Jag undrar om det är så här i alla språk och jag bara märker det i mitt modersmål, eller om det är något unikt för svenskan. Hur som helst: i varenda svensk film gjord före, säg, 1970 pratar alla precis likadant, i en besynnerlig artificiell "rikssvensk" dialekt som mest verkar vara till för att filmkaraktärer ska låta likadana. Jag har hört Lill-Babs och Carl-Gustaf Lindstedt i andra sammanhang och då pratar de inte som sina karaktärer i Svenska Floyd. Särskilt märkligt är det att Lill-Babs ska vara en italienska som råkar ha tillbringat ett decennium i Stockholm.
Hon är (citat) pangbrallisen (slut citat) Lollo som Lindstedts "Flosse", det svenska boxningshoppet vars Patterson-lika stil givit honom namnet "Svenska Floyd". Han ska möta världstvåan "Killer" Jensen och befinner sig på ett hemligt träningsläger någonstans i Italien. Där stöter han på Lollo och den skumme promotorn Mitella (Nils Asther) som är Jensens manager och är beredd att ta till skumraskmetoder för att hans kille ska vinna.
Största delen av filmen består av komiska mellanspel som inte för handlingen någonstans. Ibland fungerar de, oftast inte, och filmen som helhet faller fullständigt platt. Är det tänkt att det ska vara kul att Lindstedt verkligen inte ser ut som en boxare eller som om han ens kan jogga hundra meter?
Framför allt: ska det vara kul när allt det menlösa fjanteriet avbryts för att visa en scen där ett gäng gangstrar misshandlar en oskyldig kvinna för att tvinga henne att begå brott åt dem? Visst, det var en annorlunda tid men hur i helvete kunde den scenen komma i närheten av att vara med i en film som den här, ens då? Ingenting annat tas på allvar och så blam, plötsligt får hon en smäll.
Ens utan den scenen hade inte den här filmens få skratt (den gör sitt bästa för att inte dra nytta av de talanger den faktiskt hittat) varit tillräckligt för att lyfta den ovanför sin bedövande mediokritet. Med den scenen blir hela filmen bara obehaglig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar