När en film börjar med en klumpig infodump om bakgrundshistorien har den redan en uppförsbacke att ta sig förbi. Varför inte ge oss den information vi behöver när vi behöver den i stället för att skyffla ut den via en överdrivet dramatisk berättarröst? Alla kan inte göra det lika bra som i Lord of the Rings.
Hur som helst: innan de nio världarna - Midgård (vår värld), Asgård (Thors värld), Vanaheim, Jotunheim och så vidare - skapades fanns en värld av mörker. Svartalverna och deras ledare Malekith (Christopher Eccleston) längtar tillbaka den fina tiden och byggde ett magiskt vapen som kallas för Aether. När de nio världarna ställer sig på linje kan det användas för att förgöra dem. Förra gången stoppades Malekith av Bor (Tony Curran), Thors farfar, och nu är det dags igen.
Men först ska Loki (Tom Hiddleston) sättas i fängelse för det han gjorde i Avengers, och Thor (Chris Hemsworth) håller på att städa upp efter honom. Samtidigt trånar han efter astrofysikern Jane Foster (Natalie Portman), som på Jorden är upptagen med att undersöka mystiska portaler och leta efter sin försvunne vän Erik Selvig (Stellan Skarsgård).
Allt det här ser okej ut - men inte mer än så. Allt det här är hyggligt intressant - men inte mer än så. De bästa stunderna kommer när Thor måste samarbeta med Loki; den senare var den bäste karaktären i den första Thor-filmen och nu har han hämtat sig efter sin tråkiga runda i Avengers. Chris Hemsworth är ett riktigt fynd som med övertygelse kan uttala de ärligt talat fåniga låtsasantika repliker han får, och Tom Hiddleston (som tydligen kom på idén att Thor och Loki skulle slåss ihop den här gången) porträtterar fint Lokis slemmiga, bedrägliga dubbelnatur. Jag önskade att de två kunde hänga ihop hela filmen.
Ingen annan imponerar. Oscarvinnaren Natalie Portman får ingenting att jobba med, Anthony Hopkins ser rollen som Thors far Odin som välbetald semester mellan sina riktiga jobb, och alla andra är pappfigurer, rekvisita som låter historien utspela sig.
Det är helt enkelt bedövande adekvat, alltihop. Bra action, men inget som vi inte sett förut. Ibland kul, men inte särskilt. Fina effekter, men inget vi inte är vana vid. Och ibland sjunker det under den gränsen också. När Loki magiskt förklär sig själv och Thor döljs förvandlingarna bakom pelare de passerar; ett grepp som såg coolt ut när Twilight Zone gjorde det 1960 men inte var nytt ens då. Varför göra det i dessa CGI-tider, när en snygg förvandling är en barnlek? Den scenen hade kunnat vara riktigt härlig att se, men i stället väljer de att använda ett gammalt budgettrick som bara drar uppmärksamhet till att det finns en kamera där?
Efter den första Thor, som var mycket bättre än jag väntade mig, är Thor: The Dark World en besvikelse. Det bästa jag kan säga om den är att den inte var dålig, men den var inte bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar