The Quiet Earth (1985) - 1/6

Det här känns som en film jag borde tycka om, och jag undrar om den hade kunnat göras på ett sätt som fick mig att göra det. Säkerligen. Jag har älskat filmer där det inte händer mer än det gör i The Quiet Earth, och ändå är det just det som får mig att avsky den: jag väntar länge och desperat på att något ska hända. Vad som helst.

Huvudpersonen - och alldeles för länge den enda karaktären - är Zac Hobson (Bruno Lawrence). Han vaknar en dag och upptäcker att han tydligen är den ende människan i stan. Det finns inte ens några lik, inga spår, inga tomma kläder. Ett plan har störtat, tydligen för att piloten - och alla ombord - upphörde att existera. Mänskligheten har bara försvunnit.

Han tar detta med fattning som den vetenskapsman han är. Han går till sitt jobb, ett laboratorium där han arbetade med det hemliga energiprojektet Flashlight. Antingen var han inte särskilt viktig där eller så tog han rätt lätt på det, då han sov hemma medan projektet slutligen slogs på. Vi får till slut en förklaring på det, men innan dess satt jag mest och brydde hjärnan.

Zac räknar ut att tidpunkten då Flashlight slogs på sammanföll med människornas försvinnande. I sin diktafon säger han att något gick fel med projektet, vilket torde vara årtusendets underdrift. Han ställer sig en massa frågor, men inte dem jag skulle ställa. "Hur i helvete försvinner människor och det de bär på sig helt spårlöst?", vore rätt högt på listan.

Det måste vara fruktansvärt tråkigt att vara den enda människan i världen - man kan göra vad som helst men det känns nog meningslöst. Men hade det verkligen behövt vara så här fruktansvärt tråkigt att titta på det? Zac blir knepigare och knepigare, klär sig konstigt, beter sig konstigt, och funderar på självmord. Det här är utdraget, långsamt, tomt och ungefär lika meningslöst som det måste kännas för Zac.

Det dyker upp fler människor vad det lider, och då blir filmen något mindre långtråkig. Det märkliga är att denna uppenbara utveckling känns påklistrad. Jag inbillar mig att männen bakom The Quiet Earth ville göra något banbrytande, en film med en enda karaktär som är ensam hela filmen, men en bit in i manuset kom på att de inte kunde komma undan med det så de slängde in några karaktärer till. Det kan inte rimligen stämma då filmen bygger på en bok, men det är den känslan jag får när jag ser filmen.

Det måste finnas ett bättre sätt att hantera det här materialet. Att vara ensam i världen är något jag antar att vi alla tänkt på och fruktat någon gång och sådana allmänmänskliga rädslor brukar vara tacksamma ämnen. Jag är övertygad om att en skicklig manusförfattare, en skicklig regissör och en skicklig skådespelare tillsammans kan skapa något fantastiskt av den tanken. The Quiet Earth gjorde det inte.