onsdag 31 augusti 2011

Devil (2010) - 1/6


Devils premiss är en såvitt jag vet fiktiv bit folklore som hävdar att djävulen ibland samlar en liten grupp människor, samtliga syndare, i ett litet utrymme. Han förklär sig som en av dem och driver dem mot varandra tills alla är döda. De här händelserna inleds alltid med ett självmord; i Devil är det en man som kastar sig ut från ett höghus och dör när han landar på taket till en lastbil.

Det är genom självmordet som polisen, huvudsakligen representerad av Bowden (Chris Messina), först blir inblandad och därför är på plats när en hiss i samma höghus slutar fungera och fångar fem människor på obestämd tid. De fem är mytomanen Sarah (Bojana Novakovic), bedragaren Vince (Geoffrey Arend), tjuven Jane (Jenny O'Hara), våldsbrottslingen Ben (Bokeem Woodbine) och Tony (Logan Marshall-Green), vars synd inte är lika uppenbar som de andras.

Säkerhetsvakterna Ramirez (Jacob Vargas) och Lustig (Matt Craven) betraktar situationen via hisskameran och försöker reda ut vilka de drabbade är samt få ut dem ur hissen fortast möjligt. Endast Ramirez misstänker sanningen: att en av dem är djävulen och att han hamnat mitt i en av de sagor som hans mamma brukade berätta.

I hissen faller stämningen sönder allt eftersom räddningen dröjer och ljuset börjar svika. Det dröjer inte länge förrän den förste dör och misstankarna flyger som pilar. Någon är skyldig och alla har något i sin bakgrund som gör dem opålitliga.

Devil har alla förutsättningar att bli riktigt otäck. Att fångas i en trång hiss är en vida spridd rädsla och att samtidigt tvingas ihop med främlingar gör inte saken bättre. Att lamporna då och då slutar fungera och de fångade drabbas av totalt mörker förvandlar det från obehag till skräck. Det borde vara skrämmande och det är svårt att peka på varför det fungerar så illa.

Jag har några hypoteser. Det första mordet kommer alldeles för tidigt. Filmskaparna borde ha pressat ut så mycket de kunde av den vardagliga skräcken innan det visade sig att just när man trodde att det inte kunde bli värre så var det just vad det kunde. Människorna i hissen beter sig dessutom irrationellt på ett orealistiskt sätt; de hindrar en av karaktärerna från att ta sig ut genom takluckan och kanske hitta ett sätt att rädda de andra för att han fan inte ska få fly. Varför inte? Vad kan de rimligen ha emot det?

Det övernaturliga elementet sviker historien. Det behövs inte för berättelsen och när det väl är dags att avslöja vem av de fem som är djävulen spelar det ingen roll längre; vi har räknat ut hur det ligger till även om vi inte kunnat gissa exakt vem han förklädde sig som, eftersom vi inte försetts med några ledtrådar.

Filmen sägs vara inspirerad av Agatha Christies And Then There Were None, men hon var en mycket skickligare berättare och använde ett liknande koncept mycket mer effektivt, utan att blanda in djävulen alls. Människor är hur som helst mycket otäckare än någon platt sagofigur vars roll i filmen huvudsakligen går ut på att omtalas av Ramirez och figurera i det antiklimaktiska och dramaturgiskt svaga slutet.

tisdag 30 augusti 2011

The Fountain (2006) (SPOILERS) - 5/6


Det finns inte mycket att spoila i The Fountain; däremot är det här inlägget helt meningslöst och obegripligt om man inte sett filmen, därav spoilers-varningen. Om du gillar besynnerliga och vackra filmer, se den och återkom.

The Fountain började för mig som en film i samma stil som Donnie Darko, Mulholland Drive och Mr. Nobody: jag tillbringade den med att tänka "jag har ingen aning om vad jag ser men det är jättebra". Donnie Darko förblev sån till slutet (den som säger att hen förstod den direkt ljuger) medan jag åtminstone lyckades formulera en tolkning av Mulholland Drive och (i mindre grad) Mr. Nobody. The Fountain föll i den senare klassen; jag var till och med säker på att jag fattat vad det var som skaparen Darren Aronofsky hade försökt säga.

Sen hade jag en lunchdiskussion om saken med en arbetskamrat (ja, det är sånt vi lunchdiskuterar) och kom fram till att det kanske fanns fler synvinklar på det hela. En kort internetefterforskning grävde upp en redogörelse som hävdar att det bara finns en sann berättelse i The Fountain: nämligen den om vetenskapsmannen Tommy. Konkvistadoren Tomás är en karaktär i Tommys frus bok och munkastronauten Tom är en karaktär i bokens sista kapitel, som skrivs av Tommy efter hustruns död. Det är välskrivet, genomtänkt och solitt. Jag är inte lika säker längre.

Där fanns även en respons som inte höll med; enligt den är Tomás en fiktiv karaktär medan Tommy och Tom är samma riktiga person. Tommy lyckades verkligen besegra döden och han lever flera hundra år senare i ett futuristiskt rymdskepp tillsammans med det träd han planterade på sin hustrus grav. Det här är närmare min egen tolkning.

Som jag ser The Fountain är alla tre - Tomás, Tommy och Tom - samma person, som verkligen levde. Tomás hittade ungdomens källa och drack ur den. Hans förvandling var inte permanent men den lärde honom hur han kunde föra in Izzys själ i trädet som han sedan för med sig ut i rymden. Isabella och Izzy är också samma person; Isabella fick smaka av trädets sav och samma sak hände henne.

Femhundra år senare får hon cancer och evig ungdom hjälper inte längre. Tommy har samlat på sig en väldig massa kunskap de senaste århundradena (och bär själv på en del av svaret på dödens gåta) och gör allt han kan för att rädda henne, men lyckas hitta det yttersta svaret först när Izzy är död.

Vad är då poängen med allt det här? Jo, Izzy hade accepterat sin egen dödlighet och ville att Tommy skulle göra samma sak. Hon var aldrig rädd för döden, det var inte hon som reste tvärs över världen för att det fanns en liten liten chans att finna ungdomens källa. Tomás/Tommy/Toms hela liv har definierats av denna rädsla, denna drift att besegra döden som uppslukade allting annat. Därför förlorade han sin sista tid med Izzy och tillbringar ett halvt århundrade med att försöka återuppliva henne. Han har evigt liv men ingenting att fylla det med utom mer rädsla.

Det som händer i slutet är att Tom äntligen lär sig det som Izzy förstod hela tiden. Han slutar vara rädd för döden, accepterar sin dödlighet, och uppgår i intigheten.

Det var min tolkning i alla fall, och oavsett vilken (om någon alls) som stämmer så är det här en vacker och ovanlig film väl värd en titt. Några andra förslag?

måndag 29 augusti 2011

Hobo with a Shotgun (2011) - 1/6


Tarantinos dubbelfilm Grindhouse (i Sverige marknadsförd som två olika filmer, den underhållande Death Proof och den misslyckade Planet Terror) innehöll trailers för filmer som inte fanns, en genre där det är lätt för en skicklig filmskapare att tillverka något genialt. Se på de liknande sekvenserna i Tropic Thunder; de innehåller några av de roligaste ögonblicken i en film full av roliga ögonblick.

Grindhouses trailers var kärleksfulla, skamlösa, nostalgiska hyllningar till gångna årtiondens B-filmer. Tyvärr blev de så lyckade att de bara måste utvidgas till hela filmer, och då demonstrerade de tydligt varför vi gärna minns gamla B-filmer i allmänhet, men nästan ingen av dem i synnerhet.

En namnlös lodis (Rutger Hauer; i trailern spelades han av David Brunt) anländer till Hope Town, en plats som till och med lodisar borde kunna hålla sig borta ifrån. Staden styrs av den hänsynslöse gangsterbossen The Drake (Brian Downey) som dödar obehindrat. Husen är förfallna, gatorna är skitiga, människorna är elaka och ingen går säker.

Lodisen vill försöka leva på att klippa gräs men när han äntligen, efter mycken förnedring, fått ihop nog med pengar till en gräsklippare köper han i stället ett hagelgevär och börjar skipa rättvisa på sitt eget sätt. The Drake svarar med att bli ännu grymmare och tvinga stadsborna att döda lodisar. Snart utbryter fullt krig och vår lodis jagas av både skurkar och vanligt folk. Han vill helst lämna Hope Town tillsammans med sin nyfunna kärlek Abby (Molly Dunsworth), men The Drake tänker statuera exempel. Det hela utmynnar i en vansinnig slutstrid som tävlar med sig själv om att vara överdriven och fylld av orealistiskt våld.

Hobo with a Shotgun levererar precis det den utlovar: en lodis med hagelgevär. Den är en rättvis och väntad utvidgning av Grindhouse-trailern och har samma problem som 2010 års Machete, en film med samma ursprung: skämtet går ingenstans. Det är kul att se en lodis med hagelgevär i en medvetet överdriven trailer och tänka sig vilken usel film det hade varit om den hade funnits. Det är inte lika kul att se den usla filmen.

söndag 28 augusti 2011

Lawrence of Arabia (1962) - 6/6


Peter O'Toole må spela huvudrollen i Lawrence of Arabia, men stjärnan är öknen. Den till synes oändliga, heta, vindsvepta, gulbruna, omstridda öknen som breder ut sig bakom skådespelet och blir mer än en bakgrund för händelserna, den blir en egen karaktär.

Jag har bara sett Lawrence of Arabia i en TV-ruta och försöker föreställa mig upplevelsen att se den på en enorm bioduk. När öknen täcker hela bilden och någonstans långt borta syns en liten prick som blir en fläck som blir något som rör sig som blir en man på kamel som plötsligt har ett gevär i handen och så är världen väldigt annorlunda.

Ryttare rör sig mellan klippor som förminskar dem till nästan ingenting. Långa rader av beridna soldater galopperar genom obeskrivliga miljöer. Hettan får luften att böjas, vrida sig och skapa hägringar. Vinden gör världen föränderlig. Öknen är en vild och farlig plats, där man lika gärna kan dö av att rida vilse och inte finna vatten som av att finna en brunn man inte får lov att dricka ur.

Scen efter scen i Lawrence of Arabia ser ut att ha varit nästan omöjlig att filma. Kamerabesättningar måste ha klättrat högt upp på vassa klipptoppar och väntat på att kamelryttare skulle traska in i bild och synas bara för att deras kläder är mörkare än den omgivande sanden. Öknen kan inte bara ha plågat karaktärerna utan skådespelarna, kameramännen, teknikerna, varenda människa som var inblandad i Lawrence of Arabia måste ha fått hemska minnen av glödande sand och hänsynslös vind.

Mot denna bakgrund utspelar sig historien om T.E. Lawrence, en man som av allt att döma var en förstklassig excentriker och som Peter O'Toole spelar som just en sådan. Hans i sin samtid misstänkta homosexualitet nämns aldrig rätt ut, men den antyds i hur han talar och rör sig, för att inte nämna de två unga tjänare han med glädje överbetalar och som sen aldrig lämnar hans sida.

Lawrence är major i brittiska armén under första världskriget. Han anses vara lite av en odugling, inte dum eller inkompetent, bara ovillig och lätt uppstudsig ("It's my manner", förklarar han, "it looks insubordinate, but it isn't really"). Trots detta blir det han som väljs ut att ge sig iväg till öknen för att hjälpa den arabiske prinsen Faisal (Alec Guinness) som håller på med en revolution mot turkarna. På vägen stöter Lawrence på Sherif Ali (Omar Sharif) som lär honom en hård läxa om motsättningarna mellan olika arabstammar. Lawrences vägvisare dör eftersom han drack ur fel brunn.

Lawrence når Faisal och börjar leda araberna i strid mot turkarna. Kriget förändrar honom med sitt blod och sitt våld. För att bevara alliansen mellan arabstammarna han har förenat måste han göra saker som förföljer honom resten av hans liv. Det är en lättnad när han når vägs ände och får åka hem till England när Faisal förklarar att krig är för unga män, sen är det gamla män som stiftar fred.

Innan Lee Strasberg skapade skola med sin The Method, som gick ut på att skådespelare skulle frammana personliga minnen och känslor för att göra sina prestationer realistiska, var skådespelarens konst att genom mycket medvetet styrda ansiktsuttryck och tonfall förmedla mer än orden kunde. Lawrence of Arabia samlar några av den skolans största mästare: Omar Sharif, Peter O'Toole, Alec Guinness, Anthony Quinn, Claude Rains och Arthur Kennedy. För oss barn av de senaste årtiondena har deras spel en väldigt annorlunda känsla än den man får från halvgalna Method-proffs som Daniel Day-Lewis och Christian Bale, men det skänker också en gammaldags air och ett klassiskt epos som Lawrence of Arabia kan bara vinna på det behärskade, återhållna spelet från män som Alec Guinness.

Trots en handling som inte har svårt att fylla tre och en halv timme, trots alla dessa skådespelarkonstens skyddshelgon och trots all spänning och allt blod är det bestående intrycket av Lawrence of Arabia ändå öknen och den unika skildring av den som David Lean ger oss. Lawrence of Arabia är mer än en berättelse, den är en upplevelse.

lördag 27 augusti 2011

The Hand (1981) - 2/6


Det är inget konstigt med att det finns en medioker skräckfilm från det tidiga åttiotalet med en dum premiss som inte rimligen kunde ha gjorts bra. Det konstiga är att regissören är Oliver Stone, mer känd för filmer som Born on the Fourth of July, Platoon och Wall Street, och att huvudrollen spelas av Michael Caine. Stone hade tydligen högtflygande planer redan från början då han erbjöd Oscarvinnarna Jon Voight, Dustin Hoffman och Christopher Walken rollen innan det blev Caines tur. Han behövde pengarna för att betala ett garage han skulle bygga och därför fick vi se löjtnant Gonville Bromhead ligga och brottas med en avhuggen hand. Det kanske inte borde vara förvånande. Det här är trots allt mannen som - och all respekt åt honom för det - om den fjärde Jaws-filmen sa "I have never seen the film, but by all accounts it was terrible. However I have seen the house that it built, and it is terrific".

Caine spelar Jonathan Lansdale, en serietecknare som är framgångsrik med sin hjälte Mandro. Han och hans fru Anne (Andrea Marcovicci) har äktenskapliga problem men de verkar trycka ner dem under ytan, förmodligen för dottern Lizzies (Mara Hobel) skull. Anne vill ändå att de ska tillbringa lite tid isär, vilket Jonathan inte alls är pigg på. De bråkar i bilen och det slutar med en olycka som sliter av Jonathans högerhand vid handleden.

Serietecknarkarriären är slut men äktenskapet är tillfälligt räddat; Anne tänker inte lämna honom medan han fortfarande är en deprimerad konvalescent. Jonathans agent Karen (Rosemary Murphy) vill att han ska fortsätta producera Mandro tillsammans med en annan serietecknare, men han gillar inte det nykomlingen gör med hans hjälte och det visar sig att de provserier han fått är nedkladdade med svart tusch. Det minns han inte att han gjorde. Samtidigt har han drömmar och halvvakna hallucinationer om händer som rör sig och fingrar som böjs där inga borde finnas. De hittade aldrig hans förlorade högerhand...

Handen dyker upp, först i Jonathans drömmar och sedan i filmens verklighet. Den kryper fram, verkar känna på sig vem som förorättat Jonathan, och är mordisk. Den förefaller också superstark även om det är svårt att veta säkert eftersom ingen som den stryper kommer på idén att försöka slita bort den, och den har definitivt något slags magisk kraft. Den tar sig för egen maskin från Vermont till Kalifornien och tycks alltid finnas i närheten när den behöver döda någon, oavsett var det sker. När vi ser den röra sig sker det betydligt snabbare än en hand borde kunna släpa sig fram, även om det naturligtvis är rätt svårt att avgöra exakt.

Naturligtvis måste det finnas twistar. En, två eller tre beroende på hur man räknar och vad man väljer att tro på. Och så ett slut som bara kan kallas ett slut för att det följs av eftertexterna.

Michael Caine är lika karismatisk och underhållande som alltid, men sällan (med förbehåll för att jag inte sett ovan nämnda Jaws-uppföljare och är rätt nöjd med detta sakernas tillstånd) har han lagt sin talang på sämre material. Han är det enda som räddar The Hand från att vara mördande tråkig och i stället gör den till ett utmärkt alternativ när det vankas bad-movie-night. Om en fånig kringkrypande mordisk hand inte räcker, vad sägs om filmhistoriens kanske minst subtila förförelsescen (ja, den slår den i The Graduate med hästlängder) följd av filmhistoriens kanske tråkigaste sexscen? Sällan har jag skådat två sexpartners som verkat få ut så ypperligt lite av akten. Man undrar varför de tyckte att det var mödan värt.

fredag 26 augusti 2011

The Descent (2005) - 3/6


The Descent är en enormt välgjord film och jag önskar att jag tyckte bättre om den än jag gör. Den klarar Bechdeltestet så många gånger om att det spiller över till förtexterna (dess viktiga roller innehas av sex kvinnor som inte tillbringar filmen med att diskutera sina respektive pojkvänner) vilket fortfarande är tillräckligt sällsynt för att förtjäna uppmärksamhet. Den använder sina mörka grottmiljöer effektivt, den manipulerar skickligt tittarens psyke och den ger en isande genomgång av en situation som de flesta av oss bara behöver uppleva i våra mardrömmar. Skådespelerskorna börjar med att låta oss ana det som bubblar inuti dem för att sen släppa ut det i en stormflod.

Sarah (Shauna Macdonald) förlorade sin man och dotter i en bilolycka där hon själv och hennes två vänner Juno (Natalie Mendoza) och Beth (Alex Reid) också var med. Ett år senare får vännerna ut Sarah ur sorghuset; de ska grottforska tillsammans med Rebecca (Saskia Mulder), Sam (MyAnna Buring) och tjejgängets nykomling Holly (Nora-Jane Noone). Juno och Holly är vildingarna som vill testa nya saker och ta risker och det är Juno som leder gruppen ner i en grotta.

Så här långt är allt lugnt och trevligt för de sex, även om det finns hemligheter och känslomässiga spänningar bland dem; allt är inte som det verkar. Men så går allting hemskt fel och de är fast i grottan utan något sätt att komma ut. Nu följer The Descents bästa delar - och de är väldigt bra - när den mardrömslika situationen gnider grottklättrarnas psyken mot varandra. Gamla tankar kommer upp till ytan, sinnen börjar spräckas, och tittaren känner doften av skräcken.

Vi ser många filmer där saker händer som vi inte kan föreställa sig, och vi försöker inte heller. Vi vet ingenting om hur det är att vara spökjägare, elitsoldat eller stridskonstnär och vi kan lugnt luta oss tillbaka i soffan och njuta av det vi ser. The Descent bryter igenom det försvaret; här har vi en situation som vi inte bara kan utan blir tvungna att föreställa oss och kvinnornas reaktioner är blott alltför tänkbara.

Och här tar filmen en väldig vänstersväng som jag finner olycklig och som slet ut mig ur dess verklighet. Långt in i grottan stöter kvinnorna på bleka, hårlösa, människoliknande varelser, tydligen bosatta i den kalla mörka världen där nere men ändå sugna på människokött. Gruppen kollapsar i panik och förföljda av människoätarna flyr de blint genom grottorna.

Nu har The Descent tappat det tag om mig som den proffsigt skapade och höll. I stället för en ypperligt väl genomförd "vanliga människor tvingas reagera på en ovanlig situation" får vi se "vanliga människor jagas av kannibaliska Voldemort-lookalikes", en betydligt mindre allmängiltig historia och en som inte alls lyckades hålla mitt intresse.

Men jag älskar slutet. Där kom skräcken tillbaka och jag kan fortfarande framkalla en rysning i magen genom att tänka på det.

torsdag 25 augusti 2011

Daylight (1996) - 1/6


Sylvester Stallones karriär kunde ha sett så annorlunda ut. De första åren i branschen gjorde han diverse småroller och väntade på sin chans; det var då han deltog i mjukporrfilmen Party at Kitty and Stud's som efter hans genombrott döptes om till The Italian Stallion.

Sen såg han Muhammad Ali boxas mot den okände Chuck Wepner, som höll ut i femton ronder och vid ett tillfälle lyckades slå ner Ali. Stallone fylldes av inspiration och skrev manuset till Rocky på tre dagar. Han fick spela huvudrollen i en prestation som jag kommer att försvara tills min gravjord kallnat, filmen nominerades för tio Oscar och vann två, och världen låg till synes för Stallones fötter.

Han gjorde några Rocky-uppföljare och sin karriärs näst bästa roll i First Blood, och sen började det gå utför. I stället för att använda den talang han faktiskt visat började han använda musklerna och spottade ur sig mediokra actionfilmer i en till synes oändlig parad: Cobra, Over the Top, Tango & Cash, Cliffhanger, Demolition Man, Judge Dredd... det är svårt att se de här filmerna och fatta att huvudrollsinnehavaren faktiskt nominerats till en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Så i stället för att vara känd som en mästare på att spela hårdingar är han känd för att göra filmer som Daylight, filmer som till synes saknar existensberättigande och inte innehåller något som vi inte sett tusen gånger innan.

Här är Stallone den före detta ambulansföraren Kit Latura som numera arbetar som taxichaufför. Han råkar vara i närheten när en explosion skakar en vägtunnel och skrider genast till handling. Hans försök till hjälp slutar med att han fastnar nere i tunneln tillsammans med en liten grupp överlevande som bland annat innehåller filmens enda hyggliga skådespelarprestation: Viggo Mortensen som den PR-klipske äventyraren Roy Nord. Tyvärr dör han kort efteråt och det enda vi har kvar är en blek grupp människor som aldrig lyckas fånga vårt intresse.

Daylight är en tretton-på-dussinet-film som tar sig själv på alldeles för stort allvar och inte har något att tillföra ett välkänt schema. Människor måste dö, någon måste osjälviskt offra sig, Stallone måste få vrida sig i ångest, och det måste sluta med att hjälten lyckats rädda livet på alla utom sig själv och en snygg kvinna, och de tror att de ska dö men det finns en sista chans som är en på miljarden och nämndes tidigare i filmen, och ni vet hur det går.

Jag antar att de här filmerna gör pengar eftersom de fortsätter pumpas ut, och jag antar att Stallones namn fortfarande drog en och annan biotittare i mitten på nittiotalet. Och visst, han hade kanske inte varit lika framgångsrik om han hade valt att göra känsliga dramafilmer i stället för blodig, tanklös action. Men jag kan inte låta bli att undra hur hans filmografi ser ut i det parallella universum där han aldrig gjorde Cobra.

onsdag 24 augusti 2011

Thank You for Smoking (2005) - 6/6


Det finns många jobb där man ibland måste göra sånt som går emot ens egna åsikter. Advokater måste ibland försvara klienter de tror är skyldiga. Poliser måste ibland gripa människor de helst skulle se gå fria. Sånt tycker Nick Naylor (Aaron Eckhart) är för småskolan. Själv är han nämligen lobbyist för tobaksindustrin.

I hans jobb ingår att förneka en länk mellan tobak och lungcancer, och hans egna åsikter i frågan är irrelevanta. Han har en talang, han är bra på att snacka, och han har hittat ett jobb där han får nytta av den. Han kan sitta i TV mittemot en tonårspojke som redan rökt sig till dödlig cancer och få det att se bra ut inför kamerorna. Han förklarar att tobaksindustrin vill hålla pojken vid liv så att han kan köpa fler cigarretter. Det är antirökningslobbyn som vill att pojken ska dö så att han kan bli en martyr.

Naylor har synbarligen ingen skam i kroppen och moral verkar inte existera i hans universum. Man ska inte göra misstaget att inbilla sig att han inte vet vad han håller på med. Det har han helt klart för sig. Han träffar regelbundet en vapenlobbyist och en alkohollobbyist; tillsammans kallar de sig - utan ironi - för Merchants of Death.

Ingen kan hantera Naylor, för han låter sig inte hanteras och om han har några bromsar använder han dem aldrig. Han stormar genom livet som om det aldrig fanns en möjlighet att någon skulle kunna stå i vägen för honom. Därför har någon som senator Ortolan Finisterre (den konsekvent fantastiske William H. Macy) inte en chans mot honom. Finisterre har heder och tror, kanske omedvetet, att alla har det. En man som Naylor chockar honom, skakar honom, gör honom försvarslös.

Thank You for Smoking fungerar därför att Nick Naylor, trots sin vidrighet, är en mycket charmig skapelse. Det räcker inte att en karaktär berättar att han kan snacka alla fyra benen av en åsna och övertala den att ta en promenad efteråt, han måste visa det och vi måste tro på det. Med Aaron Eckhart i Nick Naylors kostym tror vi på det. Två scener in kan vi redan tänka oss att ta en öl med honom, och det ändras inte ju mer vi ser av hans moraliska tomhet.

Filmen är negativ till tobak, men kunde lika gärna ha handlat om sprit eller snabbmat eller något annat som vi konsumerar sönder våra kroppar på. Bakom varje skadligt inslag i samhället står någon som gör sitt bästa för att vi ska använda mer av det. Den poängen görs utan pekpinnar och med stora mängder humor.

tisdag 23 augusti 2011

Gladiator (2000) - 2/6


Maximus Decimus Meridius (Russell Crowe) är en romersk general som slåss mot germanska barbarer i Nordeuropas täta skogar. Marcus Aurelius (Richard Harris) är den romerske kejsaren som fått upp ögonen för Maximus och gjort sig till hans vän. De stridsscener som inleder Gladiator och de scener mellan Maximus och Marcus Aurelius som följer är strålande. Striderna är täta, blodiga, mörka och skrämmande. Samtalen mellan generalen och filosofkejsaren är intressanta och djupgivande.

Tyvärr är det så tidigt som Gladiator passerar sin höjdpunkt. Kejsaren vill att Maximus ska ta över ledarskapet och sen återföra Rom till republikens famn. Kejsarens son Commodus (Joaquin Phoenix) har helt andra planer. Han mördar sin far och ger order om att Maximus och hans familj ska dö. Det senare lyckas men Maximus själv undkommer, fångas av slavjägare och säljs till en gladiatorskola.

Resten av Gladiator är en dunkel, dyster historia. Den porträtterar en fascinerande tidsperiod, en enastående plats och spektakulära strider på trista, platta sätt. Rom har aldrig sett så ointressant ut och dess invånare har aldrig varit så grådaskiga. Maximus har ingen egen historia; han tränas, han slåss, han råkar vara en gudabenådad krigare, han råkar få chansen att hämnas.

Commodus är en fånig galning som råkat få för mycket makt och hade tjänat på att inte bli tagen på allvar, men Joaquin Phoenix spelar honom stelt och med bottenlöst allvar. Russell Crowe verkar ha ogillat vad han var tvungen att göra med Maximus; han ville ändra alla sina repliker och vägrade till att börja med alls att uttala "I will have vengeance, in this life or the next". Filmskaparna borde ha lyssnat mer på honom. Richard Harris fungerar däremot bra som Marcus Aurelius och gör den gamle grubblaren till en tilltalande, underhållande skapelse. Jag tillbringade större delen av den alldeles för långa filmen med att sakna honom.

Gladiator har alla dessa fel, men störst är ändå att den är så tråkig. Från sin lovande inledning faller den djupt ner och ger mig ingen anledning att bry mig om det jag ser. Karaktärerna hasar långsamt fram genom sina färdiga livsbanor, Rom gnider vidare från dag till dag, och Commodus är tokig men aldrig så tokig att han faktiskt blir intressant. Efter den första halvtimmen har tittaren fått all underhållning hen kan hoppas klämma ur Gladiator.

måndag 22 augusti 2011

Remo Williams: The Adventure Begins (1985) - 4/6


Krigsveteranen och polisen Sam Makin (Fred Ward) vaknar upp i en sjukhussäng och upptäcker att hans död har iscensatts av CURE, en hemlig organisation som verkar bestå av två män (Wilford Brimley och Conn McCleary) och har förbindelser med USA:s regering. Makins utseende förändras, han ges namnet Remo Williams, och han får veta att hans nya jobb är att vara lönnmördare åt CURE.

Hans första jobb är att döda en mager asiatisk gubbe som lätt oskadliggör honom och därefter förolämpar honom. Det visar sig att detta är Chiun (Joel Grey), mästare i stridskonsten sinanju, som nu får uppgiften att lära upp Remo till något annat än en klumpig exsnut.

Det är Chiun som ger filmen dess charm och hjärta. Han är arrogant, nedlåtande, kvickkäftad, rasistisk och sexistisk, men det går inte att tycka illa om honom. Han är även övermänsklig till en grad som får mig att undra varför CURE inte bara använde sig av honom i stället för att gå genom allt besväret med Remo. Chiun kan springa på våt cement utan att lämna spår, ducka kulor, röra sig obehindrat i mörker och föra kvinnor till extas på sekunder.

Remo blir Chiuns elev och tar sig, trots att Chiun ständigt gör klart för honom att han är fullständigt värdelös, snabbt fram genom lektionerna. Chiun räknar med att han kommer att bli klar lite tidigare än beräknat, kanske rentav inom femton år. CURE arbetar på ett lite tightare schema än så och Remo får snart ge sig ut på uppdrag och demonstrera superkrafterna Chiun lärt honom. Det där sinanju verkar rätt bra.

Remo Williams: The Adventure Begins var tänkt som ett pilotavsnitt till en TV-serie, men serien blev aldrig av. Jag vet inte varför och har inte ens några bra gissningar, för ett årtionde som producerade Knight Rider, The A-Team och Airwolf borde ha kastat sig över den här historien om ett levande vapen och hans käftslängde lärare. Det finns ingen gräns för hur många halvhyfsade manus som Remo och Chiun hade kunnat akrobata sig igenom.

Nu blev det inte så, och filmen är det enda vi har av Remo, i alla fall vad gäller film och TV. Bokserien The Destroyer som han kom ifrån är till synes oändlig och odödlig. Som film är Remo Williams: The Adventure Begins småcharmig och harmlös på ett typiskt åttiotalssätt, utmärkt underhållning för stunden och lika delar larvig och allvarlig.

söndag 21 augusti 2011

Insidious (2010) - 1/6


Insidious vill så otroligt gärna vara otäck. Det är dörrar som öppnas av sig själva, lådor som rör på sig, böcker som kastar sig ur bokhyllor, kusliga röster där inga röster borde finnas, larm som tjuter, springande figurer som hastigt glimtar förbi, saker som syns i skugga och försvinner i ljus, ominösa repliker ur barnamun, konstant stråkmusik och naturligtvis, om och om igen, hastigt uppdykande ting som åtföljs av en ljudlig musikkrasch. När den stackars hjälten mot slutet av filmen rör sig genom en skuggvärld fylld av mörka varelser har de bara två ansiktsuttryck som de blixtsnabbt byter mellan: uttryckslöshet och påklistrade plastleenden.

Offren för allt detta är Renai (Rose Byrne), hennes man Josh (Patrick Wilson) och deras barn Dalton (Ty Simpkins), Foster (Andrew Astor) och en baby. De har precis flyttat till ett nytt hus som verkar enormt väl lämpat för att bli hemsökt av spöken i en film som Insidious. Det har korridorer, en vind som redan är fylld med gamla saker, vinklar och vrår. Mystiska saker händer men det är bara Renai som ser dem för den här typen av film kräver ett utsatt offer som ingen tror på.

En morgon vaknar Dalton inte. De får iväg honom till sjukhuset där en handfallen läkare erkänner att han aldrig sett något liknande. Dalton har inga hjärnskador, inga infektioner, ingenting, han bara förblir medvetslös. Hur länge? Han kanske vaknar i morgon. Tre månader senare är han hemma, fortfarande medvetslös, och hans föräldrar får lära sig att sköta om honom själva. Spökaktiviteterna intensifieras och Renai tror att hon håller på att bli galen. Hon lyckas övertala Josh att flytta ifrån det förbannade huset, men det hjälper inte. I desperation tillkallar Renai och Joshs mor Lorraine (Barbara Hershey) två spökjägare, Specs (Leigh Whannell) och Tucker (Angus Sampson) och deras chef, mediet Elise (Lin Shaye).

De gör sitt bästa för att förstöra stämningen precis när Insidious låg på gränsen till att börja fungera och bli otäck. Nu ska vi plötsligt skratta åt deras käftslängande i stället för att gnaga sönder naglarna av rädsla. Eventuell stämning som uppbyggts raseras effektivt.

Elise försöker bringa tillbaka oss till allvaret med sina förklaringar om vad det är som hänt Dalton och vad man kan göra åt det. Det involverar Josh som måste ge sig ut på ett äventyr i okänt vatten för att rädda sin son och föra honom tillbaka till livet. Han färdas genom dystra platser som tycks konstruerade av bitar från bättre skräckfilmer, vilket även sammanfattar Insidious.

Människorna bakom Insidious har sett en hel del skräckfilmer, särskilt hemsökt-hus-varianten och försökt göra något liknande, men de har bara åstadkommit en soppa av redan använda inslag. Det finns ett och annat otäckt ögonblick - den tragiskt underanvända huvudskurken kan röra sig längs väggar på ett sätt som får det att kittla i ryggraden - men för det mesta balanserar Insidious mellan allvar och parodi och väger över åt fel håll.

lördag 20 augusti 2011

Bad Santa (2003) - 5/6


När jag fick Bad Santa som önskerecension kliade jag mig i huvudet. Jag hade aldrig sett den eller ens läst mer än två ord om den, eftersom den verkade vara ännu ett inslag i den strida ström mediokra familjevänliga komedier som massexporteras från den glittrande staden i väst. Utifrån omslaget kunde jag formulera handlingen. Billy Bob Thornton är en svärande misantrop som jobbar som varuhustomte, han träffar en förmodligen föräldralös unge som har det svårt, han avskyr ungen till att börja med men visar sig ha ett hjärta av guld innanför sin hårda kalla yta och det hela slutar i harmonisk gullighet. Gäsp.

Till att börja med verkar Bad Santa också vara precis så. Billy Bob Thornton spelar Willie Soke som jobbar som varuhustomte. Bortsett från en svärande misantrop är han också en alkoholiserad vanebrottsling och kassaskåpsöppnare som tillsammans med sin dvärgkompis Marcus (Tony Cox) har en årligen återkommande plan. De jobbar som varuhustomte och nisse, ser till att lämnas kvar när affären stänger på julafton, stänger av larmet, plundrar stället och försvinner. När det är dags att göra det för åttonde gången stöter Willie på en unge som har det svårt (Brett Kelly) som av någon anledning håller sig så nära "tomten" som han kan.

Willie är obehagligare än jag väntade mig och jag trodde inte att filmen skulle handla om stöldprojekt, men på det hela taget följs formeln. Bortsett från att Willie sätter på tjocka kvinnor i omklädningsrummet, skaffar sig en flickvän som är tomtefetischist och kräver att han behåller luvan på när de har sex, och dricker och svär mer och mer ju längre filmen går i stället för att byta liv. Bortsett från att ungen inte är söt och inte omvänder Willie; det är snarare tvärtom. Bortsett från att man kan kalla slutet för en hel del, men inte harmonisk gullighet. Just det, det blir utpressning, mord och självmordsförsök också. Nej, det här är ingen massexporterad familjevänlig komedi. Den hör inte hemma i närheten av familjer.

Willie själv är inte ett av de där härliga filmarslena som vi gillar att se men skulle hata att umgås med. Han skulle aldrig spelas av Jason Mewes, han är inte Cartman eller ens dr House. Vi gillar honom inte ens som filmkaraktär och humorn kommer inte ur hur kul det är att se honom bete sig så som vi önskar att vi kunde utan om hur han interagerar med en värld som han inte passar in i. En gång i tiden kanske det var ett val; nu försöker han bara ta sig igenom ännu en dag utan att ta en kula i huvudet. Det må vara direkt orimligt att han får både hängiven unge och toksnygg flickvän (men den här gången finns i alla fall en förklaring som inte är "han har manusförfattaren på sin sida") men så länge vi skrattar bryr vi oss inte.

Och skrattar gör vi. Trots mina fördomar skrattade jag redan från början, för Bad Santa är rolig på ett otvunget sätt som i kontrast till huvudpersonen känns färskt och rent. För en komedi måste det vara det viktigaste.

fredag 19 augusti 2011

The Keep (1983) - 2/6


Under andra världskriget ockuperar den tyska krigsmakten ett rumänskt slott. Det dröjer inte länge innan de inser att något är konstigt med stället. Det sitter hundraåtta nickelkors infattade i väggarna och slottet verkar vara byggt ut och in. Som om det är till för att hålla något inne, inte för att hålla fiender ute.

Två skattletande soldater hittar slottets hemlighet när de råkar släppa loss en ond, övernaturlig varelse som genast dödar dem. Tyskarna tror att de har rebeller i slottet och skickar efter förstärkningar från elittrupperna, men de kan inte stoppa varelsen som skördar fler och fler offer.

Tyskarna hittar en skrift på en vägg men kan inte tolka den. De skickar efter doktor Theodore Cuza (Ian McKellen), en judisk historieprofessor som sitter i koncentrationsläger, och hans dotter Eva (Alberta Watson). När två tyska soldater ger sig på Eva räddas hon av den mystiska varelsen som vill ha doktorns hjälp med att fly från slottet.

Det är här The Keep förvandlas från en medioker skräckfilm till ett sanslöst slöseri med bra idéer. När varelsen hör talas om den pågående judeutrotningen reagerar den med vrede. "My people are murdered?", utbrister den. Vem är den här tingesten? Judarnas gud? Den botar doktorns hudsjukdom och den räddade ju hans dotter. Varför ser den judarna som sitt folk? Om den inte är ond och inte visste vad nazisterna höll på med, varför har den varit så pigg på att döda dem?

The Keep ställer alla dessa frågor och väljer sen att inte göra ett enda dugg med dem. I stället dyker en mystisk främling upp som stoppar varelsens flykt, slåss mot den och till slut försvinner ner i slottets inre djup tillsammans med den. Och det är allt. Inga svar, bara bortkastad potential.

Det ska finnas en förlängd version som fortsätter efter att främlingen och varelsen försvinner och som gör ett försök att avsluta historien bättre. Den kan knappast vara sämre.

torsdag 18 augusti 2011

Duel (1971) - 5/6


Steven Spielberg är en av filmhistoriens allra mest framgångsrika filmskapare som i flera årtionden pysslat med att förvandla manus till guld. Han har flera Oscar-statyetter på meritlistan, hans filmer gillar att slå hans något äldre filmers rekord och han var med om att skapa sommarfilmfenomenet som fortfarande är med oss.

I början på sjuttiotalet var han en hoppfull filmskapare som på Universal kallades för Sheinbergs dårskap då Sidney Sheinberg hade anställt honom på väldigt tunn grund och trots hans ungdom. Hans chans blev Duel, baserad på en historia av Twilight Zone-skribenten och science fiction-författaren Richard Matheson. Dess framgång ledde Spielberg till The Sugarland Express som lät honom göra Jaws som förändrade filmvärlden och sen dess har Spielberg varit på toppen.

Alltihop började alltså med Duel, som är en åtknuten, tät liten berättelse med en ordentlig dos spänning. Dennis Weaver spelar huvudrollen som han fick därför att Spielberg mindes hur fruktansvärt rädd han hade lyckats se ut i Orson Welles Touch of Evil. Det var ett bra val. Dennis Weaver kunde verkligen se rädd ut och i Duel får han gott om anledningar.

Han spelar människosymbolen David Mann, en glasögonprydd man som bär skjorta på jobbet och sen går hem till fru och barn. Dagen efter ett gräl med frun är han på väg till ett viktigt affärsmöte när han hamnar bakom en långsam tankbil. När han kör om den kör den genast ikapp honom och kör om för att sen lägga sig framför honom och sakta ner på nytt.

Mann reagerar som vi alla skulle, med växande irritation som förvandlas till vrede. Han försöker ta sig förbi men tankbilen lägger sig i vägen. När dess chaufför äntligen verkar ta reson och vinkar fram honom lyckas Mann nätt och jämnt undvika en frontalkrock; chauffören vinkade honom rätt in i en framrusande bils bana. Mannen i tankbilen är inte bara elak och irriterande, han är mordisk.

Mann lyckas ta sig förbi honom, men då bränner tankbilen på och visar sig trots sin storlek vara snabbare än Manns personbil. Han blir tvungen att köra i halsbrytande hastighet nerför bergsvägar för att inte bli påkörd av den gigantiska tankbilen som verkar vara ute efter hans liv.

Vi följer Mann medan han bryter samman under sin kamp med tankbilen. Han är en vanlig man som hamnat i en fruktansvärd situation och han försöker desperat hålla fast vid civilisationens spelregler. Han vill tala reson med sin motståndare, ringa polisen, be förbipasserande om hjälp, men han blir tvungen att inse att spelreglerna har ändrats. Han är inte en medelklassamerikan längre, han är en vilde på savannen.

Spielbergs stil lyser igenom redan i hans första film. Perspektiv och karaktärsynvinklar används genomgående, Mann och tankbilen ramas in av fönster, diskmaskinslock, vindrutor och telefonkiosker. Vi får hisnande närbilder av den framrusande tankbilen och ser den filmad nerifrån så att den tornar upp sig över oss som ett urtidsdjur.

Spielberg säger själv att Duel delar tema med Jaws; en vanlig man som jagas av en jättelik best. Tankbilen är i alla fall en värdig företrädare till hajen i Jaws. Spielberg valde en bil som redan såg ut att ha ett ondskefullt ansikte och sminkade upp den med olja, döda insekter, rost och vägsmuts. Tankbilen är ett rostigt rökspyende rytande monster, ett hungrigt odjur snarare än en maskin och förblir en hotfull närvaro i stark kontrast till den beskedlige Mann och hans röda familjebil.

Duel är en effektiv skräckhistoria som åstadkommer mycket med små medel. Den passar perfekt där den är: precis i början på en lång och imponerande meritlista.

onsdag 17 augusti 2011

Creature of the Black Lagoon (1954) - 4/6


Man måste undra varför varelser av andra arter alltid är så intresserade av vackra människokvinnor. Troll, drakar, jätteapor eller som i Creature of the Black Lagoon en humanoid amfibie, alla är de oerhört attraherade av mänskliga honor.

Varelsen i Creature of the Black Lagoon har tidigare i filmen visat sig kapabel att döda men när den vackra forskaren Kay Lawrence (Julia Adams) simmar i filmtitelns lagun nöjer den sig med att simma under henne, betrakta henne på avstånd, låta sig hypnotiseras av hennes form och sen närma sig, långsamt, nästan blygt, flera gånger försöka röra vid henne och inte riktigt våga, medan hon trampar vatten utan att ha en aning om vad som döljer sig precis under ytan.

Det är en remarkabelt effektiv scen som fortfarande fungerar nästan sextio år senare. Det är inte första gången vi får se varelsen men däremot första gången vi ser den röra sig under vattnet, i dess naturliga miljö, och även om den simmar som en skådespelare i gummidräkt så fungerar dess försiktiga kusliga dans med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren.

Femtiotalet såg många av dessa monsterfilmer. Radioaktiv strålning är här för en gångs skull inte inblandad utan varelsen är en helt naturlig skapelse som bara förblivit okänd tills nu. Den lever i en lagun och vidhängande biflod till Amazonfloden. Där hittar doktor Carl Maia (Antonio Moreno) ett märkligt fossil: en hand med både klor och simhud. Han samlar ihop ett forskningslag - alla utom han själv är unga och snygga, särskilt den enda kvinnan - och ger sig in i djungeln tillsammans för att hitta resten av fossilet. Under tiden har de män som doktor Maia lämnade kvar på lägret dödats av ett levande exemplar av fossilet, men forskarna misstänker en jaguar.

De fortsätter längs bifloden och hamnar i den svarta lagunen. Varelsen är nyfiken på dem och när de reagerar aggressivt slår den tillbaka. Den enda den inte verkar ond på är Kay Lawrence. Henne vill den i stället bära iväg till sin hemliga grotta.

Creature of the Black Lagoon är på många sätt en typisk femtiotalsmonsterfilm. Handlingen förankras i vetenskapen genom en inledande sekvens som förklarar Jordens tillblivelse, livets uppkomst och evolutionen, samt genom upplysta samtal mellan forskarna. Kay Lawrence är en smart och bildad kvinna men det här var en annorlunda tid och hon är huvudsakligen där för att vara snygg, för att fascinera varelsen, och för att flera gånger få syn på varelsen, stelna till av skräck och flera sekunder senare ge ifrån sig ett monsterfilmsskrik.

Hon är även tillsammans med en av de andra forskarna, David Reed (Richard Carlson). Expeditionen leds av hans rival Mark Williams (Richard Denning). De två männen har olika syn på vad man bör göra med varelsen; Reed vill fotografera den medan Williams vill fånga eller döda den. Ingen kommer att tro på varelsen utan påtagliga bevis, och för honom betyder resultaten allt.

Samtidigt bryter Creature of the Black Lagoon mot mönstret. Varelsen är inte ond, ibland förefaller den nästan sympatisk och den är alltid förståelig. Den verkar vara det enda kvarvarande exemplaret av sin art - vilket naturligtvis ställer sina egna frågor - och vi får aldrig klart för oss hur intelligent den egentligen är. Den är rädd för skarpt ljus, eller finner det i alla fall väldigt obehagligt. Den kan använda sig av rep och nät och barrikader. När den slutligen besegras är det inte en lyckans stund; filmen vill att vi ska känna med den här ensamma varelsen.

Varelsen spelades av Ben Chapman på land och av Ricou Browning i vattnet. Dess tidstypiska gummidräkt är ett av de mest övertygande exemplaren jag sett och när det är Browning i dräkten så fungerar det; varelsen glider smidigt genom vattnet, mer som en människa än som en amfibie men nära nog. På land bär den däremot för mycket av arvet från mumier och Frankenstein; trots att den ofta visar sig fullt förmögen att röra sig snabbt, vigt och dödligt så tillbringar den större delen av tiden med att långsamt stappla framåt med armarna utsträckta framför sig. Det är som om monster måste gå långsamt och stelt, det är så man vet att de är monster.

Trots det är Creature of the Black Lagoon fortfarande njutbar. Specialeffekterna har hållit remarkabelt väl, varelsen är en intressant skapelse, undervattensscenerna är kusliga och effektiva och om femtiotalets konventioner inte längre är gängse så är det något man måste acceptera när man ser den tidens konstverk genom våra glasögon.

tisdag 16 augusti 2011

The Woodsman (2004) - 6/6


Walter (Kevin Bacon) har precis avslutat ett tolvårigt fängelsestraff och nu måste han återanpassa sig till samhället, se om han kan bli en vanlig produktiv medborgare med ett vanligt liv. Det hela kompliceras av brottet han begått. Han dömdes för sexuellt umgänge med minderårig efter att ha våldfört sig på småflickor.

Pedofiler är vår kulturs svartaste demoner. Om det finns en grupp som man med total social acceptans kan vilja misshandla, kastrera, tortera och mörda så är det de, och här kommer en film som har en av dem som huvudperson. Som hjälte. Det är en vansinnigt svår balansgång. Walter får inte framstå som en god man som gjorde ett misstag, för det han gjorde går långt bortom "ett misstag". Samtidigt måste vi kunna, åtminstone för ett ögonblick, kunna se världen som han gör. Det måste finnas en gnutta sympati där, åtminstone mer än Walter känner för sig själv.

Han är ingen lycklig man. Hans familj har övergivit honom. Han har drifter han inte kan bota som driver honom i riktning mot handlingar han vet att han aldrig får utföra igen. Han vet att alla som får veta vad han gjort kommer att hata honom och han kan inte klandra dem. När hans övervakare Lucas (Mos Def) behandlar honom som skit gör han inte motstånd. När den enda lägenhet en före detta fånge kan få tag på ligger mittemot en lågstadieskola är det en plåga för honom. Och värst av allt, när han får syn på en man som hänger utanför skolan och bjuder barnen på godis och Walter tycker sig veta vad som ligger bakom det beteendet brinner en vrede inom honom som vi alla känner igen och förstår, men för Walter har den betydligt fler bottnar än för en Svensson som du och jag.

Han får ett jobb där bara chefen (David Alan Grier) känner till hans bakgrund. Kvinnor gillar honom men han sluter sig inom sig själv och chefens varnande, arga blickar driver honom längre in i skuggorna. Han försöker skapa sig ett liv men fruktar att världen aldrig kommer att förändras för honom. När han till slut släpper in arbetskamraten Vicki (Kyra Sedgwick) vet han att han förr eller senare måste berätta, och vilken kvinna skulle stanna hos en man som han? Kan Walter ens ha ett normalt förhållande med en vuxen kvinna? Dessa frågor leder till djupt ärliga, övertygande utbyten mellan Vicki och Walter.

Walter känner desperationen ta över hans liv. Om han inte kan lämna sitt förflutna bakom sig, varför ska han anstränga sig för att inte begå samma brott igen? Om han nu är pedofil, en paria, ska han då inte ta till sig det, sluta försöka förneka den han är? Därur följer filmens bästa scen, som utspelar sig mellan Walter och en liten flicka (Hannah Pilkes). Det är dags för honom att visa om han är en djävul eller om det är möjligt för honom att nå förlåtelse.

The Woodsman har lyckats med något fantastiskt när den gjort Walter till en tilltalande karaktär utan att någonsin ursäkta eller förminska hans tidigare beteende. Vi har alla gjort saker vi ångrar och vi måste alla hantera impulser vi inte får förverkliga. Walter är en förstorad version av oss själva och när man tittar ner i avgrunden tittar avgrunden ner i en själv.

måndag 15 augusti 2011

Plan 9 from Outer Space (1959) - 1/6


Plan 9 from Outer Space är på ett bisarrt sätt Citizen Kanes motpol och jämlike. Liksom Citizen Kane är känd som historiens bästa film, så är Plan 9 from Outer Space känd som historiens sämsta film. Jag tycker inte att någon av dem förtjänar sitt epitet, även om Citizen Kane är väldigt bra och Plan 9 from Outer Space är väldigt, väldigt, väldigt dålig.

Geniet bakom detta opus är Ed Wood som även producerat mästerverk som Glen or Glenda och spelats av Johnny Depp i den underhållande film som bär hans namn. Wood verkar ha varit ett ordentligt original, en transvestit, fallskärmsjägare och krigsveteran som tillbringade årtionden med att skapa filmer som alla utom han och hans lilla krets fann fullständigt värdelösa. Han producerade scener med överljushastighet, brydde sig inte om att hans specialeffekter såg ut som om de hade handlats in för en spottstyver på den lokala järnaffären vilket ofta var fallet, och av allt att döma älskade han film så mycket att jag inte kan undgå att känna broderskap med honom trots att han kläckte ur sig följande citat om en film som jag nu ger mitt lägsta betyg:

If you want to know me, see Glen or Glenda. That's me, that's my story, no question. But Plan 9 is my pride and joy.

Hurdan är då denna film, Ed Woods stolthet och glädje? Ingen sammanfattning av handlingen kan göra den rättvisa, men jag kan kanske i alla fall lyckas förmedla att ingen hade kunnat göra en bra film av materialet.

Varelser från yttre rymden har kommit till Jorden för att hindra oss från att skapa ett fruktansvärt domedagsvapen som kan förinta hela universum genom att spränga solljusmolekyler. Deras första åtta planer misslyckades så nu går de in på sin nionde: att uppväcka de döda så att Jordens regeringar blir tvungna att erkänna rymdvarelsernas existens. Det verkar göras i väldigt liten skala och de ständigt omkringflygande tefaten har säkert större effekt.

Manuset verkar stundtals komma från en annan film. Berättarrösten kan inte bestämma sig för om den pratar om händelser i det förflutna eller i framtiden och de tefatsformade rymdskeppen kallas cigarrformade.

Ed Wood ville ha med skräcklegenden Bela Lugosi (som tragiskt nog tillbringade sina sista år med att agera i Woods alster; missa honom inte som den bisarre Scientist i Glen or Glenda) men stötte på patrull då Lugosi dog 1956. Wood använde gammal film av honom och värvade sin frus kiropraktiker Tom Mason till att spela Lugosis roll. Då Mason var mycket längre än Lugosi och saknade all likhet med honom tillbringar Mason filmen med en slängkappa framför ansiktet. Om jag inte hade vetat att han och Lugosi spelade samma karaktär hade jag aldrig gissat det.

Så fortsätter det. Dvärggravstenar av skakig papp, tefatsmodeller som hänger i synliga snören, kvasivetenskapliga förklaringar som får även den minimalt påläste tittaren att tappa hakan. Plan 9 from Outer Space är en ohyggligt inkompetent film, med obegripligt dåligt manus, usla skådespelare, tafflig regi och en övermänsklig förmåga att ignorera de mest monstruösa fel.

Jag är tvungen att ge den en etta, trots att det gör mig till en lögnare. Jag definierade betyget ett som "en film jag önskar att jag kunde glömma att jag sett", men jag är glad att jag såg Plan 9 from Outer Space, och jag har till och med sett den mer än en gång. Till skillnad från till exempel Manos, the Hands of Fate så har man roligt hela tiden när man ser Plan 9 from Outer Space. Det är det usla man skrattar åt, men man skrattar i alla fall. Plan 9 är aldrig tråkig. Jag tror Ed Wood hade varit nöjd med det.

söndag 14 augusti 2011

The Ring (2002) - 6/6


Två tonårstjejer, Katie (Amber Tamblyn) och Becca (Rachael Bella) sitter på en säng och skrämmer upp varandra med spökhistorier. Becca berättar om ett videoband som bär en förbannelse; den som ser det dör efter sju dagar. Medan hon pratar stelnar Katies ansiktsuttryck och leendet försvinner. Hon har sett bandet, och nu är det den sjunde dagen. TV:n börjar sätta igång sig själv och sen finner Becca Katie i garderoben med grå hud och förvridet ansikte. Katie är död och Becca hamnar på mentalsjukhus.

Den oväntade, förbiblixtrande bilden av den döda Katie sitter som en iskniv i hjärtat och förbereder tittaren på det som ska komma, även om det mesta av det otäcka i The Ring är av helt annan karaktär. När den var ny var den i min bekantskapskrets nästan legendarisk. Alla som såg den sa "alltså, jag blir aldrig rädd för skräckfilmer men The Ring blev jag fan rädd för" och en vän till mig kunde inte lämna sin lägenhet då filmen hade gjort henne så rädd för TV-apparater att hon inte vågade passera den som en granne lämnat i trappuppgången.

Ryktet gjorde att jag måste se den, men jag mindes fortfarande min barndoms skräckupplevelser och tänkte inte ta några risker. Jag såg den en solig sommarförmiddag med alla gardiner och persienner fråndragna. Jag kan inte påstå att jag blev rädd, men jag förstår vad alla de andra menade. The Ring är välgjord, välspelad, förbannat kuslig och använder långsamt framväxande skräck mycket mer effektivt än tusen chockrullar. Trots skräckvärdet hos Katies döda ansikte är det när den nioårige pojken Aidan (David Dorfman) andas ut en replik som består av fullständig fasa som filmen når sin nervfrysande kulmen.

Den hemsökta videofilmen är en surrealistisk röra av obehagliga, osammanhängande sekvenser som först verkar utvalda av en slump men visar sig innehålla de ledtrådar som journalisten Rachel Keller (Naomi Watts) följer till svaret på gåtan. Bra mysteriefilmer verkar till en början vara fullständigt obegripliga, som om det inte rimligen skulle kunna finnas en lösning, men när trådarna reds ut och lösningen presenteras går det ihop. The Ring är en bra mysteriefilm, en bra skräckfilm, och lyckas till och med ge tittaren en annan anledning att bli rädd än bara att hen sitter och tittar på något otäckt.

lördag 13 augusti 2011

Jungfrukällan (1960) - 4/6


Innan jag såg Jungfrukällan bestod mina samlade erfarenheter av Ingmar Bergmans verk av Det sjunde inseglet och Persona, och jag förstod inte varför han hade rykte om sig att göra ångestfyllda, långsamma, gråsvarta, deprimerande filmer. Det sjunde inseglet uppfattade i alla fall jag som livsbejakande och med ett positivt slut även om det inte går så fantastiskt för huvudpersonen (men hur kunde han vänta sig det när han redan märkts av Döden?) och medan Persona inte precis är en upp-och-hoppa-feelgood-film så är det ingen film som får tittaren att sträcka sig efter rakbladen heller. Jag tyckte dessutom om båda filmerna.

Jungfrukällan är däremot ångestfylld, långsam, gråsvart, och ja, även deprimerande. Den kravlar igenom en handling som inte fyller dess löptid och uppnår ingenting under den tiden. Det är en våldsam, brutal historia, en sorts kompetent och icke exploitativ version av I Spit On Your Grave vilket gör den mycket bättre än det vidriga verket, men det är ändå en berättelse vars berättigande undflyr mig.

Filmen utspelar sig under den svenska medeltiden, och sällan har väl den perioden framställts mer gyttjedystert än här. Töre (Max von Sydow) och Märeta (Birgitta Valberg) har en dotter, den vackra, dygdiga, oskuldsfulla och bortskämda Karin (Birgitta Pettersson). Hos dem bor också den med Karin ungefär jämnåriga Ingeri (Gunnel Lindblom), en ogift och gravid oäkting, som i inledningsscenen åkallar Oden. Det skulle inte ses med blida ögon av det kristna herrskapet.

Karin håller på att sova bort morgonen trots att det är hennes jobb att rida till kyrkan med Marialjusen. Hon lindar modern runt sitt lillfinger för att få klä sig i sina finaste kläder och lyckas även få fadern att gå med på att Ingeri ska få följa med för att få komma ur huset. Ingeri uppskattar säkert det men uppfylls av illa dold avundsjuka mot Karin, den äkta och kyska dottern.

Efter en stunds ritt skiljs de åt när Ingeri blir för rädd för skogens mörker. Hon hamnar hos en enögd asadyrkare medan Karin fortsätter och stöter på tre getaherdar. Hon erbjuder sig att dela sin matsäck med dem. Ingeri skyndar efter och får därför bevittna när två av de tre herdarna trycker ner Karin på marken, våldtar henne och sedan slår ihjäl henne med en påk. De stjäl hennes dyra kläder, fortsätter genom skogen och råkar hamna hos Töre och Märeta som oroligt väntar på att Karin ska komma hem igen.

Ingeri berättar för Töre vad som hänt och att det är hennes fel; hon bad Oden att det skulle hända, och det hände. Töre gisslar sig som en god kristen innan han går för att begå hämndens synd. När herdarna ligger döda lovar Töre Gud att han ska sona sin synd genom att bygga en kyrka.

Det är hela historien. Ett brott, en hämnd. Jag har rentav svårt att se vad det är för synd Töre begått, men kristna har ju sina egna idéer om det. Max von Sydow gör sitt bästa med en roll som inte ger honom mycket att arbeta med, Birgitta Pettersson är smärtsamt naiv och oskuldsfull eftersom tittaren vet vad som väntar Karin och Gunnel Lindblom stryker runt med det svartaste hat lysande ur ögonen.

Ingmar Bergman vet hur man berättar en historia, men här har han knappt en historia att berätta. Det är talande att Jungfrukällan är baserad på en gammal sång och inte är ett originalmanus av Bergman som Det sjunde inseglet och Persona; när han vet vad han vill säga är han briljant.

fredag 12 augusti 2011

Roman Holiday (1953) - 6/6


Audrey Hepburn vann en välförtjänt Oscar för sin roll i Roman Holiday. Hennes kronprinsessa från ett ospecificerat europeiskt land presenteras i en perfekt koreograferad inledningsscen; sekvensen gör alla hennes senare handlingar begripliga. Hon står på ett podium och skakar hand med en ändlös kö av högdjur och blir tvungen att i skydd av sin långa klänning låta ena foten glida ur skon så hon kan vicka på tårna och få igång blodflödet. Hon lyckas inte få på skon igen, så när det är dags att sätta sig ner hamnar den framför henne, synlig för alla. Få av oss har varit i exakt samma situation men vi vet ändå precis hur det i det ögonblicket känns att vara hon. Men när vi gör något pinsamt känns det obehagligt en stund, när Ann gör något pinsamt hamnar det på varenda förstasida i världen.

En av adelskarlarna som ingår i hennes följe får syn på skon och viskar till en annan. Den andre reser sig upp, låter Ann resa sig och de beger sig ut på dansgolvet så pass långsamt att Ann hinner få på sig skon igen och kan lämna ett tomt podium bakom sig. En potentiellt pinsam situation, skickligt och taktfullt uppklarad. Sådant är Anns liv, och det är väl därför hon blir hysterisk när hon på kvällen måste gå igenom nästa dags schema. Hon har redan tillbringat dag efter dag med att åka runt till olika europeiska huvudstäder och representera sitt land och när det nu är dags för Rom klarar hon inte av det längre. Doktorn ger henne något att sova på, men det hindrar henne inte från att ta sig ur slottet och börja dra runt Rom på egen hand. En ung vacker kvinna utan en lire på fickan, ute på ett försenat tonårsuppror.

När hon somnat på en parkbänk vid Fontana di Trevi (filmen spelades in på plats i Rom och tar varje chans att visa det; för en gångs skull är det dock berättigat då man i Rom inte kan ta två steg utan att stöta på en byggnad som i Sverige hade varit landets coolaste) har hon sån tur att den som hittar henne är den amerikanske journalisten Joe Bradley (Gregory Peck). Han undrar hur det är med henne men doktorns dekokter har slagit till och det går inte att få ur henne många vettiga ord. Det slutar med att hon får sova hemma hos honom och dagen efter inser han vem hon är. Här finns det ett scoop att hämta. Han värvar sin vän, fotografen Irving Radovich (Eddie Albert), och de tillbringar en dag med att göra allt som Ann alltid velat göra. Hon berättar inte vem hon är och både Joe och Irving håller tyst med att de redan vet.

Roman Holiday är en stundtals rolig, alltid underhållande, mjukt romantisk (naturligtvis blommar mer än platoniskt tycke mellan Ann och Joe), och lågmäld film som aldrig faller ner i klichéer och fyller sina mellanrum med mening. De här karaktärerna har inget behov av att hamra in i våra skallar vad de tycker och tänker; de säger lika mycket med tystnad och blickar som med ord. Trots sin plötsliga revoltlusta har Ann levt hela sitt liv som rikets representant och hon vet precis hur man ska uttrycka sig för att det ska stå rätt saker i tidningarna dagen efter. Joe och Irving är också väl bevandrade i den konsten även om de närmar sig den från andra hållet. Under den bitterljuva slutscenen lyckas de tre hålla ett privat samtal inför hundratals människor med kameror och mikrofoner, genom att fylla orden med mening som bara finns för just dem.

torsdag 11 augusti 2011

Lars and the Real Girl (2007) - 6/6


Lars Lindstrom (Ryan Gosling) är snäll och harmlös, men det verkar finnas murar mellan honom och resten av mänskligheten. Han bor i garaget bakom huset där hans bror Gus (Paul Schneider) bor med sin fru Karin (Emily Mortimer). Hon försöker ofta få in honom hos dem och ibland lyckas det men Lars vet aldrig vad han ska säga och kan inte komma därifrån fort nog.

Det är ännu värre när han ska umgås med andra än sina släktingar. Han går till kyrkan och han har ett arbete och till och med en arbetskamrat (Kelli Garner) som lyckats bli förtjust i honom, men han håller sig för sig själv, säger så lite som möjligt och erkänner knappt den amoröse arbetskamratens existens.

Det är därför en överraskning för hans familj när han berättar att han har träffat en kvinna på internet och att hon ska komma på besök. Hon är missionär från Brasilien och heter Bianca. Familjen välkomnar besöket men det visar sig att Bianca inte är en kvinna utan en RealDoll, en toppklassig sexdocka, vilket Lars tydligen inte inser. Han har förklaringar på allt: varför hon inte reser sig, varför hon inte äter, varför hon inte pratar.

Gus och Karin tar med Lars till familjens läkare (Patricia Clarkson) som låtsas behandla Bianca för lågt blodtryck samtidigt som hon försöker behandla Lars vanföreställningar. Hon ger hans familj rådet att låtsas som om Bianca är på riktigt, något som sprider sig till hela den lilla staden. Bianca engagerar sig i föreningar, börjar jobba som modell och tillbringar snart mer tid med resten av staden än med Lars.

Lars and the Real Girl hade kunnat bli exploitativ, den hade kunnat bli parodisk, den hade kunnat bli plump och låg, men i stället är den en god, mjuk och vacker film. Historien låter säkert eländig, men Lars and the Real Girl är ingen tragedi utan en riktig feelgood-film som lämnar varje tittare med en varm känsla i magen. Filmens magi är sådan att vi också börjar tycka om Bianca, nästan lika mycket som Lars.

En del av förtjänsten ligger förstås hos ett pricksäkert manus som lyckas undvika varje möjlig fallgrop, men filmen hade aldrig fungerat om vi inte hade tyckt om Lars och Ryan Gosling levererar sin karriärs hittills bästa prestation. Med honom bredvid Bianca förstår vi varför Lars behöver henne, vilken funktion hon fyller för den patologiskt blyge mannen som inte klarar av att bli vidrörd av andra människor. Ryan Gosling rör sig genom filmen med en lugn självklarhet, som om Lars förhållande till Bianca är det naturligaste i världen. Lars har saker inombords som han inte visar, men mellan honom och Bianca finns inget annat än ärlighet.

onsdag 10 augusti 2011

The Book of Eli (2010) - 2/6


Eli (Denzel Washington) vandrar genom ett postapokalyptiskt USA. Det är en hård värld fylld av kringvandrande rövargäng men Eli är en gudabenådad krigare, skicklig även för att vara actionfilmshjälte. Eli hittar till en kåkstad styrd av Carnegie (Gary Oldman), som lever med den blinda Claudia (Jennifer Beals) och hennes dotter Solara (Mila Kunis).

Carnegie letar efter en särskild bok, och Eli har en väldigt speciell bok i sin ägo. Det visar sig att böckerna är en och samma: bibeln. En kamp utbryter mellan Carnegie och Eli, som är ute på en gudagiven mission att föra sin bibel till västkusten där det enligt en kroppslös röst finns en säker plats för den.

Min genomgående känsla när jag ser The Book of Eli är en av bekantskap. Jag har sett allt det här förut. Jag har sett den förstörda världen där civilisationens rester ligger utspridda. Jag har sett de hänsynslösa rövarna i sina trasor. Jag har sett den mystiske vandraren med övermänskliga stridsfärdigheter. Jag har sett actionscenerna med omöjligt snabba rörelser och ännu snabbare klipp. Jag har sett den improviserade staden som försöker vara en civilisationens högborg. Jag har sett dess ledare, en smart men grym man som verkar styra huvudsakligen genom sin personlighet.

Det The Book of Eli försöker göra annorlunda är sitt religiösa stråk, men det faller tämligen platt. Varför är Carnegie ute efter bibeln? Han verkar inte vara en vidare from man. Framför allt undrar jag om någon av människorna bakom filmen någonsin öppnat en bibel. Det rör sig inte om en bok full av kärlek och visdom. Den är en kulturell artifakt av enorm betydelse och borde verkligen bevaras i tiden efter katastrofen, men inte på grund av lärdomarna den innehåller.

tisdag 9 augusti 2011

The Road (2009) - 3/6


The Road är på många sätt en unik film. Den är nästan outhärdligt dyster när den avbildar en värld utan fungerande ekosystem, förstörd av en oidentifierad katastrof. De få mänskliga överlevande släpar sig fram, dag för dag, och verkar leva nästan enbart på det sista spirande hopp de har kvar. Rent formellt är The Road en efter-katastrofen-film, men den liknar ingenting annat i genren. Här finns ingen plats för The Road Warriors civiliserade kvarleva, Children of Mens mycket påtagliga hopp eller ens 28 Days Laters slag av knarkhumor. I The Road finns bara elände.

Historien rör en far (Viggo Mortensen) och hans son (Kodi Smit-McPhee). Sen hustrun respektive modern (Charlize Theron) inte längre orkade med den meningslösa, urlakade världen och tog sitt liv har de vandrat söderut i hopp om att finna värme, vatten och solljus. Fadern anstränger sig för att de ska behålla sin mänsklighet, men världen gör honom hård och han orkar inte känna sympati för någon annan än sig själv och sonen.

Sonen är annorlunda. Till och med i denna värld av kannibaler och hänsynslösa tjuvar vägrar han följa faderns filosofi. Det räcker inte att vara en god man mot sig själv och sin familj. När fadern hårt straffar en man som stal deras utrustning börjar sonen långsamt göra uppror. Det är här The Road själv tar fel väg. Den sviker sig själv när den släpper in en gnutta ljus och belönad oskuld i sin värld av skuggor.

Jag förstår varför det måste vara så. The Road är redan en film som borde ha en psykiatervarning på omslaget. Om den inte hade vänt kurvan en liten smula så hade den varit outhärdlig och förmodligen ansvarig för ett uppsving i försäljningen av SSRI.

Hantverksmässigt är The Road briljant. Viggo Mortensen har hittills aldrig gjort en dålig roll och det gör han inte här heller. Kodi Smit-McPhee gör endast tolv år gammal ett övertygande porträtt av ett växande barn med en djup inre konflikt. Regissören John Hillcoat visste exakt vad han gjorde när han skapade en värld som hugger tag i tittaren och inte släpper taget.

The Road hade varit fantastisk om den antingen hade tillåtit sig att gå hela vägen eller gett historien ett riktigt, positivt slut. Nu försöker den ta en mellanväg och är oärlig mot sitt tema samtidigt som det knappast ger tittaren någon tillfredsställelse. Det är det enda misstaget i filmen, men det är stort.

måndag 8 augusti 2011

Vertigo (1958) (SPOILERS) - 4/6


Jag spoilar inte Vertigo för att jag vill analysera den djupare än en vanlig recension kan utan för att det är helt omöjligt att förklara hur bra den är utan att spoila den, då de bra bitarna kommer efter en signifikant händelse som man inte vill känna till innan man ser filmen. Ni är varnade.

John "Scottie" Ferguson (James Stewart) är en före detta polis som lämnat yrket efter att hans svåra svindel orsakade en kollegas död. Nu hänger han med en före detta fästmö, Midge Wood (Barbara Bel Geddes), och försöker med hennes hjälp bli av med sin svindel. Under tiden vill hans gamle vän Gavin Elster (Tom Helmore) ha hjälp med ett uppdrag i detektivstil.

Hans fru Madeleine (Kim Novak) har börjat bete sig mycket underligt och herr Elster misstänker att hon blivit besatt av en död kvinna, Carlotta Valdes. Ferguson låter sig övertalas och börjar följa efter den unga, vackra Madeleine. Hon besöker Valdes gravsten, ser hennes porträtt på ett museum och besöker platser där Valdes levt. Ferguson gör tillsammans med Wood efterforskningar och upptäcker att Valdes begick självmord. Madeleine verkar ha liknande planer och hoppar i havet men Ferguson dyker efter och räddar henne.

På så vis börjar deras bekantskap och Ferguson får ur Madeleines egen mun höra om de tankar och känslor som hemsöker henne. Hon drömmer om verkliga platser hon aldrig besökt men som Valdes kände till. Ferguson är övertygad om att det finns en naturlig förklaring och försöker finna den, men det verkar omöjligt. Samtidigt kommer han och Madeleine närmare varandra och det slutar med att de blir förälskade. Ett sista försök att lösa mysteriet för dem till ett missionshus där Madeleine efter ett kryptiskt farväl rusar uppför torntrapporna. Ferguson försöker följa efter men hindras av sin svindel och får snart se Madeleines kropp fara förbi utanför fönstret. Hon har tagit livet av sig.

Hittills har Vertigo varit en enormt välfilmad men bara måttligt intressant historia och det är först efter Madeleines död som den tar ett språng in i nya territorier. Det fungerar trots att de psykedeliska, hallucinatoriska sekvenserna inte går att ta på allvar; de är produkter av en förgången och ofta parodierad era.

Den deprimerade Ferguson stryker runt på ställen som påminner honom om Madeleine, och det är där han får syn på Judy (Kim Novak) som är så lik Madeleine att han blir besatt av henne. Hon är märkligt tillmötesgående trots sina försök att verka avvisande, och det visar sig snart varför: det var hela tiden hon som utklädd till Madeleine umgicks med Ferguson; den riktige Madeleine befann sig på landet. Det hela är Gavin Elsters plan för att mörda sin fru, vars redan döda kropp han kastade ut från tornet när Judy nådde toppen. Den stackars Ferguson var bara det perfekta vittnet, manipulerad till att säkra Elsters frihet.

Nu följer en rad sekvenser av unikt värde. Det är en mycket besynnerlig situation. Tittarna och Judy vet hur det egentligen ligger till medan Ferguson verkar obehagligt besatt av att återskapa sin Madeleine, utan att veta att det är just hans Madeleine som är hans arbetsmaterial. Ferguson är en störd, otäck individ men Judy älskar honom och gör honom till viljes, på grund av ett fåfängt hopp om att han ska kunna älska henne som Judy, inte som Madeleine.

Det är naturligtvis bara en tidsfråga innan Ferguson får reda på sanningen. Han drar med sig Judy upp i missionstornet för att genom en upprepning av händelsen med "Madeleine" bli av med det förflutnas demoner, men det slutar med att hon faller till sin död. Ferguson har i alla fall blivit botad från sin svindel; han kan stå vid kanten och se efter Judy. Wood förutspådde tidigare att det skulle krävas en stark emotionell upplevelse för att bli av med svindeln, och det verkar som om hon hade rätt.

För att vara en film som döpts efter Fergusons tillstånd spelar själva tillståndet rätt sällan roll, men det förekommer tematiskt nästintill oavbrutet. Fallande och nedåtlutning återkommer gång på gång genom Hitchcocks innovativa, utmärkande filmtekniker. Han skapade tekniken att zooma samtidigt som kameran dras bakåt, vilket skapar en mardrömslik, förvirrande, omöjlig bild som väl speglar kaoset i Fergusons hjärna när han drabbas av svindel. Fergusons och "Madeleines" respektive galenskap sprider sig till själva filmen och därmed till tittaren.

På handlingsplanet är det dock sämre med Vertigo. Den första halvan är inte tillräckligt medryckande. Filmen kommer igång först när Ferguson träffar Judy. Jag blev också väldigt besviken på slutet, som känns slumpartat och lösryckt - Judy hade gärna fått dö och Ferguson botas, men det kunde väl skett på ett annat sätt en att en slumpad nunna råkade dyka upp.

Men framför allt hade jag problem med luckorna i handlingen. Jag kan inte köpa att Ferguson ser ett halsband på Judy som han tycker sig känna igen och därur deducerar precis vad som hänt. Jag kan inte köpa att en förälskad Judy skulle utföra Elsters plan och springa uppför torntrappan. Hon kunde bara ha låtit bli; det är inte som om mördaren Elster kunde skvallra.

Vertigo är känd som ett av Hitchcocks största mästerverk och förtjänar allt beröm för sin scenografi, sin filmteknik och sina innovationer. Om den som berättelse hade fungerat något bättre hade den varit fantastisk.

söndag 7 augusti 2011

The 90s - ett försvarstal (2009) - 6/6


Henrik Schyffert föddes 1968, hade enligt egen utsago sin peak under 1990-talet, och har nu reducerats till att bli andrahandsval som intervjuobjekt i damtidningars kattartiklar. Han inleder sin enmansshow The 90s - ett försvarstal med att reflektera över detta med nostalgi, hur det till exempel kommer sig att de kläder han valde ut för sin show visade sig vara samma kläder han hade på sig onsdagen innan. Han bestämmer sig för att i showen helt skippa nostalgin, men det är naturligtvis omöjligt och kanske ännu ett utslag för den ironi som Schyffert (korrekt) hävdar utmärkte hans generation.

Jag är nästan tio år yngre än Schyffert och därmed är det en del som går mig förbi. När han började jobba gick jag i högstadiet. Ändå har Schyffert en enastående träffsäkerhet även för mig. Jag känner igen mig när han pratar om ironi och knarkarförhållandet till tecknad film, hur barnen rusade till Anslagstavlan för de få sekunderna med den tecknade gubben som blåser bort de uppsatta lapparna och sätter upp sin egen, hur nu en så egoistisk handling kunde få förekomma i Sveriges socialist-TV. Han läser TV-tablåer från 1977 och jämför dem med vad som sänds samtidigt som hans show; det genomgående intrycket är att utbudet är större men situationen ungefär densamma.

Om det bara hade varit humor med nostalgin som vapen så hade showen varit underhållande, men vi har sett många underhållande shower. Schyffert går betydligt längre än så, vilket han och hans likar ju är kända för. Plötsligt är det allvar, blodigt allvar, och publiken reagerar inte fort nog utan sitter fortfarande och småskrattar när Schyffert drar ner berättelsen i ett djupt svart hål. Han kommer tillbaka, men inte för alltid. Allvaret, just det som Schyfferts komikergeneration levde på att ignorera, är ständigt närvarande.

Schyffert lockar fram gapskratt när han pratar om sin egen terapi mot sängvätning, en historia som berättad i annan stämning låter ganska obehaglig. Han förklarar att man har två val: man kan skratta åt något, och man kan ta det på allvar. Hans generation struntade i allvarsalternativet och visste till slut inte ens själva när något var på allvar.

Han blir också djupt personlig på ett sätt som måste ha varit jobbigt för honom till och med under den åttionde föreställningen när han redan berättat de här historierna för femtiotusen andra. Han har gått från att inte ta något på allvar till att blotta det allra allvarligaste, om än fortfarande med skrattet som vapen. Jag påminns om Fyra nyanser av brunt, som visade oss något betydligt mörkare men ändå behöll känslan av att vara en komedi.

På nittiotalet visste jag knappt vem Henrik Schyffert var. På något sätt lyckades jag missa Killinggänget; jag såg aldrig NileCity eller Percy Tårar förrän långt senare trots att alla jag kände oavbrutet citerade dem och jag borde ha fattat att jag skulle gilla dem om jag väl tog mig en titt. Därför är kanske inte Schyffert en nittiotalssymbol för mig på samma sätt som för många jämnåriga, och jag kan tänka mig att många av mina gamla kompisar skulle vrida sig i skratt bra mycket mer än jag under The 90s - ett försvarstal.

Men rolig är den, även för mig, och känslosam är den, och Schyffert blandar dessa båda och skapar något som i slutändan blir ljust, livsbejakande, och positivt till framtiden.

lördag 6 augusti 2011

The Thing (1982) - 3/6


Den legendariske science fiction-författaren John W. Campbell, Jr. publicerade 1938 Who Goes There?, om en rymdvarelse som hittas nedfryst i Antarktis och när den tinar upp visar sig ha förmågan att perfekt imitera alla levande varelser den stöter på. Den börjar genast mörda och ersätta forskarna som hittat den och försöker ta sig till civilisationen där mänskligheten inte kommer att ha en chans mot den.

Historien filmades första gången 1951 under namnet The Thing from Another World, men där hade rymdvarelsen gjorts om i grunden och var nu en levande grönsak, spelad av James Arness i en mycket lustig dräkt som inte kan ha sett övertygande ut ens för sextio år sedan. Det är en av de där filmerna som man inte har något emot att se, men man måste undra varför de bryr sig om att kalla den för en version av den litterära förlagan när den inte har mycket gemensamt med den.

John Carpenter, som pumpat ut oräkneliga filmer som är bättre än de med sina förutsättningar hade någon rätt att vara (Escape from New York, They Live, Dark Star, Big Trouble in Little China), såg som liten den filmen och föll naturligtvis för den. När han blev vuxen och själv gjorde filmer blev det dags att göra en egen version, men han gick tillbaka till källan och hans film The Thing ligger mycket närmare Who Goes There? än The Thing from Another World gjorde.

Den börjar i Antarktis där en grupp amerikanska forskare ser en slädhund rusa över snön jagad av en helikopter från en norsk forskningsbas. Norrmännen försöker desperat skjuta ihjäl hunden men lyckas inte bättre än att helikoptern störtar och exploderar. Dess siste överlevande siktar på hunden men blir själv nerskjuten av en av amerikanerna.

R.J. MacReady (Kurt Russell), basens rättframme, tuffe helikopterpilot, ger sig tillsammans med doktor Copper (Richard Dysart) iväg till den norska basen för att undersöka saken. De hittar döda norrmän, ett märkligt halvmänskligt kadaver och tecken som tyder på att normännen grävt fram något ur isen.

Det visar sig att hunden i själva verket är Campbells rymdvarelse, som haft ihjäl nästan alla norrmännen och sen flytt i hundskepnad. När den placeras tillsammans med den amerikanska basens hundar börjar den döda dem och ta över deras egenskaper. Hundformen dödas, men vetenskapsmännen upptäcker att varje liten bit av varelsen kan röra sig och agera självständigt. Vem som helst kan redan vara övertagen och nu börjar paranoian sätta in, särskilt hos doktor Blair (Wilford Brimley) som får ett klassiskt psykbryt och börjar förstöra helikoptrar och radioapparater så att rymdvarelsen ska tvingas stanna i Antarktis.

Amerikanerna kommer på ett sätt att testa om en människa är sig själv eller en alienkopia och de försöker hålla ihop så att ingen av dem ska bli övertagen. Det handlar om att identifiera alla bitar av rymdvarelsen vilket snabbt verkar vara en omöjlig uppgift. Varelsen är snarare en sjukdom än ett djur. Spänningen fungerar, paranoian är tät nog att känna doften av, och hopplösheten blir allt större.

Effekterna är för sin tid fantastiska och de håller upp hyggligt även i dag. Vi får se ett avhugget huvud sträcka ut sin tunga någon meter och använda den för att dra sig tvärsöver golvet. En människokropp bildar en jättemun på bröstet. Ett annat huvud får ben och förvandlas till ett spindelliknande monster. Något liknande hade aldrig visats och filmen fick flera välförtjänta priser för sina effekter.

Tyvärr verkar inte Carpenter ha vetat vart han skulle bli av med sin film. Who Goes There? har ett fullständigt och någorlunda tillfredsställande slut, medan The Thing mer eller mindre bara saktar ner tills det inte finns något kvar att göra och det är dags för eftertexterna.

På verklighetens amerikanska antarktiska forskningsstation är det tradition att, när det sista planet till civilisationen gått och besättningen gör sig redo för sex månaders ensamhet och mörker, se The Thing. Där och då måste slutet vara oerhört effektivt, när man tänker sig att själv sitta ute i snön med en rymdvarelse lös och den kan vara vem som helst...

En prequel är på väg. Den ska handla om norrmännen som upptäckte rymdvarelsen och vad som hände med dem, men med tanke på att den måste sluta med en helikopter som jagar en slädhund över isen så har jag svårt att tänka mig att den kommer att kännas fullständigare än den här filmen.

fredag 5 augusti 2011

Hon dansade en sommar (1951) - 4/6


Hon dansade en sommar är en av de filmer som gjorde den svenska synden till ett begrepp och gav Sverige rykte som en lössläppt och moraliskt förfallen plats. Till skillnad från en annan gammal film med tematiska likheter - Swing it, magistern! - är den här filmens konflikt fortfarande begriplig för en nutida tittare.

Filmen inleds med en begravning. Prästen (John Elfström) avger en oförsonlig dom över den döda. Enligt honom är hon ett offer för den nutida förvillelsen som vänder ungdomarna från Gud. "Tung faller domen över förföraren", säger han, och då kan inte Göran (Folke Sundquist) lyssna längre utan försvinner springande därifrån. I den återblick som utgör huvuddelen av filmen får vi se hans syn på det som hände den sommaren och ledde fram till död och begravning.

Göran har precis tagit studenten och åker till sin farbrors gård på landet för att arbeta under sommaren. Där träffar han den yngre Kerstin (Ulla Jacobsson) och blir genast förtrollad av henne. Hon förefaller inte alls vara den förförare som prästen kallade henne; snarare håller hon sig undan från honom medan han försöker riva ner hennes försvar, övervinna hennes synbara blyghet och nå fram till hennes inre.

På bygden råder en kamp mellan de unga som vill dansa, spela teater och se film och den konservative prästen som tycker att allt sådant leder till elände. Han försöker hindra dem från att ha möten i skolbyggnaden men Görans farbror Anders (Edvin Adolphson) ger dem i stället tillgång till hans gamla loge vilket leder in honom i konflikten med prästen. Han vägrar ge sig; han står på ungdomarnas sida trots prästens makt i den religiösa trakten.

Göran lyckas trots motgångar och vuxnas motstånd vinna Kerstins hjärta. På sin tid skandalösa scener med nakenbad, kvinnobröst och antytt sex följer, och lyckan är nästintill total i denna vackert filmade och väl genomförda kärlekshistoria. Vi vet dock redan från inledningsscenen att lyckan inte kan vara. Den slutliga tragedin följer logiskt av det vi tidigare sett men ger ny mening åt begravningsscenen som både inleder och avslutar filmen.

Även om den centrala kampen mellan högkyrka och ungdomligt lättsinne inte är relevant i nutidssvenskens vardag är Hon dansade en sommar fortfarande giltig och dess spännande kamerarörelser och upprepade visuella temata förblir intressanta sextio år senare. Framför allt är den fortfarande en klassisk kärleksberättelse och värd att se för sin historiska betydelse. Vad den än har för överlevande kvalitéer är det bestående intrycket att det var en väldigt annorlunda tid.

torsdag 4 augusti 2011

Feature: Dåliga skådespelare - addendum


När jag redan publicerat inlägget om dåliga skådespelare dök ett väldigt bra exempel upp i huvudet på mig och det kan ju inte undanhållas läsarna. Det gäller 1998 års film The Man in the Iron Mask, en film som jag tycker rätt bra om vilket huvudsakligen beror på att det inte går att stoppa in John Malkovich, Jeremy Irons, Gabriel Byrne, Gerard Depardieu och Leonardo DiCaprio i samma film utan att det blir åtminstone okej.

Det är den siste av dessa fem som jag vill koncentrera mig på: DiCaprio. Han har gjort många bra roller i sin karriär. Han var med god marginal det bästa i åttiotalssitcomen Growing Pains, vilket naturligtvis inte säger särskilt mycket. Han gjorde sig ett namn med sin insats i What's Eating Gilbert Grape och har sen dess visat talang i filmer som Shutter Island, Catch Me If You Can, Titanic, Blood Diamond och Revolutionary Road. I The Man in the Iron Mask har han en dubbelroll som gör honom till ett perfekt studieexemplar vad gäller skådespelartalang.

Han spelar två enäggstvillingar, den ene kung Ludvig XIV av Frankrike och den andre en okänd bror som vid födseln undangömdes för att undvika arvskonflikter. Den senare växte upp utan vetskap om sitt släktskap med kungen. I vuxen ålder greps han, fängslades och blev titelns man i järnmask.

DiCaprio är väldigt bra som den ödmjuke, vänlige, av livet knallade kungabrodern. Han befinner sig i underläge men vägrar låta det knäcka honom. Han har behållit sin mänsklighet genom år av maskerad fångenskap och när han får chansen att vända på det vill han inte ha hämnd; han vill hellre göra rätt för hela världens skull än låta sig själv bada i lyx. Det är en roll DiCaprio har spelat förut och är duktig på.

Som den stenhjärtade, gränslöst bortskämde, totalt själviske kungen vet DiCaprio däremot inte vad han ska göra. Han är helt enkelt inget vidare på att vara på topp, slå uppifrån, spela den starke som har all makt och inte ifrågasätter varför. Kung Ludvig XIV beter sig inte som en kung med total tro på sin egen gudagivna rätt, han beter sig som någon som har läst om diktatoriska monarker och försöker efterlikna det så gott han kan.

Ludvigs bror Philippe är genomgående äkta. DiCaprio vet hur man spelar svaghet och även styrka av ett slag som bygger på en underliggande sårbarhet, men han vet inte hur man spelar övertygande, aldrig ifrågasatt styrka. Han behöver vara i underläge och i varenda riktigt lyckad roll han spelat är han härjad, jagad, förföljd, hårt ansatt och oftast desperat, men har ett inre ljus som låter honom ta sig igenom historien med så mycket av sin värdighet som möjligt.

Se The Man in the Iron Mask och lägg märke till hur mycket mer magnetisk DiCaprio är när han spelar Philippe än när han spelar Ludvig. Till och med när han är Philippe som låtsas vara Ludvig är skillnaden tydlig.