Rounders (1998) - 6/6

Det här är en film jag kan se precis hur många gånger som helst utan att någonsin bli uttråkad, trots att den efter första titten inte hade goda chanser att bli en av mina favoriter. Det skadar förstås inte att Rounders är den bästa pokerfilm som gjorts. I stället för att som i alla andra pokerfilmer avslutas med att en royal straight flush slår ett fyrtal så är de avgörande händerna i Rounders sådana som faktiskt händer vid ett pokerbord i verkligheten, och vinnaren är den som spelar sin motståndare.

Det börjar redan i inledningsscenen när Mike McDermott (Matt Damon), som finansierar sin juridikutbildning med pokerspel, bestämmer sig för att sluta med smålir och satsa alla sina pengar i ett parti med Teddy KGB (John Malkovich). Han blir utspelad och går därifrån tomhänt.

Han lovar både flickvännen Jo (Gretchen Mol) och den lokala pokerlegenden Joey Knish (John Turturro) att inte spela mer, och i stället börjar han knega för att ta sig igenom sin utbildning. Så en dag kommer hans gamle vän Worm (Edward Norton), som Mike har en stor tacksamhetsskuld till, ut ur fängelset. Worm visar sig vara skyldig en massa pengar, till män som man betalar om man vill behålla sina ben oknäckta, och Mike känner sig tvungen att hjälpa honom.

Den här till synes enkla berättelsen har oanat många bottnar. I samtalen mellan Mike och juridikprofessorn Petrovsky (Martin Landau) berörs medfödd talang kontra vald livsväg. I samspelet mellan Mike och Worm avhandlas vänskap och lojalitet och dess gränser, hur långt man drar sin tacksamhet för gamla tjänster, och ingrodd natur av grodan-och-skorpionen-karaktär.

Kanske har du även lagt märke till något annat: Edward Norton. John Malkovich. John Turturro. Matt Damon. Ja, detta är en extremt bra rollista, och den levererar. John Turturro gör i hård konkurrens en av sina bästa roller, Edward Norton är sitt vanliga naturalistiska jag, Matt Damon glider in i allting han gör, och om man bortser från Malkovichs legendariskt dåliga ryska accent ("in my klub, I vill zplash de pot venever de fuck I pleezeh") så är han en vidrigt fin skurk, som till och med lyckas ducka platthet även om rollen inbjuder till det.

Rounders är en vansinnigt citerbar film, oemotståndligt tilltalande, intelligent, djupare än den verkar, välsignad med en förstklassig rollista, och dessutom den bästa pokerfilmen någonsin. Det är kanske inte så konstigt att den blev en favorit, ändå.

A Close Shave (1995) - 5/6

Den tredje kortfilmen med Wallace och Gromit är också första gången vi får stifta bekantskap med fåret Shaun, sedermera stjärna i sin egen TV-serie och en underbar långfilm. I sitt första framträdande är Shaun en rymling från en mystisk lastbil som genast efter flykten inkvarterar sig hos Gromit och Wallace (Peter Sallis röst).

Samtidigt har Wallace och Gromit börjat arbeta som fönsterputsare och genom jobbet träffar Wallace den fagra Wendolene Ramsbottom (Anne Reids röst), ägare av en ullaffär. Hennes far var uppfinnare av samma slag som Wallace och hon dras till fönsterputsaren som påminner om honom. Hennes otäcka hund Preston verkar mindre entusiastisk.

Det visar sig att Preston är inblandad i en fårstöldhärva som ger upphov till en fantastisk kavalkad av besynnerliga scener - fängelseflykt, Shaun och hans fårkompisar, biljakt, en grötkanon och en sprudlande slutstrid.

Som vanligt är Wallaces uppfinningar ett av de stora dragplåstren, Gromits sunda förnuft i motsats till sin husses glada galenskap ett annat, och den frejdigt tokiga handlingen ett tredje. Den här gången finns dessutom den oemotståndligt söte Shaun som extra krydda. Det kan inte bli dåligt, och det blir det inte.

The Wrong Trousers (1993) - 5/6

Den andra kortfilmen om Wallace och Gromit är tekniskt bättre än den första och har dessutom en handling som går långt bortom att vara ett alibi för det visuella. Slutresultatet är troligen den bästa av Nick Parks kortfilmer.

Wallace har finansiella problem, men han har ändå råd att köpa ett par "Techno Trousers" på Gromits födelsedag. Det är ett par byxor som ser ut som nedre halvan av en steampunkrymddräkt, och de kan gå ut med Gromit utan att Wallace behöver följa med. Gromit är skeptisk.

För att lösa sina pengabekymmer annonserar Wallace efter en inneboende. Annonsen besvaras av pingvinen Feathers McGraw. Feathers flyttar in i Gromits rum, spelar hög musik hela nätterna, och intresserar sig på ett misstänkt sätt för Wallaces Techno Trousers. Endast Gromit anar oråd.

Gromit visar sig förstås ha rätt. Feathers är ett ondskefullt kriminellt geni med en briljant plan, och resten av filmen rör hur Gromit försöker avslöja och stoppa den onda pingvinen.

Det hela avslutas med en fullständigt underbar actionscen som dessutom är en filmreferens av det härliga vaga slag som inte refererar till någon särskild film utan till hur sådana scener behandlas på film i allmänhet. Bara att göra en actionscen i claymation är imponerande nog, och att göra den så här framgångsrikt är intet mindre än genialiskt.

A Grand Day Out with Wallace and Gromit (1990) - 5/6

Detta är den första filmen med den ostfixerade uppfinnaren Wallace och hans kloka, luttrade hund Gromit. Den började som ett studentprojekt för skaparen Nick Park, och det märks att han egentligen mest ville bevisa att han kunde.

Men det kunde han. Han skapar sina lerfigurer och ger dem personligheter och en miljö att röra sig vid. Detaljrikedomen är redan i denna relativt primitiva skapelse häpnadsväckande, med ett bakgrundsfokus som bjuder på oändliga överraskningar. Jag kan inte sluta tänka på att detta inte är tecknat, utan någon har faktiskt suttit och satt ihop varenda sak och tagit bild efter bild efter bild efter bild.

Handlingen är bara en ursäkt för att visa upp Parks hantverk. Wallace (Peter Sallis röst) funderar på vart han vill åka på semester när det visar sig att han inte har någon ost hemma. Det finns bara en rimlig lösning: bygga ett rymdskepp och ta semester på månen, som ju består av ost.

Ingenting går ihop, och det gör inget. Nick Parks första försök må inte komma i närheten av hans senare, men det är en söt liten sak som roar under sin korta löptid, låter ana det som senare skulle komma, och lyckas med att göra en myntautomat gullig.

Nemesis (1992) - 1/6

Jag tror att det här är den mest åttio film jag sett som inte gjordes på åttiotalet - med möjligt undantag för Kung Fury. Den orimligt hypeade tekniken som redan är förlegad, den stålkäkade och stenansiktade huvudpersonen, de usla effekterna som bara matchas av stela skådespelarprestationer, expositionen som levereras via berättarröst, de oändliga och urtråkiga eldstriderna... Nemesis har allt.

Den gör detta klart redan från början, genom att inleda med först exposition och sen en oändlig urtråkig eldstrid. En av kombatanterna är cyborgpolisen Alex (Olivier Gruner) och hans motståndare tillhör terroristgruppen Red Army Hammerheads, som är mot cyborgteknologin.

Alex blir sönderskjuten, sätts ihop igen och lämnar poliskåren för att bli småhandlare i Brasilien. Han har dock ingen vidare talang för det och låter sig värvas till ett sista uppdrag.

Här nånstans tjockar handlingen ihop sig och eventuellt intresse jag hade rinner bort. Det är nåt med att Red Army Hammerheads inte är onda egentligen utan de gillar bara människor medan cyborgerna vill ersätta alla människor med cyborger men ingen har invigt Alex i den konspirationen.

Det finns också en kroppsligen död kvinna, Jared (Marjorie Monaghan), vars sinne sparats på en minnessticka, och en pigg guide med det coola namnet Max Impact (Merle Kennedy). Det är bokstavligt talat minuter sedan jag såg färdigt Nemesis, och det enda jag minns är de här brottstyckena.

Det kan ha att göra med att skådespelarna är genomgående kassa - antingen pratar de som om de läser upp replikerna direkt ur manus, eller så spelar de över som Merle Kennedy. Jag gillade hennes spel i en minut eller så. Det kan också ha att göra med att illusionen bryts så fort något händer, eftersom effekterna satts ihop av äggkartonger. Eller så kan det vara den där berättarrösten som bara är till för att bespara oss en extra scen. Vilket jag visserligen är tacksam för.

Och varför heter filmen Nemesis? Jag kan förstås ha missat orsaken - se ovan - men jag misstänker att det helt enkelt inte finns en.

Con Air (1997) - 6/6

Hur gör man en riktigt bra actionfilm? Först och främst, vad är en actionfilm? Dark Knight innehåller en massa action, men jag kallar den inte för en actionfilm. Det den handlar om är inte att spöa upp Jokern, den handlar om hans planer och mentala kamp med Batman.

Aliens, som jag brukar utnämna till historiens bästa actionfilm, är däremot just det. För trots karaktärerna, effekterna, replikerna, moderskapsmotiv och intriger så handlar den om att kicka alienröv. Den håller oss intresserade med allt det andra, men vi kom för att se Colonial Marines och höra "get away from her you bitch!".

På samma sätt så lever Con Air på sina karaktärer, men den handlar inte om dem. Filmens poäng är inte relationen mellan Cyrus the Virus och Sally-Can't-Dance, den är att Nicolas Cage kickar röv.

Det som ofta glöms bort av actionfilmskapare är att rövkickandet inte räcker. I så fall måste man göra en grej av det, som Crank eller Shoot 'Em Up. En hjärnlös actionfilm som tar sig själv på allvar är något av det dystraste man kan se på en bioduk.

Con Air må vara hjärnlös, men den vet precis hur den ska använda sig av sin hjärnlöshet. Den är full av karaktärer, varenda en klart skild från de andra, och genialiteten är hur karaktärerna är så typade att det är omöjligt att blanda ihop dem. Smokin' Aces 2: Assassin's Ball försökte med samma sak men glömde ha med sina karaktärer efter presentationen.

Con Air kör dem hela vägen. Ett fångtransportplan tas över av passagerarna som har en plan för att komma undan. Totalpsykopaten Cyrus "the Virus" Grissom (John Malkovich). Den svarte militanten Nathan "Diamond Dog" Jones (Ving Rhames). Pundaren Joe "Pinball" Parker (Dave Chappelle). Serievåldtäktsmannen "Johnny 23" Baca (Danny Trejo). Svartsjukemördaren William "Billy Bedlam" Bedford (Nick Chinlund). Knarkprinsen Francisco Cindino (Jesse Borrego). White-trash "Swamp Thing" Williams (M.C. Gainey). Transkvinnan Ramon "Sally-Can't-Dance" Martinez (Renoly Santiago). Och så den värste av dem alla, seriemördaren Garland "The Marietta Mangler" Greene (Steve Buscemi). En ganska imponerande rollista.

Sätt dem i samma film, ge dem bra repliker, och släng in Nicolas Cage som den gode Cameron Poe som har tillbringat tolv år i fängelse efter att ha råkat döda en kille när han försvarade sin fru, så kan det knappt bli fel. Och det blir det inte heller. Varenda replik är underhållande, varenda actionscen fartfull, och vi får precis lagom med bakgrundshistoria för att bry oss. På marken har vi den gode snuten Vince Larkin (John Cusack) och den elake snuten Duncan Mallou (Colm Meaney), och när de två trådarna möter varandra i slutet är det en explosion av ren underhållning.

Så gör man en bra actionfilm.

The Santa Clause (1994) - 2/6

Vid första anblicken verkar The Santa Clause vara en typisk oförarglig och lättglömd familjekomedi av den sort som Tim Allen är specialist på. Större delen av tiden är den också just det. Sen tar den en riktigt otäck sväng rätt in i mörkret samtidigt som den fortsätter låtsas vara en oförarglig familjekomedi. Och när jag läser dess recensioner verkar jag vara ensam om att märka det.

Vi tar det från början. Scott Calvin (Allen) är en framgångsrik företagskille med alla de egenskaper som huvudpersonen brukar ha i såna här filmer. Han har en liten son, Charlie (Eric Lloyd), tillsammans med sin exfru Laura (Wendy Crewson) som gift om sig med psykiatern Neal (Judge Reinhold), som Scott förstås har ett ömsesidigt hatförhållande till. Scott har sällan tid med sin son som mycket hellre hänger med mamma och styvfar men nu är det jul och den ska han fira hemma hos Scott.

Det blir förstås katastrof när Scott sätter eld på kalkonen och det slutar med ett restaurangbesök. När Scott till slut fått Charlie i säng väcks han av oväsen på taket och när Scott går ut för att undersöka det ser han en tjock man i röda kläder som råkar ramla ner och försvinna. Det visar sig att det var tomten och enligt reglerna är Scott nu den nye tomten. Han och Charlie tillbringar natten med att dela ut julklappar och flyger sedan till Nordpolen där de får träffa chefsnissen Bernard (David Krumholtz) som förklarar allt.

Charlie köper hela historien direkt medan Scott vägrar acceptera sanningen. Det hela oroar Laura och Neal, särskilt när Scott bitvis börjar dela Charlies uppfattning. Till slut för de saken inför en domare som tar ifrån den uppenbarligen störde Scott hans besöksrättigheter. Och så blir det jul igen och Scott och Charlie ger sig ut för att dela ut klappar än en gång. Laura och Neal ringer polisen och det blir människojakt.

Stopp där. Vad hände nyss? Här har vi alltså en uppenbart mentalsjuk man som kidnappar en liten pojke - det spelar ingen roll vad som egentligen pågår, i alla fall inte för pojkens stackars mamma. Hon måste vara, och är, alldeles förstörd.

Det är inte roligt. Det är inte oförargligt. Det är inte lättglömt. Det är faktiskt riktigt satans otäckt, en klassisk vuxenskräck som inte borde få komma i närheten av en familjekomedi. Och filmen behandlar det som något att skoja med.

Utan det elementet hade The Santa Clause varit just den oförargliga och lättglömda familjekomedi jag trodde att den var, men som den är så är den något helt annat. Ingen mysig julfilm, i alla fall.

A Christmas Carol (1999) - 6/6

På Filmtipset kan man se vilka filmer man själv tycker sämre om än de flesta och vilka filmer man själv tycker bättre om än de flesta, eller som jag föredrar att se det: överskattade filmer och underskattade filmer. På den senare listan återfinns alltid en av mina favoritfilmer, nämligen 1999 års TV-version av A Christmas Carol.

Den är den perfekta filmatiseringen av Charles Dickens odödliga klassiker, en historia som sprängt sina gränser och blivit en arketyp. Även om man aldrig läst ett enda ord som producerades av Dickens penna så känner man till forna julars spöke, denna julens spöke, och kommande julars spöke. Till och med en annan av de klassiska julhistorierna - It's a Wonderful Life - som själv blivit arketyp har ett arv från Dickens berättelse.

Den här gången är det Patrick Stewart som spelar Ebenezer Scrooge, den rike men snåle och olycklige gamle mannen som hatar jul, välgörenhet och glädje. Richard E. Grant spelar hans anställde Bob Cratchit, mannen som är Scrooges motsats: fattig och med föga anledning att glädjas, men ändå full av värme och kärlek.

Att det är de här två skickliga skådespelarna hjälper förstås till. Patrick Stewart hade gjort dramatiska uppläsningar av A Christmas Carol innan filmen gjordes och det får han nytta av när han spelar en nästan bokstavstrogen version av Scrooge. Richard E. Grant är konsekvent bra och låter oss känna Cratchits smärta och se det ljus som fortfarande brinner inom honom.

Men framför allt är det den för mig i övrigt helt okände regissören David Jones (fast nu när jag kollar ser jag att det var han som regisserade Kyle MacLachlan-versionen av Kafkas Processen, en annan underskattad film) som gör den här filmen till det mästerverk den är. Stämningen är så påtaglig att den blir en extra skådespelare. Inga detaljer förfars. Scener - jag tänker främst på montaget där sjömän och fångar sjunger julsånger - som inte har något med handlingen att göra bidrar ändå till känslan.

Och det här är ju ytterst en historia om känslor. Känslorna som är begravda inom Scrooge men som fortfarande går att locka fram. Känslorna som Cratchit tvingas dölja för att kunna fortsätta försörja sin familj. Känslorna som sprudlar i Cratchits familj. Känslorna som de tre julspökena känner till och vägrar släppa taget om.

A Christmas Carol är en perfekt tillrättalagd, vacker version av en historia så briljant att den har tagit sig in i vårt kollektiva medvetande och förmodligen kommer att leva kvar där efter att dess upphovsman är bortglömd. Om detta är en film jag överskattar så är det en film jag är mycket nöjd med att överskatta.

Home Alone 2: Lost in New York (1992) - 1/6

I min inte särdeles positiva recension av Home Alone glömde jag nämna ännu en anledning till att den inte är lämplig för sin avsedda publik: barn. Som tur är så kommer den anledningen fram ännu tydligare i uppföljaren, som är ännu sämre. Vilket måste ha krävt ansträngning.

I den första delen lyckas unge Kevin McCallister (Macaulay Culkin) nästan helt ensam besegra de stygga skurkarna (Joe Pesci och Daniel Stern), men i slutändan behöver han trots allt hjälp från en vuxen. Och vilken vuxen? Jo, den skumme otäcke gamle mannen som enligt ryktet är mördare, men som visar sig vara snäll om man bara tar sig tid att lära känna honom.

Alltså, jag förstår varför "döm inte hunden efter håren" är en bra princip att lära barn. Men "se till att bli kompis med den läskige främlingen" är inte riktigt lika bra. I den första filmen handlade det i alla fall om en granne; i den här filmen är det en uteliggare och baglady. Ja, fördomar är otäcka. Nej, jag vill ändå inte att mina barn ensamma ska knalla runt och vänslas med människor på samhällets skuggsida.

Så när Kevin gör just det och blir belönad när hans planer än en gång nästan fungerar hela vägen fram, så är det en ganska olämplig läxa. Men eftersom det gjordes i den första filmen så måste det ju göras i den här.

För Home Alone 2 är i allt viktigt en remake av sin föregångare. Det är jul, familjen ska åka till Miami och fira, genom en olyckshändelse följer Kevin inte med, och så blir han angripen av brottslingar som han väljer att bekämpa med hembyggda fällor. Den här gången går han på fel plan och hamnar i New York i stället för Miami och han slår sig ner i ett tomt hus. I övrigt är det samma skurkar, samma story, samma utdragna actionscen där skurkarna misshandlas till vrålande skratt från barnen i publiken, och samma sistasekundenräddning från den läskige vuxne.

För den som sett Home Alone är Home Alone 2 helt överflödig. För den som inte sett Home Alone är Home Alone 2 bara usel. För barn är båda filmerna gravt olämpliga, och för vuxna är de förhoppningsvis motbjudande.

Needful Things (1993) - 5/6

Castle Rock är Stephen Kings fiktiva hemort, en småstad i Maine där flera av hans historier utspelar sig och många andra nämner. Det är där Cujo får rabies och det är där Gordon Lachance och Chris Chambers bor. Det är en sorts halvt idealiserad småstad där alla känner alla, sheriffen är hygglig och affärerna glider på som de alltid gjort.

Dit kommer den läskige Leland Gaunt, spelad av den läskige Max von Sydow, som öppnar affären Needful Things. Han säljer fantastiska saker. Saker som inte borde finnas, saker som är barndomsminnen, saker med otroliga förmågor.

Priset är bara delvis i pengar. Gaunt begär alltid en tjänst också. Det börjar som otrevliga men relativt harmlösa spratt men stegras till betydligt allvarligare saker, och alltid med en mörk baktanke. Gaunt vet mer än han borde, och framför allt känner han till alla de småbråk och motsättningar som finns i varje liten stad. Allting som kokat under ytan drar han fram i ljuset, alla hemligheter vet han att utnyttja. Och hans enda mål verkar vara att skapa död och kaos.

Mitt i detta finns sheriffen Alan Pangborn (Ed Harris) som måste känna sig som den ende vettige i en värld av galningar. Det är han som försöker hålla isär de bråkande och få ordning på Castle Rock igen. Därför är det också han som blir Leland Gaunts fiende.

Needful Things är inget speciellt på den tekniska sidan, även om Max von Sydow levererar betydligt mer talang än filmen har någon rätt att vänta sig. Det är funktionell regi och acceptabla prestationer. Men historien berättas effektivt, långsamt stegrande, och på ett sätt som borrar sig in i ryggraden. Det går inte att låta bli att känna igen sig och sin omgivning.

När filmen är slut finns frågor kvar att ställa - om inte annat så verkar Gaunt ha dragit ner på sin ambitionsnivå - men den följer en spännande tråd och slutar tillfredsställande. Max von Sydow må vara dess smala lycka men den hade varit bra även utan honom.

Eddie (1996) - 2/6

En gång på nittiotalet stod jag i en videobutik (till mina framtida barn: fråga mig vad en "videobutik" var för något) medan ett äldre par letade efter något lättsmält att se, och en av dem hittade en med Goldie Havn. Det är inte en felstavning, förresten, han uttalade det "Hav-n". Goldies närvaro clinchade det hela och de gick hem med något som förmodligen började med "Tjejen som...".

De hade väl sett många filmer med Goldie Hawn, de tyckte om henne, och de kunde lita på att hon levererade ungefär vad de väntade sig. De blev säkert inte missnöjda. Det finns helt enkelt ett utrymme i marknaden för pålitliga leverantörer av okej-men-aldrig-fantastiska filmer inom genren hjärnbomull.

Samma fenomen står bakom filmer som Eddie. Därmed inte sagt att Whoopi Goldberg aldrig skapar något bra - jag tänker spontant på Girl, Interrupted - men de bra sakerna försvinner i floden av oförargliga komedier som bara fungerar för äldre par som vill slippa tänka.

Eddie är skapt helt enligt lämplig formel och fungerar bara så pass bra som den gör därför att Whoopi Goldberg vid det här laget hade rätt mycket rutin på att producera samma film om och om igen. Om jag säger att den handlar om ett (kvinnligt) basketfan som får bli sitt favoritlags coach, hur stora delar av handlingen skulle du redan kunna kreta ner? Förmodligen skulle du inte missa mycket.

Den här skruvningen händer när Edwina "Eddie" Franklin (Goldberg) från sin plats uppe vid taket sitter och ser en match med New York Knicks och skriker förolämpningar mot coachen (Dennis Farina). I halvtid vinner hon rätten att vara med och coacha under andra halvlek, och hennes popularitet är sån att lagets ägare (Frank Langella) utser henne till coach.

Och därifrån är det, med inledande problem och misstro, spelare som ogillar henne och hennes egen bristande erfarenhet, innan hon får ordning på saker och ting och vi får en sista showdown där motståndarlaget naturligtvis leds av samma coach som Eddie ersatte. Det är filmernas havregrynsgröt, som inte gör någon arg men knappast någon glad heller.

The Mangler (1995) - 1/6

Stephen King blev ganska fort större än sig själv. Allting märkt med hans namn sålde hysteriskt, och givetvis skulle alltihop bli film. Eftersom han alltid var mycket bättre på att skapa situationer än på att smida historier, och eftersom få av hans berättelser kunde ha lämpat sig till att bli film oavsett vem som skrivit dem, så blev de flesta av de filmerna väldigt dåliga. Det finns undantag - Stand By Me, The Stand, The Langoliers, It och så vidare - men väldigt många av dem är mycket närmare The Mangler.

Det här var till att börja med en lättparodierad berättelse. I ett avsnitt av Family Guy får vi se Stephen King se sig om i rummet, hugga tag i en lampa och hävda att hans nästa bok handlar om en ond lampa. Ett tag kändes det som om det var så han kom på sina ämnen, och The Mangler sitter mitt i den perioden. En demonbesatt, ond mangel.

Den blir sådan när en flickas blod spills över den och blandas med mediciner som råkar ha ockult effektiva ingredienser. Den blir mordisk, och börjar döda. Någon måste inse vad det är som hänt, det blir dags för exorcism, och i slutändan kan en mordisk mangel inte i sig vara en trovärdig fiende - det är ju bara att gå runt den - så specialeffektbudgeten kallas in i en av de larvigare allvarligt menade scenerna jag sett.

Den här filmen hade inte bara en dålig utgångspunkt - det är svårt att tänka sig en bra version av den - utan är dessutom väldigt illa gjord. Jag vet inte om någon hade kunnat rädda den men de här människorna försökte knappt. Dåliga repliker uttalas illa, taffliga specialeffekter porträtterar löjliga skeenden. The Mangler fungerar inte ens som ironisk underhållning; inte ens de få som möjligen skulle gilla den kan rimligen bli skrämda av den.

The Rocketeer (1991) - 4/6

Rocketeer är från början en seriehjälte, skriven som en hyllning till matinéfilmerna från 30- och 40-talen. Det är samma källmaterial som gav oss Indiana Jones och med filmskapare som bättre förstod källorna hade nog The Rocketeer kunnat bli nästan lika bra som hans äventyr. Som den är är den skoj och underhållande men ingen flod av charmig nostalgi som fungerar även på dem som aldrig sett en matinéfilm.

Året är 1938. Cliff Secord (Billy Campbell) är stuntpilot med het flickvän Jenny (Jennifer Connelly) och mekanikerkompis Peevy (Alan Arkin). När Peevy kommer över en mystisk raketmotor - som både FBI och nazisterna är ute efter - är det Cliff som sätter den på ryggen, hjälm på huvudet, och börjar göra shower.

Som The Rocketeer blir Cliff Secord landskänd, vilket givetvis berättar för både FBI och nazisterna var den försvunna motorn finns. Nazistagenten Sinclair (Timothy Dalton, en av dessa ständigt underskattade och ständigt underhållande skådespelare) och hans gigantiske sidekick Lothar (Tiny Ron Taylor) börjar jaga den och i kulisserna finns Howard Hughes (Terry O'Quinn).

Det är raketflyg, eldstrider, nazister som ska besegras, flickvänner som ska räddas, ett luftskepp, hastigt uppdykande twistar och dramatiska vändningar med roliga historiska referenser.

The Rocketeer ser ut som sin förlaga, låter som sin inspiration, och beter sig som ett nöjesfält. Varje bit av den är bra och resultatet är också bra, men det är svårt att sakna den där riktigt förbluffande faktorn som jag hoppades skulle finna.

Dr. Dolittle (1998) - 2/6

Det låter som öppet mål: en film med Eddie Murphy som en man som kan tala med djuren. Släng in lite bra komiker som ger röster åt söta djur som säger roliga saker, låt Murphy käfta lite, och så blir det åtminstone hyggligt. Men nej, människorna bakom Dr. Dolittle lyckas sätta den i stolpen och det blir bara trist.

Redan som liten kan John Dolittle (då Raymond Matthew Mason och Dari Gerard Smith, senare Murphy) tala med djuren. Det ställer dock till besvär i hans umgänge med andra människor, så han gör en Tommy, förtränger sin gåva och växer upp till en välanpassad läkare med fru (Kristen Wilson) och två döttrar (Raven-Symoné och Kyla Pratt). I ett undermedvetet försök att förflytta sig så långt från gåvan som möjligt har han dessutom blivit djurhatare.

Efter att ha råkat köra på en hund slår han huvudet i vindrutan och hör plötsligt hunden tala med Norm MacDonalds röst. Nu hör han även dotterns marsvin Rodney (Chris Rock), en uggla (Jenna Elfman), och det tar aldrig slut. Ryktet sprider sig bland djuren: en människa som förstår oss. Varenda djur har något att be John om.

Det borde ha fungerat, kanske inte som något lysande men åtminstone som en småskojig komedi. Men det här utspelade sig under Eddie Murphys råsugiga period (som facktermen lyder) och inte ens Rock, som borde ha fått vara fantastisk som ett snabbkäftat marsvin, får briljera.

Rogue Trader (1999) - 4/6

Barings bank var en av världens äldsta affärsbanker, en finansiell legend som byggt upp sitt rykte sen 1762. Den såg ut att vara en ointaglig titan, en institution som aldrig skulle dö. Men så dök en ung, hungrig handlare vid namn Nick Leeson upp.

Leeson var en lovande talang och till att börja med såg han ut att vara en profitmaskin. Han byggde upp Barings Singaporeavdelning och gjorde den lönsam bortom alla drömmar. Sitt första år där stod han för 10% av Barings årsvinst.

Bara tre år senare sprack bubblan när det visade sig att Leeson hade dolt gigantiska förluster för sina överordnade. Han gjorde en riskabel affär och dagen efter kom jordbävningen i Kobe och krossade honom och banken. Han flydde Singapore och lämnade Barings med en nota som slutade på 827 miljoner pund. Den odödliga affärsgiganten gick under - dödad av en enda man.

Sedermera skrev Leeson ner sina upplevelser i sin självbiografi Rogue Trader, som recensenterna ogillade men ändå rekommenderade för varenda bankman i världen. Jag har inte läst boken men det låter som om filmen är mycket bättre.

Det hjälper att Leeson spelas av Ewan McGregor, som alltid är bra och här är så perfekt i rollen att det är svårt att tänka sig någon annan. Han har det yttre självförtroendet, auran av spiksäker professionalism, och naturligtvis raset inombords när det börjar gå illa. Anna Friel spelar hans fru, som har full tillit till honom och står vid hans sida hela vägen.

I övrigt har han inte mycket uppbackning och regissören James Dearden står inte för några finesser. Han lyckas dock förklara - om än förenklat - vad det är Leeson och hans underordnade håller på med så att vi ska förstå spänningen i tradingscenerna, vilket förstås är en mindre bragd. Det är inte ett område många av oss är bekanta med och ännu färre är intresserade.

Men större delen av filmen är bara ett skal runt McGregor, och om det visade sig att hans lön stod för halva budgeten skulle jag inte bli förvånad. Rogue Trader är sevärd för hans insats och för den fullständigt vansinniga och sanna historien, men inte för något annat.

Eraser (1996) - 1/6

Det här är ungefär så dålig som en allvarligt menad actionfilm kan bli utan att göra mig förbannad snarare än uttråkad. G.I. Joe: The Rise of Cobra korsade den gränsen men Eraser dansar bara på den. Det är i och för sig illa nog.

Premissen är till att börja med anstötligt korkad. Det handlar om en "rail gun", ett experimentellt vapen som använder elektromagnetism för att accelerera sina skott till extremt höga hastigheter. Eftersom kraft ökar stadigt med massa men exponentiellt med hastighet så kan en rail gun smälla sönder det mesta - eller skulle kunna, om någon hade lyckats skapa en som var praktiskt användbar.

Det har någon i Eraser och i en infodump får vi veta att vapnet skjuter iväg kulor med hastigheter strax under ljusets. Hur fundamentalt okunnig om verklighetens beskaffenhet ska man vara innan man häver ur sig något sånt? De här kulorna ska vara gjorda av lera och aluminium; inte för att det spelar någon roll för inget ämne på Guds gröna jord skulle hålla ihop i de hastigheterna.

Så filmen börjar dåligt, med att ta ett faktiskt och coolt koncept och vrida det dumt. Den fortsätter med att låta Lee Cullen (Vanessa L. Williams) få nys om det här vapnet, vilket får dess upphovsmän att vilja döda henne. Här kommer Arnold Schwarzenegger in, för Vanessa L. Williams kan ju inte få vara huvudperson i en film som Eraser.

Schwarzenegger spelar titelns "eraser", John Kruger. Hans jobb är att fejka andra människors död så att de kan hålla sig undan sina fiender, och nu tar han hand om Lee Cullen i en massiv, rökfylld eldstrid. Därefter är det actionscen efter actionscen med en totalt osårbar - eller snarare magiskt snabbläkande - Schwarzenegger, tills alla de politiska problemen har lösts via leverans av tonvis med hett bly. Tänk om det nånsin vore så enkelt i verkligheten.

Jag satt och väntade på att den här filmen skulle ta slut och hur intensivt den än försökte fånga intresset med alla sina krystade stunts och förment coola oneliners så kom den aldrig i närheten av att bli något annat än usel. Schwarzenegger har gjort en hel del smörja, men den här ligger om inte i botten så åtminstone väldigt nära.

Sister Act 2: Back in the Habit (1993) - 1/6

Efter att den förra filmen gjort ohemult med pengar var det väl oundvikligt att det skulle komma en uppföljare, och lika oundvikligt att den skulle vara värdelös. Efter att ha räddat ett kloster från nedläggning har Deloris Van Cartier (Whoopi Goldberg) återgått till att sjunga i Las Vegas. En dag dyker hennes gamla nunnekompisar upp och ber om hjälp.

De driver en gammal katolsk skola vid namn St Francis, som håller på att gå åt helvete. Exakt vad de inbillar sig att Deloris ska kunna göra åt saken (eller varför hon skulle vilja) är oklart men som tur är har de manuset på sin sida, så det ska nog gå bra. Deloris är naturligtvis fullständigt motvillig, men storyn kräver att hon ska ändra sig så det gör hon på under minuten. Vem har tid att hitta på något trovärdigt?

Väl på skolan får hon hand om musiklektionerna och naturligtvis visar sig hennes slappa snorungar till elever (bland dem en ung Lauryn Hill) vara enorma musiktalanger så att vi får samma misslyckade budskap som i den - i och för sig enormt överlägsna - Precious. Vad exakt hade de här fattiga slumkidsen gjort om de inte hade visat sig duktiga på att sjunga?

Vi återvinner en uttjatad gammal handling när skolan måste stängas och den stygge kostymsnubben Mr Crisp (James Coburn) gör vad han kan för att det ska bli så, medan han låtsas att han tycker det är jättesynd. Stackars Coburn går omkring och beter sig som den träfigur till klichéskurk som manuset kräver. Han gör det bättre än de flesta hade klarat, men vad han slösar med sin talang. Det blir mer upprepningar med en stor musiktävling som ska fixa alla problemen och så Deloris sedvanliga regelbrytande - med hederliga katolska nunnors goda minne - för att visa hur allt blir bättre om man bara är lite annorlunda.

Den här onödiga uppföljaren till en onödig film har inte en idé, inte en karaktär, knappt en replik värd namnet. Hela historien dikteras av manusets behov att passa in i en förstöpt mall, och karaktärerna är bara där för att följa den. Snabbt utspydd, lätt förglömd.

Sister Act (1992) - 2/6

Whoopi Goldberg är Deloris Van Cartier (född Wilson), barsångerska i Las Vegas och flickvän till gangstern Vince LaRocca (Harvey Keitel). Hur mycket hon visste om sin pojkväns affärer innan hon råkade få se honom avrätta sin chaufför (Max Grodénchik) är oklart men han litar uppenbarligen inte på henne då hans underhuggare genast får order om att skjuta henne också. Hon flyr raka vägen till polisen som placerar henne under vittnesskydd. I ett nunnekloster.

Den enda som vet vem hon är är abbedissan (Maggie Smith), som motvilligt går med på att blåljuga för att hålla henne trygg. Deloris låtsas vara nunna under namnet Mary Clarence och så börjar den här filmens blandning av två av mina hatgenrer: fisk-på-torra-land-komedi och de där bedrövliga filmerna där en nykommen utböling löser alla problem bara genom att vara vild och annorlunda och hundraprocentigt clueless.

