Tim Russell (Brenton Thwaites), 21, har tillbringat de senaste elva åren på ett mentalsjukhus efter att ha mördat sina föräldrar, Alan (Rory Cochrane) och Marie (Katee Sackhoff). Där ute har systern Kaylie (Karen Gillan) väntat på honom och nu påminner hon honom om deras löfte till varandra: att aldrig glömma vad som egentligen hände.
Kaylie är övertygad om att det var en ond, hemsökt spegel som orsakade deras föräldrars död. Tim minns det, men han tror att det var något de hittade på för att hantera en hemsk händelse. Han har trots allt haft elva år på sig att övertyga sig själv om det. Men Kaylie vägrar lyssna och hon har använt de där elva åren till att samla bevis på att spegeln är dödlig. Och mycket har hon hittat när hon har spårat dess historia.
Kaylie drivs av en otäck, tillbakahållen vrede och har riggat upp ett helt rum fullt av utrustning för att hjälpa och dokumentera deras försök att förstöra den onda spegeln. Tim är motvillig men Kaylie låter sig inte avskräckas och till slut går han med på att vara med i rummet när det ska hända.
Det här är faktiskt ett riktigt lovande upplägg. Särskilt Karen Gillans spel som den sammanbitna, kokande Kaylie hakar fast tittaren. Men sen går filmen åt flera olika håll och vägrar besvara allt det vi undrar. Vi följer parallellt de nutida försöken att förstöra spegeln och den där hemska natten för elva år sedan när föräldrarna Russell dog, och de två historierna verkar kunna påverka varandra på något oklart sätt, som om de inte bara visas parallellt utan faktiskt utspelar sig parallellt.
Allting måste förstås inte förklaras, men det enda Oculus gör är att bygga upp fler och fler frågor, fler och fler saker som tarvar förklaring, och sen bara sluta utan mankemang. Jag satt och väntade på något, vad som helst, någon form av upplösning - men ingen kom. Då kändes det bara som att jag hade slösat bort min tid.
Kaylie är övertygad om att det var en ond, hemsökt spegel som orsakade deras föräldrars död. Tim minns det, men han tror att det var något de hittade på för att hantera en hemsk händelse. Han har trots allt haft elva år på sig att övertyga sig själv om det. Men Kaylie vägrar lyssna och hon har använt de där elva åren till att samla bevis på att spegeln är dödlig. Och mycket har hon hittat när hon har spårat dess historia.
Kaylie drivs av en otäck, tillbakahållen vrede och har riggat upp ett helt rum fullt av utrustning för att hjälpa och dokumentera deras försök att förstöra den onda spegeln. Tim är motvillig men Kaylie låter sig inte avskräckas och till slut går han med på att vara med i rummet när det ska hända.
Det här är faktiskt ett riktigt lovande upplägg. Särskilt Karen Gillans spel som den sammanbitna, kokande Kaylie hakar fast tittaren. Men sen går filmen åt flera olika håll och vägrar besvara allt det vi undrar. Vi följer parallellt de nutida försöken att förstöra spegeln och den där hemska natten för elva år sedan när föräldrarna Russell dog, och de två historierna verkar kunna påverka varandra på något oklart sätt, som om de inte bara visas parallellt utan faktiskt utspelar sig parallellt.
Allting måste förstås inte förklaras, men det enda Oculus gör är att bygga upp fler och fler frågor, fler och fler saker som tarvar förklaring, och sen bara sluta utan mankemang. Jag satt och väntade på något, vad som helst, någon form av upplösning - men ingen kom. Då kändes det bara som att jag hade slösat bort min tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar