Little Miss Sunshine (2006) - 6/6

Litteraturprofessorn Frank (Steve Carell) har försökt begå självmord och har bara ett ställe att bli av: sin syster Sheryls (Toni Collette) familj, där det snart visar sig att han kanske är den normalaste.

Sheryls man Richard (Greg Kinnear) kämpar för att slå igenom i självhjälpsbranschen med sitt eget niostegsprogram. Deras tonårsson Dwayne (Paul Dano) hårdtränar för att bli militär testpilot och har svurit tystnadslöfte tills han lyckats. Hans lilla syster Olive (Abigail Breslin) drömmer om att att vinna Little Miss Sunshine, en skönhetstävling för prepubertala flickor, och kanske en dag bli Miss America. Hennes coach och största fan är farfar Edwin (Alan Arkin).

När Olive äntligen lyckas kvala in till Little Miss Sunshine blir hela familjen tvungen att packa in sig i en gammal VW-buss och köra från Albuquerque till Redondo Beach i Kalifornien och längs vägen konfronterar de varandras egenheter innan klimax nås på själva tävlingen.

Little Miss Sunshine fungerar alldeles utmärkt på relativt enkla nivåer: karaktärsstudie, charmig komedi, känslodrama. En film som med hjälp av en fin rollista underhåller och får tittaren att må bra, samtidigt som den riktar en pil eller två mot olika samhällsfenomen.

Men den har en pil till, och den riktas rakt mot skönhetstävlingar för barn. Jonathan Dayton, en av regissörerna, sa att "it was very important to us that the film not be about pageants. It's about being out of place, it's about not knowing where you're going to end up..." men jag tror att han var tvungen att säga det som en sköld mot kritik.

Requiem for a Dream hade inte behövt handla om droger, Pi hade inte behövt handla om matematik, man hade kunnat göra samma filmer om något annat. Men Little Miss Sunshine kritiserar skönhetstävlingarna så specifikt att det måste ha funnits i filmskaparnas sinnen. Vad är det Olive gör för fel under uppträdandet? Det är inte att hon sexualiserar ett barn; hela industrin går ut på att sexualisera ett barn. Nej, det är att hon gör det så uppenbart att inte ens de vana självbedragarna i publiken kan fortsätta låtsas som att det inte handlar om att sexualisera ett barn. Och då blir de arga.

Shaun the Sheep Movie (2015) - 6/6

Den här filmen är ett exempel på hur man tar en idé, är ärlig mot sin idé, och skapar något bra. Den är en långfilmsversion av en TV-serie med sjuminutersavsnitt, innehåller så lite dialog att vi kan runda av det till "ingen alls", och bygger hela sitt värde på skratt och söthet. Men vilket värde.

Claymationstilen som gav oss Chicken Run och Wallace and Gromit skapar samma känsla här, en dockhems-atmosfär med söta lerfigurer som rör sig bland riktig rekvisita i miniformat. Historien rör sig runt en bondgård där fåret Shaun bor tillsammans med sina fårkompisar och ett ohemult sött lamm, alla omskötta av bonden och hans hund Bitzer.

Bonden var en gång i tiden en passionerad farmare men nu har han fallit in i trista rutiner. Vardagslunken tråkar ut Shaun och hans vänner, och Shaun smider en plan för att få en ledig dag. Den är lika genialisk som skrattframkallande så jag tänker inte gå in på den utom för att säga att det slutar med att bonden ligger sovande i en husvagn som rullar iväg. Den rullar faktiskt hela vägen till The Big City (tvillingstäder: Großstadt, Grande Ville La Ciudad Grande), där bonden vaknar upp med amnesi.

Shaun inser snart att livet på gården inte fungerar utan bonden och ger sig av in mot staden för att hämta hem honom. Naturligtvis följer de andra fåren efter och äventyret är igång. För hur ska ett gäng får från landsbygden smälta in i den stora staden?

Shaun the Sheep Movie är förstås inget annat än en skojig bagatell, något som barnen kan roas av och de vuxna skratta åt - man kan alltid lita på Aardman Animation när det gäller vuxenbonus - men den är en fantastisk bagatell. Man skrattar, man säger "naw", man mår bra.

Och jag kan fortfarande komma och tänka på mannen som somnar i en studsmatteaffär, och inte hindra leendet från att bryta ut igen.

Patrik 1,5 (2008) - 4/6

Ännu en film vars omslag ljuger. Den ser ut som en mysig oförarglig feelgoodkomedi. Visst, det är där den slutar. Men det är inte där den börjar.

Paret Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) har precis flyttat in i ett idylliskt radhusområde med blomstrande trädgårdar och söta lekande barn. De är något stereotypa - Sven är butch, äter pizza och dricker whisky, Göran är känslig och påtar i trädgården - men det hjälper nog bara med acceptansen i området. Förutom från de lokala skitungarna förstås, som gillar att ropa "bög" och springa.

Göran och Sven har precis fått godkännande från socialnämnden och ska få adoptera ett barn. Det visar sig vara ont om givarländer som kan tänka sig att lämna ett barn till ett homosexuellt par, så det slutar med att de får en svensk 1½-åring som förlorat sin familj. När pojken anländer visar det sig dock att ett kommatecken hamnat fel. Patrik (Tom Ljungman) är inte 1,5, han är 15.

Det låter som just en skojig förväxlingskomedi. Men Patrik är en arg liten ligist som kommer från en ungdomsanstalt och han tänker inte bo hos några "jävla bögar". Sven reagerar vilt och våldsamt, och hans dotter Isabell (Amanda David) är en hopplöst trulig tonårstjej. Det är helt enkelt horribla människor vi har att göra med.

Patrik 1,5 reser sig långsamt ur de djupen och blir trevligare ju längre vi tittar på den, utan att den förråder sig själv. Mot slutet blir den just så charmig och feelgood som jag väntade mig, och inte det obehagliga tidsslöseri som den först verkade.

Hitch (2005) - 4/6

Det här var en enorm och positiv överraskning. Jag har duckat den här filmen i tio år för att den såg ut som en extremt tråkig dussinkomedi, smärtsamt oförarglig. Visst är den en dussinkomedi och visst är den oförarglig, men den är faktiskt mycket mer charmig och rolig än jag väntade mig. Samtidigt är den förstås mononormativ, heteronormativ, genusnormativ och normativ på ett par sätt till som vi inte uppfunnit ord för än, men det tar aldrig över.

Berättelsen rör Alex "Hitch" Hitchens (Will Smith), professionell och hemlig dejtingkonsult. Män som inte vet hur de ska närma sig en kvinna kommer till honom, och han hjälper dem som en modern Cyrano de Bergerac.

Men Hitch är ingen pickup-artist-instruktör; han pysslar med att väcka attraktion och kärlek. Han vill föra sin kund till en kyss på tredje dejten (för den här filmen behandlar människor som inte kysser förrän på tredje dejten) och sen är det upp till kunden själv.

Hans mästerverk ska bli revisorn Albert Brennaman (Kevin James), som är kär i sin egen klient, den stenrika och tokvackra arvtagerskan Allegra Cole (Amber Valletta). Han är en av många som förvaltar hennes förmögenhet och hon har förmodligen aldrig märkt att han finns. På alla sätt som man kan vara out of his league är Allegra out of Alberts. "If ever there was a man born without game, it was Albert Brennaman."

En av de många skvallerjournalister som jagar Allegra är Sara Melas (Eva Mendes), som bland annat är ansvarig för att avslöja Allegras förre pojkväns otrohetsaffär. Hon har hört talas om dejtdoktorn men tror att han är en myt. Hon och Hitch träffas på en bar och till sin förvåning börjar Sara tycka om honom. Naturligtvis utan att veta att det är dejtdoktorn hon dejtar.

Nej, det är ingen svårförutsägbar film. Den fungerar på grund av tilldragande prestationer. Jag tycker faktiskt om Albert Brennaman, jag tycker om Allegra Cole. Jag vill att de ska bli lyckliga. Och jag tycker om Hitch också. Trots reaktionerna när hans verksamhet avslöjas så gör han inget fel. Han vill skapa lycka. Vem vill inte det?

Pride (2014) - 6/6

Gud vad jag behövde den här filmen. Jag har sett alldeles för många mediokra filmer på sista tiden och när jag har sett bra filmer har de sällan rört mig, i alla fall inte så djupt som Pride gjorde. Jag tror den senaste var Locke, och bland allt bra jag har att säga om den finns inte "feelgood" med.

Pride fick mig att gråta och sen skratta genom tårarna, och när den slutade hade jag bara en tanke: hoppas, hoppas, hoppas att det här är sant. Den har sina sorgliga bitar - åttiotalshistorier om homosexuella slutar aldrig odelat positivt och de innehåller alltid frustrerad desperation - men tittaren lämnas med känslan att det finns mycket lycka och skönhet i världen. Ibland behöver man det.

Det är en berättelse som jag aldrig hade hört talas om förut, om hur en grupp homosexuella från London bestämde sig för att samla ihop pengar för att stödja gruvarbetarna under 1984 års gruvstrejk - "There's blood on your hands, mrs Thatcher"-strejken. Det var inte lätt att få ihop pengar, och det var inte lätt att åka till en lantlig gruvby i Wales för att leverera dem.

Vi träffar den bubblande aktivisten Mark (Ben Schnetzer), den något blygare Mike (Joe Gilgun), den gamle veteranen Jonathan (Dominic West), Gethin (Andrew Scott) som inte pratat med sin religiösa mor på sexton år, nykomlingen "Bromley" (George MacKay) som vill vara aktivist men är rädd för att synas för mycket och Stephanie (Faye Marsay) som i början är den enda orsaken till L-et i LGSM: Lesbians and Gays Support the Miners.

I Dulais Valley i Wales finns fackledarna Dai (Paddy Considine), Cliff (Bill Nighy) och Martin (Rhodri Mellir), vars liv förändras på olika sätt av gayaktivisternas ankomst. Där finns också den viljestarka Hefina (Imelda Staunton), kloka Siân (Jessica Gunning), och bigotten Maureen (Lisa Palfrey) som står för motståndet.

Det är bara förstklassiga skådespelare men det är som om det inte spelar någon roll; det här är en av de härliga filmer som inte verkar innehålla en enda skådespelare, bara riktiga människor som har råkat bli filmade. Möjligen är Nighy och Staunton så skickliga gamla proffs att de knappt kan låta bli att agera men när det gäller konstnärer av deras kvalitet så gör det ingenting.

Pride är ett vackert ögonblick efter ett annat, en ostoppbar flod av varma känslor, hopsatt till en nästintill perfekt historia förd framåt med känslig hand. Jag skrattade högt, ögonen tårades, jag mådde bra. Det finns säkert lite skönmålning här, jag accepterar det. Men den är sannare än jag väntade mig, och framför allt så underbar att se att jag knappt bryr mig längre.

Boyhood (2014) - 5/6

När jag fick höra att Richard Linklater, mannen bakom två av mina favoritfilmer någonsin och en tredje som bara är jättebra - och därtill Waking Life och A Scanner Darkly som jag verkligen borde se om och recensera - tillbringat tolv år med att spela in en film så visste jag förstås att jag måste se den, men jag var rädd att den skulle vara en dansande björn.

Ni vet vad de säger om dansande björnar - man tittar inte för att de är bra på att dansa utan för att de är dansande björnar. När det dyker upp en film med en massiv gimmick, som den där nittiominutersfilmen gjord i en oavbruten tagning eller en film som gjordes på tolv år för att skådespelarna skulle åldras med sina karaktärer så är jag alltid rädd att gimmicken ska vara viktigare än konsten.

Det stämde, lite grann. Men bara lite. Richard Linklater är bättre än så, och han lägger inte tolv år på att skriva och regissera en film bara för att ha lagt tolv år på en film. Han har skapat en verklig berättelse, en som ibland lockar fram tårar, ibland värme och ibland skratt. När den naggas i kanterna är det för att den går utanför det normala och alldagliga. Boyhood är mycket bättre när den nöjer sig med det vi alla kan känna igen oss i och struntar i våldsamma supande styvfäder.

Egentligen handlar den bara om en uppväxt, och där finns hur många frön som helst. I varenda karaktär hittar jag något som speglar mig själv. Kärntruppen består av Mason Jr (Ellar Coltrane), hans storasyster Samantha (Lorelei Linklater), hans mamma Olivia (Patricia Arquette) och hans pappa Mason Sr (Ethan Hawke). Föräldrarna är skilda och försöker -  men misslyckas med - att ha en artig relation för barnens skull.

De här människorna följer vi under elva år medan de växer upp, startar och avslutar förhållanden, utvecklar sig själva, får och ångrar upplevelser, pluggar och jobbar, skapar och förlorar hela familjer. Vänner och släktingar kommer och går, människor som betyder allt bleknar bort tills vi inte minns deras namn. Milstolpar checkas av. Det är ett liv.

Boyhood är som allra bäst när de två Mason pratar och pappan försöker föra över lite livsvisdom till sin son. Han har inte gjort ett fantastiskt jobb med sitt eget liv och det vet han om, men han tror att han i alla fall har lärt sig lite grann och att han kan hjälpa sina barn klara sig bättre. Det är alla föräldrars hopp, i alla tider, men varje generation måste göra misstagen på nytt. Alla åldras, alla ser barn växa upp, och alla ifrågasätter sina livsval.

En film som får fram de poängerna, den får gärna lov att vara en dansande björn. Särskilt om björnen dansar så här bra.

It's a Wonderful Life (1946) - 6/6

Vi avslutar julveckan med den kanske mest kända och förmodligen mest älskade julfilmen: It's a Wonderful Life. Jag såg den inte förrän alldeles nyss, eftersom det var det uppenbara valet att avsluta julveckan med, och jag kan glatt rapportera att den förtjänar allt gott som sagts om den. Jag satt och önskade att jag inte hade vetat någonting om den, men trots att jag genom kulturell osmos lärt mig precis hur den slutade högg den tag om mitt hjärta i början och släppte aldrig.

Den här historien har blivit arketypisk på samma sätt som A Christmas Carol, som den för övrigt funnit åtminstone lite inspiration i. Det är en berättelse vars grundidé återkommer om och om igen i vår kultur. När Dallas gör ett avsnitt baserat på en fyrtio år gammal feelgoodfilm, då vet man att det är något stort.

Den kända biten utgör dock en förvånansvärt liten del av själva filmen, och är långt ifrån det bästa i den. Det är uppbyggnaden, när vi lär känna George Bailey (James Stewart), som gör den här filmen så fenomenalt vacker.

George är en god man. Han har hela sitt liv haft drömmar, och både talang och ambition nog att förverkliga dem. Men något har alltid kommit emellan. Han skjuter alltid upp sin egen lycka för andras skull, och resultatet blir att alla andra njuter av livet medan han blir kvar i den lilla småstaden Bedford Falls där han driver sin avlidne fars verksamhet och lånar ut pengar till husbygge. Han gifter sig med Mary (Donna Reed) och får fyra barn men det var aldrig hans plan.

Bedford Falls plågas av den rike, snåle och direkt onde Henry F Potter (Lionel Barrymore), som alltid haft ett ont öga till familjen Bailey, de enda som lyckats stå emot honom i alla dessa år. Potter äger förfallna hus som han hyr ut dyrt till människor som inte har något annat val, och skrattar åt familjen Bailey - dessa naiva sentimentala förlorare.

Depressionen kommer och går, andra världskriget kommer och går, och George Bailey kämpar vidare medan hans liv och möjligheter rinner bort. Han tänker alltid på andra och aldrig på sig själv, och på julafton 1945 leder det honom till vägs ände. Han känner sig mer värd död än levande, ställer sig vid en isig flodkant och funderar på att hoppa i.

Då dyker den hoppfulle ängeln Clarence (Henry Travers) upp. Hans uppgift är att föra George tillbaka till livet, och hans metod blir att visa George hur världen hade sett ut om han aldrig fötts. Det är en så briljant konstruktion att den blivit ikonisk.

Man kan argumentera för att det i slutändan inte spelar någon roll. Clarence har inget med upplösningen att göra. Men det gör ingenting. Berättelsen fungerar. Den går bortom filmskapande och når inom oss, och gör sig nästan tidlös. Den är sjuttio år gammal och jag tror att den fortfarande kommer att vara älskad om sjuttio år. Och vi kommer fortfarande att undra varför det inte går att göra såna här filmer längre.

A Christmas Carol (1999) - 6/6

På Filmtipset kan man se vilka filmer man själv tycker sämre om än de flesta och vilka filmer man själv tycker bättre om än de flesta, eller som jag föredrar att se det: överskattade filmer och underskattade filmer. På den senare listan återfinns alltid en av mina favoritfilmer, nämligen 1999 års TV-version av A Christmas Carol.

Den är den perfekta filmatiseringen av Charles Dickens odödliga klassiker, en historia som sprängt sina gränser och blivit en arketyp. Även om man aldrig läst ett enda ord som producerades av Dickens penna så känner man till forna julars spöke, denna julens spöke, och kommande julars spöke. Till och med en annan av de klassiska julhistorierna - It's a Wonderful Life - som själv blivit arketyp har ett arv från Dickens berättelse.

Den här gången är det Patrick Stewart som spelar Ebenezer Scrooge, den rike men snåle och olycklige gamle mannen som hatar jul, välgörenhet och glädje. Richard E. Grant spelar hans anställde Bob Cratchit, mannen som är Scrooges motsats: fattig och med föga anledning att glädjas, men ändå full av värme och kärlek.

Att det är de här två skickliga skådespelarna hjälper förstås till. Patrick Stewart hade gjort dramatiska uppläsningar av A Christmas Carol innan filmen gjordes och det får han nytta av när han spelar en nästan bokstavstrogen version av Scrooge. Richard E. Grant är konsekvent bra och låter oss känna Cratchits smärta och se det ljus som fortfarande brinner inom honom.

Men framför allt är det den för mig i övrigt helt okände regissören David Jones (fast nu när jag kollar ser jag att det var han som regisserade Kyle MacLachlan-versionen av Kafkas Processen, en annan underskattad film) som gör den här filmen till det mästerverk den är. Stämningen är så påtaglig att den blir en extra skådespelare. Inga detaljer förfars. Scener - jag tänker främst på montaget där sjömän och fångar sjunger julsånger - som inte har något med handlingen att göra bidrar ändå till känslan.

Och det här är ju ytterst en historia om känslor. Känslorna som är begravda inom Scrooge men som fortfarande går att locka fram. Känslorna som Cratchit tvingas dölja för att kunna fortsätta försörja sin familj. Känslorna som sprudlar i Cratchits familj. Känslorna som de tre julspökena känner till och vägrar släppa taget om.

A Christmas Carol är en perfekt tillrättalagd, vacker version av en historia så briljant att den har tagit sig in i vårt kollektiva medvetande och förmodligen kommer att leva kvar där efter att dess upphovsman är bortglömd. Om detta är en film jag överskattar så är det en film jag är mycket nöjd med att överskatta.

The Holiday (2006) - 5/6

Ibland funkar formler. Ibland gör förutsägbarhet ingenting, och särskilt inte om det ändå finns någon överraskning på vägen. Ibland räcker det med värme och humor, charm och mysfaktor, att det går bra för dem vi tycker om och dåligt för dem vi avskyr. Ibland tar sig en på ytan helt vanlig romantisk komedi upp ur genrens djup och blir något fint. Ibland blir det The Holiday.

Den kretsar runt Amanda (Cameron Diaz) och Iris (Kate Winslet), som på sätt och vis är väldigt olika. Amanda är amerikanska och hejdlöst framgångsrik egen företagare som bor i ett gigantiskt lyxhus och har hushållerska, trädgårdsmästare och assistent. Iris är engelska, skriver en societetsspalt och bor i en liten stuga i Surrey.

Men de har också mycket gemensamt. Amanda har precis kastat ut sin otrogne pojkvän Ethan (Edward Burns) och Iris trånar på avstånd efter sin gamla flamma Jasper (Rufus Sewell); deras förhållande tog slut när han var otrogen. I desperation inför en stundande ensam julhelg så försöker Amanda hitta ett hus att hyra nånstans långt bort, och det slutar med att hon och Iris byter hus med varandra i två veckor.

Vi följer deras två historier sida vid sida tills de flätas samman i slutet. I England får Amanda träffa Iris bror Graham (Jude Law); i USA bekantar sig Iris med den gamle manusförfattaren Arthur (Eli Wallach) och Amandas vän Miles (Jack Black). Det blir snabbt lätt att räkna ut vad som kommer att hända, med något litet undantag, men det gör ingenting. Det är roligt och varmt nog att jag vill fortsätta titta, inte för att få veta hur det går utan att få se det.

Det riktigt stora felet med The Holiday är att Kate Winslet på något sätt ännu en gång lyckats få rollen som alldaglig och ratad, ungefär som i Little Children, en så kraftig diskrepans mot verkligheten att det var skumt när det hände en gång. Visst, Hollywoodutseende är inte samma sak som verkligt utseende, men det är riktigt illa när Kate Winslet betraktas som Hollywoodful.

About Time (2013) - 5/6

På sin tjugoförsta födelsedag blir Tim Lake (Domhnall Gleeson) indragen i ett rum av fadern (Bill Nighy) som har något att berätta: männen i deras familj kan resa i tiden. Det är bara att kliva undan, blunda, och fokusera på destinationen, så är man där. Tim tror förstås inte på det men testar ändå, och reser tillbaka till en nyårsfest där han gick miste om en kyss.

Tim har genast massor med idéer, men fadern råder honom att skippa de flesta av dem. Han har provat saker liksom hans far och farfar och det blir bara inte bra i slutändan, för det mesta. Det finns bättre saker att använda tidsresor till.

Tim lyssnar och börjar använda sin förmåga för att hitta kärleken. Först försöker han med Charlotte (Margot Robbie) men tvingas inse att det ibland inte finns något rätt alternativ att välja. Nästa försök blir med Mary (Rachel McAdams), och även där behöver han några omgångar på sig innan det börjar ordna sig.

About Time är en bekvämt gullig film, hjälpt av Rachel McAdams oansträngda charm och en mycket underhållande prestation från Bill Nighy, som dessutom kliver ur sin oförargliga ram för att ge oss några känsliga och tankeväckande ögonblick. Det är en film att bli glad av och må bra av, men den orsakar också lite melankoli innan den är klar. Ögonblick av insikt skickar svala blixtar genom hjärtat. Inga gåvor är enbart av godo, tycks det.

Mr. Deeds Goes to Town (1936) - 5/6

Det är inte bara titeln som påminner om Mr. Smith Goes to Washington. Huvudpersonen Longfellow Deeds (Gary Cooper) är liksom James Stewarts Jefferson Smith en ödmjuk, liknöjd, behaglig småstadsbo som hamnar i en situation han inte är förberedd på. Men han är också kolerisk, ibland våldsam, och har en tendens att agera först och tänka sen. Han är ingen perfekt myskarl, men vi tycker om honom ändå.

Han har tillbringat hela sitt liv i lilla Mandrake Falls, där han spelar tuba och skriver vykortspoesi, när advokaten John Cedar (Douglas Dumbrille) dyker upp med ett besked: Deeds stenrike morbror Martin Semple har avlidit och Longfellow Deeds är hans arvtagare. Tjugo miljoner dollar väntar honom.

Tillsammans med Cedar och högra handen Cornelius Cobb (Lionel Stander) åker Deeds till New York City. Deeds har inget större intresse av pengarna, men advokaten har sina egna anledningar att pressa honom: det finns ruffel och båg i bokföringen. Cedar tror att Deeds är en lättmanipulerad bondläpp som han kan gömma sina brott bakom.

Samtidigt bestämmer sig den tuffa journalisten Babe Bennett (Jean Arthur) - var förresten alla kvinnor på trettiotalet antingen hemmafruar eller journalister, för på film verkar det så? - för att scora ett scoop om den nyrike arvtagaren. Hon gör en Hudsucker Proxy för att komma nära Deeds och ser till att rapportera om varenda grej den naive utbölingen hittar på.

När Bennett börjar ångra sin iskalla operation och Cedar börjar bli desperat går det mot kulmen då Deeds blir tvungen att inse hur annorlunda den stora världen är, när man jämför med Mandrake Falls.

Ibland är Mr. Deeds Goes to Town en mysig feelgoodfilm, och särskilt i början är den riktigt rolig. Men det är inte bara skoj; Longfellow Deeds blir tvungen att konfrontera de sociala orättvisorna under depressionen, och han tvingas inse att människor har ljugit för honom, utnyttjat honom, och manipulerat honom. Men han hämtar sig, och man går ifrån den här filmen med ett leende på läpparna.

12 Dates of Christmas (2011) - 4/6

På julafton finner Kate (Amy Smart) att hon inte är där hon vill vara i livet. Hon har en blinddejt med Miles (Mark-Paul Gosselaar) men är övertygad om att den inte kommer att leda någonstans, och i stället är hon halvt besatt av exet Jack (Benjamin Ayres). Hon tycker inte om Sally (Mary Long), hennes änklingpappas (Peter MacNeill) nya fru. Hennes liv har inte alls följt planen.

Under en julshoppingrunda blir hon sprayad av en parfymförsäljerska och faller medvetslös till golvet. Hon vaknar och tar sig igenom blinddejt, dåliga nyheter från Jack som just ska fria till sin nya flickvän (Jennifer Kydd), middag hemma hos far och styvmor och slumpmässiga möten med den outhärdligt käcka grannen Margine (Jayne Eastwood). När kvällen kommer ligger hon ensam i sängen tillsammans med hunden Max. Och när klockan slår midnatt är hon tillbaka på varuhusgolvet och det är julafton igen. Kate har fastnat i en tidsloop; julafton upprepas om och om igen.

Detta är ingen Groundhog Day eller 12:01 PM; den här filmen utforskar inga större djup runt sin premiss och kommer aldrig i närheten av de mardrömslika dimensionerna de filmerna visar upp. Det den däremot gör på ett förnämligt sätt är att utforska Kate och hennes omvärld. Hon upptäcker sidor hos Margine hon aldrig vetat om, hon provar olika strategier med Jack och Miles, hon lär känna den ensamme Toby (Joe MacLeod) och den frustrerade Leigh (Cherisse Woonsam), och hon lär sig. Om sig själv och om världen.

Det är sentimentalt och förutsägbart, men det fungerar. En stor del av äran går till den avslappnat charmiga Amy Smart och en stor del till det smidiga manuset, som inte innehåller en gnutta onödigt fett men ändå känns naturligt, inte konstgjort tillrättalagt. Och i slutet fixar allting till sig, knyts ihop på passande sätt, och man kan inte undvika att må bra.

Despicable Me (2010) - 4/6

Såna här filmer är svåra att recensera rättvist. När jag ser filmer som Lejonkungen, Up, WALL-E, Brave, Wreck-It Ralph eller Toy Story 3 - filmer som är gjorda för att både barn och deras föräldrar ska ha jättekul och lyckas med den föresatsen - så är det bara att skriva precis vad jag tyckte och bedöma filmen utefter det. Men när jag ser Despicable Me, en film gjord med lika stor skicklighet som de ovanstående men mer tydligt riktad till barnen snarare än de vuxna, så kan jag inte annat än att ge den en sämre recension trots att dess primära målgrupp förmodligen älskar den. Å andra sidan är det i sig meningsfullt: jag sätter hellre barn framför Wreck-It Ralph eller Brave än framför Despicable Me, även om jag inte behöver titta själv. Av de filmerna lär de sig något som jag vill lära dem - och det utan att predika - medan Despicable Me snarare bara underhåller.

Dess grundidé är lovande nog. Vi har sett ett otal filmer om superhjältar men knappast någon som tar en superskurks synvinkel. Det är förstås att det är svårt att göra det på något sätt som inte blir komiskt; vad är det egentligen för bisarra varelser som väljer superskurkens bana? Ibland skulle jag vilja se in i pre-Crisis-Lex Luthors hjärna. Det får jag inte här, utan filmen väljer den mer uppenbara komiska vägen.

Superskurken är Gru (Steve Carell), ett svartklätt, blekt litet missfoster som lever för att begå de riktigt stora ondskefulla dåden. När den stora pyramiden i Giza plötsligt stjäls av en hittills okänd konkurrent deppar han ihop. Han blir tvungen att toppa det och han får en fantastisk idé: han ska krympa och stjäla månen. Det kräver dock en ordentlig finansiell insats och när han går till sin onda bank vägras han ett lån om han inte först kan visa att han har en krympstråle. Grus superskurkfasoner är tydligen inte alltför lukrativa.

Den enda krympstrålen Gru kan hitta tillhör Vector (Jason Segel), samme superskurklöfte som stal pyramiden. Gru lyckas inte ta sig in i hans fästning men ser att några föräldralösa kakförsäljande flickor blir insläppta. Gru utger sig för att vara tandläkare så han kan adoptera de tre flickorna (Miranda Cosgrove, Dana Gaier och Elsie Kate Fisher) och använda dem för att stjäla krympstrålen.

Det är förstås inte en svårförutsägbar berättelse. Naturligtvis lyckas de tre söta flickorna ta sig in i Grus frostiga hjärta och i slutändan får han välja mellan att stjäla månen och att göra det som är bäst för dem. Det är charmigt och roligt, och jag gillade verkligen inblickarna i Grus liv med kompanjonen Dr Nefario (Russell Brand) och de dussintals "minions" (gula små pipiga varelser som gör det fysiska jobbet) de omger sig med. Samtidigt saknas det som skulle få den att gå steget längre och engagera även publiken som fyllt tonåring. Den är underhållning för en stund, inte mer, men som sådan lyckas den.

The Guilt Trip (2012) - 4/6

Jag hade aldrig gissat att Seth Rogen och Barbra Streisand skulle ha nog med personkemi för att ensamma bära en komedi, men här är den. The Guilt Trip har inte mycket mer än deras samspel men de här två proffsen får det att räcka. Med ett bättre manus och ett mer utmejslat koncept hade den kunnat bli riktigt bra men den är klart njutbar som den är.

Seth Rogens uppfinnare Andy Brewster har utvecklat en - hoppas han - revolutionär rengöringsprodukt som han dock inte lyckas sälja in till affärskedjorna. Han reser fram och tillbaka för att nasa sin uppfinning, men förgäves. Efter ännu ett misslyckat försök hälsar han på sin mamma Joyce (Streisand). För att hon inte ska oroa sig säger han att det gick jättebra och att allting ska fixa sig för honom.

Under besöket får han veta att han döptes efter Andy Margolis, Joyces siste pojkvän innan hon träffade Andys far, och att Joyce fortfarande tänker på honom. Faktum är att hon hoppades att han skulle hindra hennes bröllop, men han dök aldrig upp. Andy spårar upp den fortfarande ogifte Andy Margolis och lurar med sig sin mamma på en roadtrip tvärsöver landet.

Huvuddelen av filmen rör den stundtals roliga, stundtals emotionella resan. Joyce och Andy har det komplicerade förhållande jag antar att det är omöjligt att inte ha med sina föräldrar, och det finns mycket de aldrig har sagt till varandra, mycket som bubblar och kanske vill ut. Samtidigt älskar de varandra men de har alltid funnits i varandras liv, eller åtminstone så länge att det knappt gör någon skillnad.

Nej, det är inget vansinnigt originellt ämne, men ämnen som upprepas om och om igen har oftast en anledning att upprepas. Vi känner alla igen oss i The Guilt Trip, även om den aldrig blir ett mästerverk i sin genre. Den blir bara rolig, gullig, mysig, och en film man lämnar med en varm känsla i magen.

Catch and Release (2007) - 5/6

Clerks-regissören Kevin Smith hävdar ofta att han inte är någon skådespelare och att det var därför han i sina egna filmer tog rollen som Silent Bob, vars huvudsakliga egenskap är att han i de flesta av dem fäller en replik eller två som mest. Så hur förklarar han sin kritikerhyllade insats i Catch and Release, för övrigt den största roll han haft i en film som han varken skrivit eller regisserat? Med att regissören Susannah Grant lät honom ta replikerna och säga dem på sitt eget sätt.

Alla som sett hans frågestunder där han i flera timmar står och är rolig på en scen framför hundratals människor vet att han är intelligent, kvick, och karismatisk. Framför allt har han förmågan att vara rolig samtidigt som han förmedlar information och känslor. Det är också precis hans karaktärs uppgift i Catch and Release, så med andra ord begår han precis den handling som är mångas förstaval när det gäller att kritisera en skådespelare de inte gillar: han spelar sig själv. För en gångs skull är det sant, och skådespelaren själv erkänner det utan vidare omsvep.

Men just därför att Kevin Smith är alla de där adjektiven jag prisade honom med så fungerar det fantastiskt bra. Det är som att titta på de där frågestunderna, fast nu med en handling. Kevin Smith lufsar runt i morgonrock, sover bort hela dagar, dricker för mycket, äter konstant, kommer med djupa citat (som han känner till för att de finns på teförpackningar) och ger filmen ett varmt hjärta. Jag älskade varenda minut med honom och fann mig längta efter att han skulle dyka upp igen.

Vilket faktiskt nästan är synd, för det distraherar från en film som - trots kritiken den fått - är riktigt bra och en berättelse som är riktigt intressant. Catch and Release tar något så uttjatat som den romantiska komedin och utmanar dess formler, blandar formler, och övergår alla formler.

Jennifer Garner spelar Gray, en Coloradobo som precis ska gifta sig med sin älskade Grady när han dör i en olycka. Hon har inte råd att bo ensam i huset de tänkte dela, så hon hamnar i stället i huset han delade med sina kompisar Sam (Smith) och Dennis (Sam Jaeger). Fritz (Timothy Olyphant) är bosatt i Los Angeles men kom till Boulder för bröllopet och slår sig också ner i huset. Gray har aldrig tyckt om Fritz och det blir genast spänt mellan dem, inte minst för att hon redan på begravningen tvingas bevittna hur han sätter på en servitris i badrummet dit hon dragit sig undan. "I never understood why he was friends with you", säger hon. "You don't even seem to miss him."

Advokater blir inblandade för att reda upp arvet och eventuell gemensam egendom, och på så vis får Gray den första av många överraskningar. Grady hade ett konto hon inte kände till, ett konto med mycket pengar på. Och när hon tittar på kontoutdraget visar det sig att det inte var Gradys enda hemlighet.

Hon börjar rota i Gradys förflutna och inser att det var mycket som inte var som det verkade. Han var inte den ende med hemligheter - Dennis har sina och Fritz har sina. Det är nog bara Sam som är fullständigt ärlig och till och med han döljer ett djup.

Jag tyckte om Catch and Release. Jag tyckte om hur jag inte visste vad som skulle hända härnäst, vart berättelsen skulle ta vägen, eller hur relationerna mellan karaktärerna skulle förändras. Den har alldeles för många "karaktär hör något som inte var ämnat för hens öron"-stunder - när man måste ha en karaktär till att säga "that's the thing with small houses, everyone hears everything" är det ett säkert tecken på att det gått för långt - och den tappar både fart och kraft i slutet men som helhet är den riktigt lyckad. Kevin Smith stjäl showen genom att vara sig själv och utan honom skulle den här filmen inte ha den inbodda, genuina charm som nu gör den så älsklig, men den skulle fortfarande vara värd sina två timmars uppmärksamhet.

Searching for Sugar Man (2012) - 5/6

Sixto Rodriguez var en musiker som i början på sjuttiotalet trollband alla i branschen, betraktades som bättre än Bob Dylan och fastnade i deras minnen. Han släppte två skivor med fantastisk musik, men av någon anledning sålde han knappt en skiva och hans korta karriär slutade med att han dog. En del sa att det var en överdos, andra att han tog livet av sig på scenen, kanske med ett pistolskott och kanske genom att han satte eld på sig själv. Rodriguez försvann i musikhistoriens dimmor.

Men något hände. I Sydafrika dök hans första skiva - Cold Fact - upp och blev en enorm hit. Den sålde hundratusentals exemplar, fanns i varenda hem och blev antiapartheidrörelsens soundtrack. Alla kände till honom men ingen visste något om honom; de hade bara hans namn och den gåtfulla bilden på skivomslaget.

Tjugofem år efter Rodriguez död letade den sydafrikanske musikjournalisten Craig Bartholomew-Strydon efter ett uppslag till en artikel, och frågan som fångade hans nyfikenhet var "hur dog Rodriguez?". Hans efterforskningar ledde honom till musikaffärer och skivbolag och till slut tvärsöver Atlanten till USA. Projektet ledde till överraskningar och oanade konsekvenser.

Det är i alla fall historien så som Searching for Sugar Man framställer den. Den sammanfaller inte riktigt med verkligheten och därmed hamnar jag i den obehagliga situationen att försöka bedöma en dokumentär som är en riktigt bra och stämningsfull och njutbar film, men som på många sätt helt enkelt inte talar sanning.

Jag väljer att säga just så. Searching for Sugar Man är en tilldragande berättelse, väl konstruerad av skickliga människor, fylld av intervjuer med intressanta människor som säger rätt saker, en film som får tittaren att må bra och tycka att världen verkar lite grann ljusare efteråt. Rodriguez musik spelas igenom filmen och är precis så fin som det hävdas. Jag förstår jämförelserna med Bob Dylan; det här låter som Dylanlåtar, fast bättre. Det är en film jag är glad att jag såg, om en människa jag är glad att jag känner till, med musik jag är glad att jag fått höra.

Men glöm inte att ta reda på sanningen. Den är väldigt lätt att hitta. Vänta bara tills efter att du sett filmen.

Don Juan DeMarco (1995) - 6/6

En man i slängkappa, hatt och mask kallar sig don Juan DeMarco och presenterar sig som världens störste älskare. Män som säger sådant om sig själva brukar inte ha rätt, särskilt inte om de säger det vid tjugoett års ålder, men ur don Juans mun låter det anspråkslöst och han bevisar det kort efteråt när han sätter sig ner mittemot en främmande kvinna som i en restaurang väntar på sin man, och förför henne med ord och beröring. Det är en nästan omöjlig scen att göra trovärdig och jag väntade mig att himla med ögonen innan den var klar, men vem kunde ana? Den fungerade.

För att njuta av den här filmen måste jag acceptera att den är en fantasi. Jag måste hitta tillbaka till mitt sextonåriga jag som fortfarande trodde att det fanns en magisk sexnyckel - för övrigt en illusion som lever kvar hos alltför många som är mycket äldre än så. Det är inte alltför svårt. Det hjälper förstås att don Juan spelas av Johnny Depp, som både är en av världens vackraste människor och en av sin generations största skådespelare. Det här är den sortens roll han är specialist på. Han ser ut och rör sig som världens störste älskare och han talar med en spansk accent som låter så falsk och inövad att den nästan slår över och blir äkta.

Han kan förstås omöjligen vara den verklige don Juan, främst därför att det aldrig fanns en verklig don Juan. Men själv är han övertygad, och han har en heltäckande bakgrundshistoria som han gärna delar med sig av. Efter ett besynnerligt självmordsförsök - han kräver att få möta don Francisco da Silva, den störste fäktaren i världen, så att han kan dö med ära - hamnar han på mentalsjukhus där doktor Mickler (Marlon Brando) ser till att få jobbet att nå fram till honom. Han ser sig själv bli en ivrig lyssnare medan den unge mannen berättar sitt livs historia, som verkar tagen ur lord Byrons dikter om don Juan.

Don Juan har en distraherande effekt på sjukhuset. Ganska snart får kvinnliga sjuksköterskor inte ta hand om honom längre men när de ersätts med en biffig karl ("Tiny" Lister) så slutar det med att han flyttar till Madrid. Doktor Mickler är inte heller opåverkad. Han lever i ett mångårigt äktenskap med sin fru Marilyn (Faye Dunaway), och de är sådär hyggligt lyckliga att de aldrig riktigt har funderat på om det skulle kunna vara bättre. Doktorns unge patient sätter griller i huvudet på honom och han börjar tänka på sådant som passion och inre närhet, vad det är hos don Juan DeMarco som gör att både kvinnor och män påverkas så av honom, och om det är något man kan finna hos sig själv.

Samtidigt lyckas Don Juan DeMarco med konststycket att locka fram skratt ur den - på sätt och vis - fundamentalt tragiska berättelsen, för det här är en komedi också. Återigen är en del av förtjänsten Johnny Depps, för han gör sin förförare med överdriven accent till en figur som både är hjärtevärmande och rolig, men i den roligaste scenen deltar han faktiskt inte alls. Jag skrattade mig igenom den scenen, inte på grund av skojiga repliker utan på grund av den omöjliga, oväntade situationen. Jag förstår fortfarande inte vad som hände där, eller vad sanningen egentligen är bakom Depps karaktär.

Men som filmens bästa replik, och en av filmhistoriens bästa tvåordsrepliker, gör klart i den underbara slutscenen så behöver jag inte förstå det heller. Det räcker att leva i don Juans värld en stund, se alternativet, och välja.

The Guard (2011) - 5/6

I grunden är The Guard en omaka-polispar-film, en genre som nästan uteslutande producerar trist, formulaiskt skräp. Trots att den faktiskt följer de traditionella konventionerna - på sitt eget vis - lyckas den bli bra och slutar som en handbok i hur man gör en bra film i den här genren.

Hur gör man? En bra början är att göra båda poliserna till karaktärer vi inte avskyr. Det klarar The Guard med bravur. Den irländske polisen Gerry Boyle (Brendan Gleeson) är en man vi inte skulle vilja ha som polispartner, men som filmkaraktär är det omöjligt att tycka illa om honom. Han köper sex, är oförskämd som få och när han hittar ett lik tömmer han dess fickor på droger innan han rapporterar det. Han är den sortens rasist som ärligt inte vet om att han är rasist. Eller så bara roar han sig. Det är svårt att veta. Som hans omaka partner, den svarte FBI-agenten Wendell Everett (Don Cheadle), uttrycker det: "I can't tell if you're really motherfucking dumb, or really motherfucking smart".

Jag är inte heller säker, men jag lutar åt det senare. Det spelar mindre roll. Huvudsaken är att Gerry Boyle är rolig och jag tycker om honom, och jag tycker om Wendell Everett, och jag tycker till och med om skurkarna de jagar: sociopaten Liam O'Leary (David Wilmot), den filosofiläsande bossen Sheehy (Liam Cunningham) och så Clive Cornell (Mark Strong), en mördande knarklangare som klagar på att man aldrig träffar några hederliga människor i det här jobbet. Det är nog för att göra en karl deppig.

Det är som om de här karaktärerna vet vilken historia de befinner sig i, men ingen har berättat det för Wendell Everett som tillbringar halva filmen med tappad haka, dock utan att någonsin tappa fattningen. Han är ingen trist square som slås omkull så fort någon beter sig oväntat. Han må vara filmens straight man men han är inte dess hackkyckling.

Det är ingen, egentligen. Och det är heller ingen som är den störige fan som så ofta stoppas in i filmmanus som inte behöver det. Faktum är att det inte finns en karaktär i The Guard som jag inte tycker om. Det är helt enkelt trevligt att tillbringa en och en halv timme i dess värld, trots mord och knark och prostitution.

Det hjälper förstås att den är så rolig. Det är inte alltför ofta jag skrattar högt när jag sitter ensam i TV-soffan, men The Guard fick mig dit om och om igen. Det är bara rolig replik på rolig replik på rolig replik, kul situation på kul situation på kul situation, och så Gerry Boyle som må vara en torsk och en knarkare och i största allmänhet en dålig polis, men han har sin egen moraliska kompass och den pekar solklart i en riktning.

Rock of Ages (2012) - 5/6

Den här filmens rollbesättare är ett geni. Den som kan höra "dimmig dekadent depraverad nersupen åttiotalsrocklegend som lever på gamla meriter" och tänka "Tom Cruise" och få det att fungera, är helt enkelt ett geni.

Resten av rollerna är precis lika briljant tillsatta. Paul Giamatti föddes för att spela roller i stil med Cruisekaraktären Stacee Jaxx slemmige agent Paul Gill. Malin Åkerman gör sin bästa roll hittills som musikjournalisten Constance Sack, besviken på den en gång fantastiske Stacee Jaxx och hans glidning ner i dekadensen. Bryan Cranston och Catherine Zeta-Jones som konservativt och rockfientligt borgmästarpar. Alex Baldwin som den desillusionerade, överviktige Dennis Dupree, ägare av den legendariska rockklubben The Bourbon Room, där Stacee Jaxx en gång skapade sin berömmelse. Russell Brand är alltid oavbrutet underhållande att titta på, vad han än gör. Och så nykomlingarna Julianne Hough och Diego Boneta som arbetarna med rockdrömmar.

I ärlighetens namn: jag var ett lätt offer för den här filmen. Jag älskar jukeboxmusikaler. Jag älskar depraverad åttiotalsdekadens. Jag älskar humorn. Jag älskar karaktärer som dessa. Stacee Jaxx som levt i Staceeworld så länge att han inte har en aning om hur det är på utsidan, Paul Gill som anstränger sig för att Stacee ska fortsätta med att uppträda och inte tänka så han kan dra in pengar. Borgmästarfrun Patricia Whitmore med sin hemlighet. Russell Brands Lonny Barnett - allvarligt talat, ska inte den mannen nånsin bli tråkig? Han gör samma sak alltid och det slutar aldrig vara roligt.

Storyn är att Sherrie Christian (Hough) är en nykomling till Los Angeles där hon hoppas på att bli sångerska. Hon blir servitris på The Bourbon Room där hon träffar Diego Bonita (Boley) som jobbar bakom baren. Han vill bli rockgitarrist. Allas idol är den legendariske Stacee Jaxx, sångare i bandet Arsenal som ska ha en sista spelning på The Bourbon Room innan han ger sig in på en solokarriär. Samtidigt försöker Dennis Dupree desperat hålla klubben flytande; de goda tiderna är borta men kanske kan Arsenals sista konsert rädda honom.

Bortsett från ekonomisk undergång hotas klubben av borgmästare Mike Whitmore och hans fru Patricia. De är moralens förkämpar och hatar den syndiga rockmusiken, med The Bourbon Room som dess främsta symbol och Stacee Jaxx som dess frontman.

Stacee själv är förstås det som gör filmen. En långhårig, rippad, försupen, tatuerad skapelse direkt från åttiotalet, en man som för länge sedan tappade kontakten med världen och antingen inte märkt det eller har föga intresse av att återupprätta den. Han dricker, ligger med groupies och sjunger när han känner för det. Känd som rockens minst pålitlige, och det är nog en titel som det råder hård konkurrens om. Tom Cruise visar att han fortfarande har det som krävs.

Musiken består av idel hits och precis som det ska vara inspirerar den lika delar skratt och förtjusning. Rock of Ages använder sin musik för att framkalla nostalgi, för att understryka handlingen, för att förmedla känslor och för att bara få oss att må bra. Det gör den väldigt väl. 

Rock of Ages är inte till för alla, men för mig träffade den rätt ställen hela vägen igenom. Efter att ha läst den här recensionen tror jag att du är helt säker på om den är något för dig eller inte.

Ikiru (1952) - 6/6

Vad skulle du göra om du hade ett halvår kvar att leva? Kanji Watanabe (Takashi Shimura) vet vad han skulle vilja göra när han får det beskedet, men han vet inte hur. Och kanske är det inte rätt svar för honom.

Watanabe har troget arbetat i stadshuset i trettio år. Vad han gör är oklart. Han är avdelningschef men enligt berättarrösten handlar det jobbet huvudsakligen om att försvara sin plats och det gör man lättast genom att göra så lite som möjligt. Vi ser andra jobba, mestadels med att skicka ärenden vidare till andra ställen, men inte Watanabe. Han minns inte ens vad det är han har gjort i tre årtionden, bara att han har haft det jäktigt. Så väldigt jäktigt.

En gång i tiden var det annorlunda. Han minns att han hade passion för sitt jobb och i en byrålåda ligger fortfarande tjugo år gamla förbättringsförslag som han skrev ihop. Han hade en fru men hon dog när deras son var liten och Watanabe har tillbringat sitt liv sen dess med att arbeta för att ge sonen allt han behöver. Inga kvinnor har funnits i den ensamme änklingens liv.

Så får han dödsdomen. Magcancer. Ett halvår kvar att leva, informeras han av en pladdrande man i läkarens väntrum. Det är då han inser, så tydligt att han till och med säger det högt, att han aldrig levt. Han tar ut femtiotusen yen och sätter sig och dricker - fast han aldrig förut druckit - i jakt på den glömska, den lycka, den förändring han inbillar sig gömmer sig i flaskan.

Watanabe börjar prata med en författare (Yunosuke Ito) och ber honom om hjälp. Kan han lära honom att sätta sprätt på pengar? Att festa? Att ha kul? De gör ett försök. Watanabe träffar en av sina anställda, den unga och vackra Toyo Odagiri (Miki Odagiri), som efter ett och ett halvt år på Watanabes avdelning är våldsamt uttråkad. Hon avslöjar att hon brukar hitta på hemliga öknamn åt sina arbetskamrater. Watanabe kallar hon för Mumien. Han tar inte illa upp. Han vet att han är en mumie. Watanabe försöker få kontakt med sin son (Nobuo Kaneko) och sonens fru (Kyoko Seki) men lyckas inte. Kanske har det blivit för sent. Kanske har han varit en mumie för länge för att vara något annat.

Watanabe söker efter ett svar och en mening, men de sakerna står inte att finna. Tills han inser att det finns ett sätt att inte bara leva meningsfullt de sista månaderna av sitt liv utan ge mening åt alla de långa månaderna och åren som kom före.

Ikiru är en försiktig och långsam film, ibland alldeles för långsam. Men det kanske behövs för att den ska kunna presentera sin huvudperson och hans öde på det sätt som de förtjänar. Ikiru tar tid på sig och förmedlar oerhört mycket med små detaljer och rörelser. Skådespelarna, särskilt Takashi Shimura själv, talar med mycket mer än ord.

Ikirus ämne är sorgligt. Watanabe är på många sätt en tragisk figur och när han lyckats ta sig förbi det får vi klart för oss att det fortfarande finns tragiska figurer i världen. Det här är ingen film där det sker ett mirakel och alla sedan är lyckliga. Watanabe kan bara göra precis så mycket han kan, det bästa han kan med det han har.

Men just därför att han gör det är Ikiru en film man mår bra av. En film som fastnar i både hjärta och hjärna och även om vi inte alla kan följa Watanabes exempel kan vi alla ta lärdom av det, och låta det göra oss bättre.