När USA:s president berättar för sin fru om något som drabbat landet, tror du att hon då säger "Barack, som ledare för amerikanerna är det din plikt att göra något åt det"? Förhoppningsvis gör hon inte det, men det är precis så marsianerna pratar med varandra i den kanske sämsta julfilmen som gjorts: Santa Claus Conquers the Martians.
Titeln ljuger, till att börja med; det sker inget erövrande över huvud taget. Effekterna är hopsatta av papp och plast. Skådespelarna hade tydligen bara en tagning på sig, eller så filmade de en repetition och lät det vara med det. Och historien är ännu dummare än man kan vänta sig av en film med den här titeln.
Grundproblemet är att Mars barn har tappat barnasinnet, och den absolut enklaste lösningen är att åka till Jorden och kidnappa jultomten. För att göra det behöver marsianerna inte uppfinna något utan de har redan ett rymdprogram fullt kapabelt att rutinmässigt skutta över till vår planet, vilket de dock inte verkar göra. Det är inte ett nyfiket folk.
När jag ser såna här filmer undrar jag alltid om de inblandade visste vad det var de gjorde. Jag menar, när man står med mörkt smink i ansiktet och ett handtag på huvudet, då måste man väl veta att det inte kan bli en bra slutprodukt? När man tar på sig ett par pappkartonger och låtsas vara en marsiansk robot, då tar man väl inte det på allvar?
Om inte så är det väl dolt. Det är det märkliga med de här ärkekalkonerna från sextiotalet; de kan inte rimligen ha varit på riktigt men de ger inte minsta ledtråd till att de var på skoj. John Call, som spelar jultomten, må inte vara någon vidare skådespelare men det syns att han tar i allt vad han kan. Han ska tamigfan göra den bästa jultomten-kidnappas-av-marsianer-roll som någonsin synts på vita duken.
Och trots allt det här, trots budgetkulisser och hjärnfri handling och blekt skådespel, så är detta ingen Manos, the Hands of Fate eller The Beast of Yucca Flats. Santa Claus Conquers the Martians är faktiskt inte tråkig. Den är kanske inte rolig på det sätt den ville, men den är rolig, och det finns något underhållande i den. Bara inte något jag någonsin kan rekommendera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar