Det är ibland riktigt
svårt att se varför saker slår så hårt som de gör. The Da Vinci
Code var en riktigt usel bok, Män som hatar kvinnor var det inget
fel på (filmversionen i alla fall, boken har jag inte läst) men
varför den skulle tända eldar på båda sidor Atlanten begriper jag
inte, och så vidare. The Hunger Games är senaste tillskottet i
kategorin.
Det är väl inget större
fel på den, antar jag. Men något som plötsligt blir så stort som
detta blev, som framhålls som fantastiskt från de mest skilda
läger... jag väntar mig mer. Ganska mycket mer. Kanske lite djup?
Nån form av kommentar, något mer än fadd mat serverad i
rumstemperatur?
Historien är väl
hyggligt välbekant vid det här laget: i framtidslandet Panem (om du
mentalt lade till "et circenses" är du rätt på det)
finns tolv distrikt som för länge sedan försökte göra uppror men
slogs ner. Som straff grundades Hungerspelen, där två ungdomar från
varje distrikt väljs ut via lotteri, skickas på träning och sedan
slåss tills bara en fortfarande lever. Detta sänds som dokusåpa
med programledare, sponsorer, bling och glam. Jag antar att konceptet
inte är mycket märkligare än, säg, The Running Man, men av någon
anledning är det mindre trovärdigt. Ska vi tro på att alla
inblandade bara glömmer att det rör sig om tvingade deltagare som
förmodligen kommer att mördas?
I tolfte distriktet bor
Katniss (min husgudinna Jennifer Lawrence) som jagar med pil och båge
och tar hand om sin lillasyster Primrose (Willow Shields). Så här
långt påminner det om Winter's Bone och tänk om Lawrence eller
filmen i stort varit så bra. Vid lotteriet väljs Primrose ut men
Katniss anmäler sig frivilligt för att rädda henne, och
tillsammans med barndomsvännen Peeta (Josh Hutcherson) är det hon
som ska representera tolfte distriktet i Hungerspelen. Det blir mer
komplicerat av att Peeta är förälskad i Katniss.
De åker till huvudstaden
där de träffar den glitzige programledaren (Stanley Tucci), går i
parad framför folkmassorna (där de gör succé med Katniss
brinnande klänning) och tränar tillsammans med de andra deltagarna
för att lära sig döda... varandra. President Coriolanus Snow
(Donald Sutherland) övervakar det hela och Katniss och Peeta får
hjälp av Haymish Abernathy (Woody Harrelson), som vann sin upplaga
av Hungerspelen och nu ger råd åt nya deltagare medan han dränker
minnena i sprit.
Av de tjugofyra
deltagarna får vi lära känna en handfull, generöst räknat.
Resten är blanka figurer. Många av dem dör blixtsnabbt, andra
försvinner utan mankemang. För mig verkar det som om spelen borde
vara över rätt kvickt, men de varar så länge att mat och vatten
blir problem för deltagarna. Några slår sig ihop i en allians för
att jaga ner de andra, och Katniss är naturligtvis inte med där -
så fungerar det inte i filmer som denna. The Hunger Games visar prov
på lite mod mot slutet, jag gillar hur det höll på att sluta, men
det hade nog blivit bättre om den hade vågat gå hela vägen i
stället för att fegt bryta av.
Jag är besviken. Jag
väntade mig inte ett mästerverk, men jag väntade mig mer än
detta. The Hunger Games är inte tråkig eller dålig, den är inte
slöseri med tid, den har sina underhållande stunder och det är
inget fel på hantverket. Den är bara väldigt, väldigt meh och
luktar av oförverkligad potential. Det kunde ha varit så otroligt
mycket bättre.