerberg.

Vi följer båda historierna - Facebooks tillblivelse och ostoppbara tillväxt samt de juridiska processerna mot Zuckerberg - simultant. Mycket av det vi får veta om Facebook kommer från Saverin och Zuckerberg medan de berättar om idéer, möten, fester, heta groupies och den man som enligt Saverin dök upp från ingenstans och förstörde alltihop: Sean Parker (Justin Timberlake), som i det mytologiska förflutna grundade Napster. Han älskar Zuckerbergs idé och blir en del av företaget, huvudsakligen genom att ha en manisk energi och entusiasm som ingen kan matcha. Det är en roll som Justin Timberlake föddes för att spela.

The Social Network är två timmar snabb, smart, genomtänkt och ofta hysteriskt rolig dialog. Aaron Sorkins manus är briljant utan att någonsin förefalla vara ett manus. Intrikata repliker flyter ur karaktärernas munnar som om de inte känner till något annat sätt att prata. Filmen till och med kommenterar en artikel om Zuckerberg med "that's just how he talks", och jag kan tro på det.

Dialogen är attraktionen och det hade så lätt kunnat bli - borde kanske ha blivit - ett fullständigt misslyckande. Regissören David Fincher har tidigare gjort fantastiska filmer om seriemördare och alienerade män som spöar upp varandra, och här använder han samma klipptekniker till att berätta en historia som inte innehåller någon action och borde ha varit helt omöjlig att berätta. Den fick mig att skratta, den underhöll mig, och framför allt höll den mig engagerad genom två timmars oavbrutet prat om ämnen som i sig inte är ett dugg intressanta. The Social Network är den bästa filmen jag sett på mycket länge.

lördag 17 december 2011

Martha Marcy May Marlene (2011) - 4/6


Martha (Elizabeth Olsen, syster till Ashley och Mary-Kate) kallas för Marcy May, säger Marlene när hon svarar i telefon och lever i ett besynnerligt kollektiv där den karismatiske Patricks (John Hawkes) ord är lag. Medan männen äter väntar kvinnorna på sin tur, man väcks på morgonen av grytor som smälls ihop, och då och då dyker det upp en ny kvinna som skolas in via drogad våldtäkt.

Hur Martha hamnade hos den här sekten - för en sekt är det, även om inga religiösa detaljer kommer i dagen - är diffust. Något hände som drev henne till att söka mening utanför det vanliga samhället, och när hon slutligen lämnar sekten letar hon fortfarande efter den där meningen. Hon ringer sin syster Lucy (Sarah Paulson) som inte hört av henne på två år och förklarar förvirrat att hon inte vet var hon är. Lucy kommer rusande och hämtar hem henne till det stora huset hon delar med sin framgångsrike man Ted (Hugh Dancy). Martha får bo hos dem men hon vet inte hur man beter sig bland vanliga människor och rädslan för att sektmedlemmarna ska komma och leta efter henne gör henne allt mer rädd. Paranoian växer.

Martha Marcy May Marlene kastar oss fram och tillbaka i tiden. Vi följer Marcy May hos sekten med sex, disciplin, inbrott, skjutträning och trädgårdsarbete samtidigt som vi får se Martha misslyckas med att anpassa sig till livet i Connecticut där det inte är okej att gå omkring naken eller gosa ner sig i sängen med ett gift par medan de har sex. Ibland är det glasklart, oftast är det förvirrande, och det hjälper oss att leva oss in i Marthas opålitliga sinnevärld.

Elizabeth Olsen är kusligt bra i denna, en av hennes första filmroller som vuxen. Marthas känslor verkar ha bränts bort eller åtminstone gömts bakom opålitliga murar; om detta hände hos sekten eller tidigare får vi aldrig veta. Hon ser förföljare och plågoandar bakom varje hörn, hon verkar inte ha någon uppfattning om sociala regler eller vanlig artighet och inte ens när hon får klart för sig att hon behöver hjälp verkar hon begripa vad det innebär.

Sarah Paulson finns där som ett känslomässigt ankare; Lucy älskar sin syster djupt och är beredd att offra mycket för hennes skull, men det finns gränser. De gränserna kommer betydligt tidigare för Ted, som Hugh Dancy porträtterar som en man som försöker och försöker men som tycker att han hamnat i en väldigt orättvis situation.

Martha Marcy May Marlene har storhet, men ingenstans att ta vägen. Den har djupt äkta skådespelarprestationer; inte en enda karaktär förefaller vara en karaktär utan en riktig människa som bara råkat filmas, och en paranoid spänning som har lätt att gripa tag i tittaren. Den är förvirrande för det mesta men det behöver inte vara dåligt. Problemet är snarare att den bygger upp, bygger upp, bygger upp och sen inte leder någonstans. När den avslutar är det med ett av de sämsta och mest otillfredsställande slut jag sett, som slår sönder all dramaturgi och inte bryr sig om vad som händer.

fredag 16 december 2011

The Whistleblower (2010) - 4/6


Juridiken är ett märkligt område. Dess krokigheter gör att det är helt okej att berätta den sanna historien om Kathryn Bolkovacs upplevelser i Bosnien, men företaget hon arbetade för måste ges en lättgenomskådad pseudonym (Democra i filmen, DynCorp i verkligheten). Jag förstår att DynCorp inte vill ha sitt namn i närheten av den här berättelsen, men då det är allmänt känt att det var de som var inblandade i alltihop, spelar det egentligen någon roll att de kallas för Democra? Tydligen, enligt advokaterna.

Kathryn Bolkovac spelas här av Rachel Weisz som gör vad jag skulle kalla för hennes karriärs bästa prestation hittills. Bolkovac är en amerikansk polis som förlorat vårdnaden om sin son till fadern, som nu tänker flytta till en annan stad. För att få råd att flytta med och få träffa sonen i alla fall ibland tar hon ett välbetalt jobb för DynCorp, förlåt, Democra, ett privat militärföretag som på amerikanska utrikesdepartementets uppdrag arbetar i det krigshärjade Bosnien. De håller ordning, upprätthåller lagen, ser till att fredsavtalets klausuler följs, skyddar de svaga och samarbetar med lokal polis och myndigheter. Det är i alla fall teorin.

Bolkovac märker snabbt att hon anlänt till en mörk, rörig gryta. Det finns en machokultur som upprätthålls av rädsla och grupptryck. Stora delar av lokalbefolkningen, särskilt auktoriteterna, tycker inte om Democras närvaro och ljuger och kör med tricks. Bolkovac kom för att hjälpa Bosnien men finner sig konstant motarbetad, till och med av dem som borde vara på hennes sida.

Det är dock inte i närheten av det värsta. Hon upptäcker att det runt om i trakten finns barer med prostituerade som förts dit från östländer och nu hålls fångna som sexslavar. Hon tränger igenom hemlighetsslöjan och upptäcker att Democras anställda återfinns bland barernas kunder och, än värre, är inblandade i att föra in kvinnorna i Bosnien. Företaget hon arbetar för, som på hennes hemlands uppdrag ska hjälpa Bosnien, pysslar med systematiserad, organiserad sextrafficking. Inte ens FN är oskyldigt.

När hon försöker slå larm och stoppa verksamheten sluts leden. Alla vet om det som pågår och ingen är beredd att försöka stoppa det. Om det är av rädsla, profithunger eller en önskan att kunna fortsätta med brutala våldtäkter spelar mindre roll; organisationen har talat och Bolkovac ska stoppas.

Hon upptäcker att det är nästintill omöjligt att finna allierade. De som borde hjälpa henne låter sig stoppas av procedurer och byråkrati. Alla verkar ljuga och konspirera mot henne. Hennes frustration växer och tillsammans med den, växer vreden. I filmens bästa scen skriker hon åt männen som borde vara hennes vänner och arbetskamrater. "What is wrong with you people?" Ilskan tar över, hon orkar inte längre.

The Whistleblower är en film att bli arg av och även om man inte blir det så förstår man Kathryn Bolkovacs vrede. Weisz gör sin roll perfekt och får oss att känna samma isolering och frustration som Kathryn Bolkovac måste ha känt. De som borde skydda de svaga gör i stället sitt bästa för att skada och utnyttja dem. Det är människor som har en fantastisk chans att göra världen bättre och i stället, dag efter dag, väljer att göra den sämre. Det är ett stort emotionellt kapital som filmen, tyvärr, inte riktigt lyckas använda. Särskilt slutet fallerar och blir otillfredsställande, hur välberättad historien än har varit fram till den punkten.

Om jag inte bär med mig något annat från The Whistleblower så är det i alla fall insikten att det här pågår någonstans just nu, förmodligen på massor med ställen, och alla de ställena väntar på en Kathryn Bolkovac. Vi får bara hoppas att hon kommer, och att hon lyckas.

torsdag 15 december 2011

Breakfast at Tiffany's (1961) - 5/6


Bilden på den lyxigt uppklädda Audrey Hepburn med katt och bisarrt långt cigarrettmunstycke är en av de mest kända inom filmen. Ensam ger den dock helt fel intryck av Breakfast at Tiffany's, vars huvudperson Holly Golightly inte är en person som naturligt ser ut på det viset utan som anstränger sig hårt för att göra det. Hon vill inget hellre än att vara rik och sofistikerad men hon lever ett liv där hon bor i en liten lägenhet, går ut med män för att få betalda middagar och lite pengar vid sidan av, och äter frukost utanför juveleraren Tiffany's för att drömma om de fantastiska saker hon ser i skyltfönstret.

En morgon väcks hon av att författaren Paul Varjak (George Peppard) ringer på dörren. Han är nyinflyttad i huset, har inte fått rätt nyckel, och ber om att få låna telefonen. Vi får en fantastisk presentation av fröken Golightly, en snabbpratande sprudlande utåtriktad ung kvinna som verkar inkapabel - eller ovillig - att märka de underligare delarna av sin egen tillvaro.

Paul Varjak finner sig leta efter hennes försvunna sko medan hon flödande berättar att hon har bråttom till Sing-Sing där hon varje vecka besöker gangsterbossen Sally Tomato (Alan Reed) och får hundra dollar för besväret, förutsatt att hon ger en väderrapport till Tomatos advokat. Hennes ostoppbara svada gör klart att hon är både cynisk och naiv; hon kan tänka sig att utnyttja människor för pengar men förstår inte vad det är hon deltar i.

Som den nästan tvångsmässigt sociala människa hon är ser hon till att få in Paul i sin sociala krets, den överklassmiljö hon drömmer om att vara en genuin del av. Hon bjuder in modeller, Hollywoodagenter och miljonärer till sin lilla lägenhet och försöker leva i deras värld. Alla kallar varandra för "darling" och kysser på kinderna när de träffas. Det är en ytligt varm och djupt kall samvaro.

Paul vägrar, kanske medvetet och kanske av reflex, att smälta in. I stället blir han Hollys kanske enda länk till någon form av verklig värld utanför hennes frivilliga illusioner. Hon växlar mellan att älska och hata honom för det, men hon kan inte hindra honom från att komma närmare henne än någon annan. På så vis får han veta hennes hemligheter; hon har ett förflutet hon inte vill kännas vid. Ibland verkar hon inte ens vilja kännas vid sin nutid.

Huset där hon och Paul bor ägs av I.Y. Yunioshi, en av de mer besynnerliga skapelser som synts i en film som förblivit en klassiker. Kritvite Mickey Rooney spelar en stortandad, skrikande, brytande, skamlöst rasistisk asiatparodi, så överdriven att det förefaller omöjligt att den någonsin ansågs rumsren. På sin tid lockade Yunioshi säkert fram skratt; nu är han en välkommen påminnelse om hur långt vi har kommit.

Breakfast at Tiffany's hittar mycket av sitt ansenliga värde i Audrey Hepburns fantastiska och rättvist hyllade skådespel som Holly Golightly. Hon kallade själv rollen för en av sin karriärs svåraste men det märks inte på resultatet; Holly är en briljant varelse, samtidigt sårbar och stark, samtidigt mogen och barnslig. George Peppard matchar henne som ett slags icke-komisk straight man, en verklighetens representant som Holly Golightly kan kontrastera mot.

Jag har inte läst Truman Capotes litterära förlaga, men jag har kunnat läsa mig till att de flesta av ändringarna som filmskaparna gjorde är sådana jag önskar att de låtit bli. Filmen har nämligen ett väldigt påklistrat slut, oärligt mot intrigen och karaktären Holly Golightly. Fram till de sista minuterna är Breakfast at Tiffany's ett underbart konstverk, men så krossas temat obönhörligt och publiken sviks. Som tur är var det inte slutet som fastnade i huvudet på mig utan allt det underbara jag visades innan.

onsdag 14 december 2011

Dog Soldiers (2002) - 2/6


Dog Soldiers regissör Neil Marshall gjorde även 2005 års Descent, och precis som i den filmen visar han i Dog Soldiers att han har talang och potential men inte förmågan att föra det ända fram. Medan Descents problem är lätta att identifiera är det svårare med Dog Soldiers; den kunde precis lika gärna ha fungerat fantastiskt.

