The Sadist (1963) - 4/6

Charles Starkweather var en gravt osund ung man som under en blodig vecka i januari 1958 mördade tio personer tillsammans med sin fjortonåriga flickvän Caril Ann Fugate. Han hamnade i elektriska stolen och hon tillbringade sjutton år i fängelse. Det här paret och omständigheterna runt deras plötsligt blodbad har inspirerat filmer som Badlands, Kalifornia, Natural Born Killers och den numera nästan bortglömda The Sadist.

Den ger oss den klart mest avskalade versionen och utspelar sig nästan i realtid, nittio minuter av skräck. Offren är tre lärare - Ed (Richard Alden), Doris (Helen Hovey) och Carl (Don Russell) - vars bil går sönder och de måste stanna till på en bilskrot för att hitta en reservdel. Bilskroten är övergiven och det verkar ha hänt plötsligt; en varm paj står fortfarande framställd. Ed tar saken i egna händer och börjar operera ut en bränslepump ur en bil.

Plötsligt står en beväpnad ung man där. Detta är Charles Tibbs (Arch Hall Jr.), en Starkweatherkopia på mordturné med flickvännen Judy (Marilyn Manning). Han tänker tvinga Ed att reparera bilen så han kan döda dem och köra därifrån. Men innan dess gillar han att utöva makt, injaga rädsla, och åsamka lidande.

Tibbs är en otäck skapelse, ett vilt djur i människoskepnad. De enda känslor han har verkar röra honom själv och Judy, alla andra är bara där som objekt för hans vilja. Han står inte ut med att ha mindre än total makt, och när han har makten använder han den för att plåga och tortera.

The Sadist är en våldsam film som måste ha verkat ännu mer så när den kom, men den har kallats för exploitationsfilm och den är inte enbart exploitativ. Det finns riktig skicklighet bakom den, en illustration av krocken mellan moral och omoral, och slutet innehåller tilldragande symbolism. Då möter vilddjuret Tibbs de riktiga vilddjuren, som bara gör vad de gör, inte njuter av det.

The Sadist har dock ett stort problem och det är Arch Hall Jr. Vi såg honom tidigare i Eegah, specifikt skapt av hans far för att göra en stjärna av sonen, och han är helt enkelt ingen bra skådespelare. När hans Tibbs fungerar darrar det i de innersta bitarna av mig, men för det mesta spelar han över så att det gränsar till parodi. Tibbs måste vara otäck, aldrig skrattretande, och när han porträtteras av Arch Hall Jr. så korsas den gränsen för ofta.

Judgment at Nuremberg (1961) - 6/6

Den här filmen säger rätt mycket om hur vår kultur har förändrats sen den gjordes. Det är en moraliskt tvetydig film om förintelsen, en film där ingen är automatiskt ond eller god, där till och med en aktiv medlem av nazistpartiet kan presenteras i ett begripligt, om än inte helt sympatiskt, ljus. Och den kom sexton år efter krigets slut, och bara tretton år efter händelserna den visar. Den närmaste motsvarigheten jag kan tänka mig är om det i dag kom en film som gav en nyanserad bild av Mohammed Atta. Någon som tror på att det skulle kunna hända? Nä, inte jag heller.

Det handlar om domarrättegångarna i Nürnberg 1948. Exnazister står inför den amerikanske domaren Dan Haywood (Spencer Tracy) som flugits över Atlanten för detta syfte. Hemma i USA är han ingen särskild - alla de stora grabbarna är redan döda eller dömda, och såna som Haywood är de enda som är intresserade av att sopa upp resten: läkare, affärsmän, och domare.

Fyra tyska domare, anklagade för att under Hitler ha perverterat det tyska rättssystemet, står inför skranket. Främst bland dem är den före detta justitieministern Ernst Janning (Burt Lancaster), en internationellt respekterad jurist och författare till beundrade böcker. Hur kunde han stå och beordra avrättning av människor han visste var oskyldiga?

Själv ger Janning ingen ledtråd där han sitter stenansiktad och ordlös medan hans hetsporre till advokat Hans Rolfe (Maximilian Schell) försvarar honom med en eld som vi inte kan föreställa oss att Janning själv nånsin känt.

Domare Haywood bor i ett hus med ett gift par som tjänstefolk, men när han försöker ta upp kriget och nazismen vill de inte prata om det. Han blir vän - och kanske mer - med fru Bertholt (Marlene Dietrich), som bodde i huset innan hon förlorade det samtidigt som hon förlorade sin man. Haywood försöker förstå nazismen, reda ut hur mycket det vanliga tyska folket visste om det som pågick, och lösa mysteriet Janning.

Judgment at Nuremberg är en underbart komplex och mångfacetterad film. Den presenterar både frågor och svar men låtsas inte att den har alla svaren, eller ens att dess svar är allmängiltiga. I stället för att framställa Adolf Hitler som en demon vars magiska karisma ledde ett helt land över helvetets rand söker den svaren i de komplicerade mänskliga omständigheter som faktiskt följer sanningen. Den hittar symboler i sina karaktärer; varenda en är kluven och målad i gråtoner. Det finns ingenting enkelt i Judgment at Nuremberg.

Ändå berättar den sin historia med sådan lätthet att tre timmar far förbi som en. Vi är lika fascinerade av den spirande relationen mellan domare Haywood och fru Bertholt som vi är av den juridiska striden mellan försvarsadvokat Rolfe och åklagare Lawson (Richard Widmark).

Allra mest fängslas vi nog av Haywoods försök att nå fram till den vanlige tysken, där han - och vi - misstänker att sanningen döljer sig. I slutändan misslyckas han, men det gör inte Judgment at Nuremberg. Attityden den har till sitt ämne är nog förklaringen till att Tyskland i dag är ett framgångsrikt, civiliserat och fredligt land i stället för en blodtörstig terroristfabrik.

Santa Claus Conquers the Martians (1964) - 1/6

När USA:s president berättar för sin fru om något som drabbat landet, tror du att hon då säger "Barack, som ledare för amerikanerna är det din plikt att göra något åt det"? Förhoppningsvis gör hon inte det, men det är precis så marsianerna pratar med varandra i den kanske sämsta julfilmen som gjorts: Santa Claus Conquers the Martians.

Titeln ljuger, till att börja med; det sker inget erövrande över huvud taget. Effekterna är hopsatta av papp och plast. Skådespelarna hade tydligen bara en tagning på sig, eller så filmade de en repetition och lät det vara med det. Och historien är ännu dummare än man kan vänta sig av en film med den här titeln.

Grundproblemet är att Mars barn har tappat barnasinnet, och den absolut enklaste lösningen är att åka till Jorden och kidnappa jultomten. För att göra det behöver marsianerna inte uppfinna något utan de har redan ett rymdprogram fullt kapabelt att rutinmässigt skutta över till vår planet, vilket de dock inte verkar göra. Det är inte ett nyfiket folk.

När jag ser såna här filmer undrar jag alltid om de inblandade visste vad det var de gjorde. Jag menar, när man står med mörkt smink i ansiktet och ett handtag på huvudet, då måste man väl veta att det inte kan bli en bra slutprodukt? När man tar på sig ett par pappkartonger och låtsas vara en marsiansk robot, då tar man väl inte det på allvar?

Om inte så är det väl dolt. Det är det märkliga med de här ärkekalkonerna från sextiotalet; de kan inte rimligen ha varit på riktigt men de ger inte minsta ledtråd till att de var på skoj. John Call, som spelar jultomten, må inte vara någon vidare skådespelare men det syns att han tar i allt vad han kan. Han ska tamigfan göra den bästa jultomten-kidnappas-av-marsianer-roll som någonsin synts på vita duken.

Och trots allt det här, trots budgetkulisser och hjärnfri handling och blekt skådespel, så är detta ingen Manos, the Hands of Fate eller The Beast of Yucca Flats. Santa Claus Conquers the Martians är faktiskt inte tråkig. Den är kanske inte rolig på det sätt den ville, men den är rolig, och det finns något underhållande i den. Bara inte något jag någonsin kan rekommendera. 

Svenska Floyd (1961) - 1/6

Jag undrar om det är så här i alla språk och jag bara märker det i mitt modersmål, eller om det är något unikt för svenskan. Hur som helst: i varenda svensk film gjord före, säg, 1970 pratar alla precis likadant, i en besynnerlig artificiell "rikssvensk" dialekt som mest verkar vara till för att filmkaraktärer ska låta likadana. Jag har hört Lill-Babs och Carl-Gustaf Lindstedt i andra sammanhang och då pratar de inte som sina karaktärer i Svenska Floyd. Särskilt märkligt är det att Lill-Babs ska vara en italienska som råkar ha tillbringat ett decennium i Stockholm.

Hon är (citat) pangbrallisen (slut citat) Lollo som Lindstedts "Flosse", det svenska boxningshoppet vars Patterson-lika stil givit honom namnet "Svenska Floyd". Han ska möta världstvåan "Killer" Jensen och befinner sig på ett hemligt träningsläger någonstans i Italien. Där stöter han på Lollo och den skumme promotorn Mitella (Nils Asther) som är Jensens manager och är beredd att ta till skumraskmetoder för att hans kille ska vinna.

Största delen av filmen består av komiska mellanspel som inte för handlingen någonstans. Ibland fungerar de, oftast inte, och filmen som helhet faller fullständigt platt. Är det tänkt att det ska vara kul att Lindstedt verkligen inte ser ut som en boxare eller som om han ens kan jogga hundra meter?

Framför allt: ska det vara kul när allt det menlösa fjanteriet avbryts för att visa en scen där ett gäng gangstrar misshandlar en oskyldig kvinna för att tvinga henne att begå brott åt dem? Visst, det var en annorlunda tid men hur i helvete kunde den scenen komma i närheten av att vara med i en film som den här, ens då? Ingenting annat tas på allvar och så blam, plötsligt får hon en smäll.

Ens utan den scenen hade inte den här filmens få skratt (den gör sitt bästa för att inte dra nytta av de talanger den faktiskt hittat) varit tillräckligt för att lyfta den ovanför sin bedövande mediokritet. Med den scenen blir hela filmen bara obehaglig.

Hercules in New York (1969) - 1/6

Den här filmen har all modern publik den har av en anledning och en anledning endast: det var Arnold Schwarzeneggers första filmroll. Han var 22 år gammal, redan mr Universe men fullständigt okänd i filmbranschen, fullpackad med muskler och försedd med en ännu grövre variant av den karakteristiska brytning vi är vana att höra. Han använder inte ens sitt riktiga namn - "Schwarzenegger" var väl lite att ta i - utan kör i stället en vek ordlek med motspelaren Arnold Stangs namn och kallar sig Arnold Strong.

Hercules in New York börjar någorlunda lovande för att vara så brutalt lågbudget och dum: Herkules (Schwarzenegger) är trött på att bara hänga på berget Olympos och ber sin far Zeus (Ernest Graves) om att få åka till Jorden. Zeus vägrar, men Herkules tjatar. Till slut kastar Zeus en åskvigg av järn på honom och han sprängs raka vägen ner till Jorden. Zeus är sedan arg på honom för att han åkte. Jag kanske blinkade när det förklarades.

Gudarna - Herkules, Zeus, Venus (Erica Fitz), Merkurius (Dan Hamilton), Diana (Diane Goble) och den svartsjuka Juno (Tanny McDonald) - ser ut som maskeradbesökare i Buttericks-togor och berget Olympos ser ut som en välskött trädgård. New York, där Herkules naturligtvis landar, ser däremot ut som New York även om det mesta av staden tydligen består av park.

Efter att ha betett sig som den arrogante halvgud han är träffar Herkules kringelförsäljaren Pretzie (Stang) som ser den kommersiella potentialen i en man som är starkare än typ alla andra tillsammans. Tyvärr råkar han också ut för problem med en man som inte begriper ett enda jävla dugg och förväntar sig att alla ska underordna sig honom. Han leder i alla fall in Herkules på en bana som professionel brottare. Under tiden är det ränker på Olympos; Zeus skickar Nemesis (Taina Elg) efter sin son men Juno blandar sig i och ser till att snärja in Pluto (Michael Lipton) också. Den senare är den med god marginal intressantaste karaktären i filmen.

Det är en röra. De grekiska namnen - Zeus, Nemesis - blandas med de romerska - Juno, Venus, Merkurius, Pluto. I slutet dyker till och med Simson (Mark Tendler) upp, från en helt annan mytologi. Jag förväntar mig inte exakt korrekthet av en film som heter Hercules in New York och filmades för två korvar och ett saltat ägg, men måste man anstränga sig för att göra fel? Okej att en förrymd björn ser ut som en människa i en björndräkt, men måste den se ut som en människa i en björndräkt som beter sig som en apa?

Men man ser ju ändå bara den här filmen för att se den framtida superstjärnan, Terminatorn, guvernören, hacka sig igenom materialet. Medan de flesta i filmen spelar över spelar Arnold under, kanske därför att han visste att hans röst ändå skulle dubbas av någon som inte bröt så hemskt. Numera är naturligtvis originalljudspåret återställt och vi får njuta av den österrikiska ekens egen röst. Utom, av någon anledning, i slutscenerna där en helt annan röst säger farväl till Pretzy. Antar att den inspelningen gick förlorad och de som återställde filmen tänkte "Äh, vem kommer att bry sig?".

Den rosa pantern (orig. The Pink Panther) (1963) - 4/6

Den här filmen följdes av till synes ändlösa uppföljare, alla med en sak gemensamt: den obestridde huvudpersonen var kommissarie Clouseau, spelad av Peter Sellers. Det blev till och med läge för remakes med Steven Martin; jag har inte sett dem och inte hört ett ord som fått mig att vilja. Poängen är att Rosa pantern-serien handlar om Clouseau och har honom som central punkt. Säg "Rosa pantern" och det är honom man tänker på.

Så det är lite konstigt att titta på den första, filmen som startade serien, och inse att Clouseau bara var en karaktär bland många, inte alls den huvudperson han senare blev. Lika viktiga är prinsessan Dala (Claudia Cardinale) som fått titelns diamant av sin far shahen, den notoriske libertinen sir Charles Lytton (David Niven) som extraknäcker som juveltjuv och kallas "The Phantom", Clouseaus fru Simone (Capucine) som i hemlighet samarbetar med sir Charles, och sir Charles amerikanske nevö George (Robert Wagner) som själv vill åt den rosa pantern.

De här karaktärerna rör sig genom en brittisk överklassmiljö med adelsfolk, fina middagar och hård etikett, men själva faller de utanför ramen. De flesta av dem därför att de väljer det, Clouseau för att han helt enkelt är för klantig för att passa in. Men av någon anledning sabbar det inte hans rykte som toppenpolis. Det är här humorn kommer in - den av dem som är högst aktad är den som förtjänar det minst, medan kanaljen sir Charles är expert på att ge precis det intryck han vill medan han bakom kulisserna är en kallblodig brottsling.

Trots min beundran för David Niven måste jag erkänna att Peter Sellers faktiskt stjäl den här filmen, om än enbart för att han är så apart att man inte kan låta bli att skratta. Det är som om filmskaparna gjorde en allvarlig men charmig heistfilm och inte berättade det för Sellers, som trodde att han befann sig i en komedi. På sätt och vis får vi två filmer i en.

The She Beast (1966) - 1/6

1765 hemsöks den transsylvanska byn Balbrecht av en ond, barnamördande häxa. När byborna får nog tar de henne till fånga och spikar fast henne vid en vippstol för att dränka henne. En av dem varnar högljutt att de måste vänta på exorcisten; om de bara dödar henne så kommer hon tillbaka. Trots att hon själv säger samma sak är byborna otåliga och dödar henne på studs. Med sina sista ord förbannar hon Balbrecht.

Tvåhundra år senare är Balbrecht en typisk skräckfilmssmåstad, komplett med människor som beter sig konstigt och kusligt vare sig de har anledning eller inte. Dit kommer ett nygift par på smekmånad, Veronica (Barbara Steele) och Philip (Ian Ogilvy). De hittar till det enda hotellet i stan, skött av en av ovan nämnda konstiga och kusliga lokalinvånare: Groper (Mel Welles). Där talar de också med greve van Helsing (John Karlsen), lokal exorcist och ättling till Draculas baneman.

Efter en oerhört lång och tråkig startsträcka - nästan halva filmen - börjar det hända saker när det unga paret råkar ut för en bilolycka och kör ner i sjön där häxan dränktes. När de kommer upp har den medvetslösa Veronica blivit besatt av häxans ande och bär samma tokfula smink som häxan gjorde i prologen. Endast van Helsing kan hjälpa henne nu.

Häxan är aldrig något trovärdigt hot. Hon hinner knappt synas i bild förrän hon oskadliggörs av ett injicerat bedövningsmedel. Detta händer två gånger. I stället får skurkrollen spelas av tre lustiga klantiga Kling-och-Klang-poliser som snubblar runt och får sin bil stulen. Varför bry sig om att ha med ett ondskefullt häxspöke och sen inte använda henne? Jag vet inte.

Liksom jag inte vet vad man ville med den här filmen. Historien är inte hopplös i sig. Den kunde ha blivit en allvarlig skräckfilm eller åtminstone en hygglig skräckkomedi. Om den haft några åtminstone mediokra skådespelare. Om den haft en halvkompetent regissör. Om den haft en kameraman som var kapabel att hålla skådespelarna i bild. Om musiken inte varit parodisk. Om den inte slösat nästan hela sin löptid på det minst intressanta i berättelsen. Nu lyckas den vara en åttio minuter lång film som känns oerhört seg och utdragen, en skräckfilm utan minsta rysning, och en enda klump tråkighet som dumpas i huvudet på tittaren.

Och vad höll motorcyklisten egentligen på med under biljakten?

Eegah (1962) - 1/6

Den rika författardottern Roxy (Marilyn Manning) hälsar på sin pojkvän, den dunebuggyfixerade Elvisfantasten Tom (Arch Hall Jr.) innan hon kör ut i den kaliforniska öknen på väg till en fest. I stället kör hon rakt in i Eegah, en grottmänniska av det slag som aldrig synts utanför tecknad film, komplett med klubba och djurhud som lämnar ena axeln bar. Hon svimmar - hon är trots allt en kvinna i en sextiotalsskräckfilm; det finns konventioner att följa - och när hon vaknar börjar hon genast berätta om "jätten" hon träffade.

Trots att varelsen i fråga spelas av den 217 centimeter långe Richard Kiel är hans längd bland det minst remarkabla med honom, men det är hur som helst det hon fixerar på. Hon lyckas övertyga Tom och sin far (Arch Hall Sr.) och fadern ger sig iväg med helikopter för att spana efter jätten. Han hoppas att det finns en bok i det här.

Eegah visar sig vara den siste ättlingen av ett folk jättar som tydligen i flera århundraden levt oupptäckta och kritvita inom gångavstånd från civilisationen. Vad som fick honom att plötsligt trampa in på bilvägen är helt oklart, men det är inte det största problemet med den här filmen.

Det är faktiskt svårt att välja. Är det att vildmannen Eegah ser ut som den slappa civilisationsprodukt Richard Kiel var? Är det den inkongruenta bakgrundsmusiken? Är det ett par besynnerliga instoppade komiska element som inte har något i en skräckfilm att göra? Är det att ingen inblandad kan agera alls, utom möjligen Kiel som inte får en chans att visa det då hans roll består av att lufsa omkring och vara preverbal?

Eller kanske att filmens finansiär Arch Hall Sr. från början planerade den som ett sätt att göra stjärna av hans son Arch Hall Jr., som inte förefaller vara stjärnmaterial. På så vis får han ett par horribla sångnummer som inte gör annat än att sträcka ut filmen. Hans karaktär är ändå bättre än Marilyn Mannings. Den tid hon inte använder till att leka Scheherazade för att undvika våldtäkt eller försvara mannen som försöker våldta henne använder hon i stället till att svimma, skrika och falla till marken för att utan synbar anledning bli orörlig.

Eller så är det att den är så obegripligt tråkig att jag fick se den här nittiominutersfilmen i tre etapper för att orka. Och jag är ändå killen som har sett Manos the Hands of Fate tre gånger och tog mig igenom både The Room och The Beast of Yucca Flats utan minsta avbrott. Eegah är kanske inte fullt så dålig, men den är definitivt så tråkig.

The Brain That Wouldn't Die (1962) - 5/6

Bill Cortner (Jason Evans) är en ung, begåvad kirurg som i hemlighet utför banbrytande experiment kring transplantationer. Hans dröm är att besegra döden genom att uppfinna en metod för att transplantera vilka organ eller lemmar som helst. När en patient dör på operationsbordet och Cortner - inför ögonen på sin skeptiske far (Bruce Brighton) - för honom tillbaka till livet genom en aldrig testad metod visar han att han är nära.

Fadern, själv kirurg, förklarar för sin son att man inte kan experimentera på människor och antyder att han inte tycker om sonens forskningsområde alls. En del saker kan man inte göra. En del saker ska man inte göra. Men den unge doktorn är fast övertygad om att han gör gott.

Hans vackra fästmö Jan Compton (Virginia Leith) vet inte mycket om hans jobb men älskar honom reservationslöst och längtar efter deras bröllop. Ödet sätter käppar i hjulet när en bilolycka dödar Jan, men hennes fästman räddar hennes huvud och för det tillbaka till livet. Nu är Jan ett kroppslöst huvud i ett laboratorium och till och med Bill Cortners trogne assistent Kurt (Leslie Daniel) börjar ifrågasätta hans handlingar. Jans själ fanns i både hjärna och hjärta, inte i det ena eller andra organet. Bill rotar i sådant han inte förstår.

Doktorn bryter ihop i sina försök att hitta en kropp åt sin älskade. Han är beredd att döda för att rädda deras gemensamma framtid. Samtidigt finns det något inlåst i laboratoriet som vi inte får se, men Jan börjar kommunicera med det. Hon hatar sin forne fästman och önskar att han hade låtit henne dö.

