You Can't Take It with You (1938) - 5/6

Alice Sycamore (Jean Arthur) kommer från en familj av excentriska bohemer. I hennes hus sysslar alla med sin hobby. Syster Essie (Ann Miller) dansar ständigt, hennes man Ed (Dub Taylor) leker med sin tryckpress, mamma Penny (Spring Byington) skriver pjäser, och i källaren bygger pappa Paul (Samuel S. Hinds) och kompisen DePinna (Halliwell Hobbes) fyrverkerier. Ryssen Kolenkhov (Mischa Auer) tittar in för att äta middag och lära Essie dansa. Tjänstefolket, Rheba (Lillian Yarbo) och Donald (Eddie Anderson), verkar älska stämningen i huset. Det finns till och med en tam korp (Jimmy).

Mitt i alltihop sitter morfar Martin Vanderhof (Lionel Barrymore), som en gång i tiden var en framgångsrik affärsman. En dag stod han i hissen på jobbet när han insåg att han inte hade roligt och genast tog hissen ner igen. Sen dess har han spritt sin filosofi, skaffat sig oräkneliga vänner, och levat lycklig. När nån enveten uppköpare tvunget vill tillskansa sig hans hus tackar han nej. Det är värt mer än pengar för honom.

Han vet inte att uppköparen jobbar för samma företag som hans dotterdotter arbetar på som sekreterare, och där hon även träffat högste chefens son Tony Kirby (James Stewart). De blir förälskade i varandra, men hur ska det gå när deras bakgrunder möts? Alice har inga illusioner om sin familj och Tonys pappa Anthony P. (Edward Arnold) är en stenrik och stenhård affärsman, medan mamman (Mary Forbes) är en snobb som är besatt av sin sociala status.

Det låter som en förutsägbar historia och visst, det är det. Men den är vacker också. Det brokiga gänget hemma hos Alice gör att det inte finns en trist sekund ("not a dull moment", som morfar Vanderhof säger) och James Stewart gör förstås det han alltid gör, men det blir riktigt underbart när morfar Vanderhof och Anthony P. Kirby pratar med varandra. Två gamla män som pratar om sina långa liv.

Det är faktiskt Edward Arnold, inte James Stewart, inte Jean Arthur och inte Lionel Barrymore, som gör den här filmen så fin som den är. Hans karaktär är en kallblodig affärsman, till synes inte brydd om något annat än framgång och pengar och att krossa sina motståndare, men ganska snart - innan hans karaktärskurva börjat peka åt något särskilt håll - ser vi hans mänsklighet. Ju mer av den som kommer fram, desto mer tycker vi om honom. Anthony P. Kirby vaknar inte bara upp en dag som en ny människa, allt vi ser av honom är trovärdigt. Han är ingen karikatyr, han är en karaktär. Det är vad Edward Arnold gör honom till.

Lost Horizon (1937) - 6/6

När Lost Horizon först släpptes var den 132 minuter lång, men några korta år senare var det dags för USA att gå i krig och filmens pacifistiska, antinationalistiska budskap var inte inne längre. 25 minuter klipptes bort inför släppet 1942 och när originalet plockades upp ur arkivet långt senare hade det ruttnat sönder. 1973 startade ett projekt för att sätta ihop den mest fullständiga versionen som gick att hitta, och resultatet blev en film med komplett ljudspår men sju minuter saknad film, som ersattes med stillbilder. Det är den versionen jag har sett.

Det är inte svårt att se vad de amerikanska censorerna hade emot Lost Horizons originalversion. Redan under de första minuterna visar Robert Conway (Ronald Colman), Englands blivande utrikesminister, prov på en remarkabelt progressiv inställning. Han har just hjälpt till att rädda nittio vita undan ett plötsligt kinesiskt krig och frågar om pressen kommer att nämna de tiotusen kineser de lämnade kvar. "Of course not. They don't count", säger han bittert.

Sedan ger han oss ett pricksäkert satiriskt tal om krig och nationspolitik. Och om hur svårt det är att ändra på. Hans bror George (John Howard) verkar inte alls förstå och blir snarare orolig, men Robert lugnar honom. Bröderna och de andra passagerarna ombord på planet - paleontologen Alexander Lovett (Edward Everett Horton), den jovialiske Henry Barnard (Thomas Mitchell) och den lungsjuka, döende amerikanskan Gloria Stone (Isabel Jewell) - går och lägger sig.

Nästa morgon upptäcker de att det är en främling bakom spakarna och de är på väg åt fel håll. Det slutar med att planet kraschlandar i Himalaya, där ett gäng vandrande munkar leder dem till lamaklostret Shangri-La. Det ligger i en dold och lummig dal, skyddad från elementen av väldiga berg och styrs till synes av den gåtfulle Chang (H.B. Warner).

Utopier är sällsynta både på film och i böcker. Orsaken är enkel: de är tråkiga. I utopier finns inga konflikter och utan konflikter finns ingen drama. Lost Horizon löser det problemet på ett smidigt sätt, även om en spricka dyker upp mot slutet. Men större delen av tiden lär vi känna detta underbara samhälle, vad hela världen borde vara.

I Shangri-La lever människorna länge och lyckliga. Munkarna styr med någorlunda strikthet och blir någorlunda åtlydda. Brott finns inte - när det finns tillräckligt av allt, varför skulle någon bli brottsling? Lost Horizon klipptes ännu hårdare på femtiotalet då den ansågs propagera för kommunism, och det kan väl sägas att den gör. Men ett slags kommunism som jag inte kan se någon ha ett jota emot. Shangri-La skildrar trovärdigt vad som händer när alla följer en enkel regel: var snäll.

Lost Horizon är en nästan åttio år gammal film, så naturligtvis följer den inte våra moderna uppfattningar perfekt. Genusmässigt är den enormt föråldrad, och trots dess antirasistiska och antinationalistiska ton så är alla huvudpersonerna vita och bifigurerna asiater. Chang spelas av en britt. Det problemet har vi i och för sig fortfarande kvar, än i dag. Men för sin tid är det en remarkabel skildring av tankar som i dag är nästan lika provokativa som de var då. Varför måste vi kriga, stjäla och mörda - egentligen?

Mr. Deeds Goes to Town (1936) - 5/6

Det är inte bara titeln som påminner om Mr. Smith Goes to Washington. Huvudpersonen Longfellow Deeds (Gary Cooper) är liksom James Stewarts Jefferson Smith en ödmjuk, liknöjd, behaglig småstadsbo som hamnar i en situation han inte är förberedd på. Men han är också kolerisk, ibland våldsam, och har en tendens att agera först och tänka sen. Han är ingen perfekt myskarl, men vi tycker om honom ändå.

Han har tillbringat hela sitt liv i lilla Mandrake Falls, där han spelar tuba och skriver vykortspoesi, när advokaten John Cedar (Douglas Dumbrille) dyker upp med ett besked: Deeds stenrike morbror Martin Semple har avlidit och Longfellow Deeds är hans arvtagare. Tjugo miljoner dollar väntar honom.

Tillsammans med Cedar och högra handen Cornelius Cobb (Lionel Stander) åker Deeds till New York City. Deeds har inget större intresse av pengarna, men advokaten har sina egna anledningar att pressa honom: det finns ruffel och båg i bokföringen. Cedar tror att Deeds är en lättmanipulerad bondläpp som han kan gömma sina brott bakom.

Samtidigt bestämmer sig den tuffa journalisten Babe Bennett (Jean Arthur) - var förresten alla kvinnor på trettiotalet antingen hemmafruar eller journalister, för på film verkar det så? - för att scora ett scoop om den nyrike arvtagaren. Hon gör en Hudsucker Proxy för att komma nära Deeds och ser till att rapportera om varenda grej den naive utbölingen hittar på.

När Bennett börjar ångra sin iskalla operation och Cedar börjar bli desperat går det mot kulmen då Deeds blir tvungen att inse hur annorlunda den stora världen är, när man jämför med Mandrake Falls.

Ibland är Mr. Deeds Goes to Town en mysig feelgoodfilm, och särskilt i början är den riktigt rolig. Men det är inte bara skoj; Longfellow Deeds blir tvungen att konfrontera de sociala orättvisorna under depressionen, och han tvingas inse att människor har ljugit för honom, utnyttjat honom, och manipulerat honom. Men han hämtar sig, och man går ifrån den här filmen med ett leende på läpparna.

It Happened One Night (1934) - 5/6

Den här filmen var den första som någonsin fick Big Five på Oscargalan: den vann bästa regi, bästa manus, båda skådespelarpriserna och förstås bästa film. Men den är också åttio år gammal och när man sätter sig ner för att se så gammal film måste man vara beredd på vissa saker.

Inte nödvändigtvis att filmkonsten som sådan är sämre; visst har det skett stor utveckling på området men det finns gott om filmer från trettiotalet som fortfarande står upp i konkurrens mot moderna mästerverk. Däremot har kulturen förändrats, bra mycket mer än filmkonsten. Det kommer inte att vara alltför positiva kvinnoporträtt och sådant som i dag hade varit helt oacceptabelt får glida förbi okommenterat. Det finns lite sånt i It Happened One Night - en scen där en man smiskar en kvinna till exempel - men om man hänger upp sig på det missar man många bra filmer. Tiderna har ändrats.

Ellen Andrews (Claudette Colbert) har gift sig med flygarsprätten King Westley (Jameson Thomas). Hennes stenrike far Alexander (Walter Connolly) är inte alls nöjd utan försöker få bröllopet annullerat och under tiden håller han henne inspärrad på sin båt där hon hungerstrejkar. Redan här har den moderne tittaren problem; i vår tid hade han inte kunnat fängsla sin vuxna dotter på det viset.

Det kan han i och för sig inte i filmen heller, men bara för att hon dyker från relingen, simmar i land och börjar ta sig mot New York där hennes man finns. På vägen stöter hon på den nyligen sparkade reportern Peter Warne (Clark Gable) som känner igen henne och vet att hennes far utlyst en belöning på $10.000 för henne. Han bestämmer sig för att i stället få ut ett reportage ur det hela, och deras resa mot New York tar sin början.

It Happened One Night är en film som låter sin riktiga historia glida in gradvis, så att man knappt märker den. Till att börja med verkar storyn nästan som en ursäkt för att få visa scener mellan Colbert och Gable, scener där deras samspel lyser med värme. Gable visar sin komiska talang i den berömda liftarscenen och sin dramatiska när han berättar om hur han planerade giftermål. Colbert har det svårare eftersom manuset ger henne mindre att jobba med, men när hon får en boll så smashar hon den.

Men allt eftersom börjar filmen handla om något helt annat än skojiga småbitar och vi börjar först bry oss om karaktärerna och sen se dem på nya sätt. Stereotypa och platta relationer djupnar framför våra ögon, och i slutet är det svårt att inte bli rörd. Och nu vet jag vad bröllopsscenen i Spaceballs parodierar, också.

Varken Gable eller Colbert ska ha trott på filmen. När den var färdig sa Colbert till en vän att hon just avslutat världens sämsta film, och hon var så säker på att hon inte skulle vinna Oscarn att hon inte ens dök upp på galan utan planerade en tågresa. När hon vann skickade studiochefen Harry Cohn några underhuggare till att dra henne av tåget så hon kunde komma och ta emot sitt pris. Hon sägs också ha haft ett ansträngt förhållande till regissören Frank Capra.

Till att börja med verkade hon ha rätt. It Happened One Night var ingen omedelbar hit; det var först när den började visas på små biografer och ryktet gick som den slog. Då blev den Columbias största framgång dittills och hjälpte till att bygga upp bolaget till den mastodont det är i dag.

He flies through the air with the greatest of ease, that daring young man on the flying trapeze.

Platinum Blonde (1931) - 3/6

Stew Smith (Robert Williams, som dog kort efter den här filmens premiär) är en snabbpratande tidningsreporter och hoppfull pjäsförfattare (han har ingen handling än, bara en plats för första scenen). Han får jobbet att skriva om en skandal i den stenrika familjen Schuyler, styrd av matriarken mrs Schuyler (Louise Closser Hale). Där träffar han sonen Michael (Don Dillaway), som orsakat skandalen, betjänten Smythe (Halliwell Hobbes), familjens advokat Grayson (Reginald Owen) och - viktigast av alla - dottern Anne (Jean Harlow), titelns platinablondin.

Efter en knepig inledning blir Stew och Anne tokkära i varandra, vilket i princip alla tycker illa om. De gifter sig hastigt och lustigt (så hastigt och lustigt att det känns som en bit är bortklippt ur filmen) men det blir genast konflikter mellan arbetarpojken och den rika flickan. Det handlar om var de ska bo, huruvida Stew kan tänka sig att leva på Annes pengar, vilka kläder han ska ha, och framför allt hans vänskap med tjejkompisen och arbetskamraten Gallagher (Loretta Young), en one-of-the-boys-journalist vars blickar säger att hon vill vara något annat.

Det är en ganska tunn och förutsägbar handling som kanske var aktuell för åttio år sedan men nu har varit föråldrad ett bra tag. Det är några skratt i början och jag tycker riktigt bra om slutscenen, men däremellan är det en rätt lång bit som man bara måste ta sig igenom. Ibland gnistrar manuset till en extra gång och det är alltid kul att se hur mycket kulturen har ändrats på ett människolivs längd.

Det är dock inte uppenbart för den här filmen hur Jean Harlow kunde bli en superstjärna, men det är väl som Variety skrev i sin recension av hennes tidigare film Hell's Angels: "It doesn't matter what degree of talent she possesses ... nobody ever starved possessing what she's got." Kvinnoidealet har också ändrats sen trettiotalet, men inte lika mycket.

Queen Christina (1933) - 5/6

Sveriges konung Gustav II Adolf (C. Montague Shaw) faller vid Lützen. I Stockholm presenterar hans trogne Axel Oxenstierna (Lewis Stone) efterträdaren, lilla Kristina (Cora Sue Collins), som uppfostrats som pojke och vants vid kanoners ljud. Hon är en brådmogen och självsäker flicka; när hon glömmer hur hennes väl inövade tal går förbättrar hon det på eget initiativ. Hon kungör för de samlade adelsmännen att det krig som tog hennes fars liv ska vinnas åt Sverige. Sedan marscherar hon ut och högdjuren bugar sig för den sjuåriga flickan.

Hon växer upp under konstant brinnande krig, men när hon är vuxen och spelas av Greta Garbo har hon tröttnat. Adeln och generalerna vill ha krig och de vill att hon ska gifta sig med Sveriges store hjälte Karl Gustav (Reginald Owen), hemkommen som segrare från fjärran slagfält. Själv vill hon ha fred och hon vet inte om hon vill gifta sig alls, men då är det i alla fall inte med Karl Gustav. Snarare i så fall med greve Magnus (Ian Keith). Annars är det den unga och vackra grevinnan Ebba Sparre (Elizabeth Young) som verkar närmast henne, bortsett från hennes gamle trotjänare Aage (C. Aubrey Smith).

Ibland orkar Kristina inte längre med sina plikter och sin tvungna livsstil. Då lämnar hon sin förgyllda bur, klär sig som man och ger sig ut på hästryggen tillsammans med Aage. En gång hamnar hon på ett värdshus och tar det sista och bästa rummet samtidigt som spanske kungens sändebud Antonio (John Gilbert) anländer och behöver någonstans att sova. Det slutar med att han delar rum med den unge, charmige man som har värdshusets bästa rum.

Det fascinerande - kanske unika - med den här scenen är att den inte spelas komiskt alls. Vi har sett liknande situationer om och om igen på film, men alltid för att locka fram skratt. Här finns ingen simpel humor, inga festliga krumbukter för att undvika avslöjandet. Scenen är inte bedövande allvarlig heller, den bara är. Och den visar oss Kristina som ingen sett henne tidigare, och den slutar på bästa tänkbara sätt.

Resten av filmen behandlar kärleksaffären mellan Kristina och Antonio och de hinder som deras ställningar sätter i deras väg. Antonio kom ursprungligen till Sverige för att framföra ett frieri från kungen av Spanien, och en trogen man som han tycker inte om att ha förrått sin kung. Inte ens av misstag.

Varken folket, adeln eller den mäktiga kyrkan tycker om tanken på ett bröllop mellan Kristina och Spaniens katolske kung, och när hon försäkrar dem om att hon inte har några planer på att säga ja till frieriet undrar de varför den där spanjoren fortfarande är kvar i slottet, och tydligen har ett nära förhållande till drottningen. Är hon månne offer för spansk häxkonst? Vilket är hennes förhållande till spanjoren? Stockholm blir en farlig stad för de båda älskarna. Alla som öppnat en svensk historiebok vet hur det måste sluta, även om Queen Christina inte anstränger sig för att hålla sig till den absoluta sanningen.

Det är en modig film som går mycket längre än jag hade trott var möjligt 1933. Kristinas och Ebbas relation kunde kanske passera obemärkt framför den tidens oskyldiga ögon, men Kristinas uttalande om att hon planerar att dö som ungkarl? De små, men märkbara, antydningarna om Kristinas sexualitet och utmanande av könsgränser (som för övrigt Garbo själv lär ha känt igen sig i)?

