Batbabe: The Dark Nightie (2009) - 1/6

Om definitionen på porr är något som man tappar allt intresse för när man kommit, vad betyder det när man inte hade något intresse att tappa? Det finns massor med totalt oerotisk porr, främst därför att sexbitarna är helt avskilda från resten, men sällan har det varit så här illa.

Bacchum City plågas svårt av den clownsminkade superskurken The Jerker (Robert Mandara). Hans onda plan är att stjäla all porr i staden och hålla den gömd i en månad. Sedan ska han lämna tillbaka den och orsaka en massiv kollektiv runksession som dränker Bacchum i sperma. Till och med stadens andra skurkar - Rat Woman (Lee Arleth), Mr Sleaze (Timmy Mack) - tycker det är att gå för långt, och framför allt saknar de sin porr. Som tur är finns Batbabe (Darian Caine) där för att bekämpa honom tillsammans med sin sidekick Luscious Foxx (Smoke Williams), Henrietta Bent (Molly Heartbreaker), bisexuell åklagare, och polischef Boredom (John Fedele), sömnig snut.

Jag har nog sett fler parodier på porrparodier än jag har sett faktiska porrparodier, och den här lever nånstans på gränsen till att klassas som det förra. Den är lika lågbudget, lika illa spelad och lika krystad som parodiparodierna. Det enda den saknar är egentligen det avståndstagande som en parodi kräver. Den lilla handfullen skratt som faktiskt finns räcker inte.

De inklistrade slowmotion-porrscenerna hjälper inte ett dugg. De anstränger sig för att inte föra handlingen vidare och man kan snabbspola dem utan att det märks. Ta ut dem, så har vi bara en extremt usel film. Med dem inne har vi en extremt usel film med tråkiga nakenhetsavbrott. Extra illa är det att hälften av dem är lesbiska trots att det knappt går att visa lesbiskt sex med de mjukporrsrestriktioner filmen fjättrar sig med. Kvinnorna tar av varandra kläderna, och sen är de klara.

Batbabe: The Dark Nightie får mig att undra hur den kunde göras. Har den en målgrupp? Porrtittare vill inte se den, filmfans vill inte se den, Batman-fans vill inte se den, den kan aldrig fungera som slapp söndagstittning. Enda orsaken att se den är att man fan måste se en film som heter Batbabe: The Dark Nightie. Det var därför jag såg den, och nu behöver inte du. Om du akut behöver en mjukporrparodi, se Flesh Gordon i stället.

Flesh Gordon (1974) - 4/6

Sex år innan den stora Flash Gordon-filmen med BRIAN BLESSED, Timothy Dalton, Max von Sydow och ett hyperenergiskt Queen-soundtrack kom denna mjukporrversion av trettiotalets Flash Gordon-serier. Den ger sig på grundmaterialet med en hejdlös, skamlös entusiasm och producerar en kärleksfull parodi.

Flesh Gordon (Jason Williams), Dale Ardor (Suzanne Fields) och doktor Jerkoff (Joseph Hudgins) är Jordens enda hopp när vår värld hotas av den onde kejsar Wang (William Dennis Hunt) från planeten Porno. Det är den nivån hela filmen befinner sig på, och det är ett mysterium att det fungerar så bra som det gör.

Flesh Gordon är nämligen riktigt rolig och om de erotiska scenerna framkallar fler skratt än erektioner så är det helt i sin ordning. Doktor Jerkoff är en klassisk filmvetenskapsman driven fyra steg för långt, kejsar Wang är en skuttande, flinande fåne och jag vill inte ens gå in på prins Precious (Lance Larsen).

Det här är den sortens film som det knappt går att tycka illa om. Dess effekter sattes ihop för en spottstyver, dess repliker består av simpla skämt förklädda till kvickheter, och varenda skådespelare är medveten om att detta förmodligen är det fånigaste hen kommer att utsättas för under sin karriär. Flesh Gordon ger sig på varenda kliché men är aldrig hatisk eller satirisk, bara oemotståndligt älskvärd.

Caligula (1979) - 2/6

På sin tid var Caligula ett fenomen i klass med The Human Centipede fast betydligt mer mainstream. På den tiden kunde man inte knarka information på internet; om man ville veta vad som låg bakom alla de bisarra historierna måste man masa sig till bion och titta själv. Och det gjorde folk. De ställde sig i långa köer som ringlade sig runt kvarteren för att se en över två timmar lång film om romarriket. Det var inte för den historiska korrekthetens skull.

Skådespelarlistan skäms inte för sig: Malcolm McDowell, John Gielgud, Helen Mirren. Det ser inte ut som en osedvanligt vidrig porrfilm och åtminstone McDowell hävdade i efterhand att han inte förstått att det var det han deltog i, utan porrscenerna lades till i efterhand. Det kanske är sant för de grövsta av dem, men McDowell delar fullt tillräckligt många filmrutor med nakenhet för att han måste ha förstått att det inte var en presbyteriansk predikan han höll på att spela in.

Handlingen rör den berömt galne kejsar Caligulas liv från ungdom till död. Även i verkligheten verkar han ha hunnit med en hel del, men inte i närheten av så mycket som i filmen. Syskonincest, våldtäkt, mord, djursex, antydd pedofili, tortyr, total galenskap och den mest fantastiska anklagelsen av alla: att han skulle ha förvandlat sitt palats till en bordell där senatorernas hustrur sålde sex i en jättelik orgie.

Det är inte ont om äckliga sekvenser och det finns ingen anledning att gå in på dem i närmare detalj, men jag kan inte låta bli att nämna scenen då Caligula beordrar att en mans penis snörs av så att han inte kan urinera och att han sen tvingas dricka vin tills... hur som helst. Det är klart McDowell trodde att han befann sig i ett verk av mycket hög klass.

Trots allt detta, trots porr och våld och elände och de allra lägsta mänskliga drifterna, trots teknisk tafflighet, trots skådespelare som är duktiga i alla andra filmer men här verkar vara sömngångare så är Caligula inte det outspädda stycke skit den anklagats för att vara. Den höll min uppmärksamhet och inte bara genom att vara vidrig. Det finns mer där än fascination för det låga och mörka. Samma drifter som gör att man läser om Auschwitz och Fritzls källare gör att man börjar titta på Caligula, men det är något annat som gör att man fortsätter.

Jag önskar att jag visste vad det är.

18/6: The Court Jester (1956)

Thriller - en grym film (1973) - 1/6

Majoriteten av dem som sett den här filmen hade förmodligen aldrig hört talas om den om det inte vore för att Quentin Tarantino råkat nämna att den var en av hans favoritfilmer i hämndgenren och en inspiration för en karaktär i Kill Bill. Därmed rycktes den ur glömskan och fick en återupprättelse trettio år efter sin tid.

När hon var liten blev Madeleine (modellen Christina Lindberg) våldtagen av en luffare. Traumat gjorde henne psykosomatiskt stum och det är hon fortfarande när hon i vuxen ålder blir kidnappad av Tony (Heinz Hopf). Han ger henne heroin och förklarar att hon nu är både fysiskt och psykiskt beroende och om hon vill att han ska förse henne med mer heroin är det bäst att hon gör som han säger, för i den här filmen blir man pundare av en dos.

Tony inkvarterar henne i en bordell. Hon vägrar dock samarbeta varför han sticker ut hennes ena öga och hon tillbringar resten av filmen iklädd ögonlapp. Jag är inte vidare insatt i hallickverksamhetens konst men jag tycker det låter som en dum idé att förstöra sina prostituerades utseende. Hur som helst, efter den upplevelsen samarbetar Madeleine, men hon har inte gett sig.

Hon gör extratjänster åt kunderna vilket ger henne pengar som Tony inte vet om. Hon har en dag i veckan ledigt som hon använder till att lära sig karate, skytte och stuntkörning (av någon anledning). Hon bunkrar upp heroin. Och sen gör hon sitt drag.

Det Tarantino sade sig fastna för var hur övermänskligt kall Madeleine är. Hon planerar långsamt och metodiskt sin hämnd, lever vecka efter vecka på bordellen utan att tappa målet ur sikte, utan att göra något överilat. När hon väl skrider till handling är det utan misskund. Och visst, på det viset är hon en intressant karaktär. Om hon bara befann sig i en bättre film. Kanske en film utan fullt så stora logiska luckor, med aktörer som kan agera, en film som inte gör alla sina actionscener i märklig slow motion. Det är omöjligt att parodiera våldsscener ur Thriller; de levererades färdigparodierade.

Jag kan väl inte låta bli att nämna porrscenerna med Madeleine på bordellen. De första gör intryck, men slentrianen slår snabbt till och deras huvudsakliga syfte är att påminna tittaren om vilket annorlunda årtionde sjuttiotalet var. Jag förstår varför den här filmen fick klippas sönder och samman för att komma i närheten av att visas.

25/5: Good Bye Lenin! (2003)