Detta är en science fiction-skräck-B-film gjord på femtiotalet men inte släppt förrän på sextiotalet och den heter The Brain That Wouldn't Die. Det borde vara en kalkon. Jag väntade mig en kalkon, som bäst något att skratta hejdlöst åt och som sämst något outhärdligt tråkigt och taffligt. Jag letade halvmedvetet efter fel och blev mer och mer förvånad allt eftersom jag insåg att jag inte hittade några. Här är en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva: The Brain That Wouldn't Die är en bra film.

Därmed inte sagt att den inte har brister. Framför allt är karaktärsutvecklingen gravt underutvecklad. Vi får inte ens se ögonblicket när Jan vaknar upp och inser sin situation; första gången vi ser henne vaken efter bilolyckan vet hon redan precis vad som hänt och har reagerat färdigt på det. Doktor Cortner går alldeles för fort från att vara en kirurg som håller livet för det högsta goda ("what would you rather be, paralyzed or dead?" frågar han som om det finns ett uppenbart svar på den frågan) till att vara mördare. Och även om effekterna för det mesta fungerar remarkabelt bra för sin tid så är det inte ett stolt ögonblick när vi slutligen ser vad som döljer sig bakom laboratoriets låsta dörr.

Men den har så mycket annat. Skräckfilmer från femtio- och sextiotalen brukar åtminstone bjuda på horribelt skådespeleri, men där har jag inga klagomål. Stämningen är kuslig, Jan är otäck, scenerna där doktor Cortner jagar offer är täta och svarta. The Brain That Wouldn't Die levererar karaktärer vi bryr oss om, tankar vi minns, och är en genomgående tillfredsställande skapelse. Jag är lika förvånad som du.

The Beast of Yucca Flats (1961) - 1/6

Titeln "den sämsta film jag någonsin sett" har en ny innehavare. The Beast of Yucca Flats inte bara förtjänar att nämnas i samma andetag som Manos the Hands of Fate och Plan 9 from Outer Space, den överträffar dem. Hal Warren och Ed Wood hade i alla fall historier att berätta och en rudimentär uppfattning om hur historier fungerar. Inget liknande syns till i The Beast of Yucca Flats.

I den första scenen ser vi en kvinna (Lanell Cado) som precis avslutat sin dusch. Hon visar tittaren sina bröst och sen blir hon överraskad av en man som tydligen stod fullt synlig framför henne. Han stryper henne, hon vägrar av oklar anledning göra motstånd, och hon dör. Förtexter följer, Anthony Cardoza presents The Beast of Yucca Flats. Man kunde kanske tro att titelns monster är mannen som dödade Lanell Cado, en kringvandrande kvinnomördare kanske? Men föga. Scenen har ingenting med resten av filmen att göra, får aldrig någon förklaring, och enligt producenten Anthony Cardoza var den bara med därför att regissören/manusförfattaren Coleman gillade nakenscener.

Efter förtexterna (som ser ut exakt som eftertexter) börjar själva filmen. En berättarröst (även den Coleman Francis) läser upp handlingen för oss och är en konstant närvaro genom hela filmen. Vad den än säger levereras med en dramatisk ton värdig de bästa för- och eftersnacken från The Twilight Zone. Den tjatar mycket om framsteg och "the betterment of mankind" men det går inte att reda ut om den är för eller emot. Triviala ting förmedlas med en röst som låter som om den delar ut odödliga universalsanningar.

Varför behövs en berättarröst för att hålla oss informerade? Dels för att det förmodligen var enklare än att skriva ett manus med den minimala intelligensnivå som krävs för att vi ska få veta handlingen på traditionellt sätt, men också dels för att filmmakarnas kameror inte kunde ta upp ljud så allt ljud är pålagt i efterhand. De var givetvis inte skickliga nog att synka ljudet efteråt, så de valde en briljant lösning: ingen i The Beast of Yucca Flats talar i närbild. Ur bild, med ansiktena bortvända, med munnarna dolda eller sedda på långt håll, ja. I närbild, nej. I stället får vi berättarröstens oändliga malande och creepy violins, ofta på samma gång.

Handlingen berör den sovjetiske vetenskapsmannen Joseph Javorsky (den svenske brottaren Tor Johnson, känd från Plan 9 from Outer Space), som hoppat av till USA med en portfölj full av militära hemligheter. För debriefing förs han till Yucca Flats (verklighetens Yucca Flat), ett atombombtestningsområde, men tätt i hälarna har han två sovjetiska agenter. Det blir biljakt, och Javorskys förare flyr rakt in i farozonen. Är man så dum förtjänar man ungefär allt man drabbas av, och mycket riktigt: efter en eldstrid och planlös promenad ut i öknen detonerar en atombomb. Den sätter eld på Javorskys portfölj men dödar honom inte. I stället förvandlar den honom till titelns monster, ett brännskadat missfoster som stapplar omkring och stryper människor som av oklar anledning vägrar göra motstånd.

Normalt får man se monstret bit för bit innan det stora avslöjandet kommer mot slutet av filmen. Francis och Cardoza har hört talas om den tekniken, så de håller Tor Johnson dold. En liten stund. Och sen behandlar de honom som om det stora avslöjandet fortfarande är på väg.

De två poliserna Jim (Bing Stafford) och Joe (Larry Aten) hittar ett av Javorskys offer och börjar jaga mördaren genom den stekheta öknen. Jim tar med sig ett gevär och går upp i ett flygplan för att spana från luften. Joe ger honom rådet att skjuta först och ställa frågor sen, och vid Gud, det är vad han gör. Så fort han ser en man på marken är det fram med geväret och iväg med kulorna. Att den paniskt flyende mannen i själva verket är en oskyldig familjefar på semester (Douglas Mellor), det är inget som lagens tjänare bryr sig om att ta reda på. Som tur är så är det en magisk man som jagas; när han blir skjuten faller han till marken, till synes död, men en liten stund senare är han helt oskadd. Han är inte den ende i filmen med denna mutantkraft.

Javorsky raglar runt och letar män att strypa ihjäl och kvinnor att strypa medvetslösa så han kan lämna dem i öknen. Hans motivation är högst oklar, men han är ju ett atommonster och vem vet vad sådana kan hitta på?

The Beast of Yucca Flats förtjänar legendstatus även bland de sämsta av sämsta filmer. Dess tekniska tillkortakommanden slår till och med Manos the Hands of Fate. Dess historia är i klass med en del noveller jag skrev i lågstadiet. Berättarrösten hör inte hemma i filmen, vare sig till innehåll eller ton. Jag beskyller ofta dåliga handlingar för att vara funktionella; den här är inte ens funktionell. Om jag kallade den "befintlig" är det den bästa komplimang den kommer att få.

Men framför allt är The Beast of Yucca Flats outhärdligt, plågsamt tråkig. Den är inte ens en timme lång och hade kunnat klippas ner till en halvtimme, och bli bättre. Stryk nakenscenen i början, lägg in en scen eller två för att förklara de värsta brotten mot mänskligheten, och så har vi en film som fortfarande är fasansfullt dålig.

Här har du ditt liv (1966) - 5/6

"Jag vill inte ha det bra!", skriker den trettonårige Olof Persson (Eddie Axberg) och det är sista gången på länge som vi ser honom visa känslor. När känsloyttringarna kommer är det till att börja med i hastiga stötar, framprovocerade av världen och snabbt övergående. Allt eftersom han blir äldre och bestämmer sig för sin plats i världen vinner han förmågan att le och mena det, och även förmågan att bli arg i mer än några sekunder i sträck.

Olof växte upp hos en fosterfamilj för att skydda honom från faderns sjukdom. Vid tretton års ålder flyttar han, trots fostermoderns (Gudrun Brost) ängsliga motvilja, och blir flottare. De äldre männen lär upp honom och den gamle August (Allan Edwall) bidrar med visa ord och råd. Om två veckor gör det inte ont i händerna längre, för då har du valkar.

Olof flyttar från jobb till jobb. Han jobbar på sågverk, på biograf, på cirkus, på tegelbruk. Han ger intryck av att inte bry sig och nästan sakna känslor, men det är inte sant. Varje gång han flyttar är det hans eget val och när han har bestämt sig för något kan ingenting ändra det. Men det är svårt att finna en tråd i hans agerande. Varför byter han jobb? Vad är det han är ute efter? Vad är hans mål?

Ett mål är i alla fall att resa sig över sin blygsamma arbetarbakgrund. Han lär sig engelska och tyska, han läser Strindberg och Nietzsche. Tidigt i filmen varnas han för att läsa, för såna som läser blir det bara socialister av, och mycket riktigt engagerar han sig i arbetarrörelsen och blir allt mer rabiat tills han leder en strejk tillsammans med sin senaste mentor och förebild. Dem avverkar han, liksom kvinnor.

Det är inte bara Olofs liv som saknar en tydlig tråd, en sådan är även svår att finna i Här har du ditt liv. Den bygger på Eyvind Johnsons halvsjälvbiografiska Romanen om Olof och verkar mest vara ute efter att återskapa Johnsons ungdomsupplevelser från 1910-talet, med världskrig och arbetaruppror. Verkligheten har sällan en dramatisk struktur, så det har inte den här filmen heller. Den börjar från ingenstans, fortsätter planlöst, och avslutas utan större ceremoni.

Ändå tycker jag om den, men jag kan inte förklara varför. Jag har hela tiden en känsla av att jag ser något mer än det som bilderna visas. Olofs ofta blanka ansikte uttrycker något genom sin blotta orörlighet och när han väl ler betyder det något. Det är en del jag inte förstår med Här har du ditt liv, och en av de sakerna är hur den kan vara så bra som den är.

Dracula: Prince of Darkness (1966) - 3/6

Under 50-, 60- och 70-talen producerade Hammer Studios en till synes oändlig rad skräckfilmer. De gav oss Frankenstein, Dracula, mumier, Quatermass, varulvar och Dr Jekyll, och de matade ylande ulvar med precis det de ylade efter. De pressade gränserna för blod, våld och sex. Att de förtjänar sin legendstatus är solklart. Det vi inte ska glömma är att många av deras filmer helt enkelt inte var särskilt bra.

Dracula: Prince of Darkness är ett utmärkt exempel. Efter succén med klassikern Dracula, där Peter Cushings Van Helsing besegrar Christopher Lees Dracula, återkommer den senare här i samma roll. Hans slott hålls fortfarande i ordning av betjänten Klove (Philip Latham) trots att tio år har gått sedan vampyren strök på foten. En engelsk familj som turistar i Transylvanien dumpas av en rädd kusk i närheten av slottet och går dit för att söka mat och husrum, vilket Klove gärna står till tjänst med.

Draculas aska ligger i slottets krypta och väntar på blod. Klove fixar det genom att döda Alan (Charles Tingwell), och Dracula återvänder till livet. Tydligen har Klove inte lyckats få tag på en enda människa på tio år. Sen rullar handlingen vidare ungefär som man kan vänta sig med vampyrbett, krucifix och kistor, även om jag inte väntade mig slutet i den frusna sjön.

Och det hela är tämligen dött. Hammer Studios körde vidare utan ansträngning, räknade med att gamla framgångar skulle skjutsa dem vidare - och det fungerade. Christopher Lee själv behövde bara vara närvarande, inte säga ett ord. Det berodde antingen på att (manusförfattaren Jimmy Sangsters förklaring) att Dracula inte hade några repliker eller på att (Lees förklaring) replikerna var så dumma att Lee vägrade säga dem.

Vi får aldrig någon anledning att bry oss om varken Dracula eller hans offer, och att vampyrreglerna förefaller högst oklara hjälper inte. Dracula: Prince of Darkness visar att trenden att spy ut dåliga uppföljare inte alls är en trend utan funnits med oss i årtionden, även om den här klarar sig bättre än, säg, Transformers: Revenge of the Fallen. Man kanske undrar i slutet vad allt det här var bra för, men man vet också att stum eller inte så finns det alltid anledning att se mer Christopher Lee.

To Kill a Mockingbird (1962) - 5/6

To Kill a Mockingbird är en film om barn förklädd till ett socialt rättegångsdrama. Den behandlar isolering, rasism, justitiemord, fördomar och våld, men allting ses genom ögonen på barn. Inte filmbarn utan riktiga barn, som talar och tänker som barn, som springer överallt, som bevisar sitt mod genom att gå nära huset med stängda fönsterluckor där det sägs att en galen man hålls fången, som försöker hålla sig från bråk i skolan men ibland måste man när den där dummingen säger något extra dumt, som lyder när det passar dem och inte när de kan komma undan med det.

Barnen i fråga är sexåriga Scout (Mary Badham som i och med denna film blev den dittills yngsta nominerade för en Oscar), hennes tioårige bror Jem (Phillip Alford) och deras sjuårige kompis Dill (John Megna). Scout är en vild, viljestark tös av det slag som man förr hade kallat pojkflicka. Hon vill springa omkring med sin bror, leka sig smutsig, utmana ödet och visa sig modig inför världen. Hon hatar klänningar och i skolan hamnar hon hela tiden i slagsmål med dumma pojkar.

Scouts och Jems far är Atticus Finch (Gregory Peck), en genomhygglig och vis änkling och småstadsadvokat. Han tar betalt i nötter och grönsaker när hans klienter inte har några pengar, och eftersom filmen utspelar sig på det amerikanska trettiotalet händer det ofta. För hans barn är han mannen som har alla svar och kan förklara allting, till och med när han själv inte tror att han kan. Andra vuxna är ibland vänliga, ibland obegripliga, ibland otäcka, ibland neutrala varelser som bara flyter förbi i bakgrunden. Det är så det är att vara sex, ens föräldrar är allvetande och pålitliga medan andra vuxna är mer eller mindre besynnerliga.

Till att börja med rör Scouts, Jems och Dills liv sig till stor del runt det mystiska Radleyhuset. Det sägs att den våldsamme Boo Radley hålls fastkedjad där inne av sin far som vägrar ge honom vård. Barnen trissar och utmanar varandra. De är rädda, men det är den sortens rädsla som präglar en sund barndom, en rädsla som innehåller en naiv vetskap om att ingenting egentligen kan gå riktigt fel.

Den vetskapen ska snart utmanas. Tom Robinson (Brock Peters) är en svart man som anklagas för att ha våldtagit Mayella Ewell (Collin Wilcox), en vit kvinna. Hennes far Bob (James K Anderson) vill helst se honom lynchad och ångrar att han någonsin kontaktade polisen; han borde ha fixat det själv med sitt hagelgevär. Men även på förhand dömda män behöver en advokat, och Atticus Finch blir Tom Robinsons. Det gör att Bob Ewell och hans många vänner vänder sig mot Finch och, fega som de är, därför också mot hans barn.

Filmen släpper aldrig sin valda synvinkel. Vi ser det barnen ser, vi vet det barnen vet. Det är Scout som är vår kanal in i Maycomb, Alabama. Om vi förstår mer än hon gör är det som det ska vara; genom henne kan vi ändå behålla vår oskuldsfulla syn på världen. Ibland verkar hon vara ett steg före oss, men för det mesta sitter hon och tittar på medan vi hoppas att hon ska slippa förstå allt som pågår. Det kommer att komma en tid för det också.

Det var en välförtjänt Oscarnominering som Mary Badham fick, och hennes medstjärnor Alford och Megna är precis lika duktiga. De förstod, kanske instinktivt, att de inte var där för att låtsas utan för att vara. De blir några av de mest trovärdiga barn som synts på film, därför att de inte försöker vara barn, de tillåts bara vara barn.

För Gregory Peck var rollen som Atticus Finch en som definierade både hans karriär och hans liv. På hans begravning sa hans kollega och vän Brock Peters att det var en roll som lät Peck spela sig själv. Peck sa själv att han varje dag tänkte på vilken tur han hade som fick lov att spela Finch. Och Atticus Finch är en underbar karaktär, filmens centrum och ankare. Visst är han idealiserad, visst är han kanske för god för att vara en vit man i trettiotalets Alabama, men ingen sa att det var verkligheten vi såg. Det är Scouts minnen, och det var så här hon såg sin far. Om hon låter sin berättelse färgas av barndomens rosenskimrande glasögon är det ett lindrigt brott, och ett jag tror att vi alla är skyldiga till.

Fahrenheit 451 (1966) - 5/6

I framtiden är böcker förbjudna på grund av de subversiva känslor och tankar de inspirerar. Brandkåren sysslar inte längre med att släcka bränder - alla hus är brandsäkra - utan med att leta reda på och bränna upp böcker. De flesta människor har inget intresse av att läsa; de är nöjda med de gigantiska TV-apparater som ständigt matar ut lätt underhållning och ibland låter tittarna själva delta. Vi får se det hända Linda Montag (Julie Christie); ibland stannar TV-programmet upp och någon av karaktärerna frågar henne vad hon tycker. Programmet fortsätter även om hon inte svarar fort nog, och hennes man Guy (Oskar Werner) säger luttrat att varenda kvinna som heter Linda just nu tror att det är hon som styr TV:n.

Guy är brandman, och på ett tåg träffar han den unga, sprudlande, filosofiska och ovanliga Clarisse (också Julie Christie), som frågar honom om han någonsin läser böckerna innan han bränner dem. Det gör han förstås inte - det är olagligt - men nu drabbas han av den nyfikenhet som de flesta brandmän förr eller senare anfäktas av. Vad är det i böckerna som gör att människor är beredda att begå brott och riskera livet för att få läsa dem? Hur kan det komma sig att brandkåren år efter år utrotar bokceller men det ändå finns fler att jaga? Vad kan det vara som de här människorna upplever och som Guy aldrig fått uppleva?

Guy börjar gömma undan böcker och läsa dem. Han blir djupt berörd och kan inte sluta. Fler böcker, mer läsande. Han till och med citerar böckerna bland Lindas vänner. Clarisse blir utsatt för en räd av brandkåren och Guy måste välja sida. Clarisse berättar för honom om bokfolket, en grupp människor som memorerat en bok var för att hålla litteraturen vid liv.

Ray Bradbury som skrev boken arbetar här med teman som han återkommer till under sin karriär. Censur, känslomord och överhetens rädsla för meningsfull konst är stående inslag i hans verk. Ibland blir de övertydliga - en av Lindas vänner börjar gråta av förtvivlan över sitt ytliga liv när hon hör Guy läsa ur en bok - men om Fahrenheit 451:s kritik mot skräpkulturen känns lättköpt och simpel är det för att vi nu lever i den värld han förutspådde och fruktade. Han skrev inte Fahrenheit 451 för att angripa censur, som är den vanliga tolkningen, utan för att angripa TV-mediet som han ansåg förminska och förkorta kultur och kunskap intill meningslöshet. Det temat finns kvar och utvecklas i filmversionen.

Julie Christie utstod mycket kritik när filmen kom men jag tycker att hon gör en fantastisk dubbelroll. Som Linda är hon en ytlig luftskalle som inte förmår tänka något annat än det hon okritiskt konsumerar från massmedia. Som Clarisse är hon en vild fritänkare, lite för vild och fri för att hålla sig trygg och dold i ett fientligt samhälle.

Oskar Werner är också bra som en man som vaknar upp intellektuellt och emotionellt (även om han varken har tillfälle eller anledning att matcha Christian Bale som motsvarigheten i Equilibrium), och Cyril Cusack som brandkårens kapten ger oss en veteran som redan vet allt och sett allt, och är intimt bekant med de där impulserna som varenda brandman får efter att ha bränt tillräckligt många böcker.

Det finns stora skillnader mellan bok och film och det är sällan jag föredrar en films version, men i det här fallet har filmen ett sorgligt, vackert slut med flera bottnar. Vid första anblick är det ett lyckligt slut, med lite eftertanke är det fruktansvärt tragiskt. Hjältarna har inte segrat, vad de än tror.

Repulsion (1965) - 2/6

När jag ser en film som unisont hyllas och upptäcker att jag inte tycker om den, blir jag orolig. Vad är det jag missar? Vad är det som finns här som går mig förbi? Smak är något subjektivt, visst, men kan smak verkligen vara så här satans subjektiv?

Tydligen. Det enda jag kan göra är att rapportera det jag upplevde, och jag upplevde Repulsion som tråkig och långsam, icke engagerande, inte otäck, inte tilltalande på något sätt som jag kan erinra mig. Den är skickligt gjord, men skickligheten är som en rosett på en råtta: jag önskar att den satt på något snyggare.

Catherine Deneuve spelar Carol, en ung och vacker belgiska som arbetar på en skönhetssalong i London. Hon bor tillsammans med sin syster Helen (Yvonne Furneaux). Carols utseende gör henne populär bland männen, särskilt Colin (John Fraser), men hon drar sig undan från dem och verkar blyg.

Helen har en pojkvän, Michael (Ian Hendry), och i relationen till honom visar Carol att det är mer än blygsel som gör att hon håller sig borta från män. Hon blir arg när han har sina saker i badrummet, när han använder hennes glas, när hans närvaro märks över huvud taget. När han bjuder ut systern på middag i stället för att de äter hemma känner Carol sig övergiven och sviken. Hon vill ha Helen för sig själv.

Värre blir det när Michael och Helen åker på semester tillsammans och Carol är ensam hemma. Filmen glider in i hennes huvud och vi ser allt mer hur hon upplever världen. Hon börjar hallucinera, eller fantisera, eller drömma, om mjuknande väggar, om händer som griper efter henne, och om att bli våldtagen av en inkräktare. Hon dyker inte upp på jobbet utan stannar i lägenheten där den kanin de aldrig åt till middag får ligga och ruttna.

Det låter mycket bättre när jag skriver ner det än det var när jag såg det. Nu låter det som den klassiker inom skräckgenren som Repulsion ofta kallas. I själva filmen går det alldeles för långsamt och två hastiga våldsamma händelser känns plötsliga och påklistrade; de hör inte hemma här. Att Carol beter sig ologiskt är en sak - filmen handlar trots allt om hennes allt mer förvärrade mentala tillstånd - men att flera andra karaktärer gör samma sak får mig bara att undra om det inte fanns smidigare sätt att försätta henne i samma situation.

Repulsion är i alla fall sevärd eftersom den innehåller det mig veterligt första exemplet på en nu uttjatad skräckkliché: scenen där en karaktär stänger en badrumsskåpdörr och i spegeln ser någon bakom sig. Här finns till och med en förklaring till varför inkräktaren inte syntes när dörren öppnades.

Repulsion var Roman Polanskis första film på engelska, gjord långt innan han blev mer känd för att droga minderåriga flickor än för sin filmgärning. Jag är mindre bekant med hans verk än jag borde vara men jag kan i alla fall säga att han med Chinatown visade hur mycket bättre han kan.

Breakfast at Tiffany's (1961) - 5/6

Bilden på den lyxigt uppklädda Audrey Hepburn med katt och bisarrt långt cigarrettmunstycke är en av de mest kända inom filmen. Ensam ger den dock helt fel intryck av Breakfast at Tiffany's, vars huvudperson Holly Golightly inte är en person som naturligt ser ut på det viset utan som anstränger sig hårt för att göra det. Hon vill inget hellre än att vara rik och sofistikerad men hon lever ett liv där hon bor i en liten lägenhet, går ut med män för att få betalda middagar och lite pengar vid sidan av, och äter frukost utanför juveleraren Tiffany's för att drömma om de fantastiska saker hon ser i skyltfönstret.

En morgon väcks hon av att författaren Paul Varjak (George Peppard) ringer på dörren. Han är nyinflyttad i huset, har inte fått rätt nyckel, och ber om att få låna telefonen. Vi får en fantastisk presentation av fröken Golightly, en snabbpratande sprudlande utåtriktad ung kvinna som verkar inkapabel - eller ovillig - att märka de underligare delarna av sin egen tillvaro.

Paul Varjak finner sig leta efter hennes försvunna sko medan hon flödande berättar att hon har bråttom till Sing-Sing där hon varje vecka besöker gangsterbossen Sally Tomato (Alan Reed) och får hundra dollar för besväret, förutsatt att hon ger en väderrapport till Tomatos advokat. Hennes ostoppbara svada gör klart att hon är både cynisk och naiv; hon kan tänka sig att utnyttja människor för pengar men förstår inte vad det är hon deltar i.

Som den nästan tvångsmässigt sociala människa hon är ser hon till att få in Paul i sin sociala krets, den överklassmiljö hon drömmer om att vara en genuin del av. Hon bjuder in modeller, Hollywoodagenter och miljonärer till sin lilla lägenhet och försöker leva i deras värld. Alla kallar varandra för "darling" och kysser på kinderna när de träffas. Det är en ytligt varm och djupt kall samvaro.

Paul vägrar, kanske medvetet och kanske av reflex, att smälta in. I stället blir han Hollys kanske enda länk till någon form av verklig värld utanför hennes frivilliga illusioner. Hon växlar mellan att älska och hata honom för det, men hon kan inte hindra honom från att komma närmare henne än någon annan. På så vis får han veta hennes hemligheter; hon har ett förflutet hon inte vill kännas vid. Ibland verkar hon inte ens vilja kännas vid sin nutid.

Huset där hon och Paul bor ägs av I.Y. Yunioshi, en av de mer besynnerliga skapelser som synts i en film som förblivit en klassiker. Kritvite Mickey Rooney spelar en stortandad, skrikande, brytande, skamlöst rasistisk asiatparodi, så överdriven att det förefaller omöjligt att den någonsin ansågs rumsren. På sin tid lockade Yunioshi säkert fram skratt; nu är han en välkommen påminnelse om hur långt vi har kommit.

Breakfast at Tiffany's hittar mycket av sitt ansenliga värde i Audrey Hepburns fantastiska och rättvist hyllade skådespel som Holly Golightly. Hon kallade själv rollen för en av sin karriärs svåraste men det märks inte på resultatet; Holly är en briljant varelse, samtidigt sårbar och stark, samtidigt mogen och barnslig. George Peppard matchar henne som ett slags icke-komisk straight man, en verklighetens representant som Holly Golightly kan kontrastera mot.

Jag har inte läst Truman Capotes litterära förlaga, men jag har kunnat läsa mig till att de flesta av ändringarna som filmskaparna gjorde är sådana jag önskar att de låtit bli. Filmen har nämligen ett väldigt påklistrat slut, oärligt mot intrigen och karaktären Holly Golightly. Fram till de sista minuterna är Breakfast at Tiffany's ett underbart konstverk, men så krossas temat obönhörligt och publiken sviks. Som tur är var det inte slutet som fastnade i huvudet på mig utan allt det underbara jag visades innan.

The Cube (1969) - 5/6

En oklanderligt klädd man (Richard Schaal) stirrar in i kameran och ropar efter någon, vem som helst, som kan höra honom. Han befinner sig i ett kubiskt rum med vit interiör. Det finns inga fönster, inga dörrar, bara svarta linjer som delar upp väggar, golv och tak i mindre kvadrater. Han är ensam och hör bara insektslik musik.

En bit av väggen öppnas som en dörr och en man kommer in för att leverera en pall, men försvinner lika fort igen. Schaals karaktär kan inte få upp dörren han använde, och är ensam igen. Fler människor dyker upp, de går in och ut som de vill, men mannen i kuben kan bara lämna den genom sin egen dörr, som han inte kan hitta. Han pendlar mellan hopp, förtvivlan, vrede, nyfikenhet, frustration. Alla han träffar verkar veta mer om hans situation än han, så mycket att de tar den för given och utgår ifrån att han förstår precis vad som pågår. Med vissa undantag.

Bakom detta står Jim "Mupparna" Henson, som producerade detta timslånga TV-program som bara sändes två gånger och sen föll i glömska, utom hos dem som råkade se det och fann att det fastnade i hjärnan. Sen kom internet och alla dessa människor kunde nå varandra. The Cube grävdes upp och finns nu att se på Google Videos.

Jag kan inte nog rekommendera att du tittar på den, för The Cube är en besynnerlig liten pärla. Liksom när man läser Franz Kafka eller Terry Pratchett (och det är nog första gången de två författarna nämnts i samma mening) får man en känsla av att man ser en liten bit av något större, kanske något allomfattande.

Mannen i kuben är med om något obegripligt och fruktansvärt men ändå något man känner igen sig i. Henson skapar en metafor för det mänskliga livet i stort men också för TV-mediet. Han bryter fjärde väggen när "professorn" (Don McGill) bestämt hävdar att mannen i kuben befinner sig i en TV-pjäs. Mannen försöker desperat fly men varför misslyckas han? Är det för att han stoppas eller för att han stoppar sig själv?

Jag stötte på The Cube av en slump och liksom alla de som råkade se den på TV 1969 fascinerades jag av den. Den talar till något väldigt djupt, en grundläggande rädsla. Kanske något vi burit med oss sen vi var jägare och samlare, kanske något som skapats av den moderna världen. The Cube riktar sig till oss som lever i den industrialiserade, välbärgade västvärlden men ändå känner oss berövade och inspärrade. Liksom mannen i kuben söker vi efter vår egen dörr men lyckas inte finna den. Kanske saknar vi modet, kanske finns den inte. Vi fylls av frågor men ingen vill besvara dem; ingen förstår ens att det finns frågor att ställa. Liksom mannen i kuben är vi alla, till slut, ensamma.

Bullitt (1968) - 4/6

När en över fyrtio år gammal film huvudsakligen är känd för en enda scen - som Bullitt är för sin biljaktscen - är det inte alltid lätt att närma sig den. Hur bra den än var på sin tid kommer den att ha kopierats och imiterats i oändlighet, och även om de flesta kopiorna var underlägsna så går den inte att uppskatta på samma sätt som när den var ny.

Men ibland överlever storheten. Bullitts biljakt fick uppmärksamhet när den kom, har hyllats oavbrutet sen dess, och den fungerar faktiskt fortfarande. Arvet från Bullitt syns i nästan varenda biljakt som filmats sen 1968 och den har väl till och med överträffats en gång eller två, men man kan fortfarande se originalet och se precis vad det var som fångade publiken och kritikerna.

Som tur är så är resten av filmen inte heller dålig. Den gjordes innan actionfilmhandlingar reducerades till nödvändigt ont och alibi för de häftigare scenerna, och dess historia berör den eponyme Bullitt (Steve McQueen), en tuff polis med så coolt namn att det närmar sig parodi. Hans uppdrag är att beskydda Johnny Ross (Felice Orlandi), ett nyckelvittne i rättegången mot mafioson Pete Ross (Vic Tayback). Tillsammans med två kollegor (Don Gordon och Carl Reindel) inkvarterar Bullitt sig själv och vittnet på ett hotell.

Efter ett mordförsök på vittnet ligger Bullitt illa till och han börjar jaga mördarna. Naturligtvis får han en deadline från chefen och emedan jag inte är helt säker på att han hotas med att förlora sin bricka så skulle det inte förvåna mig om så vore fallet. Bullitt upptäcker att allt inte är som det verkar, han plockar pusselbit efter pusselbit, deltar i den berömda biljakten och visar sig ha haft rätt hela tiden.

Visst är det formulaiskt (även om det inte var lika uttjatat 1968 som det är nu), men det är underhållande och Steve McQueen har nog sällan varit mer McQueen än han är i Bullitt. Framför allt har han aldrig kört bil coolare. Det är det nog ingen som har.

The Day of the Triffids (1962) - 4/6

En meteorskur syns på himlen, hela Jordens befolkning tittar på den och dagen efter har de alla blivit blinda. Av detta kan vi dra slutsatsen att skuren antingen varade väldigt länge eller kom från alla håll samtidigt, samt att människor i den här filmens värld är betydligt mer intresserade av meteorskurar än människorna i vår egen. Bill Masen (Howard Keel) undkom blindheten endast genom att han låg på sjukhus med bandage över ögonen; det var tydligen en rimligare förklaring än att han bara låg och sov.

Stackars Masen tar sig ut i London och upptäcker att han är nästan ensam om att ha synen kvar. Som om det inte vore illa nog innehöll meteorerna dessutom sporer som nu utvecklas till enorma, rörliga, köttätande växter - triffiderna. Tillsammans med den tonåriga Susan (Janina Faye) försöker han fly från England men det är lika illa överallt.

Samtidigt följer vi vetenskapsgeniet Tom Goodwin (Kieron Moore) och hans fru Karen (Janette Scott) som försöker hitta ett sätt att besegra triffiderna. Den slutliga lösningen var nog inte originell ens 1962 och har tyvärr använts några gånger sen dess.

Trots allt detta är The Day of the Triffids ingen kalkon. Den hade en liten budget men lyckas se ut som om den hade en stor. Triffiderna fungerar fortfarande femtio år senare; visst är vi vana vid fotorealistisk CGI men det är något otäckt hos en obevekligt framkrälande modell. Den internationella blindheten må vara ett ganska desperat påhitt för att göra triffiderna hotfulla - mot seende människor förefaller de föga farliga - men det används effektfullt och skapar en kuslig stämning.

Om man har minsta intresse av eller kärlek för de klassiska monsterskräckfilmerna från femtio- och sextiotalen så är The Day of the Triffids i alla fall värd en titt. Den är ständigt underhållande, aldrig tråkig, och dess fel är inte större än de hos vilken modern megahit som helst. Om inte annat så är det intressant att se en av företrädarna till nutidens aldrig sinande ström av zombiefilmer. The Day of the Triffids ger oss en postapokalyptisk värld där de överlevande jagas av omänskliga monster. Här är de stackarna till och med blinda.

Batman (1966) - 4/6

Bit efter bit av information dyker upp om The Dark Knight Rises, den tredje filmen i Christopher Nolans Batmantrilogi och redan innan den är färdig en stark kandidat till titeln "bästa tredjefilm i en serie någonsin". Som casual superhjältenörd och icke-apologetisk älskare av Nolans The Dark Knight inspireras jag till att ha Batmanvecka här på filmbloggen. Vi börjar med 1966 års Batman, en långfilmsversion av den vansinnigt fjantiga TV-serien från sextiotalet. Samtliga läsare nynnar just nu signaturmelodin och om någon till äventyrs inte gjorde det har hen börjat nu.

Låt oss från början vara överens om vad det handlar om här. Vi pratar inte om den psykiskt ärrade mörke riddaren som är två sekunder från att slå ihjäl varenda jävel, utan om en lätt lönnfet skojfigur i blågrå tights. Det rör sig inte om ett korrumperat och ruttet Gotham City som plågas av hjärtlösa missfoster utan om POW, BIFF och OOF. Och det är precis vad vi får också.

Det är ordvitsar, stiliserade slagsmål, helt orimliga deduktionsfärdigheter och klentroget skratt efter klentroget skratt. Det är precis vad vi är vana vid från serien. Ibland skrattar man med filmen, ibland skrattar man åt den, men man skrattar hela tiden. Det är svårt att tänka sig att filmskaparna inte visste precis hur camp och larvig deras film var. Jag tror att vår reaktion är precis vad de var ute efter.

Batman (Adam West) och Robin (Burt Ward, som senare redogjorde för sina sexuella eskapader i boken Boy Wonder: My Life in Tights) går igenom en inledande actionscen där Batman får nytta av ett antihajmedel (Batman vinner alltid om han är förberedd) och upptäcker sen att fyra superskurkar slagit sina påsar ihop: Jokern (Cesar Romero som vägrade att raka av sin mustasch och i stället vitsminkade över den), Pingvinen (Burgess Meredith som måste ha haft ett väldigt sinne för humor), Gåtan (Frank Gorshin som kan se galnare ut än de flesta galna människor) och Kattkvinnan (Lee Meriwether som bara spelade rollen i filmen; i serien var det Julie Newmar och Eartha Kitt).

Med enbart denna information - fyra samarbetande skurkar - räknar Batman ut att skurkarnas plan måste vara att ta över hela världen. Han har rätt. Det har han alltid. Deras vapen visar sig vara en dehydrator som kan förvandla människor till pulver, men det är lugnt, Batman kan rehydrera dem. Han kan till och med skilja dem åt när de har blandats ihop, även om det inte blir helt perfekt i slutändan.

Det är fånigt, skrattretande och inte ens i närheten av att vara på allvar. Men det är aldrig tråkigt och Batman försöker aldrig vara ett seriöst drama i alla fall. Om man går in i den med rätt förväntningar får man ut precis vad man var ute efter, om man förväntar sig något annat blir man gravt besviken.

Some days, you just can't get rid of a bomb.