The Sadist (1963) - 4/6

Charles Starkweather var en gravt osund ung man som under en blodig vecka i januari 1958 mördade tio personer tillsammans med sin fjortonåriga flickvän Caril Ann Fugate. Han hamnade i elektriska stolen och hon tillbringade sjutton år i fängelse. Det här paret och omständigheterna runt deras plötsligt blodbad har inspirerat filmer som Badlands, Kalifornia, Natural Born Killers och den numera nästan bortglömda The Sadist.

Den ger oss den klart mest avskalade versionen och utspelar sig nästan i realtid, nittio minuter av skräck. Offren är tre lärare - Ed (Richard Alden), Doris (Helen Hovey) och Carl (Don Russell) - vars bil går sönder och de måste stanna till på en bilskrot för att hitta en reservdel. Bilskroten är övergiven och det verkar ha hänt plötsligt; en varm paj står fortfarande framställd. Ed tar saken i egna händer och börjar operera ut en bränslepump ur en bil.

Plötsligt står en beväpnad ung man där. Detta är Charles Tibbs (Arch Hall Jr.), en Starkweatherkopia på mordturné med flickvännen Judy (Marilyn Manning). Han tänker tvinga Ed att reparera bilen så han kan döda dem och köra därifrån. Men innan dess gillar han att utöva makt, injaga rädsla, och åsamka lidande.

Tibbs är en otäck skapelse, ett vilt djur i människoskepnad. De enda känslor han har verkar röra honom själv och Judy, alla andra är bara där som objekt för hans vilja. Han står inte ut med att ha mindre än total makt, och när han har makten använder han den för att plåga och tortera.

The Sadist är en våldsam film som måste ha verkat ännu mer så när den kom, men den har kallats för exploitationsfilm och den är inte enbart exploitativ. Det finns riktig skicklighet bakom den, en illustration av krocken mellan moral och omoral, och slutet innehåller tilldragande symbolism. Då möter vilddjuret Tibbs de riktiga vilddjuren, som bara gör vad de gör, inte njuter av det.

The Sadist har dock ett stort problem och det är Arch Hall Jr. Vi såg honom tidigare i Eegah, specifikt skapt av hans far för att göra en stjärna av sonen, och han är helt enkelt ingen bra skådespelare. När hans Tibbs fungerar darrar det i de innersta bitarna av mig, men för det mesta spelar han över så att det gränsar till parodi. Tibbs måste vara otäck, aldrig skrattretande, och när han porträtteras av Arch Hall Jr. så korsas den gränsen för ofta.

Down (2001) - 1/6

Den senaste skräckfilmen jag såg som försökte slå mynt av hissrädsla var Devil. Down är bättre - marginellt. Jag har fortfarande inte sett en bra film på temat, fast det borde vara vad vi i baskettermer kallar för öppet mål.

Det är ändå det minsta mysteriet med Down. Det finns så många fler. Varför kan Naomi Watts inte agera när hon var fantastisk samma år i Mulholland Drive? Vem kom på idén och trodde att den gick att genomföra, o-komiskt? Hur lyckas en film med den här premissen driva den så långt att jag tycker att en film om en intelligent mordisk hiss blir lite väl orealistisk? Hur kan undertråden som antyder en konspiration för att lura i folk att hissar är säkra, nånsin fungera? Hur ont om pengar hade Michael Ironside för att han skulle gå med på att göra den här filmen?

Den har i alla fall originalitet i det att dess hjälte är en hissreparatör. Mark Newman (James Marshall) är även krigsveteran, hetlevrad och misstänksam. Faktum är att han är den ende som inser att några hissolyckor inte är olyckor utan resultatet av ren ondska. Jag har inte orden till att beskriva den bisarra stämningen när Down försöker injicera samma tyngd i detta som vi finner i filmer med trovärdiga premisser där hjälten är den ende som anar vad som egentligen pågår.

När hans kollega Jeff (Eric Thal) dödats av den onda hissen samarbetar han med journalisten Jennifer Evans (Watts) som skriver smörja men drömmer om grävande journalistik. Tillsammans jagar de ledtrådar och hittar Günther Steinberg (Michael Ironside), hissingenjör med skuggrikt förflutet. Steinberg försöker nå ett kritiskt genombrott inom bioteknologi och tydligen har han gjort saker som människan inte borde göra...

Jag har svårt att se hur Down hade kunnat göras bra men den hade kunnat göras bättre, bland annat genom att inse den enkla sanningen att det mest skrämmande är det vi inte ser. När en man halshuggs av den onda hissen är det mycket otäckare innan vi - med dåliga effekter - får se det i närbild. Det hade också hjälpt att ha fler än tre skådespelare som kan säga repliker utan att låta som om de läser direkt ur manus. Man hade kunnat skippa den fuskkusliga konspirationsstämningen. Och, tja... realism? Jag vet hur dumt det låter i sammanhanget. Det är ändå ett bra tips.

Kilómetro 31 (2006) - 1/6

Fråga mig inte varför jag såg den här filmen, för jag har ingen aning. Det var inte förrän den började som jag förstod att den var på spanska, sån koll hade jag. Nu, efter att ha sett den, har jag marginellt mer koll, men det har inte berikat mitt liv.

Upprinnelsen är en bilolycka på en avsides väg. Ágata (Iliana Fox) kör på en pojke, går ut för att hjälpa honom, och blir själv överkörd. Hon hamnar i koma och får besök på sjukhuset av sin tvillingsyster Catalina (Iliana Fox). Som brukligt är för tvillingar i skräckfilmer har de telepatisk kontakt och Catalina kan känna att något är fel med hela historien.

Catalina börjar rota i det och hittar nån gammal spökhistoria om en mamma som förlorade sin son och nu hemsöker de vägar för att hämnas - tydligen en variant på legenden om La Llorona, ett gråtande spöke som sörjer sina barn. Ágata har hamnat i gränslandet mellan livet och döden.

Kilómetro 31 är en rörig, osammanhängande historia som försöker vara en stämningsfull, otäck skräckfilm. Jag kan se varenda element klicka på plats men det läggs inte ihop till någonting. Varje musikstycke, varje kameravinkel, varje strategisk skugga, jag förstår vad regissören Rigoberto Castañeda försöker uppnå. Men han misslyckas.

Tusk (2014) - 5/6

Tusk är en så äcklig, sjuk film att jag dels inte fattar hur jag kan rekommendera den och dels inte fattar hur mannen som gjorde Mallrats också gjorde den här filmen. Den började som en skämtannons som Kevin Smith läste upp på sin podcast och därifrån blev den en vidrig historia som Smith och hans kompis Scott Mosier pratar om som en komedi.

Visst, Tusk fick mig att skratta ibland. Den är faktiskt riktigt rolig, som det alltid blir när Smith är igång. Till och med Red State, som var en enorm avvikelse för honom, framkallade skratt. Men hela idén, historien, är så fasansfull att jag knappt kan tro att jag nånsin skrattade.

Jag tänker inte berätta för mycket. Det börjar med två podcasters, Teddy Craft (Haley Joel Osment) och Wallace Bryton (Justin Long), som gör ohemult med pengar på att visa upp märkliga människor och skratta åt dem. Wallace reser runt - och passar på att vara otrogen mot sin flickvän Ally (Génesis Rodriguez) - och träffar freaks medan den reserädde Teddy stannar hemma.

Wallaces nästa uppdrag är att åka till Kanada för att träffa en man som kallas Kill Bill Kid (Doug Banks) men när den resan inte bär frukt letar han efter ett alternativ. En lapp på en toavägg leder honom till Howard Howe (Michael Parks), en gammal man med oändliga historier att berätta.

På vägen får vi träffa en rolig skäggig tullare (Harley Morenstein) och njuta av en underhållande prestation från en helt oigenkännlig Johnny Depp. Men vi blir också tvungna att sjunka ner ungefär så djupt och mörkt som vi någonsin har gjort.

Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Det spelar ingen roll hur avtrubbad jag tror att jag är; det finns alltid någon som har en sjukare tanke. Den här gången var det Kevin Smith och en skämtsam poet vid namn Chris Parkinson. Det blev något fullständigt vidrigt men samtidigt så välgjort att jag inte kan göra annat än att ge det en positiv recension. Men jag önskar också att jag aldrig hade sett skiten.

Annabelle (2014) - 2/6

Öppet brev till alla författare av skräckfilmsmanus: vi fattar, dockor är otäcka. Ni kan sluta tjata om det. Försök hitta något annat. Världen är full av möjligheter som inte är dockor.

Den aktuella dockan, den eponyma Annabelle, är inte ens särskilt otäck. Visst, den ser för jävla kuslig ut, så att man undrar vilken bisarr impuls som gav upphov till dess skapelse och varför någon skulle vilja köpa eländet, men hur hemsökt och ond den än är så gör den knappt nånting.

Faktum är att jag efter att ha sett filmen fortfarande inte är riktigt klar över hur allt hängde ihop. Var dockan ond från början eller blev den det av det som hände? Jag tror att det är det senare, men varför... hoppsan, jag kan inte ställa den frågan utan att spoila. Det finns frågetecken, är poängen.

Hur som. Annabelle är prequel till den hyllade men av mig osedda The Conjuring. Varken den här filmen eller det faktum att The Conjuring handlar om de notoriska bedragarna Warren får mig att vilja se den, heller. Att den tydligen delar öppningsscen med Annabelle gör mig något mer entusiastisk, dock. Under den scenen trodde jag att Annabelle var en bra film.

Ett ungt gift par, Mia (Annabelle Willis) och John (Ward Horton), väntar barn. Mia samlar på dockor - man skulle kunna tro att hon aldrig sett en skräckfilm - och John har lyckats hitta en som hon har letat efter. Det är förstås Annabelle, som genast får en hedersplats på dockhyllan.

Kort efteråt blir grannarna angripna av två mordiska satanisthippies som även ger sig på Mia och John. De överlever men är traumatiserade, särskilt Mia, och bestämmer sig för att flytta. John slänger Annabelle - den ena mördaren höll henne i famnen under dådet - men när de packar upp är hon likväl där. Jupp, det är vad hemsökta dockor brukar göra. Inget nytt under solen här.

Mia, John och deras lilla Leah försöker skapa normala liv, med viss hjälp från hygglige pastor Perez (Tony Amendola) och nye vännen Evelyn (Alfre Woodard). Men mystiska saker händer och Mia blir mer och mer övertygad om något hemskt har följt med dem från deras gamla hus. Pastorn identifierar det och förklarar reglerna - visst är det skönt att ha en expert att fråga?

Annabelle kör hårt på plötsliga händelser, mystiska ljud, dörrar som öppnar och stänger sig själva, sånt. Med tanke på vad den onde plågoanden senare visar sig kunna göra undrar man varför den börjar så lätt, men det är ju så såna här filmer fungerar.

Annabelle har faktiskt några bra scener - jag tänker särskilt på en i en hiss som lyckas göra något bra av ett så uttjatat koncept - men för det mesta är det sånt vi har sett förut. Och slutet är en besvikelse, där reglerna fastställs, vi får veta vad vi kämpar för, och filmen sedan bestämmer sig för att strunta i det. Ska det här vara ett lyckligt slut? Det verkar som om människorna bakom Annabelle tyckte det, men jag håller inte med.

The Taking of Deborah Logan (2014) - 1/6

Om jag hade fattat i förväg att det här var ännu en found footage-skräckfilm så hade jag inte sett den, mest för att jag är så trött på att skriva om dem. De har samma brister allihop och är allt som oftast ett sätt att dölja låg budget och dåliga filmskaparfärdigheter bakom billiga ursäkter. Dessutom brukar de vara hysteriskt tråkiga.

The Taking of Deborah Logan är inget undantag utan snarare ett lysande exempel på varför jag hatar genren. Den låtsade dokumentärstilen kräver som vanligt att karaktärerna filmar vidare i situationer där vilken människa som helst hade gjort precis vad som helst utom att filma vidare. Obemannade kameror fångar som vanligt upp bisarra eller omöjliga bilder. Om jag inte aktar mig kommer varenda mening i den här recensionen att innehålla frasen "som vanligt". Jag ska försöka behärska mig.

Historien som fungerar som alibi för de taskiga skräckeffekterna handlar om läkarstudenten Mia Hu (Michelle Ang) som ska göra en dokumentärfilm om Alzheimerspatienten Deborah Logan (Jill Larson) och hennes vuxna dotter Sarah (Anne Ramsay), som tar hand om henne. Hon hypotetiserar att den som vårdar en anhörig med Alzheimers mår rätt dåligt själv också, och ämnar få ett bra betyg genom att bevisa det. Jag tänker få det första Nobelpriset i astronomi genom att påvisa att solen är rätt varm.

I stället finner sig Mia i en kass Exorcisten-knockoff. Deborah teleporterar upp på köksbänken, pratar om ormar på franska, och spyr upp jord och daggmaskar. När hon hamnar på sjukhus kidnappar hon en nioårig cancerpatient (Julianne Taylor).

Det är fullständigt torrt, tomt och urtråkigt. Det tog mig halva filmen att inse att jag faktiskt tyckte riktigt bra om Jill Larsons prestation - i alla fall medan hon spelar en någorlunda normal människa med Alzheimers - eftersom jag var upptagen med att vara uttråkad. Den lilla ljuspunkten kommer inte i närheten av att rädda The Taking of Deborah Logan.

Gåten Ragnarok (2013) - 5/6

Norsk skräckfantasy, alltså. Man ska ju vidga sina vyer. Och det är jag glad att jag gjorde. Gåten Ragnarok är en riktigt bra film, spännande, otäck när den ska, och effektiv på alla sätt som den behöver. Den apar inte efter Hollywood utan är med om att skapa något eget, en nordisk genre som jag hoppas få se mer av. Den har till och med CGI av den bra sort som gör att man inte tänker på att det är CGI och ett fint, överraskande slut.

Arkeologen Sigurd (Pål Sverre Valheim Hagen) har tillbringat flera år med att undersöka ett välbevarat vikingaskepp, men nu har sponsorernas tålamod trutit. Han drar upp sina hypoteser om att Ragnarök inte är en enbart mytisk händelse utan något som faktiskt skedde, och att vikingaskeppet kanske håller nyckeln till denna gåta, men då skakar sponsorerna bara på huvudena och går därifrån.

Men så kommer Sigurds kollega Allan (Nicolai Cleve Broch) hem från Nordnorge med en kodad runsten. Sigurd knäcker koden och kommer fram till att stenen är en karta till hemligheten han söker. Han drar med sig sina barn Ragnhild (Maria Annette Tanderø Berglyd) och Brage (Julian Podolski), som egentligen ville på semester till Medelhavet, och tillsammans med svenskan Elisabeth (Sofia Helin), som är det närmaste den här filmen kommer en actionhjälte, och guidade av Leif (Bjørn Sundquist) bildar de en expedition.

När de väl kommer fram upptäcker de snabbt att de kanske aldrig borde ha åkt, och därifrån växlar filmen mellan nagelbitande spänning, gediget otäcka ögonblick, snabba actionscener och en varm entusiasm som påminner mig om Indiana Jones. Mycket finare saker kan jag inte säga om en äventyrsfilm.

Exists (2014) - 1/6

Eduardo Sánchez, mannen bakom The Blair Witch Project, filmen som populariserade den genre jag förmodligen avskyr mer än någon annan, har gjort en ny film i samma genre. Det är fejkdokumentär, handhållen kamera och ett förment otäckt monster. Föga överraskande är den urusel.

Bortsett från att den har samma problem som alla found footage-filmer - varför fortsätter han filma? etc etc - så är det som om den anstränger sig för att pricka in alla trötta skräckfilmsklichéer, inklusive "sex=död" och de traditionella karaktärstyperna. Exists är en oironisk, okritisk The Cabin in the Woods. Går det att tänka sig något tommare?

Historien utspelar sig - förstås - i en isolerad stuga i skogen där mobiltelefoner saknar täckning. Bröderna Matt (Samuel Davis) och Brian (Chris Osborn), Matts flickvän Dora (Dora Madison Burge) och deras vänner Elizabeth (Denise Williamson) och Todd (Roger Edwards) ska ut till stugan, som ägs av brödernas farbror, för att festa.

Redan på väg dit går det illa när bilen krockar med något som försvinner in i skogen, och de sen finner att vägen är blockerad av ett nerfallet träd. De tar sig ändå in till stugan och allt är frid och fröjd och fest - och filmande av kamerafetischisten Brian, som i en obegripligt tråkig scen får förevisa sin utrustning - tills någonting börjar dyka upp och smyga runt, och bröderna minns att deras farbror pratade om att något fanns i de här skogarna...

Jag ska sabba spänningen: det är Bigfoot. Ja, den kanske minst troliga av alla otroliga monstermyter som folk faktiskt tror på. Det är monstret som Eduardo Sánchez valde den här gången, och det blir precis lika lyckat som det låter.

Exists har knappt ett bra ögonblick. Det är aldrig trovärdigt, aldrig spännande, aldrig otäckt, aldrig välspelat. Kan inte den här filmen få vara spiken i kistan för kassa found footage-filmer? Vi har levt med trenden i femton år nu. Det borde vara nog.

Men det är i alla fall inte den svarte killen som dör först.

As Above, So Below (2014) - 4/6

Det här är ännu en film ur found footage-genren, som jag aldrig försökt dölja min avsmak för. Den får mig att ställa samma frågor som alla de filmerna får. Varför fortsätter man filma med handkamera medan alla de här sakerna händer? Varför är det knappt nån som tittar på den skumme typen som fortsätter filma medan han går baklänges nerför en trappa? Vem sköter klippningen? Hur får man så bra bild- och ljudkvalité trehundra meter under marken? Hur kommer det sig att det alltid finns precis lagom med ljus för att visa det man vill och inget annat?

Bortsett från det så är faktiskt As Above, So Below rätt bra. I alla fall betydligt bättre än jag väntade mig och betydligt bättre än den förtjänar att vara, med tanke på att den inte ens kan bestämma sig för om den är en skräckfilm eller National Treasure-gåtknäckeri.

Om den siktade på det senare så gjorde den i alla fall ett bra försök att matcha den korkade premissen. Varför döljs hemligheter bakom gåtor? Antingen vill man att någon ska hitta dem, och då berättar man hur man gör det, eller så vill man inte, och då lämnar man inga ledtrådar.

Men nog om det. Gåtknäckaren i As Above, So Below är Scarlett Marlowe (Perdita Weeks) vars far var besatt av sökandet efter de vises sten, en besatthet hon har tagit över. Hon har slutligen hittat den avgörande pusselbiten och gör sig redo för ett sista äventyr. Tillsammans med sin kameraman Benji (Edwin Hodge) och gamle kompis George (Ben Feldman) försöker hon hitta till rätt ställe, nånstans under Paris.

Till detta behöver de hjälp från de lokala kidsen Papillon (François Civil), Souxie (Marion Lambert) och Zed (Ali Marhyar) som tydligen har som hobby att smyga omkring i de avstängda delarna av Paris katakomber.

De här bitarna av filmen är rätt smetiga och klichéfyllda, men i motsats till hur det brukar vara gör filmen en uppryckning så fort karaktärerna kommit under marken. Katakomberna är ett otäckt ställe, även om filmen hade tjänat på att ge oss en lite klarare bild av rummen som karaktärerna rör sig igenom, och vi faller långsamt ner i en helt annan värld.

Det stora problemet med filmen är att jag hela vägen igenom hade ångest inför slutet. Jag visste att det skulle vara tomt, meningslöst och avsnoppat. Jag hade inte fel, men jag hade inte helt och hållet rätt heller. Och den sista stunden innan lyckas faktiskt bli så pass bra att det är okej, på det hela taget.

Sharknado (2013) - 1/6

Den här filmen är det jag fortfarande inte tror att Mega Shark Versus Giant Octopus var: ett medvetet skämt. Sharknado är framtagen specifikt för att vara en kass B-film, något skrattretande dåligt. Men självmedvetenheten dödar humorn.

Det är jätteroligt att se en människa, lika ambitiös som talanglös, skapa något fruktansvärt. Det är inte alls lika roligt att se människor som skulle kunna göra något bra, välja att göra något dåligt. Humorn sipprar bort och bara det usla finns kvar.

Och Sharknado har mycket av det usla. Det är en usel idé, usel historia, uselt skådespel, usla effekter - jag skulle kunna fylla recensionen med exempel på pinsamma specialeffekter. Stjärnor som Ian Ziering, Tara Reid och en hög no-names snubblar igenom ett patetiskt manus och anfalls av CGI-hajar som närmar sig Birdemic-kvalité, i en berättelse som anstränger sig för att pricka av klichéer.

Scen efter scen är uppenbart skapt för att vara omg-awesome-winz0rz och inte en enda av dem lyckas. Det går inte att göra med flit. Självdistans är bra, självmedveten parodi är det inte. Man kan inte göra parodi inifrån, formen är till sin natur subversiv.

Om Sharknado hade varit någons dröm, en galen visionärs projekt som hen drivit från grunden med blod och svett, så hade den förmodligen varit precis lika dålig - det går inte att göra en bra film om en storm som får det att regna hajar - men jag hade åtminstone skrattat. Nu är den bara bortslösad tid.

Escape from Tomorrow (2013) - 1/6

Jag trodde aldrig att jag skulle få se den här filmen i hyrfilmshyllan. Det är osannolikt att den över huvud taget finns, och att den nånsin skulle visas öppet var en riktig högoddsare. Det är syns att den inte kunde leva upp till sin hype.

Det vi pratar om är den ultimata gerillafilmen, en hel långfilm inspelad på Disney World, utan Disneys tillåtelse. Omslaget bär en blodig Musse-hand. Skådespelarna betalade inträde, hade med sig handhållna kameror, tejpade fast bandspelare under kläderna, och lyckades skapa en film som rent tekniskt är uppseendeväckande bra, med tanke på omständigheterna.

Jag tror att jag hade varit ännu mer fascinerad om jag någonsin hade varit på Disney World så jag kunde känna igen allt själv, men det är likväl ett riktigt stordåd. Jag trodde väl att filmskaparna skulle bli krossade av Disney - de brukar inte vara blyga för att ta till juridiken - men den här gången valde jätten att ta ett steg tillbaka och låta hypen dö på egen hand. Det var säkerligen rätt val; filmen hade ändå spritts, och förmodligen till fler.

Men vad är det då vi får se? Vad är denna gerillafilmandets trofé? Tvåbarnsfadern Jim (Roy Abramsohn) är på semester på Disney World med sin familj. Semesterns sista morgon får han ett telefonsamtal om att han fått sparken, vilket han inte berättar ens för sin fru Emily (Elena Schuber). De tar sina barn Sara (Katelynn Rodriguez) och Elliot (Jack Dalton) till nöjesparken en sista dag. Men den här dagen är annorlunda.

Jim får syn på och blir förtrollad av två franska tonårstjejer (Danielle Safady och Annet Mahendru). Han börjar hallucinera och glömma saker. Emily tjatar på honom. Barnen tycker inte om honom. Han träffar en mystisk kvinna (Alison Lees-Taylor) och börjar bråka med en turist i permobil (Lee Armstrong). Hans värld rasar samman.

Det låter som något jag verkligen skulle kunna gilla, men Escape from Tomorrow har ingen takt, ingen rytm, ingen vettig progression. Viktigast av allt - den saknar den där ogripbara logiktråden som anas under ytan på filmer som Donnie Darko och The Zero Theorem. Jag sitter inte och söker efter lösningen, för jag tror inte att det finns någon.

Regissören Randy Moore har sagt att han tror att det han skapat här är framtiden. Det tror jag också. Vi kommer att få se fler och fler gerillafilmer, mer och mer välgjorda. Många av dem - hoppas jag - kommer att ha ett värde förutom gerillafaktorn. Jag förstår att Escape from Tomorrow är en djupt personlig skapelse för Randy Moore, men mig ger den ingenting.

Stonehearst Asylum (2014) - 5/6

Året är 1899 och den unge doktor Edward Newgate (Jim Sturgess) anländer till det avlägset belägna Stonehearst-sinnessjukhuset, där han ska lära sig yrket. Han blir insläppt av Mickey (David Thewlis) och dennes underhuggare, och får träffa doktor Silas Lamb (Ben Kingsley).

Sjukhuset är fullt av patienter, psykiskt sjuka människor från fina familjer som gömt undan dessa pinsamheter. Newgate förbluffas av Lambs oortodoxa metoder - han tror inte på droger eller låsta dörrar, och han föredrar att göra sina patienter lyckliga framför att bota dem, när han får det valet.

Newgate träffar även den pianospelande hysterikern Eliza Graves (Kate Beckinsale), som han snabbt blir förtjust i. Hon håller avståndet - hon tycker inte om att bli vidrörd, och hon vet uppenbarligen något om sjukhuset som inte Newgate fått veta.

En av hemligheterna upptäcker han under en nattlig utforskningsfärd i byggnaden. I källaren hittar han inlåsta människor, bland dem Benjamin Salt (Michael Caine). De berättar en otäck historia. Vad är egentligen sanningen?

Det är kusligt på ett sätt som för tankarna till The Wicker Man, även om Stonehearst Asylum aldrig når de höjderna. Newgate rör sig genom en läskig stämning som bara blir värre av att vi inte vet vilken sida vi själva är på. Ärkefienderna Lamb och Salt har båda sina poänger, och vi har anledning att hata och frukta båda två, men vi förstår dem också. Att de spelas av dunderproffsen Kingsley och Caine gör förstås sitt till, men både Beckinsale och Sturgess glänser också. Skådespelet ger ett fullständigt naturligt intryck från alla håll, och då sjunker jag alltid in i berättelsen.

Den enda riktigt svaga punkten är filmens klimax, där all moralisk tvetydighet tillåts rasa ihop och vi avslutar med eld och action. Som tur är är det inte den sista scenen, utan vi får en sista bit kvalité innan filmen slutar. Det är det jag tänker minnas.

The Last Days on Mars (2013) - 2/6

Rymden är en utmärkt skådeplats för film. Isoleringen, klaustrofobin kombinerad med de oändliga vidderna, döden som ständigt är millimeter bort, den mest ogästvänliga miljö man kan tänka sig. När det görs bra kan det bli väldigt bra. Annars blir det The Last Days on Mars.

Den utspelar sig inte under de sista dagarna på Mars men väl under de sista tjugo timmarna eller så. Ett sex månader långt uppdrag på Mars yta ska snart avslutas när en av astronauterna, Marko Petrovic (Goran Kostić) ljuger för befälhavare Charles Brunel (Elias Koteas) för att få åka ut på en sista runda och undersöka en upptäckt han har hållit hemlig. Han har hittat liv, vilket de kvarvarande astronauterna snart kommer underfund med.

När Marko undersöker saken tillsammans med Richard Harrington (Tom Cullen) händer en olycka. Markos organism visar sig vara livsfarlig och The Last Days on Mars visar sig vara zombies in space. Brunel, Harrington och de andra - Vincent Campbell (Liev Schrieber), Kim Aldrich (Olivia Williams), Rebecca Lane (Romola Garai), Robert Irwin (Johnny Harris) och Lauren Dalby (Yusra Warsama) - måste överleva i tjugo timmar till, tills landaren kommer och hämtar dem.

Det är ett lovande upplägg men stämningen uteblir. Ibland är det bra att inte visa tittaren för mycket men man ska inte heller dölja sina karaktärer bakom dammoln eller blanka visir. Den här filmen demonstrerar tydligt varför det satt lampor i hjälmarna i Battlestar Galactica trots att det hade gjort piloterna blinda; vi vill se människors ansikten. När det är ansiktslösa rymddräkter som trampar runt bryr vi oss bara inte lika mycket. Filmskaparna förstod visserligen detta; det måste vara därför astronauterna tar av sig hjälmarna även när de verkligen inte borde.

Även när vi kan se vad som händer finns det ingenting som hugger tag i oss. The Last Days on Mars försöker filosofera lite runt händelserna, men bara pliktskyldigt innan det är dags att slåss igen. Det finns varken nog med hjärna eller nog med action här, och en situation som borde vara outhärdlig - instängd med ett monster på en främmande planet - desarmeras fullständigt.

Mot slutet hämtade den upp sig betydligt och jag kunde komma på åtminstone tre olika sätt som den kunde sluta på, och jag kunde inte gissa vilket som skulle komma. Tyvärr blev jag besviken när filmen inte valde någotdera.

Cloverfield (2008) - 3/6

Det här är en av de bättre "found footage"/fejkdokumentär-filmerna, men det säger inte så mycket för det är inte många av dem som är bra. Cloverfield har i alla fall en hyggligt tät stämning ibland och en snygg design på sitt monster; det är synd att man får se så lite av det.

Och den lider förstås - till och med mer än de flesta - av att den måste låtsas vara filmad av en av karaktärerna, i situationer som hade fått vilken dokumentationsfetischist som helst att kasta kameran och springa för livet. Det är vad du och jag hade gjort, det är vad alla hade gjort. Men filmens centrala koncept bygger på att nåt pucko bara fortsätter filma och att kamera och film naturligtvis överlever allt elände som de utsätts för. Vi vet inte exakt vad det är som avslutar det hela, men då det förvandlar Central Park till ett område "formerly known as Central Park" så kan det inte ha varit kyrkkaffe med vetelängd.

Filmaren är till att börja med Rob (Michael Stahl-David) som vaknar i sängen med Beth (Odette Yustman) efter deras första sexnatt tillsammans. Rob är på väg att flytta till Japan och det är dags för avskedsfest som naturligtvis ska dokumenteras av kompisen Hud (T. J. Miller). Beth lämnar festen och kort efteråt blir det en liten jordbävning följd av strömavbrott. När gänget får se frihetsgudinnans huvud fara förbi inser de att det inte är någon vanlig jordbävning, och kort efteråt får de en glimt av ett gigantiskt monster i full färd med att demontera Manhattan.

De ger sig av för att rädda Beth vilket är en ordentlig promenad genom en kaotisk stad och vissa av dem stryker med på vägen. Det stora monstret är bara ett av många; de andra är små parasiter som dyker upp när de vill och börjar bitas. Vi vet redan hur det kommer att sluta, och det är inte svårt att peka ut vilka som dör sist. Du kan förmodligen göra det själv.

Cloverfields stora fördel är monstret, som används alldeles för sparsamt. Det är förstås bra att dölja det till att börja med, att ge oss glimtar och avslöja det bit för bit, men sen vill vi ha det mitt i bild och en god stund. Det är ett snyggt, originellt monster, ett som hade förtjänat ett bättre öde. Jag ska erkänna att jag inte förstod designkonceptet medan jag såg filmen men när jag läst om det i efterhand - monstret är tänkt att vara ett skräckslaget spädbarn som letar efter sin mamma - passar det perfekt in. Tänk om filmskaparna hade skippat "found footage"-låtsandet och bara gjort en stämningsfull skräckfilm; då hade det här monstret sällat sig till de mest minnesvärda.

Men det var i alla fall ingen som trodde att Cloverfield var på riktigt. Med tanke på vad folk trodde om The Blair Witch Project och Paranormal Activity hade jag fan inte blivit förvånad. Möjligen rädd.

Predators (2010) - 3/6

Det här är den sortens film som riskerar att få dåliga recensioner på ren reflex. Den är den tredje filmen (eller femte, beroende på hur man räknar) i en filmserie där del två var dålig och del ett var en åttiotalsactionfilm med Schwarzenegger. Men den inleder överraskande bra och om det inte vore för några besynnerliga val mot slutet så skulle den i alla fall vara ett fint exemplar i sin genre, även om den inte skulle höja sig över den.

Det försöker den inte. Varenda överraskning annonseras i förväg och vilka som kommer att överleva är uppenbart så fort presentationen är överstökad. Det är de första bitarna som är bäst, innan vi riktigt fått veta vad som pågår och framför allt innan karaktärerna förstått det. För oss blir det tydligt lite fortare, mest för att vi har sett de tidigare filmerna i serien. Predators hade varit bättre som helt fristående film, med originalskurkar och utan koppling till sina föregångare, men då hade den aldrig blivit gjord. Så funkar filmindustrin.

Den inleds med att åtta människor vaknar upp medan de håller på att falla ner i en främmande djungel. De flesta är beväpnade och alla utom en är stenhårda, men den skrämmande situationen tvingar ihop dem och de börjar samarbeta.

De är arketyper snarare än karaktärer och skådespelarna har noggrant valts ut för att kunna se ut och prata som sina klichéiga förebilder. De är en amerikansk legosoldat (Adrien Brody), en japansk gangster (Louis Ozawa Changchien), en mexikansk knarkmafioso (Danny Trejo), en israelisk krypskytt (Alice Braga), en afrikansk revolutionär (Mahershala Ali), en rysk biff (Oleg Taktarov), en amerikansk våldsbrottsling (Walton Goggins) och slutligen en läkare (Topher Grace), som inte passar in.

De utforskar djungeln och upptäcker märkliga saker: solen rör sig inte, kompassnålar snurrar. Långsamt går det upp för dem: de befinner sig i ett jaktreservat, och de är bytet.

Den här delen är spännande och stämningsfull, och även när filmen fortsätter och glider in i actionscener upprätthåller den sin kvalité. Den utforskar kanske inte hela sitt koncept men i alla fall några delar av det, och till och med de förutsägbara delarna avlöper hyggligt.

Det är först när filmen når sitt hemskt otillfredsställande slut som den gör mig besviken. Det hade varit mycket bättre om den hade slutat så som jag trodde att den skulle sluta, men jag antar att planer som förklaras aldrig kan fungera.

The Mangler (1995) - 1/6

Stephen King blev ganska fort större än sig själv. Allting märkt med hans namn sålde hysteriskt, och givetvis skulle alltihop bli film. Eftersom han alltid var mycket bättre på att skapa situationer än på att smida historier, och eftersom få av hans berättelser kunde ha lämpat sig till att bli film oavsett vem som skrivit dem, så blev de flesta av de filmerna väldigt dåliga. Det finns undantag - Stand By Me, The Stand, The Langoliers, It och så vidare - men väldigt många av dem är mycket närmare The Mangler.

Det här var till att börja med en lättparodierad berättelse. I ett avsnitt av Family Guy får vi se Stephen King se sig om i rummet, hugga tag i en lampa och hävda att hans nästa bok handlar om en ond lampa. Ett tag kändes det som om det var så han kom på sina ämnen, och The Mangler sitter mitt i den perioden. En demonbesatt, ond mangel.

Den blir sådan när en flickas blod spills över den och blandas med mediciner som råkar ha ockult effektiva ingredienser. Den blir mordisk, och börjar döda. Någon måste inse vad det är som hänt, det blir dags för exorcism, och i slutändan kan en mordisk mangel inte i sig vara en trovärdig fiende - det är ju bara att gå runt den - så specialeffektbudgeten kallas in i en av de larvigare allvarligt menade scenerna jag sett.

Den här filmen hade inte bara en dålig utgångspunkt - det är svårt att tänka sig en bra version av den - utan är dessutom väldigt illa gjord. Jag vet inte om någon hade kunnat rädda den men de här människorna försökte knappt. Dåliga repliker uttalas illa, taffliga specialeffekter porträtterar löjliga skeenden. The Mangler fungerar inte ens som ironisk underhållning; inte ens de få som möjligen skulle gilla den kan rimligen bli skrämda av den.

13 Sins (2014) - 5/6

Jag har sagt det förr: jag älskar att bli överraskad av filmer som den här. Jag väntade mig ingenting av en skräckfilm jag knappt hört talas om och inledningsscenen verkade precis så skitnödigt tillknuten som man kunde vänta sig av den sortens film jag väntade mig att den här skulle vara.

Men nej. 13 Sins är ett riktigt bra exemplar i sin genre, mycket tack vare skådespelet från den för mig okände Mark Webber som spelar en helt vanlig man som hamnar i en sjuk situation. Nej, det är inte ett originellt tema men det är ett extremt fruktbart ett.

Webber spelar Elliot, en man med problem. Han är en duktig säljare men får sparken för att han är för snäll. Att han ska gifta sig med Shelby (Rutina Wesley) är inte ett problem men att hon är svart medan hans far (Tom Bower) är rasist är det, särskilt som fadern måste bo hos dem. Det hjälper inte att Elliot även är ansvarig för den förståndshandikappade brodern Michael (Devon Graye), vars vård han nu inte längre har råd att betala. Det ser ut som om Michael måste flytta tillbaka till vårdhemmet han hatar.

När allting har gått åt helvete ringer Elliots mobiltelefon och han hör en mystisk men remarkabelt tilltalande röst (George Coe) som verkar veta allt om honom. Rösten erbjuder Elliot tusen dollar för att döda en fluga. Elliot lyder och får nästa uppdrag: strax över tretusen dollar för att svälja flugan. Sagt och gjort.

Nu är Elliot inblandad i ett besynnerligt spel. För varje uppdrag han utför får han mer pengar, men uppdragen blir förstås mer och mer krävande, farligare och farligare, och får större och större konsekvenser. Rösten i telefonen lovar att om Elliot utför tretton utmaningar får han en livsförändrande summa pengar och alla konsekvenserna försvinner. Och den verkar ha uppbackning; vilka det än är som gör detta så är de mäktiga människor.

I ett sidospår får vi se en polis (Ron Perlman) utreda Elliots framfart och snubbla över konspirationsteoretikern Vogler (Pruitt Taylor Vince) som tillbringat åratal med att samla information om spelet Elliot spelar.

13 Sins gör det väldigt lätt att leva sig in i Elliots situation, känna hans förtvivlan och förstå varför han fortsätter. Hans hjärta mörknar när han hör nästa uppdrag, han uppnår tillfällig extas när han lyckas, och han vrider sig i spiral för att hålla ihop sitt liv lite till, bara lite till, så han kan klara det trettonde uppdraget och allting fixar sig. Vi förstår hans omöjliga situation, med bara otänkbara alternativ.

Manuset är dessutom smart nog att kasta ett par vändningar på oss och föra in oss i den osäkra dimma som Elliot vistas i, och ibland får vi skratta av ren nervositet, för att det är bättre än att leva i hans mardröm. 13 Sins gör precis det den vill göra och gör ingen besviken.

Oculus (2013) - 2/6

Tim Russell (Brenton Thwaites), 21, har tillbringat de senaste elva åren på ett mentalsjukhus efter att ha mördat sina föräldrar, Alan (Rory Cochrane) och Marie (Katee Sackhoff). Där ute har systern Kaylie (Karen Gillan) väntat på honom och nu påminner hon honom om deras löfte till varandra: att aldrig glömma vad som egentligen hände.

Kaylie är övertygad om att det var en ond, hemsökt spegel som orsakade deras föräldrars död. Tim minns det, men han tror att det var något de hittade på för att hantera en hemsk händelse. Han har trots allt haft elva år på sig att övertyga sig själv om det. Men Kaylie vägrar lyssna och hon har använt de där elva åren till att samla bevis på att spegeln är dödlig. Och mycket har hon hittat när hon har spårat dess historia.

Kaylie drivs av en otäck, tillbakahållen vrede och har riggat upp ett helt rum fullt av utrustning för att hjälpa och dokumentera deras försök att förstöra den onda spegeln. Tim är motvillig men Kaylie låter sig inte avskräckas och till slut går han med på att vara med i rummet när det ska hända.

Det här är faktiskt ett riktigt lovande upplägg. Särskilt Karen Gillans spel som den sammanbitna, kokande Kaylie hakar fast tittaren. Men sen går filmen åt flera olika håll och vägrar besvara allt det vi undrar. Vi följer parallellt de nutida försöken att förstöra spegeln och den där hemska natten för elva år sedan när föräldrarna Russell dog, och de två historierna verkar kunna påverka varandra på något oklart sätt, som om de inte bara visas parallellt utan faktiskt utspelar sig parallellt.

Allting måste förstås inte förklaras, men det enda Oculus gör är att bygga upp fler och fler frågor, fler och fler saker som tarvar förklaring, och sen bara sluta utan mankemang. Jag satt och väntade på något, vad som helst, någon form av upplösning - men ingen kom. Då kändes det bara som att jag hade slösat bort min tid.

Monster House (2006) - 2/6

Märklig film. Jag finner att jag kommer på filmer som den inte är lika dålig som. Den är en hemsk barnfilm, men inte lika hemsk som The Nutcracker in 3D. Dess CGI-figurer dansar på gränsen till the uncanny valley men ramlar inte i som i The Polar Express. Karaktärerna är otroliga, men inte lika otroliga som i Boxing Helena. Det är synd att den har alla de här felen, för i grunden har historien något unikt och bra. Det bara försvinner bland allt det andra.

Filmen verkar till att börja med handla om en klassisk surgubbe-i-otäckt-hus. Mr Nebbercracker (Steve Buscemi) är en ilsk, barnhatande elaking, besatt av att hålla ungar borta från tomten och förtjust i att stjäla trehjulingar, bollar och drakar som råkar hitta in på hans egendom.

Tolvårige DJ (Mitchel Musso) håller koll på Nebbercracker via ett teleskop medan hans kompis Chowder (Sam Lerner) är mer intresserad av allt godis han kan tillskansa sig på den stundande Halloweenhelgen. Tillsammans hamnar de öga mot öga med mr Nebbercracker när Chowders boll studsar in på hans gräsmatta, och något så otäckt händer att jag knappt trodde att det var en film för barn jag såg.

De två pojkarna - och senare A-barnet Jenny (Spencer Locke) - börjar utforska Nebbercrackers hus, som de utgår ifrån är hemsökt. Sanningen visar sig värre: huset lever, och är ondskefullt.

Visuellt hittar jag inget fel på Monster House, förutom att karaktärerna blir lite grann så där omänskligt kusliga, och den okonventionella animationen kommer till sin rätt under de hisnande scenerna inne i huset. Men det är som om all energi lades ner på just dem och resten av historien lämnas därhän. Att de scenerna dessutom har marginell inverkan på handlingen är bara ytterligare ett tecken på hur filmen misslyckas.

Så varför hände detta? Manusförfattaren Dan Harmon har sin egen förklaring (spoilervarning) och efter att ha läst det är jag övertygad om att de element jag verkligen tycker om kom från hans penna medan resten kom från de andra. Monster House är ett monument över dränkt originalitet, en bra idé som inte tilläts blomstra.

The Bat (1959) - 4/6

Det här var betydligt bättre än vad jag väntade mig och framför allt betydligt bättre än jag väntade mig efter att ha sett den röriga inledningen som försöker presentera en ganska komplex intrig, särskilt för att vara en B-skräckis, på så få scener som möjligt. Men om du kunde manövrera genom den meningen borde jag kunna manövrera genom en sammanfattning av handlingen.

Deckarförfattarinnan Cornelia Van Gorder (Agnes Moorehead) har tillsammans med sin trotjänarinna Lizzy (Lenita Lane) flyttat in i det gamla kråkslottet "The Oaks". Van Gorder hyr det från Mark Fleming (John Bryant), brorson till den egentlige ägaren, bankdirektören John Fleming (Harvey Stephens).

Banktjänstemannen Victor Bailey (Mike Steele) blir anklagad för att ha förskingrat över en miljon dollar, men den skyldige är direktör Fleming. Det erkänner han för sin doktor Malcolm Wells (Vincent Price), samtidigt som han föreslår att dela pengarna med doktorn om denne samarbetar med en fejka-död-plan, för att helgardera utifall att unge Bailey blir frikänd.

Nu undrar du varför den här filmen heter The Bat. Jag har inte kommit dit än. Staden i fråga terroriserades förr av en mördare som kallade sig just The Bat. I svart mask och kloförsedda handskar tog han sig in i hus om nätterna och mördade kvinnor. Nu ryktas det att han inte bara är tillbaka utan dessutom har lagt sig till med att föda upp fladdermöss med rabies som han släpper ut över staden.

När alla inledningar är avklarade så bor fem kvinnor under halvkompetent polisskydd i "The Oaks": Van Gorden, Lizzy, Victor Baileys fru Dale (Elaine Edwards), Judy Hollander (Darla Hood) och Jane Patterson (Riza Royce). Någonstans i huset finns också miljonen som direktör Fleming stal, och det har tydligen The Bat fått nys om. Vilket han inte är ensam om.

Det är mycket som är fel med The Bat. Skådespelarprestationerna är genomgående dåliga, bortsett från den ständigt sevärde Vincent Price, kuslighetskungen, och rent tekniskt är den inte vidare välgjord. Den hastar förbi en del bitar så att man nästan måste stanna upp och reda ut dem på egen hand.

Men mysteriet fungerar: vem är The Bat? Jag erkänner att filmen lurade mig; den jag trodde på var det inte och jag gissade inte rätt förrän sekunden innan masken dras av. The Bat har också en ovanligt rik - särskilt för 50-talet - kvinnlig rolluppsättning och klarar Bechdeltestet med flagga i topp. Trots dess tillkortakommanden håller den intresset. Man vill se den där masken dras av.