Vissa människor tycker man bara illa om, utan att det finns någon anledning. När det gäller skådespelare är det väl relativt harmlöst så jag har inte försökt analysera varför jag ogillar Owen Wilson eller Diane Keaton. Men det inverkar på vad jag tycker om filmer som denna, där en skådespelerska jag ogillar - Keaton - spelar en karaktär jag avskyr - Daphne Wilder, mamma till tre vuxna barn och uppfylld av en kvävande moderskärlek.
Två av hennes tre döttrar, Maggie (Lauren Graham) och Mae (Piper Perabo), är lyckligt gifta men den tredje, Milly (Mandy Moore), är singel och har en lång rad förhållanden bakom sig. Det är förstås helt oacceptabelt för den smärtsamt normativa och trångsynta Daphne, som ständigt försöker få ihop Milly med lovande män.
Daphne går över alla gränser när hon lägger upp en kontaktannons på en nätdejtingsida och börjar intervjua potentiella kavaljerer åt Milly. Hon hittar en favoritkandidat, Jason (Tom Everett Scott), ungefär samtidigt som Milly själv träffar Johnny (Gabriel Macht), en man som Daphne träffat och avfärdat.
De tre systrarna är rätt trevliga, men Daphne är en så jobbig människa och så illa spelad att hon tar över hela filmen och gör den obehaglig. Hon blir upprörd när Milly dejtar två män samtidigt, hon blandar sig i varenda detalj, hon tar sina känslor som gisslan, hon är helt enkelt en riktig mardrömsmamma, någon vi inte skulle vilja ha i våra liv i verkligheten och aldrig skulle vilja umgås med om vi kunde undvika det. Och som vanligt är mononormen stenhård och oifrågasatt.
Den romantiska komedin är en genre som producerar sina pärlor men också en stadig ström av skit. Because I Said So representerar något av det lägsta i den strömmen, en film som fallerar på så gott som alla sätt den kan. Inte en känsla sitter där den borde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar