Dracula: Dead and Loving It (1995) - 2/6

En gång i tiden älskade jag Mel Brooks filmer, och filmerna jag älskade då älskar jag fortfarande. Allting som på svenska började med "Det våras för...": The Producers, Young Frankenstein, Blazing Saddles, Spaceballs, High Anxiety... till och med Robin Hood: Men in Tights som inte hyllades som de andra men som helt enkelt var fånigt kul. Jag såg namnet Mel Brooks som en kvalitetsgaranti. Han kunde inte göra fel.

Tills jag såg Dracula: Dead and Loving It. Jag kunde inte tänka mig annat än att jag skulle skratta mig igenom den. Den hade Brooks, den hade Leslie Nielsen, den var en parodi vilket jag vid den punkten i mitt liv fortfarande fann oemotståndligt - det handlade förstås om att känna sig smart genom att känna igen referenserna. Så jag satte mig ner med höga förväntningar, och blev besviken.

Jag kanske bara hade blivit för gammal, det var kanske inte lika lätt att underhålla mig enbart genom referenser till saker jag hade sett. Eller så var Dracula: Dead and Loving It bara sämre än alla andra Mel Brooks-filmer. Efter att ha sett om den sisådär femton år senare och läst vad kritikerna sa lutar jag åt det senare. Den har ett grundläggande problem: den är inte vidare rolig.

Det dyker upp några små skratt här och var. Leslie Nielsen är faktiskt vansinnigt duktig på sin kärnkompetens, att vara någon som beter sig som en straight man medan han i själva verket är en fullständig tokdåre. Han fungerar som bäst när han är en vanlig man som inte verkar medveten om allt det galna som pågår runt honom. Här spelar han Dracula, så han får få chanser att utöva sin konst.

Historien är inte riktigt den välbekanta då den är tagen från 1931 års Dracula snarare än Bram Stokers bok. Det är inte Jonathan Harker (Steven Weber) som anländer till Draculas transsylvanska slott utan Thomas Renfield (Peter MacNicol). Renfield förslavas av den hypnotiske Dracula och de reser tillsammans till London där de träffar Harker, hans chef doktor Seward (Harvey Korman), Sewards dotter Mina (Amy Yasbeck) och hans skyddsling Lucy (Lysette Anthony).

Liksom i boken är det Lucy som blir Draculas första offer, och nu kallas doktor van Helsing (Brooks själv) in. Det blir hans jobb att rädda Lucy, räkna ut vem vampyren är, och till slut besegra Dracula. Allt det här fortgår ungefär som i vilken version av Dracula som helst, vilket inte är ett gott tecken. Det gör att skämten trycks in mellan händelserna och handlingen ibland måste pausa för att Brooks ska visa oss något kul.

Det är en svaghet hans filmer ofta haft men sällan är det så illa som här. Normalt brukar det finnas en handling som i sig åtminstone har komisk potential, så att skämten inte är artificiella tillägg utplacerade i efterhand.

Det är ändå inte det värsta med Dracula: Dead and Loving It. I så fall hade den fungerat betydligt bättre. Det värsta är att skämten oftast antingen missar målet eller bara inte är roliga. Det finns bra ögonblick här, men det kommer inte i närheten av att vara nog.