Dog Bite Dog (orig. Gau Ngao Gau) (2006) - 5/6

En man (Edison Chen) som verkar ha bara rudimentära kopplingar till mänsklighet färdas med båt till Hong Kong. Där hamnar han på en restaurang, en plats vars normer tydligen är helt främmande för honom, och mördar kallblodigt en advokat.

Han flyr från platsen och jagas av den brutale och oskötsamme polisen Wai (Sam Lee) och hans kollega Lam (Suet Lam). Under en våldsam konfrontation dödas Lam och då blir det personligt för Wai, som jagar mördaren med psykotisk målmedvetenhet.

Det visar sig att mördaren växte upp som kambodjanskt gatubarn och överlevde genom att besegra andra barn i blodiga, illegala boxningsmatcher som var föremål för vild satsning. Poliserna konstaterar att om det var hans barndom så har han inte mycket mänsklighet kvar.

Av en slump träffar den flyende mördaren på en ung kvinna (Weiying Pei) som väcker känslor i honom, och vi börjar ana att poliserna har fel. Under jakten mjuknar mördaren medan Wai hårdnar och de kommer kanske att hinna passera varandra innan den slutliga uppgörelsen.

Dog Bite Dog är en mycket våldsam, brutal, hänsynslös film, men det kalla våldet glorifieras inte och det upplevs aldrig som spekulativt. Liksom i Korpen flyger och A Clockwork Orange används det för att dra in oss i karaktärernas värld, en värld som - tacknämligen - är de flesta av oss helt främmande.

Filmens stora nackdel är en onödig undertråd som involverar Wais far (Ka Wah Lam), en aktad polis som ligger i koma efter att ha skjutits, och misstänks för droghandel. Den behövs inte för att förklara Wais motivation - om något så stör den det syftet - och den har få beröringspunkter med resten av berättelsen.

När slutet väl kommer är det dock glömt. Slutscenen i Dog Bite Dog är ett litet mästerverk, en avskalad, stiliserad, koreograferad historia där ord är överflödiga och gester är allt. Tre människor möts och deras linjer löper till sina oundvikliga slutpunkter i en blodig, känslosam dans. Sällan har något så våldsamt och så sorgligt varit så vackert.

The American (2010) - 3/6

Den mystiske amerikanen Jack (George Clooney) lever ett till synes idylliskt liv i svenska Dalarna med Ingrid (Irina Björklund). När de är ute på en promenad blir de angripna av en krypskytt. Jack dödar honom, sen Ingrid, och ger sig av till Rom.

Där kontaktar han Pavel (Johan Leysen) som säger åt honom att ligga lågt medan Pavel kollar upp vad som pågår. Under tiden fixar Pavel ett uppdrag åt Jack; han ska bygga ett specialgjort prickskyttegevär åt Mathilde (Thekla Reuten). Jack är tydligen nån sorts specialiserad vapensmed och lönnmördare som drog sig tillbaka till Dalarna för att ligga med en svenska. Nu slår han sig i stället ner på den italienska landsbygden, har djupa samtal med prästen Benedetto (Paolo Bonacelli) och köper sex av Clara (Violante Placido).

Här saktar filmen ner och blir väldigt långsam, vilket inte nödvändigtvis är något dåligt. Men i det här sammanhanget bygger det på att jag intresserar mig för Jack. Spänningen måste vara att lära mig mer om honom och det fungerar bara om jag vet mycket nog för att vilja lära mig mer.

Jack är för mystisk, det finns för lite där, och resten serveras för långsamt. Dessutom utgör han något av en kliché: yrkesmördaren som försöker sluta men inte tillåts göra det. Till och med det faktiskt vackert skötta förhållandet med Clara blir till kliché: den känslolöse mannen som upptäcker att han faktiskt kan känna något. Vilket jag trodde att han gjorde redan i inledningsscenen, med Ingrid.

The American hämtar upp sig markant i slutminuterna och tillsammans med välstämda, lågmälda skådespelarprestationer och en engagerande regi är det nästan tillräckligt för att trycka upp den till en bra film. Men inte riktigt.

Point Break (2015) - 5/6

Jag är spontant negativ till meningslösa remakes, och en remake av Point Break kändes så meningslös som jag kunde tänka mig. Den gav mig en glad överraskning när den levererade en riktigt bra historia, anpassad för 2010-talet utan att förlora sin själ.

Johnny "Utah" Brigham (Luke Bracey) är en extremsportare som ser sin vän Jeff (Max Thieriot) dö under en episk motorcykelkonst. Då byter han inriktning på sitt liv och sju år senare är han hoppfull FBI-agent-aspirant under Hall (Delroy Lindo), som nagelfar honom för att utröna om han verkligen är en potentiellt bra agent.

Johnny försöker imponera på Hall genom  att hitta kopplingen mellan tre märkliga händelser - en diamantstöld där tjuvarna flydde via fallskärm och låter diamanterna regna ner över slummen i Mumbai, en liknande sedelstöld där pengarna faller över en fattig by i Mexiko, och ett hopp från Everests topp. Johnnys hypotes är att de inblandade försöker utföra "The Ozaki Eight", en serie av åtta extrema bragder för att hedra Moder Jord. Och samtidigt passar de på att ge lite tillbaka.

Johnny försöker nästla sig in bland extremsportare för att hitta gärningsmännen och blir involverad med en grupp som leds av Bodhi (Édgar Ramírez), en kombination av våghals och egensinnig filosof. Johnny kommer nära dem han ska studera och blir indragen i sin forna livsstil.

Temat i filmen har förändrats sen sin tjugofem år gamla föregångare. Nu rör det sig om miljökamp och Robin Hood-filosofi. Det fungerar. Det här är ingen krystad remake, gjord enbart för att filmbossar är rädda för risken med nya idéer. Det här är den historia som den första Point Break förmodligen hade varit om den hade gjorts i dag. Den är inte i klass med den första, men den står stadigt på egna ben. Det gnager mig lite att den har så pass lite med föregångaren att göra att den inte hade behövt heta Point Break alls, men där kom väl de riskrädda cheferna in. Och det gör egentligen ingenting. Point Break är en bra film ändå, djupare än den ser ut och med en meningsfull emotionell kärna.

Little Miss Sunshine (2006) - 6/6

Litteraturprofessorn Frank (Steve Carell) har försökt begå självmord och har bara ett ställe att bli av: sin syster Sheryls (Toni Collette) familj, där det snart visar sig att han kanske är den normalaste.

Sheryls man Richard (Greg Kinnear) kämpar för att slå igenom i självhjälpsbranschen med sitt eget niostegsprogram. Deras tonårsson Dwayne (Paul Dano) hårdtränar för att bli militär testpilot och har svurit tystnadslöfte tills han lyckats. Hans lilla syster Olive (Abigail Breslin) drömmer om att att vinna Little Miss Sunshine, en skönhetstävling för prepubertala flickor, och kanske en dag bli Miss America. Hennes coach och största fan är farfar Edwin (Alan Arkin).

När Olive äntligen lyckas kvala in till Little Miss Sunshine blir hela familjen tvungen att packa in sig i en gammal VW-buss och köra från Albuquerque till Redondo Beach i Kalifornien och längs vägen konfronterar de varandras egenheter innan klimax nås på själva tävlingen.

Little Miss Sunshine fungerar alldeles utmärkt på relativt enkla nivåer: karaktärsstudie, charmig komedi, känslodrama. En film som med hjälp av en fin rollista underhåller och får tittaren att må bra, samtidigt som den riktar en pil eller två mot olika samhällsfenomen.

Men den har en pil till, och den riktas rakt mot skönhetstävlingar för barn. Jonathan Dayton, en av regissörerna, sa att "it was very important to us that the film not be about pageants. It's about being out of place, it's about not knowing where you're going to end up..." men jag tror att han var tvungen att säga det som en sköld mot kritik.

Requiem for a Dream hade inte behövt handla om droger, Pi hade inte behövt handla om matematik, man hade kunnat göra samma filmer om något annat. Men Little Miss Sunshine kritiserar skönhetstävlingarna så specifikt att det måste ha funnits i filmskaparnas sinnen. Vad är det Olive gör för fel under uppträdandet? Det är inte att hon sexualiserar ett barn; hela industrin går ut på att sexualisera ett barn. Nej, det är att hon gör det så uppenbart att inte ens de vana självbedragarna i publiken kan fortsätta låtsas som att det inte handlar om att sexualisera ett barn. Och då blir de arga.

Savage Grace (2007) - 3/6

Det första som den här filmen fick mig att tänka på var Breakfast at Tiffany's. Det är samma förljugna, ytliga societetsvärld och samma besatthet med högklassig fasad. Men i Savage Grace visar sig sprickorna mycket tidigare och tydligare, och det här är en väldigt annorlunda film. Mycket mörkare, och tyvärr inte alls lika bra.

Det är Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore), som gift sig in i den rika Baekeland-familjen som bakelit är döpt efter, som står för dramat. Hon kommer från en besvärlig bakgrund och lägger den bakom sig genom att kasta sig in i livsstilen som hennes äktenskap erbjuder henne.

Det verkar perfekt. Den rike, belevade maken Brooks (Stephen Dillane). Sonen Anthony (Barney Clark som barn, Eddie Redmayne som vuxen) som älskar sin mor. Men Barbara är ingen sund människa och hennes familj är ingen sund familj. I den fina världen gör hon sig känd för emotionella utbrott, djupa depressioner och gravt olämpligt beteende.

Vad gör då detta med Anthony? Hur reagerar han på en mor som ber sin tolvårige son att läsa högt ur de Sades verk för att visa hur bra han är på franska? Vad gör föräldrarnas ständiga hemligheter och otrohetsaffärer med hans psyke? När han blir äldre och hans homosexualitet inte accepteras märks det att han ärrats av sina upplevelser. Relationen med modern blir allt närmare och sjukare tills det blir tydligt att det här inte kommer att ha ett lyckligt slut.

Savage Grace sviks av sitt manus. Den är välsignad med skickliga skådespelare i en genre som kräver bra prestationer och om den dramatiska strukturen bara hade fått lite mer uppmärksamhet så hade den blivit riktigt bra. Nu är den snarare nittio minuter i sällskap med hemska människor och ett avslut som kommer som en överraskning - den dåliga sortens överraskning. Om man inte råkar veta vad som hände i verkligheten, förstås, men inte ens då verkar filmen veta det.

Rounders (1998) - 6/6

Det här är en film jag kan se precis hur många gånger som helst utan att någonsin bli uttråkad, trots att den efter första titten inte hade goda chanser att bli en av mina favoriter. Det skadar förstås inte att Rounders är den bästa pokerfilm som gjorts. I stället för att som i alla andra pokerfilmer avslutas med att en royal straight flush slår ett fyrtal så är de avgörande händerna i Rounders sådana som faktiskt händer vid ett pokerbord i verkligheten, och vinnaren är den som spelar sin motståndare.

Det börjar redan i inledningsscenen när Mike McDermott (Matt Damon), som finansierar sin juridikutbildning med pokerspel, bestämmer sig för att sluta med smålir och satsa alla sina pengar i ett parti med Teddy KGB (John Malkovich). Han blir utspelad och går därifrån tomhänt.

Han lovar både flickvännen Jo (Gretchen Mol) och den lokala pokerlegenden Joey Knish (John Turturro) att inte spela mer, och i stället börjar han knega för att ta sig igenom sin utbildning. Så en dag kommer hans gamle vän Worm (Edward Norton), som Mike har en stor tacksamhetsskuld till, ut ur fängelset. Worm visar sig vara skyldig en massa pengar, till män som man betalar om man vill behålla sina ben oknäckta, och Mike känner sig tvungen att hjälpa honom.

Den här till synes enkla berättelsen har oanat många bottnar. I samtalen mellan Mike och juridikprofessorn Petrovsky (Martin Landau) berörs medfödd talang kontra vald livsväg. I samspelet mellan Mike och Worm avhandlas vänskap och lojalitet och dess gränser, hur långt man drar sin tacksamhet för gamla tjänster, och ingrodd natur av grodan-och-skorpionen-karaktär.

Kanske har du även lagt märke till något annat: Edward Norton. John Malkovich. John Turturro. Matt Damon. Ja, detta är en extremt bra rollista, och den levererar. John Turturro gör i hård konkurrens en av sina bästa roller, Edward Norton är sitt vanliga naturalistiska jag, Matt Damon glider in i allting han gör, och om man bortser från Malkovichs legendariskt dåliga ryska accent ("in my klub, I vill zplash de pot venever de fuck I pleezeh") så är han en vidrigt fin skurk, som till och med lyckas ducka platthet även om rollen inbjuder till det.

Rounders är en vansinnigt citerbar film, oemotståndligt tilltalande, intelligent, djupare än den verkar, välsignad med en förstklassig rollista, och dessutom den bästa pokerfilmen någonsin. Det är kanske inte så konstigt att den blev en favorit, ändå.

Little Black Book (2004) - 4/6

Stacy Holt (Brittany Murphy) har alltid tagit sig igenom livets svåra stunder med hjälp av Carly Simon, men ibland hjälper hon inte. Nu är Stacy tillsammans med Derek (Ron Livingston) som verkar perfekt för henne, även om han är lite motvillig att binda sig och aldrig ger raka svar när hans amorösa förflutna kommer upp. Samtidigt har Stacy börjat arbeta på talkshowen Kippie Kann (Kathy Bates) där hon tävlar med sådana som Barb (Holly Hunter) och Ira (Kevin Sussman) för att utmärka sig och stiga i graderna.

Barb ställer sig snabbt på Stacys sida och de blir vänner. Barb har en enkel lösning på Stacys kärleksproblem: ta sig en titt i Dereks Palm-handdator (kids: det var en grej som fanns innan smartphones; ersätt med "iPhone"). Naturligtvis hittar hon saker hon önskar att hon slapp veta.

Stacy börjar prata med Dereks exflickvänner - en gynekolog (Rashida Jones), en kock (Julianne Nicholson) och, jobbigast av allt, en supermodell (Josie Maran). Hon intalar nog sig själv att hon bara vill förstå Derek bättre, komma honom närmare, veta mer om honom... men är det någon som tror på det?

Brittany Murphy är kärnan som gör den här filmen sevärd. Trots Stacys klart ifrågasättbara handlingar så blir hon en förståelig karaktär som vi tycker om. Hon är ingen dålig människa, vilket hon får tillfälle att bevisa mot slutet. Det är Murphys skicklighet som gör att Stacy vinner över oss på sin sida, även om man - som jag - tycker att hon är paranoid, svartsjuk och rätt tosig.

Och eftersom vi tycker om Stacy vill vi följa hennes historia, från den relativt normala början till det spruckna klimax där hennes liv plötsligt inte liknar någonting. Men hon hanterar det med värdighet och går segrande ur alltihop - och inte genom att bli räddad av en man, heller.

Columbus Day (2008) - 3/6

Jag gillar verkligen Val Kilmer. Han har tillbringat rätt många år med att göra rätt dåliga filmer - men även då har filmer som Felon slunkit igenom - men från tidigare år finns det en lång och fin meritlista som kröns av hans Oscarvärdiga prestation som Doc Holliday i Tombstone.

I Columbus Day ger han sig på en roll som är lika svår som någon av dem och jag tror att det hade lyckats om bara manuset och regin hade gett honom mer av en chans. Det finns så mycket av värme och signifikans i Columbus Day, men det döljs bakom en besynnerlig, förvirrande struktur. Upphackad kronologi var jättecoolt i Pulp Fiction och det har gjorts bra en massa andra gånger men regissören och manusförfattaren Charles Burmeister lyckas inte lika bra som Tarantino. Och det märks att det var hans förebild.

Kilmer spelar den yrkeskriminelle John som precis har gjort sitt livs största stöt. Det gick förstås inte som på räls utan han har mycket uppstädning att göra, och jagas av både poliser och skurkar. Samtidigt försöker han reda ut relationerna med exfrun Alice (Marg Helgenberger), långtida kumpanen Max (Wilmer Valderrama) och den lille pojken Antoine (Bobb'e J. Thompson) som han stöter på i en park och som vägrar lämna honom i fred. Varför är Antoine ensam i en park en vanlig vardag?

Alla ingredienserna finns där och jag vill bry mig. Men handlingen rör sig fram och tillbaka, hoppar mellan olika dagar, och jag är alldeles för ofta osäker på om vi är i nutid eller i en tillbakablick. Det gör att intresset falnar och det enda som håller mig kvar är det mänskliga utbytet mellan John och Antoine. Då vet jag att det är nutid, och då bryr jag mig.

Patrik 1,5 (2008) - 4/6

Ännu en film vars omslag ljuger. Den ser ut som en mysig oförarglig feelgoodkomedi. Visst, det är där den slutar. Men det är inte där den börjar.

Paret Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) har precis flyttat in i ett idylliskt radhusområde med blomstrande trädgårdar och söta lekande barn. De är något stereotypa - Sven är butch, äter pizza och dricker whisky, Göran är känslig och påtar i trädgården - men det hjälper nog bara med acceptansen i området. Förutom från de lokala skitungarna förstås, som gillar att ropa "bög" och springa.

Göran och Sven har precis fått godkännande från socialnämnden och ska få adoptera ett barn. Det visar sig vara ont om givarländer som kan tänka sig att lämna ett barn till ett homosexuellt par, så det slutar med att de får en svensk 1½-åring som förlorat sin familj. När pojken anländer visar det sig dock att ett kommatecken hamnat fel. Patrik (Tom Ljungman) är inte 1,5, han är 15.

Det låter som just en skojig förväxlingskomedi. Men Patrik är en arg liten ligist som kommer från en ungdomsanstalt och han tänker inte bo hos några "jävla bögar". Sven reagerar vilt och våldsamt, och hans dotter Isabell (Amanda David) är en hopplöst trulig tonårstjej. Det är helt enkelt horribla människor vi har att göra med.

Patrik 1,5 reser sig långsamt ur de djupen och blir trevligare ju längre vi tittar på den, utan att den förråder sig själv. Mot slutet blir den just så charmig och feelgood som jag väntade mig, och inte det obehagliga tidsslöseri som den först verkade.

Seven Psychopaths (2012) - 6/6

Jag älskade den här filmen. Den börjar som en dålig efterapning av Pulp Fiction men just när mina förväntningar börjat ta fast form så vänder den sig, och det blir filmens tema. Jag fann den helt oförutsägbar och hade glatt tittat vidare bara för att få veta vart den var på väg, även om den inte hade haft några andra kvalitéer.

Det har den. Den har ett smidigt, roligt, engagerande manus signerat Martin McDonagh, även regissör, som också skrev och regisserade den underbara In Bruges. Den har en imponerande rollista: Colin Farrell, Sam Rockwell, Christopher Walken, Woody Harrelson, Tom Waits och Harry Dean Stanton i den kanske mest imponerande lilla birollen från en skådespelare som specialiserat sig på imponerande små biroller. Den här gången har han inte ens repliker att verka igenom.

Saknade du kvinnor i rollistan? Det gör Christopher Walkens karaktär också. Han klagar högt om saken. Det är typiskt för McDonaghs insnärjda, mångbottnade historia och hans klichéfria karaktärer - förutom karaktären vars roll det är att vara och förespråka klichéer. Seven Psychopaths är både en förvriden buddy-comedy och en gangsterfilm, och den tar sig tid att undersöka båda genrerna på metanivå. Ett bra tag förvirrade den mig, då den inte tycktes göra någon urskillnad på det som hände i filmens verklighet och det som hände i filmens fiktion.

För naturligtvis finns det en fiktion mitt i en film som denna. Det rör sig om ett filmmanus med titeln Seven Psychopaths, skrivet av Martin Faranan (Farrell). Han har problem; titeln kräver sju psykopater men han har bara en. Och han är egentligen ingen psykopat, han är en buddhist som ogillar våld. Liksom Martin själv.

Martins kompis Billy Bickle (Rockwell) tycker att det där med att ogilla våld är fjantigt. Han vill hjälpa Martin skriva filmen och fylla den med eldstrider. Det vore i alla fall bättre än hans vanliga kneg, att kidnappa hundar, vänta tills ägarna lägger ut en belöning och då låta kompisen Hans Kieslowski (Walken) lämna tillbaka dem.

Det är den affärsverksamheten som försätter de tre männen i trubbel. En dag kidnappar Billy en liten shih tzu som råkar vara det enda som den brutale gangsterbossen Charles Costello (Harrelson) älskar - hundens halsband bär texten "return to Charles Costello or you die". Costello är inte typen som sätter upp affischer och hoppas på att få tillbaka sin hund. Han drar samman sina undersåtar, beväpnar sig och börjar leta. Martin Faranan blir vår likare, den normale som finner sig mitt i en virvelvind av vansinne.

Det är upprinnelsen till en magnifik berättelse som jag varken kan eller vill sammanfatta. Liksom In Bruges visar den oss karaktärer med djup och personlighet, med oväntade drag och än mer oväntade handlingar. De tar moraliska beslut med blod och liv som insats. Och ständigt analyserar filmen sig själv, kanske inte på samma nivå som Adaptation men i samma härad, tills den slutar på ett djupt tillfredsställande sätt. Kanske det enda möjliga sättet.

Captain Phillips (2013) - 4/6

Större delen av löptiden fungerade den här filmen inte för mig. Den var aldrig dålig eller tråkig, men den känsla av spännande intensitet som skulle infinna sig dök aldrig upp. Det var först mot slutet, när Tom Hanks fick visa hur han fick sina framgångar, som den verkligen nådde fram. Jag vet inte om det var filmen eller jag, men att döma av hyllningarna från en enad kritikerkår så var det jag. Jag kanske bara var i fel stämning för en film som denna.

Det borde nämligen vara spännande när somaliska pirater ledda av Abduwali Muse (Barkhad Abdi) angriper och sedermera bordar ett handelsfartyg under befäl av kapten Richard Phillips (Hanks). Besättningen gömmer sig, kaptenen försöker få piraterna att ta pengar och gå, Phillips och Muse utkämpar en mental duell.

Det slutar med att Phillips befinner sig i livbåten med fyra pirater på väg mot den somaliska kusten, och nu kallas amerikanska flottan in. Livbåten fräser mot stranden medan båtar och helikoptrar flockas runt den.

Efter att inte ha lyckats tända mitt intresse piggnar filmen till när slutet närmar sig. När kapten Phillips börjar bryta samman - till att börja med har han varit nästan övermänskligt cool och rationell - så börjar jag bry mig om honom.

Vid det laget har Muse också blivit en riktig karaktär. Samtalen mellan honom och Phillips vajar mellan att närma sig emotionell tyngd när Muse beskriver sina förutsättningar, och att påminna om samtalen mellan Gary Sinise och Mel Gibson i Ransom, som var det i särklass bästa med den filmen.

Det blir inga överraskningar i en rätt typiskt amerikansk film, men det förväntade sköts kompetent. Och om jag ska vara ärlig så var det nog faktiskt jag snarare än filmen. Annars hade jag kommit på något negativt att säga om den.

The Matador (2005) - 5/6

Danny Wright (Greg Kinnear) är en otursförföljd affärsman. Han och hans fru Bean (Hope Davis) förlorade sin son i en trafikolycka, affärerna vägrar komma igång, och när de älskar i köket faller ett träd in genom väggen.

Julian Noble (Pierce Brosnan) är yrkesmördare. Han dödar, ligger med unga tjejer och dricker för mycket. På sin födelsedag sitter han ensam på ett hotellrum och går igenom alla telefonnummer han har för att hitta en enda människa som vill säga grattis.

De här två männen träffas i en hotellbar i Mexico City och inleder en besynnerlig vänskap. Danny är bedövande normal, och Julian har knappt några sociala färdigheter alls. Men Danny dras till Julians värld, som inte liknar något han drömt om att uppleva, och Julian behöver nog en länk till något normalt.

Trots allt som händer mellan de här två - och det är en hel del, somligt lika spännande för oss som för Danny - så är det deras inre som får oss att fortsätta titta. Särskilt den förstörde Julian, gestaltad av Pierce Brosnans kanske bästa skådespelarprestation någonsin, tar sig in hos oss. Vi förstår precis varför Danny låter honom stanna i hans liv.

The Matador är en underskattad liten pärla, den sorts film som jag inte vill beskriva därför att den är så mycket bättre upplevd. Den glider smidigt genom sin berättelse tills den når höjdpunkten två minuter innan sluttexterna. Precis som det ska vara.

Pride (2014) - 6/6

Gud vad jag behövde den här filmen. Jag har sett alldeles för många mediokra filmer på sista tiden och när jag har sett bra filmer har de sällan rört mig, i alla fall inte så djupt som Pride gjorde. Jag tror den senaste var Locke, och bland allt bra jag har att säga om den finns inte "feelgood" med.

Pride fick mig att gråta och sen skratta genom tårarna, och när den slutade hade jag bara en tanke: hoppas, hoppas, hoppas att det här är sant. Den har sina sorgliga bitar - åttiotalshistorier om homosexuella slutar aldrig odelat positivt och de innehåller alltid frustrerad desperation - men tittaren lämnas med känslan att det finns mycket lycka och skönhet i världen. Ibland behöver man det.

Det är en berättelse som jag aldrig hade hört talas om förut, om hur en grupp homosexuella från London bestämde sig för att samla ihop pengar för att stödja gruvarbetarna under 1984 års gruvstrejk - "There's blood on your hands, mrs Thatcher"-strejken. Det var inte lätt att få ihop pengar, och det var inte lätt att åka till en lantlig gruvby i Wales för att leverera dem.

Vi träffar den bubblande aktivisten Mark (Ben Schnetzer), den något blygare Mike (Joe Gilgun), den gamle veteranen Jonathan (Dominic West), Gethin (Andrew Scott) som inte pratat med sin religiösa mor på sexton år, nykomlingen "Bromley" (George MacKay) som vill vara aktivist men är rädd för att synas för mycket och Stephanie (Faye Marsay) som i början är den enda orsaken till L-et i LGSM: Lesbians and Gays Support the Miners.

I Dulais Valley i Wales finns fackledarna Dai (Paddy Considine), Cliff (Bill Nighy) och Martin (Rhodri Mellir), vars liv förändras på olika sätt av gayaktivisternas ankomst. Där finns också den viljestarka Hefina (Imelda Staunton), kloka Siân (Jessica Gunning), och bigotten Maureen (Lisa Palfrey) som står för motståndet.

Det är bara förstklassiga skådespelare men det är som om det inte spelar någon roll; det här är en av de härliga filmer som inte verkar innehålla en enda skådespelare, bara riktiga människor som har råkat bli filmade. Möjligen är Nighy och Staunton så skickliga gamla proffs att de knappt kan låta bli att agera men när det gäller konstnärer av deras kvalitet så gör det ingenting.

Pride är ett vackert ögonblick efter ett annat, en ostoppbar flod av varma känslor, hopsatt till en nästintill perfekt historia förd framåt med känslig hand. Jag skrattade högt, ögonen tårades, jag mådde bra. Det finns säkert lite skönmålning här, jag accepterar det. Men den är sannare än jag väntade mig, och framför allt så underbar att se att jag knappt bryr mig längre.

The Imitation Game (2014) - 4/6

Det här är den andra recensionen jag skriver av The Imitation Game. Den första hyllade filmen nästan förutsättningslöst; de enda förbehållen gällde att den tog friheter med verkligheten - och säg den film som inte gör det.

Jag pratade lyriskt om perfekt stämning, perfekt skådespel, och en historia som fångade något viktigare än den nakna sanningen. Jag sa att den destillerade ett viktigt skeende till en form som vi kunde ta in, som konsten ska.

Jag hann inte ens publicera den recensionen innan jag insåg att jag inte längre höll med om vad jag hade skrivit. Visst, det är en fantastiskt välgjord film, med de prestationer och den stämning jag pratade om.

Och det skeende den beskriver är precis så viktigt som jag påstod. Mänsklig historia är alltid för komplicerad för simpla svepande uttalanden men om man ska välja en person som datorns uppfinnare så är det Alan Turing och om man ska välja en person som vinnare av andra världskriget så är det Alan Turing. Hans liv förtjänar att belysas.

Men det borde göras bättre än så här. The Imitation Game är smärtsamt konventionell, med träig kliché efter träig kliché. Filmens Turing (Benedict Cumberbatch som efter Sherlock kan leverera de här prestationerna i sömnen) är ett klassiskt asocialt filmgeni, en obegripligt intelligent man som inte kan relatera till människor och som inte förstår humor, som arbetar ensam och lyckas genom dramatiska genombrott. Verklighetens Turing var en helt annan, och filmens Turing har inget nytt att komma med.

Det är samma sak över hela brädet. Joan Clarke (Keira Knightley) rekryteras via gåtor i tidningen, Turings överordnade Denniston (Charles Dance) är ett byråkratiskt hinder som inte förstår hur viktigt arbetet är, Turing hittar en osannolik allierad i MI-6-chefen Stewart Menzies (Mark Strong), och det slutgiltiga genombrottet som vinner kriget sker av ett ögonblickligt hugskott fött ur en slumpad kommentar, precis som när dr House löser veckans medicinska mysterium.

Med ett manus som närmare följde verkligheten hade The Imitation Game förtjänat allt jag skrev om den i min första version av den här recensionen. Nu, när de första intrycken lagt sig, inser jag att The Imitation Game kan vara hur mästerligt konstruerad som helst - den är ändå en historia vi sett förut, förklädd till en historia som borde berättas.

The Riot Club (2014) - 4/6

Den här filmen svängde fram och tillbaka, och jag är fortfarande inte säker på vad jag tycker om den. Den handlar om en Oxfordklubb för unga manliga hedonister vars största nöje är vilda middagar med kopiösa mängder mat, ohälsosamma mängder alkohol, och obehagliga mängder vandalism, klasshat och sexism.

Man kan berätta en sån historia som en galen, tokrolig berättelse om sorglösa ungdomar som festar sönder hela världen, och till att börja med verkar The Riot Club välja just den vägen. Visst, en del av medlemmarna är rätt dryga aristokratyngel men de är ju så charmiga festliga odågor.

Sen kommer vi till filmens huvuddel som utspelar sig på en liten pub där klubben hyrt in sig i ett VIP-rum för att ha ett sprängparty, och nu ändras stämningen. När en inbjuden prostituerad dyker upp blir det direkt obehagligt, och det blir bara värre allt eftersom kvällen fortsätter.

De här människorna är riktiga svin, och det är skönt att filmen inte ställer sig på deras sida. Ett tag verkar det som om den ska det, men i stället svänger den in på spåret att nästan parodiera överklassarslen. Killarna i The Riot Club tror att pengar kan köpa dem fria från vad som helst, att världen är deras leksak, och att deras hat mot de undre klasserna är berättigat av avund och bitterhet.

Det märkliga är att The Riot Club verkar driva poängen att så inte är fallet, men när filmen är över så ser det ut som om de har rätt i alla fall. Och jag tittar på världen och nickar. De har nog det.

The Theory of Everything (2014) - 4/6

Stephen Hawking är en modern populärkulturikon; även människor som inte har en aning om vad han egentligen är känd för vet vem han är. Rullstolen, den fasta kroppshållningen, den elektroniska rösten - det hade varit svårt att skapa en mer igenkännlig människa.

Filmen om hans liv, baserad på hans exfrus biografi, gör det smarta valet att fokusera på hans privatliv och inte på de ganska svårbegripliga saker han uppnått inom kosmologin. Vi får se honom kreta ekvationer på svarta tavlan och hyllas av högt ansedda vetenskapsmän, men det är bara bakgrund.

Den riktiga historien handlar om hur han, spelad av Eddie Redmayne, börjar som en genialisk men ofokuserad student som ramlar in i en varm kärlekshistoria med Jane Wilde (Felicity Jones) och får de idéer som garanterar honom odödlighet. Samtidigt drabbas han av en svår sjukdom som bryter ner hans kropp tills han sitter i rullstol, nästan orörlig.

Det är en fin berättelse om kärlek under svåra omständigheter och om den tuffa kampen för att acceptera ett oacceptabelt öde. Samtidigt är den tyvärr ganska torr. Den tar aldrig ut svängarna utan förblir brittiskt sval hela vägen igenom. Det är säkert sanningsenligt - varken Hawking eller Wilde verkar vara några vildingar - så jag kan egentligen inte kritisera det, men det gjorde det svårt att vara sant entusiastisk.

Redmaynes prestation kan jag däremot inte vara annat än entusiastisk inför. Jag glömde bort att det inte var den faktiske Hawking jag tittade på, att mannen i rullstolen faktiskt kunde resa sig och gå därifrån precis när han ville. Redmayne gör sitt livs roll.

Mr. Turner (2014) - 4/6

Joseph Mallord William Turner är en av de främsta landskaps- och havsmålarna i konsthistorien. Människor som begriper sånt bättre än jag säger att han handskades med ljuset som en sann mästare och att han var bland de största av romantikerna.

Filmen om hans liv är inte lika bra på sin konst som Turner var på sin. Det är mest vältaliga människor, belevade herrar och fnittriga kvinnor, en titt in i en kultur som är försvunnen och som jag misstänker aldrig fanns på riktigt. Den innehåller nog med underhållande repliker, starka skådespelarinsatser och intressanta enstaka scener för att vara en positiv upplevelse, men den saknar nerv och poäng. Den hänger inte ihop.

Därför är det också en omöjlig uppgift att söka sammanfatta dess handling. Det vi ser är enskilda bitar ur Turners liv, och han verkar onekligen ha varit en intressant människa, men det finns ingen berättelse här - såvida det inte är berättelsen om hur skaparen av överjordisk skönhet själv var högst jordisk.

För det var han. Han verkar ha älskat sin far högst av allt på Jorden och känslorna var besvarade, men han hade en kärleksaffär med en änka som gav honom två barn som han inte brydde sig om. Han utnyttjade sin hushållerska sexuellt och efteråt log hon i hemlighet, för nu hade hon i alla fall fått uppmärksamhet från mannen hon inte kunde undgå att dras till.

Han stiger och faller. Han besöker bordeller men inte för att ha sex utan för att få modeller han kan beordra runt hur han vill. Han skapar vänner och fiender i konstvärlden. Han förbluffar den rike mannen som erbjuder honom furstliga summor för hans verk, och blir nekad. Han utför experiment tillsammans med en kvinnlig forskare - en raritet för sin tid. Han inleder en ny kärleksaffär, först inkognito till och med inför sin partner.

Alltihop är välgjort, men det passerar revy på samma sätt som mitt försök till sammanfattning: som en oändlig rad små stycken som inte har något med varandra att göra. Kanske hade Mr. Turner fungerat bättre som miniserie, där varje avsnitt fokuserade på en aspekt av honom. I stället fick vi en för lång film där varje detalj fungerar jättefint, men helheten flyter bort och försvinner.

Frank (2014) - 2/6

Frank är en film om irriterande människor och det är fantastiskt att den inte är mer irriterande än den är. Den är ändå rätt irriterande, dock. För att inte tala om sanslöst pretentiös. En apart scen väldigt nära slutet får mig att tro att filmskaparna egentligen ville slita en massa prettoklichéer i stycken, men när de tillbringar nittio minuter med att predika dem försvinner den effekten.

Jag borde kanske ha förstått vart det var på väg redan från början. Jon (Domhnall Gleeson) är en yngling med musikdrömmar, och som alla förment kreativa ungdomar har han huvudet fullt av idéer som aldrig blir något. Han klagar om detta för sina 14 Twitterföljare innan han äter middagen hans mamma har lagat.

En dag råkar han bli vittne till ett mediokert självmordsförsök; klanten visar sig vara keyboardspelare för bandet Soronprfbs. Han nämner för bandmedlemmen Don (Scoot McNairy) att han själv spelar keyboard och mer behövs inte för att bli medlem.

Jon presenteras för bandets ledare Frank (Michael Fassbender), en mystisk typ som lever iklädd ett papier mâché-huvud i Frank Sidebottom-stil. Frank och Don visar sig dock vara de enda i bandet som inte hatar Jon. Den aggressiva Clara (Maggie Gyllenhaal) och de två bakgrundsfigurerna Nana (Carla Azar) och Baraque (François Civil) tycker att han är äcklig, påträngande, talanglös... det tar aldrig slut.

Jon tror sig följa med på ett gig men det visar sig att bandet ska slå sig ner i en stuga och spela in en skiva. Själva inspelningen börjar inte förrän perfektionisten Frank är nöjd. Under månaderna som går sprider Jon information på Twitter och Youtube, vilket ger bandet den enda publik de någonsin haft.

Det är inte konstigt att de inte haft några mainstreamframgångar än. Deras musik är nämligen riktigt, riktigt usel. Plågsam att lyssna på. Det är så att jag undrar om det är tänkt att vara en del av skämtet att alla tycker Frank är så fantastiskt genialisk när han bara producerar skit, men i så fall smälter det oerhört illa in i resten av filmen. Även den där aparta scenen i slutet, runt vilken vem som helst hade kunnat bygga en bättre film, bygger på att Frank faktiskt är ett musikaliskt geni.

Resten av filmen tillbringar vi i smärtsamt sällskap med hemska stereotyper, prettoelementarer och outhärdliga drygon, medan Michael Fassbenders uttrycksfulla ansikte döljs bakom en orörlig mask - en idé i klass med att ha James Earl Jones till att spela stum eller låta Fred Astaire uppträda kedjad. Frank är värd ett högt betyg för vad jag tror att den försöker göra, men ett lågt för vad den lyckas med.

Unbroken (2014) - 3/6

Louie Zamperini var en amerikansk OS-löpare som senare blev soldat under andra världskriget. Han var med om en flygkrasch, överlevde i en räddningsflotte på havet och hamnade i japanskt fångläger där han satt kvar tills freden kom. Han misshandlades men överlevde.

Det skulle kunna bli en bra film, och liknande historier har blivit bra filmer förut. Men Unbroken gör inte sitt material rättvisa. Den är en kort film instängd i en lång film och lägger alldeles för mycket tid på Zamperinis barndom och löparkarriär, samt ett uppdrag som slutar med en kraschlandning och inte har något med resten av berättelsen att göra.

När själva storyn väl kommer igång så är den skarpt delad i två mellan överlevardramat på öppna havet och krigsfångehistorien när Zamperini har räddats. Ingendera har särskilt mycket nytt att tillföra sin genre; det känns som om jag tillbringar större delen av tiden med att se saker jag sett förut. De här berättelserna har sina konventioner och Unbroken följer dem troget.

Det räcker inte att visa lidande och grymheter. Vi har sett det för ofta. En riktigt bra film måste riva ner väggen mellan publiken och berättelsen så att vi, om än bara för några ögonblick, förstår hur det är att vara där, fånge och misshandlad, förtvivlad och förstörd. Annars är det bara bilder och ord.

I sina bästa ögonblick når Unbroken nästan dit. När vi ser att Zamperini inte är helt oknäckt, att han inte är en man av stål. Att han ibland bara vill skrika. Att det finns gränser för honom också. Annars kan vi inte känna med honom.

De ögonblicken är få och utspridda. Unbroken kommer nära framgång och originalitet en gång till, nära slutet, när vi får se känslor hos en karaktär som brukar sakna känslor i de här filmerna. Men till och med den scenen är alltför tillrättalagd, och i sin helhet är Unbroken bara ännu en film om tuffa amerikaner och onda japaner.

Her (2013) - 5/6

Audrey Niffeneggers The Time-Traveller's Wife är en av de bästa kärlekshistorier jag läst - och den blev en nästan lika bra film - och Her rör sig i samma territorier. Genom att visa ett kärleksförhållande med väldigt särskilda omständigheter undersöker den de förhållanden vi alla lever i, på sätt vi inte kan låta bli att känna igen.

Den ene parten är Theodore Twombly (Joaquin Phoenix), vars äktenskap med ungdomskärleken Catherine (Rooney Mara) spruckit. Han skjuter upp att skriva under skilsmässopappren och ältar vad som gick fel mellan dem.

Theodore arbetar med att skriva djupa, personliga brev åt andra människor. När man inte lyckas få ut sina känslor på papper, då löser Theodore det åt en. Han är väldigt skicklig på sitt jobb, men i privatlivet verkar känslorna vara mycket svårare att finna. Den enda närhet han har är med bästa vännen Amy (Amy Adams). Annars är det bara telefonsex med främlingar.

En dag köper Theodore ett nytt operativsystem med äkta artificiell intelligens. Det tar sig namnet Samantha och Scarlett Johanssons röst, och visar sig genast vara ett sant tekniskt mirakel. Samantha lär sig snabbt och hennes personlighet utvecklas, liksom hennes relation med Theodore. Han börjar få känslor för henne, och hon finner att hon kan känna känslor för honom också.

Var gränsen går för Samantha blir aldrig klargjort, men det spelar ingen roll. Scenerna där deras förhållande inleds och växer är underbara. Kemin sprakar mellan Phoenix och Johansson, och Samantha är en så intagande skapelse att jag längtade efter att ha en egen AI som talade till mig som hon gör. Det är så kärleksrelationer är, rosa och vackra i början.

Men det blir alltid mer komplicerat, och det blir det även för Samantha och Theodore. De försöker finna sätt att arbeta runt det faktum att hon inte har någon kropp, och båda försöker hantera att den andre inte är perfekt. Samantha är verkligen sant intelligent, och det innebär att hon aldrig kan vara bara ett datorprogram. Hon har en egen vilja.

Trots att deras problem handlar om deras speciella omständigheter så speglar deras förhållande verkligheten. Jag har haft samtal som deras, jag har känt samma saker som de. När det blir plågsamt känner jag igen smärtan. Her är ett fint karaktärsdrama som är smart och känsligt, roligt ibland och sorgligt ibland, och som säger mycket mer om människor än det gör om tekniken som det skenbart handlar om.