En grupp brittiska soldater hoppar fallskärm över skotska högländerna för att delta i en övning. Väl på marken hittar de resterna av ett förband som slaktats av okända motståndare. Soldaterna blir anfallna och försöker försvara sig men lider förluster. Tillsammans med zoologen Megan, som de träffar på av en slump, söker de skydd i ett till synes övergivet hus. Där tvingas de inse sanningen: deras fiender är varulvar.

Det hade kunnat bli löjligt, men det hade också kunnat bli tätt, mörkt, otäckt och spännande. Dog Soldiers blir ingetdera utan slösar bort sitt lovande upplägg och blir bara tråkig. Soldaterna barrikaderar sig i huset, anfalls, förlorar en kamrat, försöker fly med en bil, förlorar fler kamrater, får veta obehagliga hemligheter och fortsätter slåss. Människor dör, varulvar härjar, karaktärer avslöjas som varulvar och det slutar precis som man kan vänta sig.

Först trodde jag att Dog Soldiers led av att de stackars utsatta huvudpersonerna var soldater i stället för vanliga människor, men det störde ju inte Aliens. Nu tror jag i stället att problemet är att huvudpersonernas obligatoriska bakgrundshistorier är så platta och ointressanta; jag bryr mig aldrig om dem utan de är bara där för att vara beväpnade män som slåss med varulvar. Då är varulvarna intressantare och har dessutom en legitim beef, så varför skulle jag heja på soldaterna?

tisdag 13 december 2011

Road House (1989) - 3/6


Minns ni TV-serien Relic Hunter, med en sexig Indiana Jones-wannabe som reste världen runt och letade efter försvunna antika skatter? Vid ett tillfälle kallade hon en rival för "a relic hunter, and a good one". I verkligheten kan jag inte nämna en enda relic hunter och jag vet verkligen inte hur jag skulle ranka dem inbördes. Men så är det ofta på film; de mest obskyra yrken har en livlig subkultur, intern konkurrens och en offentlig rankinglista.

Så måste det i alla fall vara, för hur skulle Dalton (Patrick Swayze) annars kunna vara känd som den bäste utkastaren i branschen? Med tanke på hur han sköter sitt jobb (och alla ärr han har) så verkar den branschen dessutom vara väldigt annorlunda mot verkligheten. Ett av hans råd till sina anställda är "om ni måste göra upp, ta det utomhus". Jag föreställer mig att faktiska utkastare aldrig "måste" göra upp.

Dalton har i alla fall med diplomati och nävar byggt upp ett rykte och det leder till att han får jobb på en nattklubb i en stad som är alldeles för liten för att ha en nattklubb, i alla fall en stor nog att behöva utkastare. Dalton tar jobbet - det är mycket bättre än hans nuvarande i den lilla hålan New York City - och börjar slänga ut knarklangande anställda och bråkiga kunder. En hård kväll gör honom skadad och han måste uppsöka Doc (Kelly Lynch), stadens läkare och hans blivande kärlekspartner.

Filmens bästa ögonblick utspelar sig mellan Doc och Dalton; den senare spottar ur sig några av de mest macho repliker som någonsin förekommit på film. När Doc ser hans ärr frågar hon "Do you ever win a fight?". Svaret är "Nobody ever wins a fight". Djupt värre. När hon ska sy honom och han tackar nej till bedövning frågar hon om han gillar smärta. "Pain doesn't hurt", säger Dalton.

Daltons rättrådighet och spirande romans med Doc leder honom i konflikt med stadens lokale Krösus, Brad Wesley (Ben Gazzara). Wesley vill ta över The Double Deuce och sen vill han ha Dalton som utkastare. Hur det kan vara så mycket bråk över en stad som knappt innehåller nåt är en öppen fråga. Dalton tackar hur som helst nej, Wesley blir förbannad och Dalton måste ringa sin kompis Wade Garrett (Sam Elliott), som är Daltons mentor och den näst bäste utkastaren i branschen. Det är dags för showdown.

Bortsett från de märkliga namnvalen (jag räknade med att Butch Cassidy och Sundance Kid skulle rida in i stan vilket ögonblick som helst), den tunna intrigen, de logiska hålen, den besynnerliga premissen och... okej, det finns väl inte så mycket kvar efter det. Några slagsmål. Men den här filmen var i alla fall det coolaste nånsin när jag var tolv år gammal och den är inte tråkig, så det är alltid något.

måndag 12 december 2011

Vampire in Brooklyn (1995) - 3/6


När pokerproffset Nick "The Greek" Dandolos mot slutet av sitt liv var pank och spelade femdollarspoker fick han frågan hur han kunde spela för småpengar när han en gång i tiden vunnit och förlorat miljoner. Han ska ha svarat "hey, it's action, isn't it?". Jag antar att det var samma inställning som drev Eddie Murphy under nittiotalet; antingen gör man The Adventures of Pluto Nash och Vampire in Brooklyn eller så gör man ingenting alls.

Titeln låter som en komedi (ni vet typen, Down and Out in Beverly Hills, Moscow on the Hudson) och filmen marknadsfördes som en skräckkomedi men jag minns inte ett enda skratt. Snarare är det en ganska mörk och obehaglig historia som behandlas på ett mycket opassande sätt.

Ett fartyg anlöper Brooklyn och befinns fullt av lik. Det är tydligen Maximilians (Eddie Murphy) verk; han har livnärt sig på besättningen under resan från sin karibiska hemö. Maximilian är en "connoisseur of death" som uppskattar ett bra mord och ogillar klantigt, klumpigt dödande. Skrattar ni än? Han skaffar sig en odöd tjänare (Kadeem Hardison) och börjar leta efter en halvvampyr som ska leva i Brooklyn. Maximilian är nämligen den siste vampyren i världen och behöver hitta en annan vampyr för att inte dö innan det blir fullmåne.

Halvvampyren i fråga, barnet till en av Maximilians vänner och dennes mänsklige flickvän, visar sig vara Rita (Angela Bassett). Maximilian måste närma sig henne, isolera henne från hennes vänner och få henne att ty sig till honom och endast honom. Detta påminner mig om något. Det är hur som helst så hon ska bli vampyr; han inleder hennes förvandling med ett bett i halsen men den kan inte fullbordas om hon inte dricker en oskyldigs blod.

Maximilian nästlar sig in i hennes sociala krets och använder sina färdigheter inom mord och formförändring för att göra sig av med hennes vänner och älskade. Ritas värld rasar samman, hon kan inte lita på någon och Maximilian har onda planer som hon inte vet om. Japp, en klassisk komedi.

Det hade kanske kunnat bli en hygglig skräckfilm av Vampire in Brooklyn med någon annan i huvudrollen och utan den feghet som utmärker hela projektet. Det är som om Murphys namn skapade en kedjereaktion i filmskaparnas huvuden: Murphy är med - Murphy är en stjärna - Murphy är en komiker - filmen måste bli en komedi. Men den var och förblev en skräckfilm, och nu fastnade den halvvägs mellan genrerna utan att fungera i någondera.

söndag 11 december 2011

Dreamscape (1984) - 4/6


Långt före Inception utforskades gemensamma drömmar i science fiction-filmen Dreamscape. Skälen och tekniken är båda annorlunda, men slutresultatet är mycket snarlikt.

Alex Gardner (Dennis Quaid) är en man med kraftfulla psykiska talanger. Han har förr arbetat ihop med dr Paul Novotny (Max von Sydow) men tappade intresset och har i stället använt sina gåvor på mer ljusskygga sätt. Detta har gjort att han hamnat i onåd hos gangstern Sneed (Redmond Gleeson) och han blir tvungen att återvända till doktor Novotny för att undgå Sneeds gorillor.

Den gode doktorn har tillsammans med sin attraktiva kvinnliga kollega Jane DeVries (Kate Capshaw) utvecklat maskiner som låter män som Gardner ta sig in i andras drömmar. Där kan de undersöka miljön de finner sig i, försiktigt påverka den, och förhoppningsvis diagnostisera och bota diverse mentala åkommor.

Projektet styrs dock av Bob Blair (Christopher Plummer), som har helt andra planer. Dessa delas förmodligen av Gardners rival Tommy Ray Glatman (David Patrick Kelly), en man med samma talanger som han men vars främsta talang är att se ond ut.

Handlingen rullar ut i sin egen makliga takt och når sin kulmen i en lång psykisk stridsscen mellan Gardner och Glatman, där de befinner sig inne i samma dröm och tävlar i att kunna påverka den. De byter form, skapar vapen ur intet och utnyttjar i största allmänhet sin unika situation.

Det är en fin scen och Dreamscapes stora behållning. Den är full av fantasi, kärlek till filmmediet och innovationslusta, men den begränsas av budget och 1980-talets specialeffekter. Den håller inte på tillräckligt länge, vi får inte se tillräckligt många vändningar och improviserade uppfinningar. Den ger en aning om det jag önskar att Matrix hade varit.

Jag önskar mig därför en remake av Dreamscape, med några extra drömstridsscener, en större budget, vildare fantasi och full tillgång till nutidens filmteknologi. Det vore något att hisnas av.

lördag 10 december 2011

The Adventures of Robin Hood (1938) - 5/6


En gång i mitten på åttiotalet var jag hemma från skolan med någon vag skolbarnssjuka och hade sån otrolig tur att någon av de två kanalerna som fanns då körde Errol Flynn-kavalkad. Jag såg antingen The Sea Hawk eller Captain Blood eller kanske båda (Errol Flynn som pirat, i alla fall) och en annan film som fastnade så hårt i huvudet att det inte är något tvivel om vilken det rörde sig om: The Adventures of Robin Hood. Den var ett fantastiskt, spännande, actionfyllt, sorglöst, lyckligt spektakel som förmodligen är delvis ansvarigt för min än i dag kvarlevande kärlek för obromsad matinéfilm.

När jag nu såg om den tjugofem år senare var jag rädd att spräcka mina illusioner, men jag hade inte behövt vara orolig. The Adventures of Robin Hood är likadan som den var på åttiotalet och varit ända sedan den kom 1938 och jag tror att den kommer att överleva långt in i framtiden. Vi behöver filmer som den här, för att påminna oss om att det finns annat i världen än skuggor och mörker.

The Adventures of Robin Hood lyckas ge intryck av att handla om en idyllisk tid där glada hjältar slogs för det oskyldiga folket samtidigt som den handlar om förtryck, tyranni och blodbad. Det är en fantastisk bedrift att erkänna hjältens behov av en skurk samtidigt som skurkens närvaro inte tillåts förstöra den perfekta miljön.

Errol Flynn, detta perfekta fysiska exemplar, denne fullfjädrade gammaldags actionhjälte, denne man som ser ut att kunna göra allt det hans karaktärer gör och mer därtill samtidigt som han river av ett hjärtligt skratt, spelar själv Robin Locksley, en saxarädling i det av normanderna styrda Britannien. På tronen sitter Rickard Lejonhjärta (Ian Hunter), men han har tillfångatagits av en österrikisk hertig. I hans frånvaro har hans bror John Lackland (Claude Rains) tagit över kungariket och höjer skatterna som han påstår ska gå till att köpa Rickard fri.

Robin räddar Much (Herbert Mundin, egentligen alldeles för gammal för att spela en karaktär som presenterar sig som "the miller's son") från den onde adelsmannen Guy Gisbourne (Basil Rathbone) som vill avrätta Much för tjuvjakt. Fullständigt orädd skjuter Robin en egen hjort och med den över axlarna dyker han upp i prins Johns gillessal. Med ett bländvitt brett leende och en kanaljes brist på respekt slår han sig ner bland ädlingarna för att berätta att han tänker leda ett uppror mot prins John. Han tar sig ut därifrån med oförvägen akrobatik, men inte innan han lagt märke till den vackra jungfru Marian (Olivia de Havilland). Nu är han laglös och den bekanta historien tar sin början.

The Adventures of Robin Hood avverkar bit efter bit av Robin Hood-legenden tills jag blir osäker på hur mycket som kommer från originalsagorna och hur mycket som jag betraktar som klassiska Robin Hood-element för att de var med i den här filmen. Stavkamp med lille John (Alan Hale, Sr.). När Robin luras att slåss med broder Tuck (Eugene Pallette). Sheriffen av Nottingham (Melville Cooper) och Guy Gisbourne på besök i Sherwoodskogen. Bågskyttetävlingen med en guldpil som pris, given ur Marians egen hand. Pilen som klyver den förra pilen. Marians äldre förtrogna tjänarinna (Una O'Connor). En förklädd Rickard Lejonhjärta och en komplott mot honom. Det fortsätter.

Errol Flynn är en underbar, sagolik Robin Hood som klarar sig med mod, oförskämdhet och skicklighet. Han, de Havilland och Rathbone var legender inom sina gebit, och Claude Rains stötte nog aldrig på en skurkroll han inte älskade att spela. Actionscenerna har en fysisk närvaro och en grad av realism som saknas i modern film; Flynn och Rathbone fäktas på riktigt och de är duktiga på det.Visst, det är inte svärdsfäktning som den hade sett ut om det hade varit på allvar, men det är svärdsfäktning som det ska se ut när en matinéhjälte och en operettskurk ska ha sin slutstrid.

Det är något med färgerna i The Adventures of Robin Hood. Jag har aldrig sett så klara, tydliga, briljanta färger. De brokiga kläderna är färgstarkare än de borde ha någon rätt att vara. Robins vadmal är grönare än grön. Technicolor gör skäl för sitt namn och jag undrar varför vi inte ser detta längre utan var och varannan film verkad tvättad i diskvatten innan den når biografen.

Det sägs att man inte kan göra filmer som The Adventures of Robin Hood längre. Vår tid är för cynisk och för hängiven ironin för att man ska kunna göra något så här sorglöst och ohämmat utan att ta avstånd från det. Jag förstår kritiken; emedan jag inte ser någon ironi i The Mummy eller Serenity så ligger de för nära skräcken med sina vandrande lik och kannibaliska våldtäktsmän. Åttiotalet gav oss The Princess Bride, men den löser problemet med sin distansgivande ramberättelse. Så de kanske har rätt. Vi kanske lever i en tid som inte kan skapa något roligt, problemfritt och oironiskt, något som bara är oskuldsfull underhållning och som gör varje tittare lite gladare än hen var. I så fall har vi förlorat något.

fredag 9 december 2011

Breathing Room (2008) - 1/6


Fjorton personer är instängda i ett rum. De har på sig numrerade overaller och har försetts med till synes slumpartade föremål - en kassettbandspelare, en pistol utan kulor, och papperslappar som innehåller ledtrådar och information om de andra fångarna. De informeras om att de är deltagare i ett spel vars regler de inte får veta. Vissa av dem bär elektriska kragar; de som inte har kragar får lov att bryta mot vissa regler. Eftersom ingen känner till reglerna är det svårt att dra nytta av. Då och då slocknar ljuset och när det tänds igen är någon död. Det handlar om att överleva.

Konceptet - en skräckfilm där främlingar möts i en farlig situation i begränsat utrymme - är inte nytt, men det behöver inte betyda att det är dåligt. Faktum är att det kan utgöra och ofta utgör en utmärkt inkörsport för spirande filmmakare. Budgeten är liten, kreativiteten hög, talangen essentiell och erfarenheten mindre viktig. Det kan bli väldigt bra, som i Cube. Det kan bli rätt dåligt, som i The Clinic, Devil eller, tyvärr, Breathing Room.

Breathing Room har flera problem. Ett av dem är att ingen spänning infinner sig, kanske mest därför att ingen av karaktärerna fångar tittarens intresse. De tjafsar och bråkar men ingen känsla av utsatthet eller gryende panik skapas. De borde redan vara halvgalna, de borde vara spända som gitarrsträngar, och inget av det når fram.

Jag ville se vanliga människor påverkas av denna besynnerliga, fruktansvärda händelse. Jag vill se hur de reagerar på ett trovärdigt sätt, och jag glömmer aldrig att det är friskt att reagera sjukt på en sjuk situation. Det händer inte här. Karaktärerna är karaktärer, inte personer.

Ett annat problem är att spelet de tvingas delta i till synes saknar syfte. Jag antar att det är någon voyeursadist som hittat på alltihop men det är en rätt tråkig förklaring och den borde ha uttalats tydligt. Mysterier bygger på att man får veta hela - eller åtminstone nästan hela - lösningen. Det intressanta är inte vem som är mördaren, utan varför hen mördar.

Den rörliga, skakiga, låtsasdokumentärkameran hjälper inte heller. Det fanns en tid när det greppet var nytt och fräscht och det händer fortfarande att det görs effektfullt, men inte i Breathing Room. Det ger intryck av att jaga skräckkänsla i stället för att skapa den. "Titta vad otäckt det här är!" Det fungerar inte.

Det är synd, för det är helt uppenbart att regissörsparet John Suits och Gabriel Cowan inte saknar talang. De misslyckas på grund av materialet och - misstänker jag - en emotionell koppling till sitt koncept, som de inte modifierar när de borde. Kill your darlings, heter det.

torsdag 8 december 2011

Brewster's Millions (1985) - 3/6


Det finns åtminstone nio filmversioner av boken Brewster's Millions som skrevs 1902. Berättelsen har satts upp som pjäs, och den är en av de historier som gnott sig in i det allmänna medvetandet. Konceptet är simpelt: huvudpersonen måste göra av med en massa pengar på ett år för att få ännu mer pengar. När året är slut får han inte äga något.

Bokens författare George Barr McCutcheon var ingen idiot och la därför in hårda regler som hans huvudperson Montgomery Brewster måste följa. Han kunde inte donera hur mycket som helst, inte dricksa hur mycket som helst, inte spela hur mycket som helst. Han fick inte berätta för någon vad som egentligen pågick; alla han kände trodde bara att han ärvt en massa pengar och plötsligt blivit väldigt slösaktig.

En väldigt viktig sådan regel ignoreras helt i 1985 års filmversion med Richard Pryor i huvudrollen och det gör att vi tillbringar hela filmen med att undra varför han inte bara gör det uppenbara och cashar in sina trehundra miljoner dollar.

Pryor är Montgomery Brewster, en misslyckad baseballspelare som efter ett barslagsmål hamnar i häktet tillsammans med sin vän och lagkamrat Spike Nolan (John Candy). Borgen betalas av en mystisk främling (Joe Grifasi) som drar med dem till New York. Där får Brewster från en inspelning av hans avlidne mormorshalvbror Rupert Horn (Hume Cronyn) höra talas om sitt märkliga arv.

Horn berättar om när han var liten och hans far kom på honom med att röka cigarretter. Fadern stängde in honom i en garderob och lät honom inte komma ut förrän han hade rökt upp varenda cigarrett han hade, och efter det kunde Horn inte ens tänka på att röka. Han ska göra samma sak med Brewster; tvinga honom att spendera pengar tills han kräks på det.

Han får ett val: antingen få en miljon dollar direkt, no questions asked, eller ge sig på att spendera trettio miljoner på trettio dagar. Om han väljer det senare och lyckas får han trehundra miljoner, om han misslyckas får han ingenting. Om han hade valt det förra hade det inte blivit mycket till film.

Brewster börjar slösa, och här hittar vi luckan. Trots de regler Horn sätter upp ("you can't just buy the Hope diamond and give it to some bimbo") kan Brewster tydligen betala vilka löner han vill. Han anställer chaufförer och livvakter för vansinneslöner som ändå bara är pyttehack i de trettio miljoner han har att göra av med. Varför inte bara betala livvakten trettio miljoner i slutet på månaden och lyckas automatiskt?

Nu löser det ju sig ändå, förstås, och både Pryor och Candy var faktiskt bra på att vara roliga i den här sortens tramsiga bagateller, men jag lyckas inte strunta i att ett så lättäppt hål får förbli otäppt. Originalhistorien bygger på att Brewsters uppgift görs svår, men här bygger den i stället på att han är en komplett idiot.

onsdag 7 december 2011

The Lovely Bones (2009) - 2/6


The Lovely Bones är en mycket besynnerlig film. Den är visuellt vacker, välspelad och utmärkt regisserad. Den berättar en historia som drar in tittaren och får henom att vilja se nästa scen och nästa scen och nästa scen. Dess problem är att budskapet är så smaklöst att det vrider på hela filmen, samt att en del dramaturgiska beslut är så obegripligt usla att jag inte förstår hur de kunde överleva första genomläsningen av manus.

På-väg-uppåt-stjärnan Saoirse Ronan spelar fjortonåriga Susie Salmon som har en familj, vänner, en pojke hon är kär i, och drömmar om att bli fotograf. Grannen George Harvey (den otäcke Stanley Tucci) har helt andra planer för henne. I ett majsfält gräver han en jordhåla och där lurar han ner Susie. Hon finner honom obehaglig och försöker fly genom att sparka honom i ansiktet. Hon tror att hon har undkommit tills hon plötsligt inser att det har hon inte alls; han dödade henne och det här är livet efter detta.

Hon hamnar i ett vackert mellanland som varken är himmel eller jord. Där träffar hon Holly (Nikki SooHoo), som försöker övertyga henne om att hon ska släppa taget om de levandes värld och gå vidare, vilket är märkligt med tanke på vad vi senare får veta om Holly. Susie vill hur som helst inte utan stannar kvar, leker med Holly och de andra som dyker upp, och tittar ner på världen för att se hur hennes familj och mördare har det.

Det går inget vidare där nere. Hennes far Jack (Mark Wahlberg; jag blir fortfarande förvånad varje gång jag ser honom göra en bra roll trots att jag aldrig sett honom göra en dålig; han måste bittert ångra den korta perioden då han dubblade sitt förnamn) letar desperat efter först henne och sen efter hennes mördare. Hennes mor Abigail (Rachel Weisz) hanterar inte förlusten av dottern och mannens reaktioner utan lämnar familjen och åker västerut. Susies mormor Lynn (Susan Sarandon) dyker upp för att styra upp och det gör hon med bravur trots att hon är rätt förtjust i flaskan. Jack misstänker Harvey och Susies syster Lindsey (Rose McIver) försöker själv hitta bevis mot honom.

Här finner vi det centrala märkliga i The Lovely Bones. Den skapar skickligt dramatiska, spännande scener som i slutändan visar sig ha absolut noll betydelse för berättelsen. Inte nog med det, utan scenernas produkt ignoreras fullständigt av filmen. Vi får aldrig veta varför Lindseys undersökningar och Jacks misstankar inte spelar någon roll; vi ser dem bära frukt och sen försvinner frukten och nämns aldrig mer. Den slutgiltiga upplösningen är ingen upplösning, bara en påklistrad slumphändelse så att det inte ska verka som om The Lovely Bones står på mördarens sida.

Men varför skulle den inte göra det? Om man mördas hamnar man i ett vackert land där man får leka med jämnåriga som man har något gemensamt med, och när man till slut är redo kan man gå vidare till ett paradis? Det är ett problem filmen delar med religionen - om man hamnar i himmelriket, varför skulle man försöka undvika döden? Varför är det ondskefullt att mörda?

The Lovely Bones är fantastiskt välgjord men lämnar två obehagliga känslor efter sig. Den första är frånstötande och den andra är tom. En barnamördares verk visar sig ganska mysigt, och det vi fåtts att bry oss om spelar ingen som helst roll. Det är obegripliga misstag från så skickliga filmskapare.

tisdag 6 december 2011

Before Sunset (2004) - 6/6


Before Sunset är en annorlunda film än Before Sunrise. Där den första filmen trots sin tidsmässiga begränsning var långsam och försiktig är Before Sunset stressad, stötig, ibland nästan manisk. Det är rimligt; i den första filmen hade Jesse och Céline en hel natt på sig, men i denna har de inte ens nittio minuter. Filmen följer dem i realtid medan de pressar det redan pressade tidsschemat, ovilliga att släppa taget om varandra.

Nio år har gått sen Jesse och Céline tillbringade en natt med att gå runt i Wien. Nu är Jesse författare till en framgångsrik bok och han turnerar Europa runt för att marknadsföra den. Boken är en fiktionaliserad version av natten i Wien; Céline läser om den och inser att hon måste ta chansen att träffa Jesse igen. Hon dyker upp när han är på sin turnés sista framträdande, i hennes hemstad Paris. Tiden är knapp; han måste hinna med planet hem till USA.

De använder sin tid väl. De lär känna varandra på nytt. Deras liv har förändrats; nu är de inte ungdomar eller studenter utan vuxna människor med familjer och jobb. Jesse har ett barn och en hustru men äktenskapet har kallnat - "I feel like I'm running a small nursery with someone I used to date". Céline arbetar med miljön och har en pojkvän som är fotograf. Hennes liv verkar på ytan bättre än Jesses, som inte alls blev som han tänkt sig, men även hon har tvivel, djupa tvivel, och allting aktualiseras när hon träffar Jesse igen. Den där idén han hade om att hon skulle umgås med honom en natt för att se att han var ett lika stort pucko som alla andra, den kanske inte fungerade så bra.

Ingen av dem vill skiljas åt, men planet kommer att avgå och Jesse måste vara ombord. De pratar snabbt, rör sig kvickt, försöker trycka in så mycket som möjligt i sin korta stund tillsammans. De hittar tillbaka till sitt gamla samspel, den där omedelbara översinnliga oförklarliga kopplingen de skapade nio år tidigare och saknat - medvetet eller omedvetet - sen dess. Jesse försöker ständigt pressa marginalen ytterligare. De kan ta en båttur på Seine och bli upplockade längre ner. Hans chaufför kan köra Céline hem. Allt för att de ska få några extra minuter tillsammans. Han måste få se hur hon bor.

Before Sunset är ännu mer svårbeskrivlig än Before Sunrise, just därför att den lever i en så oerhört begränsad värld, utspelar sig i realtid och aldrig släpper taget om gaspedalen. Även om ingenting händer så händer det fort, pressat, stressat, nervöst. Céline och Jesse visar sig naknare än i den första filmen, där de trots allt hade en hel natt på sig att uppnå intimitet. Här har de inte den lyxen. Om de vill dela något måste det vara nu. Just nu.

Slutet lämnar det öppet vad som händer härnäst. Ethan Hawke har sagt att han skulle vilja göra en tredje film nio år senare och återkomma till de här två karaktärerna vart nionde år. I så fall är det dags för nästa 2013. Jag hoppas och längtar redan.

måndag 5 december 2011

Before Sunrise (1995) - 6/6


En trogen bloggläsare har beskrivit min filmsmak som "du gillar filmer där det inte händer något". Riktigt så simpelt är det inte, vilket jag hoppas att alla som hänger här har märkt, men jag kan inte säga att han inte har en poäng alls. Titta på några av mina favoritfilmer. 12 Angry Men - tolv män pratar, ingenting händer. Conspiracy - tjugotre män pratar, ingenting händer. The Remains of the Day - en massa människor pratar, men ingenting händer. Samtalen påverkar, reflekterar, lever tillsammans med stora skeenden, men på filmduken sker mellan noll och ingenting.

Samtidigt stämmer det ju inte helt. Jag älskar även Sin City, The Dark Knight och 12 Monkeys; det är väldigt svårt att med bibehållen ärlighet hävda att ingenting händer i de filmerna. Då arbetar man med en helt annan definition av "ingenting" än jag. Men visst attraheras jag av enkla koncept, filmer som handlar om karaktärer som gnids mot varandra, samspelar, motsätter sig, drivs, utvecklas och beskrivs tillsammans. När det görs tillräckligt bra är det fascinerande till och med för mig hur mycket jag kan älska något som går att beskriva som "X personer pratar med varandra, ingenting händer".

Precis så har jag beskrivit Before Sunrise, med tillägget "och det fungerar". De samtalande är amerikanen Jesse (Ethan Hawke) och fransyskan Céline (Julie Delpy) som av en slump träffas på ett tåg på väg från Budapest till Wien. Han talar med henne därför att hon förstår engelska och kanske för att han bara känner sig ensam och letar efter en ursäkt att prata med någon. Han har en flickvän i Europa, han korsade Atlanten för att träffa henne, men när han väl kom dit gjorde hon slut och nu har han tagit tåget till billigaste flyget hem, vilket råkade vara i Wien. Céline ska hem till Paris efter att ha hälsat på släkten.

De sitter och pratar på tåget. När de närmar sig Wien kommer Jesse med ett förslag: Céline går av där tillsammans med honom, de tillbringar natten tillsammans i Wien, och sen säger de farväl nästa morgon. Hon är tveksam, men då säger han till henne att om tio eller tjugo år kommer hon att sitta i ett trist äktenskap och inbilla sig att alla de killar hon sa nej till i sin ungdom var mycket bättre än hennes man, men om hon följer med Jesse nu så får hon se att han är precis likadan. Lika dum, lika tom, lika trist. Av någon anledning fungerar det. De går av tåget tillsammans.

De tillbringar natten med att gå runt i Wien och prata. De åker spårvagn och pariserhjul, de letar upp sevärdheterna, men framför allt pratar de. Deras begränsade tid ihop gör att de kommer varandra närmare och går djupare än de annars borde med en tillfällig, slumpmässig bekantskap. De pratar om reinkarnation och religion, om kärlek och relationer, om ödets vändningar.

Det som gör Before Sunrise genialisk är det nästan obegripligt välskrivna manuset och den fantastiska kemin mellan Julie Delpy och Ethan Hawke. De här två karaktärerna har ett oavbrutet samtal med varandra som går från toppar till dalar och tillbaka igen utan att ett enda ord känns malplacerat eller artificiellt eller något annat än spontant påkommet. De smälter samman till ett medvetande som ger sitt uttryck i samtalet, ett samtal så realistiskt men samtidigt så perfekt att jag drömmer om att uppleva något liknande själv. En oväntad kontakt med en annan människa som sträcker sig över individerna och blommar ut till något större.

Ändå handlar det om hur den här natten påverkar just Jesse och Céline. Den unika situationen - en natt ihop, ingenting mer, inga krav - har gett dem något speciellt som de får känslor för vare sig de vill eller inte. När morgonen kommer är det svårt för dem att hålla sitt löfte om att aldrig mer träffa varandra. I morgon kommer recensionen av uppföljaren, där man får veta hur det gick med det.

söndag 4 december 2011

The Rocky Horror Picture Show (1975) - 5/6


The Rocky Horror Picture Show, baserad på musikalen The Rocky Horror Show, har för länge sedan slutat vara en film och blivit medlem i klubben fenomen. Den har gått på bio oavbrutet sen 1975, den var en av de första midnattsfilmerna, och den har en kult kring sig som bär allt ansvar för att den fortfarande lever. På nattvisningar kommer fans som har sett den dussintals gånger innan, och de ropar repliker enligt ett lika fast schema som vilket filmmanus som helst. De klär ut sig till bisarra karaktärer, de har med sig bröd att kasta och vattenpistoler att avlossa, och för dem har en visning av The Rocky Horror Picture Show blivit en ritual.

Detta har gett filmen den sortens legendariska status som normalt är reserverad för de uslaste av usla filmer, sådana man drar fram när det är bad-movie-night och man hellre vill skratta högt åt filmskaparnas inkompetens än njuta av välgjort hantverk.

Det överraskande är att den inte hör hemma i det sällskapet. The Rocky Horror Picture Show är bisarr, absolut. Den är olik allt annat jag har sett. Den påstås vara en parodi på B-filmer och det är den också, men samtidigt är den en parodi på något jag aldrig hört talas om. Det är den enda förklaringen på en del av de scener som paraderar förbi.

Men den är också riktigt rolig, oavbrutet underhållande och fylld av en naken, ofjättrad glädje som gör det omöjligt att tycka illa om den. Den går bortom sådant som att ta sig själv på allvar eller vara på skoj; den fräser av vilja att vara allt den kan vara utan att bry sig om konventioner eller gränser.

Handlingen berättas av en kriminolog (av rollistan beskriven som "en expert") spelad av Charles Gray. Han läser ur en polisrapport och ger en sober, gravallvarlig beskrivning av det som drabbar de båda huvudpersonerna, det nyförlovade paret Janet (Susan Sarandon) och Brad (Barry Bostwick), beskrivna som "en hjältinna" respektive "en hjälte". De är på väg att hälsa på sin vän dr Everett V. Scott (Jonathan Adams) när de överraskas av en regnstorm och får problem med bilen. Som tur är minns de ett slott de körde förbi för en liten stund sen och lyckas ta sig tillbaka dit.

Dörren öppnas av den blonde puckelryggen Riff Raff (Richard O'Brien, musikalens författare) som släpper in dem och förklarar att det är en väldigt speciell kväll. "One of the master's affairs." Janet och Brad får bevittna ett märkligt skådespel där gothklädda gäster dansar och inväntar husets herres ankomst. Denne visar sig vara dr Frank N Furter (Tim Curry i sin debut), en "sweet transvestite" som just denna kväll har något mycket speciellt att tillkännage: han har lyckats skapa liv. Livet i fråga är en slimmad, blond, muskulös, vacker ung man som kallas Rocky Horror (Peter Hinwood).

Meat Loaf kraschar genom väggen som vild knutte, både Brad och Janet hånglar upp människor de tror är någon annan, dr Scott anländer oväntat till slottet och vi får veta saker om Riff Raff, doktor Furter och hans övriga tjänare som ingen kunde gissa men ger en förklaring på den besynnerliga texten i doktorns första sång. Ja, det är förstås en musikal det här också. Har du länge längtat efter att se en 29-årig Susan Sarandon sjunga "I want to be dirty"? Jag har en film för dig.

Jag förstår hur kulten kring den här filmen skapades, men den borde inte ha behövt en kult för att göra sig ett namn. Den har tillräckligt med meriter på egen hand. Den fick mig att skratta, mest åt hur otroligt låg give-a-shit-factor de här människorna har. De bränner av ett skådespel som går ut på att de ska verka ha så roligt som över huvud taget är möjligt, och hoppas på att publiken hänger med.

lördag 3 december 2011

Risky Business (1983) - 3/6


En gång i tiden en av världens största filmstjärnor, numera en skogstokig scientolog, men i början av åttiotalet var Tom Cruise bara ännu ett ungt snyggt ansikte som försökte ta sig in vid filmen. En av sina första huvudroller gjorde han i Risky Business, tre år innan han slog igenom i en av de mest homoerotiska mainstreamfilmer som gjorts.

En del av hans talang - som faktiskt finns, de märkliga riktningar hans liv har tagit till trots - visar han redan när han så ung spelar rikemansungen Joel som lämnas ensam hemma och av någon anledning inte gör det alla andra ungdomar gör under liknande omständigheter: ordna suparfest för alla kompisarna.

I stället dansar han ensam till hög musik och det krävs en djärvare kamrat till att få honom att göra något med sin nyvunna frihet. Det slutar med att han ringer en prostituerad som visar sig vara den brutalt vackra och av allt att döma extremt skickliga Lana (Rebecca De Mornay) som ger honom hans livs natt och sen begär $300 som betalning. Joel har inga trehundra, och så börjar eländet.

Innan filmen är slut har Joel kvaddat och reparerat sina föräldrars bil, varit utsatt för flera stölder men köpt tillbaka alltihop och förvandlat föräldrahemmet till en bordell för en kväll, men han har också i en gravt orealistisk vändning blivit tillsammans med Lana och se på fan om han inte kom undan med alltihop. Nu ska han med Lana vid sin sida bli toppstudent på Princeton och går en lysande framtid till mötes.

Risky Business fick på sin tid fantastisk kritik men jag har svårt att se dess storhet. Joel är en osannolik karaktär som aldrig blir trovärdig, varken som bortskämd tonåring eller som yngling i en igenkännlig jobbig situation (den som inte upplevt något som åtminstone liknar det Joel går igenom har, vågar jag hävda, inte levt) eller som plötsligt slipad ung affärsman. Rebecca De Mornay verkar vara närvarande huvudsakligen för att iscensätta filmskaparnas sexfantasier; hon lyckas aldrig få mig att förstå varför Lana skulle vara intresserad av Joel som annat än inkomstkälla.

Det ska finnas ett annat och betydligt mindre positivt slut; det kanske hade gjort filmen bättre. Då hade den i alla fall varit sig själv trogen.

fredag 2 december 2011

Jumper (2008) - 2/6


Om Jumper inte bidrar med något annat så demonstrerar den i alla fall hur viktigt det kan vara med bra skurkar. Oftast är hjältarna mindre intressanta än sina motståndare och vi behöver någon riktigt ljuvligt ond på andra sidan, gärna med inslag av humor eller rentav någon form av realism så vi kan förstå hur de hamnade på fel sida om filmens moraliska klyfta.

Skurkarna i Jumper är fundamentalt ointressanta och filmen måste därför leva helt och hållet på sin gimmick. Den gör sitt bästa med den senare, men det finns gränser och Jumper når dem ganska snabbt. Framför allt vägrar den erkänna att gimmicken i fråga är en riktig gamebreaker som måste begränsas för att intrigen inte ska kortslutas.

Hayden "Anakin Skywalker" Christensen spelar David Rice som i sina tonår upptäcker att han kan teleportera. Redan här tror jag att läsarna inser problemet som den här filmen står inför; det är svårt att ha en teleporterande karaktär som varken är oövervinnelig eller menlös. Det finns en anledning till att Nightcrawler blir skadad hela tiden.

Han gör i alla fall denna upptäckt när han dyker ner i en isig flod för att rädda en snöglob som tillhör en flicka han gillar. När han plötsligt är på biblioteket i stället för att drunkna och frysa ihjäl bestämmer han sig för att rymma hemifrån och tillbringar de närmaste åren med att stjäla allt han kan och i största allmänhet göra precis vad han vill med sina krafter. Detta tycker dock inte Roland Cox (Samuel L. Jackson) om, så han dyker upp hemma hos David och försöker fånga honom med en sinnrik mekanism som tyder på att det här inte är den första teleportören han ger sig på. David lyckas komma undan och åker raka vägen till sin hemstad där han söker upp den där flickan han var kär i, Millie (Rachel Bilson).

Tänk dig in i hennes situation. När du var tonåring hade du en semipojkvän. En dag dök han ner i en flod och kom aldrig upp igen. Han förklarades död trots att kroppen aldrig hittades. Nu är du vuxen, han dyker upp från ingenstans och säger hej. Vad gör du?

Svårt att säga, naturligtvis, men det är i alla fall helt säkert att mitt svar aldrig skulle bli "hångla upp honom och hänga med honom till Rom", men det är så Millie reagerar. Väl i Rom stöter David på en annan teleportör, Griffin (Jamie Bell), som berättar för honom att Roland Cox är en så kallad paladin, en man som jagar och dödar teleportörer. Varför? För att de är farliga? För att de beter sig som David och stjäl obehindrat? Nej, för att de är en styggelse och endast Gud ska kunna vara överallt.

Paladinerna är riktigt usla skurkar. Det finns gott om anledningar att vara orolig över teleportörers existens, särskilt när de kan utnyttja sina krafter så enkelt som David, men naturligtvis kunde paladinerna inte ha någon vettig orsak till sitt handlande utan måste vara trista religiösa fanatiker. Ja, naturligtvis skulle sådana finnas i en värld där det fanns teleportörer, men det betyder inte att vi vill se dem på film. De är inte intressanta, bara irriterande, precis som i verkligheten.

Så vi har en spännande men väldigt svåranvänd gimmick, en kvinnlig huvudroll vars rationella del har tagit semester, och ett gäng skurkar som är lika fascinerande som pappskivor. Resultatet är en film som man enbart ser för de få stunder som gimmicken används till något halvoriginellt, och sedan glömmer.