Den första biten är lätt förutsägbar: Deloris tycker inte det är så festligt att leva asketiskt och knappt äta. Hihi. Den andra är lika illa: naturligtvis har klostret problem med sin kör, och som fullständigt framgångsbefriad musiker är naturligtvis Deloris helt rätt person att få ordning på det.

Kören rockar kvarteret, klostret blir vansinnigt populärt, och så dyker gangstrarna upp så att alla problem kan lösas i slutet. Naturligtvis inkluderas den klassiska tokviktig-konsert-scenen också, och Deloris får visa att hon har förändrats som människa och bla bla bla, hur många gånger ska vi behöva se variationer på det här?

Återigen får vi lära oss att vägen till framgång är att vara okunnig och irrationell, att kaos bringar lycka, och att man kan tjäna precis hur mycket pengar som helst på att stoppa Whoopi i ett nunnedok. Okej, det sista var nytt.

The Crow: City of Angels (1996) - 1/6

Jag minns den första The Crow som en överraskande bra och snygg, stämningsfull film som dock fick större delen av sin kultstatus från att Brandon Lee (Bruces son) dog under filmningen i en olycka där en pistol laddades med skarp ammunition. Om han hade överlevt hade vi förmodligen aldrig sett några uppföljare.

Men det fick vi, och redan den första var en uppföljare/remake som inte förstod vad som var bra med föregångaren. Det är i princip exakt samma historia, men berättad med ointressant estetik (även om jag gillade designen på skurkens hem), dåliga skådespelare och medioker uppfattning om dramaturgi.

I Los Angeles är det den sadistiske, knarklangande kvasimystikern Judah Earl (Richard Brooks) som styr undre världen, med hjälp av den blinda spåkvinnan Sybil (Tracey Ellis). När den oskyldige Ashe (Vincent Pérez) och hans åttaårige son (Eric Acosta) hamnar i vägen för Judah Earls hantlangare blir de mördade och slängda i hamnen. Detta får vi inte se förutom i återblickar och får därför ingen känslomässig koppling till. Jag bryr mig aldrig om Ashes smärta.

Han vaknar under vattnet, gör sig fri, och ger sig ut på hämnarstråt. Han letar reda på sina mördare - Spider-Monkey (Vincent Castellanos), Nemo (Thomas Jane), Kali (Thuy Trang) och Curve (Iggy Pop) - och avrättar dem en efter en medan han arbetar sig närmare storskurken och umgås med den enda som är kvar från förra filmen: den sanndrömmande tatueraren Sarah (Mia Kirshner).

The Crow: City of Angels är inte lika snygg som sin föregångare (inte så konstigt; denna har regisserats av musikvideoregissören Tim Pope i stället för Alex "Dark City" Proyas), har inget nytt att tillföra storyn, och utförs av sämre filmskapare och sämre skådespelare. Stämning och spänning lyser med sin frånvaro och de repliker som försöker efterlikna Brandon Lees blodsdroppande ord blir bara pinsamma. Hur det efter detta lyckades bli en TV-serie och en uppföljare till är oklart för mig.

Plump Fiction (1996) - 1/6

Jag borde ha sett den här filmen när den var ny. Då var filmerna den parodierar också nya, och jag var betydligt yngre och mer lättflörtad av ytlig igenkänningshumor. För det är allt den här filmen har att komma med: att visa oss förvridna snuttar av diverse filmer och hoppas att vi skrattar.

Huvuddelen av filmen parodierar Pulp Fiction på grundast möjliga sätt. Vincent Vega heter Jimmy Nova (Paul Dinello), Jules heter Julius (Tommy Davidson), Mia heter Mimi (Julie Brown), Marsellus heter Montello (Robert Costanzo) och så vidare. I stället för knark handlar den här biten om mat, och naturligtvis är det Mimi som äter. Oavbrutet. För tjocka kvinnor är roliga.

Det visste vi redan att Hollywood tyckte. Det nya här är att Mimi omtalas som tjock så fort hon nämns, hon karakteriseras som en ständig ätare, men... hon är inte tjock. Mullig, visst. Och i en film som denna väntade jag mig att hon skulle vara en riktig Mr Creosote, en parodisk fettblåsa av orealistiska mått. Den patetiska lilla humor som hade kunnat finnas sipprar bort.

Bitar blandas in från Reservoir Dogs (ett gäng tjuvstrippor utklädda till nunnor), Natural Born Killers (fribrottarna Nicky (Matthew Glave) och Vallory (Pamela Adlon) som hatar filmen som Gulliver Stone gjorde åt dem), och några andra som tas i förbifarten: Forrest Gump, Nell, Waterworld, Clerks.

De flesta skämten är platta och om de inte är det så förklaras de i allmänhet, en spiksäker humordödare. Subtilitet och den här filmen existerar inte i samma universum. Man skulle kunna tro att Seltzer och Friedberg låg bakom men de var vid tillfället upptagna med att göra Spy Hard, en betydligt bättre film.

Vad tyckte jag om i Plump Fiction? En handfull saker. Pamela Adlons imitation av Juliette Lewis och Kane Picoys imitation av Christopher Walken. Några skämt här och var, de flesta av dem på The Independent Café, ett kafé med indiefilmstema. Efterrätterna serveras av Priscilla, Queen of the Dessert. Tja, jag tyckte det var kul.