Navin R. Johnson (Steve Martin) är en hemlös som berättar om sitt liv. Han har varit på botten, på toppen, och på botten igen. Han är också en total idiot, vilket är ungefär det enda skämt som Supernollan har att komma med. Det är ett Herrens mirakel att det fungerar så bra som det gör.
Navin växte upp som en ung svart man som först i vuxen ålder fick veta att han var adopterad ("You mean I'm going to stay this color?"). Samma natt råkar han - som dittills varit fullständigt rytmbefriad - höra lite vit musik på radion och det skickar ut honom i världen för att hitta sitt öde.
Han liftar till St. Louis och resten av filmen följer denne osannolikt naive och simple man på hans väg genom världen. Han arbetar på bensinmack och nöjesfält, han träffar den vilda Patty (Catlin Adams) och den milda Marie (Bernadette Peters), och hans liv förändras flera gånger.
Det är larvigt, det är fånigt, men det är också rätt kul. Jag kommer på mig själv med att skratta högt flera gånger. Supernollan är inte en film som siktar högt, men den träffar precis det den siktar på. Ibland räcker det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar