Big Hero 6 (2014) - 5/6

I en nära framtid utkämpas robotstrider på samma sätt som tuppfäktningar förr. Fjortonårige Hiro Hamada (Ryan Potter) dyker upp med en söt liten sak han har snickrat ihop själv, och massakrerar förstås motståndet. Hans storebror Tadashi (Daniel Henney) måste rädda honom från biffarna som vill ha tillbaka sina pengar, och bestämmer sig för att försöka få in det unga geniet på mer produktiva spår.

Det involverar att ta med honom till labbet där Tadashi arbetar och som bäst beskrivs som det ultimata teknogeekparadiset. Tadashi och hans arbetskamrater utför mirakel i Hiros ögon, och Tadashi själv har utvecklat en vit, mjuk, uppblåsbar sjukvårdsrobot som heter Baymax.

Hiro blir fixerad vid att komma in i labbet och uppfinner magnetiska mikrorobotar som kan kombineras till vilka former som helst. Hans demonstration är en succé och både professor Callaghan (James Cromwell) och plutokraten Alistair Krei (Alan Tudyk) vill ha uppfinningen.

En tragisk olycka ändrar inriktningen på Hiros liv, och en mystisk maskerad man verkar ha stulit hans uppfinning. Det slutar med att han förvandlar sig, labbkompisarna och Baymax till superhjältar - ivrigt påhejad av serietidningsnörden Fred (T.J. Miller) som betraktar detta som deras origin story - och ger sig ut för att bekämpa mannen i mask.

Big Hero 6 är en lättflytande, smidigt tillrättalagd historia av det slag som bara glider förbi framför oss och sitter ihop på ett sådant sätt att vi inte lägger märke till sömmarna. Den är rolig, gullig, sorglig, spännande och meningsfull på samma gång. Det är kanske typiskt för modern animerad film i Disney/Pixar-stil; även filmerna som inte är fantastiska - och Big Hero 6 är inte fantastisk, nyskapande eller egentligen anmärkningsvärd i dessa tider - är väldigt svåra att ha nånting emot.

Jag tycker om varenda karaktär i Big Hero 6, jag gillar hur deras personligheter gnids mot varandra på logiska och emotionellt sanna sätt. Jag gillar hur filmen ser ut, hur den framtida staden San Fransokyo byggs upp så att vi förstår bakgrunden utan att få den förklarad för oss. Jag gillar filmens känslomässiga uppläggningar och smashar.

På samma sätt som riktigt bra kåserier får det att kännas som om skribenten bara hävde ur sig texten utan minsta ansträngning verkar det som om Big Hero 6 uppstod av sig själv, som om filmskaparna knappt behövde lägga ner något jobb alls. Det är en avslappnande upplevelse, och väldigt tillfredsställande.

Star Wars Episode VII: The Force Awakens (2015) - 6/6

Jag hade väldigt höga förhoppningar om den här filmen. Många klagade när George Lucas sålde sitt legendariska varumärke till Disney, men jag trodde på Disney, och jag såg mönstret: vi får de bästa brädspelen när de som växte upp med brädspel börjar designa dem, vi får de bästa serierna när de som växte upp med serier börjar skriva dem, vi får de bästa superhjältefilmerna när de som växte upp med superhjältefilmer börjar göra dem.

Och bakom nästa del i Star Wars-sagan stod J.J. Abrams, född 1968 och med Star Trek bakom sig, Michael Arndt, född 1970 med Little Miss Sunshine bakom sig, och Lawrence Kasdan, som skrev manus till The Empire Strikes Back, Return of the Jedi och Raiders of the Lost Ark. Två skickliga filmskapare som först såg Star Wars när de gick i lågstadiet, och en medkreatör till något av det bästa i äventyrsgenren som någonsin gjorts. Jag kunde inte se hur det skulle bli dåligt.

Ändå var det nervöst när texten började rulla. Jag ville så, så gärna att den här filmen skulle vara en härlig upplevelse. En dålig film vore en rivande besvikelse. Det blev det förra, och det tog inte lång tid innan jag insåg det.

Visst, den har sina fel. Att imitera stil är väldigt svårt. Att imitera stil utan att kopiera är nästan omöjligt, och när föremålet är den kanske mest ikoniska filmserien någonsin... det går nog inte. Och det gick inte, heller. The Force Awakens stjäl många element från sina föregångare. Det finns ett ont imperium som med stormtrupper bekämpar en rebellrörelse, en Dödsstjärna, en liten vit pipande robot som bär på viktig information och hamnar i öknen, en bar full av aliens, en maskerad svartklädd skurk med röd ljussabel...

Men det fungerar. Estetiken och känslan är så mitt i prick som någon kunde önska. The Force Awakens ser ut och beter sig som en Star Wars-film. Här finns ingen gummiaktig CGI, inga överdrivna effekter som kastas i ansiktet på publiken, inga löjliga ordvitsar.

Däremot finns samma tilldragande miljöer som vi såg i originaltrilogin. I bakgrunden knallar ett aliendjur förbi utan att det kommenteras. Allt är smutsigt, rostigt, inbott, använt, inte de vita glänsande Apple-drömmar som visades i prequelsen. Det här är en riktig värld, en bebodd värld, inte ett filmset.

Allt klickar lika bra. Nostalgin sitter där utan att dras för långt - flera gånger lät de lätta mål vara. Humorn sitter där utan att bli löjlig - vi skrattar med filmen, inte åt den. Känslorna sitter där utan att det blir sentimentalt - vi kan känna med karaktärerna utan att tappa äventyrskänslan. Sammanträffanden tänjer på gränserna, men det funkar.

Samtidigt har till och med Star Wars-sagan mognat lite. Skurken är mer nyanserad än någonsin, relationerna vuxnare, fienderna mindre ansiktslösa, utan att det tar något ifrån den action och den glädjefyllda känsla vi vill ha.

The Force Awakens är den bästa Star Wars-film vi kunde hoppas på, och helt enkelt en väldigt bra film. Nu är det dags att börja oroa sig för om det går att upprätthålla det här. Jag tror på J.J. Abrams.

Kingsman: The Secret Service (2014) - 6/6

När jag såg Johnny English Reborn undrade jag varför nån skulle ge sig på att göra en James Bond-parodi efter Austin Powers-filmerna. Matthew Vaughn och de andra bakom Kingsman lyssnade inte, och det gjorde de rätt i.

Nu är Kingsman ingen Bondparodi på samma sätt som Johnny English eller Austin Powers, men den hade inte fungerat alls lika bra utan det allestädes närvarande arvet från den brittiske superspionen. Om inte annat så bygger en härlig scen på att både hjälten och skurken sett de gamla Connery- och Moore-filmerna.

Ändå minns jag inte en enda Bondfilm där handlingen rör sig runt en ung lovande agent i träning. Så är det här, där "Eggsy" Unwin (Taron Egerton) är kandidat till en plats i den brittiska underrättelsetjänsten. Han sponsras av kodnamn Galahad (Colin Firth), en gammal veteran vars liv räddades av Eggsys far. Chefen är Arthur (Michael Caine) och träningsledaren är Merlin (Mark Strong).

Som filmen själv säger så var de gamla Bondfilmerna så bra som sina skurkar. Det gäller inte riktigt här, antagligen därför att Firth, Caine och Strong är en så stark triss att det är svårt att misslyckas, och även därför att Egerton är ett riktigt fynd - även om han inte riktigt kommer till sin rätt förrän i slutscenerna när han fått på sig kostymen.

Skurken har likafullt en viktig roll att spela, och den fylls av Samuel L. Jackson som den stenrike filantropen Richmond Valentine. Hans plan - och scener som den planen leder till - har en skala som till och med går bortom det Bondfilmerna någonsin vågade.

Kingsman är svårdefinierad. Den är ingen renodlad komedi, ingen renodlad parodi. Den har actionscener, men handlingen roterar inte runt dem. Intrigen driver filmen framåt, men är inte på allvar. Det enda jag med säkerhet kan säga om den är att den börjar underhållande och bara blir bättre och bättre hela vägen igenom eftertexterna.

Gåten Ragnarok (2013) - 5/6

Norsk skräckfantasy, alltså. Man ska ju vidga sina vyer. Och det är jag glad att jag gjorde. Gåten Ragnarok är en riktigt bra film, spännande, otäck när den ska, och effektiv på alla sätt som den behöver. Den apar inte efter Hollywood utan är med om att skapa något eget, en nordisk genre som jag hoppas få se mer av. Den har till och med CGI av den bra sort som gör att man inte tänker på att det är CGI och ett fint, överraskande slut.

Arkeologen Sigurd (Pål Sverre Valheim Hagen) har tillbringat flera år med att undersöka ett välbevarat vikingaskepp, men nu har sponsorernas tålamod trutit. Han drar upp sina hypoteser om att Ragnarök inte är en enbart mytisk händelse utan något som faktiskt skedde, och att vikingaskeppet kanske håller nyckeln till denna gåta, men då skakar sponsorerna bara på huvudena och går därifrån.

Men så kommer Sigurds kollega Allan (Nicolai Cleve Broch) hem från Nordnorge med en kodad runsten. Sigurd knäcker koden och kommer fram till att stenen är en karta till hemligheten han söker. Han drar med sig sina barn Ragnhild (Maria Annette Tanderø Berglyd) och Brage (Julian Podolski), som egentligen ville på semester till Medelhavet, och tillsammans med svenskan Elisabeth (Sofia Helin), som är det närmaste den här filmen kommer en actionhjälte, och guidade av Leif (Bjørn Sundquist) bildar de en expedition.

När de väl kommer fram upptäcker de snabbt att de kanske aldrig borde ha åkt, och därifrån växlar filmen mellan nagelbitande spänning, gediget otäcka ögonblick, snabba actionscener och en varm entusiasm som påminner mig om Indiana Jones. Mycket finare saker kan jag inte säga om en äventyrsfilm.

The Wiz (1978) - 2/6

Detta är filmen som satte stopp för blaxploitation-genren, och jag förstår varför. Det är naturligtvis en tragisk kommentar till vår kultur att The Wiz kategoriseras tillsammans med filmer som Shaft, Truck Turner och Boss Nigger när det enda de har gemensamt är att skådespelarna har närmare afrikanskt påbrå än jag, men det kan inte förnekas att den är en rätt rutten film.

Liksom musikalen den bygger på är The Wiz en version av The Wizard of Oz som börjar i ett fattigt svart hem i New York. Dorothy (Diana Ross) är en 24-årig förskollärare som en dag måste jaga rätt på sin hund Toto och sugs upp av en tornado som skickar henne till Oz, här en nergången stadsmiljö.

Munchkins är graffiti-figurer. Fågelskrämman (Michael Jackson) är gjord av sopor. Plåtmannen (Nipsey Russell) är en nöjesfältsdocka. Lejonet (Ted Ross) gömmer sig i en lejonstaty. Den onda häxan (Mabel King) driver en sweat shop, som faktiskt tillverkar svett. Trollkarlen (Richard Pryor) är en misslyckad lokalpolitiker. Miljöerna är lekplatser, nöjesfält, gränder, torg och boulevarder.

Det låter inte som en dum idé och emedan jag inte har sett musikalen har jag förstått att den är bättre än filmen. Men musiken kittlar inte mina nerver och de afroamerikanska stereotyper som utgör karaktärerna måste ha varit obehagliga redan 1978 och i dag får de mig att höja ögonbrynen tills jag blir rädd att de ska fastna där.

Det är en lätt surrealistisk känsla att titta på The Wiz. Det känns så osannolikt att filmen ens existerar, att jag faktiskt ser Michael Jackson utklädd till fågelskrämma och dansande bevingade apor. Men en starkare känsla är den att jag är uttråkad. Den positiva biten kommer från förvåning, och det räcker inte långt.

Avengers: Age of Ultron (2015) - 4/6

Uppföljaren till 2012 års The Avengers är bättre än sin föregångare. Det som var bra med den förra är bra med den här - samspelet mellan de så olika superhjältarna, den visuella designen och specialeffekterna, de välgjorda actionscenerna, betoningen på hjältarnas fundamentala mänsklighet trots deras krafter och dräkter - men dessutom har den fått en mycket bättre skurk. Den förra filmens Loki var en trist standardskurk; den här filmen har en varelse med begriplig motivation och välmenad extremistplan. Och det är hjältarnas fel, alltihop.

Tony "Iron Man" Stark (Robert Downey Jr), som redan skapat Jarvis (Paul Bettany) som är det närmaste artificiell intelligens som finns, vill skapa det han kallar Ultron: äkta artificiell intelligens. Han tycker sig få chansen när Avengers slutligen kommer över Lokis spira, som han använde sig av i förra filmen. Den innehåller en intelligens som Stark tror att han, tillsammans med Bruce "Hulk" Banner (Mark Ruffalo), kan använda för att färdigställa Ultron.

Det går naturligtvis fruktansvärt fel. Ultron vaknar till liv, dödar Jarvis, och flyr via internet. Han (trots att det rör sig om ett datorprogram så kallas Ultron konsekvent för "han") bygger en drös robotkroppar som delar hans medvetande, och smider en destruktiv plan. Han samarbetar med två nya skurkar, den supersnabbe Pietro "Quicksilver" Maximoff (Aaron Taylor-Johnson) och den sinnesmanipulerande telekinetikern Wanda "Scarlet Witch" Maximoff (Elizabeth Olsen).

Men sånt händer alltid i den här världen. Det intressanta är vad det gör med karaktärerna, och i den här filmen får vi se utveckling från allihop. Vi lär oss nya saker om Clint "Hawkeye" Barton (Jeremy Renner), ser Thor (Chris Hemsworth) välja sida, upplever hjärtat hos Natasha "Black Widow" Romanoff (Scarlett Johansson), och är med när Steve "Captain America" Rogers (Chris Evans) fortsätter sitt värv som symbol i en värld sjuttiofem år efter hans egen. Banner och Stark bråkar, först med varandra och sedan ensamma mot resten.

Och vi ser Avengers fungera som ett lag av riktiga människor, som käbblar och håller samman, som festar tillsammans och bråkar med varandra, som irriterar sig på varandra och bryr sig om varandra, och som i slutändan kämpar sida vid sida när det behövs. Det är samma sak som gör de bästa X-Men-filmerna så bra: det intressanta är inte superkrafterna utan människorna som har dem. Hur är det att ha Hulk inom sig? Går det att lämna en livstid av mördarindoktrinering bakom sig? Kan en man som Tony Stark ens fungera med andra människor?

Avengers: Age of Ultron är ingen X-Men: First Class vare sig i den här aspekten eller någon annan, men den är en bra film, ett steg uppåt för Avengers-serien, och en anledning att se fram emot nästa. Om de nu bara kunde dra ner på den stereotypa sexismen runt Black Widow, så kan vi ha något riktigt bra på gång.

Journey 2: The Mysterious Island (2012) - 4/6

Det är svårt att ogilla The Rock. Han dyker upp i film efter film, verkar ha lika kul varje gång, och har ingen skam nånstans. Han är med i usla filmer och bra filmer med samma entusiasm, som en Jason Statham plus femtio kilo muskler.

På samma sätt, men av helt andra anledningar, är Michael Caine en av de mest sevärda skådespelarna jag vet. Det är alltid roligt att titta på honom - utom här, faktiskt. Jag tror att det är för att hans karaktär är en sån stövel mot The Rocks karaktär Hank.

Hank vill bara vara en god styvfar åt sjuttonåringen Sean Anderson (Josh Hutcherson). Sean är en "vernian", en som känner till att Jules Verne skrev fakta, inte fiktion. Han har redan - i den här filmens föregångare, osedd av mig - rest till jordens mittpunkt och nu har han plockat upp en radiosänd kod som han är övertygad om kommer från farfar Alexander (Caine).

Filmens första riktigt bra scen kommer när Hank, före detta militär kodknäckare, och Sean bondar över att knäcka koden och tyda meddelandet. Det visar sig peka ut var Vernes hemlighetsfulla ö ligger, och Sean bestämmer sig genast för att åka. Hank lyckas få igenom att de ska åka tillsammans; han hoppas att när det visar sig varken ön eller den oansvarige farfadern finns på plats så kan Hank finnas där för Sean.

De engagerar helikopterpiloten Gabato (Luis Guzman) och dennes dotter Kailani (Vanessa Hudgens), som Sean genast kärar ner sig i, och reser till den hemlighetsfulla ön. Som givetvis inte bara existerar utan innehåller jättespindlar och dvärgelefanter, en uråldrig ruinstad och en dold legendarisk maskin.

På något plan vet jag att detta är en dålig film. Jag bara vägrar inse det. Den har roliga scener och välgjorda actionscener, och även om det finns många frågor - Hur styr de bina? Varför ser ön ut som den gör om den rasar ihop med jämna mellanrum? Var kom den elektriska muränan ifrån? - så stör de inte så mycket att jag inte har kul.

Och massor av förtjänsten vilar på The Rocks axlar, där det visserligen finns gott om plats. Hank är en så härlig människa att man bara vill att det ska gå bra för honom. Visst är han ett gigantiskt muskelberg, men han är också en helt vanlig man som vill ta hand om sin familj och nå fram till sin styvson. När de får sina ögonblick blir jag glad, och däremellan har jag roligt, och det räcker för mig.

The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014) - 4/6

Så efter den nästan perfekta första filmen, den inte lika bra men fortfarande svårklandrade andra filmen, så har vi kommit fram till denna. Inte en dålig film, men en besvikelse.

Den ser förstås fantastisk ut, liksom sina föregångare och Lord of the Rings. Varje folk - människor, alver, dvärgar, orcher, hobbitar - har sin egen karakteristiska stil som går igen i kläder, hantverk, arkitektur och konst. Gamla byggnader vittnar om uråldriga kulturer. Arméerna rör sig som om en militärhistoriker från Midgård dirigerade dem. Liksom Tolkien gjorde i skrift ger filmen oss en genomtänkt, detaljerad och övertygande värld, som skulle kunna vara verklig. Den här aspekten är lika välgjord här som i de tidigare filmerna.

Men när det gäller historien så verkar allt underordnat att skapa Coola Scener. Och visst, de är coola. Det ser jättecoolt ut att hoppa över en sköldvägg och börja nacka orcher, men är inte poängen med en sköldvägg att man stannar bakom den? Det ser jättecoolt ut att hoppa upp på ett troll så det snubblar in i ett torn som faller tvärsöver en ravin och bildar en sönderfallande bro, men hur är det möjligt att planera det?

Det är alldeles för mycket sånt. För många karaktärer gör dumma saker bara för att det ska se bra ut. För många gånger rynkas pannan och man muttrar "va...?". För många gånger rycks jag ur berättelsen, bort från Tolkiens värld. De bästa bitarna är när jag kan sänka ner mig i den, när jag känner mig delaktig i konflikten mellan dvärgakungen Thorin (Richard Armitage), alvkungen Thranduil (Lee Pace) och människornas ledare Bard (Luke Evans), eller när filmen kommer ihåg att den handlar om den lille Bilbo (Martin Freeman), vår likare, en vanlig man som hamnat i en situation han inte var beredd på.

Det var därför både de tidigare filmerna och Lord of the Rings fungerade så bra. Vi såg dem genom hobbitögon, och hobbitar är glada, lantliga varelser som gillar mat och vänner, inte krigare som dödar drakar och hackar orcher. Det är alldeles för lite hobbit i den här filmen. Den behandlar Tolkiens texter som en börda, inte som en fantastisk resurs. Freemans spel är så bra att han lätt hade kunnat bära upp scen efter scen om han bara hade fått en chans.

I stället dras ett slag som i boken upptog ett kapitel ut till en hel film, och för att fylla de pliktskyldiga utrymmena mellan striderna trycks det in besynnerliga sekvenser, som samtalen om kärlek mellan Thranduil och Tauriel (Evangeline Lilly), en påklistrad Romantic Plot Tumor om jag nånsin sett en. De envetna referenserna till de senare händelserna under ringens krig fungerade väldigt bra i den första filmen, men här är de störande missljud.

Det finns tillräckligt med kvalité i The Hobbit: The Battle of the Five Armies för att den ska vara sevärd, men inte mer än så. Den har inget av den perfekta balansen mellan saga och allvar som vi såg i den första filmen, och föga av det sprudlande äventyret från den andra. Den är ett funktionellt avslut av trilogin, och det är allt.

Guardians of the Galaxy (2014) - 4/6

När den här filmen först kom räknade jag med att den skulle vara fullständigt okej. Okej humor, okej action, okej effekter, okej karaktärer som går genom en lämplig grad av utveckling så att vi kan bry oss precis lagom mycket. Men så började recensionerna komma, hyllning efter hyllning, och varenda människa som såg den tycktes inte kunna vänta två sekunder innan hen rekommenderade den. Jag började tro att det kanske fanns nåt här ändå, och om inte så verkade den i alla fall vara en bättre sprudlande actionfilm än de flesta.

Nu, slutligen, såg jag den. Jag kan rapportera att mitt första antagande stämde. Guardians of the Galaxy är bedövande okej. Okej humor, okej action, okej effekter, okej karaktärer som går genom en lämplig grad av utveckling så att vi kan bry oss precis lagom mycket. Den gör samma grej som The Avengers, följer sin formel, slänger in lite skämt, spränger lite saker, paraderar runt ett par freaks och en het brud som sparkar röv, och hoppas att det fungerar.

Vilket det förstås gör. Guardians of the Galaxy är ingen dålig film, men den är ett exempel på filmer vi kommer att se - och har börjat se - när nu serietidningsfilmerna blivit mainstream kassakor. En stadig ström av acceptabla actionfilmer, men inte mer. Säkra kort. Förutsägbara emotionella twistar, tillrättalagda omständigheter, och ingenting man behöver tänka på eller som är värt att minnas. Och ständigt dessa småfrågor som distraherar. Hur kan Rocket plötsligt glömma att Groot kan växa? Om Yondus pil är så kraftfull, varför är den helt okänd i stället för massproducerad? Om det går att spränga sig in i rummet, varför var det så viktigt att öppna dörren? Varför bygger nån ett torn som kan flyga? Genren har kanske redan producerat sina bästa alster.

Guardians of the Galaxy kan i alla fall skryta med ett udda hjältegalleri, även om det förstås är noggrant anordnat för att inte störe den vite unge man som filmdirektörerna fortfarande betraktar som sin primära målgrupp. Peter Quill (Chris Pratt) är en människa som hämtades av rymdvarelser när han var åtta och nu reser galaxen runt som tjuv. Gamora (Zoe Saldana) är en tokhet trimmad grönskinnad superninja som hatar sina uppdragsgivare. Rocket (Bradley Coopers röst) är en genmanipulerad tvättbjörn och psykopatisk vapenfetischist. Groot (Vin Diesels röst) är Rockets Chewbacca och därtill ett omkringvandrande träd. Drax (Dave Bautista) är en gråskinnad biff som vill hämnas sin familj, helst med nävarna.

De fem träffas i ett fängelse och får anledning att rymma tillsammans, vilket involverar den hypermäktige Thanos (Josh Brolin), den onde Ronan (Lee Pace) och ett metallklot som innehåller något mycket mäktigt, farligt och värdefullt. Energivapen avlossas, rymdskepp viner förbi, eldklot blossar upp. Folk heter sånt som "the Accuser", "the Destroyer", "the Collector" och "the Broker" vilket måste göra det väldigt svårt att prata om andra samlare eller dealers.

Och alltihop är ljummet. Det är så besvikelsefyllt oarbetat. Intrighålen hade kunnat täppas till. Miljöerna hade kunnat förbättras så mycket - ibland är det tillbaka till Star Trek där varenda rymdvarelse var en sminkad människa. Här finns helt enkelt ingen av den sprudlande fantasi och lyckliga kreativitet som behövs för att skapa en lysande äventyrsfilm, men det behövs väl inte heller. När det handlar om att få massor till biosalongerna, då tjänar man inget på att världen är vacker. Då behöver man bara explosioner och en het brud som sparkar röv. Det är okej underhållning, men inte mer.

The Dark Crystal (1982) - 4/6

Jag önskar att jag hade sett den här filmen när jag var fem och den var ny. Då hade den varit en upplevelse som blivit ett outplånligt barndomsminne. Om jag hade fått se den om och om igen så hade den blivit en del av min barndoms mytologi, som Labyrinth, Willow, Star Wars eller The NeverEnding Story. Nu kan jag bara se den som den prestation den trots allt är, och sörja för min egen förlorade oskuld.

På planeten Thra nånstans i universum lever tre raser: de älvlika Gelflings, de goda magikerna Mystics, och de mörka monstren Skeksis. De två senare skapades när titelns magiska kristall sprack i två. Det hände för tusen år sedan och nu närmar sig dagen då kristallen måste sättas ihop, annars kommer Skeksis att härska för evigt.

Uppdraget faller på Gelflingen Jen. Tillsammans med sin nya vän Kira och hennes djur Fizzgig reser Jen över Thra. De möter sagolika varelser och rör sig genom fantastiska miljöer tills de ska avsluta sin uppgift medan Skeksis förbereder sig för seger och Mystics vandrar över Thra.

Men vem bryr sig egentligen om historien? Detta är en film som uppspelas helt av dockor, från en tid innan CGI tog över, och poängen är att förundras över det som Jim Henson och hans folk lyckats skapa. Det är något mycket imponerande, en unik värld befolkad med fascinerande varelser.

Jag försöker bedöma den som om det vore tjugofem år sedan, men jag lyckas inte. Jag är för gammal, filmkonsten har marscherat för långt fram, och The Dark Crystal ger mig inte mycket att bygga på. Allt den har är sin skönhet, och den skönheten har överträffats för många gånger. Jag önskar att jag älskade den, men jag tycker bara om den.

The Lego Movie (2013) - 6/6

Hur är detta möjligt? Licensierade produkter är dåliga; det är en av de starkaste sanningarna i vår populärkultur. Filmer som bygger på datorspel och leksaker, datorspel som bygger på filmer och TV-serier, de är dåliga allihop. Och här kommer alltså en långfilmslång reklamfilm för Lego, och det inte bara fungerar, det är underbart.

The Lego Movie har inte ens löst det genom att strunta i vad den är och bara göra en bra film som råkar ageras av legogubbar; filmens handling är intimt sammanflätad med leksaken den bygger på. På något sätt har den tagit en omöjlig premiss och fyllt den med humor, värme, känslor, och en meningsfull handling som rör vid både hjärta och hjärna. Det är faktiskt helt otroligt.

Framför allt väntade jag mig inte att den skulle vara så smart. Den är full av små detaljer och små skämt som byggs ihop till något som är mycket större än summan av sina delar.

Filmen börjar med att magikern Vitruvius (Morgan Freeman) blir attackerad av den onde Lord Business (Will Ferrell), som vill åt supervapnet Kragle. Vitruvius uttalar en profetia; en dag kommer en speciell person att hitta Piece of Resistance - det enda som kan stoppa Kragle - och använda den.

Flera år senare träffar vi en byggarbetare vid namn Emmet (Chris Pratt), som älskar sitt liv med artificiell musik, massproducerad TV och organiserad tillvaro. En kväll stöter han på Wyldstyle (Elizabeth Banks), som söker efter Piece of Resistance. Det slutar med att Emmet hittar den och alltså visar sig vara den specielle. Det blir början på ett hisnande äventyr mellan de olika legovärldarna och möten med karaktärer från Batman till 1980-something Space Guy.

Och alltihop är i Lego. Inte bara människor, bilar och flygplan utan moln, rök, damm, laserstrålar och eldslågor. Visst, det är förstås CGI alltihop, men det är CGI som gör sitt bästa för att se ut som Lego - och lyckas. Och när allt knyts ihop i slutet, då tar den här filmen sitt sista skutt och blir bättre än den egentligen hade en chans att bli.

Detta är förstklassig underhållning med hjärta och betydelse. Så länge produkten är så här bra så bryr jag mig inte om hur kommersiell den är.

The Rocketeer (1991) - 4/6

Rocketeer är från början en seriehjälte, skriven som en hyllning till matinéfilmerna från 30- och 40-talen. Det är samma källmaterial som gav oss Indiana Jones och med filmskapare som bättre förstod källorna hade nog The Rocketeer kunnat bli nästan lika bra som hans äventyr. Som den är är den skoj och underhållande men ingen flod av charmig nostalgi som fungerar även på dem som aldrig sett en matinéfilm.

Året är 1938. Cliff Secord (Billy Campbell) är stuntpilot med het flickvän Jenny (Jennifer Connelly) och mekanikerkompis Peevy (Alan Arkin). När Peevy kommer över en mystisk raketmotor - som både FBI och nazisterna är ute efter - är det Cliff som sätter den på ryggen, hjälm på huvudet, och börjar göra shower.

Som The Rocketeer blir Cliff Secord landskänd, vilket givetvis berättar för både FBI och nazisterna var den försvunna motorn finns. Nazistagenten Sinclair (Timothy Dalton, en av dessa ständigt underskattade och ständigt underhållande skådespelare) och hans gigantiske sidekick Lothar (Tiny Ron Taylor) börjar jaga den och i kulisserna finns Howard Hughes (Terry O'Quinn).

Det är raketflyg, eldstrider, nazister som ska besegras, flickvänner som ska räddas, ett luftskepp, hastigt uppdykande twistar och dramatiska vändningar med roliga historiska referenser.

The Rocketeer ser ut som sin förlaga, låter som sin inspiration, och beter sig som ett nöjesfält. Varje bit av den är bra och resultatet är också bra, men det är svårt att sakna den där riktigt förbluffande faktorn som jag hoppades skulle finna.

Frozen (2013) - 6/6

När det blev känt att George Lucas hade sålt Star Wars till Disney fick fansen en kollektiv totalflipp. Jag deltog inte i den. Jag tror det kan bli precis hur bra som helst. Det fanns en tid när Disney pumpade ut skit, men nu för tiden gör de bra saker. Bevisföremål A? Frozen.

Det här är den bästa Disneyfilmen någonsin, en av de tio bästa barnfilmerna någonsin, en av de tio bästa animerade filmerna någonsin, och bara en helt sjukt bra film. Det är den sortens film som får mig att önska att jag inte hade sett den så jag kunde få se den för första gången en gång till.

Frozen fick mig att skratta, den fick mig att gråta, den överraskade mig, den lämnade mig med värme i magen och en känsla av att världen kanske inte är så dum ändå. Varenda aspekt - animering, röster, musik - träffar mitt i prick med genialitet och kärlek. Dess karaktärer är på riktigt, dess historia på riktigt, och den funkar precis lika bra om man är fyra eller hundra.

Berättelsen ska upplevas men det går väl inte att skriva en recension utan att åtminstone röra vid den. Prinsessan Elsa av Arendelle (Idina Menzel) har en hemlighet: hon har magiska iskrafter som hon inte riktigt kan kontrollera. Därför låser hon in sig i sitt slott och vågar inte ens berätta för sin lillasyster Anna (Kristen Bell).

Men en dag är det dags för hennes kröning och då måste hon öppna slottet och visa sig för folket och ditresta högdjur. Hon är fruktansvärt rädd - vad händer om hon inte kan styra sina förmågor? Hon tar sig igenom kröningen men till slut lyckas hon inte längre och hon avslöjar sig för alla som en trollkvinna. Elsa flyr och Anna måste följa efter.

I bakgrunden finns prins Hans (Santino Fontana), Annas nyblivne fästman och den hon lämnar att styra över Arendelle i hennes frånvaro. På vägen träffar hon isförsäljaren Kristoff (Jonathan Groff) som lever med sin ren Sven, och snögubben Olaf (Josh Gad), som fått liv av Elsas magi.

Den senare står för huvuddelen av komiken - även om han som brukligt är har en roll att spela i berättelsen också - och den uppgiften utför han briljant. Han är en underbar skapelse i en film full av underbara skapelser och fick mig att skratta medan jag fortfarande hade tårar i ögonen.

Det är kanske den dikotomin, den motsättningen, som för Frozen den sista biten förbi "fantastisk". Den spelar på våra förväntningar och ibland går den med dem och ibland mot dem, och händelseförloppet kommer att betyda en sak för barnen och en annan för de vuxna. Den har funnit ett sätt att berätta något mycket viktigt och göra det förståeligt för både barn och vuxna, och det utan att predika.

Innan jag såg filmen hävdade en vän att den i princip var hitmusikalen Wicked. Då vi sett den fyra gånger - varje gång har involverat en tripp till London - och upprepade gånger utnämnt den till den bästa musikalen någonsin så gjorde det mig knappast mindre sugen att se den. Nu efteråt kan jag bara säga att om jag skulle göra Wicked för barn - och vore ett fullständigt geni - så är det Frozen jag skulle göra.

National Treasure: Book of Secrets (2007) - 2/6

Det National Treasure: Book of Secrets vill vara är ett glädjefyllt äventyr i stil med Indiana Jones eller The Mummy; en hisnande färd genom orimligheter som man accepterar för stunden bara för att det är så kul. Det lyckas den inte med, till stor del därför att orimligheterna är så satans orimliga att ett flygplanshopp med gummibåt förefaller mondänt i jämförelse.

Huvudpersonen är skattletaren Ben Gates (Nicolas Cage), vars 1800-tals-förfader Thomas (Joel Gretsch) sade sig ha räddat unionen genom att bränna en karta till guldstaden Cibola så att den inte skulle komma i sydstaternas händer. Mitch Wilkinson (Ed Harris) påstår dock annorlunda; enligt honom var Thomas en av konspiratörerna bakom mordet på Abraham Lincoln.

Visst, sen kommer det grejer med guld och hemligheter, men detta är och förblir Bens huvudsakliga motivation: att hans farfars farfars goda namn inte ska släpas i smutsen. Det är väldigt svårt att bry sig, och rentav att föreställa sig att Ben skulle bry sig så mycket som han gör.

Tillsammans med sin far (Jon Voight), sin flickvän (Diane Kruger), sin hackersidekick (Justin Bartha), en FBI-agent (Harvey Keitel) och sedermera även sin mor (Helen Mirren) börjar Ben lösa chiffer, jaga ledtrådar, knäcka gåtor och i största allmänhet leka hjälte.

Actionscenerna kan jag inte klaga på även om de inte förtjänar att fastna i minnet och jag antar att den här filmseriens fans inte är ute efter något annat. Men det fungerar inte för mig, för premissen är bara för satans dum. Här har människor snickrat gåtor och kryptiska ledtrådar för att dölja vägen till en stad som de aldrig vill se funnen. Varför?

Det här är inte den enda filmen som begår det här felet, men frågan är värd att ställa varje gång. Varför skulle de inte bara förstöra alla ledtrådar och nöjda klappa sig på magen? Om de nu tvunget måste lämna ett spår, varför handlar det om gåtor som man måste vara smart och lurig för att lista ut? Ska Cibola vara dold, men bara för dumma människor?

Det hjälper inte att Ben är en gåtknäckare i klass med Adam West och Burt Ward i Batman-TV-serien ("What's tiny and dangerous?" "A sparrow with a machine-gun"); så fort han kommer på en tänkbar lösning, hur långsökt och obskyr den än är, så är det den rätta. Det spelar ingen roll att det finns tusentals andra sätt att tolka gåtorna på, Ben prickar rätt varenda gång. Det är ett satans mirakel, är vad det är.

Det är så den här filmen fungerar: actionscen, orimlig brygga, actionscen, orimlig brygga, set piece och så vidare. Ben Gates blir aldrig en Indy och trots Cages osvikliga förmåga att se ut som om de löjligaste saker är på fullaste allvar kommer han aldrig att bli det.

The Last Legion (2007) - 4/6

The Last Legion är en originell version av Västroms sista dagar. Den börjar någorlunda historiskt korrekt med pojkkejsaren Romulus Augustus (Thomas Brodie Sangster) som våldsamt avsätts av goternas ledare Odoacer (Peter Mullan) i en attack som lägger Rom under goternas fötter. Sedan tar historien en kraftig vänstersväng och blandar in ett legendariskt svärd signerat Julius Caesar, en lärare/trollkarl vid namn Ambrosinus (Ben Kingsley), ett gäng lojala krigare ledda av Aurelius (Colin Firth) och inkluderande den indiska stridskonstnären Mira (Aishwarya Rai), en episk fritagning och en episk vandring över Europa. Och i slutändan lyckas den blanda in Arthurlegenden också.

Men jag vet vad du tänker. Inte kan en film med både Ben Kingsley och Colin Firth vara dålig, vilka brott den än begår mot historieböckerna? Nä, det stämmer faktiskt. Och The Last Legion är inte dålig; den är underhållande och kul att se, med engagerande actionscener, utmärkt skådespel när chansen ges, och en direkt trollbindande berättarröst som ger oss en känsla av skala som filmen egentligen inte förtjänar.

Så den är inte dålig. Men den försöker, Gud vad den försöker. Den lägger massor med tid på helt ointressanta scener medan en vandring tvärs över Europa knappt visas; vandrarna korsar Alperna och når den brittiska övärlden och ser fräschare ut än när de startade. Och de lyckas vara förföljda av goter hela vägen. Och när de väl är i Britannien så får vi en helt ny skurk vars bakgrund är ytterst fläckig; jag begrep aldrig vad han hade där att göra. Utom att koppla ihop det med ovan nämnda Arthurlegend.

Men det är bara roligt att se Colin Firth som romersk superkrigare, Aishwarya Rai som antik ninja, Ben Kingsley som halv-Gandalf och Aurelius killar som ett gäng gamla stridsbröder som har ett sista jobb att utföra. Med lite mer jobb nerlagt på filmens nyckelproblem hade den varit ett klassiskt sprudlande äventyr, en film att snubbla över som eftermiddagsmatiné när man är tretton och sen komma ihåg resten av livet.

Howl's Moving Castle (orig. Hauru no ugoku shiro) (2004) - 4/6

Först och främst: detta är en japansk film i original; jag såg den med engelska röster och därför är det de engelska namnen jag använder nedan. Jag har även läst boken den bygger på; jag blev väldigt förvånad när jag fick veta att det gjorts en Ghibli-Miyazaki-film på den, för den är rätt vanlig europeisk-fantasy och inte alls vad jag väntar mig se när Hayao Miyazaki är i farten. Nu ändrades historien kraftigt mellan bok och film; inte mycket finns kvar förutom karaktärerna och den väldigt grundläggande premissen.

Den är att den artonåriga Sophie (Emily Mortimer), en hattförsäljerska i en steampunkfantasyvärld, förvandlas till en gammal kvinna (Jean Simmons) av en ond häxa (Lauren Bacall). Sophie hamnar i det omkringvandrande slott som ägs av den mäktige trollkarlen Howl (Christian Bale) och bebos av hans lärling Markl (Josh Hutcherson) och elddemonen Calcifer (Billy Crystal).

Filmen följer Sophies försök att bli av med häxans förbannelse, Howls kamp mot den onda Madame Suliman (Blythe Danner), ett krig som utbryter och blandar in slottets invånare, och Sophies försök att hitta Howls hjärta och lösa hans mysterium.

När man pratar Studio Ghibli måste man prata om det visuella och även om det inte är i klass med Spirited Away eller Prinsessan Mononoke så gör det ingen besviken. Det är en sprudlande fantasifull miljö vi får se. Flaxande bombplan, bevingade grodor, skuggvarelser, trollkarlar som förvandlar sig till fåglar, en levande fågelskrämma och magiska fyrverkerier. Och så slottet självt, en väldetaljerad steampunkskapelse som byter form flera gånger under filmen.

Howl's Moving Castle är vacker och intagande att se, men det är mer yta än djup. Trots en ibland svårgenomtränglig intrig så är det inte känslorna och handlingen som får en att fortsätta titta; det är en nyfikenhet på vad för underverk man ska få se härnäst. När man sett det en gång behöver man inte se det igen.

The Hobbit: The Desolation of Smaug (2013) - 5/6

Den här filmen var lite av en besvikelse, men bara för att dess föregångare (och Lord of the Rings-trilogin som den inte helt kan skiljas ifrån) skruvat upp förväntningarna så högt. Jag antar att det var nästan omöjligt att upprätthålla samma nivå i en film till.

Det kan ha att göra med att den lider av det klassiska andrafilmsproblemet. En trilogi fungerar så att den första filmen presenterar karaktärerna, den andra utsätter dem för det värsta trubbel man kan komma på, och den tredje fixar allting. Det är precis vad som händer här och det innebär att vi får se två historier varvas och ingen av dem når något klimax. När det slutar känns det som om tiden tog slut, inte som om berättelsen var klar.

Det finns också några tvivelaktiga val i den. Historien går inte riktigt ihop med Lord of the Rings; Gandalf tar reda på så mycket att hans relativa okunnighet i början på mastodonttrilogin är oförklarlig. Det finns också en extrakaraktär inskjuten som får väldigt mycket uppmärksamhet och en ganska ointressant bihandling. Detta är skogsalven Tauriel (Evangeline Lilly) som i allt väsentligt är den här filmens Arwen (Liv Tyler). Det är tur att Tyler käkar Lillys damm när det gäller skådespeleri.

Filmen ser förstås fantastisk ut. Den rör sig fantastiskt, den låter fantastiskt. Det är så jag blir avtrubbad, bortskämd, av att se alla de här underbara miljöerna och de sagolika skeenden som utspelar sig framför mina ögon. När Weta Workshop och Peter Jackson arbetar tillsammans skapar de mirakel, mirakel som jag inte vill vänja mig vid. Men här dröjde det tills den första stora stridsscenen innan jag kom in i det igen och lät hjärtat bulta i takt med Jacksons dirigentpinne.

Och det finns gott om miljöer för Jackson att briljera i. Sjöstad, ett fantasy-Venedig som drivs av en enväldig härskare (Stephen Fry). Varbjörnen Beorn (Mikael Persbrandt) och hans hem. Alvstaden i Mörkmården, med sin vackert organiska arkitektur och design. Det förfallna, förbannade Dol Guldur. Erebor, den underjordiska dvärgstaden med sina gigantiska statyer och sin gränslösa rikedom. Och så draken Smaug själv (Benedict Cumberbatch), ett fasansfullt monster med en närvaro som överträffar det mesta vi tidigare sett.

The Hobbit: The Desolation of Smaug är en väldigt bra film som uppnår det den vill, och det är helt enkelt inte möjligt att kasta så här mycket talang och teknik på en bra historia och inte få ut något fint. Men den är inte riktigt i klass med sin föregångare eller med den episka trilogi vars förhistoria den berättar. Ändå har jag väldigt gott hopp om den sista filmen om Bilbo.

Epic (2013) - 2/6

I varje skog utkämpas ett krig mellan gott och ont. Soldaterna är små varelser som rör sig för fort för att människor ska se dem, och målet är skogens fortlevnad eller undergång. Den onda sidan sprider förruttnelse och död, den goda sidan fruktbarhet och liv. I Epic följer vi sjuttonåriga MK (Amanda Seyfried) när hon råkar ramla in i kriget och bli avgörande för dess utgång. Det är inte originellt, men i alla fall en hygglig idé för en underhållande äventyrsfilm. Men slutresultatet är en besvikelse. Epic är en röra.

Allting är stereotypt och normativt, från de fastnitade könsrollerna till att de goda är vackra och ljusa och rider på söta fåglar medan de onda är fula och mörka och rider på fladdermöss och korpar. Historien är hejdlöst igenkännlig och karaktärerna är bara där för att nätt och jämnt uppfylla dess behov. De utmärker sig inte på något sätt, de är pappfigurer som rör sig enligt ett förutbestämt mönster.

Budskapet är direkt irriterande - "att du inte ser det betyder inte att det inte finns". Det används som en ursäkt för MK:s far (Jason Sudeikis), som förstört sin karriär, sitt äktenskap och sitt förhållande till sin dotter på sin tro på de små varelserna i skogen. Tydligen har han ingen anledning att tro att de finns, han bara känner det på sig. På vad sätt är detta bra? För att han - av en surrealistiskt stor slump - hade rätt? Fadern är en knäppgök vars vanföreställning råkade stämma. Han är fortfarande en knäppgök. Visst kan saker finnas även om man inte ser dem, men att det inte finns minsta tecken på att de finns är ett hyggligt tecken på att de inte gör det.

Ingenting går riktigt ihop. Fadern förklarar att de små varelserna, liksom (hävdar han) insekter, lever på en annan tidsskala och det är därför de är så svåra att se. Det visar sig stämma, men det är senare inga problem att kommunicera tvärsöver tidsskalorna. Natten då filmen utspelar sig är oerhört viktig eftersom det både är sommarsolstånd och fullmåne, vilket bara händer en gång vart hundrade år... det känns som om det borde hända lite oftare, va?