Framför allt, detta starka kraftfulla kvinnoporträtt? Queen Christina är en remarkabelt progressiv film för att vara snart åttio år gammal. Filmkvinnor som Kristina är inte helt okontroversiella ens i dag.

Greta Garbo var inte en fantastisk skådespelerska, men hon hade det där svårbeskrivliga i sig, som hon delade med Marilyn Monroe och de andra legenderna. När hon är i bild så vill man titta, och fortsätta titta, och när det är över tänker man på henne. Här tror jag att hon hittade den roll som låg allra närmast henne själv.

Freaks (1932) - 5/6

Freaks inleds med en för sin tid remarkabelt progressiv text som förklarar att en historia som denna aldrig kommer att filmas igen, för dess ämne och huvudpersoner - missbildade människor som lever på att låta sig uppvisas på nöjesfält - håller tack vare den moderna vetenskapen på att försvinna. Dessa stackars människor, utstötta, fruktade, förlöjligade, håller ihop under ett strikt regelverk som är till för att skydda dem alla.

Regissören Tod Browning, som själv tillbringat en tid med en kringresande cirkus, fyllde rollerna med faktiska freaks. Vi ser den nu nästan helt försvunna sideshowens legender, människor som de siamesiska tvillingarna Daisy och Violet Hilton, den arm- och benlöse prins Randian, fågelkvinnan Koo Koo, den skäggiga damen Olga Roderick och mikrocefalen Schlitzie. Några av dem utför sina nummer framför kameran; vi får till exempel se prins Randian rulla och tända en cigarrett med munnen.

På den kringresande cirkusen finns även dvärgarna Hans (Harry Earles) och Frieda (Daisy Earles). Hans har förälskat sig i trapetskonstnären Cleopatra (Olga Barcanova), som fått veta att Hans inväntar ett stort arv och därför låtsas vara intresserad av honom samtidigt som hon tillsammans med sin egentlige pojkvän, tyngdlyftaren Hercules (Henry Victor), planerar att mörda honom.

Frieda har förstått att Cleopatra inte bryr sig om Hans och försöker varna honom, men han lyssnar inte. Han är kär i den vackra - och normallånga - Cleopatra. De andra freaksen lyssnar på Friedas oro men accepterar Cleopatra tills hon avslöjar sig. Då är de redo att utkräva en gruvlig hämnd. Det är en scen som kanske borde vara skrattretande men i stället blir kuslig och hotfull. Cleopatra och Hercules har bråkat med fel människor.

Filmen står entydigt på freaksens sida. Dessa naturens misstag är här hedersamma och lojala, medan de två "normala" Cleopatra och Hercules är de egentliga monstren. Det bidrog säkert till den storm av kontrovers som omgav filmen, även om en ofta angiven anledning är de tydliga och våldsamma sekvenser som senare klipptes bort och numera anses förlorade för alltid. Jag vet inte om de hade gjort filmen ännu bättre men jag misstänker att det var en bra klippning. Freaks är stämningsfull och mörk. Blod och våld hade förmodligen bara förstört intrycket.

Det stora avslöjandet av Cleopatras slutliga öde fungerar tyvärr inte längre, om det någonsin gjorde det. Exakt vad som hände henne är inte uppenbart och hjärnan envisas med att fundera över det i stället för att känna den iskalla fasa som scenen förtjänar. Vad som hände Hercules får vi inte ens veta i den överlevande versionen. Det är synd att så illa följa upp den briljanta stormscenen som tar ett koncept som borde ha varit omöjligt och gör det otäckt effektivt.

Men sammantaget är Freaks - än i dag - en mycket bra film. Den är oklanderligt välgjord och dessa människor och deras öden fascinerar oss fortfarande. Kanske ännu mer i dag, när vi aldrig själva får se dem.

City Lights (1931) - 6/6

1931 hade stumfilmen börjat dö, men Charlie Chaplin var inte redo att gå över till ljudfilm. City Lights blev hans sista stumfilm, med musik komponerad av Chaplin själv och en handfull ljudeffekter men inte ett enda uttalat ord. Det närmaste vi kommer är inledningsscenen där en ny staty ska avtäckas. Ett högdjur kliver fram till mikrofonen, öppnar munnen för att tala, och det vi hör är gnidiga pipanden. Trettiotalets publik, som levde i gränsperioden mellan stumfilm och talfilm, fick ut något helt annat av det än vi får i dag. Det måste ha varit en fantastisk rolig kommentar till det som pågick i filmbranschen.

Charlie Chaplin spelar sin världsberömde luffare med sliten kostym, hatt, käpp och mustaschen som för överskådlig framtid förstördes av en arg diktator. Efter att ha hittats sovande på statyn som avtäcktes strövar han planlöst runt i staden och träffar en ung blind kvinna (Virginia Cherrill) som säljer blommor. Han köper en blomma av henne och i nästa stund rör han våra hjärtan. Deras första möte är lika vackert som den betydligt mer kända slutscenen.

Luffaren hänger vid en kaj när en berusad man (Harry Myers) dyker upp för att begå självmord. Efter lite slapstickbesvärligheter har luffaren räddat hans liv, gett honom livslusten tillbaka och blir hembjuden till hans lyxiga villa. Mannen visar sig vara stenrik och nu lever luffaren det goda livet. När han är ute och åker Rolls-Royce stöter han på blomsterförsäljerskan. Med sin nya kompis pengar köper han alla hennes blommor och sen skjutsar han henne hem, och hon får en fantastisk historia om en rik uppvaktare att berätta för sin mormor (Florence Lee).

Problemet är att miljonären bara tycker om luffaren när den förre är berusad. Så fort han blir nykter beordrar han luffaren utslängd ur huset, men när han fått ett par drinkar i sig är de bästa vänner igen. Den stackars luffaren försöker hänga med i svängarna och försöker inför blomsterförsäljerskan upprätthålla illusionen att han är en rik, kultiverad gentleman. När hon har slut på pengar och fordringsägarna står vid dörren lovar han henne att han ska fixa det. Men hur, när han inte är någon miljonär utan bara en luggsliten luffare?

City Lights blandar emotionella, rörande scener med ren slapstick, och inkongruensen får mig ibland ur balans. Men de rörande scenerna är verkligen rörande, och Chaplin var väldigt bra på slapstick med sitt perfekt disciplinerade minspel och sin blick som sa att han bara råkade vara på fel plats vid fel tillfälle. Slutscenen är berömd och hyllad, och även om ingenting hade kunnat matcha mina förväntningar så var den väldigt bra och effektiv.

City Lights är nog inte Chaplins bästa film - jag väljer The Great Dictator - men emedan The Great Dictator förmodligen kommer att betyda mindre och mindre om femtio eller hundra eller tvåhundra år, så tror jag att City Lights aldrig kommer att dö. Den kommer alltid att vara älskad, för dess ämnen och känslor är mänskliga, inte tidsbundna.

Scrooge (1935) - 5/6

Charles Dickens A Christmas Carol är ett av de få verk som nästan blir en genre i sig själv. Dess karaktärer är odödliga arketyper, historien är välkänd även av dem som inte vet att det är den historien de känner till, och bilderna återkommer gång på gång. Otaliga TV-serier har haft ett Christmas Carol-avsnitt och berättelsen har varit ett populärt filmämne i hundra år - min personliga favoritversion är den från 1999 med Patrick Stewart som Ebenezer Scrooge och Richard E. Grant som Bob Cratchit.

Versionen från 1935 är den äldsta ljudversion som fortfarande finns kvar; det ska ha funnits en version från 1928 som har gått förlorad. Här är det Sir Seymour Hicks som spelar Ebenezer Scrooge, den pengastinne affärsmannen som inte spenderar en penny vare sig på sig själv eller på någon annan. Han tillåter inte ens sin kontorist Bob Cratchit (Donald Calthrop) att lägga en kolbit på elden när det är en snöig julafton och elden håller på att slockna. Hans systerson Fred (Robert Cochran) dyker upp för att önska god jul, men det har han förstås ingenting för. "Humbug!", dundrar Scrooge och låter endast motvilligt Bob Cratchit få juldagen ledig.

Scrooge lunkar hem till sitt ensamma hus men redan vid dörren får han en överraskning. Han ser sin avlidne affärspartner Jacob Marleys ansikte i dörrkläppen och på kvällen blir han besökt av Marleys spöke, som varnar honom att om han inte bättrar sig måste han dela Marleys bistra öde. Tre besökare följer: förgångna julars ande (Marie Ney), nuvarande julens ande (Oscar Asche) och kommande julars ande (C.V. France). Det de visar honom får honom att ändra sig och han blir en ny man, hängiven julens budskap.

Det är en fantastisk, ikonisk historia som jag erkänner en personlig svaghet inför. I den här versionen har det gjorts en del märkliga val; det är till exempel bara nuvarande julens ande som syns tydligt. Marley syns bara som ansiktet på dörrkläppen; när han besöker Scrooge är han osynlig och varken ansiktets eller röstens ägare syns till i rollistan. Förgångna julars ande är bara en formlös ljusvarelse och kommande julars ande bara en skugga. I det senare fallet fungerar det; detta är en av de otäckare kommande julars ande jag sett. I de två andra fallen är det mindre förklarligt. Ansiktet på dörrkläppen är en specialeffekt som åttio år senare fortfarande ser bra ut så filmskaparna kunde uppenbarligen sin sak. De måste ha gett oss en osynlig Marley för att de ville.

Historien är också nedkortad. Här finns inte Scrooges syster Fran eller hans gamle arbetsgivare Fezziwig, vi ser inte till Okunskap eller Nöd, och Scrooge uttalar inte flera av de repliker som han sedan får kastade i ansiktet av jularnas andar. Slutligen är det den då över sextio år gamle Sir Seymour Hicks som spelar Scrooge både som gammal och ung, vilket tänjer trovärdigheten en smula.

Men denna version av Dickens berättelse har hjärtat på rätta stället, duktiga skådespelare som i flera fall är kusligt lika originalillustrationerna och roten finns kvar. Den röda tråden leder Scrooge från ensam bitterhet till varm lycka, och det är lika inspirerande och hjärtevärmande den hundrade gången som den första.

Duck Soup (1933) - 6/6

Det lilla landet Freedonia är ekonomiskt utblottat och tigger den rika änkan Mrs Teasdale (Margaret Dumont) om ett lån. Hon har redan lånat ut alldeles för mycket och går bara med på ännu ett lån om Rufus T. Firefly utses till Freedonias ledare. Problemet är att herr Firefly spelas av Groucho Marx och alltså är en snabbpratande, oförskämd clown vars enda livsmål är att roa sig själv genom att irritera alla andra. Chico och Harpo dyker upp som två spioner för Fireflys fiender och den mindre kände Zeppo syns som den "normale" av de fyra, den vars blotta närvaro är lika bisarr som Chicos gatutricks, Harpos stumma upptåg eller Grouchos ostoppbara svada.

Eftersom det rör sig om bröderna Marx är handlingen irrelevant. Den är bara där för att ge dem möjlighet att bränna av sina vaudevillerutiner och normalt skulle jag spy etter över den sortens alibiintrig men ingen av de fyra bröderna gör minsta sken av att de är där för att göra något annat än vara så roliga som möjligt, och eftersom de lyckas så fungerar det.

När jag ser på film ensam skrattar jag sällan högt. Skratt är något socialt; det är därför studiopubliken alltid skrattar mycket mer än TV-tittaren hemma i soffan, särskilt om han tittar ensam. Duck Soup fick mig att skratta, om och om igen. Åt Grouchos besynnerliga skämt, levererade med hans noggrant konstruerade stil som lyckas låta förberedd och spontant improviserad samtidigt, och hans skicklighet när det gäller flödande patter songs. Åt radarparet Chico och Harpo som gör en liknande bedrift med sina kvicka fingrar; deras komik är fysisk och sysslar med att utse ett stackars offer - ibland den andre brodern - och plåga henom med upptåg som krävt hängiven inövning men ändå ser äkta ut på film.

Trots Grouchos fantastiska munläder - det är en man jag hade gett mycket för att få träffa - och den underbara scen där Chico och Harpo bråkar med en gatuförsäljare (Edgar Kennedy, brödernas stadige straight man) och låter tre hattar byta plats i ett trolleritrick som bara är roligt för att vi ser det som händer innan Kennedys karaktär har en aning, är Duck Soups roligaste scen en som varken involverar flyhänthet eller snabbt levererade ordvitsar utan den berömda och ofta imiterade spegelscenen.

Chico är utklädd till Groucho (och i nattsärk, nattmössa och påsminkad mustasch är han så lik Groucho att det inte går att skilja dem åt), har smugit sig in i Mrs Teasdales hem, och råkat krossa en spegel. När Groucho själv dyker upp ställer sig Chico på spegelns plats och låtsas vara Grouchos spegelbild. Det som följer är lika briljant som det är bisarrt, en scen som snabbt skapar sin egen logik och ordlöst lyckas förklara den för oss så att vi är med på skämtet. Reglerna är att Groucho vet - eller i alla fall starkt misstänker - att det inte är någon spegelbild utan en utklädd man, men han kan inte bara hugga tag i honom och bevisa det utan måste först avslöja honom genom att få honom att göra ett misstag. Reglerna följs så hårt att Groucho och Chico till och med kan byta plats utan att Groucho tillåter sig att avsluta spelet. Till slut är det en lek som de båda är fast beslutna att vinna. Hur länge de övade för den scenen vågar jag inte tänka på.

Komedi är i allmänhet svårt att skriva om och bröderna Marx komedi är ännu svårare. Så mycket hänger på hur replikerna levereras, hur stämningen byggs upp, och framför allt hur bröderna ger intryck av att ha kommit undan med något. Duck Soups kärna ligger i att alla tar den på allvar utom bröderna själva, som tar chansen att driva med allt och alla, och i motsättningen mellan deras clowneri och alla andras seriositet uppstår rågarv. Egentligen borde man inte titta så nära på det. Att analysera ett lyckat skämt är som att dissekera en groda: man lär sig inte mycket, och grodan dör. Duck Soup är ett mycket lyckat skämt.

Bonus: Håll ögonen öppna precis i början av "We're Going To War"; där är en man som är så lik Saddam Hussein att jag numera är övertygad om att karlen hade tidsreseteknologi.

The Adventures of Robin Hood (1938) - 5/6

En gång i mitten på åttiotalet var jag hemma från skolan med någon vag skolbarnssjuka och hade sån otrolig tur att någon av de två kanalerna som fanns då körde Errol Flynn-kavalkad. Jag såg antingen The Sea Hawk eller Captain Blood eller kanske båda (Errol Flynn som pirat, i alla fall) och en annan film som fastnade så hårt i huvudet att det inte är något tvivel om vilken det rörde sig om: The Adventures of Robin Hood. Den var ett fantastiskt, spännande, actionfyllt, sorglöst, lyckligt spektakel som förmodligen är delvis ansvarigt för min än i dag kvarlevande kärlek för obromsad matinéfilm.

När jag nu såg om den tjugofem år senare var jag rädd att spräcka mina illusioner, men jag hade inte behövt vara orolig. The Adventures of Robin Hood är likadan som den var på åttiotalet och varit ända sedan den kom 1938 och jag tror att den kommer att överleva långt in i framtiden. Vi behöver filmer som den här, för att påminna oss om att det finns annat i världen än skuggor och mörker.

The Adventures of Robin Hood lyckas ge intryck av att handla om en idyllisk tid där glada hjältar slogs för det oskyldiga folket samtidigt som den handlar om förtryck, tyranni och blodbad. Det är en fantastisk bedrift att erkänna hjältens behov av en skurk samtidigt som skurkens närvaro inte tillåts förstöra den perfekta miljön.

Errol Flynn, detta perfekta fysiska exemplar, denne fullfjädrade gammaldags actionhjälte, denne man som ser ut att kunna göra allt det hans karaktärer gör och mer därtill samtidigt som han river av ett hjärtligt skratt, spelar själv Robin Locksley, en saxarädling i det av normanderna styrda Britannien. På tronen sitter Rickard Lejonhjärta (Ian Hunter), men han har tillfångatagits av en österrikisk hertig. I hans frånvaro har hans bror John Lackland (Claude Rains) tagit över kungariket och höjer skatterna som han påstår ska gå till att köpa Rickard fri.

Robin räddar Much (Herbert Mundin, egentligen alldeles för gammal för att spela en karaktär som presenterar sig som "the miller's son") från den onde adelsmannen Guy Gisbourne (Basil Rathbone) som vill avrätta Much för tjuvjakt. Fullständigt orädd skjuter Robin en egen hjort och med den över axlarna dyker han upp i prins Johns gillessal. Med ett bländvitt brett leende och en kanaljes brist på respekt slår han sig ner bland ädlingarna för att berätta att han tänker leda ett uppror mot prins John. Han tar sig ut därifrån med oförvägen akrobatik, men inte innan han lagt märke till den vackra jungfru Marian (Olivia de Havilland). Nu är han laglös och den bekanta historien tar sin början.

The Adventures of Robin Hood avverkar bit efter bit av Robin Hood-legenden tills jag blir osäker på hur mycket som kommer från originalsagorna och hur mycket som jag betraktar som klassiska Robin Hood-element för att de var med i den här filmen. Stavkamp med lille John (Alan Hale, Sr.). När Robin luras att slåss med broder Tuck (Eugene Pallette). Sheriffen av Nottingham (Melville Cooper) och Guy Gisbourne på besök i Sherwoodskogen. Bågskyttetävlingen med en guldpil som pris, given ur Marians egen hand. Pilen som klyver den förra pilen. Marians äldre förtrogna tjänarinna (Una O'Connor). En förklädd Rickard Lejonhjärta och en komplott mot honom. Det fortsätter.

Errol Flynn är en underbar, sagolik Robin Hood som klarar sig med mod, oförskämdhet och skicklighet. Han, de Havilland och Rathbone var legender inom sina gebit, och Claude Rains stötte nog aldrig på en skurkroll han inte älskade att spela. Actionscenerna har en fysisk närvaro och en grad av realism som saknas i modern film; Flynn och Rathbone fäktas på riktigt och de är duktiga på det.Visst, det är inte svärdsfäktning som den hade sett ut om det hade varit på allvar, men det är svärdsfäktning som det ska se ut när en matinéhjälte och en operettskurk ska ha sin slutstrid.

Det är något med färgerna i The Adventures of Robin Hood. Jag har aldrig sett så klara, tydliga, briljanta färger. De brokiga kläderna är färgstarkare än de borde ha någon rätt att vara. Robins vadmal är grönare än grön. Technicolor gör skäl för sitt namn och jag undrar varför vi inte ser detta längre utan var och varannan film verkad tvättad i diskvatten innan den når biografen.

Det sägs att man inte kan göra filmer som The Adventures of Robin Hood längre. Vår tid är för cynisk och för hängiven ironin för att man ska kunna göra något så här sorglöst och ohämmat utan att ta avstånd från det. Jag förstår kritiken; emedan jag inte ser någon ironi i The Mummy eller Serenity så ligger de för nära skräcken med sina vandrande lik och kannibaliska våldtäktsmän. Åttiotalet gav oss The Princess Bride, men den löser problemet med sin distansgivande ramberättelse. Så de kanske har rätt. Vi kanske lever i en tid som inte kan skapa något roligt, problemfritt och oironiskt, något som bara är oskuldsfull underhållning och som gör varje tittare lite gladare än hen var. I så fall har vi förlorat något.

Mr. Smith Goes to Washington (1939) - 6/6

En namnlös men tydligen lantlig stat förlorar sin ena senator och genast börjar jakten på en ersättare. Både guvernören (Guy Kibbee) och seniorsenator Joseph Paine (Claude Rains) låter sig kontrolleras av den politiske manipulatören Jim Taylor (Edward Arnold) som i praktiken styr sin stat och genom korruption tillskansar sig personlig profit. Taylor vill ha en kandidat men folket vill ha en annan och det slutar med att guvernören lyssnar på sina barn.

De vill ha sin ungdomsledare Jefferson Smith (James Stewart). Han är en ung idealist och patriot som kan citera Lincoln och Washington och älskar sitt land över allt annat. Oftast är oförblommerad flaggviftande USA-patriotism störande för den som inte råkar dela den, men den här gången fungerar det eftersom James Stewart gör Jefferson Smith till en så bedårande skapelse. Det han älskar med USA är det som är bra med USA och när han ser det dåliga vill han ändra det, inte sticka fingrarna i öronen och hävda att allt är fantastiskt.

Smith följer med Paine till Washington. Det visar sig att Paine var god vän med Smiths far och på tåget har de ett samtal om mannens liv och död. Smith lever fortfarande med hans ideal medan det för tittaren är uppenbart att Paine lämnat dem bakom sig. Paine och Taylor håller på att driva igenom ett dammprojekt som bara är till för att fylla Taylors fickor och det råkar krocka med Smiths älsklingsidé: ett självbetalande nationellt sommarläger för pojkar. Han arbetar ihop med sin tilldelade sekreterare Clarissa Saunders (Jean Arthur), som jobbat i politikens inre kretsar alldeles för länge och själv blivit cynisk.

Men Smith verkar besitta en egen magi. Han lyckas entusiasmera den till att börja med motståndskraftiga Saunders, han vägrar falla för Taylors frestelser eller rätta sig efter Paine, ens när den sistnämnde tar till så fula knep att den naive Smiths enda respons är att gapa stumt. Smith förefaller till en början vara enkel, nästan korkad, men så är det inte. Han bara tror på saker med en intensitet som man sällan ser hos vuxna, och han kan förändra världen med ren vilja. Det leder honom in i en ovanligt rar kärlekshistoria och det gör att han kanske kan segra mot korruptionens till synes oövervinneliga maskineri.

James Stewart och Jean Arthur skapar vitt skilda karaktärer som till slut når samma punkt från helt olika startlinjer och de gör det tillsammans med gnistrande karisma. Smith och Saunders förändrar varandras liv, förmodligen ännu mer än de ändrar Washington.

Det är märkligt att Mr. Smith Goes to Washington ens lyckades bli gjord. Censorn Joseph Breen avrådde Columbia från att göra filmen då den framställde USA:s styresmän i så dålig dager, och det gör den verkligen; Smith är en av få i Washington som inte är ruttna, korrumperade män med sedan länge döda ideal. Samtidigt är filmen oapologetiskt patriotisk och hett demokratiförespråkande. Den är inte emot USA i sig, tvärtom står den längst fram och viftar med stjärnbaneret, den är bara emot förvrängning av ideal och politisk korruption. Den förbjöds i Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet, Francos Spanien och Mussolinis Italien; jag är säker på att filmskaparna såg det som meriter.

The Invisible Man (1933) - 5/6

Härmed inleds filmbloggens första temadagar då jag ska prata om de tre stora "osynlige mannen"-filmerna som var och en gjorde fantastiska saker med sin tids specialeffekter. Jag börjar med den äldsta och bästa.

En mystisk man med huvudet invirat i bandage och Claude Rains röst dyker upp på ett värdshus. Han döljer ögonen bakom mörka solglasögon och håller sig för sig själv. Det går långsamt upp för värdparet vad det är han döljer medan den som vet filmens titel förstod det från början: han är osynlig. I en för sin tid enormt imponerande effektscen tar han av sig kläderna och flyr undan bybornas vrede medan han ger ifrån sig ett klassiskt vansinnesskratt.

Det visar sig att han är dr Jack Griffin, vetenskapsman, troligen kemist. Han har uppfunnit ett ämne som han kallar monocane och testade på sig själv, med dels den uppenbara effekten och dels den något subtilare: han har blivit komplett galen. Han letar reda på en gammal samarbetspartner, Kemp (William Harrigan) som han tvingar att hjälpa till med allt vansinnigare planer. Han tar också kontakt med sin fästmö (Gloria Stuart som över sextio år senare var gamla Rose i Titanic) som han till och med nu i sitt förändrade tillstånd älskar djupt. Hon kan dock inte hindra honom från att mörda och stjäla utan tvingas inse att han inte är mannen hon förälskade sig i.

Även om The Invisible Man har en bra historia och goda skådespelarprestationer så är det här en typ av film där specialeffekterna av nöden tar över helhetsintrycket. De gör ingen besviken. Naturligtvis hade de inte varit imponerande i dag med all datorkraft som gör gammaldags effekter mer eller mindre urmodiga, men för sin tid är de fantastiska.

Den osynlige mannen springer i snö. Han virar upp halva huvudbandaget så att han kan äta, och vi ser att det inte finns något innanför övre halvan heller. Han tar av sig kläderna inför skräckslagna bybor. Han går omkring iklädd endast skjorta. Det finns mycket man inte kunde visa - Griffin förklarar för Kemp att mat syns tills den är smält, att till och med smuts under naglarna är tillräckligt för att avslöja honom och så vidare - men det som visas är inget annat än mirakulöst.

Många av effekterna gjordes genom att filma Rains eller en stand-in i en svart dräkt mot svart bakgrund och sen kombinera det med en annan film. När jag såg filmen märkte jag inte ett spår av det utan trodde att alltihop hade gjorts med dolda trådar och andra trolleritricks, kanske för att jag var upptagen med att förtrollas, men antagligen för att effektmakarna var förbannat duktiga på sitt jobb.

The Invisible Man ger till och med oss barn av 2000-talet en tilldragande upplevelse som är väldigt sällsynt i denna CGI:ns tidsålder, när man visserligen fortfarande kan bli imponerad av effekter men aldrig sitter och gapar och undrar hur det gjordes.

9/6: Full Metal Jacket (1987)

M - Eine Stadt sucht einen Mörder (1931) - 5/6

En barnamördare plågar Berlin. Vi följer honom när han visslande en pigg melodi rör sig genom stadens gator i jakt på sitt nästa offer. Hans ansikte hålls dolt medan han köper en ballong, närmar sig en liten flicka och lämnar över ballongen. Hennes mor ropar på henne. Hon svarar inte. Modern ropar igen, allt mer desperat. Men flickan är borta. Hennes leksaksboll rullar iväg. Ballongen har fastnat i telefontrådar, men den lossnar och försvinner mot molnen.

Redan i öppningsscenen visar Fritz Lang varför han kallade M för sitt bästa verk. Stämningen kryper från bilderna och lägger sig runt tittaren. Man är fast efter den första minuten.

Polisen jagar mördaren, men de lyckas inte få tag på honom. I sin ihärdiga jakt stör de stadens vanliga brottslingar, som kommer fram till att de själva måste göra något åt mördaren för att kunna fortsätta med sina egna aktiviteter. De allierar sig med tiggare som sprider ut sig och vakar över barnen i staden. De hittar mördaren och jakten är igång.

Hittills har han varit en jägare, som förföljt sina byten och nedlagt dem. Han har kunnat hålla sig undan från polisen, men den undre världen följer inga regler. Nu är han ett byte själv. De får tag på honom och drar ner honom till sina domäner, där de utsätter honom för en rättegång i den scen i filmen som hårdast fäster sig i hjärnan. Mördaren står demaskerad, avslöjad, utsatt inför rad efter rad av kalla män med orörliga ansikten. Tystnad. Tyst anklagan.

Han håller ett passionerat försvarstal. Han ser sig som bättre än vanliga brottslingar som begår brott av fri vilja. Själv är han ju sjuk, tvingad till sitt beteende av oemotståndliga drifter. "Vem vet hur det är att vara jag?", skriker han med en desperation och förtvivlan som får hela hans kropp att skälva.

Det är en känslig prestation från Peter Lorre. Det är aldrig lätt att göra en genomgående vidrig karaktär sympatisk. Jag tänker inte påstå att han lyckas fullt ut, men det var inte heller meningen. Han och Lang ville bara visa den här mannen som det han är - en patetisk varelse som för sig själv rättfärdigar handlingar som inte kan rättfärdigas.

M var med om att forma filmhistorien på ett sätt som inte är uppenbart i dag. När den gjordes fanns inte ordet "seriemördare" och kriminalfilmen var en sällsynthet, men framför allt var den en förelöpare till 40- och 50-talens noirvåg, som Lang hjälpte till att skapa. M utspelar sig i skuggor och tobaksrök, bland män med dolda ansikten. Det går knappt att skilja poliserna från brottslingarna. Lang vill bara visa det skitigaste, ruttnaste och lägsta i en stad på väg in i nazismens klor. Han hade älskat sitt land men det gjorde han inte längre. När han visade det ännu tydligare blev han tvungen att emigrera.

11/4: 12 Angry Men (1957)