torsdag 29 augusti 2013

D.A.R.Y.L. (1985) - 1/6


Daryl (Barret Oliver) är en föräldralös pojke med minnesförlust, som omhändertas av paret Richardson, Joyce (Mary Beth Hurt) och Andy (Michael McKean). Han är socialt obekväm men fantastiskt bra på baseball och datorspel, och den outhärdlige jämnårige Turtle (Danny Corkill) försöker lära honom hur man beter sig bland folk, som en mer irriterande version av relationen mellan Arnold Schwarzenegger och Edward Furlong i Terminator 2.

Just som det börjar ordna sig så dyker elaka militärtyper upp och tar med sig Daryl. Det visar sig att han är en cyborg och att D.A.R.Y.L. står för Data Analyzing Robot Youth Lifeform. Han är en robothjärna i en människokropp, resultatet av ett militärt projekt för att skapa en supersoldat.

Hur många gånger hickade du till under föregående stycke? Det borde vara minst tre. För det första, vad är grejen med Youth? Varför vill militären ha en liten pojke? För det andra, vad är det här för vansinnigt lam supersoldat? Och för det tredje, är inte robothjärna i människokropp den raka motsatsen till en supersoldat? Jag skulle mycket hellre ta en erfaren soldats hjärna och sätta den i en bepansrad, tungt beväpnad tank.

Det är ändå inte fullt så dumt som att D.A.R.Y.L.-projektet läggs ner då Daryl visat sig kapabel att känna känslor, bland dem rädsla. Det är något man inte vill ha hos sin supersoldat. Så den här robothjärnan har av sig själv lyckats utveckla något som ingen mänsklig forskare kunnat skapa med flit, och i stället för att raka in ett Nobelpris bestämmer sig upphovsmännen för att skrota hela idén.

D.A.R.Y.L. är korkad, men det finns gott om korkade filmer. Det värsta med D.A.R.Y.L. är att den inte har någonting utom sitt stendumma koncept, som lätt desperat sattes ihop för att tilltala barn - enligt samma logik som gav Batman en tolvårig sidekick. Den är nästan fullständigt blank, dess förment känslomässiga ögonblick är förutsägbara och klichéartade, och slutet är så löjligt tillrättalagt att till och med Daryl själv borde ha kunnat komma på ett bättre.

tisdag 27 augusti 2013

Den rosa pantern (orig. The Pink Panther) (1963) - 4/6


Den här filmen följdes av till synes ändlösa uppföljare, alla med en sak gemensamt: den obestridde huvudpersonen var kommissarie Clouseau, spelad av Peter Sellers. Det blev till och med läge för remakes med Steven Martin; jag har inte sett dem och inte hört ett ord som fått mig att vilja. Poängen är att Rosa pantern-serien handlar om Clouseau och har honom som central punkt. Säg "Rosa pantern" och det är honom man tänker på.

Så det är lite konstigt att titta på den första, filmen som startade serien, och inse att Clouseau bara var en karaktär bland många, inte alls den huvudperson han senare blev. Lika viktiga är prinsessan Dala (Claudia Cardinale) som fått titelns diamant av sin far shahen, den notoriske libertinen sir Charles Lytton (David Niven) som extraknäcker som juveltjuv och kallas "The Phantom", Clouseaus fru Simone (Capucine) som i hemlighet samarbetar med sir Charles, och sir Charles amerikanske nevö George (Robert Wagner) som själv vill åt den rosa pantern.

De här karaktärerna rör sig genom en brittisk överklassmiljö med adelsfolk, fina middagar och hård etikett, men själva faller de utanför ramen. De flesta av dem därför att de väljer det, Clouseau för att han helt enkelt är för klantig för att passa in. Men av någon anledning sabbar det inte hans rykte som toppenpolis. Det är här humorn kommer in - den av dem som är högst aktad är den som förtjänar det minst, medan kanaljen sir Charles är expert på att ge precis det intryck han vill medan han bakom kulisserna är en kallblodig brottsling.

Trots min beundran för David Niven måste jag erkänna att Peter Sellers faktiskt stjäl den här filmen, om än enbart för att han är så apart att man inte kan låta bli att skratta. Det är som om filmskaparna gjorde en allvarlig men charmig heistfilm och inte berättade det för Sellers, som trodde att han befann sig i en komedi. På sätt och vis får vi två filmer i en.

söndag 25 augusti 2013

Ecstasy of Order: The Tetris Masters (2011) - 4/6


Det är lätt att se arvet från Donkey Kong-dokumentären King of Kong i den här filmen, men den kommer tyvärr aldrig i närheten av sin förebild. Visst har den sina kufar och de är alltid trevliga att se, men vi får ingen uppfattning om hur de förhåller sig till varandra. Den saknar det mänskliga.

Filmen följer Tetris-entusiasten Robin Mihara som bestämmer sig för att hålla en mästartävling. Alla de bästa Tetris-spelarna ska samlas och kämpa om den ultimata titeln. Han snubblar över Twin Galaxies (samma ställe som spelade en avgörande roll i King of Kong) som har hållit koll på poängrekord sen åttiotalet.

Där hittar Robin sina mästare. Poängrekordet delas av Harry Hong och Jonas Neubauer, som båda nått spelets maxpoäng. Flest rader har uppnåtts av Ben Mullen. Han spårar upp Dana Wilcox och Jesse Kelkar. Och så lyckas han hitta den stora stjärnan, legenden Thor Aackerlund som påstår sig ha nått level 30 i Tetris, något som anses omöjligt.

Thor är undantaget vad gäller mänsklighet i den här filmen. Han vann Nintendos världsmästerskap 1990 och det är tydligt att han önskar att han inte hade gjort det. Hans liv förändrades och hans familj - som vi inte får se i filmen och det är inte svårt att förstå varför - gjorde allt för att utnyttja hans kändisskap och hans skicklighet. Ett tag var det den tonårige Thor som försörjde hela familjen, på att göra något som han en gång i tiden tycker var roligt men som nu har blivit ett tvång.

Därför försvann Thor någon gång under nittiotalet och har förblivit obskyr sen dess, men Robin lyckas dra fram honom och få honom att delta i den stora mästerskapsturneringen. Ryktena går: legenden är tillbaka.

Vi lär oss Tetris-strategi, vi hör proffsens termer, vi lär känna spelarna, och vi förstår deras lilla krets full av människor som förstår något som få utanför förstår. När de intervjuas av TV-reportrar som ställer grundläggande strategifrågor syns det hur de himlar med ögonen inombords medan de förklarar vad det är spelet går ut på. När de umgås med varandra kan de slappna av, äntligen människor som redan vet.

Allt detta bygger upp till kulmen under mästerskapsturneringen som utkämpas i flera grenar. Som alltid är det coolt att se människor göra något de är väldigt, väldigt bra på. Och de här människorna är bra. Jag trodde att jag hade spelat Tetris, men det hade jag inte.

torsdag 22 augusti 2013

My Stepmother is an Alien (1988) - 2/6


Det intressantaste med den här filmen är att se Alyson Hannigan som trettonåring, sjutton år innan How I Met Your Mother. Det är inte många barnskådespelare som klarar sig så bra som hon. Man kan också fundera över varför den amerikanska filmtiteln har hennes karaktärs synvinkel, medan den svenska blev Min fru är en utomjording och därmed tog Dan Aykroyds.

Utomjordingen i fråga spelas av Kim Basinger och är på uppdrag på Jorden tillsammans med någon form av kompanjon eller maskin som bor i hennes handväska och har direkt magiska krafter. Hennes uppgift är att ta reda på hur det kom sig att hennes hemplanets gravitation försvann, vilket onekligen låter ganska drygt.

Hon spårar det till Steven Mills (Dan Aykroyd), som håller på att forska på radioastronomi. Hon hittar honom på en fest där hon gör bort sig genom att ligga tjugo år efter med sina popkulturella referenser (hennes hemplanet ligger tjugo ljusår från Jorden) men Steven faller för henne i alla fall och börjar kontemplera äktenskap mer eller mindre direkt.

Hans dotter Jessie (Hannigan) är inte lika förtjust och råkar få se hur hennes nya mamma, som kallar sig Celeste, äter cigarrettfimpar och kan sticka händerna i kokande vatten utan att göra sig illa. Men Steven är tokkär och kan inte övertygas om att det är något fel på Celeste.

Det är en åttiotalskomedi så vi måste ju ha några putslustiga sexskämt, här framprovocerade av Celestes första sexuella erfarenhet. Och så måste det hela sluta med att Steven får veta att Celeste är rymdvarelse men älskar henne ändå, och ja, det slängs väl in några onda regeringsagenter och dylikt mot slutet också. Den ende komikern i filmen är Aykroyd (även om Basinger gör en så stark insats hon kan) och han får av någon anledning spela väggen som alla andra ska bolla sina skämt mot.

Det här känns som en film som skapades för att bli gammal, gjordes specifikt för att ibland dyka upp på TV nån söndageftermiddag när man verkligen inte orkar resa sig ur soffan. Vem som ville se den på bioduken är för mig obegripligt.

tisdag 20 augusti 2013

The Details (2011) - 5/6


Jag älskar när filmer visar mig riktiga människor i all deras absurditet. Varenda människoliv är ett sammelsurium av sammanträffanden, så osannolika och långsökta att vi aldrig hade trott på dem om vi läst dem i stället för att leva dem. Varenda människa bryter mot sin egen karaktär och lever efter en logik som bara fungerar inne i hens egen hjärna. Och vi står ändå ut med varandra.

Det börjar med ett gift par, Jeff (Tobey Maguire) och Nealy (Elizabeth Banks), som lever förortsliv i sitt radhus och med sin trädgård och sin son Miles (Miles Ellenwood). Idyllen rasar när trädgården hemsöks av tvättbjörnar och Jeff blir besatt av att göra sig av med dem, kosta vad det kosta vill.

Från tvättbjörnarna löper varenda tråd och varenda katastrof som drabbar Jeff. Allt eftersom filmen fortlöper lär vi oss mer om honom, om hur han tagit sig igenom livet via minsta motståndets lag. När han har kunnat fuska har han fuskat, när han har kunnat anstränga sig minimalt har han gjort det, och han har hamnat där han hamnade av en slump snarare än av målmedvetenhet.

Därmed inte sagt att det är ett dåligt ställe att vara på. Han är läkare, han har vänner, han har sin familj. Och han har ett hjärta, också. Det visar han i sin vänskap med basketkompisen Lincoln (Dennis Haysbert). Det är inte många som hade gjort det Jeff gör för Lincoln.

Men samtidigt åtrår han sin gifta kurskamrat (Kerry Washington), föraktar sin knäppa newageiga granne (Laura Linney), och gör allt för att komma undan sitt handlandes konsekvenser. Men ju mer han anstränger sig desto värre snärjer han in sig. Jag önskar att jag kunde berätta mer men det roliga med The Details är att följa handlingen allt eftersom den vecklar ut sig framför ögonen. Vi delar Jeffs panik när det blir värre och värre.

Tobey Maguire är perfekt i rollen. Han ser ut som om han bara för helvete inte kan tro allt som händer honom, som om han tror sig vara två sekunder från att vakna ur en särdeles märklig dröm. Han rider det ansiktsuttrycket ända in i det originella slutet, vars originalitet inte kommer ur att det är uppseendeväckande utan ur att det är så besynnerligt bekvämt och vanligt. Det såg jag inte komma.

söndag 18 augusti 2013

Olympus has Fallen (2013) - 5/6


Detta var en positiv överraskning. Visst, det är bara en actionfilm, en i mängden, men det är en bra actionfilm och de hål jag tyckte mig kunna peka ut fylldes igen ett efter ett. Olympus has Fallen är mycket smartare än den till att börja med verkar, och det är nog för att jag ska tycka om den.

Vår ensamme actionhjälte är Secret Service-agenten Mike Banning (Gerard Butler), som är livvakt åt den amerikanske presidenten Benjamin Asher (Aaron Eckhart) och en av dem som står honom närmast. Mike har också fått god kontakt med presidentens son Connor (Finley Jacobsen) och kan utan ansträngning växla mellan sin seriösa professionella roll och sin självpåtagna roll som cool storebror till Connor.

Allting ändras under en bilolycka där presidentens fru Margaret (Ashley Judd) dör. Mike var där och tog beslutet att rädda presidenten, och efter det står han inte ut med att se Mike. Ett och ett halvt år senare har Mike förflyttats till finansdepartementet och råkar vara med i Vita Huset när det händer.

Under ett möte mellan presidenten och den sydkoreanske presidenten Lee Tae-Woo (Keong Sim) anfalls Vita Huset av flygplan och marktrupper samtidigt som de två presidenterna förs ner i en underjordisk bunker. Huset faller snabbt, koreanska soldater tar kontroll över det, och den enda lösa tråden är Mike Banning och Connor, som fortfarande håller sig gömd någonstans.

De här scenerna är sådana som varenda actionfilm borde ta efter. De drar inte ut på sig så länge att man tröttnar på flygande bly och fallande män, de är inte förvirrade kulstormar, de bara visar vad som händer och ger oss insikt i både anfallarnas välplanerade effektivitet och försvararnas överrumpling.

Nere i bunkern tar sydkoreanska förrädare över och nu hålls presidenten som gisslan. Terroristerna kräver att USA ska dra sig tillbaka från Sydkorea, och samtidigt torterar de sina fångar för att få ur dem hemliga koder som kan användas för att stoppa en amerikansk kärnvapenattack. Under tiden är Mikes jobb att hitta Connor och sen ta itu med, tja, att rädda världen, medan han kommunicerar med representanthusets talesman Allan Trumbull (Morgan Freeman), som i brist på president och vicepresident styr landet.

Olympus has Fallen har en vettig handling, smarta karaktärer, och en bra blandning av action och mer meningsfyllda scener. Tight och välsnickrad skapar den spänning och ställer frågor som felfritt besvaras. När du är sugen på att se en actionfilm kan du välja något mycket sämre än Olympus has Fallen; den visar hur mycket bättre det blir när man lägger ner lika mycket jobb på manuset som på att slösa ammo.

torsdag 15 augusti 2013

The Power of Few (2013) - 3/6


The Power of Few har alla ingredienser den behöver. Den försöker leva i samma rymd som gritty-witty-filmerna i Pulp Fictions tradition, en nog så fruktbar åker att plöja. Det är svårt att peka på var den går fel där den försöker jonglera ett halvdussin trådar och hålla allihop relevanta. Slutprodukten är inte dålig, precis, bara förvirrande, spretig och dunkel. Jag kan inte låta bli att leta efter poängen, vilket jag aldrig gjorde när jag såg Pulp Fiction.

Det bästa i The Power of Few är Christopher Walken som en gatulodis med talets gåva. Han knallar runt på stadens gator tillsammans med en dvärg och utbyter visdomsord. Han är nästan ett surrealistiskt inslag, som något som snubblat in från en David Lynch-film. Han och den unga Few (Tione Johnson), vars uppgift verkar vara att övervaka alla de andra karaktärerna, är de två element som får mig att tro att The Power of Few är tänkt som ett symboliskt verk, en modern allegori.

Men vad är det i så fall den symboliserar? När en tonåring (Devin Gearhart) inser att om hans lillebror ska få medicin måste han själv ta tag i den saken och beger sig till butiken med en pistol i byxlinningen, vad betyder det? När den kvickfotade budtjejen (Q'Orianka Kilcher) lyckas pressa in en kärlekshistoria med en förrymd brottsling (Jesse Bradford) i sitt stressade schema samtidigt som hon förföljs på grund av paketet hon är med sig, vad är det tänkt vi ska se? Vilka är det som spelas av Christian Slater (även filmens regissör) och Nicky Whelan där de smyger runt i kvarteret?

Varje bit av The Power of Few funkar fint, det är helheten som fallerar. Jag hade gärna sett de här historierna i kortfilmsform, men när de binds ihop och manuset försöker få oss att se kopplingar som - misstänker jag - inte finns, då flyttas mitt fokus dit och jag distraheras av att försöka få ihop allt jag ser. Det går inte.

tisdag 13 augusti 2013

Hereafter (2010) - 5/6


I dessa tider när charlataner som Sylvia Browne och John Edward pungslår de naiva och hoppfulla kan det vara knepigt att göra en film som utspelar sig i nutiden och verkligheten - eller åtminstone en hyggligt välliknande kopia - och handlar om att kommunicera med de döda. Det kräver känslighet och tonsäkerhet. Som tur är hade människorna bakom Hereafter gott om båda delarna.

Hereafter behandlar tre olika historier som den sedan knyter ihop med imponerande skicklighet. En handlar om George Lonegan (Matt Damon), en man som faktiskt kan göra det Browne och hennes likar låtsas att de kan. Tidigare arbetade han som medium och hjälpte människor att ta kontakt med sina förlorade anhöriga, men det har han slutat med. Han klarade inte av det längre, känslorna, tårarna, och hemligheterna.

Hans bror Billy (Jay Mohr) lyckas övertyga honom om att göra en engångscomeback och hjälpa en av Billys kunder, Christos (Richard Kind). Det går bra men George tänker inte börja igen. Han betraktar sin gåva som en förbannelse, och det verkar bekräftas när Christos granne dyker upp mitt under Georges dejt med Melanie (Bryce Dallas Howard) och tigger om hjälp. George blir tvungen att berätta för Melanie om sin förmåga och naturligtvis finns det någon hon vill ha kontakt med.

En annan historia handlar om Marie LeLay (Cécile de France), som är på semester i Thailand när 2004-tsunamin slår till. Hon räddas ur vattenmassorna och när hon vaknar ser hon visioner av sin mamma och en liten flicka som dog i tsunamin. Hon försöker gå tillbaka till sitt vanliga liv tillsammans med pojkvännen Didier (Thierry Neuvic) men ingenting är sig likt längre. Visionerna vägrar lämna henne i fred.

Upplevelserna har gett henne en ny tro på livet efter detta, och hon börjar göra efterforskningar och planerar att skriva en bok om det som hände henne. Hennes förläggare vägrar publicera den - enligt avtalet skulle hon skriva en bok om Francois Mitterrand - men hon får tips om andra som kan vara mottagliga.

Den tredje historien handlar om tvillingarna Marcus och Jason (Frankie McLaren och George McLaren) som bor med sin nerknarkade mor och jobbar hårt för att socialen inte ska märka hur illa ställt det är med henne och inte låta dem stanna hos henne. På väg till apoteket för att hämta mammans medicin stöter Jason på några unga busar och när han försöker komma undan blir han påkörd och dör.

Marcus är ensam för första gången i sitt liv och börjar lägga all sin energi på att få kontakt med Jason. Han går till medium efter medium men de är bedragare allihop och hans sökande verkar hopplöst. Men han ger inte upp.

Hereafter är en sorglig men vacker och varm film som får sitt svåra ämne att fungera. Den drog in mig i var och en av sina berättelser och gjorde det så väl att jag inte ens reflekterade över huruvida de skulle visa sig ha något med varandra att göra - inte förrän de slogs samman, och då kändes det självklart.

söndag 11 augusti 2013

21 and Over (2013) - 5/6


Och här har vi motsatsen till Project X, en ynglingar-super-film som fungerar, helt enkelt genom att göra allt det rätt som Project X gjorde fel. Framför allt låter den inte sina svin till huvudpersoner komma undan med allt skit de gör. De är där för att vi ska skratta åt dem, inte med dem, och därför kan vi också acceptera när det i slutändan ordnar sig för dem. Tja, hyggligt i alla fall.

Jeff (Justin Chon), Casey (Skylar Astin) och Miller (Miles Teller) var bästa kompisar i high school. När det blev dags för college spreds de över landet och har börjat glida isär, men formellt är de förstås fortfarande toppolare. Mer av gammal vana än något annat, förstås.

Jeff är en högpresterande student med stereotypt fasciststräng asiatisk far (Francois Chau) som själv är läkare och vars son - satan i mig - också ska bli läkare. Jeffs egna åsikter i frågan är förstås helt irrelevanta; den stenhårde fadern utövar total auktoritet och till och med sonens kompisar fruktar honom.

Casey är en kostymklädd ordningssam påg som gick raka vägen från high school till ett hyggligt jobb med en hygglig framtid, allting väldigt mellanmjölk och fint.

Miles är klanten, den som aldrig tycks se längre bort än en timme i taget, han vars framtidsplaner består i att håna Caseys och hindra Jeffs, allt för sin egen tillfredsställelses skull.

Casey och Miles har redan fyllt 21, suparåldern, och nu är det Jeffs tur. De åker till hans college, fast beslutna att bjuda ut honom på en traditionell spritkväll för att fira att han får dricka lagligt. Jeff har dock en viktig intervju morgonen efter så det får bli en försiktig, lugn kväll ute.

Så klart. Jeff slits med, det blir pubcrawl, Jeff häller i sig som en karriäralkis som blir inlåst på Systemet, och snart är han medvetslös. Casey och Miles har ingen aning om var han bor men de måste få hem honom och få honom i ordning innan pappa doktorn kommer tidigt nästa morgon för att hämta honom till intervjun. Poängen med filmen är att se deras äventyr medan de försöker utföra sitt uppdrag som förhindras av arga jocks, heta brudar, vilda campusfester och ordningspersonal.

Filmen inleds med att vi ser Casey och Miles i märkligt tillstånd och det är förstås ett välkänt begrepp för att skapa intresse; vi tittar igenom den långa flashbacken för att se hur de hamnade där. Tyvärr händer allt det märkliga samtidigt i stället för att gradvis drabba dem, men det är ett ganska litet fel.

Det är riktigt roligt, och kryddas med bisarra bifigurer och då och då lite drama, lite relationskonflikter mellan dessa ynglingar som trodde att de skulle vara bästa vänner för evigt men - som vi alla - tvingas inse att det inte är så enkelt. Man måste jobba på det.

Framför allt kan jag slappna av och ha kul, för när svin beter sig som svin är det inte tänkt att vi ska sitta och hålla på dem och önska att vi själva kunde vara så stora svin och bara få applåder. Det framställs som något lågt och löjligt, och något som bestraffas.

"Tower of power?" "Tower of power."

torsdag 8 augusti 2013

Project X (2012) - 2/6


Thomas Kub (Thomas Mann) är en high school-nörd som ska fylla sexton. Hans föräldrar ska resa bort över helgen och kompisarna Costa (Oliver Cooper), J.B. (Jonathan Daniel Brown) och Dax (Dax Flame) har bestämt sig för att det är dags för en fet födelsedagsfest. Thomas är försiktig; det får bara bli några gäster, ingen han inte känner, inget vilt. Huset ska stå kvar när föräldrarna kommer hem. Kompisarna, särskilt den ansvarslöse snorungen Costa som började fila på mina nerver så fort jag såg honom och aldrig slutade, är mer inne på att tänja hans gränser. Gissa vem som avgår med segern?

Detaljerna är ointressanta, dels för att du redan kan räkna ut dem. Naturligtvis är det en vansinnigt snygg tjej inblandad, och naturligtvis är hennes enda signifikanta egenskap hennes skönhet, och naturligtvis är målet med kvällen att ligga med henne. Naturligtvis kommer det alldeles för mycket folk och det dricks alldeles för mycket, och det enda spännande är huruvida det här är en sån filmfest där ungarna mirakulöst lyckas fixa till huset i sista ögonblicket eller en sån där föräldrarna kommer hem till ett bombhål.

Eftersom det ganska snart blir tydligt vilken sorts fest det rör sig om så tänker jag genast sabba spänningen: det är det senare. Project X försöker särskilja sig från andra tonårssuparfilmer genom att gå längre, göra festen större, förstöra mer. Det funkar - ibland, lite grann. Men det räcker inte.

Det finns roliga bitar här. De flesta och bästa av dem involverar de två tolvåringar (Brady Hender och Nick Nervies) som Costa lejt för att stå för säkerheten. De tar sitt jobb på största allvar, är förvånansvärt bra på det, och är roliga. Ibland skrattar man också till av ren överraskning, av they-went-there-reaktion. Och ibland gnistrar manuset till och levererar en rolig replik.

Men konceptet - stegringen förbi vansinnets gräns - hastas förbi. För att det ska fungera måste det gå gradvis, så att det blir värre och värre och vi nätt och jämnt kan tro på det vi ser. Här går det utför i hack och hopp så att stämningen störs. Det värsta exemplet är när killen med eldkastare dyker upp. Det är inte dags för det än.

Det är dock inte det sämsta med Project X. Det sämsta med den är att vi tillbringar filmen med att umgås med svin och arslen - till och med den jämförelsevis gode Thomas Kub beter sig som en skit - och filmen står på deras sida. Det är som i American Pie, Porky's, alla dessa patetiska misogyna karaktärer som det är tänkt att vi ska sympatisera med. Visst, Thomas får sig en liten epifani i slutet men det är inte nog, och Costa jazzar av allt att döma vidare precis som han alltid gjort. Och detta är hjältarna.

Supa-och-knarka-järnet-filmer kan vara riktigt bra, om de har rätt attityd till sitt material. Om de i stället görs av förvuxna småpojkar som gör film om det de önskar att de själva kunde ha gjort - och kommit undan med - när de var unga, då får man Project X.

tisdag 6 augusti 2013

The Guilt Trip (2012) - 4/6


Jag hade aldrig gissat att Seth Rogen och Barbra Streisand skulle ha nog med personkemi för att ensamma bära en komedi, men här är den. The Guilt Trip har inte mycket mer än deras samspel men de här två proffsen får det att räcka. Med ett bättre manus och ett mer utmejslat koncept hade den kunnat bli riktigt bra men den är klart njutbar som den är.

Seth Rogens uppfinnare Andy Brewster har utvecklat en - hoppas han - revolutionär rengöringsprodukt som han dock inte lyckas sälja in till affärskedjorna. Han reser fram och tillbaka för att nasa sin uppfinning, men förgäves. Efter ännu ett misslyckat försök hälsar han på sin mamma Joyce (Streisand). För att hon inte ska oroa sig säger han att det gick jättebra och att allting ska fixa sig för honom.

Under besöket får han veta att han döptes efter Andy Margolis, Joyces siste pojkvän innan hon träffade Andys far, och att Joyce fortfarande tänker på honom. Faktum är att hon hoppades att han skulle hindra hennes bröllop, men han dök aldrig upp. Andy spårar upp den fortfarande ogifte Andy Margolis och lurar med sig sin mamma på en roadtrip tvärsöver landet.

Huvuddelen av filmen rör den stundtals roliga, stundtals emotionella resan. Joyce och Andy har det komplicerade förhållande jag antar att det är omöjligt att inte ha med sina föräldrar, och det finns mycket de aldrig har sagt till varandra, mycket som bubblar och kanske vill ut. Samtidigt älskar de varandra men de har alltid funnits i varandras liv, eller åtminstone så länge att det knappt gör någon skillnad.

Nej, det är inget vansinnigt originellt ämne, men ämnen som upprepas om och om igen har oftast en anledning att upprepas. Vi känner alla igen oss i The Guilt Trip, även om den aldrig blir ett mästerverk i sin genre. Den blir bara rolig, gullig, mysig, och en film man lämnar med en varm känsla i magen.

söndag 4 augusti 2013

Suspiria (1977) - 1/6


Suspiria marknadsfördes under taglinen "Det enda som är mer skrämmande än de sista fem minuterna i denna film, är de första nittio"; en mer sanningsenlig beskrivning är "Det enda som är tråkigare än de första fem minuterna i denna film, är de sista nittio". Det är inte riktigt sant - de sista fem minuterna i Suspiria är faktiskt betydligt bättre än resten - men det är mycket närmare sanningen.

Suspiria följer den unga amerikanska balettdansösen Suzy Bannion (Jessica Harper) som kommit in på den anrika dansskolan i Freiburg. Hon hinner knappt anlända innan otäckheterna börjar hända - en före detta elev som flyr i panik medan hon viskar hemligheter, en flicka som knivmördas och sedan kastas på sin väninna, som också dör.

Under fröken Tanner (Alida Valli) och fru Blanc (Joan Bennett) börjar Suzy träna balett tillsammans med de andra eleverna medan regissören Dario Argento anstränger sig så han nästan exploderar för att skapa en otäck, mardrömslik stämning. Det är svårt att peka ut exakt varför det misslyckas men en ledtråd är att filmen är så hysteriskt, enastående tråkig.

Sällan har väl ett gäng mordiska häxor varit så här fullständigt ointressanta. Sällan har en skräckfilmshuvudperson varit plattare än Suzy. Sällan har det visuella varit det bästa i en film och ändå inte varit bättre än så här. Sällan har jag behövt pressa mig så här mycket för att ta mig igenom en film. Manos the Hands of Fate är förstås sämre men när man sett den har man i alla fall sett något legendariskt dåligt, prickat av en merit på cineastlistan. Suspiria är bara en hyllad film som visade sig vara värdelös, och erbjuder bara besvikelse.

Det finns två bra sekvenser i den. Den ena är en genuint obehaglig scen där en kvinna faller ner i en hög med taggtråd och blir hopplöst insnärjd. Den andra är slutscenerna, som resten av filmen gott kunde ha imiterat. Då hade Suspiria förtjänat sina lovord.

torsdag 1 augusti 2013

Små citroner gula (2013) - 4/6


Jag är inte den som brukar skriva under på diverse hophafsade nidbilder av Sverige och svenskarna, "landet lagom" och så vidare. Men det är nog sant att vi inte är folket som tar i för mycket när det inte behövs, eller ens när det behövs. Det är det som hindrar Små citroner gula från att gå från "småcharmig liten bagatell" till en riktigt bra film. Den håller igen, helt enkelt, även när det hade varit jätteroligt om den bara hade bränt på. Samtidigt gör den konststycket att i sin skurk gå åt andra hållet; Dan Ekborgs franske restauranteur är en oförklarligt och nyanslöst ond man, utan särskild anledning.

Agnes (Rakel Wärmländer) älskar matlagning och jobbar som servitris under den arrogante, otrevlige, nedlåtande buffeln Gerard (Ekborg). Hon bor tillsammans med Tobias (Richard Ulfsäter) och kan av någon anledning inte se att han är en hopplös, permanent arbetslös förlorare, en förvuxen tonåring med verklighetsfrånvända musikerdrömmar. Hennes liv vänds upp och ner när hon förlorar jobbet och Tobias lämnar henne för en storbystad blondin (Emilie Dijolie).

Agnes söker tröst hos den vinlunchande väninnan (Josefin Bornebusch) som försöker få henne att kurera sig i famnen på Paolo (David Tainton), men till föga nytta. Hellre åker hon hem till pappa Sven (Tomas von Brömssen) och mamma Maud (Anki Lidén), upphovet till Agnes matintresse och den enda som kan laga den fantastiska fisksoppa hon kallar för "Mauds fiskelycka". När Agnes försöker skär den sig.

Livet ändrar sig igen när de forna arbetskamraterna Kalle (Eric Ericson) och Pernilla (Sofia Rönnegård) håller på att starta restaurang och behöver en delägare. Det blir Agnes och tillsammans drar de tre igång en gigantisk investering. Samtidigt råkar Agnes få veta att den inflytelserike matkritikern Lola i själva verket är hennes granne David Kummel (Sverrir Gudnason). En positiv recension från honom skulle kunna göra restaurangens lycka, men det är mer än så som gnistrar i luften mellan honom och Agnes.

Alltihop är genomcharmigt och gulligt, spirande kärlekshistorier, hoppfulla framtidsdrömmar, söt familjekärlek. Gerard är nattsvart genomond utan närmare förklaring - och han hade egentligen inte behövts - men i allting annat puttrar den här filmen på ungefär som Mauds fiskelycka efter att grädden tillsatts. Men så fort den kommer i närheten av att spränga sina gränser och bli riktigt bra, riktigt rolig - särskilt en replik av Josefin Bornebusch hade gjort så mycket för filmen om den bara fått ta mer plats och dragits längre - drar den i tyglarna. Den håller sig innanför sina fastställda parametrar och resultatet blir därefter - okej, men inte bra.