Det här är en film som börjar lågt men stadigt klättrar uppåt tills den avslutar riktigt starkt. Om den hade varit lika bra hela vägen som den är i sina bästa ögonblick hade den varit en av de riktigt stora krigsfilmerna.
Den bygger på en bok av dansken Sven Hassel, pseudonym för Børge Willy Redsted Pedersen som skrev över ett dussin böcker om det tyska 27:e pansarstraffregementet under andra världskriget. Han påstod att det var sanna historier och att det var han som var böckernas Sven men av allt att döma stämmer det inte och Hassel tillbringade kriget i Danmark.
Det spelar egentligen inte så stor roll; Hassels information kom från faktiska veteraner och även om hans böcker inte var sanna på samma sätt som en dokumentär ska vara så var de nog sanna på samma sätt som Utvandrarna. Jag har aldrig läst någon av hans böcker och emedan filmens budskap är ett ganska enkelt som vi hört förut - "krig är ett helvete och nazisterna var svin" - så är det ett budskap värt att upprepa.
Bortsett från Sven själv (Slavko Stimac) märks i filmens stridsvagnsbesättning den höghattade monokelbärande Porta (Bruce Davison), den korkade jätten Lillen (Jay O. Sanders), den halvpsykotiske muslimen Legionären (David Patrick Kelly), veteranen Gamlingen (Keith Szarabajka) och den tonårige Fräknis (Anton Sosic). Alla har begått något brott som försatt dem i straffregementet och nu skickas de fram och tillbaka på östfronten.
Filmen börjar slött, utan någon faktisk handling. Det är bara slumpade scener som inte hör ihop med varandra. Det är först halvvägs igenom filmen som vi ens får veta det stora uppdraget som resten av filmen ska handla om och mycket lite av det som hänt innan dess spelar någon roll för handlingen.
Men det är omöjligt att inte lära känna de välspelade karaktärerna, känna med dem, och bry sig om dem. De befinner sig i en brutal, blodig och orättvis situation. De slåss för människor de hatar, mot människor de inte har något emot men som de ändå måste döda. Och helvetet verkar aldrig ta slut.
Via vackra ögonblick - ett brev hemifrån, Portas känslor för den ryska lokalbefolkningen - blir filmen bättre och bättre tills det är dags för upplösningen, emotionellt tyngd under vacker musik. Det är som om Döden på larvfötter gjordes i kronologisk ordning av människor som lärde sig filmkonsten under tiden. I så fall skulle jag gärna se deras nästa film; den måste vara fantastisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar