The Wiz (1978) - 2/6

Detta är filmen som satte stopp för blaxploitation-genren, och jag förstår varför. Det är naturligtvis en tragisk kommentar till vår kultur att The Wiz kategoriseras tillsammans med filmer som Shaft, Truck Turner och Boss Nigger när det enda de har gemensamt är att skådespelarna har närmare afrikanskt påbrå än jag, men det kan inte förnekas att den är en rätt rutten film.

Liksom musikalen den bygger på är The Wiz en version av The Wizard of Oz som börjar i ett fattigt svart hem i New York. Dorothy (Diana Ross) är en 24-årig förskollärare som en dag måste jaga rätt på sin hund Toto och sugs upp av en tornado som skickar henne till Oz, här en nergången stadsmiljö.

Munchkins är graffiti-figurer. Fågelskrämman (Michael Jackson) är gjord av sopor. Plåtmannen (Nipsey Russell) är en nöjesfältsdocka. Lejonet (Ted Ross) gömmer sig i en lejonstaty. Den onda häxan (Mabel King) driver en sweat shop, som faktiskt tillverkar svett. Trollkarlen (Richard Pryor) är en misslyckad lokalpolitiker. Miljöerna är lekplatser, nöjesfält, gränder, torg och boulevarder.

Det låter inte som en dum idé och emedan jag inte har sett musikalen har jag förstått att den är bättre än filmen. Men musiken kittlar inte mina nerver och de afroamerikanska stereotyper som utgör karaktärerna måste ha varit obehagliga redan 1978 och i dag får de mig att höja ögonbrynen tills jag blir rädd att de ska fastna där.

Det är en lätt surrealistisk känsla att titta på The Wiz. Det känns så osannolikt att filmen ens existerar, att jag faktiskt ser Michael Jackson utklädd till fågelskrämma och dansande bevingade apor. Men en starkare känsla är den att jag är uttråkad. Den positiva biten kommer från förvåning, och det räcker inte långt.

Tangled (2010) - 4/6

I Disneys version av Rapunzelsagan är hon en prinsessa som redan som spädbarn kidnappas av en ond häxa, Gothel (Donna Murphy). Rapunzels hår har magiska läkekrafter som Gothel vill använda för att hålla sig evigt ung, så hon spärrar in flickan i ett torn och säger åt henne att det är för hennes egen skull - världen utanför är mörk och grym.

Rapunzel (Mandy Moore) växer upp med bara kameleonten Pascal som sällskap. Hon tillbringar dagarna med att läsa samma böcker om och om igen och måla på väggarna. När Gothel, som hon kallar för mamma, ropar så slänger Rapunzel ner sitt hår så Gothel kan klättra upp. Rapunzels stora önskan är att få se de "svävande ljusen" på nära håll. Hon vet inte att de är papperslyktor som släpps iväg på den förlorade prinsessans födelsedag - hennes.

En dag är tjuven Flynn Rider (Zachary Levi) på flykt med en stulen krona och hamnar i Rapunzels torn. Hon klipper till honom med en stekpanna, gömmer kronan och utkräver ett löfte att han ska visa henne de svävande ljusen. Samtidigt är han jagad både av kungens soldater och sina egna gamla skurkkompisar.

Det är inte en svårförutsägbar historia, även om det finns ett ögonblick nära slutet som jag faktiskt inte såg komma, och den utvecklar sig ungefär som man kan vänta sig. Den är rätt charmig och harmlös, men den påminner mig ständigt om varför jag tycker så mycket bättre om Frozen. 

Tangled är bedövande normativ och visuellt konservativ (ljust är bra och mörkt är dåligt, på ett så blatant sätt att det kunde ha kommit från femtiotalet), och den stereotypa berättelsen avlöper helt enligt sitt förbestämda mönster. Det här är en sorts animerad film som jag hoppades att vi hade börjat lägga bakom oss.

Corpse Bride (2005) - 5/6

När resten av världen försöker pressa ut så mycket det bara går ur CGI så sätter Tim Burton upp dockor och flyttar dem lite grann mellan varje stillbild. Och han gör det så förbannat bra att jag fick kolla upp det om och om igen för jag måste ha missuppfattat nånting, men nä. Det här är faktiskt dockor, fast det ser ut som CGI. Och eftersom det är Tim Burton är det förstås fantasifullt och vackert.

Corpse Bride utspelar sig i två olika världar, båda i kontrast till hur de vanligtvis framställs. De levandes värld är en färglös, gråtrist viktoriansk småstad. Där bor familjen Everglot och van Dort, vars avkomma Victoria Everglot (Emily Watson) och Victor van Dort (Johnny Depp) ska gifta sig med varandra utan att någonsin ha träffats. Den ädla men fattiga familjen Everglot behöver pengar och den rika men lågklassiga familjen van Dort vill ha social status. Ungdomarna själva är förstås mindre entusiastiska, som det plägar vara.

Efter att ha råkat förstöra bröllopsgenrepet inför pastor Galswells (Christopher Lee) flyr Victor ut i skogen. När han läser upp bröllopslöftena för sig själv sätter han vigselringen på en trädgren som visar sig vara något helt annat, nämligen fingret på den unga döda Emily (Helena Bonham Carter), som reser sig ur jorden och drar ner Victor till hennes värld.

Detta är den andra världen, de dödas värld, och här finns det färg och musik och sprudlande glädje. Här bor skelett och lik, fladdermöss och spindlar, och alla invånarna dansar och sjunger och bjuder på ett fantastiskt skådespel. Victor får höra Emilys historia, hur hon sveks och mördades av sin fästman och sedan dess väntat på den som ville gifta sig med henne. Vilket blev Victor.

Som det brukar vara med Burton så är det visuella viktigare än berättelsen. Det fungerade bättre i The Nightmare Before Christmas där vi tillbringade all vår tid i den fantastiska värld han målade upp; här är det bara synd att vi måste hänga i den gråa verkliga världen. Samtidigt är de levandes design också utlevd och fantasifull och berättelsen håller fast vår uppmärksamhet.

Emilys historia är tragisk och det är ibland svårt att tänka sig hur den här filmen ska sluta på ett sätt som inte blir alldeles för bitterljuvt, men det löser sig förstås. Corpse Bride är en skickligt snickrad sak, nästan lika underhållande som The Nightmare Before Christmas, och framför allt så tekniskt vacker att jag som sagt knappt trodde att det var sant.

Svenska Floyd (1961) - 1/6

Jag undrar om det är så här i alla språk och jag bara märker det i mitt modersmål, eller om det är något unikt för svenskan. Hur som helst: i varenda svensk film gjord före, säg, 1970 pratar alla precis likadant, i en besynnerlig artificiell "rikssvensk" dialekt som mest verkar vara till för att filmkaraktärer ska låta likadana. Jag har hört Lill-Babs och Carl-Gustaf Lindstedt i andra sammanhang och då pratar de inte som sina karaktärer i Svenska Floyd. Särskilt märkligt är det att Lill-Babs ska vara en italienska som råkar ha tillbringat ett decennium i Stockholm.

Hon är (citat) pangbrallisen (slut citat) Lollo som Lindstedts "Flosse", det svenska boxningshoppet vars Patterson-lika stil givit honom namnet "Svenska Floyd". Han ska möta världstvåan "Killer" Jensen och befinner sig på ett hemligt träningsläger någonstans i Italien. Där stöter han på Lollo och den skumme promotorn Mitella (Nils Asther) som är Jensens manager och är beredd att ta till skumraskmetoder för att hans kille ska vinna.

Största delen av filmen består av komiska mellanspel som inte för handlingen någonstans. Ibland fungerar de, oftast inte, och filmen som helhet faller fullständigt platt. Är det tänkt att det ska vara kul att Lindstedt verkligen inte ser ut som en boxare eller som om han ens kan jogga hundra meter?

Framför allt: ska det vara kul när allt det menlösa fjanteriet avbryts för att visa en scen där ett gäng gangstrar misshandlar en oskyldig kvinna för att tvinga henne att begå brott åt dem? Visst, det var en annorlunda tid men hur i helvete kunde den scenen komma i närheten av att vara med i en film som den här, ens då? Ingenting annat tas på allvar och så blam, plötsligt får hon en smäll.

Ens utan den scenen hade inte den här filmens få skratt (den gör sitt bästa för att inte dra nytta av de talanger den faktiskt hittat) varit tillräckligt för att lyfta den ovanför sin bedövande mediokritet. Med den scenen blir hela filmen bara obehaglig.

Frozen (2013) - 6/6

När det blev känt att George Lucas hade sålt Star Wars till Disney fick fansen en kollektiv totalflipp. Jag deltog inte i den. Jag tror det kan bli precis hur bra som helst. Det fanns en tid när Disney pumpade ut skit, men nu för tiden gör de bra saker. Bevisföremål A? Frozen.

Det här är den bästa Disneyfilmen någonsin, en av de tio bästa barnfilmerna någonsin, en av de tio bästa animerade filmerna någonsin, och bara en helt sjukt bra film. Det är den sortens film som får mig att önska att jag inte hade sett den så jag kunde få se den för första gången en gång till.

Frozen fick mig att skratta, den fick mig att gråta, den överraskade mig, den lämnade mig med värme i magen och en känsla av att världen kanske inte är så dum ändå. Varenda aspekt - animering, röster, musik - träffar mitt i prick med genialitet och kärlek. Dess karaktärer är på riktigt, dess historia på riktigt, och den funkar precis lika bra om man är fyra eller hundra.

Berättelsen ska upplevas men det går väl inte att skriva en recension utan att åtminstone röra vid den. Prinsessan Elsa av Arendelle (Idina Menzel) har en hemlighet: hon har magiska iskrafter som hon inte riktigt kan kontrollera. Därför låser hon in sig i sitt slott och vågar inte ens berätta för sin lillasyster Anna (Kristen Bell).

Men en dag är det dags för hennes kröning och då måste hon öppna slottet och visa sig för folket och ditresta högdjur. Hon är fruktansvärt rädd - vad händer om hon inte kan styra sina förmågor? Hon tar sig igenom kröningen men till slut lyckas hon inte längre och hon avslöjar sig för alla som en trollkvinna. Elsa flyr och Anna måste följa efter.

I bakgrunden finns prins Hans (Santino Fontana), Annas nyblivne fästman och den hon lämnar att styra över Arendelle i hennes frånvaro. På vägen träffar hon isförsäljaren Kristoff (Jonathan Groff) som lever med sin ren Sven, och snögubben Olaf (Josh Gad), som fått liv av Elsas magi.

Den senare står för huvuddelen av komiken - även om han som brukligt är har en roll att spela i berättelsen också - och den uppgiften utför han briljant. Han är en underbar skapelse i en film full av underbara skapelser och fick mig att skratta medan jag fortfarande hade tårar i ögonen.

Det är kanske den dikotomin, den motsättningen, som för Frozen den sista biten förbi "fantastisk". Den spelar på våra förväntningar och ibland går den med dem och ibland mot dem, och händelseförloppet kommer att betyda en sak för barnen och en annan för de vuxna. Den har funnit ett sätt att berätta något mycket viktigt och göra det förståeligt för både barn och vuxna, och det utan att predika.

Innan jag såg filmen hävdade en vän att den i princip var hitmusikalen Wicked. Då vi sett den fyra gånger - varje gång har involverat en tripp till London - och upprepade gånger utnämnt den till den bästa musikalen någonsin så gjorde det mig knappast mindre sugen att se den. Nu efteråt kan jag bara säga att om jag skulle göra Wicked för barn - och vore ett fullständigt geni - så är det Frozen jag skulle göra.

Mamma Mia! (2008) - 2/6

Musikaler är ofta - och detta säger jag som musikalälskare - rätt krystade. Det kan göras musikal av nästan vilken oförtjänt historia som helst, och jukeboxmusikaler borde rimligen lida ännu mer av det syndromet än andra. Det brukar de dock faktiskt inte göra, men Mamma Mia! bryter mönstret. Detta är en riktigt ansträngd berättelse hopsatt enbart för att stödja ganska dåliga versioner av låtar som i de flesta fall inte var ABBAs bästa till att börja med.

Storyn är dum i sig och blir bara dummare i detaljerna. Sophie (Amanda Seyfried) ska blott tjugoårig gifta sig med Sky (Dominic Cooper). Hon vill ha sin far på bröllopet vilket är knepigt då hon inte vet vem han är, men efter att ha rotat i sin mor Donnas (Meryl Streep) gamla dagböcker har hon identifierat tre kandidater som hon bjuder in till den ö där hon och mamman driver ett hotell.

De tre har vuxit upp från de vagabonder som en gång låg med Donna och nu är de arkitekten Sam Carmichael (Pierce Brosnan), bankiren Harry Bright (Colin Firth) och den kringresande sjömannen och författaren Bill Anderson (Stellan Skarsgård), vars båt för ut alla tre till ön. Sophie möter dem och försöker hålla dem hemliga från sin mamma, som dock givetvis bums upptäcker dem och så är förvecklingarna igång.

Donna och Sophie har vars två vänner, Tanya (Christine Baranski), Rosie (Julie Walters), Ali (Ashley Lilley) och Lisa (Rachel McDowall), vars uppgift är att glida omkring i bakgrunden och provocera fram nån sidohandling så att ytterligare en låt kan pressas in.

Hur den här filmen slog så hårt som den gjorde är ett mysterium. Ingen av skådespelarna är lika bra som vi sett dem vara i andra filmer, och det låter inte som om de valts ut för sina sångrösters skull heller. Särskilt Brosnan sågades av recensenterna och det är lätt att hålla med.

Det som räddar Mamma Mia! från total katastrof är att den är så förbaskat glad och positiv att det är svårt att inte ryckas med åtminstone ibland, och några av låtarna är faktiskt både bra i sig och bra i den här versionen. Men jag väntade mig något mycket mer av en ABBA-musikal, särskilt en som haft sån sanslös framgång som den här.

Känn ingen sorg (2013) - 2/6

Jag är inte göteborgare och vet precis tillräckligt om Håkan Hellström för att förstå var den här filmens titel kommer ifrån; jag antar att det skulle hjälpa mig uppskatta den om det vore annorlunda. Men ändå... kom igen. Är detta filmen som kallats "skönaste filmen någonsin", som röstades fram till bästa svenska film 2013, som kallats urmysig och feelgood och mumsbit och "slår det mesta som visats på svensk film"? Det här är ingen skön film. Det här är en dyster, tråkig film om patetiska förlorare.

Den värste av dem är Pål (Adam Lundgren) som vid sisådär 25 års ålder bor hemma hos sin farfar (Tomas von Brömssen). Han är en talangfull musiker men kan inte uppträda på grund av patologisk rampfeber. Så fort han försöker så börjar han moona, kräkas eller beatboxa.

Hans bästa vänner är MMA-fightern Lena (Josefin Neldén), som är kär i honom utan att han märker det, och den irrationelle smågangstern Johnny (Jonathan Andersson). In i hans liv kliver den vackra sångerskan Eva (Disa Östrand), som vill spela med honom och som han vill ligga med. Sen är det den vanliga småromantiken och en onödig, malplacerad bihandling om knarkhandel.

Känn ingen sorg vill så gärna vara tokrolig och avslappnat charmig, men den är alldeles för ansträngd och självmedveten. Resultatet blir i stället trist och deppigt, inte alls den mysfilm som den påstås vara. Den enda karaktären jag kan bry mig om är Lena, och henne önskar jag ett bättre öde än det filmen utsätter henne för. Utan att se den vet du redan vilket det är.

Idel ädel adel (1945) - 1/6

En bred kulturell klyfta står mellan mig och den här filmen. Det är svårt för mig att känna mig in i dess prat om högadel och lågadel, drift med arbetarrörelsen, äktenskapliga plikter och äktenskapliga rättigheter, och det sätt på vilket intrigen hänger på saker som jag finner fullständigt irrelevanta. Vissa filmer fungerar fortfarande sjuttio år efteråt; Idel ädel adel är inte en av dem.

Men även om jag kunde regrediera hjärnan sju årtionden och befinna mig i den kultur som skapade den här filmen så tror jag inte att jag skulle tycka om den. Det är helt enkelt nästan omöjligt för mig att bry mig om handlingens småkrokar och rakt igenom irriterande karaktärer.

Två av dem, Gittan Andersson (Annalisa Ericson) och greve Joakim Gyllenhorn (Åke Söderblom), har precis gift sig och ska flytta in på slottet Gyllingehus. Utan att berätta det för sin nyblivne fru planerar dock greven att sälja slottet, och - ödets ironi! - den som representerar köparna visar sig vara Gittans bror Rickard (Anders Henrikson). Det är upplagt för komik.

För att fylla ut de krävande 87 minuterna finns även lite festligt tjänstefolk och två intryckta kärleksaffärer, en mellan de gamla turturduvorna Beatrix (Tollie Zellman) och greve Raoul (Erik "Bullen" Berglund, som gav sitt namn till Bullens pilsnerkorv) som aldrig kommer till skott, och en mellan Rickard och lady Alice Peabottle (Margit Manstad) som börjar bråka på ett tåg och sen faller handlöst för varandra.

Den utpräglade tråkigheten bryts bara av ögonblicken när jag hickar till av något förlegat, och skämten som faktiskt fungerar är rariteter i klass med hönständer. Den här filmen är en av dem som trillade av historiens vagn och bör lämnas där den föll.

Sister Act 2: Back in the Habit (1993) - 1/6

Efter att den förra filmen gjort ohemult med pengar var det väl oundvikligt att det skulle komma en uppföljare, och lika oundvikligt att den skulle vara värdelös. Efter att ha räddat ett kloster från nedläggning har Deloris Van Cartier (Whoopi Goldberg) återgått till att sjunga i Las Vegas. En dag dyker hennes gamla nunnekompisar upp och ber om hjälp.

De driver en gammal katolsk skola vid namn St Francis, som håller på att gå åt helvete. Exakt vad de inbillar sig att Deloris ska kunna göra åt saken (eller varför hon skulle vilja) är oklart men som tur är har de manuset på sin sida, så det ska nog gå bra. Deloris är naturligtvis fullständigt motvillig, men storyn kräver att hon ska ändra sig så det gör hon på under minuten. Vem har tid att hitta på något trovärdigt?

Väl på skolan får hon hand om musiklektionerna och naturligtvis visar sig hennes slappa snorungar till elever (bland dem en ung Lauryn Hill) vara enorma musiktalanger så att vi får samma misslyckade budskap som i den - i och för sig enormt överlägsna - Precious. Vad exakt hade de här fattiga slumkidsen gjort om de inte hade visat sig duktiga på att sjunga?

Vi återvinner en uttjatad gammal handling när skolan måste stängas och den stygge kostymsnubben Mr Crisp (James Coburn) gör vad han kan för att det ska bli så, medan han låtsas att han tycker det är jättesynd. Stackars Coburn går omkring och beter sig som den träfigur till klichéskurk som manuset kräver. Han gör det bättre än de flesta hade klarat, men vad han slösar med sin talang. Det blir mer upprepningar med en stor musiktävling som ska fixa alla problemen och så Deloris sedvanliga regelbrytande - med hederliga katolska nunnors goda minne - för att visa hur allt blir bättre om man bara är lite annorlunda.

Den här onödiga uppföljaren till en onödig film har inte en idé, inte en karaktär, knappt en replik värd namnet. Hela historien dikteras av manusets behov att passa in i en förstöpt mall, och karaktärerna är bara där för att följa den. Snabbt utspydd, lätt förglömd.

Sister Act (1992) - 2/6

Whoopi Goldberg är Deloris Van Cartier (född Wilson), barsångerska i Las Vegas och flickvän till gangstern Vince LaRocca (Harvey Keitel). Hur mycket hon visste om sin pojkväns affärer innan hon råkade få se honom avrätta sin chaufför (Max Grodénchik) är oklart men han litar uppenbarligen inte på henne då hans underhuggare genast får order om att skjuta henne också. Hon flyr raka vägen till polisen som placerar henne under vittnesskydd. I ett nunnekloster.

Den enda som vet vem hon är är abbedissan (Maggie Smith), som motvilligt går med på att blåljuga för att hålla henne trygg. Deloris låtsas vara nunna under namnet Mary Clarence och så börjar den här filmens blandning av två av mina hatgenrer: fisk-på-torra-land-komedi och de där bedrövliga filmerna där en nykommen utböling löser alla problem bara genom att vara vild och annorlunda och hundraprocentigt clueless.

Den första biten är lätt förutsägbar: Deloris tycker inte det är så festligt att leva asketiskt och knappt äta. Hihi. Den andra är lika illa: naturligtvis har klostret problem med sin kör, och som fullständigt framgångsbefriad musiker är naturligtvis Deloris helt rätt person att få ordning på det.

Kören rockar kvarteret, klostret blir vansinnigt populärt, och så dyker gangstrarna upp så att alla problem kan lösas i slutet. Naturligtvis inkluderas den klassiska tokviktig-konsert-scenen också, och Deloris får visa att hon har förändrats som människa och bla bla bla, hur många gånger ska vi behöva se variationer på det här?

Återigen får vi lära oss att vägen till framgång är att vara okunnig och irrationell, att kaos bringar lycka, och att man kan tjäna precis hur mycket pengar som helst på att stoppa Whoopi i ett nunnedok. Okej, det sista var nytt.

Moonwalker (1988) - 2/6

Michael Jackson var extremt talangfull men också extremt knepig. Båda delarna syns tydligt i Moonwalker, den nästan bisarrt självcentrerade film han skapade vid sin karriärs zenit. Vi får se honom dansa, sjunga, showa, allt det han var bra på. Vi får oss också en titt in i hans huvud, och det lämnar oss förundrade. Kanske skrämda.

Filmen börjar med scener från liveframträdanden med Man in the Mirror. Michael sjunger, fans svimmar och måste bäras ut, och inklippta är bitar med Gandhi, Martin Luther King, moder Teresa och barn i Afrika. Vad är det Jackson försöker säga här? Att han är en Gandhi eller King vars vapen är musiken? Att med sång framkalla hysteri och extatisk medvetslöshet är ungefär samma sak som att befria Indien eller kämpa för rasintegration?

Sen följer ett medley som börjar i Jacksons barndom som en i Jackson 5 och slutar i dåtidens nutid med Bad. Under tiden hör vi citat som hyllar honom och ett och annat uttalande om hans spirande galenskap. Jag anstränger mig för att hitta meningen.

Och så, just när jag tror att filmen kommer att bestå av surrealistiska musikvideor, så får vi en lång sammanhängande sekvens med riktig handling, om än en ogenomtränglig en. Jackson kämpar mot en knarksmugglande spindelkult ledd av Joe Pesci, och med hjälp av sin lyckliga stjärna kan han förvandla sig till en sportbil, en silverrobot och ett rymdskepp.

Det är svårt för mig att se Moonwalker som något annat än ett monument över den fundamentalt besynnerliga människa Michael Jackson var. Här öste han ut sitt jag, visade oss sitt hjärta, och räknade med att alla skulle förstå honom. Tjugofem år senare undrar vi fortfarande.

Lyckad nedfrysning av herr Moro (1995) - 3/6

Inspiration kan komma från många konstiga ställen. I fallet Lyckad nedfrysning av herr Moro, en show med komikeralliansen Galenskaparna och After Shave, kom det från ett fotografi från 1930-talets USA, som påstår sig föreställa en mr Moro som framgångsrikt frysts in i ett isblock och en halvtimme senare hackats ut igen, vid god hälsa. Eller så kom kanske inspirationen från Roy Anderssons hårt kritiserade, skattefinansierade projekt med samma namn.

Galenskaparnas författare Claes Eriksson har i alla fall utifrån denna enda källa fantiserat ihop sin berättelse om herr Moro, som han själv spelar. Moro arbetar på en kylskåpsfabrik och är i princip osynlig. Ingen lägger märke till honom, ingen bryr sig om honom. När arbetskamraterna vill ha med honom ut på rast är det nästan förvånande.

Någon som däremot uppmärksammar herr Moro är effektivitetsexperten professor Stillo (Anders Eriksson) som förklarar herr Moro för den mest ineffektiva personen på fabriken. Moro är faktiskt så ineffektiv att hans närvaro är en negativ inverkan; det jobb han utför är så ineffektivt att det hade varit bättre om han inte gjorde det. Därför får han sparken av direktör Karl Kloss (Peter Rangmar), vilket herr Moros arbetskamrater inte märker.

Han beger sig hem till lägenheten han delar med sin fru Monica (Kerstin Granlund), sin boxande far Jimmy (Anders Eriksson), den inneboende David Skotte (Peter Rangmar), och svågern Floyd (Knut Agnred), som är före sin tid. Även vicevärden Gino Toblerone (Per Fritzell) är där för att laga ett rör. Via diskussioner och musiknummer når de uppenbarelser och till slut lyckas herr Moro ta plats och bli uppmärksammad.

Det finns en hel del lustiga stunder i Lyckad nedfrysning av herr Moro, men det rör sig om enstaka scener och sånger. Det kommer aldrig i närheten av mästerverk som Leif, Grisen i säcken och Monopol, och jag tillbringar den mesta tiden med att vänta på att de där riktigt briljanta ögonblicken ska dyka upp. De kommer, men sällan, och de varar inte.

Dessutom är alla låtarna svenska varianter på redan kända musikstycken, vilket jag i och för sig inte märkte förrän herr Moro sjöng sin version av Mr. Cellophane från Chicago, så vi får inte fullt ut njuta av gängets musikaliska talanger.

Lyckad nedfrysning av herr Moro är nödvändig för Galenskaparna-totalisten men för oss andra går den att hoppa över. Jag blev glad när jag insåg att det fanns en hel revy jag inte sett, och besviken när den inte matchade dem jag har sett.

Les Misérables (2012) - 4/6

Les Misérables är en av de största musikaler som spelats på Broadway eller i West End, och den bygger på en bok som har kallats för den största romanen någonsin. Boken är kraftigt överskattad - Victor Hugo var duktig på att komma på en bra historia men dålig på att skriva den - men musikalen förtjänar nästan varenda hyllningsord. Den är ett toppenexempel på konstformens förmåga att förbigå alla spärrar och träffa rakt i människans känslocentrum. Den berättar historien många gånger bättre än Hugo gjorde, och det är en väldigt bra historia.

Med den utgångspunkten, en stjärnfylld rollista, en stor budget och massvis med erfarenhet och talang borde det inte gå att misslyckas. Och det gick inte heller, men det kom bra nära. Les Misérables är inte en dålig film, men den är en besvikelse. Kanske bara för att mina förväntningar var så höga, men lik förbannat en besvikelse.

Berättelsen är svår att sammanfatta, men jag ska försöka. Jean Valjean (Hugh Jackman) stal en limpa bröd för att mata sin systers svältande spädbarn men greps och kastades i fängelse. Där trivdes han illa och flyktförsök efter flyktförsök plussade på straffet tills han till slut släpps efter nitton år. Javert (Russell Crowe) informerar honom om att det inte innebär att han är fri; han är och kommer alltid att vara en brottsling.

Valjean driver runt och försöker få jobb, men ingen vill anställa en före detta fånge. Hans frälsning kommer när en biskop visar honom godhet, och han minns vem han en gång var. Han bränner sina papper - som visar hans identitet och hans brottslingstatus - och gör sig ett liv. Han blir borgmästare och fabriksägare, och där träffar han Fantine (Anne Hathaway), en ensamstående mor som tvingats lämna sin dotter Cosette (Isabelle Allen som liten, Amanda Seyfried som vuxen) hos ett värdshusägande par som ständigt pressar henne på mer pengar.

Valjean tar hand om den sjuka Fantine och när hon är döende lovar han henne att ta hand om Cosette, men ungefär samtidigt avslöjas han av Javert och jakten är igång. Valjean lyckas få loss Cosette från herr och fru Thénardier (Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter) och gömmer sig i ett kloster.

När Cosette vuxit upp träffar hon den unge Marius Pontmercy (Eddie Redmayne), en student som är insyltad bland revolutionärer. De blir omedelbart förälskade i varandra och Marius märker tydligen inte ens att Éponine (Samantha Barks) har varit nerkärad i honom ett bra tag. Hon är för övrigt dotter till paret Thénardier. Via Cosettes framväxande förhållande till Marius blir Valjean inblandad när revolutionärerna startar 1832 års Junirevolution, och givetvis finns Javert i närheten också.

Varför blev det här då inte så bra som det borde? Först och främst: huvudrollsinnehavarna, framför allt Russell Crowe. Han var helt fel val till den här rollen. Javert sjunger skurkbas, Russell Crowe sjunger som en vissla. Han har inte rösten, han har inte närvaron, han har inte känslan, och han har inte utseendet. Det ingår i Javerts karaktär att han är fysiskt mindre och svagare än Valjean, men här ser de ganska exakt lika stora ut vilket inte alls passar med vad de sjunger. Jag förstår inte hur Crowe kom i närheten av den här rollen.

Jag tyckte inte om Hugh Jackman som Valjean heller, men han klarar sig mycket bättre än Crowe. Jackman har i alla fall ungefär rätt röst, men något är fel med timingen. Ibland hamnar orden bara fel, som om han hade för bråttom eller glömde texten tills det var ett ögonblick för sent.

Anne Hathaway har fått fin kritik för sin insats och hon tillhör det bästa i filmen, men jag räknade med att hennes version av "I Dreamed a Dream" skulle få hjärtat att spricka i bröstet på mig och det hände bara inte. Den där riktiga känslomässiga kopplingen dök inte upp. Men hon är faktiskt helt underbar under "Lovely Ladies". Amanda Seyfried är en klart acceptabel Cosette; där har jag ingenting att klaga på men hon var ingenting jag blev begeistrad av heller.

Den riktigt klart lysande stjärnan är Samantha Barks som Éponine. Jag har ofta tänkt att Marius borde strunta i den där platta Cosette som han bara sett som hastigast och i stället hänga med Éponine, en ung kvinna av värld som dessutom känner honom och tycker om honom på riktigt, inte bara som ett ansikte i fjärran, men det har aldrig varit så tydligt som i den här filmversionen. Samantha Barks är ljuvlig i rollen. Jag visste inte medan jag såg filmen - men det förvånad mig inte att få veta - att hon hade spelat Éponine i West End. Hennes "On My Own" är ett mästerverk.

Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter räddar sina scener, främst genom att bete sig mer eller mindre inkongruent. Vem kunde tro att mannen bakom Borat skulle göra sånt som Hugo och den här filmen? Parets första sång - "Master of the House" - är den jag tycker sämst om i hela musikalen men i filmen är den den bästa scenen dittills. Med god marginal. Den är sprudlande, underhållande, medryckande, karismatisk och rolig. Det var första gången jag tänkte att det här kunde ordna sig.

De revolutionära studenterna är bra, allihop, med sina hjärtedunkande rytmer, idealistiska texter och unga, blodfyllda hjärtan. Placeringen av "Do You Hear the People Sing?" är briljant, "One More Day" går inte att fördärva och stämningen på barrikaderna är helt enkelt klockren.

Om man tycker om Les Misérables så kommer man inte att avsky den här filmen, men man kommer förmodligen att längta efter en annan rollista och lite mer genomtänkta nummer. Om man inte är mycket för Les Misérables eller musikaler i allmänhet så är det här nog en film att undvika. Jag är glad att jag såg den - särskilt slutet, som jag älskade - men jag kan inte låta bli att drömma om vad den kunde ha varit.

Rock of Ages (2012) - 5/6

Den här filmens rollbesättare är ett geni. Den som kan höra "dimmig dekadent depraverad nersupen åttiotalsrocklegend som lever på gamla meriter" och tänka "Tom Cruise" och få det att fungera, är helt enkelt ett geni.

Resten av rollerna är precis lika briljant tillsatta. Paul Giamatti föddes för att spela roller i stil med Cruisekaraktären Stacee Jaxx slemmige agent Paul Gill. Malin Åkerman gör sin bästa roll hittills som musikjournalisten Constance Sack, besviken på den en gång fantastiske Stacee Jaxx och hans glidning ner i dekadensen. Bryan Cranston och Catherine Zeta-Jones som konservativt och rockfientligt borgmästarpar. Alex Baldwin som den desillusionerade, överviktige Dennis Dupree, ägare av den legendariska rockklubben The Bourbon Room, där Stacee Jaxx en gång skapade sin berömmelse. Russell Brand är alltid oavbrutet underhållande att titta på, vad han än gör. Och så nykomlingarna Julianne Hough och Diego Boneta som arbetarna med rockdrömmar.

I ärlighetens namn: jag var ett lätt offer för den här filmen. Jag älskar jukeboxmusikaler. Jag älskar depraverad åttiotalsdekadens. Jag älskar humorn. Jag älskar karaktärer som dessa. Stacee Jaxx som levt i Staceeworld så länge att han inte har en aning om hur det är på utsidan, Paul Gill som anstränger sig för att Stacee ska fortsätta med att uppträda och inte tänka så han kan dra in pengar. Borgmästarfrun Patricia Whitmore med sin hemlighet. Russell Brands Lonny Barnett - allvarligt talat, ska inte den mannen nånsin bli tråkig? Han gör samma sak alltid och det slutar aldrig vara roligt.

Storyn är att Sherrie Christian (Hough) är en nykomling till Los Angeles där hon hoppas på att bli sångerska. Hon blir servitris på The Bourbon Room där hon träffar Diego Bonita (Boley) som jobbar bakom baren. Han vill bli rockgitarrist. Allas idol är den legendariske Stacee Jaxx, sångare i bandet Arsenal som ska ha en sista spelning på The Bourbon Room innan han ger sig in på en solokarriär. Samtidigt försöker Dennis Dupree desperat hålla klubben flytande; de goda tiderna är borta men kanske kan Arsenals sista konsert rädda honom.

Bortsett från ekonomisk undergång hotas klubben av borgmästare Mike Whitmore och hans fru Patricia. De är moralens förkämpar och hatar den syndiga rockmusiken, med The Bourbon Room som dess främsta symbol och Stacee Jaxx som dess frontman.

Stacee själv är förstås det som gör filmen. En långhårig, rippad, försupen, tatuerad skapelse direkt från åttiotalet, en man som för länge sedan tappade kontakten med världen och antingen inte märkt det eller har föga intresse av att återupprätta den. Han dricker, ligger med groupies och sjunger när han känner för det. Känd som rockens minst pålitlige, och det är nog en titel som det råder hård konkurrens om. Tom Cruise visar att han fortfarande har det som krävs.

Musiken består av idel hits och precis som det ska vara inspirerar den lika delar skratt och förtjusning. Rock of Ages använder sin musik för att framkalla nostalgi, för att understryka handlingen, för att förmedla känslor och för att bara få oss att må bra. Det gör den väldigt väl. 

Rock of Ages är inte till för alla, men för mig träffade den rätt ställen hela vägen igenom. Efter att ha läst den här recensionen tror jag att du är helt säker på om den är något för dig eller inte.

The Nutcracker in 3D (2010) - 1/6

Hur kan en film gå så här fel? Detta ska vara regissören Andrei Konchalovskys drömprojekt sedan tjugo år, men vad var det egentligen han drömde om? Vilken var grundidén som han höll fast vid i två årtionden? En version av Nötknäpparen utan all dryg balett, med Albert Einstein i en framträdande roll, med taffliga sångtexter till melodier som aldrig var menade att ha texter, med råttor som marscherande uniformerade och stålhjälmsförsedda nazityskar som drömmer om förintelse och världsherravälde?

Om tio år kommer den här filmen vara med på Crackeds lista över "6 most nightmarish movies allegedly for children". Hur hemsk är den? I en värld där leksaker lever samlar råttkungen ihop hundratusentals av dem och kastar i ugnar för att röken ska förmörka solen, medan han frågar om någon undrat vad som händer med en dockas själ när den bränns. Han är en dansande, sjungande, fjollig parodi till bögnazist som kan förvandla sitt ansikte till en monstruös babiankäft, som torterar och förnedrar fångar, hotar att bita av en liten flickas fingrar och tycker om att få barn att gråta så att han kan ta fotografier till sin samling.

Mot honom står Mary (Elle Fanning) som av sin farbror Albert (Nathan Lane) får en nötknäppare i julklapp. Hennes lillebror Max (Aaron Michael Drozin) har sin vana trogen sönder den men farbror Albert kan både laga den och sjunga om relativitet. Nötknäpparen visar sig leva och med Shirley Hendersons röst presenterar han Mary för sina vänner, den kostymklädde chimpansen Gielgud (Peter Elliott och Daniel Peacock bakom masken, Alan Cox röst), den jonglerande clownen Tinker (Hugh Sachs) och den jamaicanske trummarpojken Sticks (Africa Nile).

Med sin obändiga barnsliga tro lyckas Mary bota den förbannelse nötknäpparen lider under, kastad av råttdrottningen (Frances de la Tour), och han förvandlas till en ung prins (Charlie Rowe). Han visar henne sin stad, invaderad och behärskad av råttkungen (John Turturro) och dennes fascistsoldater som bland annat flyger med cyberpunkjetpacks och har benförsedda helikoptrar. Både E.T.A. Hoffman och Tjajkovski vrider sig i sina gravar.

Därifrån är det mardrömsscen efter mardrömsscen. Max spärras in i en bur som en råtta. Sticks, Tinker och nötknäpparen lastas in i en bur för att skickas till rökfabriken och brännas upp. Oändliga rader av barn tvingas lämna ifrån sig sina leksaker för att mata samma rökfabrik. Dessa fasansfulla bilder presenteras med en kvasihumoristisk distans som får mig att undra om Konchalovsky hade en aning om vad det var han egentligen utsatte sin publik för.

Hur kunde detta elände bli gjort? Frågorna hopar sig allt eftersom misslyckandets hela vidd blir tydlig. Vilken demon besatte en fantastisk skådespelare som John Turturro för att han skulle gå med på att spela en grym fascistdiktator i en barnfilm? Vad gör Albert Einstein i närheten av den här historien och vad kände Nathan Lane när han måste spela en sjungande version av vetenskapsmannen? Varför spelas både den vidriga häxan till råttdrottning och den snälla frau Eva av samma skådespelerska? Vad rörde sig inne i samtliga inblandades huvuden medan de satte ihop denna fasansfulla, skuggfyllda fabel?

The Nutcracker in 3D är en film anstötlig för vuxna och olämplig för barn. Jag kan inte föreställa mig den bisarra skaparimpuls som gav upphov till den, och jag kan inte föreställa mig en människa som skulle uppskatta den.

Grease (1978) - 3/6

Grease startade som en parodi på de amerikanska femtiotalshistorier som kretsar kring jocks och greasers och tjejer med rosa kjolar, en sorts Gänget och jag med musik. När den väl nådde sin filmversion var det mesta av det parodiska bortsköljt och även om det finns humor här så tar filmen sitt koncept på allvar. Då konceptet är en musikalversion av ett idealiserat femtiotal är det svårt, särskilt om man envisas med att stoppa in den förut nämnda humorn just där den inte hör hemma. När man är arton är det inget roligt med att göra slut eller inte få hångla.

Danny Zuko (John Travolta) är skolans tuffing, en läderklädd, brylcremad hårding som är den självklare ledaren för det coola killgänget T-Birds. Han kommer tillbaka till skolan för att gå sista året efter en sommar då han träffade Sandy (Olivia Newton-John). Hans stora överraskning är att Sandys familj flyttat och nu går de på samma skola. Hans stora problem är att med Sandy var han inte alls den tuffing som han låtsas vara med grabbarna. Han måste spela oberörd och hård när han träffar henne för att behålla sitt anseende.

På andra sidan finns Rizzo (Stockard Channing, som var 34 när hon spelade tonåriga Rizzo) och hennes tjejgäng Pink Ladies. Frenchy (Didi Conn) vill ha med Sandy i gänget, men Rizzo tycker att hon är för oskuldsfull och pryd.

Det rådes det bot på. Efter diverse förvecklingar med en danstävling, en förlovningsring, ett bilrace och strider mot rivalgänget Scorpions förvandlar Sandy sig till en läderslampa medan Danny gör sig till jock. Sensmoralen är tydlig: för att vinna kärleken måste man ändra på precis allt man är. Det är ett vackert budskap.

Men det här är en musikal av den gamla ullen, och handlingen är bara där för som ursäkt för musiken. Och musiken är bra. Både John Travolta och Olivia Newton-John kan sjunga och dansa och det kan resten av rollistan också. Det är medryckande musiknummer vi får serverade, och då förlåter man att det brister lite på handlingsplanet.

Om man kan slappna av och hänga med och ha roligt, så är Grease riktigt bra. Om man funderar för mycket, så är den riktigt dålig. Vi kallar den okej.

Spice World (1997) - 2/6

Det är inte många filmer som lyckas med att både skruva ner förväntningarna och leverera besvikelse, men om Spice World inte har några andra meriter på listan så kan den i alla fall skryta med det. Jag förväntade mig naturligtvis ingenting av en film skapt för att ytterligare marknadsföra - och pressa pengar ur - ett mediokert artificiellt band som med en extremt lättviktig kvasifeministfilosofi riktade sig till tioåriga tuggummituggerskor, särskilt inte när filmens handling redan från början verkade obefintlig. Den skulle handla om veckan innan en konsert. Det var allt, och det lyckades på något sätt rättfärdiga taglinen "you say you want a revolution?", en fras som man inte med den bästa viljan i världen kan associera till Spice Girls. Jag väntade mig föga och fick föga, så hur kunde jag bli besviken?

