Tobin Frost (Denzel Washington) var en halvt legendarisk CIA-agent, känd för sin förmåga att omvända fienden till att bli dubbelagenter, innan han blev frilansare och sålde ut sitt land till alla som ville köpa. Efter nio år i den branschen promenerar han plötsligt in på amerikanska konsulatet i Kapstaden och presenterar sig.
Han förs till det safe house (det finns säkert en svensk term men SÄPO har slutat svara när jag ringer) som drivs av den uttråkade Matt Weston (Ryan Reynolds), som drömmer om en mer spännande postering än att sköta en lägenhet som aldrig har en gäst. När Frost anländer är det dock slut med tristessen; först får Weston bevittna waterboarding och sen blir stället attackerat av Vargas (Fares Fares) och hans tungt beväpnade underhuggare.
Det är bara Weston och Frost som undkommer. Med hjälp av sina bossar David Barlow (Brendan Gleeson, varför nu en irländare är CIA-chef) och Catherine Linklater (Vera Farmiga) försöker han komma fram till vad han ska göra härnäst. Vilket naturligtvis involverar åtskilliga eldstrider.
Det finns en tämligen svårgenomtränglig intrig - jag vet fortfarande inte varför Keller (Joel Kinnaman) gjorde som han gjorde - men huvudattraktionen ska ligga i Denzel Washingtons spel som Tobin Frost. Han lanseras som en blandning av Jokern och Hannibal the Cannibal, ett psykologiskt geni som kan snacka sig in i hjärnan på vem som helst.
Verkligheten visar sig betydligt mer mondän, och ingenting vi inte har sett förut. Det är bara det bättre spelet från Ryan Reynolds som gör att det blir så pass trovärdigt som det är, men Tobin Frost förefaller inte vara någon genialisk dubbelagentskapare.
De intressantaste bitarna är i stället de som är helt befriade från både action och halvtaskigt psykologspel, där vi ser ärrade underrättelseveteraner utöva sin konst. Sånt är alltid intressant när det görs bra, även om jag är övertygad om att det är en högst fiktiv version vi ser. Ändå mindre fiktiv än de träiga eldstriderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar