Stephen King är en bra författare, men många av hans berättelser blir inte bra på film. Det finns en hel hög undantag, men de är nog snarare resultatet av att han har skrivit så många böcker att några av dem måste bli bra, eller åtminstone råka hamna hos riktigt talangfulla filmskapare. Maximum Overdrive är i stället resultatet av en inte särskilt bra novell och att King själv bestämde sig för att göra filmen. Under sin nerknarkade period. Ja.
Historien börjar när Jorden passerar genom en kometsvans som får maskiner att vakna till liv och bli onda. Det första ordet i "science fiction" har inte mycket här att göra. Bankomater förolämpar sina kunder, hushållsredskap attackerar sina användare, broar öppnar sig när de är fulla med fordon, och fordonen själva blir mordiska.
Jag antar att det hade gått att göra något bra av det här. Man hade kunnat göra det till en actionfest med biljakter-med-twist. Man hade kunnat göra det till en slasherfilm med blod och flygande lemmar. Man hade kanske rentav kunnat göra det till en effektiv skräckfilm om man hade kunnat bli av med konceptets grundläggande fånighet - det låter osannolikt, men inte omöjligt.
I stället väljer King att ge oss en massa rätt trista och/eller irriterande karaktärer och tvinga oss att tillbringa alldeles för mycket tid i deras sällskap. De pratar om vad som kan ha hänt, vad de ska göra, om det finns något hopp. Då och då händer något som de måste reagera på, men för det mesta är vi instängda i ett långtradarfik med människor vi inte tycker om. Det kan inte bli bra, och det blir det inte.
Historien börjar när Jorden passerar genom en kometsvans som får maskiner att vakna till liv och bli onda. Det första ordet i "science fiction" har inte mycket här att göra. Bankomater förolämpar sina kunder, hushållsredskap attackerar sina användare, broar öppnar sig när de är fulla med fordon, och fordonen själva blir mordiska.
Jag antar att det hade gått att göra något bra av det här. Man hade kunnat göra det till en actionfest med biljakter-med-twist. Man hade kunnat göra det till en slasherfilm med blod och flygande lemmar. Man hade kanske rentav kunnat göra det till en effektiv skräckfilm om man hade kunnat bli av med konceptets grundläggande fånighet - det låter osannolikt, men inte omöjligt.
I stället väljer King att ge oss en massa rätt trista och/eller irriterande karaktärer och tvinga oss att tillbringa alldeles för mycket tid i deras sällskap. De pratar om vad som kan ha hänt, vad de ska göra, om det finns något hopp. Då och då händer något som de måste reagera på, men för det mesta är vi instängda i ett långtradarfik med människor vi inte tycker om. Det kan inte bli bra, och det blir det inte.