Liksom Bullitt är The French Connection mest känd för en biljaktscen, och liksom Bullitt så finns det inte så hemskt mycket annat att hämta här. Filmen bygger på en bok som följde två poliser som utredde en knarksmugglingsoperation på sextiotalet och även om karaktärerna är fiktiva så är det inte svårt att se arvet från verkligheten. Det är mycket långsamt skuggande och avlyssnande, vilket säkerligen är realistiskt men inte särdeles spännande att se på film.
Det är förstås upphottat för vita duken; annars hade det nog varit helt outhärdligt. De två poliserna, "Popeye" Doyle (Gene Hackman) och "Cloudy" Russo (Rob Scheider), är stenhårda, våldsamma män som gärna terroriserar hela barer för att få chansen att förstöra lite marijuana. De tjafsar med chefen, hatar FBI och beter sig i största allmänhet som filmsnutar.
De ser också till att hamna i actionscener så ofta de kommer ut. Det börjar med en jaktscen mellan en jultomteklädd Popeye och en civilklädd Cloudy på ena sidan och en knivbeväpnad småhandlare på den andra, och därefter fortsätter det med slagsmål, eldstrider och scener där Popeye är tuff mot skurkar.
Och så naturligtvis den berömda biljakten, som definitivt är en av de bättre jag sett. Vi ser den inte utifrån, utan vi är med inne i bilen med Popeye och inne i tåget - ja, det är ett tåg han förföljer i sin rekvirerade bil - med skurken och de oskyldiga passagerarna. Det är inte ett spiksäkert grepp men den här gången ryckte jag till när en bil kom i vägen och nästan blundade när tåget skulle krocka.
Sammantaget är The French Connection en kompetent genomförd thriller med en bra prestation från Hackman och välplacerade actionscener, men höjer den sig över alla de liknande filmer jag sett? Jag säger nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar