Så efter den nästan perfekta första filmen, den inte lika bra men fortfarande svårklandrade andra filmen, så har vi kommit fram till denna. Inte en dålig film, men en besvikelse.
Den ser förstås fantastisk ut, liksom sina föregångare och Lord of the Rings. Varje folk - människor, alver, dvärgar, orcher, hobbitar - har sin egen karakteristiska stil som går igen i kläder, hantverk, arkitektur och konst. Gamla byggnader vittnar om uråldriga kulturer. Arméerna rör sig som om en militärhistoriker från Midgård dirigerade dem. Liksom Tolkien gjorde i skrift ger filmen oss en genomtänkt, detaljerad och övertygande värld, som skulle kunna vara verklig. Den här aspekten är lika välgjord här som i de tidigare filmerna.
Men när det gäller historien så verkar allt underordnat att skapa Coola Scener. Och visst, de är coola. Det ser jättecoolt ut att hoppa över en sköldvägg och börja nacka orcher, men är inte poängen med en sköldvägg att man stannar bakom den? Det ser jättecoolt ut att hoppa upp på ett troll så det snubblar in i ett torn som faller tvärsöver en ravin och bildar en sönderfallande bro, men hur är det möjligt att planera det?
Det är alldeles för mycket sånt. För många karaktärer gör dumma saker bara för att det ska se bra ut. För många gånger rynkas pannan och man muttrar "va...?". För många gånger rycks jag ur berättelsen, bort från Tolkiens värld. De bästa bitarna är när jag kan sänka ner mig i den, när jag känner mig delaktig i konflikten mellan dvärgakungen Thorin (Richard Armitage), alvkungen Thranduil (Lee Pace) och människornas ledare Bard (Luke Evans), eller när filmen kommer ihåg att den handlar om den lille Bilbo (Martin Freeman), vår likare, en vanlig man som hamnat i en situation han inte var beredd på.
Det var därför både de tidigare filmerna och Lord of the Rings fungerade så bra. Vi såg dem genom hobbitögon, och hobbitar är glada, lantliga varelser som gillar mat och vänner, inte krigare som dödar drakar och hackar orcher. Det är alldeles för lite hobbit i den här filmen. Den behandlar Tolkiens texter som en börda, inte som en fantastisk resurs. Freemans spel är så bra att han lätt hade kunnat bära upp scen efter scen om han bara hade fått en chans.
I stället dras ett slag som i boken upptog ett kapitel ut till en hel film, och för att fylla de pliktskyldiga utrymmena mellan striderna trycks det in besynnerliga sekvenser, som samtalen om kärlek mellan Thranduil och Tauriel (Evangeline Lilly), en påklistrad Romantic Plot Tumor om jag nånsin sett en. De envetna referenserna till de senare händelserna under ringens krig fungerade väldigt bra i den första filmen, men här är de störande missljud.
Det finns tillräckligt med kvalité i The Hobbit: The Battle of the Five Armies för att den ska vara sevärd, men inte mer än så. Den har inget av den perfekta balansen mellan saga och allvar som vi såg i den första filmen, och föga av det sprudlande äventyret från den andra. Den är ett funktionellt avslut av trilogin, och det är allt.
Den ser förstås fantastisk ut, liksom sina föregångare och Lord of the Rings. Varje folk - människor, alver, dvärgar, orcher, hobbitar - har sin egen karakteristiska stil som går igen i kläder, hantverk, arkitektur och konst. Gamla byggnader vittnar om uråldriga kulturer. Arméerna rör sig som om en militärhistoriker från Midgård dirigerade dem. Liksom Tolkien gjorde i skrift ger filmen oss en genomtänkt, detaljerad och övertygande värld, som skulle kunna vara verklig. Den här aspekten är lika välgjord här som i de tidigare filmerna.
Men när det gäller historien så verkar allt underordnat att skapa Coola Scener. Och visst, de är coola. Det ser jättecoolt ut att hoppa över en sköldvägg och börja nacka orcher, men är inte poängen med en sköldvägg att man stannar bakom den? Det ser jättecoolt ut att hoppa upp på ett troll så det snubblar in i ett torn som faller tvärsöver en ravin och bildar en sönderfallande bro, men hur är det möjligt att planera det?
Det är alldeles för mycket sånt. För många karaktärer gör dumma saker bara för att det ska se bra ut. För många gånger rynkas pannan och man muttrar "va...?". För många gånger rycks jag ur berättelsen, bort från Tolkiens värld. De bästa bitarna är när jag kan sänka ner mig i den, när jag känner mig delaktig i konflikten mellan dvärgakungen Thorin (Richard Armitage), alvkungen Thranduil (Lee Pace) och människornas ledare Bard (Luke Evans), eller när filmen kommer ihåg att den handlar om den lille Bilbo (Martin Freeman), vår likare, en vanlig man som hamnat i en situation han inte var beredd på.
Det var därför både de tidigare filmerna och Lord of the Rings fungerade så bra. Vi såg dem genom hobbitögon, och hobbitar är glada, lantliga varelser som gillar mat och vänner, inte krigare som dödar drakar och hackar orcher. Det är alldeles för lite hobbit i den här filmen. Den behandlar Tolkiens texter som en börda, inte som en fantastisk resurs. Freemans spel är så bra att han lätt hade kunnat bära upp scen efter scen om han bara hade fått en chans.
I stället dras ett slag som i boken upptog ett kapitel ut till en hel film, och för att fylla de pliktskyldiga utrymmena mellan striderna trycks det in besynnerliga sekvenser, som samtalen om kärlek mellan Thranduil och Tauriel (Evangeline Lilly), en påklistrad Romantic Plot Tumor om jag nånsin sett en. De envetna referenserna till de senare händelserna under ringens krig fungerade väldigt bra i den första filmen, men här är de störande missljud.
Det finns tillräckligt med kvalité i The Hobbit: The Battle of the Five Armies för att den ska vara sevärd, men inte mer än så. Den har inget av den perfekta balansen mellan saga och allvar som vi såg i den första filmen, och föga av det sprudlande äventyret från den andra. Den är ett funktionellt avslut av trilogin, och det är allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar