Big Hero 6 (2014) - 5/6

I en nära framtid utkämpas robotstrider på samma sätt som tuppfäktningar förr. Fjortonårige Hiro Hamada (Ryan Potter) dyker upp med en söt liten sak han har snickrat ihop själv, och massakrerar förstås motståndet. Hans storebror Tadashi (Daniel Henney) måste rädda honom från biffarna som vill ha tillbaka sina pengar, och bestämmer sig för att försöka få in det unga geniet på mer produktiva spår.

Det involverar att ta med honom till labbet där Tadashi arbetar och som bäst beskrivs som det ultimata teknogeekparadiset. Tadashi och hans arbetskamrater utför mirakel i Hiros ögon, och Tadashi själv har utvecklat en vit, mjuk, uppblåsbar sjukvårdsrobot som heter Baymax.

Hiro blir fixerad vid att komma in i labbet och uppfinner magnetiska mikrorobotar som kan kombineras till vilka former som helst. Hans demonstration är en succé och både professor Callaghan (James Cromwell) och plutokraten Alistair Krei (Alan Tudyk) vill ha uppfinningen.

En tragisk olycka ändrar inriktningen på Hiros liv, och en mystisk maskerad man verkar ha stulit hans uppfinning. Det slutar med att han förvandlar sig, labbkompisarna och Baymax till superhjältar - ivrigt påhejad av serietidningsnörden Fred (T.J. Miller) som betraktar detta som deras origin story - och ger sig ut för att bekämpa mannen i mask.

Big Hero 6 är en lättflytande, smidigt tillrättalagd historia av det slag som bara glider förbi framför oss och sitter ihop på ett sådant sätt att vi inte lägger märke till sömmarna. Den är rolig, gullig, sorglig, spännande och meningsfull på samma gång. Det är kanske typiskt för modern animerad film i Disney/Pixar-stil; även filmerna som inte är fantastiska - och Big Hero 6 är inte fantastisk, nyskapande eller egentligen anmärkningsvärd i dessa tider - är väldigt svåra att ha nånting emot.

Jag tycker om varenda karaktär i Big Hero 6, jag gillar hur deras personligheter gnids mot varandra på logiska och emotionellt sanna sätt. Jag gillar hur filmen ser ut, hur den framtida staden San Fransokyo byggs upp så att vi förstår bakgrunden utan att få den förklarad för oss. Jag gillar filmens känslomässiga uppläggningar och smashar.

På samma sätt som riktigt bra kåserier får det att kännas som om skribenten bara hävde ur sig texten utan minsta ansträngning verkar det som om Big Hero 6 uppstod av sig själv, som om filmskaparna knappt behövde lägga ner något jobb alls. Det är en avslappnande upplevelse, och väldigt tillfredsställande.

Tangled (2010) - 4/6

I Disneys version av Rapunzelsagan är hon en prinsessa som redan som spädbarn kidnappas av en ond häxa, Gothel (Donna Murphy). Rapunzels hår har magiska läkekrafter som Gothel vill använda för att hålla sig evigt ung, så hon spärrar in flickan i ett torn och säger åt henne att det är för hennes egen skull - världen utanför är mörk och grym.

Rapunzel (Mandy Moore) växer upp med bara kameleonten Pascal som sällskap. Hon tillbringar dagarna med att läsa samma böcker om och om igen och måla på väggarna. När Gothel, som hon kallar för mamma, ropar så slänger Rapunzel ner sitt hår så Gothel kan klättra upp. Rapunzels stora önskan är att få se de "svävande ljusen" på nära håll. Hon vet inte att de är papperslyktor som släpps iväg på den förlorade prinsessans födelsedag - hennes.

En dag är tjuven Flynn Rider (Zachary Levi) på flykt med en stulen krona och hamnar i Rapunzels torn. Hon klipper till honom med en stekpanna, gömmer kronan och utkräver ett löfte att han ska visa henne de svävande ljusen. Samtidigt är han jagad både av kungens soldater och sina egna gamla skurkkompisar.

Det är inte en svårförutsägbar historia, även om det finns ett ögonblick nära slutet som jag faktiskt inte såg komma, och den utvecklar sig ungefär som man kan vänta sig. Den är rätt charmig och harmlös, men den påminner mig ständigt om varför jag tycker så mycket bättre om Frozen. 

Tangled är bedövande normativ och visuellt konservativ (ljust är bra och mörkt är dåligt, på ett så blatant sätt att det kunde ha kommit från femtiotalet), och den stereotypa berättelsen avlöper helt enligt sitt förbestämda mönster. Det här är en sorts animerad film som jag hoppades att vi hade börjat lägga bakom oss.

The Mysterious Geographic Explorations of Jasper Morello (2005) - 5/6

I den sepiatonade steampunkstaden Gothia lever Jasper Morello (Joel Edgerton) med sin fru Amelia (Jude Beaumont). Han är en luftskeppsnavigatör som hemsöks av minnen om ett hemskt misstag, hon är en välgörerska som tar hand om offren för en dödlig smitta som härjar i staden.

Gothias värld verkar vara en där luften tjänar samma syfte som vattnet i vår. Man färdas i luftskepp, det finns svävande öar och flygande fiskstim. Om det finns fast mark där så syns den aldrig till, och berörs inte med ett ord.

Jasper Morello går ombord på luftskeppet Resolution, kommenderat av kapten Griswald (Tommy Dysart) som inte vill ha Morello ombord men inte har något val; han har sina order. Ombord finns också doktor Claude Belgon, en biolog som har sina egna hypoteser om den mordiska sjukan och hur man ska kunna bota dem.

Det är en grå och i grunden nihilistisk historia som berättas, men den berättas på ett magnifikt sätt. Världen byggs upp med utomvärldsliga metoder. Karaktärerna är nästan bara silhuetter, en metod som en gång i tiden var vanlig men sällan syns till längre. Jag tänker på sagosekvensen i den sjunde Harry Potter-filmen som själv tog sin inspiration från den tecknade filmens barndom och det blir samma effekt: en lätt overklig, sagoliknande känsla som vilar över upplevelsen.

Det påstås att det här är den första av fyra delar och jag skulle gärna se de andra tre, men jag kan inte hitta några tecken på att de faktiskt har gjorts och inte bara drömts av filmskaparna. DVDn innehåller tydligen bara första delen och eftersom den kom för snart tio år sedan så är det nog inte lönt att hoppas på fler. Synd. Men om du vill se den här så finns den på Youtube.

The Lego Movie (2013) - 6/6

Hur är detta möjligt? Licensierade produkter är dåliga; det är en av de starkaste sanningarna i vår populärkultur. Filmer som bygger på datorspel och leksaker, datorspel som bygger på filmer och TV-serier, de är dåliga allihop. Och här kommer alltså en långfilmslång reklamfilm för Lego, och det inte bara fungerar, det är underbart.

The Lego Movie har inte ens löst det genom att strunta i vad den är och bara göra en bra film som råkar ageras av legogubbar; filmens handling är intimt sammanflätad med leksaken den bygger på. På något sätt har den tagit en omöjlig premiss och fyllt den med humor, värme, känslor, och en meningsfull handling som rör vid både hjärta och hjärna. Det är faktiskt helt otroligt.

Framför allt väntade jag mig inte att den skulle vara så smart. Den är full av små detaljer och små skämt som byggs ihop till något som är mycket större än summan av sina delar.

Filmen börjar med att magikern Vitruvius (Morgan Freeman) blir attackerad av den onde Lord Business (Will Ferrell), som vill åt supervapnet Kragle. Vitruvius uttalar en profetia; en dag kommer en speciell person att hitta Piece of Resistance - det enda som kan stoppa Kragle - och använda den.

Flera år senare träffar vi en byggarbetare vid namn Emmet (Chris Pratt), som älskar sitt liv med artificiell musik, massproducerad TV och organiserad tillvaro. En kväll stöter han på Wyldstyle (Elizabeth Banks), som söker efter Piece of Resistance. Det slutar med att Emmet hittar den och alltså visar sig vara den specielle. Det blir början på ett hisnande äventyr mellan de olika legovärldarna och möten med karaktärer från Batman till 1980-something Space Guy.

Och alltihop är i Lego. Inte bara människor, bilar och flygplan utan moln, rök, damm, laserstrålar och eldslågor. Visst, det är förstås CGI alltihop, men det är CGI som gör sitt bästa för att se ut som Lego - och lyckas. Och när allt knyts ihop i slutet, då tar den här filmen sitt sista skutt och blir bättre än den egentligen hade en chans att bli.

Detta är förstklassig underhållning med hjärta och betydelse. Så länge produkten är så här bra så bryr jag mig inte om hur kommersiell den är.

Frozen (2013) - 6/6

När det blev känt att George Lucas hade sålt Star Wars till Disney fick fansen en kollektiv totalflipp. Jag deltog inte i den. Jag tror det kan bli precis hur bra som helst. Det fanns en tid när Disney pumpade ut skit, men nu för tiden gör de bra saker. Bevisföremål A? Frozen.

Det här är den bästa Disneyfilmen någonsin, en av de tio bästa barnfilmerna någonsin, en av de tio bästa animerade filmerna någonsin, och bara en helt sjukt bra film. Det är den sortens film som får mig att önska att jag inte hade sett den så jag kunde få se den för första gången en gång till.

Frozen fick mig att skratta, den fick mig att gråta, den överraskade mig, den lämnade mig med värme i magen och en känsla av att världen kanske inte är så dum ändå. Varenda aspekt - animering, röster, musik - träffar mitt i prick med genialitet och kärlek. Dess karaktärer är på riktigt, dess historia på riktigt, och den funkar precis lika bra om man är fyra eller hundra.

Berättelsen ska upplevas men det går väl inte att skriva en recension utan att åtminstone röra vid den. Prinsessan Elsa av Arendelle (Idina Menzel) har en hemlighet: hon har magiska iskrafter som hon inte riktigt kan kontrollera. Därför låser hon in sig i sitt slott och vågar inte ens berätta för sin lillasyster Anna (Kristen Bell).

Men en dag är det dags för hennes kröning och då måste hon öppna slottet och visa sig för folket och ditresta högdjur. Hon är fruktansvärt rädd - vad händer om hon inte kan styra sina förmågor? Hon tar sig igenom kröningen men till slut lyckas hon inte längre och hon avslöjar sig för alla som en trollkvinna. Elsa flyr och Anna måste följa efter.

I bakgrunden finns prins Hans (Santino Fontana), Annas nyblivne fästman och den hon lämnar att styra över Arendelle i hennes frånvaro. På vägen träffar hon isförsäljaren Kristoff (Jonathan Groff) som lever med sin ren Sven, och snögubben Olaf (Josh Gad), som fått liv av Elsas magi.

Den senare står för huvuddelen av komiken - även om han som brukligt är har en roll att spela i berättelsen också - och den uppgiften utför han briljant. Han är en underbar skapelse i en film full av underbara skapelser och fick mig att skratta medan jag fortfarande hade tårar i ögonen.

Det är kanske den dikotomin, den motsättningen, som för Frozen den sista biten förbi "fantastisk". Den spelar på våra förväntningar och ibland går den med dem och ibland mot dem, och händelseförloppet kommer att betyda en sak för barnen och en annan för de vuxna. Den har funnit ett sätt att berätta något mycket viktigt och göra det förståeligt för både barn och vuxna, och det utan att predika.

Innan jag såg filmen hävdade en vän att den i princip var hitmusikalen Wicked. Då vi sett den fyra gånger - varje gång har involverat en tripp till London - och upprepade gånger utnämnt den till den bästa musikalen någonsin så gjorde det mig knappast mindre sugen att se den. Nu efteråt kan jag bara säga att om jag skulle göra Wicked för barn - och vore ett fullständigt geni - så är det Frozen jag skulle göra.

Monster House (2006) - 2/6

Märklig film. Jag finner att jag kommer på filmer som den inte är lika dålig som. Den är en hemsk barnfilm, men inte lika hemsk som The Nutcracker in 3D. Dess CGI-figurer dansar på gränsen till the uncanny valley men ramlar inte i som i The Polar Express. Karaktärerna är otroliga, men inte lika otroliga som i Boxing Helena. Det är synd att den har alla de här felen, för i grunden har historien något unikt och bra. Det bara försvinner bland allt det andra.

Filmen verkar till att börja med handla om en klassisk surgubbe-i-otäckt-hus. Mr Nebbercracker (Steve Buscemi) är en ilsk, barnhatande elaking, besatt av att hålla ungar borta från tomten och förtjust i att stjäla trehjulingar, bollar och drakar som råkar hitta in på hans egendom.

Tolvårige DJ (Mitchel Musso) håller koll på Nebbercracker via ett teleskop medan hans kompis Chowder (Sam Lerner) är mer intresserad av allt godis han kan tillskansa sig på den stundande Halloweenhelgen. Tillsammans hamnar de öga mot öga med mr Nebbercracker när Chowders boll studsar in på hans gräsmatta, och något så otäckt händer att jag knappt trodde att det var en film för barn jag såg.