Den natten är viktig eftersom skogens drottning Tara (Beyoncé Knowles) bara då kan välja sin efterträdare från hundratals frökapslar. Den måste sen blomma under fullmånen. Om den blommar i mörkret föds i stället en mörk prins, och det är precis vad ondingen Mandrake (Christoph Waltz) är ute efter. När han anfaller för att stjäla kapseln snubblar MK in i alltihop, efter att hennes far tillbringat åratal med att aktivt söka efter de här varelserna och misslyckats, och tillsammans med två Leafmen - skogens militär/polis - och två sniglar måste hon rädda världen.

Sniglarna kräver ett par egna kommentarer. De ska föreställa den här filmens Timon och Pumbaa men ligger på en konstant lägre nivå. De flesta av deras skämt är bara trista, andra bygger på sånt som var parodiskt föråldrat för tjugo år sedan. På samma sätt är det med förhållandet mellan Leafmanveteranen Ronin (Colin Farrell) och rookien Nod (Josh Hutcherson) - vi har sett det så många gånger förut.

Jag antar att barn kan uppskatta ett färgglatt äventyr som Epic, och det är ju till dem den riktar sig. Men när det finns så mycket bra att visa dem i stället - Wreck-It Ralph, Brave, Up, WALL-E, Ratatouille, Happy Feet, Toy Story 3 - vet jag inte varför man skulle välja Epic.

The Sorcerer's Apprentice (2010) - 2/6

Den här filmen är gjord av människor som vet precis hur man gör bra actionscener men envisas med att stoppa in en massa annat som de inte är vidare bra på. Hellre en film som Shoot 'Em Up eller Crank, som inte låtsas ha något annat syfte än att servera hisnande action, än en film som The Sorcerer's Apprentice, som pliktskyldigt försöker vara något mer och misslyckas.

En inledande infodump spyr ut bakgrundshistorien. Den legendariske trollkarlen Merlin (James A. Stephens) slogs mot den onda Morgana le Fay (Alice Krige). Till sin hjälp hade han tre lärlingar: Balthazar (Nicolas Cage), Veronica (Monica Bellucci) och Horvath (Alfred Molina). Horvath förråder honom och med hans hjälp lyckas Morgana döda Merlin.

Veronica lyckas dra in Morgana i sin egen kropp varpå Balthazar fångar dem båda två i Grimhold, en magisk matrjosjkadocka. Av den döende Merlin får Balthazar en magisk ring som ska identifiera den ende som kan besegra Morgana. Balthazar tillbringar sedan över tusen år med att leta och spärra in besegrade motståndare, bland annat Horvath, i Grimhold.

Och så en dag snubblar en kärlekskrank tioåring (Jake Cherry) in i den kuriosabutik Balthazar driver i New York. Han provar ringen och visar sig vara just den som Balthazar sökt så länge efter, men tyvärr inleder han sin magikerkarriär med att släppa lös Horvath ur Grimhold. Balthazar fångas tillsammans med Horvath i en magisk kruka som släpper ut dem efter tio år. De börjar båda två jaga den nu tjugoårige David Stutler (Jay Baruchel) och det drar ihop sig till slutstrid mellan Balthazar och David å ena sidan, och Horvath och hans lärling Drake Stone (Toby Kebbell) på den andra.

Så fort magi används är det här en hygglig film. När statyer flyger, uråldriga magiker släpps lösa och eldstrålarna sprutar, då fungerar det på sin nivå. Och både Nicolas Cage och Alfred Molina har varit med i sådana här filmer förut, och vet precis vad de sysslar med. The Sorcerer's Apprentice har sina skojiga stunder.

Men däremellan... varför måste det tryckas in en okarismatisk kärlekshistoria i varenda film? Varför måste det vara en massa innehållslöst tjafs mellan actionscenerna, när actionscenerna ändå är det bästa en film har att erbjuda? De är i och för sig inte spektakulära de heller, men utfyllnaden är så porös att man längtar efter nästa gång någon försöker rida på en stålörn eller stjäla sin fiendes själ.

Cats & Dogs (2001) - 5/6

Jag har bara en sak att säga: den här filmen innehåller fallskärmshoppande ninjakatter. Om det får dig att le så tillhör du filmens målgrupp. Om inte så bör du undvika den. Jag log.

Premissen är att det råder krig mellan katter och hundar. Båda arterna döljer sin intelligens för människorna, som i sammanhanget är krigsbyte. Djuren vill utrota sina motståndare och bli människornas enda husdjur. Jag antar att när de vunnit ska de ge sig på akvariefiskar, papegojor och illrar också, men det nämns aldrig.

Krigets fokus ligger just nu på familjen Brody. Pappan (Jeff Goldblum) är professor och håller på att utveckla ett botemedel mot den hundpälsallergi han själv lider av, vilket dock inte hindrar honom från att äga en blodhund vid namn Buddy som är utplacerad av hundarmén för att skydda professorns viktiga arbete.Om allergin botas kommer alla människor att kunna ha en hund.

Det vill förstås inte katterna veta av. Den onda mästerhjärnan Mr Tinkles, en vit perserkatt (förstås) med Sean Hayes röst, skickar en liten styrka för att oskadliggöra Buddy. Uppdraget lyckas och hundarna skickar beaglevalpen Lou (Tobey Maguires röst) för att ta Buddys plats. Under den erfarne fältagenten Butch (Alec Baldwins röst) får Lou träffa de andra agenterna med ansvar för familjen Brody, tränas upp till agent och se det avancerade övervakningscentret under Brodys gata.

Mr Tinkles skickar in sina ninjor - se ovan - och "ryssen", en legendarisk agent med Glenn Ficarras röst, för att stjäla professorns resultat och använda dem till motsatsen till deras syfte: att ge alla människor hundallergi så att katterna kan härska.

Allt det här är jätteroligt. Fånigt och fjantigt och en så dum idé att det inte borde fungera så här bra, men jag hade roligt hela vägen igenom den här tramsiga historien. Det roliga är hur stort allvar katterna och hundarna tar det på. Om de för ett ögonblick vacklade i sin övertygelse, om de för en sekund gav intryck av att veta att det bara är fåneri alltihop, skulle det inte hålla ihop. I stället är de blodigt allvarliga agenter och spioner och ninjor och militära befälhavare, vilket krockar med att de är så satans söta allihop. Och ju farligare de är, desto sötare är de, och jag kan inte låta bli att skratta.

Och allvarligt talat: fallskärmshoppande ninjakatter.