The Lego Movie (2013) - 6/6

Hur är detta möjligt? Licensierade produkter är dåliga; det är en av de starkaste sanningarna i vår populärkultur. Filmer som bygger på datorspel och leksaker, datorspel som bygger på filmer och TV-serier, de är dåliga allihop. Och här kommer alltså en långfilmslång reklamfilm för Lego, och det inte bara fungerar, det är underbart.

The Lego Movie har inte ens löst det genom att strunta i vad den är och bara göra en bra film som råkar ageras av legogubbar; filmens handling är intimt sammanflätad med leksaken den bygger på. På något sätt har den tagit en omöjlig premiss och fyllt den med humor, värme, känslor, och en meningsfull handling som rör vid både hjärta och hjärna. Det är faktiskt helt otroligt.

Framför allt väntade jag mig inte att den skulle vara så smart. Den är full av små detaljer och små skämt som byggs ihop till något som är mycket större än summan av sina delar.

Filmen börjar med att magikern Vitruvius (Morgan Freeman) blir attackerad av den onde Lord Business (Will Ferrell), som vill åt supervapnet Kragle. Vitruvius uttalar en profetia; en dag kommer en speciell person att hitta Piece of Resistance - det enda som kan stoppa Kragle - och använda den.

Flera år senare träffar vi en byggarbetare vid namn Emmet (Chris Pratt), som älskar sitt liv med artificiell musik, massproducerad TV och organiserad tillvaro. En kväll stöter han på Wyldstyle (Elizabeth Banks), som söker efter Piece of Resistance. Det slutar med att Emmet hittar den och alltså visar sig vara den specielle. Det blir början på ett hisnande äventyr mellan de olika legovärldarna och möten med karaktärer från Batman till 1980-something Space Guy.

Och alltihop är i Lego. Inte bara människor, bilar och flygplan utan moln, rök, damm, laserstrålar och eldslågor. Visst, det är förstås CGI alltihop, men det är CGI som gör sitt bästa för att se ut som Lego - och lyckas. Och när allt knyts ihop i slutet, då tar den här filmen sitt sista skutt och blir bättre än den egentligen hade en chans att bli.

Detta är förstklassig underhållning med hjärta och betydelse. Så länge produkten är så här bra så bryr jag mig inte om hur kommersiell den är.

Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides (2011) - 5/6

Den första Pirates of the Caribbean-filmen var en genialisk lyckträff. Den förde samman ett egensinnigt, charmigt manus med skådespelare som visste precis vilken stämning de måste söka efter, hjärtebultande musik med en historia som gick tillbaka till matinéns rötter, och naturligtvis Johnny Depp i sin unika roll som Jack Sparrow, denne svårbeskrivlige karaktär som inte liknade något vi sett förut. Resultatet blev en fantastisk actionkomedi med inslag från ett halvdussin andra genrer, en film vars längd borde ha gjort den tråkig men som i stället var gränslöst underhållande varenda en av sina 140 minuter.

Att det skulle bli uppföljare var oundvikligt, att de inte skulle vara lika bra som den första likaså. Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl var en vansinnigt tursam skapelse; om serien hade fortsatt på samma nivå hade det varit ett mirakel. Dead Man's Chest och At World's End var mycket riktigt inte i klass med den första, men de var fortfarande underhållande och roliga, och Jack Sparrow hade inte drivits för långt.

När jag fick veta att det skulle komma en fjärde film trots det markerade slutet på den tredje räknade jag med att den skulle bli en misslyckad eftertanke som slutligen dödade serien. Jack Sparrow kunde inte rimligen bära ännu en historia och det finns gränser för hur långt man kan pressa en serie som bygger på en modig blandning av kliché och originalitet, en serie som med glädje omfattar sin egen fånighet.

Nu har jag sett On Stranger Tides och kan med glädje rapportera att jag hade fel. Nej, det är inte en ny The Curse of the Black Pearl, det är bara en ny At World's End. Men det är rätt bra, det också.

Jack Sparrow (Johnny Depp) är tillbaka, tillsammans med den gamle bekante Joshamee Gibbs (Kevin McNally). Den här gången är de i London; Jack för att rädda Gibbs undan galgen och Gibbs för att han hörde att Jack var där. Det visar sig vara Angelica (Penelope Cruz) som använder Jacks namn för att locka till sig en besättning. I trakterna lurar också kapten Barbossa (Geoffrey Rush), deltidsskurken från de tre första filmerna, en spansk flotta och den legendariske piraten Edward Teach (Ian McShane), kapten Svartskägg.

Alla dessa är ute efter ungdomens källa och de saker man behöver för att kunna använda det magiska vattnet: två silverkalkar och en sjöjungfru. Sjöjungfrur är dock blodtörstiga monster och... äsch, vem bryr sig egentligen? Med en Pirates of the Caribbean-film vet man vad man får och hälften av det roliga är att se handlingen veckla ut sig över löptiden allt eftersom karaktärerna skapar och bryter allianser, ljuger och fuskar, planerar och misslyckas. Här har vi dessutom profetior, zombier, flera lager av bedrägeri och fartyg i flaskor.

Will Turner och Lucy Swann, som i den första trilogin var straight men åt Depps galning, är spårlöst försvunna vilket är en lättnad med tanke på deras situation i slutet på den tredje filmen. Jag hade inte velat se manusförfattarna vrida sig i spiral för att få in dem i den här filmen. Deras roll i historien spelas i stället till viss del av den unge missionären Philip (Sam Clafin), som liksom de kommer in i piratvärlden utifrån och inte accepterar de outtalade regler som de andra karaktärerna lever efter utan att ens reflektera över saken. Han predikar att alla själar kan frälsas, till och med Svartskäggs, och karvar sig en egen nisch i filmen i stället för att likt Turner och Swann leva som parasiter på Jack Sparrow.

Kan serien överleva en femte del? Johnny Depp har sagt att han har tröttnat på Sparrow, och när det börjar synas är Pirates of the Caribbean stendöd. Än så länge fungerar det. Det är roligt, det är underhållande, och det existerar inte i samma universum som tråkighet.

The Sea Hawk (1940) - 4/6

Piratfilm. Nu framkallar ordet bilder av Johnny Depp i eyeliner, innan det så var det dyra fiaskon som Cutthroat Island och Roman Polanskis Pirates, men en gång i tiden så var det vilda, lyckliga äventyrsfilmer med riggklättring, sabelstrider, änterhakar och vackra kvinnor filmade genom suddfilter, filmer som The Sea Hawk.

Genren har ett stort problem, nämligen att den bygger på att hjälterollerna spelas av ett gäng mördande stråtrövare. Det finns olika sätt att lösa det på, och The Sea Hawk väljer en metod som säkert fungerade bra på fyrtiotalet men inte har gått oskadd genom åldrandets misshandel.

Här avgörs en karaktärs moraliska status av vilken krona hen är lojal mot. Om man tjänar engelska drottningen är man god, om man tjänar spanske kungen är man ond. Drottning Elizabeth (Flora Robson) håller sig med en stab av kringseglande fribytare som angriper spanska skepp, men hon är god, så det är okej. Kung Filip (Montagu Love) bygger i hemlighet en armada för att angripa England, och han är ond, så det är inte okej. Som hjältens sanna kärlek uttrycker det: "I know nothing about war and politics, but I believe in you. Whatever you do must be right."

Dessa två viljor möts när kung Filip sänder en ny ambassadör, Don Alvarez (Claude Rains), till England. Alvarez tar med sig sin vackra niece Doña Maria (Brenda Marshall) som ska bli hovdam i England för att övertyga Elizabeth om Filips vänskap. Alvarez skepp angrips av en av de ovan nämnda fribytarna, de så kallade slaghökarna, och vi får oss till livs en hög skrattande, muntra pirater som verkar så glatt harmlösa att man nästan glömmer att de tänker hugga ihjäl en massa oskyldiga och sänka deras skepp. De anförs av den legendariske kapten Thorpe, spelad av den lika legendariske Errol Flynn.

Flynn var en fullblodsfilmstjärna av den gamla ullen, och det är hans förtjänst att The Sea Hawk är så underhållande som den är. Han kan fäktas blixtsnabbt och trovärdigt, svinga sig i rep, klättra i riggen och förföra kvinnor med ostoppbar bravur, och han gör alltihop medan han ser felfritt fager ut och undgår att fläckas av karaktärens handlingar. Thorpe är en charmig kanalje och en ostoppbar rackare, hans män älskar honom, han kommenderar dem med fast hand, och han tillåter ingen onödig blodspillan, ingen oartighet mot damer, och ingen bristande heder.

Thorpe går igenom en rad äventyr i Sydamerika, Spanien och ute på havet och naturligtvis hinner han och doña Maria med att bli kära i varandra, trots hennes inledande och förståeliga motvilja mot piraten som anfaller hennes fartyg och tar henne till fånga. Thorpe drabbas av all världens elände men tar sig ur det med hjärna, muskler, engelskt mod och ett aldrig bleknande leende. Även om de bästa scenerna kommer i början och i slutet så är The Sea Hawk sammantaget en underhållande upplevelse.

Den ger också ett smakprov på hur stunts och stridsscener såg ut innan teknologin tog över. I dessa CGI-tider finns det i praktiken inga gränser för vad filmskaparna kan visa oss, och det gör att de visar oss vildare och vildare saker tills det är helt omöjligt att tro på det vi ser. När Neo i Matrix Reloaded duckar för en kryssningsmissil ser det bara larvigt ut även om vi vet att han rör sig i ett datorsystem han kan manipulera, men när kapten Thorpe fäktas och hoppar och slår kullerbyttor känner vi tyngden av varenda rörelse, för det var riktiga människor som gjorde riktiga tricks och svärdsklingorna slog verkligen mot varandra i en hastighet som gör dem suddiga. Det ger filmer som The Sea Hawk en känsla av närvaro som CGI sällan uppnår.