torsdag 31 maj 2012

Cowboys & Aliens (2011) - 4/6


Det här var en riktigt bra idé. Jag har länge undrat varför rymdvarelser har börjat invadera Jorden just de senaste hundra åren eller så, med en kraftig ökning på femtiotalet. Varför får vi aldrig se onda alienflottor anlända på medeltiden, eller runt Jesu födelse, eller på stenåldern? Svaret är väl att det skulle bli en rätt kort film för ingen skulle tro på att ett gäng vikingar eller samurajer kunde spöa rymdvarelser, men det borde inte vara ett oöverstigligt hinder; det är inte som om nutidens människor skulle ha en chans mot en interstellär art.

Folket bakom Cowboys & Aliens valde - antagligen därför - att börja rätt lugnt och placera invasionen i vilda västern. Den tar en god stund på sig att komma igång men till slut får vi faktiskt se det vi kom för: cowboys (och indianer) mot aliens. Den hade kunnat göra bättre ifrån sig genom att hålla sitt koncept renare och rensa bort några klichéer - och nu menar jag inte specifika västernklichéer; de måste man nästan ha med i en sån här film - men på det hela taget lyckas den faktiskt.

En man (Daniel Craig) vaknar upp i öknen. Han har minnesförlust, en hightechboja runt handleden och ett sår i sidan. Redan här är det intressant, men filmen väljer att ösa kliché över honom då tre ryttare dyker upp och frågar efter vägen till staden Absolution. Han svarar inte, för det är tradition att stå still och hålla käften. De tre kommer fram till att en bojad, skadeskjuten man troligen är en rymling och bestämmer sig för att gripa honom. Han besegrar dem med lätthet, snor lite kläder och en häst och ger sig av tillsammans med deras hund.

Är det bara jag som är vansinnigt trött på dessa gudabenådade slagskämpar som kan slakta ett numerärt överläge utan att börja svettas och är experter på alla sorters vapen? De är inte ens coola längre, man bara undrar hur de blev halvgudar. Det vore trevligt om man fick ett svar på den frågan men det händer alltför sällan och Cowboys & Aliens är inte undantaget. Craigs karaktär är helt enkelt så satans bra, och så är det inte mer med det.

Han tar sig in till Absolution där han får bekanta sig med bartendern Doc (Sam Rockwell), predikantdoktorn Meacham (Clancy Brown), sheriffen Taggart (Keith Carradine, Davids halvbror), den prostituerade Ella (Olivia Wilde) och den vilde Percy (Paul Dano) som gör som han vill därför att hans far Woodrow Dolarhyde (Harrison Ford) är en lokal boskapspamp. Efter lite förvecklingar visar det sig att han heter Jake Lonergan och så hamnar han och Percy i samma fångvagn. Pappa Dolarhyde dyker upp för att befria sin son och då anfaller rymdvarelserna.

Det är en ganska otäck scen där rymdvarelsernas skepp aldrig syns tydligt, de bara dyker upp, fångar in människor med långa rep, och sliter iväg dem. En senare scen i dagsljus är betydligt mindre effektiv; det är alltid otäckare att försvinna i ett mystiskt mörker än att bli fångad av något man kan se, hur otäckt det än ser ut.

Jake, Dolarhyde, Doc, Ella och några till ger sig av för att rädda sina vänner och släktingar. Tingesten som Jake bär runt handleden visar sig vara ett kraftfullt vapen vilket kommer till god nytta, och så dyker det upp en snäll rymdvarelse som förklarar vad det är som pågår. Det är dags för slutstrid.

När jag slutligen tydligt fick se de onda rymdvarelserna trodde jag mig se något av det bästa CGI jag någonsin sett. För en gångs skull hade CGI-monstren närvaro och tyngd, och ingen onödigt överdriven elasticitet. Det är så här det borde vara, tänkte jag. Efteråt visade det sig att de inte var CGI utan enormt välgjorda dockor. Jag antar att det gör dem till de perfekta specialeffekterna. Om jag tror de är fantastisk CGI och de i stället är fantastiska dockor, bättre kan det nog inte bli.

Cowboys & Aliens hade fungerat bättre utan den snälla rymdvarelsen; om artonhundratalsmänniskorna själva hade fått lista ut vad de skulle göra och inte få enkla svar på svåra frågor. När nu den snälla rymdvarelsen ändå skulle vara med, varför kunde vi inte få se mer ur dess synvinkel? Den har kommit hit för att rädda oss från de onda rymdvarelserna; vad känner den inför att vi visar oss vara primitiva, vidskepliga varelser som tror att rymdvarelserna är demoner?

Filmen anstränger sig också för mycket för att vara en klassisk västern. Man ska inte hinna tänka att det vore intressantare om det aldrig dök upp några rymdvarelser. Jakes handledsgrej är inte nog för att skifta genre; alldeles för länge tittar vi på en västernfilm och så plötsligt anfaller aliens.

Men det kanske var nödvändigt för att genreblandningen skulle fungera. Även om det här försöket kunde ha fått ett mycket bättre utfall så är Cowboys & Aliens en underhållande historia med kompetent skådespel och effekter i toppklass. Nu ser jag fram emot Ninjas & Aliens, där jag hoppas på mindre perioddrama och mer ninjor som slåss mot aliens.

tisdag 29 maj 2012

Strangers on a Train (1951) - 5/6


Guy Haines (Farley Granger) verkar ha allt: en framgångsrik tenniskarriär, en framtid inom politiken, och en förlovning med den vackra senatorsdottern Anne Morton (Ruth Roman). Men i bakgrunden finns en fru, Miriam (Laura Elliott), som är gravid med en annan mans barn och länge krävt skilsmässa från Guy men nu plötsligt vägrar. Guys välplanerade framtid är plötsligt skakig.

På ett tåg träffar han Bruno Anthony (Robert Walker), som har sina egna problem. Hans far (Jonathan Hale) är rik och kräver ändå att stackars Bruno ska arbeta. Men han har en lösning, en briljant plan. Bruno mördar Guys fru, Guy mördar Brunos far. Ingen misstänker dem; de har mördat varsin främling. De ser till att ha alibi för mordet den andre begår. Och så är problemen lösta.

Det är en fantastisk och inspirerad grundidé - och jag kan inte låta bli att undra om planen någonsin utförts i verkligheten - och en som återanvänts flera gånger: Throw Momma from the Train, ett Simpsons-avsnitt. Det finns många stigar man kan ta med premissen och alla har potential. I boken utfördes båda morden; i filmen vägrar Guy gå med på Brunos plan - han tar den inte ens på fullt allvar - men Bruno mördar Miriam i alla fall. Och sen räknar han med att Guy tänker göra sin bit, och verkar uppriktigt förvånad när Guy säger nej.

Alfred Hitchcocks filmer är ofta korta, och ibland märks det. Strangers on a Train hade tjänat på en längre löptid för att ge historien en chans att utvecklas gradvis och få större psykologisk effekt. Men Hitchcock verkar inte ha varit så vansinnigt intresserad av historierna han berättade; han var ute efter tillfällen att skapa spännande scener.

Det var han väldigt duktig på, vilket syns flera gånger i Strangers on a Train. I en lång kuslig scen ser vi Bruno förfölja Miriam på ett nöjesfält. Vi hålls osäkra om vad som händer medan Guy smyger inne i familjen Anthonys hus. En tennismatch som Guy vill avsluta så fort som möjligt blir bokstavligen nervpirrande. Och under en annan tennismatch finns i publiken ett enda orörligt ansikte, ett par ögon som inte följer bollen: Brunos.

Och så har vi den berömda avslutningen ombord på en skenande karusell, där Guy och Bruno brottas medan en man kryper under karusellen för att ta sig in till mitten och stoppa den. Den sekvensen gjordes på riktigt - även om den snabbades upp, vilket syns på slutet - och den krypande mannen är inte ens en stuntman utan en karusellskötare som anmälde sig frivilligt. När karusellen väl stannar är det en modell, men så väl integrerad i filmen att jag inte anade det.

Storymässigt har Strangers on a Train luckor, luckor som förmodligen accepterades och ignorerades för att kunna lägga mer tid på de visuella stjärnscenerna. Men den är genuint spännande och framför allt är den ett bra exempel på varför Hitchcock är en så hyllad regissör.

söndag 27 maj 2012

Pitch Black (2000) - 4/6


Ett skepp rör sig genom rymden. En berättarröst hörs. "They say most of your brain shuts down in cryo-sleep. All but the primitive side, the animal side. No wonder I'm still awake." Det är ett bra sätt att presentera en karaktär som Riddick (Vin Diesel), en mördare och infångad rymling på väg tillbaka till fängelset. Han är inte en total sociopat av den sort vi är alldeles för vana vid på film, men han är remarkabelt pragmatisk, han lider inte av ett överskott av samvete, och han är enormt självmedveten.

Det krävs en välsnickrad historia för att ge oss en huvudperson som Riddick utan att injicera humor, tumma på hans integritet eller få oss att hata honom. Pitch Black kommer väldigt nära fullständig framgång på det planet och det är symptomatiskt för hela filmen. Från början till slut andas den enorm potential som inte precis förspills, men inte heller precis tillvaratas.

Skeppet som transporterar Riddick och hans infångare Johns (Cole Hauser) råkar ut för en olycka. Kaptenen dör och piloten Fry (Radha Mitchell) måste göra en akutlandning på en okänd planet. De få överlevarna samlas utanför skeppet och finner sig vara på en plats som visar tydliga tecken på sprudlande liv och till och med mänsklig aktivitet, men just nu rör sig ingenting utom de tre solarna som förvandlar världen till en brännande öken.

Överlevarna ger sig av för att söka efter vatten, människor eller vad som helst som kan hjälpa dem att komma därifrån. De upptäcker att planetens innandömen hemsöks av monster som inte tål ljus, men det förefaller inte vara ett problem under de tre solarna. Hur uppstår en sådan varelse på en planet där det alltid är dag? Det är inte lika osannolikt som man kan tro, men det är hur som helst inte en fråga som Pitch Black gräver ner sig i.

De hittar ett tomt geologläger vars invånare verkar ha gett sig av - eller dött - tjugotvå år tidigare. Där finns ett skepp som dock behöver kraftceller från deras gamla skepp, men där finns också ett tellurium som avslöjar en fruktansvärd sanning: en gång vart tjugoandra år blir det total förmörkelse på planeten. Det är då monstren kommer ut sina grottor. Det är dags att samla ihop allt ljus som finns och dra nytta av Riddick, som efter en tid i ett mörkt fängelse mutade en doktor att operera hans ögon så han kunde se i mörkret.

Det är ingen dum idé och det blir en underhållande, effektiv liten skräckhistoria. I början är vi ganska fjärran men allt eftersom tiden går kan vi inte undvika att leva oss in i överlevarnas situation. Bra filmer av det här slaget får oss att undra om vi hade fortsatt kämpa för överlevnad eller om vi till slut bara hade lagt oss ner för att dö. Pitch Black fick mig att tänka just de tankarna. Det finns en imam (Keith David) som är övertygad om att Allah kommer att hjälpa honom, Carolyn Fry drivs vidare av försoningstankar, Riddick är helt enkelt en som vägrar dö. Vad hade fått mig att resa mig och fortsätta?

Dessutom uppskattade jag samspelet mellan Riddick och Johns och mellan Riddick och Fry; vem som har det moraliska övertaget är inte så uppenbart som det till en början kan verka. Så Pitch Black är ingen dålig film, men den lyckas aldrig riktigt lyfta, heller. Den har många fina punkter, många bra scener, men de är infattade i en flod av det mediokra. De ofta träiga skådespelarna bär en del av skulden och jag kan inte låta bli att tänka att någon annan än Vin Diesel hade kunnat göra något riktigt bra med Riddick. Jag kan bara inte komma på vem det skulle vara.

torsdag 24 maj 2012

Four Christmases (2008) - 1/6


Allt som den här filmen gör rätt avverkar den under de första tio minuterna. Då får vi träffa Kate (Reese Witherspoon) och Brad (Vince Vaughn), som är något så sällsynt som ett realistiskt filmpar som fungerar ihop. De här två tycker verkligen djupt om varandra, de passar ihop som två pusselbitar utan att det blir sagosött, och de är överens om allt det viktiga. De är inte som de andra paren på danskursen som utgår ifrån att de är där för att de ska gifta sig och blir förvånade över att de bara tycker om att gå på danskurs tillsammans. Det blir ännu värre när de erkänner att de varken vill gifta sig eller skaffa barn. De är nöjda som det är.

De är även överens om att de helst slipper fira jul med sina familjer, så de brukar åka till något vackert varmt ställe och säga till släkten att de sysslar med välgörenhet. Den här gången planerar de att åka till Fiji men planet blir inställt och de blir intervjuade i direktsänd TV om vad detta gör med deras jul. Plötsligt vet alla deras släktingar att de är kvar i landet. De kommer att bli tvungna att fira jul ändå.

Och det är här filmen går fel och blir en trist tretton-på-dussinet-komedi. Alla fyra föräldrarna är skilda och omgifta, så det är fyra familjer som ska besökas och fyra pärsar som ska genomlidas, både för Kate och Brad och för tittaren. Fruktansvärt störiga barn, våldsamma bröder, pinsamma föräldrar, genanta barndomshemligheter, varenda punkt på listan kryssas av med oinspirerad trofasthet.

Dessutom träffar vi inte en enda människa vi tycker om. Svin kan vara underhållande på film, men de här svinen är bara svin och vi reagerar på dem precis som Kate och Brad gör. Få julfirandet ur vägen och ut därifrån så fort som möjligt. Det är begripligt att de tänker så, men att tittaren gör det är ett tecken på totalt misslyckande.

Och naturligtvis kan Kate och Brad inte få lov att förbli de tilltalande karaktärer de faktiskt lyckades vara under inledningsscenerna, utan det måste klistras på en dryg amerikansk "family values"-sensmoral. Det är trött, utslitet, klichéartat och en besvikelse.

Därtill lyckas Four Christmases med bedriften att samla fem Oscarvinnande skådespelare (Jon Voight, Mary Steenburgen, Robert Duvall, Sissy Spacek och Witherspoon själv) och inte göra något med deras talang samt att samla tre professionella sångare (Tim McGraw, Dwight Yoakam och Kristin Chenoweth som var den första Glinda på Broadway) och inte ge dem en enda not att sjunga. Det är symptomatiskt för filmens envisa fixering vid att slösa bort allt som liknar potential, och resultatet är en grå, utdragen komedi med färre skratt än en Bergmantragedi.

onsdag 23 maj 2012

Feature: I nyheterna


Tomas Alfredson, mannen bakom de allmänt hyllade men överskattade Tinker Tailor Soldier Spy och Låt den rätte komma in ska göra en ny version av Bröderna Lejonhjärta. Jag har blandade känslor inför detta.

Filmen från 1977 är fantastisk, nästintill perfekt. Jag kan få ögonen att tåras genom att tänka på slutet, och även om det är Astrid Lindgrens förtjänst snarare än filmens så gjorde den senare något bra av den förras material. Att hon ses som sagotant snarare än det geni hon var är det litterära Sveriges stora skam, hon var en briljant ordsmed, en av våra genom tiderna största.

Filmen har bara ett problem: effekterna. De var inte bra ens 1977 (kom ihåg att det var samma år som Star Wars kom) och i dag är det omöjligt att ta dem på allvar eller ens se dem utan att ryckas ur illusionen. Katla ser ut som en pappfigur och den stora Stridens Dag ser ut som ett halvdussin statister som viftar med vapen.

De bitarna kommer säkert att vara bättre i Tomas Alfredsons version, men kommer resten att vara lika underbar som förlagan? Jag fruktar att svaret är nej. Den kommer säkert att vara tekniskt välgjord, men det viktiga är att den lyckas med att både vara otäck och något som man kan låta barn se. Astrid Lindgren var en kvinna som förstod att otäcka sagor inte lär barn att monster finns, de vet redan att monster finns. Sagor lär dem att monster kan dödas.

Men i vår tid är det kanske omöjligt att göra en sådan film, så risken är att den antingen kommer att vara barnförbjuden eller fullständigt mellanmjölk och därmed meningslös. Bröderna Lejonhjärta säger viktiga saker på ett språk som barn förstår - återigen, fru Lindgren var ett geni - och att ta bort det är att ta bort poängen.

Jag har länge tyckt att någon borde ta originalfilmen av Bröderna Lejonhjärta och lägga in bättre effekter och en bättre slutstrid - det borde vara en smal sak i en värld som kan producera Lord of the Rings - och släppa den versionen. Samma skådespelare, samma ljudspår, samma allt men en bättre Katla, bättre Karm och bättre strider. Det vore något att se.

Men det är inte så man rullar, så nu får vi en ny version i stället. Jag tillåter mig trots allt att vara försiktigt optimistisk; historien är fantastisk och det var inte Alfredson som var felet med Tinker Tailor Soldier Spy eller Låt den rätte komma in. Hoppas han håller sig till boken, använder det han är bra på, och föder en klassiker.

Vi ses i Nangijala.

tisdag 22 maj 2012

Unknown (2011) - 5/6


Dr Martin Harris (Liam Neeson) anländer till Berlin tillsammans med sin fru Elizabeth (January Jones). Han är expert på biokemi och ska tala på en kongress. När de ska checka in på hotellet upptäcker han att han glömt en portfölj på flygplatsen och hoppar in i en taxi. Den hamnar i en olycka och dr Harris liv räddas av den skickliga föraren Gina (Diane Kruger). Han faller i vattnet och vaknar fyra dagar senare på sjukhus.

Han har minnesluckor och minns inte kongressen förrän han råkar se den på TV. Då skriver han ut sig från sjukhuset och skyndar till hotellet för att träffa sin fru som måste vara utom sig av oro. Men när han äntligen får träffa henne känner hon inte igen honom och där finns en annan dr Martin Harris (Aidan Quinn) som hon hävdar sig vara gift med.

Dr Harris har hamnat i en Kafkaliknande mardröm. Det är bedragarens bild som finns på universitetets hemsida. Han vet lika mycket om dr Harris liv som doktorn själv. De har samma minnen, till och med samma familjefoton. Världen verkar inte ha någon plats för den förste dr Martin Harris längre. Tillsammans med taxichauffören och en före detta Stasi-agent vid namn Jürgen (Bruno Ganz) försöker han rota i vad det är som har hänt honom, men kan det finnas någon förklaring på att hans fru sedan fem år plötsligt är gift med någon annan?

Jag älskar mysterier som detta, mysterier som förefaller helt omöjliga. Vi får se Elizabeth Harris och den nye Martin tillsammans när de inte vet att någon ser, och de beter sig som man och hustru. Hon måste vara en av "dem", men hur kan hon vara det? Vilka är "de"? Vad vill de? Varför kan de rimligen vilja ta över dr Harris identitet? Och varför jagas han av våldsamma män?

Tyvärr har jag bränts alldeles för ofta av dåliga, ologiska och helt orimliga lösningar på sådana mysterier, så det var svårt att njuta fullt ut av Unknown. När jag läser Philip K. Dicks böcker - Flow My Tears, the Policeman Said har en premiss som påminner om Unknowns - vet jag att förr eller senare kommer jag att få veta vad det är som pågår, men på film kan jag inte längre vara säker.

Jag borde kanske ha haft större förtroende. När Unknowns lösning väl kommer är den smart och tillfredsställande, men tyvärr serveras den genom ett klassiskt Bondskurktal från en karaktär som inte har någon anledning att säga ett ord förutom "hej då". Det hade varit bra mycket roligare att se dr Harris reda ut mysteriet på egen hand och fatta bit för bit tills han - ungefär femton sekunder efter oss - förstår hur det ligger till.

Unknown är en engagerande resa man gärna följer med på. Liam Neeson gör ett utmärkt porträtt av den drabbade, desperate dr Harris. Den bästa scenen utspelar sig mellan de två veteranerna Bruno Ganz och Frank Langella och lämnar spår både i oss och i mysteriet. Lösningen ställer frågor om vad identitet är och hur vi väljer vilka vi är, även om den aldrig går in på djupet.

Riktigt bra och välgenomtänkta mysteriefilmer - Shutter Island är ett bra modernt exempel - är bättre andra gången man ser dem och märker alla ledtrådar man missade första gången. Jag tror inte att Unknown är en av dem. När den är slut har jag fortfarande ett halvdussin frågor, inte om mysteriet självt utan om logiska luckor och besynnerliga sammanträffanden som är något för osannolika för att passera obemärkta. Det är det enda som står mellan Unknown och riktig storhet.

söndag 20 maj 2012

The Nutcracker in 3D (2010) - 1/6


Hur kan en film gå så här fel? Detta ska vara regissören Andrei Konchalovskys drömprojekt sedan tjugo år, men vad var det egentligen han drömde om? Vilken var grundidén som han höll fast vid i två årtionden? En version av Nötknäpparen utan all dryg balett, med Albert Einstein i en framträdande roll, med taffliga sångtexter till melodier som aldrig var menade att ha texter, med råttor som marscherande uniformerade och stålhjälmsförsedda nazityskar som drömmer om förintelse och världsherravälde?

Om tio år kommer den här filmen vara med på Crackeds lista över "6 most nightmarish movies allegedly for children". Hur hemsk är den? I en värld där leksaker lever samlar råttkungen ihop hundratusentals av dem och kastar i ugnar för att röken ska förmörka solen, medan han frågar om någon undrat vad som händer med en dockas själ när den bränns. Han är en dansande, sjungande, fjollig parodi till bögnazist som kan förvandla sitt ansikte till en monstruös babiankäft, som torterar och förnedrar fångar, hotar att bita av en liten flickas fingrar och tycker om att få barn att gråta så att han kan ta fotografier till sin samling.

Mot honom står Mary (Elle Fanning) som av sin farbror Albert (Nathan Lane) får en nötknäppare i julklapp. Hennes lillebror Max (Aaron Michael Drozin) har sin vana trogen sönder den men farbror Albert kan både laga den och sjunga om relativitet. Nötknäpparen visar sig leva och med Shirley Hendersons röst presenterar han Mary för sina vänner, den kostymklädde chimpansen Gielgud (Peter Elliott och Daniel Peacock bakom masken, Alan Cox röst), den jonglerande clownen Tinker (Hugh Sachs) och den jamaicanske trummarpojken Sticks (Africa Nile).

Med sin obändiga barnsliga tro lyckas Mary bota den förbannelse nötknäpparen lider under, kastad av råttdrottningen (Frances de la Tour), och han förvandlas till en ung prins (Charlie Rowe). Han visar henne sin stad, invaderad och behärskad av råttkungen (John Turturro) och dennes fascistsoldater som bland annat flyger med cyberpunkjetpacks och har benförsedda helikoptrar. Både E.T.A. Hoffman och Tjajkovski vrider sig i sina gravar.

Därifrån är det mardrömsscen efter mardrömsscen. Max spärras in i en bur som en råtta. Sticks, Tinker och nötknäpparen lastas in i en bur för att skickas till rökfabriken och brännas upp. Oändliga rader av barn tvingas lämna ifrån sig sina leksaker för att mata samma rökfabrik. Dessa fasansfulla bilder presenteras med en kvasihumoristisk distans som får mig att undra om Konchalovsky hade en aning om vad det var han egentligen utsatte sin publik för.

Hur kunde detta elände bli gjort? Frågorna hopar sig allt eftersom misslyckandets hela vidd blir tydlig. Vilken demon besatte en fantastisk skådespelare som John Turturro för att han skulle gå med på att spela en grym fascistdiktator i en barnfilm? Vad gör Albert Einstein i närheten av den här historien och vad kände Nathan Lane när han måste spela en sjungande version av vetenskapsmannen? Varför spelas både den vidriga häxan till råttdrottning och den snälla frau Eva av samma skådespelerska? Vad rörde sig inne i samtliga inblandades huvuden medan de satte ihop denna fasansfulla, skuggfyllda fabel?

The Nutcracker in 3D är en film anstötlig för vuxna och olämplig för barn. Jag kan inte föreställa mig den bisarra skaparimpuls som gav upphov till den, och jag kan inte föreställa mig en människa som skulle uppskatta den.

torsdag 17 maj 2012

The Avengers (2012) - 4/6


Så detta är filmen vi väntat på sen vi i slutet av Iron Man såg Nick Fury hälsa på hemma hos Tony Stark för att diskutera "The Avengers Initiative". Marvel har släppt film efter film om sina superhjältar som i serierna slogs tillsammans som The Avengers, och fansen gick nästan i bitar av längtan medan jag undrade om vi verkligen skulle få se alla Avengers först. Hur bra kunde filmerna om Ant-Man och Wasp egentligen bli? När det äntligen var dags var jag rädd att det skulle bli uselt men med Joss Whedon (Serenity) vid ratten kunde det bli fantastiskt. Det blev ingetdera.

The Avengers består av Iron Man (Robert Downey, Jr), som har uppfunnit en flygande bepansrad stridsdräkt, Thor (Chris Hemsworth), hammarsvingande åskgud, Captain America (Chris Evans), en övermänsklig supersoldat med oförstörbar sköld, Hulk (Mark Ruffalo), ett vetenskapligt geni som blir en urstark osårbar grön jätte när han blir arg, Hawkeye (Jeremy Renner), som är bra på att skjuta med pil och båge, och Black Widow (Scarlett Johansson), som är bra på att slåss. Nej, jag tycker inte heller att de sista två riktigt hör hemma i laget, men de bidrar, jag lovar.

De samlas ihop av Nick Fury (Samuel L. Jackson) som driver byrån S.H.I.E.L.D. och håller hov på ett flygande hangarfartyg, vilket fick mig att undra om det fanns ett ännu större hangarfartyg någonstans. Det är dessutom ett osynligt flygande hangarfartyg, vilket verkar farligt. S.H.I.E.L.D. har fått tag på Tesserakten, en blå kub som är en energikälla och en dimensionsportal. De håller på att forska på den när den plötsligt aktiverar sig själv och så dyker Loki (Tom Hiddleston) upp. Han är Thors bror och tokigt ond, och hans plan är att använda Tesserakten för att invadera Jorden med en armé som kallas chitaurier.

Loki har ett magiskt spjut som han kan använda för att ta över människor och förslava dem. Agent Barton, som senare ska bli Hawkeye, och vetenskapsmannen Erik Selvig (Stellan Skarsgård) blir två av hans offer och de börjar genast arbeta för Loki som predikar befrielse från frihet. Det är dags att kalla in Avengers som först består av en hög bråkiga egon men snart lär sig att samarbeta för mänsklighetens fromma.

Det hela utmynnar i en enorm slutstrid på Manhattan (ett av de i särklass vanligaste målen för utomjordiska invasionsstyrkor) där filmen noggrant undviker att visa oss döda civilister och lika noggrant ser till att visa oss att hjältarna gör sitt bästa för att hålla civilisterna trygga medan de slår sönder aliens. Samtidigt är det förstås omöjligt att alla civilister klarar sig oskadda medan hus rasar, halvgudar kastar hammare och Hulken hoppar runt som en miniatyr-King Kong, och hjältarna är bara sex stycken. Det finns en gräns för hur många de kan rädda.

Jag låter nog för negativ. Det finns mycket att tycka om i The Avengers. Actionscenerna är välgjorda, effekterna förstklassiga. Jag gillade hur de olika superhjältarna och deras förmågor användes på vettiga och kompletterande sätt och hur deras vitt skilda personligheter gneds mot varandra. Vi fick en liten glimt av hur världen faktiskt skulle reagera på superhjältars existens. Jag avskydde till att börja med Mark Ruffalo som Bruce Banner/Hulken men han fick mig att mjukna; även om han inte är någon Edward Norton (hans företrädare i rollen) gjorde han en bra Banner. Han och Robert Downey, Jr. var två trovärdiga vetenskapliga genier som arbetade ihop. I största allmänhet gillade jag samspelet mellan de olika hjältarna - hur ser egentligen en järnman på en åskgud eller patriotisk legend? Skurkarnas design - särskilt de flygande halvmetalliska slingrande drakarna - var toppen. Filmen höll igång, blev aldrig tråkig, och gled smidigt in i sitt slut.

Men det fanns också en hel del att ogilla. Historien hade luckor av ett slag som jag inte väntade mig från Joss Whedon. Jag kanske är trög, men jag förstår inte varför Thor först var så fast besluten att föra Loki till Asgård men ändrade sig bara för att Captain Americas sköld stod emot hans hammare, jag förstår inte varför Loki lät sig fångas, och jag förstår inte poängen med hans plan ombord på Furys hangarfartyg. Alltför många sådana ögonblick ryckte mig ur illusionen. Manuset var inte alls lika glidande välsnickrat som jag hoppades på, även om det hade sina riktigt bra stunder. De bra skådespelarna fick aldrig en chans att ge de klichéigare bitarna den charm som kunde räddat dem; Tony Stark var en betydligt bättre karaktär i sina egna filmer än han får vara här.

The Avengers är en film som inte bara balanserar på gränsen mellan okej och riktigt bra utan hoppar fram och tillbaka över den. Den började som en besvikelse till tretton-på-dussinet-actionfilm, blev stadigt bättre och bättre, men nådde aldrig riktigt fram till storhet. Den slutar på ett sätt som skriker "uppföljare", och trots allt ser jag fram emot det.

Fotnot: Jag såg The Avengers i 3D. Spara pengarna; det tillförde ingenting och var inte välgjort. Under filmen tyckte jag det var illa att den kunde vara filmad i 3D och ändå se ut som retro-3D; när jag efteråt gjorde lite efterforskningar visade det sig att det var retro-3D. Så... jomen.

tisdag 15 maj 2012

Death Race (2008) - 2/6


År 2012 rasar USA:s ekonomi ihop. Brottsligheten och arbetslösheten skjuter iväg. För att göra något med alla de brottslingar som fyller de privatiserade fängelserna legaliseras gladiatorspel, och publiken samlas i hundratusental för att se missdådare slå ihjäl varandra. Publikens smak visar sig dock nyckfull och de tröttnar snart på skådespelet.

Lösningen blir Death Race. I stället för att brottslingarna slåss mot varandra sätter de sig i beväpnade bilar och tävlar. Den som vinner fem lopp blir fri. För många av de hårdare männen är det enda chansen att någonsin komma ut. Hittills har ingen lyckats, men den mystiske maskerade Frankenstein är bara en seger ifrån.

Jensen Ames (Jason Statham) är en före detta speedwayförare och numera hygglig, hårt arbetande far och make som bara försöker lämna sin nerlagda arbetsplats med sin sista lön i fickan när piketpatrullen dyker upp för att hålla ordning på proletärerna. Han tar sig hem till sin fru Suzy (Janaya Stephens) och deras lilla dotter, men då bryter en maskerad man sig in i huset och dödar Suzy. Det slutar inte bättre än att Jensen döms för mordet och hamnar i det hårdaste av hårda fängelser, Terminal Island, som drivs av Hennessey (Joan Allen). Hon har planer för Jensen. Det visar sig att Frankenstein dog på operationsbordet och Hennessey behöver någon som kan föra legenden vidare och hålla tittarsiffrorna uppe. Kan Jensen tänka sig att köra ett Death Race och sen bli fri?

Efter lite övertalning går han med på det och möter de arketyper, förlåt karaktärer, som utgör hans mekanikerteam: veteranen och bossen Coach (Ian McShane, som med god marginal är det bästa i filmen), reparatören Gunner (Jacob Vargas) och den överviktiga nörden Lists (Frederick Koehler). Han och vi presenteras också för motståndet, bland dem Machine Gun Joe (Tyrese Gibson) som har tre Death Race-segrar på meritlistan och ett oresonligt hat mot Frankenstein.

Jason Statham är omistlig i såna här filmer; jag tycker bättre och bättre om honom varje gång jag ser honom. Han är en ny Nicolas Cage som dessutom aldrig ger intryck av att agera. Han bara dyker upp och är som han är, även om han finner sig i så här platt och dum miljö. Aldrig lyser det igenom att han vet vad för dumheter han måste säga. Ian McShane gör sitt absolut bästa; ingen ska anklaga honom för att ta det lugnt bara för att han är i en dålig film. Men det här är en riktigt dålig film, och Statham och McShane kan omöjligt vara bra nog för att lyfta den.

Karaktärerna är pappfigurer klippta från andra filmer. Premissen är ett alibi för att visa snabba bilar. Åtskilliga chanser till bitig, rolig samhällskritik kastas bort. Själva loppet är ett live action-datorspel; man måste aktivera sina vapen genom att köra över diverse symbolplattor. Lucka efter lucka förblir oförklarade; Jensens navigatör Case (Natalie Martinez) leder honom vid ett tillfälle genom en genväg som visar sig allmänt känd. En genväg i ett billopp. Varför använder inte alla den?

Men jag skulle kunna förlåta allt det ovanstående om bara loppscenerna vore bra. Det är de inte. Det är snabba klipp av gråsvarta bilar som far förbi varandra, kulkärvar som Coach är mycket mer rädd för än deras effekt förtjänar, hastiga kast och förutsägbara resultat. Man får aldrig någon känsla av hur loppet går till, hur det är att sitta i bilen eller ens var bilarna befinner sig i förhållande till varandra. Dör så här många under varenda Death Race? Hur kan det finnas någon kvar?

Det finns gott om dumma actionfilmer som ändå lyckas vara roliga och underhållande. Och så finns det filmer som Death Race.

söndag 13 maj 2012

The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover (1989) - 6/6


Detta är en hejdlöst, kompromisslöst vidrig film. Den inleds med att en man tvingas äta hundbajs och sen bli kissad på av titelns tjuv, Albert (Michael Gambon), den karaktär som resten av berättelsen rör sig runt. Han är en fascinerande motbjudande människa, en karriärbrottsling som envist vill vara en kultiverad gourmet men aldrig kommer att resa sig över att vara en buffel och buse. Han är våldsam, högljudd, och obegripligt ohyfsad till och med för att vara den gangsterboss han tydligen är. Han kräver förfining och artighet från sina undersåtar men själv pratar han vitt och brett om sin frus könsorgan och tar henne på brösten inför publik.

Albert verkar inte ens göra det för att jävlas eller demonstrera sin makt; det är som om han verkligen inte inser att hans beteende går stick i stäv med det han förespråkar. Han vill vara en dubbelnatur men är bara ett råskinn med pengar.

Kocken är Richard Boarst (Richard Bohringer), köksmästaren på den restaurang som Albert äger och så gott som varje kväll välsignar med sin närvaro. Richard är tvungen att stå ut med den störande Albert trots att han ständigt fördärvar kockens noggrant konstruerade stämning och terroriserar de andra gästerna.

Tjuvens fru är Georgina (Helen Mirren), som avskyr honom men lärt sig att det är smärtfriare att inte ifrågasätta hans beteende. Hon har lämnat honom fyra gånger men varje gång hämtats tillbaka av Albert och hans brutala underhuggare, bland dem Mitchel (Tim Roth i en minnesvärd biroll). På ytan verkar hon ha gett upp och accepterar sin situation, men hon förefaller inte fullt så rädd för honom som hon borde vara.

Georgina och Richard är de som trots allt vågar säga emot Albert. Georgina vet att han måste ha kvar henne; en stor man får inte förlora sin hustru. Richard vet att Albert behöver honom; vilken annan gourmetrestaurang skulle ta emot en man som Albert, och var skulle Albert hitta en så skicklig gourmetkock som kunde tänka sig att arbeta för honom?

Den siste pusselbiten är älskaren, Michael (Alan Howard). Han sitter ensam och tyst vid sitt bord med en blicken i en bok. Tills en kväll, när blicken lämnar boken och möter Georginas. De kommunicerar ordlöst och innan vi vet ordet av är de inneslutna i en hungrig passionerad omfamning inne på damrummet.

Restaurangpersonalen hjälper till att hålla Georgina och Michael gömda så att de kan fortsätta sitt förhållande mitt framför näsan på Albert. Vid det här laget tittar vi vidare för att få veta exakt vad den galne Albert kommer att göra när han upptäcker dem, som han förr eller senare måste. Hur vågar Michael ta den här risken med en man som Albert? Vi förstår Georgina, men vilken vild passion har drabbat Michael för att få honom att sätta sig upp mot en våldsam, brutal gangster?

Det spelar ingen roll. The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover utspelar sig inte i någon verklighet vi känner igen, vilket accentueras genom den besynnerliga cinematografin. Filmen utspelar sig huvudsakligen på restaurangen, i matsalen, i badrummen, i köket. Dessa rum ser inte ut som några matsalar eller badrum jag har sett, och de identifieras genom färg: matsalen är röd, badrummen är vita, köket är grönt. Karaktärerna har rött på sig i matsalen; när de går in i badrummet blir kläderna vita. Karaktärerna själva är skarpa typer och berättelsen en blodig fabel.

På sin tid tolkades The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover som en kritik av Thatcher. Det måste ha varit ett utslag av sin tid, för den tanken hade aldrig slagit mig om jag inte hade läst om den. Snarare ser jag filmen som en kritik av mänskligheten i stort. Den har beskrivits som en svart komedi, som en kärleksfilm, som en gangsterfilm, och som ett drama. Den innehåller element av alla dessa genrer och den är väl till viss del en skräckfilm också. Karaktärerna gör saker mot varandra som går oavgjort mot de flesta filmer i tortyrskräckvågen.

Men framför allt är The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover en film som öser på för att vara så arg och brutal som möjligt, och gör ett ypperligt bra jobb med det utan att någonsin gå över gränsen och förefalla exploitativ. Våldet, råheten, sexet och de andra vidrigheterna finns där av en anledning, nämligen att skapa en film som ingen glömmer.

torsdag 10 maj 2012

The Patriot (2000) - 4/6


Varenda nation skönmålar sitt förflutna. Det är så vi glömmer att den enda anledningen till att just vi råkade behärska det här stycket mark är att våra förfäder var bättre på att vara satans mördare än någon annans. Vi sjunger om Sveriges minnen från fornstora dar då ärat hennes namn flög över Jorden men struntar i att namnet snarare var fruktat än ärat och att de fornstora dagarna antingen handlade om blodtörstiga sjörövare eller aggressiva, expansionistiska livstidsdiktatorer.

Det är genom samma förhärligande glasögon vi ser den amerikanska revolutionen i The Patriot. Britterna är rödklädda robotar som oförtrutet marscherar framåt, till synes utan att ens märka att deras kamrater skjuts ner omkring dem, och deras ledare är antingen blåblodiga snobbar eller massakrerande slaktare utan minsta tanke på något annat än sin egen ära. Amerikanerna beter sig snarare som en modern dröm om den perfekte amerikanske frihetskämpen än som riktiga människor, och sådana obehagliga element som slaveriet avhandlas pliktskyldigt och bara för att visa vilka fina karlar våra hjältar är, medan de hugger ner sina fiender med tomahawk och kniv.

Det kan tyckas märkligt att den främste av dem börjar som pacifist, men änklingen Benjamin Martin (Mel Gibson) såg tillräckligt - och gjorde tillräckligt - med otäckheter i fransk-indianska kriget och nu vill han hålla sin stat South Carolina utanför frihetskriget. Hans son Gabriel (Heath Ledger) påminner om sin far som ung och vill ta värvning fortast möjligt, men fadern förbjuder honom. Ett möte hålls där överste Harry Burwell (Chris Cooper), en stridskamrat till Martin, argumenterar för krig och Martin argumenterar emot. Det hjälper inte; Burwell får sina rekryter och Gabriel är en av dem.

Gabriel tillbringar två år i kriget medan en annan Martin-son, Thomas (Gregory Smith), drömmer om att följa sin storebror. En dag stapplar Gabriel hem sårad och kort därefter utkämpas ett slag i Martins trädgård. Efteråt sköter han om de sårade, både lojalister och rebeller. Han får tack för det förra och straff för det senare; den hänsynslöse överste Tavington (Jason Isaacs) beordrar att hans hus ska brännas ner. Den som skyddar fienden förlorar sitt hem. Tavington griper Gabriel och ska hänga honom som spion. Thomas försöker rädda sin bror och får Tavingtons pistolkula i sig.

När Martin ser en död son, en dödsdömd son och ett brinnande hem lägger han pacifismen bakom sig. Han ger två av sina tre kvarvarande söner varsin musköt och tillsammans lägger de sig i bakhåll för patrullen som för Gabriel till galgen. Tjugo brittiska soldater dör och Gabriel blir fri. Familjen Martin är i krig. Benjamin Martin blir en gerillaledare som organiserar milis och praktiskt taget vinner revolutionen åt amerikanerna.

De flesta karaktärerna i The Patriot är sammansatta av eller bara löst baserade på historiska förlagor. Det är genomgående sant att britterna är sämre än sina verkliga motsvarigheter medan amerikanerna är betydligt bättre. Verklighetens Benjamin Martins var slavägare, terrorister, rasister och mördare medan de svarta som arbetar på Martins gård naturligtvis gör det av egen fri vilja och alla Martins illdåd ligger i det förflutna. Tavington begår fruktansvärda övergrepp som överste Banastre Tarleton av allt att döma inte kom i närheten av.

The Patriot står skamlöst på sina hjältars sida. Martin pratar mycket om att krigets regler ska följas men han bedriver bedrägeri och gerillakrigföring när det passar honom, och filmen hyllar honom för det. Tavington bryter mot reglerna så ofta han kommer åt, och får bära djävulsmasken.

Men detta är gamla traditioner, delade av hundratals krigsfilmer. The Patriot är inte en historielektion utan ett drama och en actionberättelse. På den nivån fungerar den. Mel Gibson kan agera när han behöver, det kunde Heath Ledger också, och historien om familjen Martin lyckas gripa oss. Det finns ett par riktigt kraftfulla ögonblick, främst det när Martins yngsta dotter Susan (Skye McCole Bartusiak) äntligen talar till sin far.

Vad gäller skurken så vet jag inte om den här rollen hjälpte Jason Isaacs att några år senare få rollen som Lucius Malfoy i Harry Potter-filmerna, men det skulle inte förvåna mig. Det är samma nedlåtande kalla överlägsenhet han utstrålar i båda rollerna. Tavington, liksom Malfoy, är van vid att vara överst och se ner på andra. Det är så världen är ordnad.

Samtidigt blir det för en svensk ibland lite väl tjockt. Amerikaner har inget ord för "svulstig" av samma anledning som fiskar inte har något ord för vatten, och medan de säkert hojtar patriotiska slagord när de ser stjärnbaneret rycka fram över slagfältet känner jag bara en sorts ställföreträdande genans, särskilt som huvudrollsinnehavaren är australiensare. Och det finns verkligen ingen ursäkt för att flottigt bruka det historiska slaveriet som ett sätt att stoppa in en symbolisk svart karaktär och visa upp de vita hjältarnas vackra natur. Till Mel Gibsons fördel får sägas att han håller med om detta och sa att om han hade fått bestämma hade Benjamin Martin ägt slavar.

The Patriot är utmärkt som actionbetonad krigsfilm, historiskt skräp, och kanske lite för effektiv som patriotisk propaganda för att det ska kännas riktigt bekvämt. Låt oss bara hoppas att ingen tar den för sanning.

tisdag 8 maj 2012

Youngblood (1986) - 2/6


Vad hade jag tyckt om den här filmen om jag hade sett den när var jag nio och den var ny? Vad hade jag tyckt om The Karate Kid om jag sett den för första gången i dag? Hur mycket handlar egentligen om nostalgi, sinnesstämning och mottaglighet? Förmodligen en hel del, med tanke på den kultstatus en medioker film som Youngblood lyckats få hos ett visst segment av den manliga befolkningen.

Man kan sitta med en checklista över sportfilmsklichéer och bocka av varenda en. Presentationsscenerna hade lika gärna kunnat inledas med en skylt som sa PRESENTATIONSSCENER. De är till för att vi ska få träffa Dean Youngblood (Rob Lowe), ynglingen med enkel bakgrund och hopp om att bli något större, nämligen ishockeyproffs. Hans karaktär huggs ut direkt: han är skicklig och snabb på skridskor, men liten och spenslig för att vara hockeyspelare.

Därför måste givetvis hans fiende vara just bra på att vara stor, stark och våldsam, och mycket riktigt får vi redan i Youngbloods provmatch träffa Racki (George Finn) som verkar vara mer intresserad av att slåss än av att spela hockey. De hamnar i olika lag så att de ska kunna mötas i de dramatiska slutscenerna.

Resten av karaktärerna glider förbi. Youngblood har en far (Eric Nesterenko) och en storebror (Jim Youngs), båda med krossade hockeydrömmar så att de simultant kan hoppas på hans framgång och frukta att hans karriär ska sluta som deras. Derek Sutton (Patrick Swayze) är lagkamraten som först är tuff mot Youngblood för att sen bli hans vän. Murray Chadwick (Ed Lauter) är tränaren, stenhård och barsk men han får för satan resultat. Och Jessie Chadwick (Cynthia Gibb) är tjejen som inleder med att vara avvisande mot Youngblood men snabbt smälter, särskilt som hennes far tränaren inte gillar att de träffas.

Det dåliga skådespelet flödar. Det är bara Patrick Swayze och Ed Lauter som verkar ha någon aning om vad de gör och även de är fängslade av det stela, deterministiska manuset. Det finns inte mycket man kan göra med deras traditionsbundna arketyper till roller.

Youngblood maler vidare som en maskin. Racki begår brottet som får Youngblood att tappa modet och åka hem till gården där han genomgår ett träningsmontage innan han kommer tillbaka för den viktiga finalmatchen. Eftersom Youngblood redan kan sin hockey och bara behöver bli våldsammare består montaget av mer boxning än hockey och ett tag trodde jag mig ha hamnat i en parallell dimension där Rob Lowe spelade Rocky Balboa. Det låter som ett obehagligt ställe.

Trots allt detta var åttiotalet rätt bra på att producera den här sortens filmer och även när det gick dåligt, som i Youngblood, gick det dåligt på ett stundtals underhållande sätt. Det finns spännande ögonblick och hockeyscenerna har ibland en viss hisnande attraktionsförmåga. Men när den slutgiltiga uppgörelsen till slut kommer har den förlorat all mening. Spelet är över, det som skulle bevisas har bevisats, och det enda som finns kvar är dum manlig stolthet. Visst, det är vanligt i sportfilm, och kanske själva poängen. Men den brukar inte vara fullt så här dum.

söndag 6 maj 2012

God Bless America (2011) - 5/6


Frank (Joel Murray) lever i en ständigt ökande desperation. Hans grannar är korkade, ohyfsade, högljudda ärkeegoister. Alla i hans liv bryr sig mer om den utvecklingsstörde hoppfulle sångaren på American Idol-kopian än om något som spelar ett enda dugg roll. Hans dotter (Mackenzie Brooke Smith) vill inte träffa honom; hon stannar hellre hos sin mor (Melinda Page Hamilton) och hennes nye pojkvän (Rich McDonald). För henne duger han bara när hon måste skrika förtvivlat därför att hon fick en Blackberry i stället för en iPhone. Frank undrar lågmält varför hon skulle få en mobiltelefon alls.

Frank förstår inte varför världen måste vara så ytlig, elak och självisk. Hittills har han inte gjort mer åt det än klaga inför arbetskamraterna som inte förstår varför han inte också kan skratta åt idioterna på TV, men när olyckorna en dag börjar rasa över honom tar han ner sin gamla pistol från hyllan och sätter pipan i munnen. Men något stoppar honom. Han kan göra något bra med sitt liv. Han kan göra av med människor som förtjänar att dö. Människor som gör världen sämre.

Hans första offer blir den osannolikt bortskämda och måttlöst rika sextonåringen Chloe, som har en egen dokusåpa på TV. Efter att ha sett hennes program bestämmer han sig. Men en av Chloes skolkamrater - och jag använder ordet "kamrat" helt felaktigt - ser honom både före och efter. Detta är Roxy (Tara Lynne Barr) och hon tycker att Frank är det mest awesome som någonsin hänt. Hon vill följa med. Tillsammans ska de döda alla som förtjänar det, även om de inte är helt överens om vilka de är.

Och det är roligt. God Bless America är den svartaste av svarta komedier; redan i inledningsscenen ser vi en mor nedstänkt med sitt barns blod, och skrattar åt det. Humorn ligger - som oftast är fallet - i igenkänning. Frank är talesman för alla som tror att det är något allvarligt fel med världen, med mobilberoende barn, grymma dokusåpor, lögnaktiga ohyfsade politiska debattörer och människor som pratar på bio. Han reagerar så som vi alla någon gång önskat, om än bara i tysta fantasier. Han och Roxy letar reda på alla de människor som får oss andra att knyta näven i fickan, och gör processen kort med dem.

Det fanns väl inget bra sätt att avsluta den här historien på, och God Bless America har mycket riktigt ett tämligen otillfredsställande - om än oundvikligt - slut. Men det som kommer innan slutet är bra nog för att väga upp det. Frank och Roxy är båda intressanta, originella karaktärer som lyckas vara varandras jämlikar och motpoler och därmed komplettera varandra. God Bless America är rolig men den är också mer än bara en komedi och om den inte planterar åtminstone någon tanke i ditt huvud rekommenderar jag att du ser dig omkring i världen och sedan ser om den.

torsdag 3 maj 2012

Kill List (2011) - 3/6


Kill List är en märklig film. Till att börja med är den inte särskilt bra men inte särskilt dålig och man fortsätter titta huvudsakligen för att få veta vart den tänker bli av. Den har stunder av skärande relationsdrama, stunder av blodigt skakande våld och stunder då man kliar sig i huvudet. Den börjar bygga upp ett lockande mysterium som den i slutändan vägrar lösa. Det kan ibland vara effektivt och jag kan mycket väl tänka mig att Kill List fungerar för många. Själv kunde jag inte undvika att bli besviken. Varför slutar så många filmer nu för tiden med att plötsligt bryta till eftertexter just när de är som intressantast?

Historien rör Jay (Neil Maskell) och Gal (Michael Smiley), två militärveteraner som verkar ha en hel del blod bakom sig, bland annat ett tydligen otäckt uppdrag i Kiev som särskilt Jay bär på ärr ifrån. Jay har en fru, Shel (svenskan MyAnna Buring), och en son, Sam (Harry Simpson), medan Gal lever ungkarlsliv och går igenom en till synes oändlig rad flickvänner även om han påstår sig vara förälskad i den senaste, Fiona (Emma Fryer).

Allt är inte fint mellan Jay och Shel. Han har inte arbetat på åtta månader och deras pengar håller på att ta slut, och Shel blir vansinnig på hans attityd. De utkämpar våldsamma skrikmatcher, till och med när Gal och Fiona kommer på middag. Till slut känner sig Jay tvungen att gå med på att ta ett jobb tillsammans med Gal. Det handlar om att döda tre människor.

Kill List rör sig mellan det vardagliga och det mardrömslika och pusslar noggrant ihop en mörk och sjuklig stämning. Något mycket märkligt pågår strax bortom det vi ser, något som involverar de tre offren och mannen som gav Jay och Gal uppdraget. Till slut rasar verkligheten samman och mysteriet tar all plats i vårt medvetande. Om det bara hade kommit en tillfredsställande upplösning hade Kill List varit en solklar fullträff. I stället vet den inte vart den ska bli av när den nått vägs ände, och resultatet är tomhet och besvikelse.

onsdag 2 maj 2012

Feature: Sex på film


min andra blogg har jag då och då deltagit i vecka 6, men de senaste veckorna lyckades jag på något sätt glömma att stället fanns så jag har missat en hel hög ämnen. När jag nu återupptäckte det var ämnet Sex på TV och film, och det hade jag ändå tänkt skriva en artikel om.

Filmsex är ett ganska knepigt ämne att närma sig som filmskapare, särskilt om filmen inte ska handla om sex utan bara innehålla det. Om det görs för tydligt och utdraget så blir publiken antingen uttråkad eller upphetsad, och ingetdera är önskvärt. Man vill inte att tittaren ska bli kåt mitt under filmen, för det är en kraftfull känsla som har lätt att ta över. Det är också därför nästan all porr, även porr som försöker ha en riktig handling, tydligt avskiljer sexscenerna från resten. Det är också därför porr är så oerotisk, hur väl den än uppfyller sitt syfte.

Dessutom finns alltid censuren och åldersgränserna att ta hänsyn till, och de brukar vara mycket piggare på att släppa igenom mord och blod än njutning och nakenhet. Det går så långt att det är mycket lättare att få igenom en grov våldtäktsscen än en lika tydlig sexscen; i Indien var det tills nyligen till och med uttalad policy. Man visade inte ens kyssar, men sexövergrepp var okej.

Allt detta leder till att filmsex oftast inte liknar verkligt sex särskilt mycket. Det har sin specifika uppgift som nio gånger av tio är att etablera att två karaktärer är dels förälskade och dels goda, fina människor. Good people have good sex. Därför har de en idealiserad form av sex som man sällan kan närma sig i verkligheten. Porr beskylls ofta för att vara orealistisk - och det är den förstås - men det mesta sex jag har haft liknar porrsex mer än det liknar Hollywoodsex.

Hjältar är inte impotenta. Hjältinnor har inte svårt att bli våta eller få orgasm, och det räcker med penetration för att uppnå saligheten. Utlösning är varken för tidig eller för sen. Preventivmedel behövs inte och varken sperma eller menstruation existerar. Graviditet finns bara om någon vill bli med barn eller om handlingen kräver ett oplanerat barn; annars finns varken möjlighet eller risk därtill. Könsorgan är målsökande. Sexpartners är telepatiska och lågmälda, det är snarare tunga andetag än stön. Sex är spontant och två människor behöver bara se varandra i ögonen för att veta att de vill kasta sig i varandras armar.

Det gäller de goda. Skurkar (och komiska karaktärer) är ofta impotenta eller asexuella. Annars blir skurken tillfredsställd men inte hans partner (skurken är normalt man under de här omständigheterna). Fram tills för några årtionden sedan var skurken gärna homosexuell; nu när det har blivit okej har han gått över till mer kinky grejer. Om det är läder och piskor så är det skurken som pysslar med det. Onda människor är perversa, har dåligt sex, eller har inget sex alls.

Undantagen till det ovanstående är oftast handlingsberoende. En hjälte kan vara impotent om det hör till berättelsen och han blir botad (Watchmen). Skurkar kan ha bra sex förutsatt att det accentuerar deras ondska (Die Hard with a Vengeance). Sex kan gå fel om deltagarna är tonåringar eller om det är en komedi. I just komedin försvinner de flesta ovanstående reglerna; det är lustigt att tänka sig att flera alldagliga livsfakta bara kan behandlas komiskt.

Trots allt detta fungerar filmsex oftast rätt bra, särskilt på senare tid när censuren släppt och filmskapare blivit mer medvetna om vad de pysslar med. Det är inte omöjligt eller ens oönskvärt att injicera en gnutta realism i en sexscen. Men det är däremot ganska trött att människor som är förälskade i varandra per definition måste ha fantastiskt sex. Riktigt så fungerar det inte i verkligheten även om vi skulle önska det.

Även om det här är längre än jag hade tänkt och jag inte vet om jag har kommit fram till någon vettig slutsats så tänkte jag avsluta med några exempel på av olika anledningar minnesvärt filmsex.

Terminator får representera standard-Hollywood-sexscenen. Linda Hamilton och Michael Biehn inser sin attraktion en halv sekund innan de börjar ha sex. De andas tungt och gnider sig långsamt mot varandra. De förlorar aldrig kontrollen, de bara glider djupare och djupare in i extasen. Fingrarna flätas samman (man har ändå inte fingrarna till nåt medan man har sex). Det blir i och för sig barn av det hela, men historien krävde det för... oj, höll på att bli politisk. Det får bli en annan gång.

Shortbus är den film jag sett som innehåller mest sex utan att för den skull vara ett enda dugg upphetsande. Det är porrstuk på scenerna men inte på känslorna som inspireras. Trots orgier, trekanter, orgasmer av alla slag, så lyckades Shortbus göra mig till en avskärmad tittare. Filmen inleds med en man som sprutar sig själv i ansiktet och sen börjar gråta; kan du tänka dig något ensammare?

My Name Is Khan innehåller strängt taget inget sex (den är indisk och de är fortfarande rätt uptight om det), men jag kan inte låta bli att nämna den. Shahrukh Khan har just gift sig med Kajol. Han har Aspergers. De ligger på rygg bredvid varandra i den äktenskapliga sängen, tysta och lite obekväma. Kajol säger försiktigt att de inte kan göra det här utan att röra vid varandra, han svarar att han vet. Nåja, bara att ta tjuren vid hornen. Det är mycket sötare än det låter, men ändå inte lika gulligt än en senare scen.

A History of Violence serverar en sexscen som först förvirrade mig och sedan kastade sig in på min personliga topplista. Maria Bello är gift med Viggo Mortensen som hon trodde var en vanlig familjefar, men han visar sig vara en före detta våldsam gangster. De har haft sex en gång tidigare i filmen, vanligt vaniljigt filmsex, men nu tar de varandra brutalt i trappan mitt under ett gräl. Vad är det som händer här? Jo, hon behöver - och får - ha sex med sin mans båda sidor. Den vanlige mannen och den våldsamme brottslingen. Det är så här sex ska användas på film.

Män som hatar kvinnor innehåller en väldigt udda sexscen. Michael Nyqvist ligger i sängen när Noomi Rapace kommer in och utan mankemang rider honom tills hon kommer. Sen kliver hon av, går därifrån, och lämnar bakom sig en förvirrad man som inte vet vad han ska säga. Det finns förstås inga ord i den situationen; hennes beteende är manligt och en straight man har ingen aning om hur han ska hantera det. Det intressanta här är hur annorlunda scenen hade fungerat om könen varit omvända. Då hade förstås mannen varit ett själviskt kräk och medan kvinnan här knappast framstår som en underbar människa så är effekten inte att hon framstår som en skit. Bara annorlunda, ärrad.

Possession kommer nog alltid att vara känd som filmen där Isabelle Adjani ligger med en bläckfisk. Nej då, det är ingen riktig bläckfisk, men se scenen och försök sen beskriva den på något annat sätt. Det är ingen våldtäktsscen heller; hon är där för att hon vill och av allt att döma är hon en ypperligt frivillig deltagare i en av de märkligaste och kanske vidrigaste sexscener jag sett.

Tomorrow Never Dies har förstås, som Bondfilmer plägar hava, ett par sexscener och precis som vanligt är de föga minnesvärda. Men den här filmen ger oss också den sexigaste scenen jag någonsin sett som inte innehåller något sex alls. Pierce Brosnan och Michelle Yeoh sitter ihop med handbojor och flyr från skurkarna på en motorcykel. För att spana efter och hindra förföljarna klättrar hon runt på motorcykeln medan han kör, och handbojorna gör att de hamnar i några väldigt does-this-remind-you-of-anything-ställningar. Som när hon grenslar honom för att spana bakåt. Wrhw.

The Room har många dåliga och oförklarliga egenskaper. Sexscenerna kvalar inte ens in på topp fem, men jag kan inte låta bli att nämna en film vars skapare tydligen tror att vaginan befinner sig i trakten kring naveln.

Team America: World Police pressar in så mycket satir i sina sexscener att det knappt får plats. Det är marionettdockor som har sex med varandra, riktigt porrtydligt sex utan minsta stycke censur. Mycket, mycket tydligare sex än censuren någonsin skulle släppa igenom om det rörde sig om människor i stället för trädockor. Och dockorna har förstås inga könsorgan alls. Där har vi en kommentar till Hollywoods inställning till sex.

tisdag 1 maj 2012

The Slaughter Rule (2002) - 3/6


Min husgud Ryan Gosling spelar Roy Chutney, en yngling i det lantliga och ständigt kalla Montana. Hans far dör i en tågolycka som kanske inte var en olycka, hans mor (Kelly Lynch) har för många pojkvänner för att han ska kunna hålla reda på dem, och så blir han petad från football-laget eftersom han inte är arg nog. Det är helt fel, vrede har han gott om.

Det sjungande och tidningssäljande originalet Gideon Ferguson (David Morse) har tydligen blivit imponerad av hans eskapader på planen, för han erbjuder honom en plats i sitt sexmannafootball-lag. Roys kompis Tracy Two Dogs (Eddie Spears) är också välkommen och de börjar träna för Gideon. Men det går rykten om Gideon, rykten om ett intresse för unga män som inte anses okej i de konservativare delarna av Montana, rykten om en ung man som spelade för honom och dog.

Ryan Gosling har aldrig gjort mig besviken och han är väldigt bra även i The Slaughter Rule. David Morse släpper likaledes på alla bromsar och bränner av en minnesvärd prestation. Trots deras heroiska ansträngningar lyckas The Slaughter Rule aldrig väcka mitt intresse. Scenerna mellan dem borde fungera bättre än de gör, men karaktärerna växlar så kaotiskt mellan att vara dämpade och ursinniga att det är svårt att få några genuina känslor för dem, eller ens någon sorts uppfattning om dem.

Roys förhållande till Skyla (Clea DuVall) och Gideons vänskap med den alkoholiserade Floyd (David Cale) hjälper inte; det förra innehåller för många taggiga klichéer och det andra verkar helt baseras på citat, sångtitlar och årtal. Det är ungefär lika förvirrande som det låter.

För att vara en film som förment handlar om football så är det remarkabelt lite football i den. När det till slut blir match är det filmens bästa scen; Roy och Gideon eldar upp lagkamraterna och i några ögonblick försvinner deras antagonism och de fungerar tillsammans. Det varar dock inte och resten av filmen innehåller för många trådar och för många detaljer som inte verkar passa in. The Slaughter Rule har en överväldigande uppfattning om sin egen tyngd som den inte kan backa upp.

Dessutom är detta förmodligen den sportfilm jag sett där hjältarna har lägst ambitioner. De vill bara inte förlora enligt titelns slaktregel, som säger att om ett lag leder med 45 poäng bryts matchen för att skona förlorarna. Till och med Rocky ville i alla fall gå femton ronder.