Now You See Me 2 (2016) - 4/6

Det bästa med den första Now You See Me var att den faktiskt fick mig att gissa och inte vara säker på att jag gissade rätt. Uppföljaren misslyckas med den biten. Kvar finns fortfarande bra skådespelare, imponerande spektakel, teknisk skicklighet och smidiga replikskiften, men historien fastställer tidigt att den bara vill twista så mycket som möjligt och då blir det rätt lätt att förutsäga vilka twistar som är på väg.

Filmen hade kunnat komma undan med det om det inte vore för att den tillbringar de sista tjugo minuterna med att förklara saker. De stora avslöjandena ska komma på ett sätt som gör att man förstår direkt, eller med antydanden efter vägen, inte genom en tjock infodump precis innan sluttexterna. I Now You See Me 2 har det hänt så många till synes omöjliga saker att det inte finns någon annan utväg, och därmed ser vi att den fallit i uppföljarfällan: måste vara mer, värre, större.

Men innan dess är den både välgjord och underhållande. Magikerna som kallas Four Horsemen har sen sitt spektakulära uppträdande i slutet på förra filmen hållit sig gömda i ett år. En av dem har tröttnat och gett sig av, och kvar finns gatumagikern Daniel Atlas (Jesse Eisenberg), charlatanen Jack Wilder (Dave Franco) som fejkade sin död och hypnotisören Merritt McKinley (Woody Harrelson). De väntar på order från det mystiska Ögat och deras boss, FBI-agenten Dylan Rhodes (Mark Ruffalo) tillbringar tiden med att lägga ut villospår för sina kollegor som letar efter Horsemen.

När deras order till slut kommer är de att dyka upp på en stor teknikmässa och avslöja Steve Jobs-typen Owen Case (Ben Lamb). Lula May (Lizzy Caplan) rekryteras för att ersätta Henley, och trolleriet är igång. Men någon vet vad de håller på med och slår till i rätt ögonblick, och så är Horsemen på flykt.

Nu får de möta Walter Mabry (Daniel Radcliffe), en ung men stenrik affärsman som, inspirerad av Jack Wilder, fejkat sin död och lever i skuggorna. Radcliffes prestation är en märklig en; i hans första scener älskade jag hans besynnerliga skapelse, denna charmiga men slemmiga, omväxlande läskiga och roliga lille psykopat. På ett plan är han en bortskämd skitunge, på andra en fulländad skurk. Tyvärr lyckas det intrycket bara upprätthållas precis i början och underhållningsvärdet rinner bort. Det är inte Radcliffes fel dock; manuset visste inte vad det skulle göra med Mabry.

Fortsatta detaljer är onödiga. Poängen med filmen är att följa med i händelseförloppet och hoppas på att bli överraskad. Det hände inte mig.

Captain America: Civil War (2016) - 5/6

Jag undrar varför den här filmen marknadsförs som en Captain America-film när den helt klart är en Avengers-film. Är det bara för att Thor och Hulken inte är med? Mer troligt är det nån marknadsföringsgrej; de vill inte mätta marknaden med Avengers-filmer även om den enda skillnaden är titeln.

Den är bra, hur som helst. Bättre än både de tidigare Captain America-filmerna och de tidigare Avengers-filmerna. Den tar sig runt grundproblemet att vi i den här sortens historier vet vem som kommer att vinna; frågan är bara hur.

I Captain America: Civil War är det hjältar på båda sidorna, och det är faktiskt inte uppenbart hur det kommer att gå. Det leder bland annat till en väldigt bra och underhållande stridsscen på en flygplats, där de två superhjältelagen möts och vi får se vad deras krafter gör när de ställs mot varandra.

Vad är det då som gör att Avengers delar upp sig i två fraktioner och börjar slåss mot varandra? Intrigen låter sig inte sammanfattas lätt men grunden är att regeringen vill ha Avengers under sin auktoritet. Att Iron Man (Robert Downey Jr) står på den sidan är lite förvånande och att helyllepatrioten Captain America (Chris Evans) står på den andra är än mer, men det har att göra med den gode kaptenens lojalitet till sin gamle stridskamrat Bucky (Sebastian Stan).

Tillsammans med Captain America och Bucky står Falcon (Anthony Mackie), Hawkeye (Jeremy Renner), Scarlet Witch (Elizabeth Olsen) och Ant-Man (Paul Rudd). Bakom Iron Man finns Black Widow (Scarlett Johansson), War Machine (Don Cheadle), Vision (Paul Bettany) och nykomlingarna Black Panther (Chadwick Boseman) och Spiderman (Tom Holland).

Allt sammantaget är Captain America: Civil War en utmärkt superhjältefilm, som drar nytta av genrens goda sidor och gör sitt bästa för att undvika de dåliga. Handling, karaktärer och action klickar samman och blir något som inte är genialiskt, men riktigt bra.

The American (2010) - 3/6

Den mystiske amerikanen Jack (George Clooney) lever ett till synes idylliskt liv i svenska Dalarna med Ingrid (Irina Björklund). När de är ute på en promenad blir de angripna av en krypskytt. Jack dödar honom, sen Ingrid, och ger sig av till Rom.

Där kontaktar han Pavel (Johan Leysen) som säger åt honom att ligga lågt medan Pavel kollar upp vad som pågår. Under tiden fixar Pavel ett uppdrag åt Jack; han ska bygga ett specialgjort prickskyttegevär åt Mathilde (Thekla Reuten). Jack är tydligen nån sorts specialiserad vapensmed och lönnmördare som drog sig tillbaka till Dalarna för att ligga med en svenska. Nu slår han sig i stället ner på den italienska landsbygden, har djupa samtal med prästen Benedetto (Paolo Bonacelli) och köper sex av Clara (Violante Placido).

Här saktar filmen ner och blir väldigt långsam, vilket inte nödvändigtvis är något dåligt. Men i det här sammanhanget bygger det på att jag intresserar mig för Jack. Spänningen måste vara att lära mig mer om honom och det fungerar bara om jag vet mycket nog för att vilja lära mig mer.

Jack är för mystisk, det finns för lite där, och resten serveras för långsamt. Dessutom utgör han något av en kliché: yrkesmördaren som försöker sluta men inte tillåts göra det. Till och med det faktiskt vackert skötta förhållandet med Clara blir till kliché: den känslolöse mannen som upptäcker att han faktiskt kan känna något. Vilket jag trodde att han gjorde redan i inledningsscenen, med Ingrid.

The American hämtar upp sig markant i slutminuterna och tillsammans med välstämda, lågmälda skådespelarprestationer och en engagerande regi är det nästan tillräckligt för att trycka upp den till en bra film. Men inte riktigt.

Ex Machina (2015) - 6/6

När den här filmen fick en Oscar för bästa effekter över Star Wars VII och Mad Max: Fury Road visste jag att jag måste se den. Jag är glad att jag gjorde det, och effekterna är väldigt bra, men det är inte effekterna som gör Ex Machina bra. Man hade kunnat göra samma film med femtiotalsteknologi och den hade varit lika fantastisk.

I filmens nutid är den genialiske Nathan (Oscar Isaac) grundare och ägare av sökmotorn Blue Book, som handhar 94% av all internetsökning. En av hans anställda är programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson), som vinner ett företagslotteri där priset är en vecka med Nathan på hans luxuösa residens på vidsträckta ägor.

När Caleb anländer berättar Nathan den egentliga orsaken till hans närvaro: Nathan tror sig ha skapat artificiell intelligens och han vill att Caleb umgås med den för att avgöra om den faktiskt är intelligent eller bara följer ett avancerat program. Det rör sig om en till synes kvinnlig robot vid namn Ava (Alicia Vikander). Caleb tillbringar sina dagar med henne och sina kvällar med att dricka med Nathan medan Kyoko (Sonoya Mizuno) passar upp på dem.

Nathan, och Oscar Isaacs prestation i rollen, är det som först skapar intresset för Ex Machina. Nathan är en väldigt smart man - han skrev grundkoden till Blue Book när han var tretton - och smarta karaktärer är nästan omöjliga att skriva. Det är därför dr House alltid får en genialisk metaforisk insikt under avsnittets sista minuter.

Nathan är annorlunda. Han är trovärdigt smart och märkt av att ha tillbringat ett helt liv som den smartaste i rummet. Han är otåligt intolerant mot skitsnack och skär in till pudelns kärna så fort han kan, varenda gång. Han genomskådar alla försvarsmekanismer och slänger dem hänsynslöst åt sidan. Samtidigt är han intagande och charmig - i alla fall i början. Han blir mindre behaglig men mer intressant allt eftersom filmen fortgår.

Nathan är en kraftigt bidragande faktor till den påtagliga stämning som löper genom Ex Machina. Det här är i sig en intelligent film på samma sätt som Gone Baby Gone; en film där det går att räkna ut saker i förväg eftersom de flödar logiskt från det vi sett, och det gör ingenting att vi kan det.

Filmens sanna värde ligger ändå annorstädes. Den tar upp frågor som har bubblat runt i min egen hjärna väldigt intensivt på sista tiden. Var går gränsen mellan maskin och människa? Är våra hjärnor sant intelligenta eller bara väldigt väl programmerade, och om det är det senare, är sann intelligens en chimär? Om inte, har vi moralisk rätt att skapa artificiell intelligens?

Det fortsätter med den väldigt aktuella frågan om det allt mer oundvikliga övervakningssamhället. Vad får det som på nittiotalet kallades för IT-samhället för följder, när den personligaste av information samlas och registreras? Någon som Nathan ser inga hinder mellan sig och all kunskap i världen.

Point Break (2015) - 5/6

Jag är spontant negativ till meningslösa remakes, och en remake av Point Break kändes så meningslös som jag kunde tänka mig. Den gav mig en glad överraskning när den levererade en riktigt bra historia, anpassad för 2010-talet utan att förlora sin själ.

Johnny "Utah" Brigham (Luke Bracey) är en extremsportare som ser sin vän Jeff (Max Thieriot) dö under en episk motorcykelkonst. Då byter han inriktning på sitt liv och sju år senare är han hoppfull FBI-agent-aspirant under Hall (Delroy Lindo), som nagelfar honom för att utröna om han verkligen är en potentiellt bra agent.

Johnny försöker imponera på Hall genom  att hitta kopplingen mellan tre märkliga händelser - en diamantstöld där tjuvarna flydde via fallskärm och låter diamanterna regna ner över slummen i Mumbai, en liknande sedelstöld där pengarna faller över en fattig by i Mexiko, och ett hopp från Everests topp. Johnnys hypotes är att de inblandade försöker utföra "The Ozaki Eight", en serie av åtta extrema bragder för att hedra Moder Jord. Och samtidigt passar de på att ge lite tillbaka.

Johnny försöker nästla sig in bland extremsportare för att hitta gärningsmännen och blir involverad med en grupp som leds av Bodhi (Édgar Ramírez), en kombination av våghals och egensinnig filosof. Johnny kommer nära dem han ska studera och blir indragen i sin forna livsstil.

Temat i filmen har förändrats sen sin tjugofem år gamla föregångare. Nu rör det sig om miljökamp och Robin Hood-filosofi. Det fungerar. Det här är ingen krystad remake, gjord enbart för att filmbossar är rädda för risken med nya idéer. Det här är den historia som den första Point Break förmodligen hade varit om den hade gjorts i dag. Den är inte i klass med den första, men den står stadigt på egna ben. Det gnager mig lite att den har så pass lite med föregångaren att göra att den inte hade behövt heta Point Break alls, men där kom väl de riskrädda cheferna in. Och det gör egentligen ingenting. Point Break är en bra film ändå, djupare än den ser ut och med en meningsfull emotionell kärna.

Into Eternity (2010) - 5/6

Föreställ dig en arkeolog som hittar en struktur byggd av människor för femtusen år sedan. Vad skulle kunna få henom att vända sig om? Vad skulle byggarna kunna ha satt där för femtusen år sen för att få arkeologen att lämna sin upptäckt och aldrig återvända, aldrig ens sticka in huvudet?

Jag kan inte komma på någonting. Det är det problemet som vi står inför när det gäller slutförvaring av kärnavfall, som vi producerar tonvis av och som är farligt i hundratusen år. Ingenting människan byggt har varat så länge och inget vi bygger nu har en chans, utom - förhoppningsvis - Onkalo.

Onkalo - finska för "hålighet" - är den första anläggningen av sitt slag, ett underjordiskt tunnelkomplex på den finska västkusten. Där ska allt det förbrukade kärnbränsle som nu ligger i bassänger på finska kärnkraftverk placeras, förseglas, och ligga orört tills det är ofarligt. Inlåst död, det närmaste en magisk förbannelse vi kommer i verkligheten.

Dokumentärfilmaren Michael Madsen (inte Mr Blonde från Reservoir Dogs) har gjort en film om problemen som Onkalos konstruktörer står inför. Anläggningen måste överleva krig, civilisationers undergång, naturkatastrofer... och det är de små problemen. Det stora problemet är människans ständiga drift att utforska och undersöka, gräva och rota, utgå ifrån att hon vet bäst själv. Medan experter uttalar sig om problemets skala och möjliga lösningar hör vi Madsens egen röst mässa ett meddelande till framtidens människor. Vad är det vi vill säga till dem? Hur ska vi få dem att hålla sig borta?

Det finns olika skolor. Vissa vill hälla jord över den förseglade ingången, plantera träd, kanske rentav bygga hus, och se till att Onkalo glöms bort. Då finns det i alla fall ingen anledning för någon att gräva just där, och med lite tur får Onkalo vara i fred för alltid.

Andra vill sätta upp markörer för att varna framtidens folk, men då är vi tillbaka till arkeologen. Finns det något vi kan lämna som för all framtid stöter bort snarare än att dra till sig?

Åter andra tycker att varje generation ska ta ansvar för budskapet till nästa generation, men hur länge kommer det att hålla? Om människan uppfinner kall fusion eller bara slutar använda kärnkraft, hur många generationer dröjer det innan strålning är en legend, innan informationen om radioaktivt avfall är specialiserad kunskap? Hur länge kommer människan att lita på budskapet från det förflutna? Är vi ens säkra på att det kommer att vara människor?

Into Eternity gör ett bra jobb med att presentera kärnkraftens inneboende problem och kontrasterar de kusliga bilderna inifrån ett mörkt Onkalo med välupplysta intervjuer med finska och svenska experter. Att de inte är överens med varandra är uppenbart, att de här frågorna måste lösas är lika uppenbart, och det faktum att Onkalo faktiskt är den första anläggningen i världen som ens börjat arbeta med de här frågorna, det lever kvar efteråt.

Men det är något annat och betydligt ljusare som jag tar med mig som det yttersta intrycket. Mänskligheten har goda tendenser, trots allt. Varför lägger vi annars ner allt det här arbetet, allt den här tankeverksamheten, på att bry oss om vad som händer om hundra eller tusen eller tiotusen eller hundratusen år?

Big Hero 6 (2014) - 5/6

I en nära framtid utkämpas robotstrider på samma sätt som tuppfäktningar förr. Fjortonårige Hiro Hamada (Ryan Potter) dyker upp med en söt liten sak han har snickrat ihop själv, och massakrerar förstås motståndet. Hans storebror Tadashi (Daniel Henney) måste rädda honom från biffarna som vill ha tillbaka sina pengar, och bestämmer sig för att försöka få in det unga geniet på mer produktiva spår.

Det involverar att ta med honom till labbet där Tadashi arbetar och som bäst beskrivs som det ultimata teknogeekparadiset. Tadashi och hans arbetskamrater utför mirakel i Hiros ögon, och Tadashi själv har utvecklat en vit, mjuk, uppblåsbar sjukvårdsrobot som heter Baymax.

Hiro blir fixerad vid att komma in i labbet och uppfinner magnetiska mikrorobotar som kan kombineras till vilka former som helst. Hans demonstration är en succé och både professor Callaghan (James Cromwell) och plutokraten Alistair Krei (Alan Tudyk) vill ha uppfinningen.

En tragisk olycka ändrar inriktningen på Hiros liv, och en mystisk maskerad man verkar ha stulit hans uppfinning. Det slutar med att han förvandlar sig, labbkompisarna och Baymax till superhjältar - ivrigt påhejad av serietidningsnörden Fred (T.J. Miller) som betraktar detta som deras origin story - och ger sig ut för att bekämpa mannen i mask.

Big Hero 6 är en lättflytande, smidigt tillrättalagd historia av det slag som bara glider förbi framför oss och sitter ihop på ett sådant sätt att vi inte lägger märke till sömmarna. Den är rolig, gullig, sorglig, spännande och meningsfull på samma gång. Det är kanske typiskt för modern animerad film i Disney/Pixar-stil; även filmerna som inte är fantastiska - och Big Hero 6 är inte fantastisk, nyskapande eller egentligen anmärkningsvärd i dessa tider - är väldigt svåra att ha nånting emot.

Jag tycker om varenda karaktär i Big Hero 6, jag gillar hur deras personligheter gnids mot varandra på logiska och emotionellt sanna sätt. Jag gillar hur filmen ser ut, hur den framtida staden San Fransokyo byggs upp så att vi förstår bakgrunden utan att få den förklarad för oss. Jag gillar filmens känslomässiga uppläggningar och smashar.

På samma sätt som riktigt bra kåserier får det att kännas som om skribenten bara hävde ur sig texten utan minsta ansträngning verkar det som om Big Hero 6 uppstod av sig själv, som om filmskaparna knappt behövde lägga ner något jobb alls. Det är en avslappnande upplevelse, och väldigt tillfredsställande.

Man of Tai Chi (2013) - 4/6

Jag tillhör inte kören som glatt kallar Keanu Reeves för en usel skådespelare. Han har talang men han saknar bredd. Däremot erkänner jag gärna att han har varit med i väldigt mycket skit under sin karriär. Tydligen är den här filmen en del av förklaringen, för han tillbringade fem år med att producera den och finansierade det hela genom att agera i diverse B-filmer.

Vad var då drömmen han lade ner så mycket energi på? Jo, en kampsportfilm som fokuserade på tai chi, en stridskonst som för de flesta kallar fram mentala bilder på äldre människor som gör morgongymnastik i parken snarare än ninjor. Men en stridskonst är det, och det gör Man of Tai Chi fullständigt klart.

Tiger Chen (Tiger Chen) går som ende elev i lära hos den gamle tai chi-mästaren Yang (Yu Hai). Tiger Chen är en mycket skicklig utövare av tai chi och är fast besluten att visa att det är en effektiv stridskonst. Han ställer upp i kampsportsturneringar och intervjuas som ett unikum - tai chi brukar inte synas till på mattorna.

Då uppmärksammas han av Donaka Mark (Keanu Reeves) som till dagligdags äger ett säkerhetsföretag men i hemlighet driver en underjordisk stridsklubb. När vi möter honom är han åskådare till en match och när vinnaren vägrar döda sin motståndare kliver han själv in och tar hand om saken, med tydlig besvikelse. Donaka Mark vill se död.

Han fascineras av Tiger Chen och försöker rekrytera honom till sin olagliga, dödliga turnering. Ynglingen säger först nej men Donaka lyckas pressa honom till det, och han börjar gå en serie allt våldsammare matcher. Donakas motivation är att han vill se om han kan ta en "man of tai chi" och förvandla honom till en iskall mördare. Det verkar fungera bra - Tiger Chen börjar tydligt allt mer tycka om våldet och brutaliteten.

När jag läser om det jag skrivit låter Man of Tai Chi bättre än den är. Den har en bra idé, det är en roll som Keanu Reeves fungerar i, och Tiger Chen gör ett bra porträtt av en man på väg ner i mörkret. Men den kommer inte längre än sin idé.

Framför allt stördes jag av att det tjatas så mycket om hur unik Tiger Chen är, en tai chi-kille som slåss, men under stridsscenerna slåss han ganska exakt som de andra. Det finns några träningsscener som för mitt oerfarna öga ser genuina ut, men så fort det ska slåss ser det ut som vilken filmstridskonst som helst.

Man of Tai Chi är ingen dålig film men den var inte heller värd att lägga fem år av sin karriär på, och det är inget gott tecken när beskrivningen av handlingen är bättre än filmen.

Shaun the Sheep Movie (2015) - 6/6

Den här filmen är ett exempel på hur man tar en idé, är ärlig mot sin idé, och skapar något bra. Den är en långfilmsversion av en TV-serie med sjuminutersavsnitt, innehåller så lite dialog att vi kan runda av det till "ingen alls", och bygger hela sitt värde på skratt och söthet. Men vilket värde.

Claymationstilen som gav oss Chicken Run och Wallace and Gromit skapar samma känsla här, en dockhems-atmosfär med söta lerfigurer som rör sig bland riktig rekvisita i miniformat. Historien rör sig runt en bondgård där fåret Shaun bor tillsammans med sina fårkompisar och ett ohemult sött lamm, alla omskötta av bonden och hans hund Bitzer.

Bonden var en gång i tiden en passionerad farmare men nu har han fallit in i trista rutiner. Vardagslunken tråkar ut Shaun och hans vänner, och Shaun smider en plan för att få en ledig dag. Den är lika genialisk som skrattframkallande så jag tänker inte gå in på den utom för att säga att det slutar med att bonden ligger sovande i en husvagn som rullar iväg. Den rullar faktiskt hela vägen till The Big City (tvillingstäder: Großstadt, Grande Ville La Ciudad Grande), där bonden vaknar upp med amnesi.

Shaun inser snart att livet på gården inte fungerar utan bonden och ger sig av in mot staden för att hämta hem honom. Naturligtvis följer de andra fåren efter och äventyret är igång. För hur ska ett gäng får från landsbygden smälta in i den stora staden?

Shaun the Sheep Movie är förstås inget annat än en skojig bagatell, något som barnen kan roas av och de vuxna skratta åt - man kan alltid lita på Aardman Animation när det gäller vuxenbonus - men den är en fantastisk bagatell. Man skrattar, man säger "naw", man mår bra.

Och jag kan fortfarande komma och tänka på mannen som somnar i en studsmatteaffär, och inte hindra leendet från att bryta ut igen.

The Martian (2015) - 5/6

Det första jag hörde om The Martian kom från xkcd, där boken beskrevs som en enda lång "vi måste sätta ihop detta med det där och vi har bara det här"-scen från Apollo 13. Jag har inte läst boken men filmen lever inte riktigt upp till den beskrivningen. Fast jag förstår varifrån tanken kom. The Martian handlar om att vara smart med små resurser. Utföra mirakel i verkligheten.

Filmens mirakelgörare är astronauten Mark Watney (Matt Damon), en medlem av den tredje bemannade expeditionen till Mars. Under en storm träffas han av skrot som slungar iväg honom utom synhåll, och expeditionens befälhavare Melissa Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta beslutet att lämna Mars utan honom, i tron att han är död.

Mark har förstås överlevt och lyckas ta sig in på expeditionens lilla bas. Utan något sätt att kommunicera med sina medastronauter - som redan är på väg hem - börjar han räkna sina alternativ, med övermänsklig sinnesnärvaro och ett gott humör som bara kan beskrivas som patologiskt.

Han vet att nästa expedition till Mars landar fyra år senare, så han ska bara lyckas överleva tills dess och inte bli fullständigt skogstokig under tiden. Resten av filmen utgörs av hans försök att rädda sig.

Det är mycket mer fascinerande än det låter. The Martian är så verklighetstrogen som den rimligen kan - påstår människor som begriper sånt bättre än jag - men man måste inte vara rymdingenjör för att sitta som fastnitad när Mark Watney utför vetenskapsexperiment för att ge sig själv en chans att överleva.

Filmen lyckas förklara precis så mycket som vi behöver veta utan att någonsin bli föreläsande, predikande, eller tråkig. På samma sätt som David Fincher gjorde programmering och arkivforskning till spännande nagelbitaraktiviteter gör The Martian stort drama av torr vetenskap. Den gör en grej av att inte vara spännande, av att inte slänga in dramatiska vändningar vid varenda tillfälle. Den har allt självförtroende i världen när den visar upp sin berättelse precis som den är, utan att snygga till den för en actiontörstande publik.

Det som gnagde mig med The Martian var Mark Watneys ovan nämnda superhjältepsyke. Jag förstår att det inte var det som bokens författare Andy Weir var intresserad av; det finns gott om psykologiska thrillers och historier om människor som bryter samman. Weir ville skriva en berättelse om att vetenskapa sig ur en svår situation, och då är det mest distraherande att blanda in den mänskliga aspekten.

Men det är ändå det som bryter realismen för mig. Mark Watney inser att han måste tillbringa fyra år ensam på en främmande planet - OM han lyckas räkna ut hur han ska kunna hålla sig vid liv så länge. De flesta av oss hade inte överlevt den insikten och inte en enda av oss hade tagit sig förbi den med oskadat psyke.

Det är väl okej att ta det medvetna beslutet att strunta i den biten av Mark Watneys upplevelse, för att leverera det som Brian Cox kallade "the best advert for a career in engineering I've ever seen", särskilt när resultatet är så här bra. Jag kunde bara inte låta bli att tänka på vad jag hade gjort i samma situation. Krupit ihop i ett hörn och gråtit mig till döds, troligen.

Star Wars Episode VII: The Force Awakens (2015) - 6/6

Jag hade väldigt höga förhoppningar om den här filmen. Många klagade när George Lucas sålde sitt legendariska varumärke till Disney, men jag trodde på Disney, och jag såg mönstret: vi får de bästa brädspelen när de som växte upp med brädspel börjar designa dem, vi får de bästa serierna när de som växte upp med serier börjar skriva dem, vi får de bästa superhjältefilmerna när de som växte upp med superhjältefilmer börjar göra dem.

Och bakom nästa del i Star Wars-sagan stod J.J. Abrams, född 1968 och med Star Trek bakom sig, Michael Arndt, född 1970 med Little Miss Sunshine bakom sig, och Lawrence Kasdan, som skrev manus till The Empire Strikes Back, Return of the Jedi och Raiders of the Lost Ark. Två skickliga filmskapare som först såg Star Wars när de gick i lågstadiet, och en medkreatör till något av det bästa i äventyrsgenren som någonsin gjorts. Jag kunde inte se hur det skulle bli dåligt.

Ändå var det nervöst när texten började rulla. Jag ville så, så gärna att den här filmen skulle vara en härlig upplevelse. En dålig film vore en rivande besvikelse. Det blev det förra, och det tog inte lång tid innan jag insåg det.

Visst, den har sina fel. Att imitera stil är väldigt svårt. Att imitera stil utan att kopiera är nästan omöjligt, och när föremålet är den kanske mest ikoniska filmserien någonsin... det går nog inte. Och det gick inte, heller. The Force Awakens stjäl många element från sina föregångare. Det finns ett ont imperium som med stormtrupper bekämpar en rebellrörelse, en Dödsstjärna, en liten vit pipande robot som bär på viktig information och hamnar i öknen, en bar full av aliens, en maskerad svartklädd skurk med röd ljussabel...

Men det fungerar. Estetiken och känslan är så mitt i prick som någon kunde önska. The Force Awakens ser ut och beter sig som en Star Wars-film. Här finns ingen gummiaktig CGI, inga överdrivna effekter som kastas i ansiktet på publiken, inga löjliga ordvitsar.

Däremot finns samma tilldragande miljöer som vi såg i originaltrilogin. I bakgrunden knallar ett aliendjur förbi utan att det kommenteras. Allt är smutsigt, rostigt, inbott, använt, inte de vita glänsande Apple-drömmar som visades i prequelsen. Det här är en riktig värld, en bebodd värld, inte ett filmset.

Allt klickar lika bra. Nostalgin sitter där utan att dras för långt - flera gånger lät de lätta mål vara. Humorn sitter där utan att bli löjlig - vi skrattar med filmen, inte åt den. Känslorna sitter där utan att det blir sentimentalt - vi kan känna med karaktärerna utan att tappa äventyrskänslan. Sammanträffanden tänjer på gränserna, men det funkar.

Samtidigt har till och med Star Wars-sagan mognat lite. Skurken är mer nyanserad än någonsin, relationerna vuxnare, fienderna mindre ansiktslösa, utan att det tar något ifrån den action och den glädjefyllda känsla vi vill ha.

The Force Awakens är den bästa Star Wars-film vi kunde hoppas på, och helt enkelt en väldigt bra film. Nu är det dags att börja oroa sig för om det går att upprätthålla det här. Jag tror på J.J. Abrams.

Seven Psychopaths (2012) - 6/6

Jag älskade den här filmen. Den börjar som en dålig efterapning av Pulp Fiction men just när mina förväntningar börjat ta fast form så vänder den sig, och det blir filmens tema. Jag fann den helt oförutsägbar och hade glatt tittat vidare bara för att få veta vart den var på väg, även om den inte hade haft några andra kvalitéer.

Det har den. Den har ett smidigt, roligt, engagerande manus signerat Martin McDonagh, även regissör, som också skrev och regisserade den underbara In Bruges. Den har en imponerande rollista: Colin Farrell, Sam Rockwell, Christopher Walken, Woody Harrelson, Tom Waits och Harry Dean Stanton i den kanske mest imponerande lilla birollen från en skådespelare som specialiserat sig på imponerande små biroller. Den här gången har han inte ens repliker att verka igenom.

Saknade du kvinnor i rollistan? Det gör Christopher Walkens karaktär också. Han klagar högt om saken. Det är typiskt för McDonaghs insnärjda, mångbottnade historia och hans klichéfria karaktärer - förutom karaktären vars roll det är att vara och förespråka klichéer. Seven Psychopaths är både en förvriden buddy-comedy och en gangsterfilm, och den tar sig tid att undersöka båda genrerna på metanivå. Ett bra tag förvirrade den mig, då den inte tycktes göra någon urskillnad på det som hände i filmens verklighet och det som hände i filmens fiktion.

För naturligtvis finns det en fiktion mitt i en film som denna. Det rör sig om ett filmmanus med titeln Seven Psychopaths, skrivet av Martin Faranan (Farrell). Han har problem; titeln kräver sju psykopater men han har bara en. Och han är egentligen ingen psykopat, han är en buddhist som ogillar våld. Liksom Martin själv.

Martins kompis Billy Bickle (Rockwell) tycker att det där med att ogilla våld är fjantigt. Han vill hjälpa Martin skriva filmen och fylla den med eldstrider. Det vore i alla fall bättre än hans vanliga kneg, att kidnappa hundar, vänta tills ägarna lägger ut en belöning och då låta kompisen Hans Kieslowski (Walken) lämna tillbaka dem.

Det är den affärsverksamheten som försätter de tre männen i trubbel. En dag kidnappar Billy en liten shih tzu som råkar vara det enda som den brutale gangsterbossen Charles Costello (Harrelson) älskar - hundens halsband bär texten "return to Charles Costello or you die". Costello är inte typen som sätter upp affischer och hoppas på att få tillbaka sin hund. Han drar samman sina undersåtar, beväpnar sig och börjar leta. Martin Faranan blir vår likare, den normale som finner sig mitt i en virvelvind av vansinne.

Det är upprinnelsen till en magnifik berättelse som jag varken kan eller vill sammanfatta. Liksom In Bruges visar den oss karaktärer med djup och personlighet, med oväntade drag och än mer oväntade handlingar. De tar moraliska beslut med blod och liv som insats. Och ständigt analyserar filmen sig själv, kanske inte på samma nivå som Adaptation men i samma härad, tills den slutar på ett djupt tillfredsställande sätt. Kanske det enda möjliga sättet.

Safe House (2012) - 2/6

Tobin Frost (Denzel Washington) var en halvt legendarisk CIA-agent, känd för sin förmåga att omvända fienden till att bli dubbelagenter, innan han blev frilansare och sålde ut sitt land till alla som ville köpa. Efter nio år i den branschen promenerar han plötsligt in på amerikanska konsulatet i Kapstaden och presenterar sig.

Han förs till det safe house (det finns säkert en svensk term men SÄPO har slutat svara när jag ringer) som drivs av den uttråkade Matt Weston (Ryan Reynolds), som drömmer om en mer spännande postering än att sköta en lägenhet som aldrig har en gäst. När Frost anländer är det dock slut med tristessen; först får Weston bevittna waterboarding och sen blir stället attackerat av Vargas (Fares Fares) och hans tungt beväpnade underhuggare.

Det är bara Weston och Frost som undkommer. Med hjälp av sina bossar David Barlow (Brendan Gleeson, varför nu en irländare är CIA-chef) och Catherine Linklater (Vera Farmiga) försöker han komma fram till vad han ska göra härnäst. Vilket naturligtvis involverar åtskilliga eldstrider.

Det finns en tämligen svårgenomtränglig intrig - jag vet fortfarande inte varför Keller (Joel Kinnaman) gjorde som han gjorde - men huvudattraktionen ska ligga i Denzel Washingtons spel som Tobin Frost. Han lanseras som en blandning av Jokern och Hannibal the Cannibal, ett psykologiskt geni som kan snacka sig in i hjärnan på vem som helst.

Verkligheten visar sig betydligt mer mondän, och ingenting vi inte har sett förut. Det är bara det bättre spelet från Ryan Reynolds som gör att det blir så pass trovärdigt som det är, men Tobin Frost förefaller inte vara någon genialisk dubbelagentskapare.

De intressantaste bitarna är i stället de som är helt befriade från både action och halvtaskigt psykologspel, där vi ser ärrade underrättelseveteraner utöva sin konst. Sånt är alltid intressant när det görs bra, även om jag är övertygad om att det är en högst fiktiv version vi ser. Ändå mindre fiktiv än de träiga eldstriderna.

Captain Phillips (2013) - 4/6

Större delen av löptiden fungerade den här filmen inte för mig. Den var aldrig dålig eller tråkig, men den känsla av spännande intensitet som skulle infinna sig dök aldrig upp. Det var först mot slutet, när Tom Hanks fick visa hur han fick sina framgångar, som den verkligen nådde fram. Jag vet inte om det var filmen eller jag, men att döma av hyllningarna från en enad kritikerkår så var det jag. Jag kanske bara var i fel stämning för en film som denna.

Det borde nämligen vara spännande när somaliska pirater ledda av Abduwali Muse (Barkhad Abdi) angriper och sedermera bordar ett handelsfartyg under befäl av kapten Richard Phillips (Hanks). Besättningen gömmer sig, kaptenen försöker få piraterna att ta pengar och gå, Phillips och Muse utkämpar en mental duell.

Det slutar med att Phillips befinner sig i livbåten med fyra pirater på väg mot den somaliska kusten, och nu kallas amerikanska flottan in. Livbåten fräser mot stranden medan båtar och helikoptrar flockas runt den.

Efter att inte ha lyckats tända mitt intresse piggnar filmen till när slutet närmar sig. När kapten Phillips börjar bryta samman - till att börja med har han varit nästan övermänskligt cool och rationell - så börjar jag bry mig om honom.

Vid det laget har Muse också blivit en riktig karaktär. Samtalen mellan honom och Phillips vajar mellan att närma sig emotionell tyngd när Muse beskriver sina förutsättningar, och att påminna om samtalen mellan Gary Sinise och Mel Gibson i Ransom, som var det i särklass bästa med den filmen.

Det blir inga överraskningar i en rätt typiskt amerikansk film, men det förväntade sköts kompetent. Och om jag ska vara ärlig så var det nog faktiskt jag snarare än filmen. Annars hade jag kommit på något negativt att säga om den.

Abraham Lincoln vs. Zombies (2012) - 1/6

Jag hoppades verkligen få inleda denna recension med att säga att det här var andra gången jag såg en bra film från den annars pålitliga skräpfabriken The Asylum (den första var King of the Ants). Filmen verkade ha alla möjligheter att vara dumkul underhållning.

Tyvärr blev det snabbt uppenbart att mitt hopp var malplacerat, och att jag hade hamnat framför en riktigt usel film. Den lyckas handla om president Lincoln som slåss mot zombier men inte innehålla ett enda skratt. Tragiskt nog verkar den faktiskt ta sig själv på allvar.

Vilket förstås gör att hålen i handlingen blir direkt irriterande. I en larvig skojzombiefilm hade jag lugnt kunnat acceptera att Abraham Lincoln (Bill Oberst Jr.) tar med sig ett gäng hemliga agenter för att slåss mot zombier och bara låter bli att berätta för dem hur man dödar zombier.

Hur vet Lincoln själv det, undrar du? Jo, när han var liten så drabbades hans by av zombiesjukan och han blev bland annat tvungen att nacka sin egen mor (Rhianna Van Helton) med en lie. Så när han hör att attacken mot fort Pulaski misslyckades och den ende överlevande (Jim E Chandler) pratar om levande döda och kannibalism, då vet han precis vad det handlar om.

Med sin hopvikbara enhandslie i högsta hugg tar han befälet över en elitstyrka från Secret Service och beger sig mot fort Pulaski för att slakta zombier. Där stöter han på bland andra Stonewall Jackson (Don McGraw), Pat Garrett (Christopher Marrone) och en ung Theodore Roosevelt (Canon Kuipers).

Om det bara fanns en gnutta antydan till att detta var på något annat än blodigt allvar. Något tecken på att någon inblandad hade en aning om vilken smörja de höll på att skapa. Men nej. Scen efter scen av Lincolns halshuggningar, konflikter inom laget, och svajande zombier, och inte skuggan av nåt skoj. Den här historien funkar inte på allvar, så den blir hysteriskt tråkig.

Men det finns en ljuspunkt. I den här högen av urusla skådespelare så har Bill Oberst Jr. hittat in, och skänker den här filmen en prestation som den inte förtjänar. Han är genomgående förstklassig som Abraham Lincoln, med en tilltalande röst och statsmannasorgset ansikte. Det framförandet hör hemma i en mycket bättre film, och det gör han själv också.

This Means War (2012) - 2/6

FDR (Chris Pine) och Tuck (Tom Hardy) är bästa vänner och därtill dödliga CIA-agenter som jagar den internationelle terroristen Karl Heinrich (Til Schweiger). De ställer till med så mycket förödelse att chefen Collins (Angela Bassett) sätter dem på kontorsarbete.

Där kommer de fram till att de behöver kvinnor i sina liv, särskilt den frånskilde Tuck. Han börjar med nätdejting och träffar på Lauren Scott (Reese Witherspoon), som mot sin vilja placerats på dejtingsidan av bästa kompisen Trish (Chelsea Handler). Omedelbart efter deras första och mycket lyckade dejt stöter FDR på henne i en videobutik, och plötsligt dejtar hon båda.

Tuck och FDR delar med sig av sina romantiska framgångar och visar varandra bilder på den tilltänkta. När bilderna matchar måste de lägga upp regler. Ska de gå därifrån båda två, ska en av dem backa undan, eller ska de fortsätta båda två?

Det blir det senare, för annars hade det inte blivit någon film. De berättar ingenting för Lauren och börjar genast bryta sina löften om att inte blanda sig i den andres dejtande. Snart använder de alla CIA:s resurser för att hitta information om Lauren och ställa sig i vägen för den andre.

Det här är förstås riktigt läskigt, om man stannar upp och tänker på det. Två högteknologiska stalkers, är det vi pratar om. Det är inget gulligt med spårsändare, kameraövervakning eller grupper av skuggande agenter.

Det är heller varken gulligt eller charmigt med två broderliga vänner som beter sig som käbblande småbarn - småbarn med tillgång till vapen - över en kvinna de har träffat en gång var. Det är väl tänkt att vi ska röras av hur förälskade de blir, och över att hon känner likadant, och det kanske vi hade blivit om kemin fungerade. Men vi förstår varken varför FDR gillar Lauren, varför Tuck gillar Lauren, varför Lauren gillar någon av dem, inte ens varför de var vänner till att börja med.

Inte för att det hade hjälpt. Det här är en film från 2012 som oförblommerat framställer en kvinna som en trofé för män att slåss om och som en källa till bråk mellan de två männen, något som kommer utifrån och oförhappandes förstör deras frid. Männen drivs till vansinnig svartsjuka av en grad som hade varit fånig hos två tonåringar.

Den är förstås också bergfast mononormativ. Lauren undrar högljutt om huruvida man bör dejta två män samtidigt och huruvida det är möjligt att älska två män lika mycket. Inom mononormen kan en film som denna aldrig sluta väl och det gör den förstås inte heller. I stället blir det en avslutande actionscen där alla chanser till överraskning och originalitet kastas bort, även om jag gillar vad Lauren gör vid ett avgörande tillfälle.

Slutresultatet är en film som bara fungerar så pass bra som den gör för att skådespelarna kan sina jobb, actionscenerna är välgjorda, och regin hjälper till att bringa spänning även när ingenting händer.

Get Him to the Greek (2010) - 5/6

Forgetting Sarah Marshall var en förvånande bra och rolig komedi som fungerade på varenda plan. Bland annat hade den en outtröttligt underhållande bifigur i rockstjärnan Aldous Snow (Russell Brand). I min recension av Rock of Ages sa jag att Russell Brand gjorde samma sak alltid och det slutade aldrig vara roligt.

Get Him to the Greek bevisar att jag hade rätt. Han är tillbaka som Aldous Snow, men det är den enda kopplingen till Forgetting Sarah Marshall. Snows karriär kraschade efter hans gigantiska flopp "African Child" - detta beskrivs i några korta tidiga scener som fick mig att skratta högt innan förtexterna - och nu har han börjat knarka och dricka igen vilket får TV-komiker att rekommendera aktieköp i Jack Daniels.

Aaron Green (Jonah Hill) arbetar på Snows skivbolag som ägs av Sergio Roma (Sean "P. Diddy" Combs). Det är Aaron som kommer på att det snart är tio år sen Aldous Snow gjorde sin legendariska livekonsert på Greek Theatre i Los Angeles. Ska de inte göra en jubileumskonsert och sälja hur mycket skivor som helst?

Aaron lär sig snart att hålla käften stängd. Det blir hans jobb att se till att den hårt festande Aldous Snow är på Greek Theatre när konserten börjar. Vägen dit går förstås via en massa sprit, knark och groupies. Det är ingen originell historia, men den är förbannat rolig.

Russell Brand förblir som sagt underbart underhållande som Aldous Snow. Den här gången får han till och med uppträda, och det är då han verkligen övertygar. Vi vet allt som Aldous Snow har varit med om innan han kliver upp på scen, vi vet att en benpipa sticker ut ur hans arm. Vi har hört historierna om rockstjärnor som uppträder under orimliga omständigheter men som ändå går ut på scenen och fräser hem det. Aldous Snow gör samma sak i filmens bästa scen, och Russell Brand ser ut, rör sig och låter som en rockstjärna. Låtarna låter som rocklåtar, också. Ett fiktivt skämtbands fiktiva skojlåtar skrivna för en komedi, och jag sitter och lyssnar på dem medan jag skriver. Och sjunger lyckligt med, throwing horns. "Will you come for my bangers? My beans and mash?"

Bland de andra så visar Sean Combs talanger jag inte visste han hade som den fanatiske Sergio Roma. Jonah Hill har förstås det otacksammaste jobbet, det som straight man åt alla galningarna, publikens plågade ställföreträdare. Det sköter han fint, med några bra egna ögonblick också, och får uppbackning från bifigurerna: Rose Byrne som Aldous ex Jackie Q, Elisabeth Moss som Aarons flickvän Daphne Binks och Colm Meaney som Aldous far i en fantastisk festscen.

Get Him to the Greek har sina svaga punkter. Det finns en "rape is funny when it's female on male"-scen som hade varit direkt mardrömslik om den hade varit könsreverserad. Filmen blir också sämre så fort den lämnar sina komiska spår och försöker vara allvarlig.

Fram till slutet. Då börjar den plötsligt fungera på det allvarliga planet också, och jag känner med både Aaron och Aldous, och deras ansiktsuttryck har riktig betydelse. Det är en väldigt fin avslutning på en film som dittills bara har varit en - visserligen väldigt rolig - halsbrytarkomedi.

Pride (2014) - 6/6

Gud vad jag behövde den här filmen. Jag har sett alldeles för många mediokra filmer på sista tiden och när jag har sett bra filmer har de sällan rört mig, i alla fall inte så djupt som Pride gjorde. Jag tror den senaste var Locke, och bland allt bra jag har att säga om den finns inte "feelgood" med.

Pride fick mig att gråta och sen skratta genom tårarna, och när den slutade hade jag bara en tanke: hoppas, hoppas, hoppas att det här är sant. Den har sina sorgliga bitar - åttiotalshistorier om homosexuella slutar aldrig odelat positivt och de innehåller alltid frustrerad desperation - men tittaren lämnas med känslan att det finns mycket lycka och skönhet i världen. Ibland behöver man det.

Det är en berättelse som jag aldrig hade hört talas om förut, om hur en grupp homosexuella från London bestämde sig för att samla ihop pengar för att stödja gruvarbetarna under 1984 års gruvstrejk - "There's blood on your hands, mrs Thatcher"-strejken. Det var inte lätt att få ihop pengar, och det var inte lätt att åka till en lantlig gruvby i Wales för att leverera dem.

Vi träffar den bubblande aktivisten Mark (Ben Schnetzer), den något blygare Mike (Joe Gilgun), den gamle veteranen Jonathan (Dominic West), Gethin (Andrew Scott) som inte pratat med sin religiösa mor på sexton år, nykomlingen "Bromley" (George MacKay) som vill vara aktivist men är rädd för att synas för mycket och Stephanie (Faye Marsay) som i början är den enda orsaken till L-et i LGSM: Lesbians and Gays Support the Miners.

I Dulais Valley i Wales finns fackledarna Dai (Paddy Considine), Cliff (Bill Nighy) och Martin (Rhodri Mellir), vars liv förändras på olika sätt av gayaktivisternas ankomst. Där finns också den viljestarka Hefina (Imelda Staunton), kloka Siân (Jessica Gunning), och bigotten Maureen (Lisa Palfrey) som står för motståndet.

Det är bara förstklassiga skådespelare men det är som om det inte spelar någon roll; det här är en av de härliga filmer som inte verkar innehålla en enda skådespelare, bara riktiga människor som har råkat bli filmade. Möjligen är Nighy och Staunton så skickliga gamla proffs att de knappt kan låta bli att agera men när det gäller konstnärer av deras kvalitet så gör det ingenting.

Pride är ett vackert ögonblick efter ett annat, en ostoppbar flod av varma känslor, hopsatt till en nästintill perfekt historia förd framåt med känslig hand. Jag skrattade högt, ögonen tårades, jag mådde bra. Det finns säkert lite skönmålning här, jag accepterar det. Men den är sannare än jag väntade mig, och framför allt så underbar att se att jag knappt bryr mig längre.

The Cobbler (2014) - 1/6

Vad trevligt det vore att se en bra Adam Sandler-film. Jag hoppas varenda gång, och med få undantag - The Wedding Singer, 50 First Dates, Funny People - blir jag besviken. Normalt är det en tom handling som enbart är till för att ge utrymme för humorlösa skämt om kroppsfunktioner och fördomshyllning, och så en påklistrad känslosnutt på slutet som är omöjlig att ta på allvar.

Den här gången har Sandler gjort något helt nytt: skippat skämten. Japp. Jag brukar inte skratta när jag ser Sandler-filmer men jag brukar i alla fall kunna identifiera när hans fans antagligen gör det. Den här gången kan jag peka på ett enda sånt tillfälle under en nittio minuter lång film.

Så vad finns kvar? Den tomma handlingen. Adam Sandler spelar Max Simkin, en fjärde generationens skomakare i New Yorks Lower East Side. Smågangstern Leon Ludlow (Clifford "Method Man" Smith) dyker upp för att få ett par skor lagade, och han är inte typen som väntar lugnt. Så när Max symaskin går sönder börjar han rota igenom den skräpfyllda källare som hans far (Dustin Hoffman) lämnade efter sig när han försvann, och hittar en antik symaskin.

När han använder symaskinen visar det sig att den har magiska egenskaper; när han tar på sig skorna förvandlas han till skornas ägare. Han börjar genast sy i varenda par han hittar i sin butik och blir svart, transkvinna, en ovanligt storfotad tolvåring...

Det finns förstås komisk potential i det här konceptet, särskilt om man som Sandler inte har särskilt höga krav på komiken. Bara att förvandla sig till kvinna borde han kunna tillfredsställa sin sedvanliga publik på.

Men nej. Han rånar folk på deras skor, han försöker förföra andras flickvänner, han beter sig i största allmänhet som ett gigantiskt svin, men inte ens för hans fans kan det finnas många skratt här. Det är som om han räknar med att hans blotta åsyn är tillräckligt för att framkalla succé.

Det är ändå inte det konstigaste med den här filmen. Det är att den både skrevs och regisserades av Thomas McCarthy, vars första långfilm var den briljanta The Station Agent, vars andra var den ännu bättre The Visitor, och som var en av författarna bakom Up. Hur lyckas man falla från de direkt gudomliga höjderna till att skapa Adam Sandlers största flopp?

Seventh Son (2014) - 3/6

Hur en film som denna kunde engagera de gamla proffsen Jeff Bridges och Julianne Moore, det är en gåta. Inte för att jag klagar, deras närvaro gör mycket för att göra Seventh Son uthärdlig, även om särskilt Bridges verkar ha bestämt sig för att slöspela in den här bollen. I hans första scen är han underhållande med sin gruffiga röst som säger klassiskt fejk-ålderdomliga repliker, men det blir snabbt gammalt. Och Moore får inte mycket att jobba med i sin roll som totalonding.

De är huvudpersonerna, ärkefiender med en massa historia mellan sig. Bridges spelar Gregory som är en Spook, vilket är en blandning av riddare, exorcist, häxjägare och drakdödare. Moore spelar Malkin, hans elakaste fiende, som själv är en blandning av demon, häxa och drake. Hon dödar Gregorys lärjunge (Kit Harington) och han börjar söka efter en ny.

Anställningskraven är hårda; man måste vara en sjunde son av en sjunde son. Gregory finner Tom Ward (Ben Barnes) som är kvalificerad och dessutom har haft visioner om Gregory. Han lämnar hus och hem för att vandra Spookens stig. Det involverar en massa föreläsningar och praktiska lektioner som riskerar att knäcka hans nacke, som brukligt är.

Under tiden har Malkin onda planer som involverar en kommande blodsmåne, perioden då häxor är som starkast, och hon samlar ihop sina gamla trotjänare för att hämnas på världen, ungefär.

CGI har blivit så bra nu att även en medioker film som denna stoltserar med finfina effekter, och actionscenerna förflyter med kompetent fart. Bitarna däremellan är lagom underhållande, intrigen är lagom intressant. Det är för mycket utfyllnadsscener som inte spelar någon större roll för berättelsen och Bridges blir drygare och drygare ju längre tid som går.

Det är inte en film jag väntade mig att se Bridges och Moore i - och de yngre förmågorna skäms inte i deras sällskap - och Seventh Son är inte tråkig, men den gör bara ingenting speciellt. För mig var den bra hjärnvila en seg eftermiddag, och det är nog allt man kan hoppas på.