Seven Psychopaths (2012) - 6/6

Jag älskade den här filmen. Den börjar som en dålig efterapning av Pulp Fiction men just när mina förväntningar börjat ta fast form så vänder den sig, och det blir filmens tema. Jag fann den helt oförutsägbar och hade glatt tittat vidare bara för att få veta vart den var på väg, även om den inte hade haft några andra kvalitéer.

Det har den. Den har ett smidigt, roligt, engagerande manus signerat Martin McDonagh, även regissör, som också skrev och regisserade den underbara In Bruges. Den har en imponerande rollista: Colin Farrell, Sam Rockwell, Christopher Walken, Woody Harrelson, Tom Waits och Harry Dean Stanton i den kanske mest imponerande lilla birollen från en skådespelare som specialiserat sig på imponerande små biroller. Den här gången har han inte ens repliker att verka igenom.

Saknade du kvinnor i rollistan? Det gör Christopher Walkens karaktär också. Han klagar högt om saken. Det är typiskt för McDonaghs insnärjda, mångbottnade historia och hans klichéfria karaktärer - förutom karaktären vars roll det är att vara och förespråka klichéer. Seven Psychopaths är både en förvriden buddy-comedy och en gangsterfilm, och den tar sig tid att undersöka båda genrerna på metanivå. Ett bra tag förvirrade den mig, då den inte tycktes göra någon urskillnad på det som hände i filmens verklighet och det som hände i filmens fiktion.

För naturligtvis finns det en fiktion mitt i en film som denna. Det rör sig om ett filmmanus med titeln Seven Psychopaths, skrivet av Martin Faranan (Farrell). Han har problem; titeln kräver sju psykopater men han har bara en. Och han är egentligen ingen psykopat, han är en buddhist som ogillar våld. Liksom Martin själv.

Martins kompis Billy Bickle (Rockwell) tycker att det där med att ogilla våld är fjantigt. Han vill hjälpa Martin skriva filmen och fylla den med eldstrider. Det vore i alla fall bättre än hans vanliga kneg, att kidnappa hundar, vänta tills ägarna lägger ut en belöning och då låta kompisen Hans Kieslowski (Walken) lämna tillbaka dem.

Det är den affärsverksamheten som försätter de tre männen i trubbel. En dag kidnappar Billy en liten shih tzu som råkar vara det enda som den brutale gangsterbossen Charles Costello (Harrelson) älskar - hundens halsband bär texten "return to Charles Costello or you die". Costello är inte typen som sätter upp affischer och hoppas på att få tillbaka sin hund. Han drar samman sina undersåtar, beväpnar sig och börjar leta. Martin Faranan blir vår likare, den normale som finner sig mitt i en virvelvind av vansinne.

Det är upprinnelsen till en magnifik berättelse som jag varken kan eller vill sammanfatta. Liksom In Bruges visar den oss karaktärer med djup och personlighet, med oväntade drag och än mer oväntade handlingar. De tar moraliska beslut med blod och liv som insats. Och ständigt analyserar filmen sig själv, kanske inte på samma nivå som Adaptation men i samma härad, tills den slutar på ett djupt tillfredsställande sätt. Kanske det enda möjliga sättet.

John Wick (2014) - 2/6

I verkligheten är yrkesmördare något som knappt finns, i alla fall de Scaramanga-Leon-Martin Blank-karaktärer som är så vanliga på film. I John Wick är branschen så stor att de har ett eget hotell med dygnetruntläkare och särskilda regler - inga affärsuppgörelser på området. De här människorna jobbar för flera miljoner dollar per mord. Ekonomin går bara inte ihop.

Det är inte det enda sättet på vilket John Wick inte går ihop. Filmen tillbringar mycket tid med att berätta för oss och visa oss att titelkaraktären är en övermänsklig superninja som fäller människor som grässtrån, mannen som de andra superninjorna är rädda för. Den tillbringar inte en sekund med att förklara hur han blev sån, eller varför folk gladeligen slåss mot honom ändå. Och sen avslutar den med en slutstrid mellan nämnde superninja och en plufsig gubbe, och försöker göra det spännande.

Jag sitter och tänker på sånt genom hela filmen, och det gör att det inte går att njuta av bitarna som faktiskt är bra. Den börjar lovande, med John Wick (Keanu Reeves) som en gift man vars fru Helen (Bridget Moynahan) är svårt sjuk. När hon till slut avlider bor han ensam i ett stort hus med bara två kärlekar: sin Mustang från 1970, och en hundvalp som frun köpte åt honom så att han skulle ha någon när hon var borta.

Den ryske gangstern Josef Tarasov (Alfie Allen) får ett gott öga till Johns bil och när han vägrar sälja blir det besök av ett halvdussin gangstrar. De spöar upp John, slår sönder hans hem, dödar hans hund och stjäl hans bil.

John reser sig, städar upp, och plockar fram sina gamla vapen. Under tiden förklarar Josefs far, gangsterbossen Viggo (Michael Nyqvist), för sin puckade son vem det är han har gett sig på. En numera pensionerad yrkesmördare, en ostoppbar dödsmaskin.

Därifrån förvandlas John Wick till en hämndaction av standardsnitt. Det måste fortfarande finnas nya saker att göra med biljakter, eldstrider och slagsmål, men John Wick är inte intresserad av att prova. Den försöker vinna alla sina coolhetspoäng på relationerna mellan sina iskalla karaktärer - och det ska erkännas att det fungerar ibland - och nöjer sig resten av tiden med att spruta adrenalin.

Jag brukar försvara Keanu Reeves när han beskylls för att vara en usel skådespelare, men jag erkänner att han inte är vidare mångsidig. Han har helt enkelt inte mycket till bredd. När det funkar så funkar det bra, och för det mesta funkar det i John Wick. Men så fort rustningen spricker och John visar sina undertryckta känslor, då spricker också Reeves talang.

Det sammanlagda resultatet är en tretton-på-dussinet-actionfilm, med föga emotionell tyngd och ooriginella actionscener, irriterande oförklarligheter (varför skrattar folk när de inte har någon anledning?) och ett antiklimaktiskt avslut.

American Hustle (2013) - 5/6

Christian Bale, Jennifer Lawrence, Amy Adams, Bradley Cooper, Louis C.K., Jeremy Renner. Sex skådespelare som jag aldrig har sett vara dåliga, och sex orsaker till att American Hustle är så bra som den är. Den här historien hade kunnat vara tråkig, seg, meningslös, klichéartad i sin The Sting-liknande röra. Men med charmen från dessa sex fungerar det. Det fungerar riktigt bra.

Till viss del är American Hustle en kärlekshistoria mellan Irving Rosenfeld (Christian Bale) och Sydney Prosser (Amy Adams). Han är yrkesbedragare och hon blir hans assistent; med engelsk accent och sin falska identitet som "lady Edith Greensly" ger hon hans bluffar en anstrykning av klass och stil.

Irving är dock fortfarande gift med den labila Rosalyn (Jennifer Lawrence), vars son Danny (Danny och Sonny Corbo) har adopterats av honom. Han vill inte lämna henne, för då förlorar han Danny - och förmodligen ringer hon polisen och spiller allt hon vet också.

FBI-agenten Richie DiMaso (Bradley Cooper) lyckas avslöja Irving och Sydney men går med på att låta dem löpa om de hjälper honom med en stor operation. Han behöver erfarna bedragare, människor som vet hur man bluffar och fuskar, skapar förtroende och lurar människor. Det han vill göra är att avslöja korrumperade politiker, bland dem borgmästaren Carmen Polito (Jeremy Renner). Både Irving och Richies chef Stoddard Thorsen (Louis C.K.) är emot hela idén, men Richie låter sig inte stoppas.

Och så är cirkusen igång, med falska namn och inhyrda skådespelare och snygga fasader och pengar under bordet och desperata telefonsamtal och svettiga möten och dolda mikrofoner. Naturligtvis försöker filmen lura sin publik ett par gånger också - hur det går med det beror väl på tittaren, och framför allt på hur gärna hen vill bli lurad. När man förstått hur filmer som den här funkar så är det inte mycket som kan överraska en längre och det är bara att njuta av skådespelet. Och det är där våra sex skådespelare kommer in.

Men det jag kommer att minnas av filmen är något som egentligen inte spelar någon roll för handlingen, men som håller kvar intresset av ren spänning. Kurt Vonnegut har berättat om en elev på en av hans skrivkurser som skrev en novell där en nunna hade en bit tandtråd fast mellan två oxeltänder. Novellen handlade om mycket större och viktigare saker än så, men det som gjorde att man vände sida var att man ville veta om nunnan skulle få loss den där biten tandtråd någon gång.

Det är något liknande som händer i American Hustle när Stoddard Thorsen börjar berätta en familjehistoria för Richie DiMaso. Richie har inte tålamod att lyssna färdigt, men det gnager i honom och då och då kräver han att Stoddard ska berätta den färdigt. Varenda gång tappar han tålamodet och försöker komma till poängen, och varje gång gissar han fel. Och jag väntar på nästa gång. Det är ett rätt enkelt berättarknep, men det funkar, och jag älskar det.

Dead Man Down (2013) - 4/6

Vic (Colin Farrell) är en rätt nykläckt gangster och yrkesmördare som jobbar för Alphonse Hoyt (Terrence Howard). Hoyt har sedan tre månader fått mystiska brev med kryptiska texter och bitar av ett foto. Vic följer med honom till ett gäng jamaicaner som Hoyt misstänker; det blir eldstrid, Vic räddar Hoyts liv, och vinner därmed hans förtroende.

Beatrice (Noomi Rapace) bor tvärsöver gatan mot Vic och de vinkar till varandra från sina balkonger. En dag tar hon mod till sig och skickar honom ett brev, och de får kontakt. Sedan en bilolycka med en rattfyllerist inblandad är den före detta kosmetologen Beatrice märkt av ärr; barnen på gården kallar henne "monster" (men hon är förstås fortfarande toksnygg, det är ju en film det här).

Vic och Beatrice skapar en sorts relation. De har båda förlorat saker och de känner, till att börja med omedvetet, en koppling till varandra. Båda har hemligheter och egna planer, men ju längre tiden går desto mer delar de med varandra. De hittar tillbaka till livet.

Dead Man Down har en bra grundidé men lider av en tämligen svårgenomtränglig handling, några riktigt otroliga element och vändningar, samt den eviga sjukan att avsluta en smart film med en blysprutande actionscen. Inga av skådespelarna hittar rätt - vilket jag säger som Farrellfan - och slutprodukten blir inte bättre än något hyggligt engagerande som jag förmodligen kommer att glömma så fort jag avslutat den här recensionen.

A Bronx Tale (1993) - 5/6

De italienska kvarteren i sextiotalets New York. Vi har sett dem i otaliga filmer. Klänningsklädda hemmafruar som lagar mat åt kroppsarbetande makar. Överviktiga, mörkhåriga män i skjortor som hänger utanför barer och alla vet vad de pysslar med, även när de inte försöker rekrytera de få hederliga männen i kvarteret. Män med namn som JoJo the Whale och Tony Toupee. En stark hierarki som alla måste respektera, vad de än tycker.

Och så pojkarna, prepubertala busfrön som ständigt är på springande fot, som försöker vara lika coola som männen de beundrar, och som inte kan tänka sig något bättre än att bli en av dem, en respekterad, fruktad man med makt och pengar.

Pojken vi fokuserar på är nioårige Calogero Anello (Francis Capra), son till busschauffören Lorenzo (Robert De Niro) och hemmafrun Rosina (Kathrine Narducci). Lorenzos regler är hårda: stanna i trappan. Gå aldrig in i baren. Umgås inte med gangstrarna, Själv är han ärlig och hederlig. Han värderar hårt, laglydigt arbete.

Det är svårt för lille Calogero att se poängen med sin fars etik. Själv kikar han på gangstrarna i sina kostymer, pojkens sinnebild för framgång. Framför allt beundrar han bossen, Sonny (Chazz Palminteri).

Kampen mellan Sonny och Lorenzo, som vill hålla sin son utanför gangsterkretsarna men samtidigt måste respektera Sonny för att skydda sin familj, börjar när Calogero sitter på trappan utanför huset och får se ett plötsligt slagsmål mellan två män. Sonny drar pistol och skjuter den ene i huvudet. Calogero hinner knappt upp i lägenheten förrän två poliser dyker upp och vill att han ska identifiera skytten han såg. Lorenzo hävdar bestämt att sonen inte såg någonting och inte vet någonting, men till ingen nytta. Calogero får ändå gå längs en rad män, se dem i ansiktet, och säga om det var någon av dem som sköt.

Allra sist står Sonny. Calogero tittar på honom och hans unga hjärna tänker febrilt. Till slut säger han nej, det var inte han heller. När han går uppför trappan med sin pappa ber han om bekräftelse. "I did a good thing", säger han. "You did a good thing for a bad man", svarar Lorenzo.

Sonny glömmer inte vad Calogero gjorde, och från den stunden är de vänner. Calogero måste hålla det hemligt för sin far, men han börjar hänga i gangsterbaren, spela tärning och tjäna pengar. Han lever drömmen och fortsätter med det medan han växer upp.

När han är sjutton spelas han av Lillo Brancato, Jr. (som numera sitter i fängelse för inbrott) och är ett stadigt inslag i Sonnys gäng. Flera konflikter pågår samtidigt. Lorenzo och Sonny drar Calogero i olika riktningar. Sonny försöker få Calogero att hålla sig undan från hans kompisgäng och koncentrera sig på skolan. Kompisgänget bråkar med unga svarta killar samtidigt som Calogero träffar en svart tjej (Taral Hicks).

A Bronx Tale är en komplex film. Calogero är en ung kille med förståeliga drömmar och drifter. Han kan inte överge sin far, han kan inte lämna Sonny, han kan inte strunta i sina barndomsvänner, han kan inte ignorera sin kärlek. Sonny är en mördande gangster, men han vet vad han är och önskar något bättre åt Calogero. Lorenzo tror på laglydighet och heder men vet att han inte kan utmana gangstrarna, och kanske tänker han att de är bra för kvarteren. Ingenting är svart eller vitt, och därur föds en film som känner sin genres konventioner väl nog för att framträda som ett överlägset exempel på dem.

King of the Ants (2003) - 4/6

Hör och häpna: Lågbudgetbolaget The Asylum, auteurerna bakom verk som Mega Shark Versus Giant Octopus, har gjort en film som inte är usel. Den är inte ens dålig. Den är faktiskt rätt bra. Den tog inte sin historia till alla ställen som den kunde och kanske borde ha gått, men den höll mig intresserad hela vägen igenom och var trogen sig själv ända in i mål.

Huvudpersonen är Sean Crawley (Chris McKenna), en måttligt klipsk arbetarklasskille som hankar sig fram på ströjobb. Medan han målar ett hus träffar han elektrikern Duke (George "Norm!" Wendt) som frågar honom om han aldrig velat något större. Duke tar hans nummer och säger att han ska ringa om nåt jobb dyker upp.

Det gör det. Dukes chef, byggentreprenören Ray Matthews (Daniel Baldwin), frågar Sean om han kan tänka sig att göra något... inte direkt olagligt, åh nej, men kanske omoraliskt? Sean lyssnar. Det enda han behöver göra är att skugga en man, Eric Gatley (Ron Livingston), och hålla koll på hans minsta rörelse. Sean hoppar på sin cykel och hänger efter Gatley så gott han kan. Han samlar information och attraheras av fru Gatley (Kari Wuhrer).

Det han upptäcker får Matthews att höja insatserna. Kan Sean kanske tänka sig att gå längre? Vad skulle krävas för att han skulle - låt oss säga som det är - röja någon ur vägen? Sean räknar upp sina krav. Matthews går med på dem. Sean blir mördare.

Men efteråt är Seans krav som bortblåsta. Det finns inga pengar. Det bästa erbjudande han får är en order om att lämna stan och försvinna spårlöst om han inte vill råka illa ut. Sean bestämmer sig för att vara tjockskallig. Han ska ha sina pengar. Matthews och hans killar vill inte döda honom, men det kanske de inte behöver.

King of the Ants har sina formidabelt äckliga bitar, den värsta i en av de hallucinatoriska sekvenser som filmen kanske hade klarat sig bättre utan. Sean råkar ut för riktigt vidriga saker, men äcklet ger - trots källan - aldrig intryck av att vara exploitativt eller spekulativt. Det är en historia som berättas, och vissa historier innehåller äckligheter. Den här innehåller även våld och nöd, utsatthet och galenskap, en sorts obehaglig regression. Men alltihop har sin plats och jag håller inte med dem som kallar den för en hejdlös äckelkavalkad. Den är brutal och frånstötande, men den fungerar.

Framför allt lyckas den framställa en man som Sean som någon vi i slutändan hejar på. Han mördade en oskyldig för pengar och vi vet att han inte är helt oförtjänt av allt han drabbas av, men när det börjar närma sig uppgörelse vill vi ändå se honom segra. Jag blev inte besviken.

Crank: High Voltage (2009) - 5/6

 I den första Crank-filmen råkade ärkehårdingen Chev Chelios (Jason Statham) ut för ett otäckt kinesiskt gift som gjorde att han dog om hans adrenalinnivåer sjönk. Följaktligen tillbringade han filmen med att göra så upphetsande saker som möjligt och den var en fullständigt fånig men underhållande och sorglös karneval av våld, vild körning, allmän brottslighet och offentligt sex.

I uppföljaren vaknar han på operationsbordet och får se sitt hjärta tas ur kroppen och ersättas med ett artificiellt plasthjärta. Hans förmåga att överleva giftet från den första filmen har gjort de kinesiska bossarna så imponerade att de vill ha hans organ, men de hinner bara få ur hjärtat innan Chev Chelios bestämmer sig för att det är nog och slår sig fri.

Chevs frälsning är kompisen "Doc" Miles (Dwight Yoakam), en klassisk - och underhållande - filmdoktor: han har ett medicinskt uppslagsverk i stället för hjärna, äger expertkunskaper inom samtliga specialiteter och är alltid redo när Chev lyfter luren. Ett snabbt samtal till honom klargör situationen: Chevs nya hjärta går på batteri och om det externa batteriet inte fungerar laddas det inre genom elektricitet direkt genom huden. Givetvis går det externa batteriet sönder och Chev börjar leka med startkablar och elhalsband, och naturligtvis hinner han med lite offentligt sex med flickvännen Eve (Amy Smart) också.

Men spelar handlingen någon roll? Det viktiga är att det finns ett problem och absolut enda sättet att lösa det har att göra med nävar, skjutvapen och snabba bilar, samtidigt som huvudpersonen ger sig själv elstötar.

På omslaget till Crank: High Voltage borde det finnas en varning om att lämna hjärnan utanför, och om man lyckas med det har man en underhållande åktur framför sig. Det här är en fullständigt korkad, skamlöst publikfriande och horribelt politiskt inkorrekt film, men den har en förmildrande egenskap: den är rolig hela vägen igenom. Den spränger på med våld, objektifiering och inslängd fanservice men även om den tänjer gränserna ibland så tar den sig själv på så lite allvar att det är omöjligt att reagera på något annat sätt än med skratt.

Jason Statham, som kanske är den moderne skådespelare med bredast klyfta mellan ambition och framgång, är den perfekte huvudrollsinnehavaren för den här filmen. För att det ska fungera måste Chev Chelios bete sig som om det här bara är en vanlig dag i hans liv; som om det ibland händer att man måste jaga sitt hjärta tvärs över stan, ge sig själv elchocker tills man börjar brinna och upptäcka att ens nyinförskaffade sidekick då och då drabbas av helkroppskramper... ibland medan han skjutsar en på motorcykel. Det är Jason Stathams kärnkompetens: att aldrig någonsin se ut som om han undrar vad i helvete det är som pågår.

Crank: High Voltage är ett utmärkt stycke underhållning för de där stunderna när hjärnan inte vill ha något annat än action, snabba klipp och fullständigt trams. Den lyckas med att skapa en härlig renodlad actionfest i en tid när de flesta sådana försök resulterar i skräp och smörja. Hemligheten är att den inte tar sig på allvar och inte bryr sig om huruvida du gör det.

The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover (1989) - 6/6

Detta är en hejdlöst, kompromisslöst vidrig film. Den inleds med att en man tvingas äta hundbajs och sen bli kissad på av titelns tjuv, Albert (Michael Gambon), den karaktär som resten av berättelsen rör sig runt. Han är en fascinerande motbjudande människa, en karriärbrottsling som envist vill vara en kultiverad gourmet men aldrig kommer att resa sig över att vara en buffel och buse. Han är våldsam, högljudd, och obegripligt ohyfsad till och med för att vara den gangsterboss han tydligen är. Han kräver förfining och artighet från sina undersåtar men själv pratar han vitt och brett om sin frus könsorgan och tar henne på brösten inför publik.

Albert verkar inte ens göra det för att jävlas eller demonstrera sin makt; det är som om han verkligen inte inser att hans beteende går stick i stäv med det han förespråkar. Han vill vara en dubbelnatur men är bara ett råskinn med pengar.

Kocken är Richard Boarst (Richard Bohringer), köksmästaren på den restaurang som Albert äger och så gott som varje kväll välsignar med sin närvaro. Richard är tvungen att stå ut med den störande Albert trots att han ständigt fördärvar kockens noggrant konstruerade stämning och terroriserar de andra gästerna.

Tjuvens fru är Georgina (Helen Mirren), som avskyr honom men lärt sig att det är smärtfriare att inte ifrågasätta hans beteende. Hon har lämnat honom fyra gånger men varje gång hämtats tillbaka av Albert och hans brutala underhuggare, bland dem Mitchel (Tim Roth i en minnesvärd biroll). På ytan verkar hon ha gett upp och accepterar sin situation, men hon förefaller inte fullt så rädd för honom som hon borde vara.

Georgina och Richard är de som trots allt vågar säga emot Albert. Georgina vet att han måste ha kvar henne; en stor man får inte förlora sin hustru. Richard vet att Albert behöver honom; vilken annan gourmetrestaurang skulle ta emot en man som Albert, och var skulle Albert hitta en så skicklig gourmetkock som kunde tänka sig att arbeta för honom?

Den siste pusselbiten är älskaren, Michael (Alan Howard). Han sitter ensam och tyst vid sitt bord med en blicken i en bok. Tills en kväll, när blicken lämnar boken och möter Georginas. De kommunicerar ordlöst och innan vi vet ordet av är de inneslutna i en hungrig passionerad omfamning inne på damrummet.

Restaurangpersonalen hjälper till att hålla Georgina och Michael gömda så att de kan fortsätta sitt förhållande mitt framför näsan på Albert. Vid det här laget tittar vi vidare för att få veta exakt vad den galne Albert kommer att göra när han upptäcker dem, som han förr eller senare måste. Hur vågar Michael ta den här risken med en man som Albert? Vi förstår Georgina, men vilken vild passion har drabbat Michael för att få honom att sätta sig upp mot en våldsam, brutal gangster?

Det spelar ingen roll. The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover utspelar sig inte i någon verklighet vi känner igen, vilket accentueras genom den besynnerliga cinematografin. Filmen utspelar sig huvudsakligen på restaurangen, i matsalen, i badrummen, i köket. Dessa rum ser inte ut som några matsalar eller badrum jag har sett, och de identifieras genom färg: matsalen är röd, badrummen är vita, köket är grönt. Karaktärerna har rött på sig i matsalen; när de går in i badrummet blir kläderna vita. Karaktärerna själva är skarpa typer och berättelsen en blodig fabel.

På sin tid tolkades The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover som en kritik av Thatcher. Det måste ha varit ett utslag av sin tid, för den tanken hade aldrig slagit mig om jag inte hade läst om den. Snarare ser jag filmen som en kritik av mänskligheten i stort. Den har beskrivits som en svart komedi, som en kärleksfilm, som en gangsterfilm, och som ett drama. Den innehåller element av alla dessa genrer och den är väl till viss del en skräckfilm också. Karaktärerna gör saker mot varandra som går oavgjort mot de flesta filmer i tortyrskräckvågen.

Men framför allt är The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover en film som öser på för att vara så arg och brutal som möjligt, och gör ett ypperligt bra jobb med det utan att någonsin gå över gränsen och förefalla exploitativ. Våldet, råheten, sexet och de andra vidrigheterna finns där av en anledning, nämligen att skapa en film som ingen glömmer.

Little Man (2006) - 1/6

Det här är en film för idioter, för människor som tycker att det är så roligt att se en hund kissa en dvärg i ansiktet att de är beredda att ha överseende med att det bara är en på tjugo som kan se skillnad på en bebis och ovan nämnda dvärg - och inte ens han är säker. Det här är en film där vuxna spelar amerikansk fotboll med barn som knappt kan gå, där ett av dessa barn kan hålla en lång harang med en vuxen mans röst utan att en annan vuxen tycker att det är värt att rapportera, där tre i övrigt vettiga människor kan se en dvärg med vuxna könsorgan, operationsärr och tatuering och inte fundera på om det kanske faktiskt är en dvärg och inte en bebis. Inte ens när den avverkar flera månaders mental utveckling på en helg och börjar prata som barn bara gör i dåliga filmer gjorda av människor som aldrig pratat med ett barn.

Dvärgen i fråga är Calvin Simms, en yrkesbrottsling som just kommit ut ur fängelset och spelas av Marlon Wayans som har gjort en enda bra prestation i en enda bra film - Requiem for a Dream - men envisas med att slänga bort sin potential på humorlösa komedier. Han är förstås inte dvärg själv; illusionen skapas med CGI som är förvånansvärt bra men inte bra nog. Nu hade väl filmen inte kunnat räddas av att Tony Cox spelade huvudrollen i stället och om han hade tillfrågats misstänker jag att han hade tackat nej. Inte nödvändigtvis för att Little Man är stötande för just dvärgar. Den är stötande för alla.

Calvin Simms möts utanför fängelseportarna av sin partner Percy P (Tracy Morgan). De planerar en diamantstöld och lyckas, men Calvin blir tvungen att gömma diamanten i en väska och väskan visar sig tillhöra Vanessa Edwards (Kerry Washington) som tar hem den till huset hon delar med sin man Darryl Edwards (Shawn Wayans) och sin far (John Witherspoon).

De två superskurkarna Calvin och Percy kommer fram till att det absolut enklaste sättet att komma åt diamanten är att Calvin klär ut sig till bebis och lämnas utanför parets dörr. De tar in honom och försöker ringa socialen men eftersom det är stängt under helgen så har de inget annat val än att ta hand om pojkstackarn. Darryl är förtjust i tanken då han vill ha barn men Vanessa är mindre begeistrad och hennes far är direkt fientlig. Han är den ende som ser en dvärg och inte tänker "det där, det är helt uppenbart en bebis".

Gangstern mr Walken (Chazz Palminteri som undrar hur han lyckades gå från The Usual Suspects till Little Man) är också ute efter diamanten och börjar sätta press på Percy P medan Calvin lever barnliv hos paret Edwards, vilket huvudsakligen är en ursäkt för att visa skrattfria skämt om bröst, amning, avföring, urin, diarré och andra trogna vapen i Wayans-arsenalen. Jag minns en enda rolig scen - när Calvin stjäl den misstänksamme gamle mannens frukost. Det är ingen slump att den scenen var helt avföringsfri.

Skratten är obefintliga, handlingen förolämpande korkad och full av hål, och slutet patetiskt orimligt. Jag skulle vilja säga något lagom överlägset om dumma amerikaner som producerar och konsumerar den här sortens träck men sanningen är att om Little Man hade tvingats förlita sig på sina amerikanska intäkter hade den gått med förlust. I stället gjorde den en fin vinst och bröderna Wayans får fortsätta göra film.

GoodFellas (1990) - 6/6

Det gangsterfilmer vill göra är att visa oss en värld som vi aldrig kommer att bli en del av och som ändå existerar sida vid sida med vår egen. Problemet är att de som lever i den världen ser den som lika normal och naturlig som vi ser vår, och det räcker inte att visa oss vad de gör. Vi vet redan att gangstrar stjäl och dödar, knarkar och handlar knark, regelmässigt har älskarinnor vid sidan av, följer en strikt hierarki, slår hårt mot dem som står i vägen, och lyder under komplicerade hedersregler. Vi kan alla orden. Det vi vill veta är hur det känns. Varför är de där? Vad tycker de om det? Varför stannar de? Vad är de rädda för? Vi vill uppleva det de upplever. Vi vill komma in i deras huvuden.

Martin Scorseses GoodFellas lyckas med det bättre än någon annan gangsterfilm. Till och med briljanta genreklassiker som The Godfather lider av att vi ser händelseförloppet inifrån. Al Pacinos Michael Corleone föddes inom maffian och även om han vill ta sig ifrån familjeföretaget så är det maffiablod som flyter i hans ådror.

I GoodFellas är huvudpersonen i stället en man som i unga år - precis som Scorsese själv, för övrigt - satt i familjens köksfönster och tittade ut på kvarterets gangstrar. Han såg att de gjorde vad de ville, ingen vågade säga emot dem, ingen vågade ringa polisen. De hade all makt och all respekt, och för en fattig pojke som fick stryk hemma måste det ha sett ut som det enda värt att sträva efter. Han erkänner redan i filmens första replik att han aldrig ville vara något annat än gangster.

Pojken i fönstret, Henry Hill (Christopher Serrone som ung, Ray Liotta som vuxen), ser till att skaffa sig ett jobb hos gangstrarna så fort han kan. Hans föräldrar är stolta tills de förstår exakt vad han gör, men själv struntar han i vad de tycker. Han är på väg upp och han tänker lyda varenda order tills han är en av dessa respekterade män som han beundrar.

Det är inte svårt att förstå honom. När han åkt fast och gått igenom sin första rättegång står de vuxna och applåderar för honom när han kommer tillbaka. Han har gått igenom en viktig rite de passage och han gjorde helt rätt. Han sa inte ett ord. Han tog sin smäll som en man och de här mäktiga männen hyllar honom. Hur skulle en tonåring kunna säga nej till det?

Han träffar män som bossen Paul Cicero (Paul Sorvino), Jimmy Conway (Robert De Niro) och Tommy DeVito (Joe Pesci). Jimmy är en roll som De Niro förmodligen kan spela i sömnen, men han lägger ändå allt han har i sin gangster. Jimmy Conway älskar inte bara lojaliteten, brödraskapet, respekten, makten och pengarna, han älskar att stjäla. Han älskar själva brotten, själva spänningen, kanske. Tommy är den hetlevrade vilden, lojal mot sina vänner men gjord opålitlig av sitt hetsiga humör. Joe Pesci är specialist på de här snabbpratande, ryckiga karaktärerna som aldrig verkar vara stilla.

Henry växer upp och träffar en kvinna, Karen (Lorraine Bracco). Genom hennes berättarröst får vi se maffian ur ytterligare en vinkel. Från början vet hon ingenting om vad Henry gör - även om hon säkert misstänker mer än hon erkänner ens för sig själv - men när hon förstår det stannar hon. Varför? Hon är brutalt ärlig. Det tänder henne att vara med en hårding som Henry, och sen blir hon stolt över att hennes man riskerar så mycket för att försörja sin familj. Nånstans där inne blir det normalt, det här med att leva på stöld och våld. Hon är en maffiahustru som umgås med andra maffiahustrur, i hennes sociala krets är det så här man lever. Och naturligtvis älskar hon pengarna, bilarna, pälsarna, huset.

Om det hade fortsatt så i evighet hade verklighetens Henry Hill förmodligen aldrig berättat sin historia för journalisten Nicholas Pileggi, som aldrig hade skrivit boken Wiseguy eller tillsammans med Scorsese skrivit ett filmmanus. Naturligtvis går det fel, och allt det som drog Henry till gangstrarna härsknar och fängslar honom i stället för att göra honom fri och mäktig. Trots att de alla försäkrat varandra och sina fruar om att allt är lugnt, det är bara puckon som åker dit, det är bara puckon som hamnar i fängelse, så är det inte en enda av dem som verkar förvånad när det ändå händer. Det är en del av livet.

GoodFellas är genomgående välgjord med skådespelarinsatser av högsta klass och en registil som reflekterar historiens rörelse framåt, men det finns två sekvenser som måste nämnas för sig. Den första är en obruten, över tre minuter lång filmsekvens där kameran följer Henry och hans nyblivna flickvän medan de går förbi kön utanför en populär restaurang, in genom köksingången, ner under marken, genom köket och ut i matsalen där ett bord placeras framför dem och de får en flaska vin från ett annat bord. Det är första gången Karen börjar inse att Henry inte är vilken kille som helst och sekvensen illustrerar hans position. Alla vet hans namn. Alla vill vara vänliga mot honom. Vi förstår varför han älskar sitt liv och varför Karen finner honom så spännande.

Den andra sekvensen sker nära slutet, är betydligt längre, och skapar en helt annan stämning. Nu har det börjat rasa runt Henry och genom hans stressade berättarröst förmedlas hans paranoia medan han försöker ta sig igenom en fulltecknad dag samtidigt som han tycker sig vara förföljd av en helikopter. Det är en lång dag för Henry och en påfrestande scen för oss, där vi tvingas sätta oss i Henrys kläder och uppleva hans rädsla, stress och växande förtvivlan allt eftersom katastrofen närmar sig.

GoodFellas berättar en lång historia som fängslar utan att egentligen vara poängen. Det spelar ingen större roll vad som händer med Jimmy Conway eller Tommy DeVito eller Paul Cicero eller ens Henry Hill själv, det som spelar roll är att vi får den bästa titt in i gangstervärlden som jag någonsin sett. Jag har alltid förstått varför man vill bli gangster. Jag förstår pengar, makt, respekt, kvinnor. GoodFellas förklarar inte bara varför man vill, utan varför man faktiskt gör det.

The Usual Suspects (1995) - 3/6

Första gången jag såg The Usual Suspects hade den samma subtila effekt på mig som en hammare i magen, om en hammare i magen vore något positivt. Den blev en film jag rekommenderade för alla, såg om och om igen och utan att tveka placerade på listor över favoritfilmer. Efter att inte ha sett den på ett par år råkade jag befinna mig på en bensinmack där den såldes på DVD tillsammans med en bekant som nämnde att han aldrig sett den, så jag köpte den omedelbart så att vi vid tillfälle skulle kunna se den. Jag såg den kort därefter ensam och den var fortfarande lika bra som jag mindes.

Så döm om min förvåning när jag såg den igen, för kanske trettionde gången i mitt liv, och insåg att den faktiskt inte var bra. Intrigens skenbara komplexitet och det fascinerande mysteriet är bara illusioner. Historien leder ingenstans utom till besvikelse och tomhet, och i slutändan är filmen slöseri med tid.

Men den är ett magnifikt och väl genomfört slöseri med tid, vilket väl är orsaken till att den lurade inte bara mig utan så många andra också.

En nattlig massaker i Los Angeles hamn har efterlämnat två överlevande: en kriminell och svårt brännskadad ungrare samt bedragaren "Verbal" Kint (Kevin Spacey), som lyckats få åtalsimmunitet för det han själv gjorde under natten. Han dras ändå, mot sina protester, in till förhör med tullagenten Dave Kujan (Chazz Palminteri) och ur hans mun får vi höra bakgrundshistorien.

En lastbil har kapats och fem kriminellt belastade män grips misstänkta för brottet: Kint, expolisen Dean Keaton (Gabriel Byrne), kollegorna Fenster (Benicio del Toro) och McManus (Stephen Baldwin) samt Todd Hockney (Kevin Pollak). De ställs upp på rad för vittnesidentifiering och redan här är det uppenbart att något är skumt. Man ställer inte upp fem misstänkta som inte liknar varandra ett dugg; man ställer upp en misstänkt och några oskyldiga som liknar honom. När identifieringen är över hamnar de alla i samma cell, vilket även det måste vara ett brott mot praxis.

I cellen har de tillfälle att prata med varandra och de börjar trots flera interna antipatier planera brott tillsammans. När de säljer bytet från första stöten till en hälare (Peter Greene) ger denne dem ett nytt uppdrag som dock visar sig illa förberett. Hälaren förklarar att tipset kom från en advokat som heter Kobayashi men talar brittisk engelska och ser ut som Pete Postlethwaite. Han, i sin tur, arbetar för den legendariske, eventuellt helt mytologiske, Keyser Söze. Söze har ett jobb till de fem, och han accepterar inte ett nej.

När jag här försöker sammanfatta handlingen inser jag vad det är hos The Usual Suspects som snärjer tittaren. Intrigen är komplex, den känns intelligent, den besvarar frågor på vägen men ställer hela tiden nya för att hålla tittaren intresserad. Genom hoppen fram och tillbaka mellan bakgrundshistorien och Kujans och Kints mentala duell i förhörsrummet håller filmen sitt tempo och varje berättelse har sin egen charm. Kombinera det med skådespelarlistans gigantiska samling talang så är det inte svårt att förstå varför The Usual Suspects så ofta hyllas.

Det är den mest berömda scenen - den sista - som sviker filmen. Ja den är effektiv, ja den är ikonisk, ja den var en hammare i magen första gången jag såg den. Men den innebär att jag just slösat bort en timme och fyrtiofem minuter av mitt liv, och detta utan att med hjälp av ledtrådar lösa mysteriet själv.

Under de här omständigheterna är det nästan omöjligt att sätta betyg på The Usual Suspects. Den är trots allt fantastiskt välgjord och välspelad, och den gav mig ju 30+ väldigt njutbara filmupplevelser. Samtidigt var det en besvikelse att förlora en stjärna på min personliga filmhimmel och filmen är en enda lång story utan poäng. Det får bli en trea. Se den gärna, men genomskåda den helst.

21/6: The Reaping (2007)

Kill the Irishman (2011) - 4/6

Amerikaner har en tendens att se på facket som en marginellt legitimare version av maffian, och om Kill the Irishman är en hyggligt sann version av händelserna i sextio- och sjuttiotalens Cleveland så kan jag förstå varför. Danny Greene (Ray Stevenson) är en bildad, smart och tuff kroppsarbetare som slår sig in i det lokala fackets topp och därifrån blir inblandad i organiserad brottslighet. Han blir både vän och fiende med lokala gangstertoppar som Shondor Birns (Christopher Walken), Jack Licavoli (Tony Lo Bianco) och Anthony "Fat Tony" Salerno (Paul Sorvino). Samtidigt hinner han med att gifta sig med Joan Madigan (Linda Cardellini som tio år efter Freaks and Geeks har lyckats med det omöjliga och blivit ännu vackrare).

Du och jag hade kanske varit benägna att hålla käften när vi umgicks med människor som är vana vid att beordra andra människors död, men det ligger inte för Danny Greene som ser sig som arvtagare till Irlands stolta keltiska krigare. Han förolämpar maffiabossar och försöker ta sig fram med muskel-, vapen- och sinneskraft. På sin sida har han irländarna han växte upp med och andra allierade som John Nardi (Vincent D'Onofrio), den ende italienare han står ut med, och Keith Ritson (Vinnie Jones), som ser ut som om han slängdes ut ur Hells Angels för att han var för hård.

Greene backar inte för någon och gör inte avkall på stoltheten, vilket leder till ett utdraget gangsterkrig med italienarna på ena sidan och irländarna på den andra. På en enda sommar exploderar 36 bomber i Cleveland, flera av dem riktade mot Greene. Han överlever alla mordförsök och går ut i media för att förnedra maffians inkompetenta mördare. Kriget kommer att ta slut, på ett eller annat sätt.

Vi får historien berättad för oss av polisen Joe Manditski (Val Kilmer), som växte upp i samma område som Greene och så smått lär känna honom samtidigt som han i yrket är tvungen att hålla koll på honom.

Det är ingen särskilt originell historia. Vi har sett förut hur den halvlegitime affärsmannen försöker upprätthålla ett vanligt familjeliv samtidigt som han styr över ett brottsimperium, helst utan att hans fru får veta ett enda ord om saken. Vi vet hur det kommer att gå med familjelivet, vi vet att han kommer att försöka rensa upp sina affärer och bli legitim, vi vet att det kommer att misslyckas, och vi vet att allt kommer att sluta i våld och blod och rök och död, även om vi inte vet vem det är som kommer att stå som segrare när kampen är över. Under tiden följer vi gärna med i de skiftande allianserna och förhållandena som flyter förbi.

Kill the Irishman är en underhållande version av en gammal historia som trycks upp en bit av den för mig hittills okände Ray Stevensons spel. Han ser ut, rör sig och talar som en man som kan tänka sig att slå ut tänderna på vem som helst för att hämnas en mild förolämpning, samtidigt som han hjälper gamla irländska tanter med hyran och försöker ge sin familj det bästa liv han kan.

23/5: Mr and Mrs Smith (2003)

Eastern Promises (2007) - 3/6

Eastern Promises kommer en hårsmån ifrån att vara en helt fantastisk film. Nästan hela sin löptid är den faktiskt underbar. Sen kommer det en enda scen, inte ens särskilt lång, som till synes utan anledning ändrar betydelsen hos allt vi dittills sett. När scenen är över nämns dess innehåll aldrig mer. Om den scenen hade klippts bort hade resten av filmen överlevt oskadd, och jag hade älskat den. Nu sitter scenen där som ett missljud mitt i en symfoni.

Berättelsen, så som den förefaller vara och borde ha varit: Anna Ivananova (Naomi Watts) är en barnmorska som just förlöst en rysk fjortonåring. Den nyblivna tonårsmodern dör och den enda ledtråden Ivananova har är en dagbok skriven på ryska och ett visitkort från en restaurang som visar sig ägas av den obehaglige Semjon (Armin Mueller-Stahl), en högt uppsatt man i ryska maffian.

Genom Semjon träffar Ivananova hans son (Vincent Cassel) som är far till det moderlösa barnet och Nikolaj Lusjin (Viggo Mortensen), som arbetar sig upp i den brottsliga hierarkin genom att ta på sig jobbet att se till att döda kroppar försvinner.

Semjons son klantar sig gång på gång och Lusjin räddar honom vilket imponerar på Semjon. På så sätt stiger Lusjin i graderna, men Ivananova finns hela tiden i bakgrunden och på något sätt kommer hon åt den hårde Lusjin. Kan det vara så att det finns en liten mjuk kärna kvar i denne brutale man? Det verkar i alla fall så när han med halvt dold ömhet råder Ivananova att försvinna. Stanna inte kvar i närheten av de här människorna.

Viggo Mortensen gör sin kanske näst bästa roll (den bästa förblir huvudrollen i A History of Violence) vilket i hans fall är ett högt betyg, och Naomi Watts är utmärkt som kvinna med ett uppdrag som hon känner en plikt att fullgöra även om det är farligt och leder henne in i trakter som hon vet väldigt lite om och inte vill beblanda sig med. Regin är felfri, replikerna klingar på plats och berättelsen fascinerar.

Sen kommer den där scenen, gör berättelsen till en lögn, och försvinner för att låta filmen fortsätta gå sin gilla gång som om ingenting hade hänt. Det hade varit bättre om så vore fallet.

3/5: Sin City (2005)