Daryl (Barret Oliver) är
en föräldralös pojke med minnesförlust, som omhändertas av paret
Richardson, Joyce (Mary Beth Hurt) och Andy (Michael McKean). Han är
socialt obekväm men fantastiskt bra på baseball och datorspel, och
den outhärdlige jämnårige Turtle (Danny Corkill) försöker lära
honom hur man beter sig bland folk, som en mer irriterande version av
relationen mellan Arnold Schwarzenegger och Edward Furlong i
Terminator 2.
Just som det börjar
ordna sig så dyker elaka militärtyper upp och tar med sig Daryl.
Det visar sig att han är en cyborg och att D.A.R.Y.L. står för
Data Analyzing Robot Youth Lifeform. Han är en robothjärna i en
människokropp, resultatet av ett militärt projekt för att skapa en
supersoldat.
Hur många gånger
hickade du till under föregående stycke? Det borde vara minst tre.
För det första, vad är grejen med Youth? Varför vill militären
ha en liten pojke? För det andra, vad är det här för vansinnigt
lam supersoldat? Och för det tredje, är inte robothjärna i
människokropp den raka motsatsen till en supersoldat? Jag skulle
mycket hellre ta en erfaren soldats hjärna och sätta den i en
bepansrad, tungt beväpnad tank.
Det är ändå inte fullt
så dumt som att D.A.R.Y.L.-projektet läggs ner då Daryl visat sig
kapabel att känna känslor, bland dem rädsla. Det är något man
inte vill ha hos sin supersoldat. Så den här robothjärnan har av
sig själv lyckats utveckla något som ingen mänsklig forskare
kunnat skapa med flit, och i stället för att raka in ett Nobelpris
bestämmer sig upphovsmännen för att skrota hela idén.
Så D.A.R.Y.L. är
korkad, men det finns gott om korkade filmer. Det värsta med
D.A.R.Y.L. är att den inte har någonting utom sitt stendumma
koncept, som lätt desperat sattes ihop för att tilltala barn - enligt samma logik som gav Batman en tolvårig sidekick. Den är nästan
fullständigt blank, dess förment känslomässiga ögonblick är
förutsägbara och klichéartade, och slutet är så löjligt
tillrättalagt att till och med Daryl själv borde ha kunnat komma på
ett bättre.