I vår värld, efter den
sexuella revolutionen och med dagens diskussionsklimat där
förmodligen min mormor vet vad "polyamori" är (jag tänker
inte fråga henne), är det svårt att föreställa sig hur det var
för bara några få korta årtionden sedan. Innan den legendariske
sexologen Alfred Kinsey publicerade sina rapporter från de första
storskaliga studierna av sex var den allmänna åsikten att sådant
som masturbation, homosexualitet och utom- och föräktenskapligt sex
var sällsynta företeelser, endast utövade av några få avvikare.
Vilket förstås innebar att dess utövare trodde att de var några
av några få avvikare.
Kinsey ändrade allt det
där. Visst byggde hans studie på intervjuer och självrapportering
och visst är det opålitliga metoder - vilket tydligt visas varje
gång det görs undersökningar om heterosexuellas antal sexpartners
och resultatet blir matematiskt omöjligt - men i dag vet vi att hans
resultat låg mycket närmare verkligheten än de tidigare vedertagna
sanningarna. Förr eller senare hade det förstås kommit fram, men
någon måste vara pionjären och Alfred Kinsey fick många pilar i
ryggen.
Filmen porträtterar
honom som en man som halkade in på detta område mer eller mindre av
en slump. Kinsey (Liam Neeson) växer upp med en dominant,
konservativ, kristen far (John Lithgow) som kräver och förväntar
sig att han ska bli ingenjör, men han hittar ingen entusiasm för
det området. I stället studerar han biologi och fastnar för den
besynnerliga gallstekeln. Han börjar samla exemplar (under filmens
gång får han ihop en miljon) och upptäcker att två gallsteklar
aldrig är identiska. Variation är naturens enda konstant.
Som professor blir han
populär och får smeknamnet Prok av sina studenter. En av dem är
Clara McMillen (Laura Linney) som han kallar för Mac. Deras relation
utvecklas tills de går nerför kyrkgången tillsammans och det är
dags att fullborda äktenskapet. Ingen av dem vet mer än de naknaste
grunderna, och debuten går illa. De uppsöker en läkare som kan
hjälpa dem och därefter blir deras sexliv passionerat och eldigt.
Kinsey blir mer och mer
upprörd över sexualundervisningens tragiska tillstånd. Han får
rykte om sig att kunna hjälpa till med sexfrågor och pratar med
studenter så okunniga att vi i dag har svårt att tro det - han
frågar en ung make om han brukar använda sina händer och får
svaret "No, why bother now that we can do it for real, right?"
- men jag betvivlar inte att det var så då. Kinsey vill starta en
kurs i sexualkunskap och lyckas trots motstånd. Han förklarar för
den första klassen att i ett vettigt samhälle skulle en tolvåring
veta det han nu måste berätta för vuxna människor.
Han får frågor. Hur
vanligt är detta? Brukar människor göra så? Finns det något
samband mellan cunnilingus och kvinnlig sterilitet? Han tvingas hela
tiden svara "jag vet inte", för ingen har undersökt det
vetenskapligt. Han bestämmer sig för att råda bot på detta.
Tillsammans med
studenterna Clyde Martin (Peter Sarsgaard), Wardell Pomeroy (Chris
O'Donnell) och Paul Gebhard (Timothy Hutton) börjar han intervjua
människor om allt. Sexdebut, masturbation, vanor, erfarenheter,
allt. Han gör på samma sätt som med gallsteklarna: han samlar
exemplar. Och han slutar aldrig.
Samtidigt uppmuntrar han
en frigjordhet inom sin forskargrupp som inte ens i dag faller inom
normen. Den sexuella dynamiken visar sig inte helt lättämjd och
själv har han dragningar åt andra än sin fru, och även åt andra
än kvinnor. Kritikerna letar efter saker att anmärka på och han
vägrar göra det svårt för dem. Han står för den han är och den
han tycker, men det blir svårare och svårare. Pengarna tar slut men
han hittar nya. Han måste hitta nya, för projektet är det enda som
spelar någon roll.
Kinsey försöker täcka
ett komplext skeende och ett långt liv och det kanske var
ofrånkomligt att det skulle bli luckor här och var. Den är lite
hackig och hoppig och ibland syns spåren efter klipparens hantverk
alldeles för tydligt. Karaktärer reagerar ibland snabbt och
svårbegripligt; de sekvenserna borde antingen ha strukits eller
lämnats kvar i sitt ursprungliga sammanhang. Kinseys fars plötsliga
karaktärsutveckling är inte trovärdig alls just därför att den
inte tillåts ske gradvis. Det hade inte stört mig om han hade
förblivit den svavelosande metodistpastorn hela vägen genom filmen.
Dessa små problem
överskuggar inte filmens kvalitéer. De är många och stora.
Historien om Kinsey och hans arbete är uppslukande och filmad på
ett sätt som gör att vi dras in och intresseras av det egentligen
fundamentalt ointressanta intervjuandet. De två centrala
skådespelarprestationerna från Liam Neeson och Laura Linney
fungerar så bra och kompletterar varandra så perfekt att vi
verkligen tror på relationen mellan Prok och Mac, den sagolika
kärlekshistoria som det innebär att hitta sin ödesutvalda motpart.
De här två människorna skapades för varandra.
Det jag kommer att minnas
från Kinsey är dess bästa stund under en mycket vacker scen mellan
Kinsey och en av hans sista intervjupersoner. Världen har slagit ner
honom men han fortsätter med sitt arbete, men han minns kanske inte
varför. Passionen är borta. Tills han - och vi - påminns om hur
viktigt det verkligen är, och vilken stor man han faktiskt var.