Jo, för att Spice World även bevisar att om man bara kastar tillräckligt med pengar på något så kan det bli, tja, inte bra men i alla fall inte helt värdelöst. Det finns en och annan talangfull manusförfattare med i gänget bakom Spice World. Den innehåller några roliga repliker, en och annan festlig situation, och jag roas konsekvent av Roger Moores surrealistiske skivbolagschef som vet vad som kommer att sägas innan det sägs och har en tillkrånglad aforism redo för varje tillfälle. Det är roligt när Geri Halliwell får frågan om huruvida hon gillar killar och hon svarar "is the Pope Catholic?", vilket nästa dag blåses upp i tidningarna som att hon ifrågasatt påvens religion, vilket kräver en kardinals uttalande. Referensen flyger väl rakt förbi den tilltänkta målgruppens huvuden, men störs de av det? Naturligtvis inte, de märker det inte ens.

Det är det dystra med Spice World. Då och då glimmar det till av potential, som i sekvensen när några manusförfattare diskuterar handlingen i en film om Spice Girls samtidigt som vi ser deras förslag utspela sig i verkligheten. Men det avbryts för tidigt, görs för fegt, och försvinner i röran. Jag tror inte att Spice World hade spelat in en enda dollar mindre om den hade vågat ta ut sina svängar vid de här tillfällena, och då kanske någon som önskade något mer än att se Spice Girls på vita duken hade kunnat ta sig igenom filmen utan att gäspa.

Spice World bjuder även på några oavsiktliga skratt. När Spice Girls sjunger om hur bra det är att de är just fem för det hade inte funkat alls om de bara var fyra är det kul eftersom Geri Halliwell lämnade gruppen ungefär två minuter senare. Att en fullständigt fiktiv bakgrundshistoria där de fem sångerskorna växte upp tillsammans har konstruerats för filmen är värt ett flin eller två, liksom att en sjätte kompis (Naoko Mori) har lagts till bara för att ha en graviditetshistoria. Hon hade aldrig synts till förr och skulle aldrig synas till igen. Men de oavsiktliga skratten har faktiskt svårt att slå de avsiktliga, och den imponerande rollistan gör ett herkuliskt arbete. Tänk om dessa duktiga skådespelare hade tillåtits göra allt de kunde, då hade Spice World varit en riktigt bra film, med eller utan handling.

Dancer in the Dark (2000) - 1/6

Eftersom Dancer in the Dark är en Lars von Trier-film med kvinnlig huvudperson satt jag och väntade på att hon skulle bli misshandlad och våldtagen, och mycket riktigt råkade Selma (Björk) till slut rätt illa ut även om hon klarade sig betydligt bättre än de flesta av von Triers kvinnliga stjärnor. Hans värld är helt enkelt inte snäll mot kvinnor.

Selma är en tjeckisk immigrant som arbetar vid en otäck maskin samtidigt som hon repeterar inför rollen som Maria von Trapp i en uppsättning av Sound of Music. Hon uppfostrar en son, Gene (Vladica Kostic), avvärjer romantiska framstötar från den vänlige Jeff (Peter Stormare) som dock vägrar ta en hint, och bor i en husvagn på en tomt som tillhör hennes vänner Bill Houston (David Morse) och hans fru Linda (Cara Seymour).

Selma lever för musikaler och har för vana att falla ut i spektakulära musikalfantasier som, misstänker jag, är medvetet dåligt gjorda; jag kan tänka mig att von Trier inte är typen som gillar musikaler och här skapade sig en chans att visa sitt förakt. Det är ingen bra idé att tappa koncentrationen när man arbetar med tungt maskineri och det gör att Selma hamnar i trubbel; hon gör också misstaget att anförtro sig till helt fel person. Det är så eländet börjar.

Selma är en av dessa gränslöst goda människor som fiktionen envisas med att slå sönder och samman som för att lära dem att man inte kan vara hur snäll som helst i denna värld. Hon förefaller också, förvirrande nog eftersom det aldrig nämns, vara förståndshandikappad eller åtminstone väldigt korkad, en åkomma som för övrigt även Jeff verkar lida av.

Alltihop är filmat i en semi-dogme 95-stil, med skakiga kameror, hoppiga klipp, desorienterande kontinuitetsbrott och andra standardtecken på att man försökt få till en halvdokumentärkänsla genom att ha sämre produktionsvärden än en heldokumentär. Det är en trend vars grav jag gärna kommer att dansa på den dag den äntligen dör.

Björk hade inte agerat före Dancer in the Dark och har inte agerat sen dess. Jag kan inte bestämma mig för huruvida hennes prestation i den här filmen tyder på att hon är fantastisk eller värdelös. Antingen hittade hon en unik not för Selma eller så hade hon inte en aning om vad hon höll på med. Jag borde inte behöva undra.

Men det är inte det enda jag undrar angående Dancer in the Dark. Framför allt vill jag veta vad det var tänkt att vi skulle dra för slutsats av allt det här. Finns det ett budskap? En sensmoral? Om inte, varför led jag mig igenom detta elände till film?

von Trier är genuint talangfull, en briljant filmskapare. Han är också en mycket besynnerlig människa som envisas med att skapa sådant som Dancer in the Dark när han har visat att han kan så mycket bättre. Kanske vill han bara provocera, kanske är han lycklig över att han kan komma undan med att leva på att göra det här. Det, får jag erkänna, är faktiskt imponerande.

Happy Feet (2006) - 5/6

Det är inte många animerade filmer som är kapabla att sno Oscarn från Pixar, men Happy Feet gjorde just det. Visst, Pixars bidrag det året var Cars, deras minst kritiskt framgångsrika film (och en av få Pixar-filmer jag inte sett) och Happy Feet hade väl inte kunnat slå Up eller WALL-E, men det är ändå en sällsynt bedrift, och inte en oförtjänt.

Happy Feet är mer av en renodlad barnfilm och har mindre vuxenbonus, även om det blir ordentligt otäckt också ibland. Den höll likväl kvar min uppmärksamhet, fick mig att bry mig om de här fåniga små figurerna, och avslutade så härligt att jag blir glad bara jag tänker på det.

Historien utspelar sig i Antarktis. Kejsarpingvinerna samlas för att dela upp sig i par och skaffa ägg. De hittar en partner genom att sjunga. Honan sjunger sin hjärtsång, hanen sjunger sin hjärtsång, och så upptäcker de att de passar ihop och snart är ägget på väg. Det är en stark tradition av religiös karaktär - utan hjärtsång är man inte pingvin alls, säger de gamla.

Norma Jean (Nicole Kidman) sjunger Princes Kiss och avfärdar friare efter friare innan hon äntligen får höra Memphis (Hugh Jackman) sjunga Heartbreak Hotel. De näbbpussas i en hjärtformad glänta av pingviner, och har funnit kärleken. De får ett ägg, som Memphis tar hand om medan Norma Jean tultar iväg till vattnet för att fiska. Tyvärr tappar han ägget som rullar iväg i snön, men han rusar ifatt, lyfter upp det och värmer det intill sin kropp. Det gör att deras son Mumble (Elijah Wood) kläcks lite annorlunda.

Han kan inte sjunga, till att börja med, vilket är ett fruktansvärt handikapp i kejsarpingvinernas konservativa, sångbaserade samhälle. I stället föredrar han att röra fötterna och dansa. Steppa, för att vara exakt. Han är snabbfotad och taktkänslig, men det faller inte i god jord hos de äldre. Han bryter mot traditionerna, det går inte att lära honom sjunga, och han vägrar stå stilla. Han kommer kanske aldrig att få sin älskade Gloria (Brittany Murphy), som sjunger så vackert att hjärtat går i bitar.

Under sina ensamma vandringar stöter han på en rovfågel (Anthony LaPaglia) som har en märklig sak runt benet. Vi känner igen det som en ringmärkning, men fågeln själv hävdar att han fick den här han fördes bort av rymdvarelser. Senare träffar Mumble på fem kvickkäftade, spansktalande Adeliepingviner, ledda av Ramon (Robin Williams), och deras kultur finner han mer välkomnande. De tycker i alla fall om dans även om stepp är nytt för dem. Men de älskar det. De har även en guru, klipphopparpingvinen Lovelace (Robin Williams), som själv stött på rymdvarelserna. Mumble börjar tro att de mystiska varelserna kan vara lösningen både på hans problem och på fiskbristen som drabbat kejsarpingvinerna, enligt de äldre på grund av att de brutit med traditionen.

Det är förstås omöjligt att göra en film om intelligenta, talande djur och inte hamna i någon form av moralisk fälla. March of the Penguins bjöd oss att se pingvinerna som huvudpersonerna som vi skulle känna sympati med, medan de pingvinätande sälarna var onda och fiskarna som pingvinerna åt inte skulle ses med några känslor alls. Det är samma sak här: Mumble och hans vänner kan äta hur mycket fisk de vill, men när späckhuggare och sjöleoparder ger sig på pingvinerna är de fasansfulla monster. En annan film hade kanske handlat om sälar, och då hade pingvinerna varit de ansiktslösa vandrande maträtterna.

Ändå är det här en vacker liten historia som aldrig faller ner i klichéer och sockersöt svulstighet. Den berättas med en glimt i ögat som ungarna missar och de vuxna njuter av, och den visar oss en intressant bild av oss själva, sedda ur pingvinernas synvinkel. Mumble har sina egna teorier om vad det är som händer i slutscenerna, men vi vet precis vad det är, och kanske tar vi med oss det därifrån.

Duck Soup (1933) - 6/6

Det lilla landet Freedonia är ekonomiskt utblottat och tigger den rika änkan Mrs Teasdale (Margaret Dumont) om ett lån. Hon har redan lånat ut alldeles för mycket och går bara med på ännu ett lån om Rufus T. Firefly utses till Freedonias ledare. Problemet är att herr Firefly spelas av Groucho Marx och alltså är en snabbpratande, oförskämd clown vars enda livsmål är att roa sig själv genom att irritera alla andra. Chico och Harpo dyker upp som två spioner för Fireflys fiender och den mindre kände Zeppo syns som den "normale" av de fyra, den vars blotta närvaro är lika bisarr som Chicos gatutricks, Harpos stumma upptåg eller Grouchos ostoppbara svada.

Eftersom det rör sig om bröderna Marx är handlingen irrelevant. Den är bara där för att ge dem möjlighet att bränna av sina vaudevillerutiner och normalt skulle jag spy etter över den sortens alibiintrig men ingen av de fyra bröderna gör minsta sken av att de är där för att göra något annat än vara så roliga som möjligt, och eftersom de lyckas så fungerar det.

När jag ser på film ensam skrattar jag sällan högt. Skratt är något socialt; det är därför studiopubliken alltid skrattar mycket mer än TV-tittaren hemma i soffan, särskilt om han tittar ensam. Duck Soup fick mig att skratta, om och om igen. Åt Grouchos besynnerliga skämt, levererade med hans noggrant konstruerade stil som lyckas låta förberedd och spontant improviserad samtidigt, och hans skicklighet när det gäller flödande patter songs. Åt radarparet Chico och Harpo som gör en liknande bedrift med sina kvicka fingrar; deras komik är fysisk och sysslar med att utse ett stackars offer - ibland den andre brodern - och plåga henom med upptåg som krävt hängiven inövning men ändå ser äkta ut på film.

Trots Grouchos fantastiska munläder - det är en man jag hade gett mycket för att få träffa - och den underbara scen där Chico och Harpo bråkar med en gatuförsäljare (Edgar Kennedy, brödernas stadige straight man) och låter tre hattar byta plats i ett trolleritrick som bara är roligt för att vi ser det som händer innan Kennedys karaktär har en aning, är Duck Soups roligaste scen en som varken involverar flyhänthet eller snabbt levererade ordvitsar utan den berömda och ofta imiterade spegelscenen.

Chico är utklädd till Groucho (och i nattsärk, nattmössa och påsminkad mustasch är han så lik Groucho att det inte går att skilja dem åt), har smugit sig in i Mrs Teasdales hem, och råkat krossa en spegel. När Groucho själv dyker upp ställer sig Chico på spegelns plats och låtsas vara Grouchos spegelbild. Det som följer är lika briljant som det är bisarrt, en scen som snabbt skapar sin egen logik och ordlöst lyckas förklara den för oss så att vi är med på skämtet. Reglerna är att Groucho vet - eller i alla fall starkt misstänker - att det inte är någon spegelbild utan en utklädd man, men han kan inte bara hugga tag i honom och bevisa det utan måste först avslöja honom genom att få honom att göra ett misstag. Reglerna följs så hårt att Groucho och Chico till och med kan byta plats utan att Groucho tillåter sig att avsluta spelet. Till slut är det en lek som de båda är fast beslutna att vinna. Hur länge de övade för den scenen vågar jag inte tänka på.

Komedi är i allmänhet svårt att skriva om och bröderna Marx komedi är ännu svårare. Så mycket hänger på hur replikerna levereras, hur stämningen byggs upp, och framför allt hur bröderna ger intryck av att ha kommit undan med något. Duck Soups kärna ligger i att alla tar den på allvar utom bröderna själva, som tar chansen att driva med allt och alla, och i motsättningen mellan deras clowneri och alla andras seriositet uppstår rågarv. Egentligen borde man inte titta så nära på det. Att analysera ett lyckat skämt är som att dissekera en groda: man lär sig inte mycket, och grodan dör. Duck Soup är ett mycket lyckat skämt.

Bonus: Håll ögonen öppna precis i början av "We're Going To War"; där är en man som är så lik Saddam Hussein att jag numera är övertygad om att karlen hade tidsreseteknologi.