De två pojkarna - och senare A-barnet Jenny (Spencer Locke) - börjar utforska Nebbercrackers hus, som de utgår ifrån är hemsökt. Sanningen visar sig värre: huset lever, och är ondskefullt.

Visuellt hittar jag inget fel på Monster House, förutom att karaktärerna blir lite grann så där omänskligt kusliga, och den okonventionella animationen kommer till sin rätt under de hisnande scenerna inne i huset. Men det är som om all energi lades ner på just dem och resten av historien lämnas därhän. Att de scenerna dessutom har marginell inverkan på handlingen är bara ytterligare ett tecken på hur filmen misslyckas.

Så varför hände detta? Manusförfattaren Dan Harmon har sin egen förklaring (spoilervarning) och efter att ha läst det är jag övertygad om att de element jag verkligen tycker om kom från hans penna medan resten kom från de andra. Monster House är ett monument över dränkt originalitet, en bra idé som inte tilläts blomstra.

Epic (2013) - 2/6

I varje skog utkämpas ett krig mellan gott och ont. Soldaterna är små varelser som rör sig för fort för att människor ska se dem, och målet är skogens fortlevnad eller undergång. Den onda sidan sprider förruttnelse och död, den goda sidan fruktbarhet och liv. I Epic följer vi sjuttonåriga MK (Amanda Seyfried) när hon råkar ramla in i kriget och bli avgörande för dess utgång. Det är inte originellt, men i alla fall en hygglig idé för en underhållande äventyrsfilm. Men slutresultatet är en besvikelse. Epic är en röra.

Allting är stereotypt och normativt, från de fastnitade könsrollerna till att de goda är vackra och ljusa och rider på söta fåglar medan de onda är fula och mörka och rider på fladdermöss och korpar. Historien är hejdlöst igenkännlig och karaktärerna är bara där för att nätt och jämnt uppfylla dess behov. De utmärker sig inte på något sätt, de är pappfigurer som rör sig enligt ett förutbestämt mönster.

Budskapet är direkt irriterande - "att du inte ser det betyder inte att det inte finns". Det används som en ursäkt för MK:s far (Jason Sudeikis), som förstört sin karriär, sitt äktenskap och sitt förhållande till sin dotter på sin tro på de små varelserna i skogen. Tydligen har han ingen anledning att tro att de finns, han bara känner det på sig. På vad sätt är detta bra? För att han - av en surrealistiskt stor slump - hade rätt? Fadern är en knäppgök vars vanföreställning råkade stämma. Han är fortfarande en knäppgök. Visst kan saker finnas även om man inte ser dem, men att det inte finns minsta tecken på att de finns är ett hyggligt tecken på att de inte gör det.

Ingenting går riktigt ihop. Fadern förklarar att de små varelserna, liksom (hävdar han) insekter, lever på en annan tidsskala och det är därför de är så svåra att se. Det visar sig stämma, men det är senare inga problem att kommunicera tvärsöver tidsskalorna. Natten då filmen utspelar sig är oerhört viktig eftersom det både är sommarsolstånd och fullmåne, vilket bara händer en gång vart hundrade år... det känns som om det borde hända lite oftare, va?

Den natten är viktig eftersom skogens drottning Tara (Beyoncé Knowles) bara då kan välja sin efterträdare från hundratals frökapslar. Den måste sen blomma under fullmånen. Om den blommar i mörkret föds i stället en mörk prins, och det är precis vad ondingen Mandrake (Christoph Waltz) är ute efter. När han anfaller för att stjäla kapseln snubblar MK in i alltihop, efter att hennes far tillbringat åratal med att aktivt söka efter de här varelserna och misslyckats, och tillsammans med två Leafmen - skogens militär/polis - och två sniglar måste hon rädda världen.

Sniglarna kräver ett par egna kommentarer. De ska föreställa den här filmens Timon och Pumbaa men ligger på en konstant lägre nivå. De flesta av deras skämt är bara trista, andra bygger på sånt som var parodiskt föråldrat för tjugo år sedan. På samma sätt är det med förhållandet mellan Leafmanveteranen Ronin (Colin Farrell) och rookien Nod (Josh Hutcherson) - vi har sett det så många gånger förut.

Jag antar att barn kan uppskatta ett färgglatt äventyr som Epic, och det är ju till dem den riktar sig. Men när det finns så mycket bra att visa dem i stället - Wreck-It Ralph, Brave, Up, WALL-E, Ratatouille, Happy Feet, Toy Story 3 - vet jag inte varför man skulle välja Epic.

Despicable Me (2010) - 4/6

Såna här filmer är svåra att recensera rättvist. När jag ser filmer som Lejonkungen, Up, WALL-E, Brave, Wreck-It Ralph eller Toy Story 3 - filmer som är gjorda för att både barn och deras föräldrar ska ha jättekul och lyckas med den föresatsen - så är det bara att skriva precis vad jag tyckte och bedöma filmen utefter det. Men när jag ser Despicable Me, en film gjord med lika stor skicklighet som de ovanstående men mer tydligt riktad till barnen snarare än de vuxna, så kan jag inte annat än att ge den en sämre recension trots att dess primära målgrupp förmodligen älskar den. Å andra sidan är det i sig meningsfullt: jag sätter hellre barn framför Wreck-It Ralph eller Brave än framför Despicable Me, även om jag inte behöver titta själv. Av de filmerna lär de sig något som jag vill lära dem - och det utan att predika - medan Despicable Me snarare bara underhåller.

Dess grundidé är lovande nog. Vi har sett ett otal filmer om superhjältar men knappast någon som tar en superskurks synvinkel. Det är förstås att det är svårt att göra det på något sätt som inte blir komiskt; vad är det egentligen för bisarra varelser som väljer superskurkens bana? Ibland skulle jag vilja se in i pre-Crisis-Lex Luthors hjärna. Det får jag inte här, utan filmen väljer den mer uppenbara komiska vägen.

Superskurken är Gru (Steve Carell), ett svartklätt, blekt litet missfoster som lever för att begå de riktigt stora ondskefulla dåden. När den stora pyramiden i Giza plötsligt stjäls av en hittills okänd konkurrent deppar han ihop. Han blir tvungen att toppa det och han får en fantastisk idé: han ska krympa och stjäla månen. Det kräver dock en ordentlig finansiell insats och när han går till sin onda bank vägras han ett lån om han inte först kan visa att han har en krympstråle. Grus superskurkfasoner är tydligen inte alltför lukrativa.

Den enda krympstrålen Gru kan hitta tillhör Vector (Jason Segel), samme superskurklöfte som stal pyramiden. Gru lyckas inte ta sig in i hans fästning men ser att några föräldralösa kakförsäljande flickor blir insläppta. Gru utger sig för att vara tandläkare så han kan adoptera de tre flickorna (Miranda Cosgrove, Dana Gaier och Elsie Kate Fisher) och använda dem för att stjäla krympstrålen.

Det är förstås inte en svårförutsägbar berättelse. Naturligtvis lyckas de tre söta flickorna ta sig in i Grus frostiga hjärta och i slutändan får han välja mellan att stjäla månen och att göra det som är bäst för dem. Det är charmigt och roligt, och jag gillade verkligen inblickarna i Grus liv med kompanjonen Dr Nefario (Russell Brand) och de dussintals "minions" (gula små pipiga varelser som gör det fysiska jobbet) de omger sig med. Samtidigt saknas det som skulle få den att gå steget längre och engagera även publiken som fyllt tonåring. Den är underhållning för en stund, inte mer, men som sådan lyckas den.

Hotel Transylvania (2012) - 5/6

Efter att ha förlorat sin hustru till en lynchmobb drog sig Dracula (Adam Sandler) tillbaka till sitt slott och undan från mänskligheten. Där startar han ett lyxhotell åt alla monster som också tröttnat på att hela tiden jagas av de livrädda människorna, och där uppfostrar han sin dotter Mavis (Selena Gomez). Varje år anordnar han en födelsedagsfest åt henne och fyller gästlistan med alla monster han känner.

Frankensteins monster (Kevin James) kommer med sin fru (Fran Drescher). Ett varulvspar (Steve Buscemi och Molly Shannon) tar med sig sin gigantiska familj. Den osynlige mannen (David Spade) glider omkring och en mumie (Cee Lo Green) checkar in. Bland gästerna finns håriga apmänniskor, amfibievarelser och en hydra. Det ser ut som om alla femtiotalsskräckfilmers rollistor samlats på samma ställe. Och det är likadant i personalen. Flugan (Chris Parnell) är tränare, ringaren i Notre Dame (Jon Lovitz) är kock och säkerheten sköts av kringvandrande riddarrustningar.

I år är det annorlunda. Mavis fyller 118 och äntligen ska hon få ge sig ut i världen och se hur den verkligen ser ut. Dracula har lovat, men han har inga planer på att hålla det. Världen är alldeles för farlig för monster nu för tiden. I stället arrangerar han en raffinerad bluff så att Mavis tror att hon fått komma ut och att det var alldeles för hemskt där ute. Hon återvänder nedslagen och besviken till slottet. Draculas plan har lyckats.

Men så dyker en ung tågluffare vid namn Jonathan (Andy Samberg) upp och traskar rakt in i slottet, och innan Dracula hinner kasta ut honom har han och Mavis träffats, och en gnista har tänts mellan dem. Dracula ljuger genast ihop en historia om att Jonathan är en avlägsen släkting till ett av monstren och försöker ta sig igenom festen utan att Mavis får veta sanningen.

Det här är förstås en horribelt förutsägbar berättelse, men det gör inte mycket. Hotel Transylvania erbjuder inte mycket vad gäller handlingen och dess trådar, men det är en intensivt glad och festlig film, en sprudlande lycklig historia, visuellt underhållande och musikaliskt medryckande. Den är kanske mer inriktad mot barn än de flesta animerade filmer jag recenserar och den har inte lika mycket vuxenbonus - även om det är kul att känna igen alla karaktärer som för barnen är nya - men jag har svårt att föreställa mig att någon skulle tycka riktigt illa om den. Den är bara rolig, helt enkelt.

Rise of the Guardians (2012) - 5/6

Världen är full av sagovarelser, personifikationer som - var och en med sin uppgift - rör sig osedda bland människorna. De rekryteras av gubben i månen och fyra dem har upphöjts till Guardians, varelser med uppdraget att skydda världens barn från skräck och otäckheter. De är North/jultomten (Alec Baldwin), E. Aster Bunnymund/påskharen (Hugh Jackman), Sandy/John Blund och Tooth/tandfen (Isla Fisher).

Jack Frost, som kom till liv i en frusen sjö för trehundra år sedan men fortfarande är en vild yngling som bara vill ha kul, är vinterns personifikation och använder sin ismagi för att roa sig och de barn han stöter på. Men de kan inte se honom, eftersom ingen tror på honom. Det är det han vill, att bli trodd på och därmed sedd.

I sin fästning på Nordpolen får North två nyheter. Den ena är att Jack Frost ska rekryteras till Guardian, och den andra är att Pitch Black (Jude Law), skräckens personifikation, har kommit tillbaka efter mångårig frånvaro. Pitch vill krossa Guardians och återfå sin makt över barnens sinnen.

CGI är fantastiskt när det används på rätt sätt. Det är svårt att minnas hur bra Toy Story såg ut när den kom 1995, nu när vi har tillbringat tjugo år med att bli bortskämda med filmer som Rise of the Guardians. Då uppnår den ändå inga skönhetshöjder; den använder sin teknik till att berätta sin historia och när den bjuder oss på fantastiska vyer och visioner så verkar det vara en eftertanke snarare än själva poängen.

Det är väl därför den fungerar så bra. Den är charmig, intagande och konstant underhållande. Den riktar sig till barn och berättelsen är kanske ingenting att hojta om när man uppnått tonårsålder, men jag vill aldrig bli så gammal att jag slutar tjusas av såna här filmer. Rise of the Guardians är bara fin, och bemöter sådana allvarliga ämnen som världsförmörkande skräck på ett sätt som varken fördummar eller förbilligar, men ändå passar sig för barn.

Brave (2012) - 5/6

I de skotska högländerna tultar lilla Merida (Kelly Macdonald) runt. Hon är prinsessa, son till klanhövdingen Fergus (Billy Connolly - vem annars?) och drottning Elinor (Emma Thompson). Hon får en pilbåge i födelsedagspresent av sin far och blir genast förälskad i vapnet; pilarna flyger medan hon övar. Elinor är inte så förtjust i det. Merida ska inte bli krigare eller jägare, hon är prinsessa och hennes jobb är att bli en fin dam och gifta sig med en arvinge från en av de andra klanerna som Fergus samlat under sig. Deras diskussion avbryts när demonbjörnen Mor'du dyker upp, men vi har en känsla av att konflikten inte slutar där.

Meridas uppväxt klyvs i två. Dels går hon i skola under sin mor, som lär henne hur hon ska bete sig för att bli en värdig klandrottning, och dels tar hon varje chans att rida ut i skogen och öva med sin båge. Där ser hon hoppande irrbloss och drömmer om en framtid hon själv får forma.

Så kommer de tre andra klanerna - Macintosh, MacGuffin och Dingwall - vandrande för att deras främsta söner ska tävla om Meridas hand. Själv är hon förstås fullständigt ointresserad, men hon verkar inte ha något val. Efter ett gräl med sin mor flyr hon i desperation ut i skogen där hon hittar en liten stuga med en häxa (Julie Walters) som hon köper en besvärjelse av. Den ska ändra på hennes mor, och det gör den. Den förvandlar drottning Elinor till en björn, och nu har Merida en helt ny kategori problem.

Brave är en härlig liten pärla, den sorts film jag vill att mina barn ska växa upp med. Den har ett feministiskt budskap utan att slå det i huvudet på tittaren och framför allt utan att vara klichéig. Det är till exempel inte de onda männen mot de goda kvinnorna, utan det är drottningen som kräver att Merida ska följa traditionen medan kungen verkar vara betydligt mer slapp i den frågan. Unga sinnen kan bara må bra av att utsättas för filmer som Brave.

Den har tillräckligt med skönhet, charm och äventyr - särskilt med det lyckade tillägget av Meridas söta trillingbröder - för att tillfredsställa vilken ADHD-drabbad tecknadfilmsknarkare som helst, och den tar för givna sådana värderingar som vi vill föra vidare. Dess karaktärer är riktiga människor som vi kan förstå, och det är en än större bragd med tanke på att det faktiskt inte finns några skurkar i Brave. Visst, Mor'du finns här och var och är ond - men inte ens där är det nyanslöst - men han är en bifigur som inte spelar någon större roll för handlingen. Alla konflikter i Brave uppstår ur interaktion mellan människor som skulle kunna finnas i verkligheten, och de löses på ett logiskt sätt utan att vi för ett ögonblick slutar vara underhållna.

Brave är kanske inte ett av Pixars finaste mästerverk, inte en av de filmer jag skulle rekommendera för precis vem som helst. Men en mycket bättre film för en äventyrslysten sjuåring tror jag inte går att hitta.

Wreck-It Ralph (2012) - 6/6

Jag har sagt det förr - vi lever i barnfilmens guldålder. Åldersneutrala mästerverk som WALL-E och Up är bara körsbären på grädden; Pixar, Disney, Dreamworks och till och med några lovande konkurrenter producerar konsekvent bra film. Att sitta igenom en film med barnen är inte en plåga längre och kommer inshallah aldrig att bli det igen.

Ändå är få av de här filmerna fullt så bra som Wreck-It Ralph. Den har allt man kan önska sig av en animerad film. Den har charm, humor, skönhet, mening och nog med djup och referenser för att tillfredsställa de vuxna. Jag kan inte föreställa mig någon som inte skulle tycka om den.

Titelns Wreck-It Ralph (John C. Reilly) är en datorspelsskurk, motståndare till helyllepågen Fix-It Felix Jr. (Jack McBrayer), hjälte i datorspelet som bär hans namn. Ralph slår sönder saker och Felix lagar dem med den magiska hammare som han ärvt av sin far. Felix får medalj och Ralph kastas från taket och landar i leran. Det har han egentligen inget emot, alla har ett jobb att göra och hans råkar vara att vara skurken.

Det som gör honom ont är att han i slutet på varje dag, när spelhallen stänger, så får Felix och bifigurerna han räddat bo i det fina höghuset medan Ralph måste gå och lägga sig på soptippen. Ibland skulle han bara vilja gå in i det där huset och umgås med sina arbetskamrater, men de ser honom som en sak och en sak endast: en skurk.

Med sorgsen röst förklarar Ralph detta för de andra datorspelsskurkarna - M. Bison, Zangief, ett Pacmanspöke och de andra - som träffas då och då för att prata igenom sina problem. De tröstar honom med att de alla har det likadant. Någon måste vara skurk.

När Ralphs och Felix spel fyller trettio år är det stort kalas på gång men Ralph är inte bjuden. Just denna kväll bestämmer han sig för att hälsa på, men bifigurerna blir förskräckta när de ser honom. Han är ju skurk! De pressar Felix till att kasta ut honom, men Felix är alldeles för snäll och det slutar med att Ralph får komma in. Men Ralph är stor och klumpig och råkar fördärva tårtan. Ledsen och bitter ger han sig av med ett enda mål: han ska gå till ett annat spel och vinna en medalj som bevisar att han är en hjälte.

Hans första försök blir i krigsspelet Hero's Duty, där utomjordiska insekter bekämpas av Halo-liknande soldater under ledning av den stenhårda sergeant Tamora Jean Calhoun (Jane Lynch). Ralph får tag i sin medalj men tvingas fly till Sugar Rush, ett racingspel med godistema. Tyvärr följde en dödlig Cy-Bug med från Hero's Duty, så sergeant Calhoun och Felix spårar Ralph för att rädda spelhallen från de virusliknande mördarinsekterna.

I Sugar Rush stöter Ralph på Vanellope (Sarah Silverman), en bugg som drömmer om att vinna racet. De har mycket gemensamt - båda är avskydda, han som skurk och hon som bugg - och även om de till att börja med står emot varandra så börjar något annat växa fram där och vi får se en djup, vacker och emotionellt meningsfull vänskap, mellan två datoranimerade figurer som ärligt talat inte liknar nånting.

Det är svårt att veta var jag ska avbryta sammanfattningen av handlingen. Filmen är bara hundra minuter lång men lyckas utan vidare trycka in mer komplexitet och signifikans än de flesta tvåtimmarsfilmer som påstår sig vara ämnade för vuxna. Jag vill berätta mer - om hotet att "go Turbo", om Candy King som styr Sugar Rush (vad jag vet inget släktskap med Karamellkungen), om relationen som gryr mellan Felix och sergeant Calhoun, som programmerats med den sorgligaste backstoryn nånsin.

Det här är inte en simpel film även om den ser simpel ut, det är ingen dum film även om den ser dum ut, och handlingen rör sig organiskt och smidigt från punkt till punkt och når ett slut som jag bara kan säga en sak om: jag älskar det. Förbehållslöst.

Rango (2011) - 6/6

Människorna bakom Rango tycker väldigt, väldigt, väldigt mycket om film. Det är tydligt i scen efter scen, i varenda kärleksfull vink. Utan att förfalla till parodi eller meningslös hög allusioner som inte leder någonstans packar den in referens efter referens, vackert och smidigt och utan att störa tittaren som missar dem. Jag missade själv hälften, kanske mer, och det fråntog inte Rango minsta gnutta charm eller skönhet.

Rango är den tekniskt mest välgjorda animerade film jag sett. Dess karaktärer och miljöer överträffar allting jag tidigare sett och uppvisar en enastående detaljrikedom av den sort som får mig att inse att tidigare mirakel på den här fronten faktiskt inte var perfekta. Rango tar tekniken ett steg längre, besegrar de svårslagna benchmarks som producerats av Pixar och Dreamworks, och får mig att längta efter nästa animerade underverk från Industrial Light & Magic.

Historien är en variant av en klassiker: främlingen som går in i en västernstad och blir inblandad i dess trubbel. Här är han titelns Rango, en kameleont med Johnny Depps röst, stadens borgmästare är en sköldpadda (Ned Beatty), skurken som hotar staden är en skallerorm (Bill Nighy), hjältens flicka är en ödla (Isla Fisher) och det lilla barnet som ständigt hänger runt hjältens fötter är en mus (Abigail Breslin). Den grekiska kören består av fyra mariachi-ugglor.

Rango äger talets gåva och använder det för att skaffa sig respekt, men tyvärr innebär det att stadens folk börjar vänta sig saker av honom. Han dödar - mer eller mindre av misstag - den stora rovfågel som terroriserar dem och sen är han sheriff.

Sa jag att han dödade fågeln? I en tecknad film för barn? Ja och nej. Ja, han dödade fågeln men nej, Rango är inte en film för barn. Det är kanske mitt enda klagomål på den. Den ser ut som en barnfilm, som en gullig djurhistoria från Pixar, men den är något helt annat.

Karaktärerna super och röker och mördar. En av dem går omkring med en pil inkörd genom ögat så den kommer ut i bakhuvudet. En annan blir överkörd av en bil och delas i två. Det är revolvrar mot pannor och flinande onda skurkar, och mariachi-ugglorna envisas med att förutspå Rangos död. Dessutom finns det inte mycket här för barn; intrigen blir komplicerad och vuxenbonusen har tagit överhanden. Här och där finns lite barnbonus, men det hjälper inte mycket, och det finns alldeles för mycket som jag inte skulle visa för ett barn.

Rango är en fantastisk film för cineasten. Den är i sig en bra film och blir bättre ju mer film man har sett. Jag vill fylla recensionen med referenser och citat och briljanta smådetaljer, men sådant ska tittaren upptäcka själv. Jag rekommenderar Rango mycket varmt, men bara för de vuxna, inte för deras barn.

Up (2009) - 6/6

Pixar är studion som för alltid förändrade vad animerad film innebär. Med Toy Story bröt de ny teknisk mark men de är inte bara datorgenier; de är otäckt skickliga karaktärsskapare, världsbyggare och historieberättare också. Jag har aldrig sett en Pixarfilm jag inte tyckte om och flera av deras verk är bland det bästa som gjorts inom animerad film: WALL-E, Ratatouille, Finding Nemo. De har hittat den magiska skärningspunkten där de lyckas underhålla alla, från små barn till vuxna, utan att någon måste göra eftergifter. Det finns lika mycket i Finding Nemo för mig som för en femåring, och även när jag inte väntar mig att älska en Pixarfilm - Ratatouille, Toy Story 3 - förtrollas jag av magin och blir värnlös.

Trots denna imponerande filmografi som är ett bevis på vad som händer när man samlar en hel hög genier i samma rum, ungefär som Industrial Light and Magic var 10-20 år tidigare, så finns det en av deras filmer som höjer sig över de andra och förtjänar titeln mästerverk: Up. Om en film först ger mig en varm känsla i magen, sen får mig att gråta, sen får mig att skratta och sen får mig att gråta floder för att slutligen lämna mig med samma varma känsla som den började med, bara tusen gånger starkare och åtföljd av en obändig uppfattning att det står rätt till med världen, då är det en bra film. Det är precis vad Up gör och det är precis vad Up är.

Vi möter dess huvudperson Carl Fredricksen (Jeremy Leary) när han är en liten, blyg pojke som fantiserar om äventyr i fjärran länder. Han stöter på den sprudlande glada Ellie (Elizabeth Docter) som delar hans drömmar; tillsammans talar de om att resa till Sydamerika och besöka Paradise Falls. Dit har deras idol, upptäcktsresanden Charles Muntz (Christopher Plummer), rest i sitt väldiga luftskepp, på jakt efter en av vetenskapen okänd jättelik fågel.

I en av de vackraste ordlösa sekvenser som visats på film ser vi Ellie och Carl bli vuxna, gifta sig med varandra, förvandla ett gammalt hus till sitt drömhem, och åldras tillsammans medan de försöker spara ihop till sin drömresa till Paradise Falls. Här får Up mig att gråta för första gången. Vad är det för en film som får en att gråta redan i början? En fantastisk film.

Till slut sitter Carl som gammal änkling, nu med Edward Asners röst, ensam i sitt pittoreska hus som han vägrar lämna trots att alla de närliggande husen rivits för att ge plats åt nybyggda stadskvarter. Under ett bråk med en byggjobbare klipper Carl till med sin käpp, och då är det över. Han måste flytta till ett ålderdomshem, men han har en natt kvar i sitt gamla hus. Den natten använder han så gott han kan och när morgonen kommer är huset fullt av ballonger som han fyller med helium, och huset börjar röra sig, och det lyfter, och så är han på väg till Paradise Falls.

Visst är det helt omöjligt, och det är inte det sista omöjliga vi får se i filmen. Det spelar ingen roll. Up är realistisk där och när den behöver, och resten av tiden tillåter den sig att vara en hämningslös fantasi. Annars hade det varit fruktansvärt att en liten pojke - Russell (Jordan Nagai) - kommit med som ofrivillig fripassagerare på flygturen. Vi hade kunnat dra fasansfulla slutsatser av en del av det vi ser när Carl kommit fram. Som tur är så utspelar sig Up inte i verkligheten. Den är på allvar, ja. På riktigt, nej. Och ständigt rolig.

Samtidigt som jag vill berätta om allt det fantastiska som Carl och Russell upplever så vill jag hålla tyst och låta er uppleva det tillsammans med dem. Jag vill prata om fåglar och hundar och choklad och flygplan och luftskepp, men tvingar mig att låta bli. Det kan aldrig bli så bra i text som i bild.

Pixar är alldeles för skickliga för att falla i The Polar Express-fällan och låta sina karaktärer sjunka ner i the uncanny valley. Deras människor ser inte ut som människor; det hade aldrig fungerat. I stället är de noggrant konstruerade för att utstråla precis det skaparna vill att de ska utstråla. Carl är varenda gammal morfar du någonsin sett, Russell är varenda liten överviktig pojke. Att fästa sig vid att de skulle se groteska ut i verkligheten är att missa poängen. På film fungerar de, och blir oss lika kära som någonsin mänskliga karaktärer. Kanske mer. Dessutom är en av dem en gammal man och den andre ett asiatiskt barn. Hur ofta ser vi det?

Dessa karaktärer lever i en briljant sagovärld, skapad av fantasi och barnslig förundran. Vi skrattar och vi känner, vi drömmer och vi önskar att vi var där, vid Paradise Falls. Att vi fick uppleva djungeln och bergen och det där luftskeppet som ser ut som det verklighetens luftskepp drömde om att vara, hundarna och fågeln och... nej, jag ska inte avslöja mer.

Up är inte bara ett animerat mästerverk, den är ett mästerverk som inte hade kunnat göras lika bra i någon annan konstform. Pixar kan sitt gebit utan och innan; de vet inte bara hur man övervinner animeringens nackdelar utan hur man förvandlar dem till fördelar och bygger genialitet av dem. Med Up har de skapat pur skönhet.

Happy Feet (2006) - 5/6

Det är inte många animerade filmer som är kapabla att sno Oscarn från Pixar, men Happy Feet gjorde just det. Visst, Pixars bidrag det året var Cars, deras minst kritiskt framgångsrika film (och en av få Pixar-filmer jag inte sett) och Happy Feet hade väl inte kunnat slå Up eller WALL-E, men det är ändå en sällsynt bedrift, och inte en oförtjänt.

Happy Feet är mer av en renodlad barnfilm och har mindre vuxenbonus, även om det blir ordentligt otäckt också ibland. Den höll likväl kvar min uppmärksamhet, fick mig att bry mig om de här fåniga små figurerna, och avslutade så härligt att jag blir glad bara jag tänker på det.

Historien utspelar sig i Antarktis. Kejsarpingvinerna samlas för att dela upp sig i par och skaffa ägg. De hittar en partner genom att sjunga. Honan sjunger sin hjärtsång, hanen sjunger sin hjärtsång, och så upptäcker de att de passar ihop och snart är ägget på väg. Det är en stark tradition av religiös karaktär - utan hjärtsång är man inte pingvin alls, säger de gamla.

Norma Jean (Nicole Kidman) sjunger Princes Kiss och avfärdar friare efter friare innan hon äntligen får höra Memphis (Hugh Jackman) sjunga Heartbreak Hotel. De näbbpussas i en hjärtformad glänta av pingviner, och har funnit kärleken. De får ett ägg, som Memphis tar hand om medan Norma Jean tultar iväg till vattnet för att fiska. Tyvärr tappar han ägget som rullar iväg i snön, men han rusar ifatt, lyfter upp det och värmer det intill sin kropp. Det gör att deras son Mumble (Elijah Wood) kläcks lite annorlunda.

Han kan inte sjunga, till att börja med, vilket är ett fruktansvärt handikapp i kejsarpingvinernas konservativa, sångbaserade samhälle. I stället föredrar han att röra fötterna och dansa. Steppa, för att vara exakt. Han är snabbfotad och taktkänslig, men det faller inte i god jord hos de äldre. Han bryter mot traditionerna, det går inte att lära honom sjunga, och han vägrar stå stilla. Han kommer kanske aldrig att få sin älskade Gloria (Brittany Murphy), som sjunger så vackert att hjärtat går i bitar.

Under sina ensamma vandringar stöter han på en rovfågel (Anthony LaPaglia) som har en märklig sak runt benet. Vi känner igen det som en ringmärkning, men fågeln själv hävdar att han fick den här han fördes bort av rymdvarelser. Senare träffar Mumble på fem kvickkäftade, spansktalande Adeliepingviner, ledda av Ramon (Robin Williams), och deras kultur finner han mer välkomnande. De tycker i alla fall om dans även om stepp är nytt för dem. Men de älskar det. De har även en guru, klipphopparpingvinen Lovelace (Robin Williams), som själv stött på rymdvarelserna. Mumble börjar tro att de mystiska varelserna kan vara lösningen både på hans problem och på fiskbristen som drabbat kejsarpingvinerna, enligt de äldre på grund av att de brutit med traditionen.

Det är förstås omöjligt att göra en film om intelligenta, talande djur och inte hamna i någon form av moralisk fälla. March of the Penguins bjöd oss att se pingvinerna som huvudpersonerna som vi skulle känna sympati med, medan de pingvinätande sälarna var onda och fiskarna som pingvinerna åt inte skulle ses med några känslor alls. Det är samma sak här: Mumble och hans vänner kan äta hur mycket fisk de vill, men när späckhuggare och sjöleoparder ger sig på pingvinerna är de fasansfulla monster. En annan film hade kanske handlat om sälar, och då hade pingvinerna varit de ansiktslösa vandrande maträtterna.

Ändå är det här en vacker liten historia som aldrig faller ner i klichéer och sockersöt svulstighet. Den berättas med en glimt i ögat som ungarna missar och de vuxna njuter av, och den visar oss en intressant bild av oss själva, sedda ur pingvinernas synvinkel. Mumble har sina egna teorier om vad det är som händer i slutscenerna, men vi vet precis vad det är, och kanske tar vi med oss det därifrån.

Ratatouille (2007) - 5/6

Barnfilm var inte så här bra när jag var barn, och framför allt var barnfilm inte så här bra för vuxna. Då för tiden var det en plåga att lida sig igenom, inte något man tyckte lika mycket om som barnen gjorde och själv kunde gå på bio för att se. Som jag minns det började den tecknade filmens guldålder med Aladdin och den har bara blivit bättre sen dess, särskilt i det måttlöst talangdrabbade Pixars händer. Ratatouille är ett utmärkt exempel. Utan att ens fylla sig med vuxenbonus lyckas den ge mig en lika rik upplevelse som någonsin ett seriöst drama eller hejdlös actionfilm. Den är ingen Up eller WALL-E, men det är som att säga att den inte är någon Casablanca. Det är ett gott betyg bara att nämnas i samma mening.

Ratatouilles tema är ett välbeprövat som ofta återkommer i barnfilm: den udda karaktären med ett intresse som faller utanför normen för hens kultur/art/familj och som måste slåss mot fördomar för att få lov att jaga sina drömmar. För en vuxen är det kanske en simpel poäng som i verkligheten ofta blir betydligt mer komplicerad än någonsin på film, men det betyder inte att det är ett dåligt budskap att presentera. Sällan har en karaktär befunnit sig längre ifrån sin dröm än stackars Remy (Patton Oswalt), en råtta som helst av allt vill bli gourmetkock.

Orsaken till detta finns i Remys välutvecklade doft- och smaksinne, som dels gör att han inte vill äta vilket skräp som helst som hans bror Emile (Peter Sohn), far Django (Brian Dennehy) eller någon av de andra råttorna i klanen och dels gör att han blir en utmärkt giftsniffare som kontrollerar så att klanens mat är säker att äta. Det är inte ett jobb han uppskattar, men hans pappa blir i alla fall stolt.

Klanen bor under en gammal tants hus och så ofta han kan smyger Remy in där för att se matlagningsprogram på TV och läsa kokböcker. Hans idol är Auguste Gusteau (Brad Garrett), en känd gourmetkock som publicerat en bästsäljande kokbok under mottot "alla kan laga mat" och driver en femstjärnig restaurang. Det blir tragedi när matkritikern Anton Ego (Peter O'Toole) publicerar en så dålig recension att Gusteaus restaurang förlorar en stjärna. Gusteau själv avlider och då försvinner en stjärna till.

Remy kommer närmare sin dröm när klanen tvingas fly i panik från sitt hem och Remy kommer bort från dem. Nu har han bara sällskap av ett fantasifoster som tar Gusteaus form och ofta gör klart att han bara är ett fantasifoster. Remy hamnar på Gusteaus restaurang och lyckas osedd laga en soppa som överöses med beröm, medan alla tror att det är den unge och talanglöse Alfredo Linguini (Lou Romano) som utfört bedriften. Remy och Linguini träffas, lyckas kommunicera, och kommer överens. Remy sitter i Linguinis hår och styr honom som en marionettdocka, och tillsammans utgör de en fantastisk gourmetkock som kanske kan få Gusteaus restaurang på fötter igen.

Skurkelementet levereras av den ovan nämnde Anton Ego som ges otäck närvaro av O'Tooles rutinerade röst, och den kortvuxne och hetlevrade kocken Skinner (Ian Holm), som tog över restaurangen efter Gusteau och nu använder hans namn till att sälja mikromat. De kommer in i filmen som olika aspekter av samma person, men kommer ur den på diametralt olika sätt.

Ratatouille är ett tekniskt underverk vars animerade värld förefaller lika påtaglig som vilka filmade miljöer som helst och mer än vissa. Linguini och Remy rör sig inte i en artificiellt tecknad version av Paris utan i ett Paris som råkar vara datorskapt men i övrigt ligger så nära den verkliga staden som möjligt. Remy lyckas se ut både som en råtta och som en uttrycksfull, karismatisk karaktär.

Men om Ratatouille bara hade varit ett vackert skådespel hade den aldrig fungerat så bra som den gör. Den har humor, intelligens och värme också, alltihop i ordentliga portioner. Vi kan inte låta bli att känna med Remy, önska att hans dröm ska uppfyllas, hur omöjligt det än verkar. Varje framgång gläder oss och vi blir ledsna tillsammans med honom när han drabbas av motgångar. Det är mer än de flesta filmer klarar av utan att samtidigt försöka tillfredsställa varenda människa från noll års ålder och uppåt.

The Polar Express (2004) - 2/6

Professor Masahiro Mori myntade begreppet "the uncanny valley" om hur vi människor tycker bättre om sånt som liknar oss, fram till en viss punkt. När det är för nära en människa utan att faktiskt vara en människa blir det otäckt, obehagligt och motbjudande. Människolika robotar och ryckiga dockor får det att rista till i ryggraden på de flesta av oss.

Det är därför människorna i filmer som Up och WALL-E inte ser ut som verkliga människor utan är karikatyrer med överdrivna drag, snarare gulliga gosedjur än faktiska personer. Pixar vet att de inte kan göra människor helt perfekt och lägger sig hellre på säkert avstånd än skapar kusliga tingestar som får biobesökarna att kura ihop i sätena.

Robert Zemeckis och de andra bakom The Polar Express borde ha följt Pixars exempel. I den här datoranimerade historien om en pojke som sent på julaftons kväll vaknar av att ett magiskt tåg stannar utanför hans hus för att föra honom och andra barn till tomtens stad på Nordpolen, är samtliga karaktärer - barnen, konduktören, en luffare som tydligen bor på tågtaket - i stället så mänskliga som möjligt, vilket inte är mänskligt nog. Slutresultatet är att man inte gillar någon av de figurer man ser och att man helst vill att de ska hålla tyst och flytta sig ur bild. Särskilt den lilla flickan med Chantel Valdiviesos röst ger ett otäckt intryck och jag undrar vem som kunde se henne och komma fram till att hon var klar att skickas ut på bioduken.

Om det hade varit filmens enda fel så hade det väl varit acceptabelt, men The Polar Express lyckas dessutom samla den klassiska sagans svaga punkter utan att väga upp dem med charm och värme. Tydligen finns det ett fysiskt tåg som på julaftonsnatten forslar oräkneliga barn från deras hem till Nordpolen och tillbaka, utan att vi får någon förklaring på att ingen märker detta eller att tomtens existens inte är allmänt erkänd.

Historien är också oändligt utdragen. Den hade fungerat som en tjugo minuters kortfilm. men för att göra den till en långfilm av femdubbla längden var filmskaparna tvungna att trycka in sekvens efter sekvens som saknar funktion för huvudhistorien eller karaktärernas utveckling.

Visuellt är The Polar Express ett experiment som fungerar fantastiskt så fort vi slipper se en enda karaktär. Narrativt är The Polar Express tämligen blank. Som historiedokument varnar den för att försöka dra tekniken längre än den är mogen för. En dag kommer vi att se perfekta CGI-människor, men tills dess är det bättre att ta Pixars väg och förvrida sina karaktärer på söta sätt.