Först trodde jag att det här var en mysig komedi. Sen trodde jag att den gjorde samma fel som Känn ingen sorg: försökte vara en skön, charmig film när den i själva verket var bottenlöst deprimerande. Sen insåg jag att den trots sin titel faktiskt var på fullständigt, mörkt allvar. Och inte hade talangen till att lyckas med det.
Erik (Hampus Johansson) och Rille (Jerry Johansson) är bröder men kunde knappt vara mer olika. Erik är liten och smal och omtyckt av alla. Rille är stor och tjock och mobbingoffer. Det enda han kan är att spela pingis, där han i stället styr rummet diktatoriskt.
De bor hos mamma (Ann-Sofie Nurmi), med Gunnar (Frederik Nilsson) som ständig, aldrig helt förklarad och illa omtyckt närvaro. Pappan (Georgi Staykov) dyker upp lite när han vill, menar väl men sviker ständigt, och dricker. Och under alltihop vilar en hemlighet, som förr eller senare måste komma ut.
Det finns delar av Ping-pongkingen som visar på skicklighet. När servitrisen serverar läsk till pojkarna och samtidigt sätter ner en öl och en shot framför faderns tomma plats säger det mer om honom än ord nånsin hade kunnat, och hans reaktion när han kommer tillbaka väcker riktiga känslor. Filmen har fler sådana ögonblick.
Men de räcker inte till, och tyvärr är nästan hela filmen riktigt tråkig. Staykov är den ende skådespelaren som imponerar, och han kan inte ensam bära filmen. Alldeles för mycket av filmen är en långsam gröt, händelser efter varandra som inte leder någonstans.
Regissören och manusförfattaren Jens Jonsson ville nog skapa en försiktig stegring från normalitet till galenskap. Jag förstår vad han var ute efter och det borde ha lyckats, men när jag börjar fundera på att snabbspola vet jag att det inte gjorde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar