Den rosa pantern (orig. The Pink Panther) (1963) - 4/6

Den här filmen följdes av till synes ändlösa uppföljare, alla med en sak gemensamt: den obestridde huvudpersonen var kommissarie Clouseau, spelad av Peter Sellers. Det blev till och med läge för remakes med Steven Martin; jag har inte sett dem och inte hört ett ord som fått mig att vilja. Poängen är att Rosa pantern-serien handlar om Clouseau och har honom som central punkt. Säg "Rosa pantern" och det är honom man tänker på.

Så det är lite konstigt att titta på den första, filmen som startade serien, och inse att Clouseau bara var en karaktär bland många, inte alls den huvudperson han senare blev. Lika viktiga är prinsessan Dala (Claudia Cardinale) som fått titelns diamant av sin far shahen, den notoriske libertinen sir Charles Lytton (David Niven) som extraknäcker som juveltjuv och kallas "The Phantom", Clouseaus fru Simone (Capucine) som i hemlighet samarbetar med sir Charles, och sir Charles amerikanske nevö George (Robert Wagner) som själv vill åt den rosa pantern.

De här karaktärerna rör sig genom en brittisk överklassmiljö med adelsfolk, fina middagar och hård etikett, men själva faller de utanför ramen. De flesta av dem därför att de väljer det, Clouseau för att han helt enkelt är för klantig för att passa in. Men av någon anledning sabbar det inte hans rykte som toppenpolis. Det är här humorn kommer in - den av dem som är högst aktad är den som förtjänar det minst, medan kanaljen sir Charles är expert på att ge precis det intryck han vill medan han bakom kulisserna är en kallblodig brottsling.

Trots min beundran för David Niven måste jag erkänna att Peter Sellers faktiskt stjäl den här filmen, om än enbart för att han är så apart att man inte kan låta bli att skratta. Det är som om filmskaparna gjorde en allvarlig men charmig heistfilm och inte berättade det för Sellers, som trodde att han befann sig i en komedi. På sätt och vis får vi två filmer i en.